Gud och Darwin

Livets mysterium Gud eller Darwin – eller – Gud och Darwin

Har du varit framme vid havets källor

eller vandrat genom de dolda djupen?

Har du varit vid förråden med snö,

har du sett förråden med hagel…?

Vem öppnar rännor för störtregnet

och bestämmer åskvädrets bana

och låter det regna över folktomt land,

över öknen där ingen människa bor,

så att öde trakter mättas med vatten

och gräset spirar ur den torra marken?

Har regnet någon far?

Vem avlar daggens droppar?

Ur vilket sköte kommer isen?

Vem föder himlens rimfrost?

Job

Min hustru Sonja och jag satt en underbar lördagskväll ute på Saltö i norra Bohuslän. Havet låg glitt­rande framför oss och där ute såg vi Kosteröarna. På Saltö hade vi ofta vandrat i dess rika natur och sett de fantastiska färgspelen i granitbergen och de välformade stora stensam­lingarna som havet kastat upp på land. Saltö stämde oss till förundran över skapelsens både skönhet och rikedom.

Då hände något. Vi väntade på att vårt första barn skulle födas. Nu gav det sig till känna. Son­ja för­stod att det var dags att ta sig till lasarettet. Jag fick stanna utanför. Fäder hade då inte rätten att när­vara vid sina barns födsel. Efter en natts sömn tog jag mig till lasarettet och fick be­skedet att ingen­ting hänt. Det var söndag och jag gick in i förberedelserna och genomföran­det av gudstjänsten. Ef­ter gudstjänsten blev det på nytt besök till lasarettet. Men också nu utan att något barn fötts. Hem till förberedelser för kvällens gudstjänst i Grebbestad. Så besök på lasa­rettet ännu en gång innan resan till Grebbestad. Efter gudstjänsten bar det snabbt av tillbaka till Strömstads lasarett. Då äntli­gen var väntan och oron över. Jag fick i glädje se och ta upp vår förstfödde, Per, i mina armar.

Barnet hade blivit till i en varm kärleksakt. Tiden som följde var en tid i glädje och förväntan men också undran över om allt skulle gå väl. Det hade det. Mina biologiska kunskaper gav mig besked om förutsättningen i spermiens möte med ägget. Ur detta två tiondels mm stora ägg växte ett foster fram och så småningom en liten grabb. Detta helt ofattbara att ur denna ”cellklump” skulle det bil­das celler av det mest skiftande slag som skulle forma kroppen, ge stadga genom ben och brosk, skapa rörelseförmåga och all inre aktivitet för tillväxten genom blodsystem och nervbanor och inte minst hjärta och hjärna. I denna ytterst lilla förening av mors och fars bidrag fanns i dess gener allt samlat som bestämde inte bara kön utan barnets former på näsa, öron och hela kroppen. För mig är inte bara vår förstfödde utan också våra två andra barn – och alla barn som föds – biologiska under.

Men var det inte också något mer? I Bibelns skapelseepos läser jag: Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. ”Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp”. Var det inte så också för min hustru och mig? Med Herrens hjälp! Vad finns bakom det under som livet utgör? Har en skapare lagt ned livets möjligheter till födande i skapelsen och därmed hos mig och min hustru? Det är frågor jag vill arbeta med relaterat såväl till kris­ten skapelsetro som till biologins kunskaper och andra tolkningar av skapelsen och livet.

För­undran inför skapelsens mysterier och allt vad den rymmer mattas ibland hos oss. Det blir alltför självklart. Rymmer skapelsen inte också upplevelsen av helighet? Har regnet någon far? Det är guds­­mannen Jobs fråga. Vad är vattnet för något – detta under­liga ämne som uppträder i så många helt olika former och fascinerar oss i dess olika fram­trädanden? Vanligt vatten är det absolut vanli­gaste ämnet på vår jord! Samtidigt – något av ett under i sina skiftande gestaltningar.

Vid människans sökande efter livets uppkomst har hon blivit klar över att livet blev till i vatt­net. Fors­kar­na är överens med den kristna tron att detta förunderliga ämne är livets vatten. Vatt­net är urelementet för allt liv. Skapelseeposet i Bibelns första bok återger detta i orden om den jord som var öde och tom och täckt av mörker. Men en gudsvind svepte fram över vattnet. Det blev livets vatten. Gud ville att vattnet – skapelsens och livets vatten – skulle vimla av levande varelser.

Utan vatten skulle det inte finnas något liv på jorden. Den forskning som nu sker efter om det finns någon form av liv på andra planeter söker efter vatten. Allt liv är för sin tillkomst och uppväxt helt be­roende av vatten – så också människan. Varje människa har vistats och formats i fostervatten och – än värre – hon består till två tred­jedelar av vatten.

Detta fångar teologen och psalmförfattaren Olov Hartman in i sin skapel­sepsalm i vilken han ock­så delger oss sin övertygelse att detta ämne har en far:

Gud skapade de klara vattnen och tände liv med deras syre,

och vindar blåste över havet. Gud såg att det var gott.

Och landet lyfte sig ur havet och vindar blåste över landet

och livet steg i land och växte. Gud såg att det var gott. [1]

Gud eller Darwin

Inför alla dessa frågor har vi i dag åtskilligt att säga med bakgrund i den kartläggning som på­går ge­nom vetenskapens intensiva och givande arbete. För många är skapelsens härlighet en påminnelse om Skaparens majestät och härlighet. För dagens människa är svaret inte givet. Många ser inte nå­gon skapare bakom skapelsen. Då blir begreppet skapelse oegentligt. Det finns ingen hand bakom naturen och allt dess liv, den jord vi lever på och det universum av vilket vi är en så oänd­ligt liten del. Frågan är om det blivit så som ett keltiskt helgon uttryckte det redan på 600-ta­let att vi tappar kontakten med skapelsen då vi förlorar Skaparen ur synhåll.

Vår tid kännetecknas av två mot­satta tendenser. Den ena är utbredningen av naturalistiska världs­bilder. Mot dessa ser vi till­väx­ten av religiösa ortodoxier med ökat politiskt inflytande. Jag vill ta upp biologins fram­marsch och dess relation till och ibland konfrontation med reli­gionen.

”Mannen som avlägsnade Guds hand från naturen.” Så tecknades Charles Darwin i en recension av en av hans böcker i nyutgåva. Men så enkelt är det inte. Skapel­sens och människans tillblivelse är nära knuten till Charles Darwin och hans två revolutio­nerande böcker Om arternas uppkomst och Människans härkomst. Darwin själv knöt tidigt sina reflek­tioner om evolutionen till en skapare:

Det mest upphöjda vi alls kan föreställa oss, de högre djurens tillkomst, är alltså en direkt följd av detta krig i naturen, av hunger och död. Det finns en storslagenhet i denna syn på hur livet, med dess många olika krafter, ursprungligen blåstes in (av Skaparen) i ett litet fåtal former, kanske i bara en enda; och hur det medan denna vår planet fortsatte i sitt kretslopp i enlighet med gravitationens fasta lagar, ur en så enkel början utvecklats och ut­vecklas vidare mot otali­ga former av den yttersta och underbaraste skönhet.

Det är de avslutande orden i boken Om arternas uppkomst. Något märkligt är det att ordet Skapare – av mig återgett inom parentes – som återfinns i det engelska originalet inte tagits med i den svens­ka översättningen då det finns bara någon sida tidigare. Darwin skriver där om ”de lagar som Ska­pa­ren gav åt materien, om tillkomst och försvinnande för vår världs tidigare och nuvarande invå­nare”. [2]

Darwin tar upp livsformernas släktskap. Utgångspunkten för honom är allas släktskap med stora likheter arterna emellan vilket sedan genom utvecklingen inneburit att skillnader upp­stått och blivit allt större: ”Alltsedan livets första gryning har alla organismer liknat varandra i ständigt avtagande grad, så att de kan klassificeras i grupper och undergrup­per, så kallade ka­te­gorier… Följaktligen borde man kanske ändå dra den slutsatsen att sanno­likt lär väl alla de livsformer som någonsin levat på jorden härstamma från en enda ursprungs­form, den form vari livets anda inblåstes den allra första gången.” Han har inget svar på frå­gan om livets tillkomst – om dess hur och när. Han brukar de gam­maltestamentliga skapelseorden att Gud blåste in liv i människan. [3]

Darwin ser två biologiska processer – kampen för tillvaron och det naturliga urvalet – som grunden för och orsaken till den utveckling som ägt rum och därmed för arternas uppkomst. Kampen för till­varon uppfattas som naturens sätt att värja sig mot en tillökning som skulle skapa en tillväxt som skulle överstiga tillgången på föda. För Darwin var denna kamp inte primärt en utslagning av det svaga utan en anpassning till de rådande förhållandena – den bäst anpassade varianten bevarades.

Uttrycket det naturliga urvalet har i sig en accent av att det skulle föreligga en ordnande vilja i na­tu­ren. Darwin själv skrev: ”Vi har sett att människan förvisso kan åstadkomma stora och märkliga resultat genom ett planmässigt urval och kan anpassa andra organismer till sitt eget bruk och nytta genom att utnyttja de små men fördelaktiga variationer som skänks henne av naturen.” Han såg det naturliga urvalet som en kraft ständigt redo till handling. ”Varje utvald detalj prövas noga av natu­ren, som också placerar varelsen i de lämpligaste livsbetingel­ser­na.” [4]

I bokens avslutande kapitel där Darwin sammanfattar och ger sina slutsatser talar han om naturen som en väldig kraft och undrar om det i denna finns några begränsningar.

