Bibelbruk och homosexualitet

Bibelbruk och bibelsyn – med särskild hänsyn till vår syn på homosexualiteten

Ordet blev människa och bodde bland oss,
och vi såg hans härlighet,
en härlighet som den ende sonen får av sin fader,
och han var fylld av nåd och sanning.

Gamla testamentet har kommit i en ny språkdräkt och därmed hela Bibeln. För mig är detta en utmaning till förnyat studium av denna skrift – för att jag med rätt skall kunna kallas läsare. Men hur skall jag bru­ka Bibeln? Det är inte så enkelt som det proklameras i slagordet: ”Läs som det står, så får du det som det står!”

Mina morgonsamlingar har under hösten tagit sin utgångspunkt i The Revised English Bible. Det har jag gjort för att då bibelns ord möter mig i en annan språkdräkt tvingas jag än mer tänka efter vad där står än då jag möter dessa i alltför invanda formuleringar. Jag vill här åter­ge ett av de ord som träf­fade mig – kanske just på grund av den situa­tion vi nu befinner oss i SMF i våra funderingar kring vad det är att vara kyrka och hur vi skall nalkas och tolka Bi­belns ord. Det är orden från Paulus till sin unge medarbetare Timo­theos om vad han skall för­medla i sitt upp­drag:

This instruction has love as its goal, the love which springs from a pure heart, a good con­scien­ce, and a genuin faith. Through lack of these some people have gone astray into a wil­­derness of words. They set out to be teachers of the law, although they do not under­stand either the words they use or the subjects about which they are so dogmatic.[1]

Jag står i ett uppdrag sprunget ur kärleken med kärleken som sitt mål – en kärlek som kom­mer ur rent hjärta, gott uppsåt och uppriktig tro. Hur formar jag detta uppdrag i dag inför dess nya utmaningar? Dessa ord utmanade mig inför hur jag skall nalkas de etiska frågorna och nu spe­ciellt frågorna kring homosexualitet och vilka kriterier som skall gälla för tjänst i Kristi kyrka.

Ett vittnesbörd från en kristen homosexuell som återges i Svenska kyrkans utredning kring dessa frågor är för mig som pastor ett närgånget allvarsord. Jag återger det här med den in­gress som föregår själva citatet:

”Mer än hundra år har gått sedan Pontus Wikner skrev sin postuma bekännelse om ett helt livs lidanden som homosexuell – en bland otaliga som plågats i hemlighet. Han stod i blickpunkten som en av sin tids mest aktade och framstående kulturpersonligheter. Som sådan och som bekännande kristen måste han till varje pris dölja san­ningen.

I ett nutida perspektiv blir Pontus Wikner inte mindre beundransvärd som kristen eller som kulturperson­lig­het för att han haft modet att inför sig själv och inför eftervärlden bekänna sig till en kärlek som hans omgivning tog avstånd från.

Ur sin grav ropar han till oss:

‘I läkare och lagstiftare, jag besvär Eder vid allt vad I akten heligt att I bereden någon hjälp åt mina bröder. Till prästerna kan jag icke tala: de äro hindrade av den mosaiska och paulinska bokstaven. Om några årtusen­den skall väl ändå mosaismen i kristendomen vara död, och då skall även en präst kunna vara barmhärtig. Nu vore det orimligt att begära. Men till Eder, läkare och lagstiftare, ropar jag ur min grav. Du man, som läser detta och äger någon makt att göra något det minsta för mina likars frigörelse, min här uttalade bön skall följa dig genom dag och natt, genom sömn och vaka, genom glädje och smär­ta, ty jag beder i den eviga rättvisans namn, som var äldre än Mose lag, och skall överleva den: min bön är riktad emot den grymhet, som om den vo­re medveten, är större och mer raffinerad, än att en djävul ur nedersta helvetet skulle orka att utöva den. Och en sådan grymhet är sanktionerad i kristen lag. Männi­ska, skriv ej Guds namn under en sådan lag.” (Daterad Rättvik 1880) [2]

Tjänare åt ett nytt förbund som inte är bokstav utan ande

Paulus som är apostroferad i citatet för i själva verket själv en kamp mot bokstavstron. Han ser sig i tjänst åt något radikalt nytt som inte är bokstav. Han uppfattar sig just ha fått förmå­gan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dö­dar, men Anden ger liv.[3] Det måste därför vara avgörande för mig att inte tjäna bokstaven utan låta mig ledas av Anden i tolkningen av Skriften.