Hur skulle man alls kun­na sätta några gränser för en sådan kraft, som verkat genom tidsåldrarna och grund­ligen skärskådat varje varelses hela konstitution, struktur och levnadssätt, gynnat det goda och förkastat det onda? Jag kan inte se några gränser för denna krafts förmåga att lång­samt och utsökt vackert anpassa en­var livsform till de mest komplicerade livsbetingelser. [5]

Inför dessa ord inställer sig flera frågor. Om naturen äger denna kraft varpå beror denna? Och den­na krafts agerande har uppenbart ett syfte, ett ändamål. Vad eller vem står bakom naturens målin­riktade utveckling? Till det kommer att förnekelsen av ändamål och mening i natu­­ren är något av ett axiom för anhängarna av evolutionsteorin utan knytning till någon skapare. Kris­ten skapelsetro ser i Skaparen den som äger denna förmåga utan några begränsningar varken i tid eller skaparkraft.

Vad lägger Darwin in i denna slutsats och i begreppet naturen och vad slags – eller vems – kraft åsyftar han som det naturliga urvalets drivkraft? Det är frågor som Holsten Fagerberg, professor i etik, ställer. Naturen uppfattas ju här som en handlande kraft med bestämda syften.

Det finns en spänning mellan dessa två drivkrafter bakom naturens utveckling. Darwin mena­de att dessa begrepp beskrev en och samma process med den gemensamma nämnaren i nyttan. Nyttan var förmågan till anpassning som fanns hos individen till de rådande förhållandena för att överleva. Detta var alltså naturens eget val – det naturliga urvalet. ”Outsagt ligger här en ändamålstanke som förklaring till utvecklingen av nya arter. Hos Darwin härskar inte slum­pen, utan nyttan är det natur­liga urvalets riktmärke… Hur kan det naturliga urvalet be­främ­ja en utveckling som först på lång sikt men inte omedelbart i sina begynnelsestadier är nyttig?” [6]

Termen slump har brukats inom biologin för att uttrycka orsaken till utvecklingen i naturen. Dar­win skriver: ”Jag har ibland uttryckt mig som om variatio­ner­na… skulle bero på slumpen. Detta är gi­vet­vis helt felaktigt uttryckt, men ger åtminstone klart besked om vår okunnighet om de olika va­ri­a­tionernas orsaker.” [7]

Ordet slump har betydelsen ”tillfällighet” i motsats till ”något förutbestämt”. Det ger oss där­med upplevelsen av att det bakom ett skeende inte fanns någon mening eller tanke. Men ordet slump har också innebörden ”oförutsägbart”. Då vi kastar en pil mot en tavla både öns­kar vi och hoppas åstad­komma en fullpoängare. Det är inte förutsägbart men då vi får en eller fle­ra ”tior” så är det en följd av att vi står där med vår önskan och avsikt att träffa prick. Man kan i den utveckling av skapelsen som ägt rum se det oförutsägbara som en följd av de möjligheter som livet i naturen rymmer och Skaparens tanke med sin skapelse – inte en slump­mässig ut­veckling utan syf­te. Skapelsen rymmer en mångfald av möjligheter i en ska­pel­se som pågår.

Många har länge uppfattat en till synes oöverkomlig konflikt mellan kristen skapelsetro och den ut­vecklingslära som lett till den moderna evolutionsteorin. En teori som inte bara gäller människans tillkomst utan också frågan om meningen med livet. Torbjörn Fagerström, pro­fessor i teoretisk ekologi, drar följande slutsatser av teorin om den utveckling som ägt rum:

Evolutionsteorin innebär således att vår syn på naturen såsom en gång för alla given, så­som skapad av en högre organiserande och planerande kraft kännetecknad av harmoni och fridsam samexistens, måste bytas ut mot en natursyn enligt vilken allt liv bara är fruk­ten av en opla­ne­rad utveckling, byggd på slumpens skördar, utan mening, syfte eller plan. Enligt denna kanske dystra – men av allt att döma relevanta – natursyn har livet ingen me­ning, arter finns inte till för någonting annat än för sig själva och alla arter kommer förr eller senare att dö ut.

Fagerström hävdar att naturvetenskapliga teorier ”i hög grad är värderingsfria”. Hur hans tolk­ning av evolutionsteorin skall kunna uppfattas som värderingsfri är för mig en gåta. Den byg­ger på flera av de postulat vilka denna teori vilar på. Han skildrar livet i ett materialistiskt språk och talar om ”tillvarons eviga ekorrhjul”, om ”cellernas maskineri”, om att ”celler kan liknas vid en fabrik” och brukar Richard Dawkins metafor om genen som en ”överlevnads­maskin”.

Från naturen skall vi inte förvänta oss vägledning i moraliska frågor. De frågorna får vi själva ta an­svar för konstaterar Fagerström. Han menar att människan troligen är det enda djur som kan motsät­ta sig delar av den evolutionära historien. Han gör detta relaterat till det hu­manis­tis­ka per­spektivet och människans särart som social, reflekterande, skapande och med­kännan­de varelse. Då männi­skan är ensam om detta är det oförklarligt hur han kan relatera det till vår evolu­tionära histo­ria som ”en oplanerad utveckling, byggd på slum­pens skördar, utan mening, syfte eller plan”. Frågan måste ju då ställas varifrån vi fått dessa för människan så utomor­dent­ligt avgörande förmågor. [8]

Frågorna som ställs är inte ett ifrågasättande av den utveckling som ägt rum i skapelsen. Dar­win har med sin forskning och sina böcker lagt en oerhört betydelsefull grund för biolo­gins fortsatta arbete för att tränga allt djupare ned i det mysterium som skapelsen utgör. Na­tur­­ve­tenskapen ger oss ett fantas­tiskt faktaunderlag och söker utifrån detta tolka det som skett. På den avgörande frågan om varför evolutionen skett – frågan om evolutionens drivkrafter – finns det inget entydigt svar. Där somliga endast ser mekaniska, kausala orsaker – under be­grep­pen kampen för tillvaron och det na­turliga urvalet – ser andra också ändamålsenliga orsa­ker och en mening bakom skapelsen.

Utan tvekan har darwinismen och dess vidare utveckling till vår tids evolutionsteori satt myck­­et djupa spår i människans uppfattning av sig själv och frågan om det finns någon ska­parhand. Vad är människan – relaterad till den övriga skapelsen som hon utan tvekan är en del av?

Inom biologin hävdas det ibland att de allvarliga och djupa frågorna om vad männ­iskan är och om livet har någon mening nu får sina svar genom vetenska­pen och då främst genom den mo­derna evolutionsbiologin. Vi behöver inte längre vända oss till religionen och dess svar. Vissa biologer tolkar dessa som rent materiella fenomen.

I kontrast till dessa tankar står den utmaning som kyrka och teologi står för i tron på en Ska­pare bakom naturens utveckling. Vilken relevans har modern evolutionsteori till en religiös tolkning av dessa frågor? De är brännande frågor som teologer och biologer nu brottas med i sökandet efter över­gripande svar – somliga i stark konflikt med varandra, andra i nära sam­verkan. Begreppet bio­teologi har skapats som beteckning för det sökande som pågår efter en livsåskådning som integrerar biologisk och teologisk kunskap och erfarenhet. [9]

Människan och hennes gener

Darwins lärjungar kom att föra hans teorier åt skiftande håll. Filosofen Herbert Spencer in­tog mot bakgrund av Darwin en föreställning utan egentlig skillnad mellan djur och män­niska. En kusin till Darwin, Francis Galton, såg i vetenskapsmännen det nya prästerskapet med upp­gif­ten att prokla­me­­ra evolutionens doktrin som skulle visa på de religiösa och sociala konse­kvenserna av ut­veck­lings­teorin.

En av Darwins mest trogna vapendragare var Thomas Huxley som framför allt betonade kam­­­pen och konkurrensen om tillvaron. Det starka, dugliga och bäst anpassade var för honom cen­tralt och inte det nyttiga. Detta synsätt kom länge att vara dominerande.

Huvudtankarna hos Darwin – det naturliga urvalet och kampen för tillvaron – uppfattades av somliga normerande också för den mänskliga tillvaron med förakt för svaghet och hävdande av den starkes rätt. Samhället sågs som en levande organism som skulle utvecklas utifrån evolutionistiska grunder. Konkurrensen mellan individer och grupper grundad i människans biologiska konstitution gynnade de starka och deras överlevnad. Av detta följde normativa slutsatser för hur samhället politiskt skulle byg­gas.

Med orden survival of the fittest – de mest läm­pades överlevnad – formade Spencer socialdar­wi­nis­men. Om ett samhälles ”svagaste med­lemmar bevaras genom konstlade skydds­me­del” kan det få till konsekvens att detta samhälles ”sedliga och intellektuella beskaffenhet försäm­ras”. Sociala insatser skulle leda till att alltfler ovärdiga människor skulle överleva.

För oss som satsat på välfärdssamhället låter detta groteskt. Men är socialdarwi­nismen inte en ganska naturlig slutsats om människan bara är ett djur? Varför skulle dju­ret människan bete sig annorlunda än andra djur? Men uppenbart är människan en art som tar spjärn mot det na­tur­liga urvalet och kampen för tillvaron. Hur är det möjligt? För­ut­sätter inte det att män­­ni­skan som en del av den övriga skapelsen samtidigt är något mer – en etisk varelse? Det osjälviska beteendet är en del av människors liv som förut­sät­ter andra skapande krafter i naturen.