Jesus ger mig å sin sida ett allvarsord på vägen: Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.[4]

De skriftlärda på Jesu tid kunde sin bibel – Gamla testamentet. Somliga kunde detta utantill. Ändå kan Jesus konstatera om dem: Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv.[5] De blev i sin skrifttrohet Jesu motståndare och det var dessa och inte den världsliga myndig­heten som sök­te bli av med Jesus och den skrifttolkning han stod för i ord men först och sist i den han var i mötet med människorna. I Nasarets synagoga avgav han sin programförklaring. Han hade kom­­mit för att frambära ett glädjebud… förkunna befrielse… ge de förtryckta frihet…[6]

De skriftlärde tror på skrifter­na men inte på Jesus och den han sa sig vara. Orden, formule­ringarna, bokstäverna blir det centrala. De bejakar inte vad Paulus i sitt principiella ställnings­tagande slår fast: att boksta­ven dödar medan Anden ger liv. Skrifterna berättar för oss om det eviga livet. Men vi vinner inte detta med en aldrig så ”rätt” tro på Bibeln. Det eviga livet är Guds gå­va – inte i form av en skrift, aldrig så helig, utan – hans gåva till oss i Kristus Jesus.

Jesus brukar aldrig så hårda ord som han gör i sin uppgörelse med det religiösa ledarska­pet. Den lagiskhet som de företräder stänger himmelriket för vanligt folk. De silar mygg men sväl­jer kameler. Jesu karaktäristik av dem är oerhört skarp. Utanpå är de prydliga som vit­kalkade gra­var men inuti fyllda av de dödas ben och annat orent. [7] Vi kan ju tycka att des­sa ord inget har att göra med oss. Ändå är det så att moralismen och fariseismen har plågat Kristi kyrka i alla tider.

Den lagstiftning som gällde för Pontus Wikner gäller inte i dag. Trots det lever vi med mycket starka känslor och ibland mycket hårda domar över den som utövar sin homosexualitet. Hur skall då jag som kristen läsa och förstå de texter som är aktuella i dessa frågor?

En avgörande fråga är ur vilket perspektiv vi läser Bi­beln – inte minst de gammaltesta­ment­liga texterna. Kan jag som kristen nalkas Skriften ur ett annat perspektiv än det Jesus ger mig?

Den judiske religionsfilosofen Martin Buber skriver utifrån brottningen med Gamla testa­men­tet några ord som hjälper mig i min brottning med dessa skrifter:

”Religion som vågspel, beredd att ge upp sig själv, är lik artärernas närande blodström. Som system, i besitt­ning av ‘sanningen’, säkrad och säkrande – en religion som tror på religion – är den lik venöst blod, som råkar i stockning. Och om intet finns, som så kan förställa människors ansikte som moral, kan religionen som inget annat förställa Guds anlete. Där princip, här dogm… har dog­men blivit den mest upphöjda formen av skydd mot uppenbarelsen.” [8]

Evangelisten Johannes ger oss sitt vittnesbörd om Ordet som blev män­ni­ska, blev kött. Han säger vidare att Jesus var fylld av nåd och sanning. För säkerhets skull upp­repar han sig och slår fast nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.[9]

Några ser bara sanningen. Andra ser bara nåden. Var står jag i mitt bruk av denna heliga skrift?

Jag står i ett uppdrag sprunget ur kärleken med kärleken som sitt mål – den kärlek som rymmer nåden och sanningen. Hur formar jag då detta uppdrag inför vår tids nya utmaningar?