Några av de mest hängivna nyttjade Darwins bild av stamträdet till att underbygga och stärka rasis­men med dess oerhörda nega­tiva följder för etiken människor emellan. Galton såg som en självklarhet att vita människor utgjorde en överlägsen ras. Också Fridrich Niet­zsches idé om över­män­niskan byggde på föreställningar med sin grund i darwinistiskt tanke­gods. [10]

Rasismen är säkert den mest destruktiva människosyn som existerar. Som en grundläggande faktor är den biologiska värdeskillnad som görs av människor. Den har framför allt drabbat mörkhyade och judar men också utvecklingsstörda, homosexuella och de svaga i samhället. Antisemitismen har också en religiös bakgrund som bland annat tagit sig uttryck i kristna nidbilder av det judiska folket. Här bär såväl den katolska kyrkan som reformationens kyrkor på ett mycket tungt och ödesdigert arv.

Redan 1922 – fem år före Tyskland – inrättades ett rasbiologiskt institut i Uppsala. Eva F Dahlgren be­rättar i boken Farfar var rasbiolog om den smärtsamma upptäckten att hennes beundrade farfar var ras­biolog. Denne var botanikprofessor i Uppsala och steget från hans växtförädling blev inte långt till män­niskoförädling. Dahlgren visar på filosofen Torbjörn Tännsjö som menar att unga kvinnor i framtiden kommer att låta sterilisera sig för att skaffa sig provrörsbarn som designas efter deras önskemål. Hon reagerar på att man nu på nytt talar om människomaterialet.

Utan tvekan har de tillämpningar av evolutionsteorin som ledde till socialdarwinismens cyniska samhällssyn och vidare över argument från rashygienikerna till nazis­mens fruktans­värda dåd skapat mycket allvarliga frågetecken hos många också inför Darwins teorier. [11]

Att tolka människor och djur utan någon skillnad mellan dem ifrågasätts av Holsten Fager­berg i boken Den dolde artisten. Den boktiteln ger oss författarens ståndpunkt men är inte ett uttryck för ifrågasättande av evolutionen. Fagerberg ser denna som den gemensamma utgångspunkten. Men den är en vetenskaplig teori och inte – och kan inte bli – en livs- eller världsåskådning. Är skapelsen i sitt djup, sin bredd och sin komplexitet ett slumpens verk? Eller förutsätter den ”en makt, som se­dan uråldrig tid prisats för storheten i sitt skapel­se­verk och som gör det möjligt att med Thomas Huxleys ord tala om ’den dolde artisten’.” [12]

Många ställer granskande frågor inför allt det nya som sköljer över världen. Vetenskapen kan nytt­jas för att behärska och manipulera människan menade samhällskritikern Bertrand Rus­sel. Det som de flesta uppfattar som givet att vetenskapens utveckling är god såg han som ett av vår tids självbedrägerier. Han såg framför sig den dag då naturveten­skapen skulle kunna reglera människans känsloliv i anslutning till de styrandes önskemål. Det per­spek­tivet kan låta ab­surt, men tog bland annat form i behaviorismen som menade att man skulle kunna behärska männi­skor genom att kon­frontera dessa med lämpliga retningsmedel. Det var ett mål för behavioristerna att så kunna ta itu med barnet redan vid födseln för att ”ef­ter behag” skapa sociala eller asociala varelser. [13]

Den förändring av männi­skans livssituation och världsåskådning som länge pågått sedan den veten­skap­liga revo­lutionen är en följd av det som rubricerats som ett förvetenskapligande av världen. Allt skulle un­der­ställas vetenskapens metoder och analyser och tolkas i dess termer och kate­go­rier. Det som inte svarade upp mot detta var inte god­känt. Vetenskapen – inte minst naturveten­ska­pen – har präg­lat inte bara sitt eget område och tekno­login som följt i dess spår utan snart sagt varje aspekt av det mänskliga livet – i varje fall för stora grupper i sam­hället. Det har fått av­gö­rande kon­sekvenser för människosynen i det moder­na samhäl­let och omfattar så gott som hela männi­skans situation – hennes na­tur­liga, mo­ra­lis­ka, so­ciala och politiska vara. I dess spår följde objek­ti­vism och relativism.

Detta förvetenskapligande av världen har satt djupa spår inom biologin. Biologin övergår ibland till biologism som uppfattar att allt som rör människan skall tolkas utifrån biologin. Biolo­gis­men har bli­vit allt mer högljudd och tränger in i såväl media som undervisning och blir så en bärande grund för människors uppfattning om sig själva. [14]

Frågan är om den nya biologin kommer att tränga undan de grundstenar – kulturen och huma­nismen – som många uppfattar bärande för sin tolkning av människans särart? Ett ensidigt bio­logiskt synsätt leder till en reduktion av människan menar genetikprofessorn Bengt Olle Bengtsson. Biologismen står för en inskränkning av människan i sin övertro på att hela män­niskan och hennes själsliv skall kunna tolkas genom biologin. Han har under åtskilliga år do­ku­men­terat fel- och övertolkningar av genetiken – bland annat föreställ­ning­en att man trott sig kunna tolka det mänskliga samhället utifrån de biologiska teorierna. Tron att våra egenskaper är genetiskt styrda och att se världen i så enkla termer och människan så statisk är för Bengts­son obegriplig.

”Ett samhälle med enbart teknokratiska definitioner på vad som är liv och död blir ett mycket otrev­ligt samhälle.” Orsaken till detta är den mekanisering av livet som länge pågått. Livet granskas allt­mer bitvis i dess beståndsdelar. [15]

”Detta är inte vad jag kallar liv och jag uppfattar att man anser mitt liv vara över.” Så uttryck­te sig en kvinna i ett äldreboende i Stockholm. Samtidigt som den fysiska standarden aldrig varit högre för de boende erfar många en brist på livskvalité. Ekonomin tycks slå ut humanite­ten. Det pågår en intensiv debatt om hur vi tar hand om de alltfler äldre som är i behov av vård och omsorg. Skräm­mande bilder har getts på ovärdigt boende och en ovärdig syn på och behandling av äldre.

Kanske blir konsekvenserna av homo oeconomicus framfart allra allvarligast då följe slås med homo biologicus. I sjukvården som i dag lämnas ut på den öppna marknaden, i den medicins­ka forskningen med dess starka kopplingar till företag och i läkemedelsföretagens allt större relation till läkarna och deras utskrivning av mediciner ser vi ett nära samband mellan biologi och ekonomi.

De medicinskt tekniska framstegen är väl en­bart positiva och utan komplikationer? Nej, kans­ke inte minst där uppstår verkligt svåra etiska frågor. Många ser nödvändigheten av en etisk diskussion kring konstgjord be­fruktning relaterad också till frågan om kloning av människor. Barnets perspektiv är efterlyst och inte endast de vuxnas. ”Den biologiska eller sociala ingen­jörskonsten kan göra barn till offer för en egocen­trisk vuxen­värld.” Dessa svåra frågor får inte vara frågor bara för experterna och forskarna. Det behövs fördjupade samtal. [16]

”Medicinska framsteg gör livet lättare, men också mer komplicerat.” Det gäller bland annat den passiva dödshjälpens problematik och om och när a­bort blir dödshjälp. ”Vår död blir i allt högre grad avhängig beslut, där de medicinska aspek­ter­na vägs mot de etiska.” Frågan om abort kompliceras av att man i dag kan få allt tidigare födda barn att över­­­le­va. ”Risken finns att tekniken här skenar i väg från etiken.” [17]

Hit hör också den kanske mest ofattbara frågan om patenträt­ter på mänskliga gener. Där man tidigare varit ganska restriktiv sker i dag en förändring inte minst orsakad av ett intensivt lob­by­arbete från läkemedelsföretagens sida. Det handlar alltså om patent på liv där utveckling­en tycks ha sprungit ifrån den politiska kontrollen.

Ett graverande exemplen på ”den ohämmade kapitalismen” ser författaren John Le Carré just inom läkemedelsindustrin. Han menar att såväl politiker som vi vanliga lever i illusionen att denna industri – som skall stå i livets tjänst – gör detta med starka etiska krav. Hans slutsats vid en granskning av detta är att så inte är fallet. ”Big Pharma” har en myck­et ”nattsvart bak­sida, präglad av enorma rikedomar, avancerat hyckleri, korruption och girighet”.

Han exemp­lifierar med: rekryteringen av ”frivilliga” försökskaniner från tredje världen för prov av nya medi­ciner, hot om handelssanktioner mot fattiga länder om de säljer billig medi­cin, kostnaden för marknads­fö­ringen vilken är dubbelt så stor som för forskningen och vad han kallar ”patentspelet”. Allvarligast ser han företagens allians med läkarkåren som får till följd en korrumperad läkarkår. Till och med de som skall granska läkemedlen har nära rela­tioner till dessa företag. Vi kan naturligtvis hävda att detta bara är överdrifter av en känd deckarförfattare. Men är det så? [18]

Är det förenligt med läkaretiken att medverka till en förädling av ”människorasen”? Det är en fråga som ställs i relation till den gamla läkareden och dess efterföljare i Genevedeklarationen med dess första löfte: ”Jag lovar högtidligen att viga mitt liv åt mänsklighe­ten.” Socialdarwi­nismen födde dröm­men om det friska samhället och för att åstadkomma detta la många läkare läkaretiken åt sidan under nazitiden i Tyskland.