Bibeln, traditionen och bekännelseskrifterna

Bibeln är helig skrift för mig därför att den är boken i vilken jag möter och lär känna Jesus. Bi­beln är helig skrift för mig därför att det är genom denne Jesus från Nasaret jag lär känna vem Gud är. Bibeln är helig skrift för mig därför att det är i den som jag ställs inför Guds hand­lande i historien och Guds tilltal till människor och nu till mig. Med ”Jesu ögon” får jag läsa Skriften.

För mig är Bibeln helig skrift. Den är det därför att dess budskap är…

… levande                      – inte bokstav utan ande

… befriande                    – inte fjättrande

… dömande                     – inte överslätande

… helande                       – inte söndrande

… läkande                       – inte för att skada

Lika avgörande för mig då jag utifrån Skriften söker tolka kristen tro och kristen etik är insik­ten att Bibeln – så som vi ger uttryck för i Missionsförbundets konstitution – rymmer både Guds ord och människors möte med det gudomliga och tolkningarna av dessa möten.

Bibeln är helig skrift för mig – men inte därför att allt som står där är Guds ord. Lukas berät­tar i sitt evangelium hur detta och hans andra skrift, Apostlagärningarna, har kommit till. Han har be­drivit ett intensivt arbete och intervjuat ett antal av dem som var ögonvittnen till Jesu fram­trä­dan­de. Med den bakgrunden och de kunskaperna skriver han: Efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är till­för­lit­liga. Orden är Lukas ord.[10] Det är det på samma sätt som breven av Paulus är Paulus ord.

Den uppfattning jag har av Bibeln grundar sig alltså på vad Bi­beln själv uttrycker om dess skrifters tillkomst. I skiftande situationer under kyrkans första tid skrev Paulus sina brev. Han hade då ingen aning om att dessa skulle utgöra delar av kyrkans heliga skrift. Men just därför att de kom att brukas i församlingarna fastställde kyrkan långt senare att dessa tillsammans med de övriga skrifterna skulle ingå i dess nya testamente.

Följande skiss vill visa i vilket spänningsfält såväl det gamla som det nya Israel levt i då man sökt tolka skrifterna. Utöver fastställandet av Bibeln så levde parallellt med den de äldsta be­kän­nelserna och den kristna traditionen samlades i bekännelseskrifter som samtidigt alltid bar prägel av sin tid. De sökte uttrycka den kristna tron mot bakgrund av och i relation till sin tids kunskap och tänkande.

Skapelsens         Mose     Profeterna    Vishets-   Jesus   Paulus    Skriften                                         Kristen

Historiens         lag                                littera-      Ordet                  GT och                                          tro i dag

Gud                                                          turen                                    NT

Judisk tolkning och tradition                                 Den kristna traditionen                Konservatism

Den antika traditionen                          Gnosticismen                Augustinus              Liberalism

Thomas av Aquino      Marxism

Det finns klara spänningar inom Skriften mellan till exempel profeterna och Mose. Jesu fram­trädde som uppfyllelsen av skrifternas löften men han står på samma gång med något nytt och Johannes konstaterar: Lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fa­dern, han har förklarat honom för oss.[11]

I den fortsatta tolkningen av den kristna tron tränger från antiken gnosticismen in och genom Augustinus och inte minst Thomas av Aquino lyfts antik människosyn in i den kristna tolk­ning­en med dess mycket negativa aspekter på kvin­nan och sexualiteten. Det är i mycket sen tid som kyrkan på allvar sökt befria sig – mer eller mindre – från dessa destruktiva influenser. Vi måste vara medvetna om att åtskilligt av det som vi i dag uppfattar som uttryck för kristen tro och etik har mycket starka influenser från vår tids ideologier.

För en kristen bekännare är det självklart att i dag ta avstånd från den syn som länge funnits inom kyrka och samhälle gällande slaveriet och som bland annat hade sitt stöd i hur Paulus talade om detta.[12]

Den uppgörelsen har också gällt frågan om kriget där kyrkan under de första trehundra åren i stort sett stod för icke-våldet. Från att ha varit en förföljd kyrka blev man under kejsar Kon­stantin en privilegierad statskyrka. Då justerades teologin och ”läran om det rättfärdiga kri­get” utmejslades. Kyrkans lära gav ideologiskt stöd åt romarriket och dess maktapparat. Först i våra dagar hörs nya signaler inom katolska kyrkan – och andra kyrkor – med ifrågasättande av tidigare intagen position.

För mig handlar det inte om att rubricera Bibelns ord om kvinnan och om slaven som adiafo­ra (likgiltiga ting). Dessa ord har haft – och har – ett så allvarligt inflytande inom kyrka och samhälle att vi måste gå i närkamp med dem utifrån andra utgångspunkter. Jag får brottas med dessa texter utifrån ett helhetsperspektiv på Bibeln och dess budskap. Jag tvingas till en historisk-kritisk syn på Bibeln. Jag tvingas i ljuset av Jesus Kristus, hans ord och hans liv, ifrågasätta inte bara åtskilligt av det som står i GT utan också närgånget granska vad Paulus säger.

Då Paulus ger oss sin syn på mannen respektive kvinnan och påstår att kvinnan är en avglans av mannen medan mannen är en avbild och avglans av Gud, utbrister jag inte bara ”stackars kvinnor om det vore så” utan också att det Paulus hävdar står i strid med skapelseorden som slår fast att Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.[13]  Den förre rabbinen Saulus återger här den judiska tolk­ning av skapelseorden som la den andra skapelseberättelsens ord som ett raster på den förra och förändrade så dess avgörande innebörd.

Då jag läser min bibel får Ordet kasta ljus över orden.

Som Gud fick gå i närkamp med Petrus[14] och också senare Paulus med Petrus[15] får vi låta Kristus gå i närkamp med vad Paulus sagt.

I dessa frågor – inklusive frågan om homosexualiteten – har Jesus antingen inte sagt ett ord eller förkunnat och handlat – inte utifrån lag och bokstav – utan efter kärlekens etik.

Någon fällde en replik i anslutning till en kvinnas vittnesbörd om hennes utövade homosexu­alitet att de inte kunde mötas. Själv stod han på en principiell planhalva medan hon stod på den andra – det personligt självupplevda. Poängen med den Jesus jag mött i Skriften är att han alltid ”spelade på” samma plan som de människor han mötte. Han såg människan och nalka­des henne – inte i en menlös kärlek som slätade ut ondska – utan i den kärlek som rymmer san­­­ning och rätt. Det skall också sägas att ingen människa endast står på någon slags neutral principiell plan­halva. Vi står alla med personligt intagna principer.

En kritik som ofta ges då vi i kyrkan intar nya etiska positioner är att vi håller på att anpassa oss till ”världen”. Jag tror att det är en allvarlig kritik mot vilken vi måste pröva intagna posi­tioner. Och inte sällan konstatera att den kritiken var berättigad. Vid en sådan prövning blir det emellertid ibland klart att vi i andra ställningstaganden övergett en ”av världen” präglad moralisk ståndpunkt och i stället nalkats den kärlekens etik som grundas i Jesus och därför är en ”anpassning” till verklig kristen tro och etik.

Den etik jag ser förankrad i Jesus Kristus är kärlekens etik och inte en av lagiskhet formad mo­ra­lism. Det är en kärlekens etik som rymmer den rätt och rättfärdighet som är en omistlig del av såväl profeternas som Jesu budskap. Det är den etik som också Paulus ger uttryck för i ”kär­le­kens lov” i bland annat orden: Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara en ekande brons, en skrällande cymbal.[16]

Synen på homosexualiteten

Det kan uppfattas som om de är två hållningar som står mot varandra då vi nalkas texterna som berör homosexualiteten. Den ena uttrycker ett klart nej till en utövad homosexualitet och grun­dar det ställningstagandet på vad Mose respektive Paulus uttrycker i de aktuella texter­na.[17] Ho­mosexuella handlingar är synd. Den hållningen kan rubriceras som moralkonserva­tism.