Mot bakgrund av biologins frammarsch pläderar filosofen Torbjörn Tännsjö för att vi skall låta gen­tekni­ken skapa bättre människor. Vi skall inte nöja oss med den natur vi är utan för­bättra den. Det borde va­ra möjligt med ”manipulation” för en bättre människa – också gällan­de de personlig­hets­drag som är av moralisk betydelse. ”Målet skall vara att mänskligheten ersätts av en art med bättre förutsättningar att leva ett lyckligt och fredligt liv.” Det bör vara fritt fram för den fria männi­skan att tillgodogöra sig vetenskapens framsteg. [19]

Reaktioner kom bland annat från De synskadades förening som såg hur företagen och de rika skulle ta hem ”vinsten”. Man undrade om det i dag bara är de med funktionshinde­r som envist hävdar att man duger och att deras liv inte på något vis är minder­värdiga. Det finns inte någon gen­väg till den goda männi­skan. Män­niskan är inte styrd enbart av sina gener så att hennes problematiska fram­to­ning skulle justeras genom byte av några ge­ner.

Marknadskrafternas påverkan på sjukvården berör – det för många till synes omöjliga – pa­tenträtt till mänskliga gener. En ensidig biolo­gisk syn på människan får betänkliga konse­kvenser såväl för den enskilda människans ansva­righet som för vetenskapsmän och företag som arbetar med biotek­nik. Det är kanske därför som kravet på skärpta etis­ka hänsyn och regler inte minst har gällt biotek­niken och läkemedelsföretagen.

Hösten 2000 väcktes en intensiv debatt kring frågan om DAMP, ADHD – en av vår tids dia­gnoser på uppkommen neuropsykiatrisk störning eller hjärnskada. Tvistefrågan gäller vad som orsakar des­sa symptom och vad som därför blir lämplig behandling. Är det biologiska eller sociologiska fakto­rer som är avgörande?

Vad är normalt i mänskligt beteende? Sociologen och sjuksköterskan Eva Kärfve förde i sin de­batt­bok fram en allvarlig kritik mot vad hon upplevde vara lättfärdiga diagnoser om olika hjärn­skador. Med användandet av ganska intetsägande frågeformulär kan i dag ett barn naglas fast vid en sjukdom. Här stod psykiatri mot sociologi i svaret på vad som är normalt.

Striden om DAMP har sin rot i olika maktintressen och i olika människobilder som inte byg­ger på vetenskaplig grund hävdar Sven-Eric Liedman, professor och idéhistoriker. Det hand­lar bland annat om frågorna: ”Vil­ka människor vill vi ha?” ”Vilka människor har vi råd med och tid för?”

Människans utveckling är inte enbart biologisk. Utvecklingen bortom biologin är för Liedman män­niskans särmärke. Han ser hur mänskliga verksamheter av somliga tolkas och reduceras till enbart biologiska omständigheter. Det är väsentligt att biologin får tillräkna sig det som den tillkommer sam­tidigt som sociala och historiska omständigheter ges deras beskärda del.

Biologens unika kunskapsområde är de levande varelserna betraktade som ytterst kom­plexa natur­liga system. Biologen är själv en människa och vet därför att människan i sin egen upple­velse också är något annat: förhoppningar, drömmar, minnesbilder, kunskaper. Det finns en bio­logi som förkla­rar att dessa företeelser bara är biprodukter av kroppsliga funktioner, i syn­nerhet hjärnans aktivitet. Det finns en biologi som godtar att de också är något annat. Men inget av dessa båda påstå­enden hör till biologin själv utan snarare till en allmän världs­bild, kanske en filosofi.

Så tecknar Liedman sin bild av dagens biologiska vetenskap. En avgörande fråga är då vad detta något annat är? [20]

Två röster som spränger mönstret för en snäv biologisk syn på människan och hennes hjärna är neurofysiologerna David Ingvar och John Eccles (nobelpristagare). Ingvar har granskat vår hjärna och dess vindlingar och konstaterar: ”Det är i dessa landskap som vår själ finns, det är där vår ande vandrar.” Eccles ser sin existens som ett grundläggande mysterium. Den är ”bort­om varje biologisk förklaring av utvecklingen av min kropp (inklusive hjärnan) med dess genetiska arv och evolutionära ursprung… vi står inför religionens tankar om själen och dess speciella skapelse genom Gud”. [21]

Människan sedd som skapad och unik är kristen skapelsetro. Hur skall det köpslående som nu pågår inom sjukvård och forskning uppfattas i relation till den enskilda människans värde och värdighet? Vad innebär Kristi kyrkas värnande om rätt och rättfärdighet inför det faktum att den rika världen gör sig än rikare på de fattigas bekostnad genom dess läkemedelshantering och köp av patent på mänsk­liga gener. Forskare världen över uppfattar att åtskilligt av det som i dag sker är ett manipu­le­rande av människan.

Glädjande nog har vi inom kyrkorna i vårt land åtskilliga som arbetar med de medicinskt etiska frå­gorna. Människor borde aldrig få bli medel för de profitintressen som i dag tränger sig allt närmare inpå sjukvården, den medicinska forskningen och läkemedelsindustrin.

Den själviska genen

En som länge verkat i gränslandet mellan de biologiska vetenskaperna å ena sidan och filosofi och humaniora å den andra är Nils Uddenberg, biolog och läkare. I sin mycket intressanta bio­logihisto­ria med titeln Idéer om livet ger han med valet av boktitel uttryck för sin öppenhet in­för att livet inte är så enkelt att det går att tolka i fastlåsta positioner. Boken ger samtidigt kla­­ra ställningstaganden utifrån evolutionistiska och materialistiska positioner.

Ut­gångspunkten för Uddenbergs tolkning är den förklaring till utvecklingen han ser och delar med många av evo­lutionsteorins företrädare. Djurens inklusive djuret människans bestäm­mel­­se är att föra vidare sina gener. Det inkluderar då också relationen mellan man och kvinna där det inte pri­märt handlar om lust. Att det är ”trevligt och skönt att älska” beror ”ytterst på att det bidrar till ge­nernas spridning.” Denna utvecklings­biologins grundprincip är en upp­fatt­ning som inte veten­skap­ligt kan beläggas. Det finns betydligt vidare syn på såväl grodornas som män­ni­skans bestäm­melse.

Följande reflektioner delar Uddenberg med sig från ett besök vid en damm i södra Skåne:

Där jag står vid stranden upplever jag intensivt att jag bara är en liten del av ett samman­hang som sträcker sig över ofattbara tidsrymder och innesluter hela jordklotet. Linné blev gripen. För honom ringde klockgrodorna bokstavligen talat samman till gudstjänst. Natu­ren var en enda lov­sång till Skaparen. För mig är grodhannarnas uppvisning ett uttryck för deras kamp om par­ningstillfällen. Deras öronbedövande konsert kan förklaras genom att hänvisa till deras ’självis­ka gener’ som med olika medel befordrar sin egen spridning.

Uddenberg såg klockgrodorna vid dammen utifrån deras – enligt ett snävt evolutionistiskt synsätt – bestämmelse att föra släktet vidare. Är det för Uddenberg så som Hammarskjöld uttrycker det i si­na Vägmärken då han en solig marsdag plötsligt hör koltrastens trevande klockton och uppfattar en verklighet utan­för den egna och konstaterar ”paradiset från vilket vi stängts ute av vår kunskap”. [22]

Carl von Linné var inte innesluten i detta reducerande förhållningssätt till skapelsen. Han såg mängden av växter som lika många bevis på Skaparens omätliga vishet. Sin gripenhet inför den skapelse han var så upptagen av att ständigt granska uttryckte han i detta vittnesbörd:

Jag såg den oändlige, allvetande och allsmäktige Guden på ryggen, då Han gick fram och jag hisnade! Jag spårade efter Hans fotsteg över naturens fält och märkte uti varenda, även i dem jag näppeligen kunde skönja, en oändlig vishet och makt, en outrannsaklig fullkom­lighet. Jag såg där, huru alla Djur underhölls av växterna, växterna av jorden, jorden av jordklotet; huru jordklotet välvdes natt och dag kring Solen, som gav det liv; huru Solen med Planeter och Fix­stjärnor rullade liksom på en axel, till en obegripligt antal och oänd­lig vidd, samt  uppehölls uti sitt tomma intet av den obegripliga första rörelsen… [23]

Uddenberg menar att samhället – inkluderande tekniska och sociala uppfinningar – vilar på ”den grund som den mänskliga naturen ger”. Vår natur skall tolkas och förstås ”som ett resultat av biolo­gisk utveckling”. Därmed vill han inte ha sagt att alla samhällsfenomen skall tolkas och lösas av biolo­gerna. Han tar själv upp frågan om reduktionism då naturvetenska­pen träder fram med tota­li­tära an­språk och tar avstånd från detta.

Men med sin tolkning och precisering av evolutionsteorin leds Uddenberg ändå till vad jag uppfat­tar vara ett reduktionistiskt syn­sätt.

Om vår intelligens har utvecklats för att vi ska kunna hävda oss i en grupp sluga apor är det rim­ligt att vi blir benägna att tänka så. Al­la mänsk­liga kulturyttringar har en del av sina för­ut­sättningar i mänsk­lighetens evolutionära historia. Såväl vårt medvetande som vår förmåga att leva oss in i andra männi­skors verklighet kan förstås utifrån de villkor som gäller för den som lever i en grupp sluga apor.