Den and­­ra hållningen ser dessa bibelord som adiafora och lämnar dem utan avseende. Man ser då på dessa ord så som man uppfattar de bibelord som berör hårlängd och dylikt och intar en hållningen kan betecknas som en moralliberal syn. Den homosexuella gemenskap man accep­terar bygger på det som är grunden för partnerskap – en gemenskap grundad i ett trofast för­hål­lande.

I dag uppfattar vi – med den kunskap vi har om människan – att homosexualitet kan vara grundad i en människas konstitu­tion. Detta senare är grunden för nu rådande praxis inom SMF att människor med homosexuell läggning kunnat ordinerats till tjänst i samfundets under förutsätt­ning att de lovat leva i celibat. Jag har mycket svårt att uppfatta denna praxis som ett uttryck för kärlekens etik. Vi som hete­ro­sexuella får utöva vår sexualitet medan vi säger nej till de homosexuellas utövande av sin sexualitet.

De som i Svenska kyrkans rapport avvisar vigning av dem som lever i partnerskap uppfattar homosexualiteten som ”ett funktionsfel i skapelsen” men säger samtidigt att ”en homosexuell person har samma skapelsemässiga och etiska kvaliteter som en heterosexuell och kan ge prov på samma omsorg, trofasthet och kärlek”. Med den karaktäristiken av en homosexuell person framstår för mig frågan i hög grad vad som diskriminerar vederbörande för tjänst i Kristi kyrka.

Jag menar att det finns en tredje ståndpunkt grundad i bibelordet och med en djup förankring i den kärlekens etik som har sin grund i Jesu person och budskap. Den ställer fram troheten som ett kriterium för såväl den hetero- som den homosexuella gemenskapen.

Då SMF:s ansvarsnämnd i oktober behandlade frågan om partnerskap och tjänst i samfundet motiverade de fyra som bejakade möjligheten till ordination och tjänst för dem som lever i ett partnerskap sitt ställningstagande – vilket jag delar – bland annat med följande ord:

”Vi anser att det saknas bibelteologiska argument för att utestänga en person från ordi­na­tion/tjänst av den enda anledningen att hon/han lever i homosexuellt partnerskap. Jesus om­nämner över huvud taget inte homosexualiteten i sin undervisning och vissa uttalanden i NT:s brev kan inte låsas till ett tydligt regelverk för den enskilda kristna människan… Grund för ställningstagandet är inte enstaka uttalanden i NT utan evangeliet, dvs Jesu Kristi upprättelse av hela skapelsen genom döden och uppståndelsen. På denna teologiska grund kan vi bear­beta många frågor och ha många olika uppfattningar sida vid sida.”

I Svenska kyrkans rapport återges som en huvudlinje följande ställningstagande avseende sexualiteten:

”Homosexualitet, heterosexualitet och bisexualitet ska betraktas som etiskt likvärdiga utformningar av sexualitet. De kan uppfattas som olika dialekter av samma kroppsspråk, sexualitet. Att inte erkänna detta är diskriminering av minoriteter, i detta fall inte utifrån hudfärg och ras utan sexuell särart…

Det jag återgett ovan är ett personligt ställningstagande som jag gjort och som jag vill dela med andra. Det skall mötas med en kritisk granskning utifrån Skriftens ord. Detta är svåra frågor att behandla men jag kan inte hålla med om att frågan om homosexualitet och part­nerskap skulle vara så avgörande som några i dag gör gällande att deras relation till den del av Kristi kyrka som SMF utgör skulle stå och falla med möjligheten också för dem som lever i partnerskap att vara i tjänst i vårt samfund.