Naturen, hävdar Uddenberg, strävar aldrig mot någon slutpunkt utan ett urval sker utifrån giv­na om­ständigheter. När han samtidigt uppfattar att detta urval ”envist kan verka i en viss rikt­ning” blir frå­gan vad eller vem som styr denna riktning.

Den själviska genen är ett begrepp som skapats av biologen Richard Dawkins. Generna upp­fattas inom biologin inte som medvetna och målmedvetet verkande krafter. Dilem­mat är att de inte sällan beskrivs som sådana. De sägs vara ”fulländade mästare i överlevnadskonst” och de uppfattas ut­veck­la ”metoder och redskap” för att säkra fortbestånd. Dawkins utgångs­punkt är premisserna för evolutionsteorin – kampen för tillvaron och det naturliga urvalet.

Människor och babianer har båda utvecklats genom det naturliga urvalet, och om man studerar hur det naturliga urvalet fungerar verkar det som om allt som har utvecklats genom det är själ­viskt. Följaktligen måste vi förvänta oss att vi, när vi studerar beteendet hos babianer, männi­skor och vilka andra varelser som helst, bör finna vittnesbörd om en utpräglad själviskhet.

Dawkins menar att generna skapar ”överlevnadsmaskiner”. Det är hans beteckning för såväl män­niskor som djur och bakgrunden för hans tal om den själviska genen som skall svara för den be­stämmelse som gäller för allt levande – att överleva och leva vidare i nya generationer. Biologer bör vara ateister menar Dawkins eftersom man visat att universum saknar design eller ändamål. [24]

Ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv är alla organismer egoister. Det handlar om att överle­va. Men det finns andra perspektiv på en människas liv. Också Dawkins ser detta och konsta­terar att vi mås­te ”försöka lära ut generositet och altruism, för tyvärr är vi födda själviska”. Han ser människans särart: ”Vi kan göra uppror mot de själviska reproduktörernas tyranni.” Här kol­liderar här ett ”smalt” biologiskt per­spektiv med vad det djupast sett är att vara män­niska.

En grundläggande aspekt av livet är frågorna om gott och ont. Vi måste, hävdar Uddenberg, skilja mellan vår kunskap om naturen och vår uppfattning om vad som är gott, rätt och riktigt respektive ont, orätt och förkastligt”. Vetenskapen kan inte ge moralisk vägledning. Mänskligt liv handlar inte endast om att överleva utan i högsta grad också om hur vi lever – och varför.

”Först mot slutet av 1900-talet har biologerna kunnat förklara hur osjälviskt beteende har upp­stått” menar Uddenberg. De etiska frågorna skymtar i hans biologihistoria men har in­te någon framträ­dan­de plats varför det påstående han gör blir oförklarligt. Utifrån studiet av apors bete­ende har tolk­ning­ar gjorts som lagt grunden för biologers uppfattning om uppkoms­ten om osjälviskhet, solida­ri­tet och kärlek. Om det alltså finns fler arter än människan som be­ter sig osjälviskt så frågar man sig hur det skall relateras till det naturliga urvalet och kampen för till­varon gällande dessa arter och de­ras överlevnad. [25]

”Arv eller miljö? Jag struntar i vilket. Ba­ra det inte är mitt fel.” Så fångades ett av vår tids brän­nan­de problem in i en skämtteckning. Det kan ju ses endast som ett skämt men som så ofta rymmer des­sa alster väsentliga frågor med ett djupare allvar – denna gång att se sig själv utan ansvar. Vil­ken faktor är avgörande för vårt handlande och våra liv? Där ser somliga enbart arvet medan andra för­fäktar miljön. Här går ho­mo biologicus i konfrontation med homo sociolo­gi­cus.

Vi ser i dag en neurogenetisk determinism växa fram. Det hävdas att våra gener inte bara på­verkar hjärnan utan så också styr våra beteenden. Denna naiva syn på våra geners herravälde baseras enligt biologen Steven Rose på missvisande reduktionistiska tankegångar. Så kan våld uppfattas som en egenskap i stället för att ses som en handling som människan bär ansvar för. Individers komplexa egenskaper förvandlas ”till isolerade och begränsade bio­logiklumpar”. ”För schimpanser och män­niskor är som bekant uppåt 98 procent av arvsmas­san gemensam, ändå skulle ingen förväxla den ena fenotypen med den andra. För närvarande har vi inte minsta aning om de utvecklingsmässiga lagar som i det ena fallet leder till en schim­pans och i det andra till en människa.” [26]

I den nu högaktuella frågan om straff för psykiskt sjuka människor ser många det brutala att döma psykiskt sjuka till fängelse. Man menar att forsk­ning som skett visar på att det genetiska arvet är av avgörande betydelse för risken att utveckla ett asocialt beteende. Skall då männi­skor straffas för handlingar de utfört under inflytande av gener över vilka de inte kan råda? Andra ser faran i att frå­gan om genernas betydelse kan föra in oss i en deterministisk syn på människan – att människan skulle vara så styrd av genuppsättningen att hon inte själv kan styra sitt liv. Men människan är mer än bara sina gener.

Somliga hjärnforskare ser hjärnan som biologisk dator och reducerar därför medvetandet till enbart neurokemiska processer och nervkretsar i hjärnan. Hugo Lagercrantz, profes­sor i barn­medicin, som tagit upp frågan om själen och medvetandet menar att det in­te går att kom­ma åt medvetandet med ”vanliga reduktionistiska metoder” och att vi måste börja tänka i helt nya banor.

Gud och Darwin

Kristen skapelsetro ger sin bild av livets tillkomst. Darwins utsagor känns inte främman­de för mig som förknippar detta med en skapare som blåste in liv i människan så att hon blev en levande va­relse. Släktskapet mellan de olika livsformerna är förankrat i Bibelns skapelse­epos. Människans grundelement – ”jord från marken” – är detsamma som för den övriga ska­pelsen. Den skapelseakt Skaparen startade innebar att jorden frambringade grönska i dess olika arter, att vattnet myllrar och vimlar av liv och att jorden är fylld av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Däremot sätter jag åtskilliga frågetecken inför hur den moderna evolutionsteorin drar vidare i enkelriktade spår.

Över ett tidigare avsnitt hade jag rubriken Gud eller Darwin. Det som följer nu har rubriken Gud och Darwin. Är det så vi skall nalkas och arbeta med frågorna om livets uppkomst och mys­terium? För många är detta naturligt. Man förenar Darwin och hans tankar om evolutio­nen med en levande tro på en skapare. Främlingskapet som upplevts av många inför Darwins tankar om ut­vecklingen i skapelsen uppfattas inte av andra som relaterar ”livets första gry­ning” till en skapels­eakt med dess fortsättning i en skapelseprocess. [27]

I sin självbiografi skriver Darwin: ”Tingens upprinnelse är en gåta som inte kan lösas av mig, och jag får för min del nöja mig med att förbli agnostiker.” I ett brev till en tysk student lät han hälsa att utvecklingsläran var fullt förenlig med en gudstro, men att man i så fall måste göra klart för sig vad man menade med ”att tro på Gud”.

Darwin visar på en avgörande fråga. Vad innebär det att tro på Gud. Själv ställdes han ofta inför en mycket strängt konservativ tolkning av kristen tro. Gud bar framför allt drag av Gam­la testamentet som allsmäktig, dömande Gud. Inför sina teologiska studier i Cambridge för att bli präst bekänner han sina betänkligheter mot att bekänna sig till den engelska kyrkans alla dog­mer. En av profes­so­rerna, som han blev nära vän med, gav uttryck för sin djupt orto­doxa tro i att hävda att inte ett enda ord i kyrkans trettionio artik­lar borde ändras. [28]

Tre års teologiska studier i Cambridge uppfattade Darwin som bortkastade år. Den sysselsätt­ning han då ägnade sig mest åt var att samla skalbaggar. Uppenbart var det biologin och inte teologin som fängslade honom. Hur vi tolkar kristen tro har en oerhörd betydelse för hur vi möter såväl naturvetenskapens faktaun­derlag som dess teorier och tolkningar av skapelsen.

Reaktionen mot darwinismen och evolutionsteorin har fått sitt mest negativa uttryck i kreationismen och dess något mjukare efterföljare Intelligent Design. Kreationis­mens utgångs­punkt är en bokstav­lig tolkning av Bibelns skapelseberättelser. Man ser inte dessa berättelser som skapelsehymner – lov­sånger till Skaparen med ett avgörande budskap om människan som Guds av­bild. I stället vill man göra dessa berättelser till utgångspunkt för den biologiska undervisningen i stark konfrontation med evolutionsteorin. De ord jag uppfat­tar av poetisk karaktär som i korta orda­lag söker ge svar på människans livsfrågor – då inte minst frågan om vad en människa är – tolkas bok­­stavligt i dess mest extrema form som en skapelse på sex dagar.

Förespråkare för Intelligent Design inser att förändringar ägt rum under evolutionens gång men ser inte alla olika arter som ett resultat av det naturliga urvalet. Bakom det som skett finns en skapar­hand – en intelligent designer – Gud. Dilemmat är inte ställningstagandet för en skapare – som ock­så är mitt – utan att man betecknar kreationismen som en vetenskapligt be­lagd teori. Med den över­tygelsen driver man att denna skall vara grunden i den amerikanska skolundervisningen. Tron på en skapare bakom skapelsen är grundläggande i kristen tro. Men tro är inte vetenskap.

I den tidiga kyrkan hade kyrkofadern Irenaeus av Lyon utformat en kristen skapelseteologi. För honom var in­kar­nationen – att Gud blev kropp, människa i Jesus helt avgörande för hans trostolk­ning. Med den grundstenen tog han spjärn mot den uppfattning av människan, gnos­ticismen, som genom alla tider utgjort det svå­ras­te hotet mot kristen skapelsetro – förand­li­gandet av evangeliet och en nega­tiv syn på krop­pen. Dess grundidé är synen på en klu­venhet hos män­niskan mellan ande och kropp. Detta tog Irenaeus av­stånd ifrån. Den Gud som i So­nen fram­trädde som kropp, som män­­niska var människans skapare. Jesus underkastade sig den mänskliga tillvarons villkor. Den Gud som tog gestalt i en kropp tiller­kände därmed köttet en del av sin skapelse. [29]

”Människan är ett djur som fått kallelsen att bli Gud.” Så tillspetsat formulerade sig en annan av kyrkofäderna. Här finns insikten om att människan är en del av den övriga skapelsen och måste se sin delaktighet i denna. Men människan har i den utvecklingsprocess som pågått fått en särskild kal­lelse – att vara Guds avbild. Människan formades av jord från marken och Gud blåste in sin ande i henne.

”Att bli Gud.”? I den ortodoxa teologin finns begreppet theosis som till svenska kan översät­tas med gudomliggörel­se. Det skulle kunna förstås som att människan skall bli något annat än människa. Men dess innebörd är att människan skall helgas till att bli fullt ut det hon skapats till – Guds avbild. Det är hon som människa. Livet handlar inte om att bli alltmer andlig utan att bli alltmer mänsklig i en delaktighet av Guds liv genom den Helige Ande. ”Det är beteck­nande att den kristna traditionen inte talar speciellt mycket om ’andlighet’. Däremot talar den oavbrutet om Anden, vars huvudsak­li­ga verk är människoblivande.” [30]

Livets innersta mening är ”att upptäcka att vi inte är här på planeten av en slump, att vi fått ska­pel­sen och livet som en kärleksgåva och att vi har ansvar för vad vi fått”. Det är biologen och miljökämpen Stefan Ed­mans övertygelse. Han bejakar evolutionen. Darwins iakttagel­ser står sig. ”Ar­ter­nas mång­fald, deras färg och form och beteenden, inklusive fågla­låten, är resul­tatet av årmil­jo­ners kamp om livsrum.” Men han talar inte om ”den skapande evolutio­nen” utan kombinerar sin tro på utvecklingen med övertygelsen om en skapares tanke och mening i och bakom skapel­sen.

Edman frågar hur man enbart utifrån evolutionsteorin skall kunna förklara utvecklingen av ett så komplicerat organ som ögat. Och hur förklarar vi uppkomsten av den mänskliga hjärnan och dess förmåga till våra immateriella tankar. Hans eget förhållningssätt till skapelsens skön­het och out­grundliga mångfald återger han i orden: ”En Skapare som i begynnelsen gett förut­sättningar för framväxten av den värld vi lever i. Och som på ett för vårt intellekt outgrundligt vis upprätthåller alltet med sin energi och skapande kärlek.” [31]

En fråga som inte har något svar är hur man utifrån en materialistisk syn skall förklara hur ke­miska och molekylära processer i människan kan ge upphov till de mentala upplevelserna som lust eller olust, rotlöshet eller existentiell tillit, hat eller kärlek. Kräver inte den frågan det bredare perspektiv på människan som de humanistiska vetenskaperna ger och de utblickar re­li­gionen står för? Det in­ne­bär inte en förnekelse av att dessa känslor är relaterade också till materiella förutsättningar.

”En häpnadsväckande ordning och skönhet, omöjlig att förklara inom ramen för empirisk na­tur­ve­tenskap” är Paul Davies, professor i teoretisk filosofi, uppfattning av skapelsen. Han står inte för den traditionella bilden av Gud men ser Gud som matematiker som lagt grunden för den oerhörda ordning han uppfattar i univer­sum – ”en Gud som ‘andas liv i ekvationer­na’”. Davies ser en mening bakom människan. Vi är inte bara till genom någon slump eller ödets nyck.

Det vetenskapliga arbetet – något förenklat – inriktar sig främst på att söka svaren på frågan hur. Den kristna tron arbetar framför allt med frågan varför. Bägge dessa frågor måste ställas och kan ställas och arbetas med i nära samverkan mellan vetenskap och teologi. Bibelns ska­pelseberättelse ger oss i poetisk form berättelsen om en evolution i skapelsen. Detta visade min biologilärare mig i gymnasiestudierna då vi behandlade utvecklingsfrågorna och hjälpte mig att se mig själv och ska­pelsen i detta dubbla perspektiv. En bibelläsare och bibellärare fångar in detta i orden: ”Utan att dra för stora växlar av det, är det fascinerande att skapelsebe­rättelsen bär på en beskrivning av evolutio­nen, skriven långt innan evolutionen var känd.” [32]

Många ser bara en mycket stark spänning för att inte säga frustration i relationen kristen tro och naturvetenskap. Mot detta står det spännande möte som vi i dag bevittnar mellan tro och vetande då varken tro eller vetande träder fram i sina re­duce­ringar av människan. Gud och Darwin – känner de varandra? är titeln på en bok med en dialog mellan två professorer, na­turvetaren Torbjörn Fager­ström och teologen Carl Reinhold Bråkenhielm. De rubricerar dialogen som ett bioteologiskt sam­­tal – alltså ett möte mellan biologi och teologi. En grund­läggande tes för dem bägge är ”att män­niskans kultur och biologi har utvecklats tillsammans, i ständig växelverkan med varandra i den process som man brukar kalla samevolution”.

Konfrontation eller samtal? För mig är det självklart att jag som kristen vill leva i dialog med natur- och samhällsvetenskapen. Jag vill lyssna till och lära av vetenskapsmännen det dessa genom sitt ido­ga arbete kommer fram till om skapelsen och därmed om mig själv som männi­ska. Men då de med sitt tolkande av de fakta de får fram tror sig kunna utifrån biologin, socio­login eller någon an­nan disciplin ge svaren på livets djupaste frågor konfronterar jag mot det­ta. Vetenskapen grundas i vad som är möjligt att granska och belägga genom upprepade test­ningar och försök. Men skapel­sens och livets uppkomst går lika lite som människans själs­liv att hantera på detta vetenskapliga sätt. De biologiska och kemiska processerna vid en män­ni­skas tillkomst går att granska och belägga. Men detta ger oss inte svaret på hur och varför li­vet uppstod. Tror man sig ha det svaret går man utanför de förutsättningar som gäller för ve­tenskapligt arbete.

Förundran inför skapelsens härlighet och mångfald

Det ligger en djup sanning i det irländska helgonet Sankt Colombanus dikt vid sekelskiftet 500-600. Han la grunden till den keltiska fromheten med dess starka samband mellan Gud och natur:

Sök inte vidare för att förstå Gud; för de som vill känna de stora djupen

måste först förstå den naturliga världen.

Förståelsen av Treenigheten har enligt Den Vise Mannen

en grundläggande släktskap med havets djup.

Och det stora djupet, vem kan utforska det?

Om en människa vill känna den eviga visdomens stora djup,

bör hon först lära sig att avläsa det synliga havet.

Ju mindre hon förstår om de skapelser som döljer sig under vågornas yta,

desto mer måste hon inse hur lite hon kan veta om djupen hos Skaparen själv. [33]

Jag och familjen har paddlat i sjöar och älvar. Vi har badat i det sal­ta vattnet i norra Bohuslän där vi en gång satte bo. Med hjälp av cyklop såg vi något av det liv som finns i vattnet. Nu bor min hustru och jag på Björkö i Göteborgs norra skärgård med dess underbara natur och vand­rar i skog och berg och njuter av blommande ljung och smaken av björnbär och hallon. Vi blickar ut över havet med allt vad det bjuder på. Vintertid bär det av upp i fjällvärl­den där vi njuter av de väldiga vidderna och vattnet där – som snö. Vi fascine­ras som alla andra av rim­frostens alla underliga mönster på fönstren och ritar olika figurer på rutornas im­ma.

Till vår stuga inne i Västergötland får vi besök inte bara av våra vänner utan också av älgar, rå­djur och rävar. Från verandan ser vi fågelmor och fågelfar på ständig flykt för att ordna till det i holkarna för att föda nya generationer. På gräsmattan trippar sädesärlorna och där fiskar koltrastarna upp sin föda ur marken. Räven som vi såg vandra förbi vår stuga gick vidare till min brors stuga där den fann en sko som den tog med sig i gapet. Som tur var verkade skon inte smaka så bra utan den släpptes lite längre bort.

Ett av våra äppleträd hade jag med stor omsorg sökt skydda från älgarna med ett staket, från rådjuren och hararna genom ett skydd runt dess stam och från sorkarna med ståltrådsnät runt dess rötter. Så satt vi där en vårmorgon på vår veranda. Vad fick vi då se? Jo där satt domher­ren och nöp av skott efter skott på de spirande grenarna. Naturen har så oändligt mycket att erbjuda av såväl skönhet som överraskningar.

Stugan ligger i ett skogsområde där bönderna hade sina ganska små åkertegar och därför fick dryga ut med avverkning på skogslottorna. Men vi behöver inte åka så långt för att komma ut på de stora slätterna kring Vara och Skara och se de böljande sädesfälten. Det är heller inte långt till Hornborgarsjön med tusentals tranor flygande över oss eller betande tillsammans med sångsvanorna på ängarna ned mot sjön. Vi ser örnarnas flykt och sökande efter föda.

Då vi med vår dotter och hennes familj reste till Costa Rica mötte vi ett av världens vackraste länder med sina så skiftande naturregioner. Vi såg och fängslades av kustlandskapet innanför Stilla havet med ständigt gröna regnskogar i söder i kontrast till lövfällande torrskogar i norr. Vi åkte i vår bil över den centrala högslätten, Meseta Central med dess kaffeodlingar och im­ponerades av den bergrygg som löper genom hela Sydamerika och upp i Centralamerika med vulkaner och sin alldeles speciella natur. Så bar det av genom den karibiska regnskogen på sluttningarna ner från bergsryggen mot Karibiska havet med dess korallrev.

För oss handlade det inte bara om att tillsammans med våra barnbarn bada i rullande vågor i Stilla havet och Atlanten med dess innanhav. Vi mötte ett helt fantas­tiskt land med dess rike­dom på växter och djur av de mest skiftande slag. Vrålaporna väckte oss när solen gick upp och våra ögon spärrades upp inför de klängande ekorraporna i träden som omgav oss eller på taket till vårt hus. En orm kom slingrande på marken och Eskil, 6 år, tog – till sin pappas stora förskräckelse – ett steg över – den kunde ju vara farlig. Ned från träden kom bladskärarmyror vandrande med fyllda gap och fortsatte vidare bort på sina stigar på marken.

Sömniga, lata sengångare hängde i något träd och apor flängde från gren till gren eller grans­kade nyfiket om vi hade något att bjuda på eller vad de snabbt kunde rycka till sig. Vi fick ett gott skratt vid en av våra vandringar genom en naturpark då en apa snappade till sig ett kexpa­ket från en av turisterna. Så påmindes vi, då han satt och plockade i sig det ena kexet efter det andra i ensamt majestät bland alla de andra aporna, om vår egen förmåga som människor att ta för oss. Våra barnbarns ögon stod på skaft inför tvätt- och näsbjörnarna i deras jakt efter fö­da i de vilande turisternas väskor.

Vi skådade fågel och såg ett hundratal av de över 850 olika fågelarter som finns i Costa Rica i de mest färggranna klädedräkter och former – de små kolibrifåglarnas hastiga flykt efter mat, de över oss mäktigt svävande pelikanerna och gamarna och de ständigt ljudande papegojorna. Grodor i skiftande färger och storlekar väckte vårt intresse – inte minst därför att några av dem bär på farligt gift. Pumans spår på stigen som vi nyttjade i djungeln förskräckte oss men vår guide lugnade oss. Pumorna är lika rädda för oss som vi för dem. Vi var på väg ned till flo­den som forsade fram djupt inne i urskogen. Det var ingen enkel vandring men som tur var fick barnen rida på guidens häst. Vi stod framför de mäktigaste träd vi skådat där det troligen skulle behövas ett tiotal personer för att omringa dem.

Var allt detta vi såg endast ett resultat av kampen för tillvaron och det naturliga urvalet – till­kommit som ”frukten av en oplanerad utveckling, byggd på slumpens skördar, utan mening, syfte eller plan”? Eller är allt uttryck för Guds skapande hand i en evolutionsprocess i vilken vi i hög grad finner en kamp för tillvaron och också ser en pågående skapelse i samverkan mel­lan naturen och dess krafter och skaparhanden?

Författaren till Vishetens bok i Skriften ger oss följande tänkvärda funderingar:

Ohjälpliga dårar var alla de människor som inte visste något om Gud,

inte förmådde hämta kunskap ur det sköna de såg om Honom som är,

och inte lärde känna konstnären genom att ge akt på hans verk…

All skönhets upphov har ju skapat dem.

Och om de drivits av förundran över tingens makt och kraft

bör de lära sig av dem hur mycket mäktigare deras skapare är

ty ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden

av dess upphovsman fram för tanken.

Ändå förtjänar dessa människor inte att klandras så strängt;

det är kanske så att de söker Gud och gärna vill finna honom,

fastän de går vilse under sina ansträngningar.

De lever bland hans verk och utforskar dem, och de förleds av den yttre anblicken,

eftersom det de ser är så vackert.

Men urskuldas helt kan de inte – om de förmådde skaffa sig så stora kunskaper

att de kunde ana sig till evigheten,

varför har de då inte redan funnit tingens härskare? [34]

”Så stiger från Jorden inte blott mänsklighetens svanesång, dödsmässan över det kosmiska liv­s­undrets sammanbrott på vår planet. För den som har öron att höra ljuder en annan sång, vack­rare, klarare. Den kommer från markens och vattnets myllrande liv. Du hör den viska i kolato­mer och vattenmolekyler. Den brusar i din egen kropp. Lovsången över den skapande Kärleken. Till Livets Herre från livet självt… Jordens sång.” Det är Stefan Edmans avslu­tan­de ord i boken Jordens sång – en kärleks­förklaring till livet. [35]

Jag återkopplar till tankarna om det underverk som skapelsens urelement, vattnet, utgör. Jor­dens sång – skapelsens lovsång till Skaparen i glädjen över att vara till är nära knuten till det under som vattnet utgör. Edman ser vattnet som skapelsens blod. Livet på jorden är helt bero­ende av vattnets världsomspännande kretslopp som Skaparen en gång satte i rörelse. Varje år ”lyfter” solen 400 000 kubikkilometer vat­ten upp i atmosfären. Det vatten som sedan faller ned som livgivande regn över hela planetens yta ger oss en meter regn på ett år – tyvärr mycket ojämnt förde­lat!

Då vi dricker lite vatten tar vi in i vår kropp något som bildades vid jordens tillkomst. Det vattnet kan ha skvalpat omkring i Sargassohavet och varit in­fru­set i Antarktis under några tusen år. Det har svävat som moln långt upp i skyn. Edman ser i oss en lagun av Oceanen med urgammalt havsvatten spo­lande genom våra vävnader. Moleky­ler som gjort livet möjligt för torskar och delfiner gör det nu för oss. Våra kroppar blir en del av ska­­pelsens gigan­tis­ka kretslopp. Vattnet är ett ämne som släcker min törst och då förs ut till alla 60 000 miljarder celler i min kropp! Det sker för att cellerna skall förses med näring men också för att föra tillbaka de slaggprodukter som bildas och måste ut ur krop­pen.

Den kropp som människan är kan hon själv utforska och kartlägga. Denna kropp är ett under­verk. Ur de två celler som en gång förenades – där ägget var två tiondels mm och spermien, med mänsk­liga mått mätt, i stort sett ingenting – växte det fram en helt ofatt­bar skapelse. I den kod, DNA-mo­lekylen, som då blev till i två kroppars möte, låg ”ritningarna” till den nya män­ni­­skan och de ”kom­mandoord” till de nya cellerna vad slags celler de skulle bli – muskler, ben, hud, ögon, nerver, blod, hjärna – och när de skulle bli till för att bygga upp ett nytt under­verk – en män­niska.

De två cellerna rymde allt det som blev Jag! Där fanns förutsättningarna för håret, dess färg och even­tuella lockar. Där fanns ritningen till ögat, örat, näsan och allt annat – min näsas spe­ciella krök­ning och ögonens färgsätt­ning. Där fanns nedlagt den gigan­tiska växtkraft som exploderade och re­sul­terade i att jag i dag är upp­byggd av dessa mil­jar­der celler! Och alla celler är beroende av var­andra. De skall ge­nom kroppens ofattbara kommunikations­system förenas genom kemiska och elektriska signaler, som styr deras sam­­verkan för att de tillsam­mans skall utgöra vår kropp. Det är ett ofattbart liv i detta nu som pågår inom min kropp – för att jag skall leva!

Då vi talar om vattnet som skapelsens blod kan vi relatera till indianhövdingen Seattle som 1854 gav sitt budskap till den amerikanska regeringen med anledning av dess exploa­te­ring av landet och dess urinnevånare: ”Detta glittrande vatten som rinner i bäckarna och flo­derna är inte bara vat­ten, utan våra förfäders blod.”

Funderingarna kring livets mysterium

Jag har sökt belysa den frammarsch som biologin för närvarande är inne i. Vetenskapen hjäl­per oss till kunskap om oss själva och den jord vi bebor och det universum vi beror av och lever i. Men den övergår ibland till tolkningar av det som kan kartläggas och underbyggas som leder till en hela livets ideologi. Biologin blir en biologism. Ett förvetenskapligande av vår värld och tolkningen av denna äger rum.    

Vi har berövats livets my­ter. ”De har klämts sön­der mellan en biblisk fundamentalism och olika vetenskaper, inte bara de så kallade naturvetenska­perna utan ibland också av psykolo­gin, filosofin och teologin.” Också fundamentalismen är ett ut­tryck för ratio­na­lism – tron att religiösa sanningar kan fångas in i satser och dogmer. Så har vi berövats det som är väsentliga inslag i sam­levnaden människor emellan som känsla, intuition och empati. [36]

”Förundra dig över allting – även det vardagliga” var Linnés summering av allt han upptäckt, granskat och kartlagt i naturen. I Bibeln finner vi en rad berättelser om livet. Där ställs vi inför livet i dess skönhet och ofattbara skapelse. Där möter vi vittnesbörden om livets skörhet och människors haveri. Där ljuder Guds fråga till oss: ”Var är du?” Där kommer åter och åter män­­­niskans fråga om var Gud finns i allt som sker. Och frågan om vem hon själv är.

Den kropp som människan är kan hon själv utforska och kartlägga. Ur de två celler som en gång förenades – där ägget var två tiondels mm och spermien, med mänsk­liga mått mätt, i stort sett ingenting – växte det fram en helt ofatt­bar skapelse. I den kod, DNA-molekylen, som då blev till i två kroppars möte, låg ”ritningarna” till den nya männi­skan och de ”kommando­ord” till de nya cellerna vad slags celler de skulle bli – muskler, ben, hud, ögon, nerver, blod, hjärna – och när de skulle bli till för att bygga upp ett nytt underverk – en män­niska.

De två cellerna rymde allt det som blev Jag! Där fanns förutsättningarna för håret, dess färg och even­tuella lockar. Där fanns ritningen till ögat, örat, näsan och allt annat – min näsas spe­ciella krökning och ögonens färgsätt­ning. Där fanns nedlagt den gigan­tiska växtkraft som ex­ploderade och resulterade i att jag i dag är upp­byggd av 60.000 mil­jar­der celler! Och alla des­sa celler är beroende av varandra. De skall ge­nom kroppens ofattbara kommunikations­system förses med näring, förenas genom kemiska och elektriska signaler, som styr deras sam­verkan för att de tillsammans skall utgöra vår kropp. Det är ett ofattbart liv i detta nu som pågår inom min kropp – för att jag skall leva! Denna kropp är ett underverk.

Men människan är inte bara lekamen, ”kött och blod”. Kristen tro söker i begreppen kropp, själ/psyke och ande tolka vad människan är och samtidigt ge en helhetssyn på människan. Termer vi finner i Bibeln om människan är Guds avbild, ett Guds barn, en nästa, tjänare men också begrepp som förlorad son, syndare. Det underverk som människan utgör är inte hela bil­den av människan. Hon är i sin bortvändhet till Skaparen, till sin nästa och till skapelsen tra­sig och ibland i ett främlingskap såväl inför sig själv som till den värld hon lever i.

Livets mysterium – Människan i Guds skapelse och människan som Guds skapelse. Förstå­elsen av män­niskan kan aldrig ske utan relation till den jord vi trampar på med allt vad den är och in­ne­bär. Kris­ten skapelsetro säger oss att vi som människor rymmer såväl jord från mar­ken som Guds livs­ande. Jag skall en dag återvända till jorden. ”Ty av den är du tagen. Jord är du och jord skall du åter bli.” Jag är delak­tig i den övriga skapelsen – uppbyggd av samma stoft som alla växter och djur – och sam­­tidigt något mer – Guds avbild. [37]         

Jesus talade om blommorna på marken och fåglarna i skyn: ”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte in i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? … Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er, inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.” [38]

Jesus har helgat vattnet och hela skapelsen genom dopet och nattvarden. Vattnet blir livets vatten över vilket vi ber om helig Ande. Brödet och vinet är sprunget ur jordens frukt och männi­skors arbete – något som vi tar emot, får och skall dela med andra.

Jag hör åter och åter ute i naturen jordens sång. Den sjungs av näk­tergalar och andra sång­fåglar. Lommens läte ljuder över sjön, lärkans drillar över åkrarna och trädpiplärkans läte då den fladdrande tycks falla till marken. Jag hör jordens sång i havre- och vetefäl­tens sus. Må­sar­nas skrin och tärnornas tjatter följer oss då vi är ute på sjön. Livets sång har så ljudit på nytt till glädje och insikt om den oerhörda rikedom och härlighet som jorden rymmer.

Jag får så lära mig lyssna till jordens sång och själv bli delaktig i den – lovsången över den ska­pan­de kärleken. Till Livets Herre från livet självt! Hör du jordens och livets sång i ditt eget inre? Sången till skapelsens Skapare:

Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk.

Dag talar till dag därom och natt undervisar natt.

Det är inte ett tal, det är inte ett ljud, deras röster kan inte höras,

men över hela jorden når det ut, till världens ände deras ord. [39]

”Liten fisk simmar i stora havet; blir inte större därav.” Detta kinesiska ordspråk hjälper oss till insikten om den lilla människan i ett ofattbart stort universum. Vi har att besinna oss och se vår plats i världen. Den lilla fisken som simmar i ett av våra världshav har inga ambitioner att bli monstruös. Dess plats är det för henne gigantiska havet där hon hör och känner sig hem­ma.

Så är människan skapad att leva mitt i skapelsen och som en del av denna. Hon får göra det som Skaparens särskilda verktyg och förvaltare. Hon är människa – Guds skapelse.

 

Leif Herngren

23 maj 2009


 

Fotnoter

[1] Psalmboken nr 359 v 1 o 2

[2] Charles Darwin, Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för

  tillvaron, Natur och Kultur, 1999 s 371f. Se också Fagerberg Den dolde artisten, Norma bokförlag 2003 s 69 med dess

  not.

[3] Darwin s 313 o 368

[4] Darwin s 49 o 65

[5] Darwin s 357

[6] Holsten Fagerberg, redaktör för boken Den dolde artisten – en granskning av Darwin, darwinismen och evolutions­-

   teorin ur ett kristet perspektiv – s 21ff

[7] Darwin s 102

[8] Torbjörn Fagerström, Den skapande evolutionen, Scandinavian University Press 1995 s 24, 28, 110 o 115ff och hans

   efterskrift till Darwins bok om arternas uppkomst s 386

[9] Se bland annat, Fagerberg m fl, Den dolde artisten, och Carl Reinhold Bråkenhielm, Torbjörn Fagerström,

   Gud och Darwin. Verbum 2005

[10] Sven-Eric Liedman, I skuggan av framtiden Bonniers Alba1998 s 170ff

[11] Torbjörn Fagerström i hans efterskrift till Darwins bok om arternas uppkomst, s 385

[12] Holsten Fagerberg m fl, ibis s 110

[13] Bertrand Russel, Icarus eller vetenskapens framtid, återgivet i kompendiet ”Moderna tider”, Idéhistoriska

    institutionen, Göteborgs universitet

[14] Filosofilexikonet, biologism

[15] Bengt Olle Bengtsson, Genetiska konflikter: polemiska artiklar från trettio år, Ellerströms förlag. Se också

Björn Gunnarssons samtal med honom i Ord&Bild nr I/1996 om ”Den nya biologismen”.

[16] Madeleine Leijonhufvud, ”Barn berövas sitt ursprung”, Dagens Nyheter 02.07.23

[17] Thomas Anderberg, ”Abort blir dödshjälp”, Dagens Nyheter 01.02.05

[18] John Le Carré, ”Dödliga profiter”, Aftonbladet 01.04.11

[19] Torbjörn Tännsjö, ”Låt gentekniken skapa bättre människor”, Dagens Nyheter 00.01.26

[20] Sven-Eric Liedman, Ett oändligt äventyr Bonnier Pocket2002 s 286ff, 156ff o 282

[21] Se Edman, Lönnebo, Jordens och själens överlevnad, Cordia 2008 s 98

[22] Dag Hammarskjöld, Vägmärken, Bonniers 1953 s 59

[23] Carl von Linné i Systema Naturae, återgivet i Om undran inför naturen och andra latinska skrifter redigerad av Knut

    Hagberg, Natur och Kultur, 1962

[24] Mikael Stenmark i Fagerbegr m fl, Den dolde artisten, som också återger citaten från Dawkins.s 121ff

[25] Nils Uddenberg, Arvsdygden. Biologisk utveckling och mänsklig gemenskap, Natur och Kultur 1998 s 88 och

    Idéer om livet. En biologihistoria. Band I s 146 o 229ff och Band II  s 144 o 285ff

[26] Steven Rose, verksam vid institutionen för biologi vid The Open University, London, i Ord&Bild om den nya

biologismen i artikeln ”Den neurogenetiska determinismens uppgång”.

[27] Darwin s 313 o 368 och 1.a Mosebok 2:7

[28] Charles Darwin, Självbiografi, Natur & Kultur 2009 s 70ff o 105 och från Nils Uddenbergs förord s 30

[29] Johannes 1:14 med kommentaren till den bibelversen: människa ordagrant kött

[30] Se Peter Halldorf, Doften av helgon, Cordia 2007 s33ff

[31] Stefan Edman, i boken En värld av sådan skönhet… av Bo Brander m fl s 56 och Stefan Edman, Förundran,

    tankar om vår stund på jorden, Cordia 2006 s 82

[32] Anna Karin Herngren i sin tiopoängsuppsats i systematisk teologi vid Teologiska Högskolan, Stockholm 1999

[33] Harald Olsen, Keltisk andlighet Cordia 2004 s 80

[34] Salomos Vishet 13:1ff

[35] Stefan Edman, Jordens sång, Verbum 1984 s 220

[36] Lars Åke Lundberg, Barnet, Verbum 1998 s 32

[37] 1 Mosebok 3:18b, 19

[38] Matteus 6:26ff

[39] Psaltaren 19:2-5