Min förhoppning är att det jag återgett skall kunna vara del i underlag för samtal och reflek­tion i för oss alla svåra och samtidigt så avgörande frågor. Däremot ger jag inte mycket för den som tror sig kunna bemöta mitt ställningstagande enbart med någon enkel form av etiket­tering av den bibelsyn som jag företräder. Jag har själv redovisat att jag läser Skriften histo­riskt-kritiskt, vilket jag vill påstå att alla gör i större eller mindre utsträckning. Problematiken är att vi själva utväljer vad vi tolkar historiskt-kritiskt och att somliga inte vill erkänna detta och gör det mer eller mindre omedvetet.

För dem som vill fördjupa sig i hur SMF tidigare arbetat med frågorna om bibelsyn och bibel­bruk rekommenderar jag läsning av Rune W Dahléns doktorsavhandling, Med Bibeln som bekännelse och bekymmer.[18] Det är en avhandling om bibelsynsfrågan i SMF under åren 1917-1942 ”med särskild hänsyn till Missionsskolan och samfundsledningen”. Boken är visserligen på o 500 sidor men lättläst – man behöver inte vara fackman – och ger med sina fakta insyn i de turer och den problematik som varit kring tillsättandet av både lärare och missionsföreståndare inom SMF med särskild hänsyn till vilken grundhållning man haft till Bibeln. Att läsa boken är som att till viss del läsa om vad som sker just nu inom SMF av ställningstaganden av såväl försam­lingar som enskilda. Steg för steg banades vägen för en bibelsyn grundad i en historisk-kritisk hållning – en hållning som innebar en väg bort från en konservativ, lagisk och sluten till en öppen syn på Bibel, en hållning i vilken det avgörande var att Ordet fick tolka orden. För mig är detta ett av de arv vi har att förvalta inom SMF.

Dåvarande ledare inom SMF tog avgörande beslut inklusive tillsättandet av ansvariga inom samfundet och fick lida mycket smälek för dessa ställningstaganden. Avhandlingen ställer i fokus frågorna om det ledarskap som tidigare utövats inom SMF och frågan om var beslut skall fattas i avgörande teologiska och etiska frågor. Läs och begrunda.

Min fars gamla Bibel är oerhört värdefull för mig. Den berättar för mig om bibelbruk och den berättar om min fars brottning med texterna. Bibeln var utan tvekan för honom helig skrift! I den finns inte en sida utan att man ser hur han genom understrykningar, noteringar och ut­rops­tecken bearbetat texterna då han läst. Där finns också frågetecken med skiftande innebörd – frågetecken inför det han inte förstått, men också frågetecken inför det han förstått och inte fått att stämma med den tro och gudsbild han hade. Han var läsare. Han och min mor var de som gav oss fyra grabbar grunden till den tro vi har i dag. För dem bägge var Bibeln he­lig skrift, men det innebar inte att de svalde allt som stod där. De gjorde vad Paulus rekom­men­derar – de prövade allt – under Andens ledning.[19] Deras skrifttrohet och bibelbruk är ett arv som jag söker förvalta.

Psalmen, Ordet och orden, som ingår i mässan Det är saligt på Jesus få tro:

 

En bön tillsammans med Paulus:

Måtte Gud i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt vår inre människa ge­nom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i våra hjärtan med kärlek. Låt oss stå fas­ta och vara stadigt rotade i honom, så att vi tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väl­di­­ga­re än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller oss. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härlig­heten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.[20]

Leif Herngren
2000

Fotnötter

[1] 1 Tim 1:5-7

[2]

[3] 2 Kor 3:6

[4] Matt 7:1,2

[5] Joh 5:39,40

[6] Lukas 4:16ff

[7] Matt 23:13-36

[8] Martin Buber, Dialogens väsen,

[9] Joh 1:14-17

[10] Luk 1:3,4

[11] Joh 1:17,18

[12] 1 Kor 7:20-22 och Kol 3:22-4:1

[13] 1 Mos 1:27

[14] Apg 10:9ff

[15]

[16] 1 Kor 13

[17]

[18] Rune W Dahlén, Med Bibeln som bekännelse och bekymmer, Studia Theologica Holmiensia, 1999

[19]

[20] Ef 3:16-21 (med förändringen av tilltalet från andra person till första – från er till vi)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *