Jag Tror – trosbekännelse för sökare

Jag Tror – trosbekännelse för sökare

Startsida Leif Herngrens texter

Leif Herngren ©

JAG TROR

Trosbekännelse för kristna och andra sökare

 

Leif Herngren

 

 

Innehåll

Jag tror

Frånvarande och ändå närvarande

”Jag är”

”Det är jag”

Livets bröd

Uppståndelsen och livet

Vägen, sanningen och livet

Trons utgångspunkt

Gud i härlighet och ära – och ändå så nära

Orden och Ordet

Trons modersmål

Bibeln,  Guds ord – en helig skrift, eller…?

”Ordet som blev människa”

Ordet

Vem är jag?

Skapelseorden om människan

Till Guds avbild, till man och kvinna

Den (o)ansvariga människan

Vem är då jag?

Guds andedräkt

Livets ande

”Tungor som av eld”

Strömmar av levande vatten

Korsets teologi

”Människa och kristen”

Korset bryter Guds tystnad

Lärjunge

Att döpas in i Kristus Jesus

”Jesus Kristus är herre”

Att växa som människa och kristen

Ett Guds barn

Riket och rikena

Riket och kyrkan

Riket och denna världen

Skapelse, fred, rättvisa

Guds husfolk

Gemenskap, vittnesbörd och tjänst

”Döpta med helig ande och eld”

”Många lemmar, alla med olika uppgifter”

”…att de alla skall bli ett”

Nya himlar och en ny jord

”Nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”

Hoppets Gud och hoppets människa

Källhänvisningar och noter

Källhänvisning till de i början av varje kapitel citerade dikterna.

Noter

 

 

 

Utgiven 1994, Bokförlaget Libris, Örebro

 

 

Till Sonja,

Per, Anna Karin och David

i stor tacksamhet och glädje

för allt vad ni är för mig

och vad ni betytt för denna bok.

 

 

 

”Den Allsmäktiges pilar har träffat mig…”

Job

 

 

”Vem är han som slungat sin andes spjutspets

genom mörkret,

vem är spjutkastaren?

Det är jag den genomborrade, som frågar…

 

Du trodde ju inte ens på spjutet

förrän det träffade dig…

Du trodde inte på det som du flydde ifrån…

 

Spjutkastaren känner ingen.

 

Men hans eld känner du

– hans, ”som uppfyller hela världen

med sin frånvaro”.

 

Den gud som inte finns,

det är han som tänder min själ i lågor.”

Pär Lagerkvist

 

 

 

Jag tror

 

”Den saliga osäkerheten…

Den osäkra saligheten…

Den osaliga säkerheten…

Den säkra osaligheten…

 

Allt detta låter väl säga sig.

Men aldrig: den säkra saligheten.

Och aldrig: den saliga säkerheten.

 

Då haltar sanning och rytm.

Någonstans måste nejet in.

Så är människans villkor.”

Anna Greta Wide

 

 

Den bok du håller i din hand har titeln ”Jag tror”. Det är för att jag i den söker formulera vad som är min tro. Det är ett personligt vittnesbörd utifrån den brottning med den kristna tron som jag befunnit mig i sedan barnaåren i mitt hem där mor och far bekände sin tro och vittnade om den för oss fyra pojkar. Det som tidigt var en mer allmän barnatro blev så småningom en personlig tro. Jag är i dag pastor i Svenska Missionsförbundet och har till uppgift att söka tolka den kristna tron för andra. Men först handlar det om att söka förstå och tolka den för egen del. Min undervisning måste bottna i vad som är min tro.

 

I titelvalet ligger också den andra aspekten. Min förhoppning är att du som läsare skall finna den ambition som hela tiden funnits. Den tro som jag söker teckna är min tro och på samma gång ett försök att uttrycka vår gemensamma tro – den allmänneliga, katolska, tron. Jag står i stor tacksamhetsskuld till uttolkare av den kristna tron från många olika kyrkor.

 

Jag är inte lutheran. En person – självfallet som alla andra präglad av sin tid och dessutom i uppgörelser med sin moderkyrka – kan inte för evärderliga tider ha tolkat den kristna tron. Men du som läser vidare skall finna att jag har mycket av Luther i mig. Jag är inte heller katolik. Men jag har övertygelsen att min uppgift som uttolkare av tron är att söka finna den allmänneliga tron, som ordet katolsk betyder. I det har jag haft stor glädje av katolska teologer som utifrån sin tradition tolkar tron i dag. Jag är heller inte pingstvän utan ser kallelsen att ”vara vän” av såväl jul, som påsk som pingst. Likafullt söker jag tolka tron utifrån övertygelsen att Gud är här och nu i den heliga Anden. Jag får inför min uppgift ödmjukt be om nåden att vara ledd av Anden både i och nedanför predikstolen.

 

Jag inser att jag i min tro är präglad av både arv och miljö. Den kyrka i vilken jag hör hemma har präglat mig. Och samtidigt formas min tro i mötet med andra kyrkor och människor och deras tro. Min önskan är att rätt och slätt få kalla mig för kristen utan något förtecken – och detta trots min hemvist i Svenska Missionsförbundet. Jag gör det med viss frimodighet utifrån min egen kyrkas grundsatser. I dessa slås det fast: ”Kyrkan såsom den universella församlingen är en, helig och allmännelig. Ett synliggörande av de heligas gemenskap skulle innebära, att alla på Kristus troende på samma ort enades och av den Helige Ande fördes till en fullständigt förpliktande gemenskap med varandra.” Därefter konstateras det att Missionsförbundet är inriktat mot detta mål och därför inte gör anspråk på att vara något slutgiltigt utan ser fram mot den kristna enheten.

 

Vi bekänner ofta i våra olika kyrkor vår kristna tro genom att tillsammans utsäga den apostoliska trosbekännelsen. Den börjar med det latinska ordet credo som betyder jag tror. Vad jag som enskild kristen då gör är att jag tillsammans med andra uttrycker min kristna tro i en gemensam bekännelse. Formuleringarna är ett uttryck både för vad jag tror och samtidigt i tro delar med andra. Det är en personlig bekännelse i kyrkans gemenskap.

 

Där orginalet uttrycker jag tror har vi i vår svenska version tyvärr formulerat om detta till vi tror med risken för den enskilde att tappa bort det personliga i bekännelsen. Vi har i kyrkorna inte sällan varit rädda för detta personliga som finns med både i evangelierna och i de första försöken att formulera tron.

 

Den troligen äldsta bekännelsen möter vi redan i Nya testamentet i orden ”Jesus är herre”.[1] Den bekännelsen var inte bara en utsaga om Jesus från Nasaret utan också lärjungens bekännelse till sin herre och mästare. Paulus skämdes varken för evangeliet eller för den personliga bekännelsen. I början av sitt brev till romarna talar han om ”vår gemensamma tro, er och min”.[2] I de orden möter vi den dubbla dimension som trosbekännelsen vill uttrycka – min tro som jag delar med andra som därmed är vår gemensamma tro.

 

Kyrkorna såg många gånger förr uppgiften att värna om sin uttolkning av tron. Man la ned stor energi på att teckna skillnaderna i uttolkningarna mellan kyrkorna. I dag ser teologerna glädjande nog mer utmaningen att teckna det som är gemensamt. Inte sällan har man i de olika kyrkorna värnat om delar av den allmänneliga kristna tron på ett sätt som skadat helheten. Det har dessutom ofta fått till följd att man förvanskat det man ville lyfta fram.

 

Ett ord av Jesus har betytt mycket för mig. Det är orden av Jesus angående sabbaten riktade till de fariseer som utifrån sin trostolkning underkände Jesus och inte minst hans frihet i förhållande till sabbaten. Denna hade av de skriftlärde omgärdats med massor av bud och förbud. Jesus sa då att ”sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten”.[3]

 

I de orden ligger något av nyckeln till hela Jesu upplevelse av sin himmelske fader och den undervisning han ger oss om både Gud och oss själva. Jesus förkunnar – något tillspetsat – inte en tro för Guds skull utan en tro för människans skull. Det handlar inte om bud och förbud tillkomna för Guds skull utan för människans skull. Då vi missbrukar sabbaten och inte inser att vi som människor behöver en rytm mellan arbete och vila, skapande och mottagande, då är det vi själva och vår hälsa som slås ut. Då vi som människor vänder Gud ryggen och varken tillber eller söker honom antingen det är sabbat eller vardag, då är det vi – och inte Gud – som förlorar.

 

Kyrkan har ofta ställt kravet på rätt tro. Jag tror inte att det finns något som kan kallas rätt tro. Gud går inte att fånga in i våra mänskliga formuleringar. Språket är varken till för eller tillräckligt för att inrymma verkligheten utan är oss givet för att söka tolka denna. Bortom våra ord och formuleringar och därför också bortom våra trosbekännelser finns Gud. Det är därför ingen blir färdig med tolkningen av varken Gud eller denna världen och oss själva. Varje uttolkare måste bekänna med Paulus att vår kunskap här och nu är begränsad. ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild…” Samtidigt deklarerade Paulus som sin tro att en dag ”skall vi se ansikte mot ansikte”.[4] 

 

Den som har att tolka och förkunna kristen tro får alltid göra detta i ödmjukhet inför mysteriet Gud. Gud är – tack och lov – alltid större än våra ord och tolkningar. I missriktat dogmatiskt nit har vi genom våra ”färdiga” formuleringar gjort Gud allt för liten.

 

Nils Ferlin brister i en av sina dikter ut i orden: ”Om jag slängde mitt hat och min bitterhet som en handgranat mot din intighet, du dogmernas Gud som i rymden bor så himmelshögt och omätligt stor, tör brottet knappt – om du ser det klart, vara åtalbart.” Det borde i stället vara åtalbart att så förkunna Gud att han för människor blir ”dogmernas gud”. Den guden är en av många avgudar. Då vi trott oss ha ”fångat in ” Gud i ord och dogma har i stället en avgud tonat fram. Och vad värre är ”dogmernas gud” har för många för alltid skymt Gud. Alltför många har i stället för välsignelsen i mötet med Gud ställts inför förbannelsen i mötet med ”dogmernas gud”.

 

Inte heller Paulus talar om en rätt tro.  Däremot talar han om en sund tro – eller frisk tro, som grundtextens ord också kan översättas. Det gör han inte minst i breven till sina medarbetare Timotheos och Titus. Där finner vi uttryck som ”den sunda läran”, ”sunda ord”, ”sund förkunnelse” och ”sunda i tron”.[5] Den här skriften gör inte anspråk på att söka teckna en rätt tro men min ambition har varit att om möjligt finna uttryck för en sund tro. Tyvärr är religionens värld fylld av osund tro utifrån vilken bördor läggs på människor i stället för att tron skulle lyfta och bära – vara till för människan. Jesus är också mycket upprörd över skriftlärde och religiösa  som ”binder ihop tunga bördor och lägger dem på människors axlar, men själva inte rör ett finger för att rätta till dem”.[6] 

 

Som troende frestas jag att bli färdig både som människa och i min tro. Men detta att vara människa handlar ju om att växa som människa och som kristen. Livet ger mig möjlighet till ett möte med ett ofattbart mysterium både i skapelsen och hos Skaparen. Jag har lyckats med mitt vittnesbörd om du som läsare känner att det öppnar för nya upptäckter. Jag har misslyckats om du uppfattar det som slutet och färdigt.

 

Den tro som jag avläser i Skriften visar på människan som ansvarig och som förvaltare av Guds oerhörda skapelse. Som människor är vi en del av skapelsen men denna är också lagd i våra händer att ”brukas och bevaras”.[7] Det förvaltarskapet kan vi gå in under eller vi kan svika det. Och vi har svikit det. Utifrån  den ansvariga människan står vi med skuld inför både vår Skapare och vår nästa.

 

Men Bibelns budskap är evangelium, ett glatt budskap, som mött mig till upprättelse och försoning. Dess budskap är ord till mig för att jag skall kunna vara människa – det som jag skapats till. Dess budskap är ord till mig för att jag – trots allt – skall kunna leva i Guds glädje utfrån Guds allvar. Dess budskap är ord till mig för att jag skall finna min  Skapare och Gud, finna min nästa och finna mig själv som en i Guds förunderliga värld.

 

Frånvarande och ändå närvarande

 

”Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,

och vid lägerelden hörde de hans sång.

Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,

och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

‘Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:

Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!”

Dan Andersson

 

Vi var tre vandrare den där kvällen. Jag tror inte vi uppfattade så värst mycket av allt det som en skärgårdsö erbjuder en höstkväll. Där fanns annars fåglarnas skri, havets sköna brytning mot stränderna, färgerna, den känsla av oändlighet som havet ger och närheten till den natur som skiftar mellan stillhet och upprördhet. Men hos oss var stämningen tryckt och vi samtalade med varann om anledningen.

 

Vi hade samlats ett antal ungdomar för att under några veckor undervisas i kristen tro och lära oss något om livet. Så hade spänningen plötsligt funnits där mitt i vår gemenskap. Olika slags fromhet kolliderade med varann.

 

Vår vandring slutade där den börjat. Vi sökte oss upp till ett av kyrkans rum. Där fick vi vara ostörda. Vi kröp ned på våra knän för att be, men jag kan inte minnas att det var med någon större iver vi bad. Stämningen var alltför betryckt och tystnaden tog över.

 

Men då hände något. Jag uppfattade att någon kom in i rummet. Någon tycktes komma till oss – utan att kunna uppfattas av mina ögon – frånvarande men ändå närvarande. För inom mig kände jag närvaron och där skedde något. Oron, förstämningen, håglösheten upplöstes och ersattes av ro och förväntan.

 

Något hade skett! Men vad? Någon hade kommit! Men vem?

 

Jag var inte ensam om min upplevelse. Vi hade alla tre registrerat någons närvaro.

 

Det märkliga var att vi – trots vår tro – inte hade väntat oss detta. Det var inte en följd av ivrig, pockande bön. Det var inte i något känslosvall det inträffade. Mötet ägde rum mitt i vår betryckthet och vår tystnad.  

 

Denna händelse ligger över trettio år tillbaka i tiden och är och förblir för mig ett heligt minne. Mer än en gång har jag önskat att det hela skulle upprepas – och allra helst inför mina ögon. Men inför den önskan har jag fått nöja mig med Jesu ord till Tomas om att de är saliga som inte  ser men ändå tror.

 

Det som då skedde betydde mycket för mig. Så mycket att det dröjde många år innan jag berättade om det för andra. Det var inte till för att bäras ut till andra utan gällde mig och mina kamrater i en för oss avgörande livssituation.

 

Egentligen rymmer det inte särskilt mycket av dramatik – för andra än för oss som var med. Men jag uppfattade att vi tre tillsammans fått uppleva vad människor tiderna igenom vittnat om – någons närvaro.

 

Överallt och i alla tider har frågorna ställts om det som människan anar finns bortom det som kan ses, registreras och mätas. Mycket av ”det osynliga” har vi kunnat upptäcka, kartlägga och bruka i vår vardag som självklara ting. I det till synes tomma rummet plockar radioapparaten fram röster och TV:n bilder.

 

Men ännu har ingen i någon appparat lyckats fånga in rösten av honom som vi anar finns där och som vi ibland uppfattar talar till oss. Inget TV-bolag har utannonserat direktsändning ”från andra sidan”.

 

Finns det då någon ”andra sidan”? Finns denne ”någon” som somliga så obetingat tror på, tillber och talar med?

 

”Om jag bara visste hur jag skulle finna honom, hur jag kunde komma dit där han bor!… Men går jag mot öster, så är han inte där, går jag mot väster, så finner jag honom ej. Har han något att skaffa i norr, jag skådar honom inte, döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.” [8]

 

Människans sökande och längtan tar sig många uttryck. Många tycker sig ana något bortom berg och blommor, bortom stjärnor och galaxer. I konst och litteratur, i musik och drama möter vi människans längtan till detta ”andra”. Så är de flesta människor sökare efter något mer än vardagens allehanda.

 

Men vad gör vi då av vårt sökande och vår längtan? För många blir det ”denna jorden” som får räcka eller tar överhanden. Evigheten – om den nu finns – får vänta. 

 

”Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad

och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag,

alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.”[9]

 

Men mitt i denna världens alla bestyr kommer frågorna och oron tillbaka. Vi känner oss inte alltid tillfreds med det mätbara, det vi kan se och hantera. Bakom detta anar vi något mer. Vi anar någon! Men ”vem är du – som uppfyller hela världen med din frånvaro?” [10]

 

Tron sträcker sig mot ”det vi inte kan se”. Bakom skapelsen söker vi Skaparen. Ibland tycker vi oss se honom, åtminstonde ”på ryggen”. Vi uppfattar skaparhanden bakom skapelsen. Men så händer något som slår allt i spillror. Han som vi tidigare förnummit finns där inte längre. ”Vi hade en styrman en gång uti barndomens dar, en skäggig kapten var Gud Fader, en älskande far.”[11]

 

Många står där med sina frågor inför Guds tystnad och frånvaro och upplever som Job  att de ropat till Gud men inte fått svar. Han är frånvarande – och ändå närvarande. Vi kan inte greppa honom, men vi känner ibland att någon söker få grepp om oss. Där finns inte bara tystnaden. Någon tycks ibland ha något att säga oss. ”Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej bryr sig om det. I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vilar i slummer på sin bädd, då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem, när han vill hindra någon från en ogärning eller hålla högmodet borta från en människa.”[12]

 

Kanske tillhör också du dom som är på flykt från din barndoms Gud? Är du en av dom som trott att du genom din kunskap lämnat detta med Gud bakom dig.  Du har trott dig fri men på nytt fångats in av hans närvaro trots allt.

 

Ibland vänder människan – i sin förtvivlan eller i sin förmätenhet – Gud ryggen. Eller hon klagar på honom utifrån upplevda besvikelser och sitt livsperspektiv. Så var det för Job, i vars bok vi möter hans förtvivlan utifrån allt det lidande som drabbat honom. Hans förtvivlan har fått ytterligare näring genom att hans vänner hävdar att olyckan måste vara en följd av någon orättfärdighet hos honom. I boken har Job sina uppgörelser både med vännerna och med Gud. Job får inget enkelt svar på lidandets svåra fråga. Men i uppgörelsen med Gud möter han Guds fråga – frågan om människan och hennes plats i skapelsen och inför Gud.

 

”Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd… Har du överblickat jordens vidder? Om du känner allt detta, så låt höra. Vet du vägen dit där ljuset bor, eller platsen där mörkret har sin boning, så att du kan hämta dem ut till deras gräns, och finna stigarna som leder till deras hus?”[13]

 

Det berättas om Mose på flykt undan dödshot och sin konstlade barndom vid faraos hov att han är ute i ökentrakterna. Där har han tagit jobb som fåraherde. En dag står han plötsligt  inför en väldig uppenbarelse. En buske tycks brinna framför honom utan att brinna upp. Han går närmare för att se vad som sker. Han får då höra sitt namn utropas och blir tillsagd att ta av sig på sina fötter. Platsen han nalkas är helig mark. Mose möter en som säger sig ha sett israelernas betryck i Egypten och blir så kallad till sitt livs uppgift. Han skall befria folket från dess slaveri i Egypten.

 

Vad var det som hände Mose? Vem satte igång denne man i ett för hans folk helt avgörande skeende? Mose frågade själv och avkrävde den okände dennes identitet. Och han fick till svar ”Jag är den jag är…, Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” [14]

 

Så hade någon trätt fram och presenterat sig som historiens herre och Gud – Gud för alla de israeliska fäderna – en vars namn är detta både ofattbara och oerhörda ”Jag är”. Det är innebörden i det hebreiska gudsnamnet Jahvé, på svenska översatt till Herren.

 

Det är denne ”någon” som vi möter åter och åter igen i Israels historia så som den berättas oss i detta folks gamla heliga skrifter. Denne ”någon” som också träder fram vid vår tideräknings början, då presenterad som ”Ordet” som ”blev människa”. Av Johannes i Bibelns sista bok tecknad som den ”som är, som var och som kommer”.

 

Vem är han då, denne, ”som uppfyller hela världen med sin frånvaro”? Denne – om vilken psalmisten uttrycker:

”Himlen förkunnar Guds härlighet,

himlavalvet vittnar om hans verk.

Dag talar till dag därom

och natt undervisar natt.

Det är inte tal, det är inte ljud,

deras röster kan inte höras,

men över hela jorden når det ut

och till världens ände deras ord.”[15]

 

”Jag är”

 

”För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,

för att du valde smälek och fattigdom,

vet vi vem Gud är.

 

För att du lydde fram till det yttersta – döden på korset,

vet vi vad seger, vet vi vad väldighet,

vet vi vad Gud är.

 

För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda,

vet vi att ingen ensamhet finnes mer,

vet vi var Gud är.

 

Därför skall alla sargade, döende, alla de dömda,

säga med alla heliga saliga:

Jesus är Herre.

 

Därför skall alla världar och varelser, allt som har varit,

är och skall komma, en dag bekänna det:

Jesus är Herre.”

Olov Hartman

 

Gud presenterar sig för Mose och Israels folk som ”Jag är”. Detta gudsnamn återges i hebreiskan med IHVH. Gudsnamnet var så heligt att det inte fick uttalas. Vokalerna finns inte med i det hebreiska skriftspråket utan man får utifrån konsonanterna tänka till vilka vokaler som skall fylla ut orden. Då man inte fick uttala gudsnamnet tappade man bort vilka vokaler det varit från början. I senare rekonstruktioner har det blivit ”Jehova” men man hävdar nu att gudsnamnet var ”Jahvé”, återgett med gudsnamnet ”Herren” i våra svenska biblar.

 

Vi tar upp detta för att något förstå de reaktioner som Jesus mötte då han i sin presentation av vem han var i olika sammanhang knöt an till gudsnamnet. Det är framför allt Johannes som i sitt evangelium återger flera utsagor om Jesus av denna karaktär.

 

Genom att studera dessa Jesu ”Jag är”-ord får vi en uppfattning om vem Jesus enligt evangelierna sa sig vara. Vi träffar först på det i två sammanhang där Jesus i mötet med människor presenterar sig med orden ”Det är jag”. I bibelkommentarerna till dessa utsagor  klargörs att grundtextens uttryck kan betyda ”jag är”. Det innebär, menar man, att Jesus därmed anspelar på gudsnamnet.

 

”Det är jag”

 

Det första sammanhanget är berättelsen om Jesu möte med den samariska kvinnan vid Jakobs källa utanför staden Sykar.[16]

 

Jesus överraskar kvinnan genom att bryta mot det sociala mönster som gällde. Som man skulle Jesus inte öppna ett samtal med en kvinna. Då hon dessutom var från Samarien borde Jesus falla in i gällande mönster som innebar att judarna på grund av religiösa motsättningar inte ville ha något att göra med samarierna. Jesus ber kvinnan om vatten trots att han inte har något dryckeskärl och alltså tvingas dricka ur kvinnans kärl.

 

Utifrån denna för kvinnan chockerande spelöppning erbjuder så Jesus kvinnan ”levande vatten”. Hon kan inte fatta varifrån han skall få det friska källvattnet utan kärl som han är. Men Jesus går vidare och utlovar ett vatten som hos den som dricker det skall bli ”ett flöde som ger evigt liv”.

 

Samtalet fortsätter med Jesu avslöjande kunskap om kvinnans leverne, som gör att kvinnan anar en profet i mannen hon talar med. Hon bekänner sin tro på att Messias skall komma. Då replikerar Jesus med orden att ”det är jag, den som talar till dig.”

 

Det andra tillfälle då Jesus presenterar sig med dessa ord är när lärjungarna befinner sig på sjön i svårt oväder. De får då se Jesus närma sig gående på sjön. I den förskräckelse som  uppstår, i deras tro att det är en vålnad de ser, lugnar han dem med orden: ”Det är jag, var inte rädda.”[17] I den repliken ligger för Johannes svaret på hur det var möjligt, det som de då fick vara med om – hur Jesus stillade stormen.

 

I dessa båda texter möter vi den nära koppling som finns hos Jesus mellan det som hör vardagen till – vattnet, havet och stormen – och det som han är och kommit för att uppenbara. Jesus rör sig inte i en religiös sfär. Han är mitt uppe i livet med all dess härlighet och all dess vånda. Det är i de sammanhangen han låter sitt rike bryta fram. Utifrån sin egen törst och behovet av vatten talar han om ”levande vatten”. Utifrån sina lärjungars förskräckelse lugnar han dem med orden ”det är jag”.

 

Den som delar upp vår värld i en världslig sfär och en andlig – det som också kyrkan så ofta frestats till – har inte mycket att hämta från Jesus. Tro och vardag hör samman för honom. Han möter människan i hennes lekamliga likaväl som hennes andliga behov. Det är han, som i dessa texter presenterar sig med orden ”det är jag”, som bryter ned de sociala, politiska och religiösa murar som vi människor byggt upp mellan oss. Han delar utan tvekan dryckeskärl med en kvinna från Samarien!

 

Livets bröd

 

I anslutning till händelsen på sjön undervisar Jesus folket som kommit ut för att lyssna på honom. En av huvudfrågorna är naturligtvis: Vem är han? Man vill se tecken för att kunna tro på honom och erinrar Jesus om undret med mannat i öknen som vittnade om Mose storhet.[18]

 

Där Jesus tidigare hade talat till den samariska kvinnan om levande vatten talar han nu om Guds bröd från himlen. Då folket önskar få detta enastående bröd replikerar Jesus med: ”Jag är livets bröd”. Han hävdar också att den som kommer till honom inte längre skall hungra eller törsta.

 

Här möter vi alltså på nytt orden ”jag är”, nu kopplat till en bestämning  som i symbolens form avslöjar något av Jesu hemlighet – ”livets bröd”.

 

Vill man missuppfatta Jesus så påstår man att Jesu gärning bara är att hävda det andliga. Jesus säger ju vid ett annat tillfälle med ett gammaltestamentligt citat: ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” Men just dessa ord slår ju fast vårt behov av både levebröd och livets bröd. De nytestamentliga texterna ger oss en rad exempel på Jesu omsorg om människans lekamliga behov. Avgörande för Jesus är att dessa aldrig får överflygla att människan är något mer än en kropp och därför också har andra behov. Det är dessa andra behov Jesus möter oss med genom orden om livets bröd.

 

Den undervisning av Jesus som vi här tagit upp är en direkt följd av det brödunder som Johannes berättar om i början av samma kapitel.[19] Då Jesus där gett den stora hopen av lyssnare mat att äta vill de göra honom till sin brödkung. Här får de plötsligt möjlighet att enkelt lösa sin brödfråga. Men till det säger Jesus definitivt nej och drar sig undan. Den berättelsen vittnar om samma helhetssyn. Människan behöver både levebrödet och livets bröd. Jesus har inte kommit för att endast tillfredsställa ett av dessa behov.

 

Denna helhetssyn på skapelsen och människan uttrycker Jesus också i nattvarden. Han bryter då vanligt bröd, det osyrade matbröd man brukade, och delar det med sina lärjungar med orden: ”Tag och ät, detta är min kropp.” På samma sätt tar han deras dryckeskärl och delar vinet med sina lärjungar med orden: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.”[20]

 

Det är detta vi vill påminna varandra om då vi firar nattvard och ber. Bönerna vill också hjälpa oss att se den koppling som i Jesus finns mellan det nattvardens bröd som vi delar med varandra och det levebröd som vi också skall dela med varandra:

”Välsignad är du, Herre, världsalltets Gud,

ty i din godhet ger du oss det bröd som vi frambär till dig.

Av jordens frukt och människans arbete bereder du åt oss Livets bröd.”

 

”Fader ge oss alltid det brödet,

så att vi får leva i Kristus Jesus och älska världen,

som i honom har blivit skapad och i honom äger bestånd.

Herre, Jesus Kristus, du som blev ett svar på vår bön,

ett bröd för vår hunger,

hjälp oss att höra det rop som du har hört,

förstå den nöd du förstått,

och tjäna den mänsklighet som du har tjänat.

Herre, vi prisar dig för att du uppenbarat ditt bords hemlighet –

ett enda bröd och en enda mänsklighet.”

 

Då Jesus träder fram som ”livets bröd” gör han det för att i sig och sin kropp inkarnera den andliga dimension av tillvaron som vi tappat bort i vår materialism. Ordet blev i honom ”kött”, människa! Det finns, visar oss Jesus, i detta livet inte någon andlighet utan kroppslighet!

 

Uppståndelsen och livet

 

De bestämningar, vi visat på ovan, ger åt Jesus en oerhörd auktoritet genom att de kopplas samman  med orden ”jag är”.

 

Det är den kopplingen som upprör åhörarna, inte minst de skriftlärde. Det är utifrån dessa programförklaringar som Jesus blir ifrågasatt och uppfattad som hädare.

 

Jesus hade nära vänner i syskonen Maria, Marta och Lasaros, vilka han ofta gästade och uppenbarligen kände sig hemma hos. Lasaros blir allvarligt sjuk och systrarna kallar på Jesus. Jesus hinner emellertid inte fram i tid utan Lasaros dör. Men Jesus är på väg och träffar Marta som förebrående kommit honom till mötes. I den ordväxling som uppstår fäller Jesus inför dödens verklighet och närhet orden: ”Jag är uppståndelsen och livet.” Sedan säger han att den som tror på honom skall leva även om han dör. Till sist en mycket personlig fråga till Marta: ”Tror du detta?”[21]

 

Högstämda proklamationer går ju i och för sig att ta till sig. Men hur svarar dessa upp mot den verklighet av liv och död som vi alla står inför – och som var fallet just för Marta och hennes syster?

 

Den evangelieberättelse som Johannes skrivit ned för oss vittnar om att dessa Jesu ord inte bara var högstämda proklamationer utan bottnade i Jesu person. Han som i sin mun tog orden ”jag är” säger också till Marta: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” Så tar man bort stenen framför ingången till graven, Jesus ser mot himlen, ber till sin Fader och ropar sedan med hög röst: ”Lasaros kom ut.” Och Lasaros kom ut.

 

Utan öppenhet för livets och dödens mysterium och tron på Skapelsens och Livets herre blir en sådan här berättelse nonsens. Det som där sägs ske, kan inte ske! Varje människa har en födelsedag och en dödsdag. Det är livets karga verklighet – och ingenting mer.

 

Men inför Lasaros död står Jesus där med orden om sig själv att han ”är”!

 

Det är också detta som Johannes proklamerar i sitt julevangelium. Det ”Ordet” som var i skapelsens morgon och som var skapelseordet genom vilket allt blev till skulle nu komma in i världen. ”Ordet” skulle bli ”kött,  människa”! Och det blev så. Det är Johannes vittnesbörd. ”Det som var till från begynnelsen”, det har han hört. Han har sett det med egna ögon och tagit på det med sina egna händer. Det är detta som är hans ärende, budskapet i hans skrifter, budet om ”livets ord”.[22]

 

Vägen, sanningen och livet

 

Inför avskedets stund söker Jesus klargöra för sina lärjungar vad som väntar dem.[23]  Han kommer nu att lämna dem. Tomas, som inte hade det så lätt med tron och detta med himmelriket, kan inte hålla tillbaka sina frågor utan undrar vart Jesus egentligen är på väg. På detta svarar Jesus: ”Jag är vägen, sanningen och livet” och tillägger att vägen till Gud går genom honom.

 

Detta exklusiva påstående av Jesus har självfallet väckt starka protester. Det är ju ett underkännande av andra vägar till Gud. Också av lärjungarna uppfattades detta tydligen på det sättet. Om Jesus besitter denna auktoritet så visa den! Filippos ger ord åt lärjungarnas känsla och begär av Jesus att få se Fadern.

 

Dessa två lärjungarna ger så röst åt människors frågor och önskemål i alla tider. Vi vill se Gud. Vi nöjer oss inte med att bara få höra om honom. 

 

”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern.” Det svaret från Jesu chockerade säkert Filippos och de övriga lärjungarna lika mycket som det chockerar oss.

 

I detta avskedstal kommer Jesus med oerhörda påståenden om sig själv. Dessa har sin bakgrund i och bekräftar det Jesus tidigare velat säga med sina ord i anknytning till Israels gudsnamn ”Jag är”. Han påstår att han är vägen till Gud och att Gud har fått ansikte genom honom.

 

Det är inte bara de skriftlärde som reagerat på Jesu anspråk. Översteprästen rev sönder sina kläder i förhöret med Jesus då han tyckte sig förstå att Jesus hade anspråk på att vara Guds utsände, den som profeterna hävdat skulle komma och som man väntade på, Messias. Och det är naturligtvis inför detta exklusiva budskap av Jesus om sig själv och sin roll som protesterna kommer. De kommer från andra religioner och från dem som uppfattar att det kristna budskapet utesluter andra ”vägar” till Gud och andra ”sanningar” om Gud.

 

Inför det oerhörda som ligger i Jesu proklamationer om sig själv utifrån ”Jag är-orden” måste vi förstå den kritiken. I den kristna trons deklarationer om Jesus som Sonen och som Kristus ligger en exklusivitet.

 

Vi måste samtidigt konstatera att kyrkan inte sällan fallit in i en exklusiv, uteslutande roll, som inte överensstämmer med Jesu person och budskap. Vi har gjort Gud liten både för oss själva och andra då vi fastnat i utanverk eller tecknat vår tro i alltför enkla trossatser. Vi har ibland betett oss som om vi behärskade detta med Gud och hans rike. Det budskap kyrkan fått att förvalta har blivit något annat än det som det egentligen var – evangeliet, glädjebudet, de goda nyheterna.

 

Evangelisternas poäng i skildringen av Jesus och alla hans möten med människor är hans oerhörda generositet. Samma poäng återfinner vi i den sammanfattning som Johannes ger av Jesu sändning i det vi kallar för ”lilla Bibeln”. Guds kärlek är en kärlek – inte till de sina, kyrkan – utan till världen.[24]

 

Barnet i krubban är Guds egen hälsning till världens alla människobarn. Korset på Golgata är Guds utsträckta armar till mänsklighetens räddning. Kyrkans kallelse i alla tider är att bära ut budet om den kärlek som söker varje människa. ”Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus.”[25]

 

Det vi nu sagt om Jesu person och gärning uttrycks i en av urkyrkans bekännelser. Det är vad vi kan förstå den tidigaste kristna bekännelsen och säkert den kortaste, bland annat återgiven av Paulus i hans brev till församlingen i Korinth: ”Jesus är herre”.[26]

 

I den bekännelsen hör vi återklangen av gudsnamnet ”Jag är, Herren”.

 

Vi hör det också i orden från Uppenbarelseboken då Johannes i hänryckning på Herrens dag ställs inför det heliga mysteriet. Inför detta faller han som död ned inför honom som han ser och hör då orden:

”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever.

Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet,

och jag har nycklarna till döden och dödsriket.”[27]

 

Trons utgångspunkt

 

– Jag tror jag förstår vad du gör i ditt teologiska arbete. Men jag förstår inte vad din utgångspunkt är, ditt axiom – vi matematiker måste alltid utgå från ett sådant.

– Ja, vi har egentligen inte något axiom i ordets rätta mening, jag har det inte. Men ”Kristus är uppstånden” – det är det faktum utifrån vilket jag börjar tänka, som jag utgår ifrån.

– Verkligen? Är Kristus uppstånden? Menar du detta bokstavligt?

– Ja, bokstavligt.

– Han är alltså uppstånden ifrån de döda?

– Ja, han är uppstånden ifrån de döda.

– Kroppsligen?

– Ja, kroppsligen.

– Och det hände här på jorden, här i historien?

– Ja, det hände! Det är mitt axiom. Det är från detta faktum – hur överraskande det än kan låta – som jag utgår ifrån i mitt tänkande”.

– Det här är emot alla logikens och fysikens och matematikens lagar. Men nu förstår jag dig.

 

Ovanstående är en dialog mellan teologen Karl Barth och en matematiker och filosof om utgångspunkten för vårt sökande efter svar på livets avgörande frågor. Ibland är det som om vi bara såg skillnaderna mellan vetenskap och tro. Och visst är det två olika sätt att nalkas tillvaron på – två skilda förhållningssätt som ändå inte utesluter varandra. De har ju också avgörande beröringspunkter. Det är samma tillvaro man nalkas och granskar. För dessa två fanns det dessutom något som förenade i själva utgångspunkten.

 

Tron sträcker sig bortom de gränser som vårt vetande sätter. Detta sker också inom vetenskapen då man utifrån olika fakta söker forma teorier om tillvaron och dess uppkomst. Därför skiftar också dessa teorier från tid till tid. Nya upptäckter görs som ikullkastar tidigare teorier och så formas nya. Inom religionens värld möter vi de religiösa myterna som söker ge svar på frågorna om livets uppkomst. Inom vetenskapens värld finner vi de ”vetenskapliga myterna”, som också de söker ge svar men utifrån andra utgångspunkter. 

 

”Ta inte vetenskapen för allvarligt om vi verkligen vill förstå verkligheten… Vi bör noga begrunda de vetenskapliga världsbilderna, rätt värdera deras begränsningar och möjligheter, men alltid minnas att världen är rikare och generösare än de bilder och synsätt som vetenskapen tillhandahåller. Särskilt gäller det att se, att naturvetenskapens förhållningssätt till världen är mycket speciellt och avgränsat – däri ligger dess styrka men också dess svaghet.” Den som säger detta är inte teolog utan en röst från vetenskapens värld, Bengt Gustafsson, professor och astronom.[28]

 

Men vad kan vi egentligen säga om Gud då till och med Bibeln slår fast att ingen någonsin sett Gud. Hur kan vi då veta att han finns? Och – om han nu finns – hur kan vi då veta något om vem han är?

 

Skapelsen vittnar om Skaparen, säger somliga. Andra uppfattar det rakt motsatta, så som världen ser ut. Det finns ingen Gud. Världens djävulskap slår ut dess härlighet och eventuella Skapare.

 

Gud har talat till oss ”många gånger och på många sätt” läser vi i Bibeln. Men Bibelns äldre del, Gamla testamentet, är helig skrift för tre olika religioner – judendom, kristendom och islam. Vad vet vi egentligen om Gud?

 

Han ger sig till känna i vårt inre och talar till oss. Samvetet är Guds röst. Är det så? Erfarenheten lär oss att visst oroar oss samvetet då vi felar, men uppenbart ger det olika människor olika budskap. Där somliga oroas i sitt samvete över orättvisorna i världen tycks andra forma sin vardag på andras bekostnad utan några betänkligheter . Några vägrar döda medan andra i vissa bestämda situationer finner det rätt att döda.

 

Så har människan i alla tider sökt finna svaret på frågorna om Guds existens och den verklighet som han representerar. Människor har pekat på skiftande omständigheter som bevis på Guds existens utan att kunna övertyga.

 

Jag som söker teckna min tro i denna bok har en utgångspunkt för mina tankar och min tro. Det är tron på uppenbarelsen. I tro öppnar jag mig för den verklighet som inte går att fånga in med mina olika sinnen. Jag inser att jag som människa har begränsningar som omöjliggör för mig att med mina sinnen uppfatta det som ligger utanför vad syn och hörsel kan registrera och bortom det mätbara. Men ”bortom bergen, bortom blommorna och sången” anar jag lika fullt en ”verklighet”. Om den har siare och profeter vittnat. Den har poeter sökt fånga i sina ord. Om den har människan alltid drömt. För dess skull är människan en sökare.

 

Men den verklighet som människan anat och sökt har inte varit utan tecken och vittnesbörd. I heliga skrifter från alla tider och från alla folk möter vi vittnesbörden om det som människor erfarit som uppenbarelser ”från den andra sidan”, från den verklighet som finns bortom vår uppfattade verklighet.

 

Kristen tro har också sin grund i heliga skrifter. Kyrkorna världen över uppfattar Bibeln med dess gamla och nya testamente som helig skrift. Men i denna heliga skrift ställs vi inför inkarnationens heliga mysterium. Evangelisterna påstår att den Jesus från Nasaret som de tecknar i sina skrifter är Guds besök på jorden.

 

Evangelisten och läkaren Lukas delger oss detta i julnattens budskap till herdarna. De skulle inte vara rädda. En frälsare hade fötts åt dem i Davids stad, Betlehem. Han var Messias, Herren.  Så vandrar några herdar i nattens tysta timmar för att se om det verkligen var så som det hade sagts dem. Och de fann vad de sökte – ett nyfött barn i ett stall i Betlehem.[29]

 

I julevangeliet möter vi på nytt det namn som Mose fick höra vid uppenbarelsen i öknen: ”Herren, Jag är, Jahvé”. Den Gud som uppenbarade sig för Mose i öknen i den brinnande busken trädde nu själv in i historien. Om barnet i Betlehem sas det att han var Messias, Herren. Messias betyder den smorde och motsvarar grekiskans Kristus. Messias som judafolket väntade som befriaren och frälsaren hade nu kommit! Det är kristen tro. Då vi ger Jesus tillnamnet Kristus bekänner vi honom som Messias.

 

Evangelisten Johannes har gjort teologi och poesi av julevangeliet – och dessutom kopplat det till skapelseberättelsens upptakt:

”I begynnelsen fanns Ordet

och Ordet fanns hos Gud,

och Ordet var Gud.

Det fanns i begynnelsen hos Gud.

Allt blev till genom det,

och utan det blev ingenting till

av allt som finns till.

 

I Ordet var liv,

och livet var människornas ljus.

Och ljuset lyser i mörkret,

och mörkret har inte övervunnit det…

 

Och Ordet blev människa

och bodde bland oss,

och vi såg hans härlighet,

en härlighet som den ende sonen får av sin fader,

och han var fylld av nåd och sanning.”[30]

 

Detta oerhörda påstående att Gud trätt in i historien fick översteprästen att slita sönder sina kläder och döma Jesus till döden. Men det var detta som enligt evangelierna bekräftades i Jesu uppståndelse och seger över döden. Också för mig blir därför uppståndelsetron något av det ”axiom” utifrån vilket jag arbetar med min tro.

 

Evangelisterna återger utförligt hur lärjungarna efter Jesu död gett upp och börjat skingras. Ingen av dem ligger på påskdagsmorgonen utanför den  slutna graven för att på denna ”den tredje dagen” få uppleva påskundret. Allt är slut och några av dem är redan på väg bort från Jerusalem.

 

Det är först kvinnornas bud om den tomma graven som sätter dem i rörelse mot graven. De som gömt sig bakom stängda dörrar vågar sig nu ut. Två av dem – Petrus och Johannes – beger sig springande till graven. Johannes, den yngre av de två, kommer först fram men avvaktar och låter Petrus gå in före honom i klippgraven. Han följer sedan själv efter  –  och ser! Om det vittnar hans eget evangelium kort och rakt med orden: ”Och han såg och trodde.”[31]

 

Vad var det han såg? Uppenbarligen vittnade gravens tomhet och de efterlämnade bindlarna för honom om att något helt enastående hade ägt rum.[32]

 

Inne i en klippgrav, i dödens boning, där föds uppståndelsetron i en människas inre.

 

Men det var inte bara den tomma graven som födde denna tro. Evangelierna berättar för oss om hur Jesus visar sig först för Maria från Magdala utanför graven och sedan för de församlade lärjungarna. Jesus  står där plötsligt mitt ibland dem med sin fridshälsning. Tomas, en av lärjungarna var då inte med och han kan inte tro på vad hans kamrater berättar för honom. Men en vecka senare är han med och ställs då inför mötet med den uppståndne. Han som krävt bevis i form av att få se spikhålen och röra vid dem utbrister nu inför mötet med den uppståndne i en bekännelse: ”Min Herre och min Gud”.

 

Paulus reflekterar i sitt brev till församlingen i Korinth över vad som är huvudstycket i det kristna budskapet och skriver det, som kallas hans uppståndelsekapitel. Han börjar med att räkna upp de tillfällen, då olika vittnen såg den uppståndne Jesus. Han påminner brevets mottagare om att flera av dessa ännu är i livet och alltså kan bekräfta vittnesbördet om att Jesus är uppstånden från de döda.[33]

 

För Paulus var detta att Kristus uppstått hans ”axiom”. Om Kristus inte hade uppstått, då var hans förkunnelse tom. Och tom var också deras tro. Då har Paulus vittnat falskt om Gud! Om Kristus inte har uppstått, då är tron meningslös! Gäller vårt hopp bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.[34]

 

Det budskap Paulus förkunnade hade sin utgångspunkt i Kristi uppståndelse. Han ser sig själv som det sista vittnet i sin uppräkning av dem som fick se den uppståndne: ”allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster”. Det mötet skedde, då Paulus i sin förföljelse av de kristna var på väg till Damaskus.[35]

 

Utifrån det mötet försvarar han sin tro och sin livsuppgift som fängslad inför kung Agrippa. Agrippa var en av de judiska lydkonungarna under Rom på besök hos den romerske ståthållaren Festus. Denne hade bett Agrippa om assistans med ”fallet Paulus”, som han ärvt från sin företrädare men inte  blev klok på. Paulus säger då: ”Därför, kung Agrippa, kunde jag inte annat än lyda denna syn från himlen. Först i Damaskus och Jerusalem och sedan över hela Judeen och inför hedningarna har jag predikat…att Messias måste lida och att han som den förste som uppstod från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna.”[36]

 

Här avbröts Paulus i sitt försvarstal av den romerske ståthållaren som menade att Paulus yrade och var mer eller mindre galen.

 

Det var den ”galenskapen” som hade drivit Paulus på hans missionsresor i Mindre Asien och över till Europa. Den galenskapen skulle snart föra honom som fängslad till världens dåvarande huvudstad, Rom, och till martyriet. Det var den ”dårskapen”, så som Paulus själv uttrycker det, som var grunden för det näst intill ofattbara segertåg för den kristna kyrkan som historien vittnar om. ”Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna…”[37]

 

Huvudtemat i de predikningar som vi återfinner i Apostlagärningarna av både Petrus och Paulus är budskapet om Jesus från Nasaret som dog på ett kors i Jerusalem men som Gud lät uppstå från de döda. Så var Petrus predikan på pingstdagen ett påskbudskap.

 

Då Festus i ovanstående händelse skall förklara sitt ärende för kung Agrippa redovisar han att han inte funnit judarnas anklagelser mot Paulus för relevanta. Paulus har inte begått något brottsligt. Tvistefrågan gällde i stället ”deras egen religion och en viss Jesus, som är död men som Paulus säger är i livet.” Den romerske ståthållaren har verkligen förstått huvudpunkten i Paulus budskap och ärende. För Paulus var Jesus inte död. Jesus var uppstånden. Paulus hade ju själv mött honom på vägen till Damaskus – ett möte som helt förändrat hans liv.

 

Den tro som den här boken vill vittna om har sin utgångspunkt i tron på att Gud i en bestämd tidpunkt i historien kom till oss i Jesus från Nasaret. Gud fick ansikte i Jesus Kristus.

 

Det är i mötet med den judiske snickarsonen från Palestina som också jag möter ”Ordet som blev människa”, ställs inför inkarnationens mysterium.

 

Det är när jag uppfattar hemligheten bakom den gamla ryska påskhälsningen ”Kristus är uppstånden! – Ja, han är verkligen uppstånden!” som jag möter mysteriet inrymt i den urkristna trosbekännelsen ”Jesus är herre”. Eller uttryckt med orden i den apostoliska bekännelsen ”Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre…på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda.”

 

Det är därför Petrus i ett av sina brev i sin glädje brister ut i följande lovprisning:

”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader.

I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp

genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda…”[38]

 

Gud i härlighet och ära – och ändå så nära

 

”I det år då kung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stod omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar… Och den ene ropade till den andre och sade:

‘Helig, helig, helig är Herren Sebaot,

hela jorden är full av hans härlighet.’

Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd, och huset blev uppfyllt av rök. Då sade jag:

‘Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar,

och jag bor bland ett folk som har orena läppar,

och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot’.”

Jesaja

 

Kanske har du som jag någon stjärnklar kväll spanat upp mot den oändliga rymden och undrat: Var finns du Gud? Men den kunskap vi i dag har om det gigantiska universum i vilket vi lever med miljarder stjärnsystem som ”vår” vintergata och med avstånd som räknas i miljoner ljusår är en naturlig fråga vem han är som skapat allt detta. Har vi då samtidigt drabbats av en svår sorg eller reflekterar över tillståndet i världen kan frågan komma om det över huvud taget finns någon Skapare. Och om han finns – bryr han sig då om en liten människa som jag?

 

I Gamla testamentet finner vi en rad texter som återger människors upplevelser av mötet med det gudomliga. Jesaja återger här tidpunkten för och innehållet i den uppenbarelse han fick vid sin kallelse till profet. Han uppfattar att dörren stått på glänt till Guds värld. Det är ett möte präglat av Guds helighet och majestät och samtidigt av Jesajas egen känsla av litenhet och orenhet. Den upphöjda tronen och det trefaldigt upprepade ”helig” uttrycker Guds majestät och härlighet men också hans avskildhet. Till och med dörrtrösklarna darrar då gudsropet ljuder.

 

Detta är kännetecknande för människors upplevelser och föreställningar av Gud i Gamla testamentet. Å ena sidan Guds upphöjdhet och helighet. Och å den andra sidan den egna upplevelsen av orenhet. Mötet med det heliga är farligt för att inte säga dödligt allvar. Inför detta kastas man till marken och tror sin sista stund vara kommen. Det gällde Jesaja likaväl som övriga profeter och gudsmän. Mose dolde sitt ansikte i rädslan för att se Gud.

 

I Jobs bok tecknar en av hans vänner Gud som ”höljd i fruktansvärt majestät”. Det är därför inte underligt att han hävdar att vi inte kan fatta den Allsmäktige och bara har att frukta  honom.[39] Det är ett av de uttryck som vi möter i Bibeln för människors upplevelese av Guds oåtkomlighet – avståndet mellan Gud och människa.

 

Mose uppfattade sig som Guds utvalda redskap, som stod i ett alldeles speciellt nära förhållande till Gud. En gång hade han mött det heliga i den brinnande busken i öknen och då fått dra av sig sina skor eftersom han nalkades helig mark. Han dristar sig vid ett tillfälle att be Gud om en särskild ynnest – att få se Guds härlighet. Han får då till svar att Gud skall låta all sin skönhet gå förbi honom där han står. Men Guds ansikte skall han inte få se. För ingen människa kan se Gud och leva. Mose får ställa sig på en klippa ”nära Gud” och där får han se Guds härlighet men inte Gud själv. Han får ”bara” se Gud ”på ryggen”.[40] Det var så Linné såg Gud i naturen!

 

Vi uppfattar kanske detta som naiv gudstro. Men egentligen är det uttryck för människans uppfattning av mötet med det heliga genom alla tider. Detsamma finner vi till exempel i Petrus möte med Jesus. Han ber Jesus lämna honom i sin känsla av orenhet. Johannes vittnar om hur han faller som död ner då han som landsförvist på Patmos kommer i hänryckning och skådar himmelska syner.

 

I Bibelns värld möter vi ”föreställningen om änglar som ställs som en skyddande, svagt genomskinlig vägg mellan den bristfulla människan och Guds förintande majestät”. För att kunna komma till tals med människan tillgriper Gud dessa särskilda ”budbärare” – vilket ordet ängel betyder – som mellanhänder.[41]  Abraham är en av dem som vid flera tillfällen möter dessa änglar. Ibland beskrivs de som övermänskliga men vid andra tillfällen beter de sig i högsta grad mänskligt. De äter med Abraham och Sara och får övernatta hos dem.[42]

 

Ibland uppfattar vi Gud så hög och avlägsen att han tycks förbli oåtkomlig. Vi tycker oss stå inför Guds tystnad. Varför svarar han inte då vi ropar? Varför griper han inte in i allt det fruktansvärda som sker bland människor?

 

Men i de heliga skrifterna finner vi vittnesbörden om människors möten med det ofattbara, med det heliga, med Gud själv. I alla tider har människor vittnat om möten med det ogripbara, det gudomliga.

 

I dessa vittnesbörd finner vi också ödmjukheten inför det ofattbara, det oändliga. ”Se, detta är endast utkanterna av hans verk, en sakta viskning är allt vad vi uppfattar om det. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?”[43]

 

Ger oss då Kristus en annan bild av Gud än den vi mött i de gammaltestamentliga vittnesbörden? På den frågan måste vi svara både ja och nej. Kristus ifrågasätter inte Guds helighet och rättfärdighet. Han förminskar inte Guds härlighet och majestät, men fördjupar vår kunskap om Gud och förstärker andra drag hos Gud, som också profeterna tidigare visat på.

 

Jesaja – som gett oss orden om Guds helighet – har också uppfattat denna andra sida av Guds väsen. Gud är inte bara härlighet och upphöjt majestät. Guds härlighet omsluter människan i en nära omsorg. Gud är inte bara avstånd och helighet. Gud vill ”bära” människan i sina armar. Så tecknar Jesaja bilden av herden som för sin hjord till bete, sakta i känsla för moderfåren och som samlar lammen i sin famn och bär dem i sina armar.[44]

 

Det som mer än något annat återger Guds närhet till människan är evangelisternas berättelser om uppfyllelsen av profeternas visioner och löften. Då julevangeliets barn i krubban för oss framstår som Sonen från Fadern kommer Gud oss närmare än någonsin tidigare i sin uppenbarelse. Men det handlar då inte om ett litet menlöst och hjälplöst barn – av oss inbäddat i bomull – utan om Guds inträde i historien i barnet i Betlehem. Det var därför som den himmelska jättekörens lovsång ljöd: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” [45]

 

Inför barnet i Betlehem handlar det om att känna stallukten, höra djurens läten och lyssna till änglaskarans lovsång. Där och då visar Skaparen sin samhörighet – inte bara med människan – utan med hela skapelsen. I den första julnatten bryts Guds härlighet och Guds närhet. Änglarnas lovsång ljuder mot bakgrunden av djurens bräkande både ute på heden och inne i stallet. Där finner vi herdarnas häpnad inför den himmelska synen och änglarösterna. Där återfinner vi snickaren Josef som på nytt står inför det ofattbara. Där finner vi den unga kvinnan som bejakat utkorelsen och burit det utlovade barnet. Där i Marias son ser vi Guds avbild i ett litet människobarn. Gud bejakar sin skapelse.

 

Julens budskap blir uddlöst för oss om vi tappar bort att det handlar om samme Gud som uppenbarar sig i Betlehem och som profeterna vittnat om och visionärt skådat i härlighet och majestät, i helighet och rättfärdighet. Kristen tro är den tro som söker hålla samman och se Gud både som Herren Sebaot, allhärskaren, och som Herren Jesus, Ordet som blev människa och kom oss nära i kött och blod.

 

”Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohänder. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt… han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det som vi lever, rör oss och är till…” [46] Det är Paulus budskap i  sitt tal till grekerna på areopagen i Athen.

 

Det är inte svårt att komma vilse i sitt sökande efter Gud och vem han är. Ibland blir han för oss den oåtkomlige och kanske skrämmande ”högguden”, som inte bryr sig om oss. Eller så är han den som utifrån sin upphöjda tron ser ned på och dömer ut oss som människor. Eller motsatsen – han blir den menlöse guden som bara har överseende med orättfärdigheten. Allt skall ordna sig också för mig en dag – Gud är god. Guds helighet och rättfärdighet har plånats ut.

 

Men det är varken i den ena eller den andra gestalten som vi möter honom i Skriften. Där möter vi både hans helighet och hans närhet, hans rättfärdighet och hans kärlek. Där möter oss Guds upphöjdhet ”långt bortom rymder vida” och hans inträde i historien mitt bland oss människor.

 

Men hur skall jag kunna tro på en sådan Gud? Hur skall den ekvationen gå ihop i mitt liv? Är det inte en helt omöjlig gudsbild som Bibeln tecknar? Jo, detta är den ogripbare och ofattbare. Detta är gudsmysteriet som vi som människor ställs inför. Då vi tror oss fatta Gud och söker göra honom gripbar för oss handlar det inte längre om Gud utan en avgud.

 

Den som lär oss att se Gud sådan han verkligen är och som vill hjälpa oss att få vårt livs ekvation att gå ihop – så långt det nu är möjligt här och nu – är Jesus Kristus. Han fick uppleva i sitt eget kött och blod detta ”både och” så som det bland annat tecknas av Paulus:

”Kristus Jesus… ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud,

utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.

När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.”[47]

 

I sitt människoblivande bär Sonen vittnesbörd om Faderns närhet till varje människa! Det tog konkret gestalt i Jesu vandring från stad till stad, från by till by bland människorna i Judeen, Samarien och Galileen. Jesu lidande och död på ett kors vittnar om Guds rättfärdighet och hans barmhärtighet. Uppståndelsen förkunnar Guds seger över synd och död. Vi ser Gud i härlighet och ära och ändå så nära.

 

Orden och Ordet

 

”Nyss har jag läst i en tung gammal bok som min farfar predikat ifrån.

Farfar var präst, han – och schartauan – men jag är ett flarn och ett spån.

 

Ingenting, ingenting har jag och alls inga ting har jag gjort.

Och jag vet att jag inte har levat tillnärmelsevis som jag bort.

 

Nyss har jag läst i en tung gammal bok om Herren för orätt och rätt,

han som i tidlösa tider knöt sjustjärnans bandrosett.

 

Gyllene, tunga och höga har orden mej brusat förbi,

främmande ord som jag inte förstår i min intighets dagdriveri.

 

Men sjustjärnan lyser där ute…

 

Sjustjärnan lyser där ute som förr och tankarna flockas så tätt.

Nyss har jag flyttat från boken min blick och stirrat på farfars porträtt.

 

Sjustjärnan lyser där ute just nu – den lyser på farfars grav,

Den lyser på alpernas vita blom och på alla de mörka hav.”

Nils Ferlin

 

Den som i likhet med mig har till uppgift att undervisa i kristen tro från både predikstol och i mindre grupper upplever mer än en gång hur man inom sig känner vad man skulle vilja säga men saknar ord. Eller jag känner att mina ord räcker inte till. Vid andra tillfällen är det självfallet så att man ödslar en massa ord på det man säger därför att man egentligen inte har klart för sig vad det är man vill ha sagt. För den som lyssnar blir det säkert mer än en gång ”gyllene, tunga och höga” ord som bara brusar förbi. Det blir ”främmande ord” om dunkla ting som man inte förstår.

 

Gemensamt för Bibelns gudsmän och profeter är att de uppfattat att Gud talat till dem och brukat dem för att förmedla Guds budskap till samtidens människor. I drömmar under nattens tysta timmar har man upplevt att Gud har talat. I visioner eller möten med det heliga och ofattbara har man erfarit Guds röst eller ställts inför uppenbarelser av skiftande slag.

 

Men då de sedan sökt förmedla budskapet vidare har de famlat efter orden, tillgripit bilder och symboler. Vad de sett och hört har de tvingats finna uttryck för som till exempel Daniel: ”Sedan fick jag, i min syn om natten, se hur en som liknade en människoson kom med himmelens skyar, och han närmade sig den gamle och fördes fram inför honom.”[48]

 

Uttrycken ”en som liknade en människoson” och ”den gamle” säger oss inte så mycket, men i ljuset av vad som för övrigt sägs i Bibeln blir dessa ord laddade. Bakom de ibland fumliga orden anar vi hur gudsmännen söker efter adekvata ord och uttryck för sina uppenbarelser men inte finner ord tillräckliga för att beskriva vad de ser. Det kan ju vara en tröst för mig då jag famlar efter orden. Uppenbart har Bibelns författare brottats med samma problematik som jag!

 

Om en annan av profeterna, Hesekiel, sägs det att Herrens ord kom till honom och att ”Herrens hand kom över honom”. I en väldig vision får profeten ”se in i Guds himmel”:

”Och jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, och ett sken omgav det. Och mitt i det, mitt i elden, syntes något som var som glänsande malm. Och mitt i det syntes något som liknade fyra väsenden…

…och ovanpå det som liknade en tron satt en som till utseendet liknade en människa…

…Så såg det ut, som tycktes mig vara Herrens härlighet. Och när jag såg det, föll jag ned på mitt ansikte, och jag hörde rösten av en som talade.”[49]

 

Gud har talat i historien och låtit människor genom visionära upplevelser ana något av Guds värld och härlighet. Då profeterna skall återge vad de sett tvingas de till formuleringar som ”syntes något som var som”. Och så följer bilder av skiftande slag – senare ofta återkommande i till exempel Uppenbarelseboken.

 

Jesus talade också i bilder och liknelser. Han bad oss se på liljorna på marken och på himlens fåglar för att förstå hemligheten med Guds rike. För honom var himmelriket ”som en skatt som ligger gömd i en åker” eller ”som ett senapskorn”. Han liknade riket vid en surdeg eller vid en dyrbar pärla.

 

Då Jesus red in i Jerusalem på en åsna, var detta inte bara en händelse som var förutsagd hos profeten Sakarja, utan också en handling laddad med ett avgörande budskap om det rike Jesus sa sig representera. Han red in på ett arbetsdjur och inte på en stridshingst. Detta framträder kanske ännu tydligare i den symbolhandling som sedan följde, då Jesus drev ut månglarna ur templet. Han vräkte omkull växlarnas bord och drev ut dem ur templet som sålde offerdjur tillsammans med sina djur och ropade: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.” För Jesus hade gudstron och fromheten förvandlats till något oigenkännligt. Det hade blivit affärer och riter ledda av de religiösa ledarna, i vilket vanligt folk fick spela med – och samtidigt skinnades.[50]

 

Jesu uppgörelse med detta religiösa rövarnäste blev ett budskap i både ord och drama.

 

Lärjungarna eller folket förstod inte alltid vad Jesus sa eller gjorde. Lärjungarna frågade honom varför han talade till folket i liknelser. Själva fick de be om extralektioner, där Jesus fick förklara för dem vad han menat med sina liknelser.

 

Varför möter oss då Guds budskap i ord som vi inte förstår? Varför alla dessa bilder och symboler som vi så ofta grubblar över?

 

Trons modersmål

 

Teologen Gustav Aulén har visat på varför det symboliska språket blir trons modersmål. Våra ”jordiska” språk räcker inte till för att beskriva Guds och trons värld. Gud är inte ett föremål likt andra föremål som går att analysera och bestämma. Himmelriket, som det skildras i de heliga skrifterna, går inte att teckna i ord som har sin tydning i den verklighet som vi kan uppfatta med våra sinnen. ”Att vilja bestämma vad Gud är ‘i och för sig’ övergår all mänsklig möjlighet samt ter sig från trons synpunkt som en förhävelse, som saknar respekt för mysteriet.”[51]

 

Det är lika viktigt att inse språkets möjligheter som dess begränsningar, då vi söker att uttrycka våra erfarenheter av den verklighet som omger oss. Egentligen är all kunskap symbolisk kunskap. Den värld som vi beskriver är en symbolisk värld. Det har sin grund i att det beskrivande språket aldrig beskriver verkligheten i sig utan vår bild och vår uppfattning av den. Såväl naturvetaren som teologen tror att de föremål de söker bestämma och bedöma verkligen existerar. Genom de språkliga symbolerna söker man såväl inom vetenskapen som inom teologin komma så nära som möjligt föremålet, verkligheten själv. Men våra ord är aldrig lika med föremålet i sig. Detta är gemensamt för tro och vetande.

 

Ett exempel på denna svårighet att komma åt ”själva föremålet” är ljuset. Då man inom vetenskapen söker beskriva detta tvingas man göra det utifrån vad man kallar ”ljusets tvåsidiga natur”. Många har vant sig vid att betrakta ljuset som en vågrörelse, men detta ger inte hela svaret. Utifrån vetenskapligt betraktelsesätt tvingas man att också beskriva ljuset som materia, som partiklar. Dessa två synsätt strider logiskt sett mot varandra men de beskriver var för sig ljusets karaktär. Vi får bara konstatera att ”föremålet i sig” finns där – och att allt liv är helt beroende av ljuset. Som människa kan jag sola mig i dess glans men jag kan inte – i varje fall i dag – entydigt fånga in dess innersta hemlighet. Vetenskapsmannen tvingas konstatera att ”begreppsapparaten från vardagsrummet kommer till korta i mikrokosmos” – våra vardagsord räcker inte till för att förklara materians uppbyggnad.

 

Det finns givetvis också avgörande skillnadader mellan hur man inom tro respektive vetande  närmar sig ”verkligheten”. Gud och Guds värld är av en annan ordning än den verklighet som vår vardag bjuder på. Trons människa har självfallet att leva i och utforska denna världen men sträcker sig samtidigt mot det som ligger bortom vetandets värld.[52]

 

Det allvarliga är att vi alltför ofta frestas att tro att våra formuleringar om Gud och hans värld, om Kristus och hans rike eller om Anden och ”det andliga” kan fånga in dessa verkligheter. Så har vi i dogmatiskt nit avkrävt andra att omfatta tron just så som vi formulerat den.

 

En som trodde att han hade förstått det här med Gud var Job. I hans bok kan vi läsa de spännande ordduellerna mellan Job och hans vänner angående Gud. Till sist inser ändå Job sin begränsning och utbrister: ”Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker? Jag talade ju om vad jag inte begrep, om det som var mig för underbart och det jag inte kunde förstå.”[53]

 

Så fick Job ta tillbaka det som han tidigare så starkt hävdat om Gud. Om fler av Guds ”språkrör” förstått sin begränsning och med lite mindre bokstäver hävdat ”sin tro” skulle mycket av den bråte som i dag skymmer Gud för människorna inte ha funnits.

 

Den som mer än någon annan sökt tolka och formulera tron, Paulus, hade dessa förutsättningar klara för sig. Men lika klart trodde han att han en dag både skulle förstå och få skåda Gud. Det han nu såg var en suddig spegelbild. Därför var hans kunskap begränsad. En dag skulle han få se ”ansikte mot ansikte”. Då först skulle hans kunskap bli fullständig.[54]

 

Om detta gällde Paulus hur mycket mer skall det då inte gälla oss? Vi får finna oss i den hälsning som profeten Jesaja fick förmedla till sin samtid som ord från Herren Gud: ”Se, mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket är också mina vägar högre än era vägar, och mina tankar högre än era tankar.”[55]

 

Vi skulle vilja förstå. Men gudsmysteriet går inte att fånga in i ord och enkla begrepp. Den dag vi tror oss kunna formulera detta upphör det att vara ett mysterium. Då är Gud inte längre Gud. Ju fastare grepp vi tror oss få om Gud genom våra ord och dogmer ju mindre blir han för oss. Allt mänskligare blir han för oss i både sina tankar och sina handlingar. De svar vi då ger på människors alla frågor och varför blir mer våra än Guds.

 

”O väldige, varför lär du oss inte läsa din bok.

Varför för du inte ditt finger utefter tecknen

och lär oss stava och förstå som barn.

Nej, det gör du inte.

Någon skolmästare är du inte.

Du låter det vara så som det är.

Obegripligt så som det är…”[56]

 

Bibeln,  Guds ord – en helig skrift, eller…?

 

Ibland sägs det med ett slagord ”läs som det står och du skall få det som det står”. Men så enkelt är det inte. Jesus hade i sin samtid skriftlärde som ofta kunde stora delar av Gamla testamentet utantill och som ivrigt forskade i skrifterna. Och de trodde på skrifternas ord. Jesus säger om dem: ”Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv.”[57]

 

Så blev de skriftlärde i sin skrifttrohet Jesu motståndare. Vi får aldrig glömma att det var dessa religiösa ledare och inte den världsliga makten som ville döda Jesus och därmed bli av med hans ”tolkning” av de heliga skrifterna – den tolkning som Jesus uttryckte i ord men först och sist i och genom sig själv.

 

De skriftlärde trodde på Skriften men inte på Jesus och den han sa sig vara. Orden, formuleringarna, bokstäverna blev det centrala. De hade inte lärt den läxa som Paulus lärt att ”bokstaven dödar, men Anden ger liv”.[58] Skrifterna berättar för oss om det eviga livet. Men vi vinner inte detta med en aldrig så ”rätt” tro på Bibeln. Det eviga livet är Guds gåva – inte i form av en skrift, aldrig så helig, utan – hans gåva till oss i Kristus Jesus.

 

Hur skall vi då uppfatta Bibeln?

 

Det kan vara frestande att inta en av följande ståndpunkter ”att Bibeln är Guds ord och därför ofelbar” eller ”att Bibeln är rakt igenom bara människoord och därför saknar auktoritet”. I det första fallet blundar man för Bibelns mänskliga sida och tror sig på det viset ha en fastare grund för sin tro. Man hänvisar hela tiden till den auktoritet av ofelbarhet som man hävdar Bibeln har. I det andra fallet blundar man för den auktoritet av annat slag som Bibeln utan tvekan har som helig skrift och historisk källa för människans brottning med livsfrågorna.

 

Nu är det faktiskt så att Bibeln själv ger oss hjälp och vägledning för hur vi skall uppfatta den. Den vittnar om ett både och – som kanske inte i och för sig är lättare att omfatta, men som är i överensstämmelse med Skriftens eget vittnesbörd.

 

Lukas, författare till ett av evangelierna och Apostlagärningarna, börjar sitt evangelium, anger han också dess tillkomsthistoria: ”Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.”[59]

 

Lukas hade beslutat sig för att för Theofilos sammanfatta Jesu liv och gärning. Han skriver ned vad han hört ögonvittnen berätta. Han har också själv gjort grundliga efterforskningar för att kunna ge en så tillförlitlig skildring som möjligt.

 

Lukas var läkare och därmed något av en forskare. Han var kristen och hade varit medarbetare till Paulus och med på flera av hans resor. Säkert hade Lukas bett om Andens ledning och hjälp i sitt viktiga arbete, men det han poängterar i sin inledning är det arbete han själv lagt ned och den goda hjälp han fått av ögonvittnen till Jesu gärningar. Detta var inte minst viktigt eftersom Lukas själv inte tillhörde denna krets.

 

Paulus, som skrivit så många av de nytestamentliga breven – somliga till församlingar, andra till enskilda personer – tar upp frågan om de heliga skrifterna i sitt brev till en av sina medarbetare, Timotheos. Han påminner då om vilka lärare Timotheos har haft och hur denne redan i sin barndom läste de heliga skrifterna. Dessa hade gett Timotheos den kunskap han behövde för att lära känna och komma till tro på Kristus Jesus. Skrifterna hade sin inspiration från Gud och skulle brukas i undervisningen för att vägleda och fostra till ett rättfärdigt liv.”Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv…”[60]

 

Bibelböckerna var nyttiga, därför att Gud inspirerat tillkomsten av dem. För Paulus var Gud historiens Gud, som uppenbarat sig för enskilda och för folk. Rakt in i människors liv och historia hade Gud talat. Om detta bar skrifterna vittnesbörd om och till dem hänvisade han. Men för Paulus var tron inte en bokstavstro utan en Kristustro inspirerad från och grundad i dessa skrifter.

 

De skrifter han här talade om var de gammaltestamentliga skrifterna, Nya testamentet fanns då inte. Paulus hade inte en aning om att bland annat detta brev av honom själv till Timotheos skulle fogas in bland Nya testamentets skrifter och därmed bli betraktat som helig skrift tillsammans med åtskilliga andra brev han skrivit i alldeles bestämda situationer och till adresserade mottagare.

 

Då kyrkan på 300-talet fastställde vilka skrifter som skulle ingå i Nya testamentet var utgångspunkten att dessa skrifter brukats i de kristna församlingarna. De hade uppfattats som bärare av avgörande sanningar för tolkningen av den kristna tron och etiken.

 

Om den processen skulle vi kunna bruka samma ord som apostlarna använde vid apostlamötets resolution i Jerusalem – troligen år 49 – ”den heliga anden och vi har beslutat”. Den gången handlade det om vad som skulle gälla avseende de gamla judiska föreskrifterna för de hedningar som kom till tro . Det beslut man tog var ett utslag av människors samtal och argumentation under Andens ledning. Det var ett beslut av apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen  alltså ett ”mänskligt” beslut. Delar av det upphörde ganska snart att gälla, bland annat beslutet angående förbudet att äta blod. Det var ändå ett helt avgörande beslut i den unga kristna kyrkan. Hedningen, som blev kristen skulle inte behöva gå in under de föreskrifter som de kristna judarna fortfarande levde under som judar. Med stor auktoritet fick sändebuden från detta apostlamöte bära vidare dess budskap utifrån konstaterandet att detta var ett resultat av vad den heliga anden och de själva gemensamt kommit fram till.[61]

 

Detsamma kan vi säga om Bibeln. Både den process som ledde fram till vårt nuvarande Nya testamente och de skrifter som då kom att ingå i detta bär denna dubbla prägel – mänskligt och gudomligt. Många vill ha antingen det ena eller det andra –  Bibeln som enbart ett mänskligt dokument och därmed utan auktoritet som helig skrift – eller Bibeln som rakt igenom gudomlig och därmed ofelbar.

 

Vi får lära oss att leva med Bibeln som Den heliga skrift och som Guds ord i klar vetskap också om dess mänskliga prägling och historiska drag.

 

”Ordet som blev människa”

 

Men Bibeln är inte bara ”Böckernas bok” med de många orden. I den möter vi också budskapet om ”Ordet som blev kött”. Detta vittnar Johannes om i sitt evangelium då han i dess prolog tecknar Jesu ankomst till denna världen som Ordet som blev kött – det är faktiskt grundtextens ord! – nu översatt med blev människa.

 

Hela hans utgångspunkt är att det som då skedde var förankrat i och förutsagt i Gamla testamentet. Samtidigt var det något radikalt nytt och revolutionerande ”ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.”[62]

 

Vi kan uttrycka det så att Gamla testamentet bearbetas och tolkas i Nya testamentet. Och Nya testamentet ligger fördolt i Gamla testamentet och bryter fram i Jesus från Nasaret.

 

Detta innebär att vi aldrig kan likställa den bild av Gud som finns i Gamla testamentets skrifter med den bild av Gud som tecknas för våra ögon då han i Sonens gestalt träder in i historien i barnet i Betlehem, i Marias son, snickarsonen från Nasaret, i Jesus på korset… Det är först då vi möter ”nåden och sanningen”, Guds ansikte tecknat i Jesu ansikte eller som Johannes skildrar det i ett av sina brev:

”Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon,

det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord.

Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det…”[63]

 

Detta är det ofattbara att Ordet, som fanns i begynnelsen hos Gud och till och med bestäms som ”Ordet som var Gud”, att detta Ordet blev människa.[64]

 

Lukas hävdar detsamma i sitt evangelium, då han återger hur Jesus framträder i Nasarets synagoga. Då Jesus i gudstjänsten läst den gamla Jesajatexten, alltså orden från Gud genom en av hans profeter, konstaterar han frankt att i dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig. Det var huvudinnehållet i Jesu predikan. Ordet hade alltså blivit ”kött”, människa, inför deras öron och ögon.

 

Utifrån det oerhörda påståendet är det kanske inte så underligt att den gudstjänsten fick ett så abrupt slut. Först står det att man häpnade över hans ord och prisade hans förkunnelse – att bygdens egen son var en så väldig predikant! Varifrån hade denne snickarpojk fått all sin lärdom? Vi har ju själva sett honom här som vilken annan grabb som helst! Han har varit som en av oss! Och här finns ju hans egen mor som änka till en snickare tillsammans med hans bröder och systrar!

 

Men så småningom förändrades deras inställning. Gudstjänstdeltagarna blev helt enkelt ursinniga utifrån hur Jesus tolkade deras heliga skrift. Jesus var ju trots allt en av dem, nasaré och arbetarpojke, byns egen Josefs son. Vad trodde han egentligen om sig själv? Så jagade man ut honom ur synagogan bort emot en brant för att där bli av med honom. Men då står det att ”han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg”.[65]

 

Ordet

 

Bibeln är helig skrift med denna dubbla prägling av Gud och av människa. Den är helig skrift för de människor som i dess skrifter erfar att Gud talar till dem. Den är helig skrift som därför brukas i gudstjänsten för att delge gudsuppenbarelsen till den gudstjänstfirande församlingen i alla tider. Den är helig skrift för den fromme i sitt ibland ivriga, ibland trevande läsande och sökande efter Gud.

 

I dess första del, Gamla testamentet, möter vi människors berättelser om Guds handlande i historien. Där möter vi också Guds tilltal genom människor i bestämda situationer. ”Så säger Herren!” Men där möter vi också orden om framtiden. Budskapet pekar framåt. Något skall hända. Någon skall komma. Därför växer förväntningarna fram, hoppet om Messias.

 

I dess senare del, Nya testamentet, ställs vi inför detta oerhörda att Han kom. I evangelisternas berättelser, i breven, i dessa heliga skrifters ord möter vi Ordet.

 

En dag stod Jesus där i Nasarets synagoga med sitt vittnesbörd. Vi läser om hur han vandrade genom Galileens bygder, genom Samarien, i Judeens bergsbygder och till Jerusalem. Vi känner hans historia från evangelierna – dessa av människor författade dokument om det ofattbara som hände – om ”Ordet som blev människa”, om Jesus från Nasaret. Han som fick tillnamnet Kristus, Messias.

 

Orden kan för mig vara lag och bokstav utan ande och liv, bokstav som dödar. Så var de för många i Jesu samtid. Och så är det för alltför många i dag. Vi kan döda varandra med ord. Och det är inte ovanligt att vi då kärlekslöst brukar Bibelns ord och bokstäver.

 

Men i Bibeln möter vi inte bara de många orden utan också Ordet. Livets ord som i tidernas morgon uttalades för att skapa, ge liv kom en dag ”in i världen” – in i den värld som hade blivit till genom honom. Detta Ord blev människa och bodde – eller med grundtextens ord ”slog upp sitt tält” – bland människor för att ge dem rätten att bli Guds barn.[66]

 

Bibeln blir helig skrift för mig då jag i myllret av ord möter Ordet, livets ord, Jesus Kristus.

 

Paulus var tjänare åt ett nytt förbund – inte det gamla präglat av lag och bokstav utan det som med Paulus egna ord inte ”är bokstav utan är ande”.[67] Alltför många i kyrkans historia har gått in i rollen som tjänare i det  som förblivit lag och bokstav i stället för att utifrån nåden och sanningen i Jesus Kristus tjäna det nya förbundet, Kristi kyrka. Då Jesu lärjungar och tjänare ständigt frestas att bli ordens tjänare måste vi på nytt och på nytt påminna varandra om att vi kallats till att vara Ordets tjänare.

 

I Den heliga skrift med dess mänskliga sida och alla ord möter vi Ordet. Vi kan stanna vid orden och tvista om orden. Och inte sällan slåss vi som kristna med varandra med Bibeln i hand som tillhygge. Det som uppenbart är tidspräglade detaljer har vi gjort – om inte till huvudstycken så i vart fall – till avgörande aspekter på kristen tro och kristet liv i dag. Det har till exempel gällt kvinnans utsmyckning och klädsel. Vi skall senare återkomma till Bibelns syn på mannen respektive kvinnan. Men det har också gällt många andra frågor av större dignitet – som till exempel ämbetsfrågan – där somliga ibland på ganska svaga grunder hävdat mycket bestämda uppfattningar.

 

Inte minst har just frågan om hur vi skall uppfatta Bibeln blivit en stridsfråga. Det måste ändå vara avgörande vad Bibeln uttrycker ”om sig själv” och inte olika synsätt som senare lanserats i kyrkans historia.

 

Genom ett intensifierat skriftstudium har man från olika kyrkor glädjande nog  kommit varandra betydligt närmare och sett att det ofta föreligger enighet i det väsentliga. Där man tidigare sökte kartlägga skillnaderna kyrkor emellan söker man i dag i första hand se vad det är som förenar.

 

Vi kan läsa Skriften med en slöja framför våra ögon visar oss Paulus på, men slår samtidigt fast: ”Men för den som vänder sig till Herren tas slöjan bort. Herren, det är Anden, och där Herrens ande är, där är frihet. Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.”[68]

 

Bibeln är Den heliga skrift som vi vid livets olika tillfällen får återvända till. Var och en av oss kan upptäcka och förankra sig i upplevelsen av Bibeln som helig skrift för mig.

 

Ett av mina bästa minnen från min far är den slitna bibel han lämnade efter sig. Han hade fått den som gåva på sin femtioårsdag. Vid hans död var den fylld av understrykningar – men också utropstecken, noteringar och frågetecken. Inte minst på grund av hans frågetecken högaktar jag min far som kristen och läsare. På samma sätt vet jag att det ser ut i min mors efterlämnade bibel.

 

”Nu vänder mor sitt bibelblad

och följer skriften rad för rad,

där Herrens gärning träder fram

så dunkel, allvarsam.

 

Men när hans ord syns alltför stort

och alltför väldigt det han gjort,

då sitter hon i skymningen

och finner frid i den…

 

Hon knäpper sina händer hop

på djup och outgrundlig bok.

Då faller stilla över den

den dunkla aftonen.”[69]

 

Vem är jag?

 

”Så har han sett dem, far och son,

ren genom många leder

slumra som barn; men varifrån

kommo de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick – men vart?

Gåtan som icke låter

gissa sig, kom så åter!”

Viktor Rydberg

 

Tomten i dikten grubblar över en underlig gåta, som för hans del inte låter ”gissa sig”. Men det är våra frågor som diktaren låter tomten brottas med i sin dikt. Varifrån kommer jag som människa? Vart är jag på väg? Och där finns också frågan ”varför”. Varför lever jag? Vad är meningen med en människas liv?

 

Gud presenterade sig inför Mose med namnet ”Jag är”. Och Jesus tog orden ”Jag är” i sin mun.

 

Men vem är jag? Jag har ett födelsedatum – en dag skall det också finnas ett datum för min död. Var det allt? Handlar det för mig bara om ”min stund på jorden”?

 

Jag har mina rötter. Min farfar; Per Gustaf ”såldes” 1880 på fattigauktion som fjortonåring då hans mor dött och då hans far, stataren Sven Johan inte längre orkade hålla ihop hemmet i en förfallen stuga täckt med torv och kalkade väggar strax utanför Skara. ”Per Gustaf i fjortonde året utropades och för lägsta anbudet Tio kronor stannade Herr patron Geijer på Skräddaregården.” Farfarsfar dog som fattighjon medan farfar kom till Göteborg som snickare vid sekelskiftet och bosatte sig i Majorna och blev aktiv i Karl Johans församling av Svenska kyrkan. Men ur fattig-Sverige reste sig ett nytt samhälle och trots att min far förlorade sin far endast som tolvåring fick han möjlighet att studera till folkskollärare.

 

Jag kan följa släkten Herngren tillbaka till i början av 1700-talet. Kanske kom vi som invandrare till Sverige i slutet av 1600-talet. Det är en del av svaret på mina frågor om vem jag är och varifrån jag kommer. Och ändå finns det ju än djupare frågor i mina frågor.

 

Finns det då några svar på de frågorna? Varifrån? Vart? Varför? Är jag som människa utgången ur någons hand?  Är jag på väg någonstans? Ger i så fall svaren på dessa frågor också svar på min fråga ”varför”? Finns det någon, som har en mening med mig och mitt liv?

 

Det är samma avgörande fråga som psalmdiktaren David ställer då han ser skapelsens härlighet och universums väldighet. ”Vad är då en människa” i ljuset av allt detta övriga? Bryr sig skapelsens Herre om en människa som tycks försvinna i universums oändlighet?[70]

 

Skapelseorden om människan

 

I Bibelns spelöppning skildras en jord som var öde och tom, utan liv och ljus, där mörker och kaos härskade. Men över allt detta svävade Guds Ande. Så handlar Gud. Ur kaos framskapas kosmos, ordning.[71]

 

”Och Gud sade: ‘Varde ljus’; och det blev ljus.”

 

Livets uppkomst skildras. Och det sker en skapelsens utveckling från lägre former av liv, ”grönska, fröbärande örter och fruktträd”, över ”ett vimmel av levande varelser” i vattnet till kräldjur, fåglar och alla andra djur, ”efter deras arter”.

 

Bakom hela detta skeende ser skapelsetron Skaparen. ”Och Gud sade… Och Gud skapade… Och Gud såg att det var gott. Och Gud välsignade…”

 

Till sist når skapelsen sin höjdpunkt. Människan skapas som en i den övriga skapelsen, av jordens stoft, men samtidigt som något mer. Guds avbild växer fram.

 

Tro och vetande har kolliderat inför denna gamla skapelseberättelse. Då vi stannar inför formuleringarna, orden, och uppfattar dessa som exakta skildringar av vad som skedde, kommer vi i konflikt med vad vi från andra håll vet om skapelsens tillkomst. Vi får i stället se denna berättelse som en skapelsehymn. En lovsång till skapelsens Herre. Vi går bortom ord och formuleringar och anar då en Skapare, som är långt större än våra tankar och formuleringar. Då vi håller fast vid att trons modersmål är det symboliska språket upptäcker vi i de bibliska formuleringarna mycket av det som vi kan se med blotta ögat eller med hjälp av mikroskop eller teleskop. Men trons öga söker också se bortom det som ögat ser.

 

Vetenskapen närmar sig skapelsen utifrån sitt bestämda perspektiv. Man söker utifrån det som är observerbart tolka hur allt detta kan ha kommit till. Olika teorier utformas. Vi kan kalla dem för vetenskapliga myter. Myt då inte i betydelsen av saga eller osanning utan i betydelsen av en bild som sammanställer och söker tolka alla de pusselbitar man samlat genom forskningen. Dessa vetenskapliga myter växlar allteftersom man tränger allt djupare ned i vetandets värld. Nu talar många om ”the big bang”, universums uppkomst i en ofattbar explosion i vilken allt det ”stoft” bildades som i dag är byggstenarna i hela universum inklusive allt levande. Också människan är ”uppbyggd” av detta stoft och borde därför känna samhörighet med hela den övriga skapelsen.

 

Men inte heller denna teori kommer åt eller kan förklara orsaken till universums tillkomst.

 

De vetenskapliga myterna har hela tiden sin givna begränsning i att bygga på det som för människan kan observeras, utforskas och verifieras. Förutsättningen för att något inom forskningen skall kunnna verifieras är att försöken kan upprepas – och resultaten från försöken därigenom verifiera den uppsatta teorin. Detta är naturligtvis inte tänkbart med avseende på skapelsen. 

 

Med allt mer utvecklade hjälpmedel har människan trängt sig allt längre ned i mikrokosmos och allt längre ut i makrokosmos. Nya upptäckter görs och samtidigt öppnar sig nya perspektiv och uppstår nya frågor. Inför allt detta stannar somliga forskare bara vid det ”de ser” medan andra också söker sig bortom det ”de ser”. Detta kan de givetvis inte bygga in i sina vetenskapliga teorier, men de kan utifrån skapelsetron på samma sätt som oss andra sträcka sig bortom vetandets värld.

 

I skapelseberättelsen möter vi detta andra perspektiv. Berättelsen söker inte ge oss en skildring av hur skapelseverket gick till. Denna trons skapelsemyt berättar i stället för oss om Skaparen bakom den utveckling som våra forskare söker kartlägga genom sina fynd och sitt arbete.

 

Människan är i sig ett mysterium i skapelsen. Samtidigt inser vi, allteftersom forskningen gör nya upptäckter, universums ofattbara storlek och att det fortfarande rymmer ett otal hemligheter. Under en stjärnklar himmel, då vi låter vår tanke söka sig allt längre ut bland stjärnbilder och galaxer, blir vi naturligt väldigt små. Vi står där som David en gång och bävar inför frågan om vad vi är inför allt detta?

 

”När jag ser din himmel, dina fingrars verk,

månen och stjärnorna, som du har berett,

vad är då en människa…?

Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen,

med ära och härlighet krönte du honom.

Du satte honom till herre över dina händers verk.”[72]

 

Skapelseorden om människan säger oss: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.”

 

Med sin mäktiga skulptur ”I Guds hand” ville Carl Milles hjälpa oss att se Skaparen bakom våra liv. Han placerade en människa i en väldig hand. Det är den lilla människan i den stora handen. Så har för Milles människan utgått ur Guds hand. I Guds hand får hon leva sitt liv. Det är hennes kallelse.

 

För Paulus är det skapelsetron som formar hans ord då han på sin första resa genom Europa kommit till Athen och där deklarerar sin tro inför dåtidens lärde. Det är i Gud som ”vi lever, rör oss och är till”. Han hävdar också att denne Gud inte är ”långt borta från någon enda av oss”.

 

Jag är storstadsbo, född och uppvuxen i Göteborg, dit jag återvänt och bor och arbetar. I mitt Göteborg skulle jag kunna tillbringa all min tid och i stort sett bara vara iakttagare av vad människor åstadkommit. Och här finns mycket att se. Göteborg är en vacker stad. Vad mera är – i Angered där jag bor i en hårt exploaterad stadsdel finns trots allt inte bara höghus, radhus och vägar. Naturen med Vättlefjäll och Lärjeåns dalgång finns alldeles inpå knutarna. Dit har jag också begett mig och då träder jag ut ur människans skapelse och in i Guds skapelse. Där erfar jag det som min skapelsetro inrymmer. Skönheten och mångfalden får mig att ana Skaparens storhet.

 

Samtidigt är det i storstan som jag nu skall vara människa. Där har jag min familj. Där har jag bostad och mitt arbete. Där får jag leva i Guds hand mitt i allt vad människohänder skapat.

 

Till Guds avbild, till man och kvinna

 

Vi har redan tidigare i kapitlet ”Guds andedräkt” berört detta att människan skapats till Guds avbild. Gud har lagt ned något av sitt väsen i människan. Detta uttrycker Bibeln med orden om att Gud ”inblåste livsande” i människan. David uttrycker det i psalmen med sina ord om människan som ”nästan ett gudaväsen”.

 

I skapelseorden om människan grundar sig den kristna människosynen och människovärdet. Dessa ord gäller varje enskild människa och därför människor ”av alla folk och stammar och länder och språk”. Kristen människosyn kan aldrig tillåta rasism eller diskriminering av minoriteter. Men som kyrkor och enskilda kristna har vi gjort det och därmed dragit skam över honom som vi bekänner som vår herre och som är allas broder!

 

Skapelsetron får sin djupa bekräftelse i Jesus från Nasaret. Det står om honom att han ”antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss”.[73] I inkarnationen, människoblivandet, uppenbarar Jesus för oss ”avbilden”. Han var vad vi skulle vara. Och det var han då han avstod från jämlikheten med Gud och blev som en av oss, blev människa.

 

Gud skapade människan till sin avbild, till att vara sådan som Jesus var!

 

Vi talar nu inte om hurdan människan är i sin bortvändhet från och sitt uppror mot sin Skapare, utan om hur den kristna tron uppfattar att vi skulle vara, till vad vi skapades. Vi återkommer till människan som förlorat ”avbilden”. Då vi vänder oss bort från Skaparen vänder vi oss också bort från Skaparens mening med oss. 

 

Vi skall här ta upp ytterligare en aspekt från skapelseorden om människan. Människan skapades ”till man och kvinna”.

 

Om vi granskar de två första kapitlen i Bibeln lite närmare så finner vi att de egentligen innehåller två skapelseberättelser. Den första slutar med orden om att ”detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på himmelen och på jorden, när de skapades, då när Herren Gud gjorde jord och himmel”.[74]  Därefter börjar en ny berättelse i vilken allt skapas i omvänd ordning – människan först, och då bara mannen, och därefter den övriga skapelsen inklusive kvinnan.

 

I judisk tro har ur dessa två berättelser formats uppfattningen att mannen skapades till Guds avbild och kvinnan till mannens avbild. Ur en sådan syn sker naturligtvis också en annorlunda värdering av kvinnan än av mannen. Det var man inte ensamma om utan delade med många andra kulturer.

 

Också Paulus bär med sig denna människosyn från sin roll som judisk rabbin. I sitt brev till församlingen i Korinth tar Paulus upp frågan om vad männen respektive kvinnorna skulle ha på sig vid gudstjänsterna. En man skall se ut på ett sätt, vara utan huvudbonad, på grund av att han är ”en avbild och avglans av Gud”. Kvinnan däremot skall skyla sitt huvud. Argumentet för detta är att hon är ”en avglans av mannen”!?[75]

 

Vad har det blivit av orden om att Gud skapade människan, man och kvinna, till Guds avbild? Poängen i skapelsetron är ju att människan är man och kvinna. Kvinnligt och manligt tillsammans utgör det mänskliga.

 

Vi har tidigare återgett Jesu möte med den samariska kvinnan utanför staden Sykar. Jesu syn på denna kvinna och hans handlande mot henne och mot andra kvinnor, så som vi möter detta i evangelierna, bär inga spår av denna degraderande syn på kvinnan. Tyvärr måste vi konstatera att kyrkan genom historien mer låtit sig formas av Paulus kvinnosyn än Jesu. Detta är naturligtvis allvarligt, då vi inser att Paulus argumentation står i strid med vad som uttryckligen sägs om kvinnans och mannens jämställdhet i relation till Skaparen.

 

Detta kan också Paulus uttrycka i sin teologi då han säger att vi alla är ett i Kristus såväl jude som grek, slav som fri, man som kvinna.[76] Men Paulus kluvenhet inför kvinnan har i kyrkan fått allvarliga konsekvenser. Kvinnan har diskriminerats och detta har i sin tur präglat också samhället.

 

Skapelsetron ställer kvinnan och mannen sida vid sida inför Gud och också därför jämlika  i både kyrka och samhälle. Tillsammans utgör kvinnan och mannen den människa som Gud skapade till sin avbild.

 

Den (o)ansvariga människan

 

En grundläggande utgångspunkt i skapelsetron är människans särskilda roll i skapelsen. Människan formas till både förvaltare av den jord hon fått att bebo och till att föra skapelsen vidare. Människan skall vara ”fruktsam” och i likhet med den övriga skapelsen föra livet vidare i nya generationer. Hon skall ”råda över” skapelsen. Men det innebär inte att hon är herre över den utan fortfarande en del av denna och hennes uppgift är att ”bruka och bevara den”.

 

Denna syn på människan har inte mycket gemensamt med den herreroll över skapelsen som människan gått in i i dag. Hon missbrukar jordens resurser och förstör jord och luft och vatten. Det som är själva livsbetingelserna både för henne själv och skapelsen undergräver hon. Människan kan i dag genom sitt beteende förstöra förutsättningarna för fortsatt liv.

 

Skapelseeposet ger oss mycket av det sköna och fantastiska med både människan och den övriga skapelsen. Men vi kommer inte längre än till det tredje kapitlet så förändras bilden. Människan går ur sin roll och vänder sin Skapare ryggen. Hon går sin egen väg. Människan söker inte bara den likhet med Gud som är henne given. Hon söker bli som Gud.

 

Adam frestades – som Jesus i början av sin gärning – att söka en upphöjdhet över det mänskliga. Jesus frestades att som en övermänniska – som Stålmannen – kasta sig ut från tempelmuren och därigenom imponera och skaffa sig anhängare. Men Jesus avvisade den frestelsen på samma sätt som då han senare frestades att göra under för effektens skull. ”Satan, som med fromma miner har försökt tala om Kristi gudom, står maktlös inför denne Adam.” Men den förste Adam föll för samma frestelse. ”Den ängel, som greps av avund, kallas djävulen och ormen. Det är han som lyckas att locka barnet Adam att ‘rycka till sig likheten med Gud’ utan att vänta på växandet och mognandet. Sådana är vi. Vi föreställer oss att vi med dylika ryck blir mer än människor. I verkligheten blir vi mindre människor, vi förlorar vår mänsklighet.”[77]

 

Berättelsen om Babels torn markerar detta än tydligare.[78]  Människorna bygger en stad och i denna ett torn, vars spets skulle nå ända upp till himmelen. Man ville då – som i dag – göra sig ett namn. I berättelsen sägs det att ingenting härefter skall vara omöjligt för människan. Vad som sedan hänt tycks i högsta grad bekräfta detta påstående. På det tekniska området har det skett ofattbara framgångar och sker. Mycket av vad människan skapat är uttryck för det goda förvaltarskap hon fötts till. Vi skulle kunna ge en lång rad exempel på nyttigheter till människans tjänst. På samma sätt ser vi över allt på vår jord exempel på den skönhet som också människan har förmåga att skapa.

 

Men mitt i framgången tycks människan förbli densamme. Den tekniska utvecklingen vänder människan också mot sig själv och mot andra. Den gigantiska upprustning som skett vittnar om människans vanmakt och oförmåga att ”ta vara på sin broder”. Krigets förbannelse drar över världen. För maktens och prestigens skull är människan beredd att förstöra, döda och förinta.

 

Den språkförbistring som kopplas samman med Babels torn har sin giltighet också i dag. Olika grenar inom kultur och forskning talar så skiftande språk att man ibland inte kan mötas, inte förstår varandra. Hur långt ifrån varandra tycks inte den humanistiska och den naturvetenskapliga kulturen stå i dag! Till detta kommer den fragmentisering, uppdelning av samhälle och vetande som för många får till följd att man tappar bort helheten och själv trasas sönder i mötet med en rad pusselbitar som inte går att fogas samman.

 

Så besannas det vi läser på Bibelns första sidor. I stället för lustgårdens bild av människan som Guds medarbetare och medskapare gäller de bilder som tecknar människan i hennes försök att leva sitt eget liv – utan Gud. Människan äter av ”kunskapens frukt”, men inte för att leva i fred med sina bröder på samma jord. Den förste brodermördaren har följts av allt fler och fler genom hela människosläktets historia.

 

Därför ljuder Skaparens röst åter och åter i historien: ”Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar till mig från jorden.”[79]

 

Den människa som skapades till att vara sin Skapares förvaltare och leva i harmoni med sig själv, med andra och med den övriga skapelsen lever i dag på ”förbannad” jord. Hon är utkörd ur ”Edens lustgård” på grund av sitt svek. Hon står med blod på sina händer och med skuld inför sin Herre. Människan skapades till ansvar. Hon är den oansvariga människan, som visserligen i likhet med Adam och Eva alltid finner en ursäkt för sitt svek. Men de ursäkterna kan aldrig dölja hennes ”nakenhet” inför Gud. Människan har förlorat sin ”härlighet”. Hon är en förlorad son.

 

Vem är då jag?

 

Våra funderingar kring människan började så bra. Vi pekade på vad kristen skapelsetro och människosyn uppfattar om människan. Skapad av Gud. Skapad till Guds avbild och hans medarbetare. Skapad som människa till man och kvinna för att tillsammans föra skapelsen vidare i nya generationer. Bärare av livets mysterium och förvaltare av detta.

 

Men vår betraktelse fortsatte i konstaterandet av människans svek.

 

Vad blir då svaren på mina frågor? För också för mig tornar sig gårdagens misslyckanden ibland upp och förmörkar nuet. Varför handlade jag som jag gjorde? Varför sa jag det jag sa? Varför gjorde jag det valet? Varför…?  

 

Och vad blir svaren på mitt livs innersta frågor utifrån alla dessa olika utsagor jag möter om människan? Tillhör också jag de förlorade? Så kommer frågorna tillbaka. Vart är jag på väg? Finns det någon mening i en människas liv? Vad är meningen med mitt liv?

 

”Livet måste ha mening” är det påstående Viktor E Frankl gör i en av sina böcker, som också bar den titeln.[80] Frankl efterträdde Freud på dennes lärostol och det var hans programförklaring till den psykiatriska skola som fått namnet ”logoterapin” (logos = mening). Boken och hans teorier om livet har sin bakgrund i Frankls egna upplevelser i Hitlers koncentrationsläger. Där såg han människor gå under i den fruktansvärda brutalitet som rådde. Men han såg också människor klara sig genom dessa fasor med mänsklig värdighet i behåll – människor som trots allt och mitt i detta nattsvarta mörker såg en mening med livet.

 

Meningen med en människas liv kopplar Frankl till frågan om människans ansvar. ”Logoterapin uppfattar alltså ansvarigheten som människolivets egentliga väsen.” I koncentrationslägren fanns det människor som förblev ansvariga. De gav inte upp trots en egentligen helt omöjlig livssituation.

 

Frågan om människans ansvar och brist på ansvar berör naturligtvis frågan om hennes skuld. Den frågan tas upp i nästa kapitel.

 

Frankl bars i sitt eget liv och arbete upp av övertygelsen att livet måste ha mening. Den övertygelsen var grundad i hans egen livserfarenhet och i hans tro.

 

Vem är jag? Vad är meningen med livet? De frågorna får för mig sitt svar i mötet med Jesu person. Han har kommit till mig som en broder. I honom möter jag människan – som i en spegel mig själv. Inför det mötet och den utmaningen får jag som de första kristna be Gud: Gör mig till en levande människa.

 

”Vi lovsjunger dej, Gud, du som fanns före världen,

du som är outforskbar, outsäglig, ofattbar för varje skapad varelse.

Vi lovsjunger dej som gjort dig känd genom den enfödde Sonen!

Vi lovsjunger dej, osynlige Fader.

Du är livets källa, ljusets källa, all nåds och sannings källa.

Vi ber dej: gör oss till levande människor!

Ge oss ljusets Ande, så att vi känner dej, den Sanne

och den du har sänt, Jesus Kristus!

Ge oss den Helige Ande, så att vi kan uttala dina outsägliga hemligheter!

Låt Herren Jesus Kristus tala i oss och den helige Ande lovsjunga dej genom oss.

Du är över alla makter, väldigheter och alla namn

inte bara nu utan genom alla tidsåldrar.”[81]

 

Guds andedräkt

 

”Blås på mig skaparvind, eviga andedräkt,

så att till kropp och själ jag blir renad och hel och läkt.

 

Gud sänder Anden ut. Jorden förnyas då.

Låt också genom mig i dag, Herre, din livsström gå.

 

Stridiga viljor bryts, söndrar och river ner.

Rakt genom allting, ont och gott, Gud, låt din vilja ske.

 

Blås på mig skaparvind, eviga andedräkt.

Död finns ej då. Ur stoft till liv skall jag av dig bli väckt.”

Anders Frostensson

 

I den apostoliska trosbekännelsen tecknas kort och utan förklarande tillägg: ”Vi tror på den helige Ande”. Den nicenska bekännelsen är något utförligare: ”Jag tror på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, och som har talat genom profeterna”.

 

I de bägge trosbekännelserna tecknas den kristna tron som en tro på Gud uppenbarad i Fadern, i Sonen och i den heliga Anden. Utsagorna om Fadern, Skaparen är kortfattade medan trossatserna om Jesus som Kristus och Sonen är betydligt utförligare. Sedan blir man på nytt återhållsam då bilden av Anden tecknas .

 

Då människor närmar sig den kristna tron säger de ofta att detta om Gud som Skaparen det kan vi förstå ganska bra. Likaså detta om Jesus – det är något så när gripbart. Men vad är det ni vill ha sagt om Gud som den heliga Anden?

 

Jesus tar själv upp detta ogripbara när han en natt sitter i samtal med en av de judiska rådsherrarna, Nikodemus och då undervisar denne om livets mysterium: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden”. Här tecknas Anden som vinden. Det hebreiska ordet för ande är ”ruach”, som också betyder ”vind” i likhet med grekiskans ”pneuma”.[82]

 

Vi har tidigare sagt att trons modersmål är det symboliska språket. Detta gäller inte minst Bibelns utsagor om Anden. Anden beskrivs som vinden, som Guds andedräkt, som elden, som en källa, som ett sigill eller en borgen. Genom att lyfta fram några av dessa symboler kan vi kanske ändå förstå något av ”det ofattbara” som Anden rymmer.

 

Livets ande

 

Vi har tidigare mött Gud presentera sig för Mose som ”Jag är”. Gud är av evighet till evighet. Människan däremot är skapad av stoft, är förgänglig. Det möter oss också i det hebreiska ordet för människa, adám, som kommer av hebreiskans adamá, jord. Ett av Bibelns många allvarsord till människan är att ”du är av stoft, och till stoft skall du åter bli”.[83]

 

Men det är inte hela sanningen om människan. Det står att Gud skapade människan – liksom den övriga skapelsen – ”av stoft från jorden”. Men det står också att Gud blåste in livsande i hennes näsa. Då blev människan en levande varelse.[84]

 

Detta är människans signum. Det är detta som gör henne till människa. Hon har fått del av livets ande. Hon är – till skillnad från den övriga skapelsen – Guds avbild. Det är människans ”härlighet”. Som David uttrycker det att Gud gjorde människan ”nästan till ett gudaväsen”.[85]

 

Det allvarliga är att Bibeln också tecknar vår situation så att vi har förlorat vår härlighet. Vi har vänt Gud ryggen och lever inkrökta i oss själva. Vi lever vårt eget liv och går vår egna vägar utan Gud. Därför har vi mist härligheten från Gud.[86] Paulus uttrycker det än mer drastiskt då han talar om människan som andligen död genom sina överträdelser och synder.[87]

 

Samma drastiska språk använder Paulus med död-liv-symboliken, men nu på ett något annorlunda sätt, då han skildrar vad som sker i dopet. Genom dopet dör människan och blir begravd – i dopgraven – för att i Kristus uppstå – ur dopgraven – för att genom Anden ”leva i ett nytt liv”.  Och detta är för Paulus inte något som hör hemma i en fjärran framtid utan här och nu. Det får sina omedelbara konsekvenser. Vi skall nu inte låta synden få regera våra liv och vara ”redskap för orättfärdigheten”. Tvärtom – vi skall låta Kristus få bruka våra ”lemmar som redskap för rättfärdigheten”.[88]

 

Vad är bakgrunden till att Paulus använder så drastiska uttryck för att skildra människans situation? Det har att göra med den kristna trons uppfattning av människans totala beroende som levande varelse av Gud. ”Ty i Gud är det vi lever, rör oss och är till.”[89]

 

Den kristna tron uppfattar människan som kropp, själ och ande. Begreppet själ är då lika med vårt psyke, våra mentala funktioner. Vi kan leva ”ett reducerat liv” genom att förneka denna helhet hos människan. Somliga lever ett oerhört fattigt liv som om människan bara är kropp med kroppens olika behov som vatten, föda och sex. Livet handlar om att odla sin kropp. Målsättningen är skönhet och spänst.

 

Andra förnekar näst intill sin kropp genom att enbart satsa på förnuft, utbildning och kunskap. Känsla och vad som för övrigt enligt experterna ”ryms” i vår högra hjärnhalva förnekas eller i varje fall undernärs. Man lever inte som en hel människa utan ”reducerat”. Och det får alltid störningar som följd. Helheten hos människan tillgodoses inte, och därför lider ”delarna”.

 

Författaren Arne H Lindgren återger denna problematik i sina ”Böner från Betesda”. Det han där skildrar är självupplevt. I sin kamp mot alkoholen vistas han för vård i flera omgångar på mentalsjukhus, där bönerna kommer till. I mötet med den moderna vården och i sin egen livskamp uppfattar han en reducering av människan:

”Du Gud, jag har snart bara mina händer kvar och min matsmältningskanal.

Min hjärna och min själ gör de allt för att skära av här med kemikalier och grå tristess…”

”Och käre Herre – i det sammanhanget –

lär även psykologer, socionomer och psykiatriker

förstå att vi här på avdelningen har själar…”[90]

 

Det är då människan förnekar gudsrelationen och detta att hon också är ”ande” som Bibeln talar om människan som andligen död. Att vända Gud ryggen och leva sitt eget liv är för tron att vända ryggen åt Livet själv.

 

Det är när Gud ”andas” på oss som vi lever! Det är då vi får del av livets ande.

 

Jesus utvecklar samma tanke i sitt nattliga samtal med Nikodemus. Han ställer då Nikodemus inför att denne för att få se Guds rike måste ”födas på nytt”. Det är för Nikodemus – som för oss – ett obegripligt tal. ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Inför dessa Nikodemus frågor kommer Jesu svar: ”Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande.” Och så talar han om detta ofattbara med hjälp av ordparet ”vind” och ”ande”. Människan måste födas på nytt. Liksom vinden blåser och vi kan se dess verkningar och bidrag till livet på jorden, så måste Gud på nytt få andas på oss och delge oss ande och liv.[91]

 

Som för Nikodemus kommer frågorna på nytt om vad detta innebär och hur det är möjligt. Då får vi påminna varandra om att som det fysiska livet egentligen förblir en hemlighet, ett mysterium för oss, så är det med det vi kallar för andligt liv. Att vara en kristen är att leva ”ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud”.[92]

 

För många blir detta nonsens. Vår oförmåga att uttrycka detta begripligt och att vi inte kan visa på vad vi talar om blir för dessa tecknet på att det kristna livet bara är ett skenliv. Anden förblir obegriplig – och därför för många obefintlig!

 

Trons människa anar i stället bortom symbolerna det ofattbara gudsmysteriet, den heliga Anden. Hon anar sitt fullständiga beroende som människa av livets Gud och livets ande. Hon inser att det är då Gud ”andas” sin andedräkt på henne som hon verkligen lever!

 

”Tungor som av eld”

 

I det vi tecknat ovan har vi mött Anden som Guds andedräkt, livets ande och som ”vinden”. På pingstdagen då Anden föll över lärjungarna möter vi i skildringen av detta ett annat symboluttryck för den heliga Anden som en ”eld”.

 

Med detta uttryck får vi ännu en karaktäristik av Anden som Sanningens och rättfärdighetens ande. Då Johannes Döparen skall förklara något av hemligheten med denne som nu skall komma och som Johannes bara är förelöparen till, så säger han: ”Jag döper er med vatten för omvändelsens skull… Han skall döpa er med helig ande och eld.”[93]

 

Elden prövar och avslöjar materialets kvalité. Sanningen är den eld som prövar en människas liv. Och den elden både avslöjar med sitt ljus och bränner. Smeden brukar elden för att rena sitt smide från slagg. Sanningens ande är den eld som helgar människan från slagget i hennes liv.

 

Anden låter döda bokstäver få liv och gör Guds ord levande och verksamt. Det är då som dess ord blir ”skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats  uppsåt och tankar”.[94] Men det är också då som människors hjärtan blir brinnande av det genom Anden levande Ordet.

 

Då pingstdagens ande faller över lärjungarna är det för att Gud genom Anden vill tända en eld på jorden, tända människor för att bli hans redskap för Riket och gudsviljan. Vi ber i Herrens bön: ”Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.” Då ber vi om att Guds rättfärdighet skall breda ut sig på jorden genom att Andens eld skall falla över människor, Sanningens ande. Kristi kyrka kan inte leva utan den Andens eld som tändes över henne den första pingstdagen.

 

Strömmar av levande vatten

 

På en av de stora judiska högtidernas sista dag ropar Jesus i templet i Jerusalem ut sitt budskap om ”strömmar av levande vatten” som han har att ge till den som är törstig. På nytt brukar Jesus symbolernas språk i sin undervisning.[95]

 

En samarisk kvinna träffade vid ett tillfälle Jesus då hon ensam – troligen utstött av övriga kvinnor på grund av sitt liv – hade gått utanför staden för att hämta vatten. Jesus ber henne om vatten att dricka. I sin förskräckelse över att som kvinna och samariska bli tilltalad av en man och dessutom tillfrågad om en tjänst frågar hon hur Jesus som jude kan be henne om vatten. I sitt svar påpekar Jesus för henne att om hon hade vetat vem han var borde hon ha bett honom om ”levande vatten”.[96]

 

Där Jesus i sitt samtal med Nikodemus talade om att människan måste få del av Andens vind talar han nu om samma verklighet men med orden om det levande vattnet. På samma sätt som vattnet tränger ut i varje cell i hela kroppen och gör livet möjligt så är det med Anden. Livets ande skall uppfylla hela vår varelse, vara källan med det friska levande vattnet!

 

Att bli en kristen är att genom dopet övergå från död till liv. Det är att födas på nytt genom att ta emot livets ande. Det är att i sitt inre ha en källa av friskt porlande vatten, Andens och livets källa.

 

Så har vi återgett några av de symboler som vi möter i Skriften då den söker teckna den heliga Anden för oss. Det finns fler – om Anden som ett sigill eller en pant, alltså som något som ges den troende som ett förskott, som pekar framåt mot något vida mer.

 

Hos Jesus möter vi vid hans avskedstal till sina lärjungar ett annat mycket jordnära begrepp. Han talar om Anden som Hjälparen, som skall komma till lärjungarna för att hjälpa dem att just vara lärjungar, då Jesus nu lämnar dem. I talet om Anden som Hjälparen kommer Anden oss mer konkret och närmare in på livet. Jag behöver hjälp att vara människa – det jag skapats till. Den hjälpen finns att få i Anden som skall bo i mig, leda mig, hjälpa mig att växa som människa och kristen. Jag är som kristen inte lämnad åt mig själv. Hjälparen, den heliga Anden, skapar förutsättningarna för det kristna livet både genom att föda på nytt och genom att mitt i mitt vardagsliv vara den källa med det friska levande vatten jag behöver. 

 

Så är Anden Guds närvaro här och nu. Gud kom till oss i Jesus Kristus. Då han återvände till Fadern verkar Gud i världen och i sin kyrka genom sin närvaro i den heliga Anden.

 

Gud blåser sin skaparvind över jorden för att den skall grönska. Gud blåser sin skaparvind över mig för att jag skall leva – som människa och som hans barn i hans skapelse. Jag är inte bara kropp. Jag är inte heller ”bara” kropp och själ. Då Gud andas på mig får jag leva som ”hel människa”, som Guds avbild i Kristi efterföljd. Till det livet behöver jag hjälp – av Hjälparen, den heliga Anden.

 

Korsets teologi

 

”Han var en så liten och klen artist

att han kände sig mer än lovligt trist.

 

Då satte han sig vid sin Faber 2

en vacker afton och skrev som så:

 

Gud har i sin fotografiateljé

ett mörkrum som heter Getsemane.

 

Där växer det klara bilder fram

för den som är lugn och allvarsam.

 

Men den som är rädd – för köld och ris,

får aldrig en blomst i paradis.

 

Hans liv blir liksom en öde slätt

av inga silverne tårar vätt.

 

I purpur, kanske, och glans han gick,

men blicken hans var en tiggarblick.

 

Till aska kom han men aldrig brand

och månen ler åt hans tomma hand.

 

Ty den som är rädd för Getsemane

har ingenting alls att få eller ge.”

Nils Ferlin

 

Jesus kallar oss till lärjungar. Lärjungeskapets teologi har genom tiderna fått olika utformning. Den har ibland rubricerats som ”theologia gloriae”,”härlighetens teologi”. Då har man framför allt betonat frälsningen som befrielse från ondska och lidande. Uppståndelsen, Jesu makt och härlighet har ställts i centrum. Att bli kristen innebär befrielse från syndens herravälde och skuldens vånda. ”Det är saligt på Jesus få tro och att vara Guds barn blott av nåd.”

 

Ibland har det hävdats att det också skulle innebära fullständig hälsa och materiell framgång, lycka och rikedom.  Då har denna tro tappat alla relationer till Jesusorden om att den som vill följa honom också får ett kors att bära och blivit en ”framgångs-teologi”.

 

Andra har tecknat lärjungeskapets teologi som ”theologia crucis”, korsets teologi. Man har då pekat på ovanstående Jesusord om att den som vill följa honom måste förneka sig själv och ta sitt kors.[97]  Man har påmint om ”vetekornets lag”, den bild av Jesus om människolivets villkor, i första hand tillämpad på honom själv men också gällande varje människa.”Om  vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd.”[98] Det handlar om att så älska sitt liv att man förlorar det eller dess motsats, att mista sitt eget liv för Jesu och för andras skull och därmed finna livet.

 

För Jesus innebar detta hans vandring upp till Jerusalem för att där lida och dö. Men med honom på den vandringen fanns hans lärjungar – visserligen under stor bävan och under protest, men de hade att vandra samma väg som deras Mästare. Då lärjungeskapet tecknas utifrån dessa texter så ligger betoningen på efterföljelsen och på korset som en avgörande del i denna.

 

Ibland formas en lärjungestil i våra kyrkor i svart och utan glädje, fylld av dysterhet och krav. Frälsningen som befrielse har tappats bort. Theologia crucis har förlorat relationen till theologia gloriae.

 

De ytterligheter som tecknats ovan leder bort från det kristna lärjungeskapet. Då detta kapitel fått ”korsets teologi” som rubrik är det för att visa att den kristna kyrkans viktigaste symbol genom tiderna också är den som bäst kan hjälpa oss att förstå något av lärjungeskapets villkor. Jesu kors drevs rakt ned i världens ondska och svek. Korset var ett av dåtidens grymmaste avrättningsredskap. Att naglas fast på ett kors innebar utdraget lidande och död. Rom brukade denna avrättningsform inte för sina egna utan för slavar och för ”upprorsmännnen” ute i det väldiga imperiet. Korsen restes för att döda och för att avskräcka.

 

Efter Jesu död på korset på Golgata kulle blir korset kyrkans tecken för alla tider. Men det korsets budskap är inte bara ett budskap om lidande och död. Korset är samtidigt tecknet för ”vetekornets lag” – ur Jesu död växer  livets skörd. I sitt lidande och i sin död besegrar Jesus Döden. Det var, som Petrus uttrycker det på pingstdagen inte möjligt för Döden att få behålla Jesus i sitt grepp”.[99]  Och Paulus jublar triumferande: ”Jesus var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn…”[100]

 

För församlingen i Korinth sammanfattar Paulus sitt budskap som ett korsets budskap och säger bland annat att ”judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus, som är Guds kraft och Guds vishet.”[101]

 

Evangelisterna berättar om att Jesus vid minst tre olika tillfällen undervisar sina lärjungar om att han skall lida och dö. Jesus anar den väg han har att gå och söker förbereda de sina på vad som väntar både honom själv och dessa. Men de kunde inte ta till sig det budskapet. Petrus blir upprörd och tar Jesus avsides och förebrår honom och menar att något sådant får inte ske. För Jesus är Petrus ord en Satans frestelse.

 

I Getsemane utkämpar Jesus på nytt kampen mot frestelsen att gå andra vägar än korsets väg. Hans bön är att slippa dricka lidandets bägare till botten. Men bönekampen i nattens timmar i trädgården på Olivbergets sluttning slutar med att han ber: ”Fader, om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste tömma den, så låt din vilja ske.”[102]

 

Man kan ibland se vackra bilder med Jesus lugnt lutad mot en sten i Getsemane. De bilderna berättar inte om vad som verkligen skedde där. Lukas tecknar en annan bild av Jesu Getsemanekamp i natten med orden: ”I sin ångest bad Jesus allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken.”[103]

 

Det är om det ”mörkrummet” som Nils Ferlin skriver sin dikt ”Getsemane”. Ferlin har förstått lärjungeskapets allvar. Getsemane hör inte bara samman med Jesus. Getsemane, bönen att slippa gå korsets väg och kampen mot denna frestelse, gäller varje kristen. Till Getsemane får vi alla gå. Varje kristen har sitt kors att bära!

 

Ferlin tecknar för oss bilden av den lärjunge som i sin rädsla för försakelsen, lidandet och korset undviker Getsemane och därför står där med sin tomma hand och tiggarblick.

 

”Människa och kristen”

 

I Tyskland var prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer en av dem som gav sitt liv i kampen mot Hitler och nazismen. Han var en av många som efter attentatet mot Hitler hamnade i fängelse. Fängelsetiden sammanföll med de allierades bombardemang över Tyskland och han fick därför ofta tillsammans med sina medfångar under stor vånda avvakta om bomberna också skulle träffa fängelset. I fängelset arbetade Bonhoeffer med frågan om att vara människa och kristen. Tankarna tog form i både dikt och prosa och nådde omvärlden genom brev. Strax före krigsslutet avrättades han i förintelselägret Flossenburg.

 

Efter kriget utgavs en del av brevmaterialet i boken ”Motstånd och underkastelse”. En av hans dikter bär rubriken ”Kristen och hedning”:

”Människorna går till Gud i sin nöd,

tigger om bistånd, ber om lycka och bröd,

om räddning från sjukdomar, skuld och död –

sådan är både hedning och kristen att skåda.

 

Människorna går till Gud i hans nöd,

hör honom arm och smädad, utan rum och bröd,

ser honom slukad av synd, svaghet och död –

en kristen stannar hos Gud i hans våda.

 

Gud går till alla människor i deras nöd,

mättar kroppar och själar med livets bröd,

dör för kristen och hedning korsets död,

och förlåter dem båda.”

 

Det lärjungeskap som Bonhoeffer tecknar är lärjungen som inte flyr Getsemane. ”En kristen stannar hos Gud i hans våda’, det är skillnaden mellan kristen och hedning. ‘Stanna kvar här och vaka med mig’, ber Jesus i Getsemane. Det är motsatsen till allt det som den religiösa människan väntar av Gud. Människan blir kallad att lida med, när Gud lider på grund av den gudlösa världen.”[104]

 

För Bonhoeffer handlar det då inte om att söka lidandet för dess egen skull. Han tecknar heller inte den kristne som ett helgon höjt över mänskligheten. ”Att vara kristen innebär inte att vara religiös på ett bestämt sätt, att göra om sig till någonting på grund av en eller annan metodik (en syndare, en botgörare, ett helgon) utan det innebär att vara människa; Kristus skapar i oss människan, ej en människotyp. Det är ej en religiös akt, som gör en kristen, utan del i Guds lidande inom det jordiska livets ram.”[105]

 

Här poängteras på nytt det vi sagt tidigare. Kristus kom för att visa oss vad människan skapades till – att vara Guds avbild just som människa. Gud vill i Kristus och genom sin Ande ge oss det åter som vi förlorat, vår mänsklighet, hjälpa oss att vara människor.

 

Detta är först och sist att vara med-människa, en människa som är med Gud och med sin nästa. ”Människan blir kallad att lida med, när Gud lider på grund av den gudlösa världen.”

 

Lärjungeskapets teologi är korsets teologi, theologia crucis. Det är en korsets utmaning till efterföljelse rakt in i det pulserande människolivet. Mitt i detta är jag kallad att vara människa och kristen. Det är där som jag möter korsets utmaning.

 

Jesu bön för sina lärjungar – och därmed för oss – var att de inte skulle tas ut ur världen. Samtidigt bad han att Fadern skulle bevara dem för det onda. De skulle vara i världen men inte av världen. ”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen…”[106]

 

Som kristen behöver jag de troendes gemenskap. Jag går till kyrkan för att tillsammans med andra uppbyggas i min tro. Där söker jag avskildhet och stillhet. Jag umgås med Gud. Detta behöver jag som människa för att helas och läkas. Jag behöver ta emot för att kunna ge ut. Men i allt detta finns också frestelsen till ett liv bakom kyrkans skyddande väggar. Jag kan till och med söka klosterlivet i tron att jag där kan avskärma mig från världen och leva ”andligt”.

 

I stället är lärjungens kallelse att leva ”världsligt” – i den mening som Jesus anger i sin förbön: i världen men inte tillhörande världen. Detta är i dess djupaste mening korsets teologi.

 

Det var mitt bland människorna som Jesus levde sitt liv. Han gjorde det till och med på ett sådant sätt att han underkändes av de religiösa. Man hör föraktet i deras ord om Jesus: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.”[107] Det var Jesu sätt att i ord och liv tolka Guds rättfärdighet. Det var därför han fördes till korset.

 

Korset bryter Guds tystnad

 

Många uppfattar i dag endast Guds tystnad inför världens ondska och lidande. Det blir för dem det största hindret att kunna tro på en kärleksfull Gud – eller en Gud över huvud taget. Likt Job har de klagat och ropat till Gud över våld och förtryck men inte fått något svar. Gud uppfattas inte bry sig om det förvända i tillvaron.[108]  Gud tycks frånvarande och svarar endast med tystnad på oskyldigt lidande och ond bråd död. Hela Jobs bok är en brottning med frågorna om lidandet i världen. ”Jag ropar till dig, men du svarar mig inte… Se, jag väntade mig lycka, men olyckan kom, jag hoppades på ljus, men mörker kom.”[109]

 

Den förre engelske ärkebiskopen, William Temple, sa: ”Människorna säger: ‘Det kan inte finnas någon kärleksfull Gud, för om det fanns det och han såg ner på jorden, skulle hans hjärta brista.’ Kyrkan pekar på korset och säger: ‘Det brast!’ Människorna säger: ‘Det är Gud som har skapat världen. Det är han som måste bära allt elände.’ Kyrkan pekar på korset och säger: ‘Han bar det också!”

 

Rakt ned i världens ondska är Jesu kors neddrivet. Guds svar på människors förtvivlan och ångest, på våra böner och rop inför lidande och död är Jesus Kristus. Jesu eget förtvivlade rop ur dödsångesten och övergivenheten tycktes bli bemött med Guds tystnad. Men det var inte så. Den långa bittra fredagen följdes av påskdagen. Jesu egna ord om vetekornets lag gick i uppfyllelse. Gud svarade med uppståndelse och liv. Korset bryter Guds tystnad.

 

I den korsfästes ansikte möter du Guds eget ansikte.

 

Det var om detta som profeten Jesaja siade i orden om Herrens lidande tjänare och som kyrkan läst och tolkat som ord om Jesus:

”Föraktad var han och övergiven av människor,

en smärtornas man och förtrogen med sjukdom.

Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte,

så föraktad att vi höll honom för intet.

 

Men det var våra sjukdomar han bar,

våra smärtor, dem lade han på sig,

medan vi höll honom för att vara hemsökt,

tuktad av Gud och pinad.

Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull

och slagen för våra missgärningars skull.

Straffet var lagt på honom,

för att vi skulle få frid,

och genom hans sår blir vi helade.”[110]

 

Guds svar på människors frågor inför lidande och död är ”Herrens lidande tjänare”. Men det är inget enkelt svar som därmed ges oss på livets svåraste frågor. Det var det inte för Jesus själv. Det är det inte för någon. Paulus suckade till Gud och bad om befrielse från den ”tagg som sticker mig” – vad vet vi inte. Det svar han fick var ”Min nåd är allt du behöver”.[111] Guds svar är inte befrielse från lidande och död. Paulus om någon fick erfara det. Guds svar är hans närvaro i vårt lidande och i vår död.

 

En tid efter det att Martin Luther King trätt fram i rampljuset som ledare för den svarta befrielsekampen i USA höll han en kväll ett av sina många tal. Då samlingen var slut kommer en äldre svart kvinna fram till honom och säger att det är något som inte stämmer. Hon hade uppfattat att King inte talat med samma kraft som tidigare. King påstår i sitt svar att inget fattas honom men kvinnan godtar inte det svaret. Hon har hört i hans tal att något inte stämmer. Och King får bejaka att de vita nu börjat hota honom, hans fru och deras små barn. I omtanke i första hand om de sina hade King börjat fundera på att lämna över ledarskapet till någon annan. Nu får han höra från den gamla kvinnan att han skall veta att vad som än händer honom så står hon själv och många andra på hans sida. Men just som kvinnan uttryckt detta slår det henne, att vad är hon själv och andra svarta för slags stöd för King inför den vita övermakten. Hon tillägger därför, att vad som än händer är Gud på hans sida. King vittnar om hur kvinnans samtal med honom den kvällen fick honom att gå vidare.[112] Martin Luther Kings liv vittnar om ett lärjungeskap under korset. Men också han frestades att gå andra vägar.

 

I Östeuropa under kommunistisk diktatur lika väl som i Latinamerika under högerdiktaturerna har människor, som utifrån sin kristna tro och/eller politiska övertygelse stått upp för rättvisa och mänsklig värdighet, fått erfara att det då skett ”under korset”. Det gällde pater Jerzy Popieluszko i Polen likaväl som Vaclav Havel i Tjeckoslovakien. Det gällde Adolfo Pérez Esquivel i Argentina likaväl som Dom Helder Camara i Brasilien.

 

I vårt eget land har främlingsfientlighet och förakt för det svaga brett ut sig. Att bjuda motstånd mot företeelser liknande detta innebär som regel ”att få ta korset på sig”. Då kan det vara lättare att förbli tyst antingen man befinner sig på skolgården eller i lärarrummet eller var det nu utspelar sig. 

 

Korset är Guds uppgörelse med ondskan i vår värld. Men det kors som i dag skall resas mot världens djävulskap får resas av människohand – av lärjungehänder och andras händer!

 

Korsets teologi, theologia crucis, är lärjungeskapets teologi. Men inte det kors som bara bär vittnesbörd om grym död. Det är det kors som är och förblir kyrkans tecken i alla tider. Det kors som bar honom som döden inte kunde behålla. Det kors som i påskdagens gryning blev triumfkorset, livets och segerns tecken.

 

Så är också theologia gloriae lärjungeskapets teologi – den härlighetens teologi som förknippas med korset. Det finns ingen livets och segerns teologi utan korset. Men korsets väg leder oss fram till honom som är uppståndelsen och livet.

 

Jesus  säger till mig i dag det som han en gång sa till sina lärjungar. Leif, vill du gå i mina spår, måste du förneka dig själv och ta ditt kors och följa mig. Vill du däremot rädda ditt liv kommer du att mista det. Men om du mister ditt liv för min skull kommer du att finna det.[113]

 

Då vi skulle inviga den nybyggda Tomaskyrkan i Hammarkullen, den församling som jag tidigare tjänade, hade vi varken haft tid eller råd att skaffa utsmyckning till kyrkorummet. En av församlingens medlemmar gjorde då en ritning på ett kors och lämnade den till en av församlingens nära vänner. Denne sökte reda på en gammal furuplanka som blivit liggande på hans jobb. Han bearbetade denna och formade så ett kors. Då jag såg det färdiga resultatet erfor jag hur korset formats med mycket stor omsorg. Mitt i korset i furuplankan fanns en knotig gren. Jag insåg att den grenen var jag. Och jag kände att innesluten i korsarmarna får jag leva som människa.

 

Det korset finns kvar än i dag och talar samma budskap till den som vill dröja inför det. Att lyssna till dess budskap och ta det till sig innebär att på en gång mista och finna sitt liv.

 

Lärjunge

 

 

”Följ mig! Två aggande orosord

var hans lystringssignal,

och för hans brinnande ögons skull

hade jag intet val.  

 

Jag hade förhinder av hundrade slag –

det kunde han väl förstå.

Jag var för oviss, för ung, för svag –

och ändå måste jag gå…

 

Fråga mig inte varför och vart

och hur jag stod upp och gick.

Jag vet blott, att allt blev förvandlat och nytt

den gången jag mötte hans blick.

 

Följ mig! – två saliga orosord –

Min Gud, jag välsignar dem!

De skänkte mig allt som gör livet till liv:

en kamp, ett fäste, ett hem.”

Nils Bolander

 

Vilken möjlighet har jag att leva ut min rätta mänsklighet? Finns det över huvud taget en ansvarig roll för mig att gå in i? Är jag inte utlämnad åt ett ohjälpligt spänningsfält mellan gott och ont? Vad har jag som enskild människa att komma med inför världens djävulskap?

 

Då detta skrivs pågår ännu det ofattbara slaktandet av värnlösa människor i det forna Jugoslavien. Människor som tidigare levt sida vid sida och där äktenskap ingåtts över de etniska gränserna står i dag som bittra fiender. 1968 reste jag över på ett längre studiebesök till USA. Jag hade bland annat planerat att sammanträffa med Martin Luther King. Men jag anlände först i slutet av april några veckor efter mordet på King. Då jag i början av juni anträdde min hemresa mellanlandade jag i New York för att i bytet mellan olika plan besöka den kyrka där den då mördade Bob Kennedy låg på lit de parad.

 

Vad är det för en värld vi lever i där varje nyhetssändning i TV ger oss nya uppgifter om människors elände och ond bråd död? Dagens Nyheter brukar ståta med att de avlivat djävulen. Men det djävulska finns kvar i vår arma värld. Det onda triumferar!

 

Vem bär ansvaret? Och på vad sätt är jag medansvarig? Vad är min skuld?

 

Det står om dem som lyssnade till Petrus predikan på pingstdagen att ”orden träffade dem i hjärtat”. Frågan ställdes då till apostlarna: ”Vad skall vi göra?” Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva.” Människor hade genom Petrus väckelse-predikan sett sig själva med skuld inför Gud. De hade själva medverkat till att Jesus korsfästes. Vad var att göra? Fanns det någon befrielse från synd och skuld?

 

Finns det anledning att tala om en människas skuld? Är inte detta något som kyrkan utifrån sin moralism lägger på människan? Var det inte just detta som Jesus själv talade om i sina angrepp på fariseerna och de skriftlärde att dessa lade stora bördor på människors ryggar och själva inte lyfte ett finger för att lätta på dessa bördor?[114]

 

Det finns all anledning att konstatera både kyrkans och andras ansvar för att man på felaktiga grunder skuldbelagt människor. Det har ibland gällt rena struntsaker – inte minst om kvinnans klädsel och beteende. Det har handlat om upprättandet av så kallade ”syndakataloger” av de mest skiftande karaktär – med stor likhet med de människobud som Jesus så kategoriskt avvisade.

 

Det stora problemet är att kunna skilja på vad som är falsk och vad som är äkta skuld. Jesus angrep med stor frenesi religiösa människors moralism och skuldbeläggande av andra människor. ”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det, gör ni honom till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva.”[115]

 

Hårdare kan knappast domen uttalas över den religiösa moralismen och fanatismen. Under den domen faller alla syndakataloger och hårda domar som fallit över de människor som inte ansetts svara upp mot människors alla bud och förbud. Och de orden måste också omfatta dagens skriftlärde då vi förkunnar människobud och lär ut våra stadgar!

 

 Men Jesus hade inte bara detta att säga utan också följande: ”Ver er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler!”[116]

 

För Jesus fanns det något vi kunde svika och därmed stå med äkta skuld utifrån vårt svek. Jesus lyfter här fram rättvisan, barmhärtigheten och troheten. Inför dessa värden ställs varje människa och är skapad till att leva ansvarigt. Våra svek inför dessa värden skapar inom oss äkta skuld – den känsla och insikt vi erfar då vi svikit vår roll som människor.

 

Det hör till människans storhet att hon inte bara är en lekboll för känslor eller för arv och miljö. Människan är skapad med förutsättningar för ett ansvarigt liv – och därmed också för att svika detta och erfara skuld.

 

Det handlar här inte om att ta för lätt på detta med vårt beroende av både arv och miljö. Tvärtom – kristen människosyn säger nej till den individualism som tappar bort att människan är skapad till att leva i gemenskap och därmed i ansvarighet för andra. Det är ju detta som rättvisan, barmhärtigheten och troheten handlar om. Människan är skapad som social varelse och utmanas därmed till solidaritet och medmänsklighet.

 

Däremot är det ett svek mot människan som ansvarig varelse att – som ibland sker inom psykiatrin – förneka den äkta skulden och tro att den människa som brottas med denna kan botas genom piller och mediciner eller genom att skulden pratas bort. Äkta skuld måste tas på allvar och behöver möta förlåtelse och upprättelse.

 

Att döpas in i Kristus Jesus

 

Paulus brottades med frågorna om både sig själv och andra och detta att vara människa. Han redovisar inte minst sina funderingar om människans öde i Romarbrevet. Paulus budskap är evangelium, ett glatt budskap om människans räddning genom tron. Det människan inte själv kan åstadkomma – det gör Gud. I Jesus Kristus erbjuds vi en rättfärdighet genom tron.

 

För Paulus står hela mänskligheten med skuld inför Gud. ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud.”[117]  Men nu erbjuds i Kristus en rättfärdighet från Gud. På grund av Guds nåd får människan motta syndernas förlåtelse genom tron. I Paulus budskap hör vi återklangen av hur evangelisten Johannes förmedlar evangeliets grundläggande poäng. Guds kärlek till världen uppenbarades i ”att han gav den sin ende son”. Detta skedde ”för att de som tror på honom, Jesus Kristus, inte skall gå under utan ha evigt liv”.[118]

 

Paulus starka poängterande av att det är en rättfärdighet som inte kan vinnas genom egna insatser utan bara tas emot i tro väckte kritiska frågor. Innebar inte detta att människan frestas att bli kvar under synden? Guds nåd skulle ju ändå utradera den, eller…?

 

Också i vår tid tycks människor uppfatta förkunnelsen om Guds kärlek och barmhärtighet som en garanti för frälsning oberoende av hur människan ställer sig till kallelsen till tro och lärjungeskap. Just därför att Paulus genom sin förkunnelse – ibland via Luthers tolkning – gett grogrund åt dessa föreställningar låter vi honom själv ge oss svaret på dessa frågor.

 

Paulus konstaterar om sin egen situation att det goda han egentligen vill det gör han inte. Och än allvarligare, vad han inte alls vill, det onda, det gör han! ”Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott.”[119] Vad finns det då för förutsättningar för den, som likt Paulus, kan konstatera om sig själv, att viljan finns men inte förmågan till det goda? Paulus utropar i sin vånda inför sin belägenhet: ”Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp?”

 

Det är samma fråga som poeten Erik Lindorm ger ord åt i diktens form: ”Jag orkar ej frossa i vad som helst av färger, klanger och ljud. Jag vill bara höra hur man blir frälst, om hur man brottas med Gud.” Det är ju vad det handlar om!

 

För Paulus är svaret att det som är omöjligt för människan blir möjligt genom Jesus Kristus. Han tar sin utgångspunkt i dopet. Att bli döpt är att sänkas ned i en grav för att dö och uppstå och leva ”i ett nytt liv” med Kristus.[120]

 

Men är inte detta bara symboliskt? Låter det inte för bra för att vara sant? Är dopet verkligen också ingången till ett nytt och annorlunda liv?

 

Det nya liv som Paulus talar om karaktäriserar han både negativt och positivt, vad människan befrias från och vad hon befrias till. Gud handlar med mig i dopet för att…

… den syndiga kroppen skall berövas sin makt

… synden inte skall härska i min dödliga kropp

… jag inte längre skall vara slav under synden

… synden inte skall bruka mina lemmar för orättfärdigheten

 

Dessa Paulusord är omöjliga att fatta så att det han här talar om inte skulle innebära en verklig förändring av människans situation och därmed också hennes vardagsliv. Han säger bland annat att vi – före dopet -”levde på människans villkor”. ”Lämnad åt mig själv” lever jag under ”syndens och dödens lag”, men i Jesus Kristus lever jag ”under nåden”. Den befrielse Kristus ger oss innebär för Paulus att ”vi skall leva i ett nytt liv”. Detta tolkar han i följande ord. Det är…

… att leva under nåden

… att leva för Gud

… att låta Gud bruka mina lemmar som redskap för rättfärdigheten

… att bli slav under rättfärdigheten (här påpekar Paulus att han använder en mänsklig bild)

… att ha fått Anden som stöd i min svaghet

… att vara ett Guds barn.

 

Det nya livet i Kristus är inte ett liv under lag och träldom. Det handlar varken om gammal eller ny moralism. Det är och skall förbli ett liv utifrån rättfärdiggörelsen i tron, ett liv under nåden och i befrielsen. Kristus har frälst oss, befriat oss till frihet.

 

Men det är inte – för att tala med Dietrich Bonhoeffer – ett liv under ”den billiga nåden”.[121] Bonhoeffer brukar det motsägelsefulla uttrycket för att ge eftertryck åt hur vi kan frestas till att ”synda på nåden”. Den nåd Gud bjuder oss ta emot är inte någon billig nåd. Det är en nåd som har sin grund i Jesu död på korset. Men vi kan göra den till en ”billig nåd” om vi tror att nåden kan vara grund för ett slarvigt och ansvarslöst lärjungeskap. Vi kan frestas till att uppfatta Guds kärlek som överskylande all synd och orättfärdighet och glömma Guds dom över ondskan. Vi kan frestas att ”bli kvar i synden” ”för att nåden skall bli större”.

 

Nej! ”Vi har alltså skyldigheter” säger Paulus, ”men inte mot köttet, inte att leva efter vår köttsliga natur”. Tidigare lät vi våra lemmar vara ”slavar åt laglösheten”. Nu är vi kallade att ställa oss själva och våra lemmar i  tjänst för rätten och rättfärdigheten.

 

Det som aktualiserats här är inte dop utan tro. Varken Paulus eller Luther talade om en rättfärdiggörelse genom dopet. Paulus utläggning om dopet har sin bakgrund i hans tolkning av profeten Habackuks ord om att ”den rättfärdige skall leva genom tron”. Vi talar om dop och tro. Det gäller det dop som har sin förutsättning i att Ordet fött tro i en människas hjärta.[122] Men detta utsägs också vid dop av barn. I dopbönen ber vi för barnet: ”låt tron på Herren Jesus Kristus växa fram hos honom/henne”.

 

Gustaf Wingren tolkar Paulus ord om dopet i följande drastiska formuleringar: ”När människan tas upp och infogas i läkningsprocessen, sker det genom ett operativt ingrepp som har karaktären av en chock, dopet. Den döpte blir korsfäst, ja han begravs, allt för att sedan bli frisk och leva. Inne i denne döpte pågår nu striden mellan kött och Ande såsom en etisk kamp.”[123]

 

Wingren hjälper oss med dessa ord att inse att det Paulus här skildrat inte innebär ett helgonförklarande av människan. Hon har inte befriats från synden i sitt liv. Hon har befriats från slavtjänsten under synd och död. Hon har i Kristus tagit upp kampen mot det onda inom sig och i världen. Hon har i Kristus inte gett upp utan ställt in sig själv under Andens, Hjälparens inflytande.

 

Då jag lever mitt liv på mina egna villkor och inkrökt i mig själv är det ett liv utan frukt. Men nu är min kallelse, bekräftad i mitt dop ”in i Kristus Jesus”, att ställa mig själv och mina lemmar i livets tjänst. Det som jag i mig själv inte kunde åstadkomma, ”det gjorde Gud”!

 

Ibland har den kristnes situation tecknats med ordparet ”redan – ännu inte”. Något har verkligen redan skett. Paulus uttrycker det med orden ”i hoppet är vi räddade”. Men detta hopp är ännu inte uppfyllt till fullo, för då är det inte längre ett hopp. Guds befrielse börjar här och nu men når sin fullbordan först i Guds värld.

 

”Jesus Kristus är herre”

 

Det jag här sökt teckna är innebörden i den urkristna bekännelsen ”Jesus Kristus är herre”. Det handlar om lärjungeskap. Jesus kallade människor att bli hans lärjungar. De kallades inte till en intellektuell prestation. Han ställde dem inte inför ett korsförhör om innehållet i deras tro. Till lärjunge kallades man inte därför att man hade en färdig och välformulerad tro. Bland lärjungarna fanns Tomas som hade svårt att tro. Men ur hans tvivel växte tron och bekännelsen fram: ”Min Herre och min Gud.”

 

Evangelisten Matteus ser orden av Jesaja om Herrens tjänare gå i uppfyllelse där Jesus drar fram.[124] Och ”han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den rykande veken”. Det var inga ”trosheroer” som Jesus kallade till lärjungar. Det var helt vanligt folk som dessutom vacklade i sin tro och som – i likhet med oss – brottades med tvivel och prövningar. Men i lärjungerelationen låg möjligheten till en växande tro och mognad.

 

Jesus bjöd människorna att bryta upp från ”slavrelationen” till denna världens makter och herrar och inbjöd i stället till en lärjungerelation till honom själv. Bekännelsen ”Jesus Kristus är herre” innebar en trosutsaga om Jesus – att han var Kristus. Men det var också en bekännelse av att denne Jesus Kristus var min herre. Det var en personlig bekännelse i överensstämmelse med Paulus ord: ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.”[125]

 

”Följ mig!” var ofta de ord Jesus riktade till människor. Han undervisade om Guds rike och kallade till delaktighet i detta. Den delaktigheten låg i lärjungeskapet. Inför de orden bröt människor upp från intagna positioner och gick in i en Jesusrelation. Det är detta som Nils Bolander fångar in i den dikt som inleder detta kapitel.

 

I tron engageras hela människan. ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.” Den kristna tron handlar om att relationer upprättas. I tron på Kristus upprättas min relation till Gud. Det sker genom min Kristusrelation. I trons ja till Kristus bejakar jag broderskapet med honom och barnaskapet hos Gud.

 

Man kan aldrig förklara kyrkans historia utan lärjungeskapet. Orden från Jesus att hans ärende skulle ut i hela världen riktades till en liten outbildad grupp människor utan maktposition. Som lärjungar drog de ut till alla folk för att göra andra till lärjungar. Evangeliets segertåg berodde på att dessa lärjungar inte bara trodde på Mästarens ord om att han skulle vara med dem i denna gigantiska uppgift varje dag intill tidens slut. De fann också att det var så!

 

Jesu närvaro i sin kyrka grundar sig i detta som vi tidigare kallade för trons utgångspunkt, det som Karl Barth liknade vid ett axiom. Kristus är uppstånden! Han är närvarande i sin kyrka och i världen. Att bli kristen innebär därför att jag ”lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud”.[126] Det är lärjungemysteriet.

 

Denna osynliga Kristusgemenskap behöver bli ”synlig”. Det blir den bland annat i den heliga nattvarden. Nattvarden är en måltid till minne av Kristus. Men den är också något vida mer. I nattvardens enkla bröd och vin bekänner jag mig till Kristus och erfar att han ger av sig själv till mig. Vi ber inför mottagandet av brödet och vinet: ”Du dukar ditt bord för oss. Låt din Ande komma över oss och dessa gåvor så att vi får del av det himmelska bröd och den välsignelsens bägare som är Kristi kropp och blod.”

 

Den kristna tron sträcker sig i firandet av Herrens heliga nattvard mot Kristusmysteriet. Den fattar inte intellektuellt vad den är med om. Tron nalkas Gud och finner hans gensvar i Kristus.

 

I tro smakar jag bröd och vin och mottar syndernas förlåtelse och helig ande!

 

Att växa som människa och kristen

 

Vi kan inte tillräckligt stryka under att den rättfärdighet, den frälsning som Nya testamentet talar om är en trons rättfärdighet, en Guds gåva i Jesus Kristus till människan. Det har Paulus sökt teckna för oss. Men samme Paulus utmanar oss i sina brev att växa till i vår tro och som människor. För den tillväxten behöver vi ”uppbyggelse”.

 

I Efesierbrevet tar Paulus upp vad det innebär att församlingen, Kristi kropp, byggs upp. Han visar på de olika tjänster som finns i församlingen. Dessa finns för att ”göra de heliga mera fullkomliga”. Då byggs Kristi kropp, kyrkan, upp genom de olika (med-)lemmarnas tillväxt. ”Vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar.” Vi skall inte vara människors lekbollar utan bli ”fullvuxna och nå en mognad som svarar mot Kristi fullhet”.

 

Paulus utmanar oss genom dessa ord och hävdar att vi har att ”växa i alla avseenden”. Han vill att vi skall lära känna Kristi kärlek i hela dess bredd och längd och höjd och djup. Samtidigt visar han på förutsättningen. ”Kristus låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek.”[127]

 

Detta är en text som talar om helgelse. Den visar mig på utmaningen att jag skall växa som människa och kristen. Det står om de första kristna att de troget deltog i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i nattvarden och bönesamlingarna.[128] I Apostlagärningarna och de nytestamentliga breven möter vi inte detta som i första hand något ”tvingande måste”. Livet i församlingarna präglades av en gemenskap i glädje och befrielse.

 

”De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.”[129] Gudstjänst- och bönelivet i den första kristna församlingen ser inte ut att ha präglats av tunga och stela gudstjänster.

 

Till det kristna livet hör gudstjänsten och bönen. Till gudstjänsten kommer jag för att lovsjunga och tillbedja Gud. Där i gudstjänsten når han mig i sitt ord – i både dess allvar och i dess glädje. Där i gudstjänsten får jag lägga av mina bördor och tillkortakommanden och möta orden om syndaförlåtelse och upprättelse. Där i gudstjänsten är jag tillsammans med andra och får gråta med dem som gråter och glädjas med dem som gläds. Till gudstjänst samlas Guds folk för att sedan åter skiljas och inta sina platser ”i världen”.

 

Väckelsens folk i senare delen av 1800-talet kallades för läsare. Det var egentligen ett öknamn, men i högsta grad ett ärenamn. För läsarna var det inte nog med att bli kristen. Man skulle växa till i tro och kunskap. Därför läste man Bibeln men också postillor och annan uppbyggelselitteratur. Tidningen Pietisten gick ut i för den tiden mycket stora upplagor.

 

De satte mer eller mindre hela Sverige i brand. Nattvardsföreningar och missionsföreningar växte fram. Unga män och kvinnor tändes för mission i hem- och ”hednaland”. Tillsammans med andra samtida rörelser – nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – var de med om att förvandla ett samhälle präglat av djup fattigdom och stora sociala motsättningar. Där superi och annat elände florerade och lamslog stora grupper i samhället gick väckelsens eld fram. Läsarna hade själva tänts. Nu tände de i sin tur andra.

 

Åtskilliga av oss är deras arvtagare. Men kan vi med rätta kallas för läsare? Har vi den insikten att vi genom Ordet och Anden skall växa till? Eller förblir vi barn i tron som drivs omkring av olika lärovindar, lekbollar för andra människor?

 

En avgörande aspekt i dessa Paulus ord om tillväxten är att den hör samman med inlemmandet i Kristi kropp, i församlingen. De som kom till tro hade en personlig tro. Men denna tro var inte privat! Församlingar bildades runt om där apostlarna och andra drog fram. Människor kallades till lärjungeskap och till medlemskap. I dopet fogades man samman både med Kristus och med hans församling. I nattvarden visade man sin samhörighet med varandra. ”Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda, är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.”[130]

 

Med Paulus kan vi konstatera att vår andliga tillväxt är knuten till församlingen och dess tillväxt. Vi skall fogas in i församlingen och där bidra till dess sammanhållning och uppbyggelse. Kroppen är helt beroende av lemmarna. Varje med-lem är i sin tur helt beroende av kroppen.

 

Inför dessa utmaningar kan jag helt tappa andan och se mig slagen på förhand. Jag klarar det inte! Det är inför den misströstan Paulus utbrister:

 ”Gud som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.”[131]

 

Ett Guds barn

 

Detta att vara kristen har också formulerats i orden att vara ett Guds barn. Inte minst i de stora väckelsernas tid bekände man sig i sångerna som Guds barn. Är det inte lite naivt och opassande i dag att kalla sig ett Guds barn? Jag tror inte det. Tvärtom säger det oss något som vi tappat bort i vår vilja att vara vuxna och stora.

 

I dag är man inom forskningen mer än någonsin övertygad om barnaårens bertydelse för det vuxna livet. De intryck vi då får – till och med i fosterstadiet – sätter näst intill outplånliga spår i oss. Det gäller både positivt och negativt. En som forskat i detta är den schweiziske djuppsykologen

 Alice Miller. Hon har bland annat sökt finna sambanden mellan barndomsåren och det vuxna livet hos dem som blev nazismens hantlangare och skriver: ”Barndomsskildringar av nazistförbrytare, men också av frivilliga i Vietnamkriget, bekräftar att den aningslösa programmeringen till destruktivitet alltid börjat med brutal uppfostran till ovillkorlig lydnad och ett totalt förakt för barnet.”

 

Hon skriver vidare: ”Många vuxna, som en gång varit lydiga barn, väntar nämligen på ett legitimt utlopp för sin i årtionden undertryckta vrede. I misshandeln av de egna barnen – kallad uppfostran – eller i krig och folkmord erbjuder samhället dem ett sådant utlopp som sedan rättfärdigas på ett för varje kultur avpassat sätt.”[132] Man kan fråga sig om inte detta som den auktoritära fostran lett till från generation till generation är något av vår ”arvsynd”?

 

Vad Alice Miller hävdar är hur vi kan förstöra något av det allra finaste hos människan genom den slags fostran som har auktoritära drag och målsättningen att skapa lydnadens barn. Den amerikanske psykologiprofessorn Stanley Milgram är inne på samma tema och visar utifrån sina försök att många människor – en majoritet i hans experiment – gör destruktiva handlingar mot andra också då de själva inte är utsatta för något slags hot. Det sker i en till synes blind lydnad för auktoriteter.[133]

 

Dessa sanningar är i högsta grad allvarliga inte minst för kyrkorna som inte sällan också brukat den ovillkorliga lydnaden som en del i den kristna fostran. Det har också inneburit destruktiva handlingar av det värsta slag i kyrkohistorien.

 

Det lärjungeskap som vi möter i evangelierna kopplat till Jesus har inte detta drag. Till sina lärjungar säger Jesus i avskedets stund att han nu kallar dem för sina vänner. De är kallade till lärjungeskap och tjänande. Det visar Jesus också på i avskedets stund då han själv tvättar deras fötter och ger dem en förebild och säger samtidigt: ”Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.”[134]

 

Kristet lärjungeskap får sin prägling av hur Jesus ställer fram ett barn inför de vuxna och säger: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in.”[135]

 

Paulus har uppfattat detta och ger uttryck åt det med orden: ”Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger er söners rätt så att vi kan ropa: ‘Abba! Fader!’ Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.”[136]

 

Att vara människa är att vara ett barn i Guds väldiga skapelse. Att vara Jesu lärjunge är att vara ett Guds barn. Visheten talar till oss i Ordspråksboken om att jag får vara som ett barn hos Gud och leka i hans skapelse tillsammans med andra inför hans ansikte:

”När han spände upp himlen var jag där, när han välvde dess kupa över djupet,

när han fyllde molnen däruppe med kraft och lät djupets källor strömma,

när han satte en gräns för havet och vattnet stannade där han befallt,

när han lade jordens grundvalar, då var jag som ett barn hos honom;

jag var hans glädje dag efter dag och lekte ständigt inför honom,

jag lekte i hela hans värld och gladde mig med människorna.”[137]

 

Riket och rikena

 

”Vem spelar på en pipa en låt av gryningsluft

för himmelsk att begripa, höjd över allt förnuft?

Vem äger lösenorden, flöjtvisans dolda text?

Vem spelar på jorden för djur och växt?

 

Vem är den gode herden som för sin flock i vall

och som med gräs förser den och toner av kristall?

Vem går på betesängar i sommardagens kvalm

och sover bland drängar på jordisk halm?

Än vandrar gudar över denna jord.

En av dem sitter kanske vid ditt bord.

 

Tro ej att någonsin en gud kan dö.

Han går förbi dig, men din blick är slö.

 

Han bär ej spira eller purpurskrud.

Blott av hans verkan känner man en gud.

 

Den regeln har ej blivit överträdd:

är Gud på jorden, vandrar han förklädd.”

Hjalmar Gullberg

 

”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” Så sammanfattar evangelisten Markus sitt evangelium i början av detta och slår därmed an det tema som sedan präglar hela evangeliet.[138]

 

Dessa satser som Markus rubricerar som ”Guds budskap” innehåller två konstateranden och två uppmaningar. Enligt Markus är hans berättelse ett glädjebud om Jesus Kristus, Guds son. Det är alltså inga dåliga anspråk som evangelisten har med sitt ärende. Men det är inte i egna ärenden som Markus agerar. Han söker teckna ned det som i en alldeles bestämd tid och på en klart definierad plats ägde rum. Hans bok handlar om Jesus från Nasaret i Galileen. Det hela startade i och med att Johannes döparen hade fängslats. Då trädde Jesus fram i Galileen och förkunnade sitt budskap – eller rättare sagt – Guds budskap. Det som profeter och gudsmän siat om och som många i Israel väntade på, det skulle nu ske. Guds tid, ”kairos”, var inne.

 

Efter detta första konstaterande följer så ett andra: ”Guds rike är nära.” Andra översättare har här ”Guds rike är å färde”. Jesus förkunnade i ord och gärning Guds rike. Begreppet ”Guds rike” sammanfattar i sig både Jesus kallelse och hans budskap.

 

Utifrån konstaterandet att detta rike nu tar gestalt mitt bland människor där Jesus drar fram utmanas vi till omvändelse och tro. Omvänd er från de positioner ni intar och tro på Guds budskap. Det budskapet är budet om Riket och det Riket uppenbaras i Jesus från Nasaret. Riket definieras utifrån Jesu person och hans ärende.

 

Detta kapitel handlar om detta Guds rike och dess relationer till ”rikena”, till oss som enskilda människor och till mänskligheten, till kyrka och samhälle, till denna världen.

 

Till Pilatus säger Jesus att hans rike inte hör till denna världen. I sin förbön för lärjungarna ber Jesus, som vi påtalat i föregående kapitel, att dessa inte skall tas ut ur världen utan vara i denna. Till fariseerna, utifrån deras fråga om när Guds rike skulle komma, säger Jesus: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”[139]

 

Vad är det för ett rike som i Kristus kommit till denna världen, men som inte tillhör den? Går det över huvud taget att tala om ett rike som inte kan uppfattas med våra sinnen och som påstås kunna rymmas i ett människohjärta?

 

Det är helt uppenbart att då Jesus talar om Riket som något ”inom” oss, så är det inte för att stänga in detta Rikes krafter i människors inre liv. Tvärtom – det var just därför att Riket tog sig så konkreta uttryck mitt bland människorna som Jesus uppväckte sådant motstånd och till sist fördes till döden på korset. Jesus sa inte bara att han hade kommit för att söka upp vilsekomna människor. Han umgicks med dem, åt och drack tillsammans med dem till de frommas stora förskräckelse.

 

I evangelierna läser vi att då Jesus vandrade omkring och undervisade i synagogorna och förkunnade budskapet om Riket så botade han också alla slags sjukdomar och krämpor. Det var alltså inte bara ord. Jesu ord var fyllda av detta rikes krafter som han talade om. Det var ord som rätade upp människor och gav dem människovärde på nytt. Det var ord som var fyllda av liv och kraft och återgav människor hälsa. Det var också ord som avslöjade ondskan och klädde av egenrättfärdigheten. Rikets krafter uppenbarades där Jesus drog fram.

 

Inte minst sökte Jesus berätta för människorna om Riket genom sina liknelser. ”Med himmelriket är det som…” och så återger Jesus den ena liknelsen efter den andra. Riket liknas vid sådden som sås ut och där kornen hamnar så olika – några utan att få chansen att gro, andra börjar gro men förkvävs medan åter andra faller ned i jordens mylla och där ger upphov till nya veteax och bär frukt. Riket liknas vid det lilla senapskornet som inte tycks vara någonting men som inom sig bär liv och växer till – till och med så att himlens fåglar kan bygga sina bon bland dess grenar. Riket liknas vid skatten i åkern som en man hittar och då gör allt för att få eller pärlan som köpmannen finner och då säljer allt för att köpa den.[140]

 

Hans förkunnelse var fylld av barmhärtighet mot de små och slagna i samhället: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”[141] Med dessa ord ger Jesus också en karaktäristik av det rike han talar om.

 

Men hans förkunnelse var samtidigt oerhört skarp i mötet med det religiösa hyckleriet: ”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet.”[142]

 

Riket Jesus förkunnar rymmer kärlek och barmhärtighet. Men Riket rymmer också rätt och rättfärdighet. Där finns kärleken uppenbarad och förlåtelsen given. Där finns samtidigt – och inte som en motsats – den Guds vrede över ondskan och hyckleriet som springer fram ur Guds rättfärdighet och helighet.

 

Vi har ibland tecknat Guds kärlek som överslätande med människors svekfullhet och orättfärdighet. Det är inte det budskap Jesus ger om sin himmelske fader. Hans budskap är budet om Riket som utmanar oss till omvändelse och uppbrott från ondskan. I mötet med Rikets budskap kläs varje människa av den egna rättfärdigheten och framstår i sin inkrökhet i sig själv och som syndare. Men detta avklädande är en akt av den kärlek som upprättar och helar. ”Fader, du vars hjärta gömmer helighet, som allting dömer, kärlek som förlåter allt, du vill döda för att föda oss på nytt till ny gestalt.” Det är därför vi då behöver be: ”låt oss känna, att den eld där vi oss bränna, just din kärleks låga är, att ock vreda vindar leda hem till dig den du har kär.”[143]

 

Man talar ibland om den ”lagiska” respektive den ”evangeliska” uppfattningen av rättfärdigheten i Gamla testamentet. Enligt den förra övervakar Gud oss människor och dömer oss i vår orättfärdighet. Vi drabbas av Guds vrede och står under hans dom. Men Gud kan tillfälligt sätta sin rättfärdighet ur spel och ge plats åt nåd och förlåtelse – han frälsar, räddar oss.

 

Enligt den evangeliska synen på Guds rättfärdighet finns det ingen spänning mellan hans rättfärdighet och hans frälsande insatser. ”När Gud frälsar, gör han detta inte trots utan just för att han är rättfärdig.” Gud handlar utifrån sin rättfärdighet för att rädda människan ur orättfärdighet och ondska.

 

Detta får då också konsekvenser på hur vi ser på Guds dömande roll. ”En straffande rättfärdighet från Guds sida kan egentligen endast tänkas som en sekundäreffekt, i det att den som motsätter sig den betrycktes frälsning och aktivt motarbetar Guds frälsande rättfärdighet givetvis får uppleva de negativa konsekvenserna av sitt beteende, när Gud ändå frälsar den betryckte.”[144]

 

Redan i Gamla testamentet möter oss alltså Guds rättfärdighet som en frälsande, räddande rättfärdighet. Det är mot den bakgrunden Paulus deklarerar att ”Gud vår frälsare vill att alla människor skall räddas”.[145] Det är också ”lilla Bibelns” budskap till oss: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.”[146]

 

Det rike Jesus förkunnar rymmer Guds kärleks vrede likaväl som Guds kärleks upprättande, frälsande kraft och liv. Det handlar lika lite om en menlös kärlek som förlorat heligheten som om en vrede som förlorat kärleken. Detta rikes krafter har i Kristus släppts lösa här på denna jord bland oss människor. Det var därför som Jesus lärde oss bedja till Gud, vår Fader: ”Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden så som i himlen.” Riket är där Guds vilja sker bland människor.

 

Den urkristna bekännelsen ”Jesus är herre” hänför sig naturligt till Jesu tal om Riket. Där Jesus får vara herre i en människa där är Riket och dess krafter. Riket representerar Guds värderingar och inte denna världens tänke- och räknesätt. Paulus skriver till romarna att dessa inte skall anpassa sig efter denna världen utan låta sig förvandlas genom en förnyelse av sina tankar. Då skall de kunna avgöra vad som är Guds vilja. Då tar Riket gestalt i människor och därigenom också bland människor.[147]

 

Riket och kyrkan

 

Då Paulus enligt Apostlagärningarna kommer fängslad till Rom – omkring år 60 – finns där redan en församling. Kristna som fått höra om hans ankomst möter honom och slår följe med honom den sista sträckan. Runt om i det väldiga romarriket förkunnades budskapet om Riket och det budskapet slog rot i människors hjärtan och man slöt sig samman i alltfler nya församlingar runt hela Medelhavet. De första århundradena i kyrkans historia var en exempellös expansion. Kyrkan växte fram genom att människor omvände sig och kom till tro utifrån Rikets förkunnelse.

 

Guds rike var ”å färde” och tog gestalt i och bland människor. Omvärlden såg det och sa: ”Se, hur de älskar varandra”. Det handlade verkligen inte om något som bara yttrade sig i människors inre. Riket var där dess budskap slog ned. Evangeliets förkunnelse träffade människor i deras hjärtan och man frågade vad som var att göra. Svaret blev: ”Omvänd er!” De som tog till sig förkunnelsens utmaning lät döpa sig och församlingarna växte.[148]

 

Är då Riket lika med den kristna församlingen och Kristi kyrka? Kyrkans företrädare har frestats att tro det. Då har man glömt Jesu ord om att Riket inte skall kunna ses med våra ögon. Guds rike är inte lika med de yttre former i vilka kyrkan formerar sig. Paulus konstaterade i Athen att Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, inte bor i tempel som är byggda av människohand.[149]  Lika lite kan kyrkan rymma Guds rike. Riket är alltid större än kyrkan. Gudsrikets krafter sträcker sig alltid ut bland människorna långt utanför kyrkan och dess gränser.

 

Historien vittnar till och med om allvarliga motsatser mellan den organiserade kyrkan och Riket. Någon har uttryckt det så att Jesus förkunnade att Guds rike skulle komma, men det var kyrkan som kom. Det är utan tvekan så att det för många människor i dag är mycket svårt att upptäcka Riket och att detta är å färde. De ser kyrkan i all sin trasighet i olika samfund och grupperingar. Hur skall det vara möjligt att upptäcka Riket och dess kvaliteer av kärlek och försoning bland oss som bekänner kristen tro och lever uppdelade ”i olika läger”? Dessa grupperingar och motsättningar som Paulus så starkt vände sig mot, då han såg dem formera sig i församlingen i Korinth, har vi i stället stadfäst i olika kyrkor och samfund![150]

 

Och likväl är det kristen tro att enskilda människor är bärare av Guds rike i sina hjärtan. Det är kristen tro att kyrkan skall vara Guds husfolk och förvaltare av Riket och dess budskap. Mitt i all detta yttre som hör kyrkan till och bland all kyrklig bråte förkunnas Riket. Där tar det gestalt i människor och bland människor som i tro öppnar sig för budskapet och därmed för Riket.

 

Guds rike är å färde i vår värld i dag inte i första hand på grund av de människor som hör kyrkan till. Guds rike är oss nära i dag därför att kyrkans herre, Jesus Kristus, är i sin kyrka och på vandring med sina lärjungar till alla folk ”alla dagar till tidens slut”. Det fantastiska är att Jesus låter sitt rike ta gestalt i lärjungehjärtan för att det skall nå människor i varje ny tid.

 

Där finns söndagsskolläraren som med sig själv som insats år efter år söker förmedla Rikets budskap – inte bara genom sina ord utan också i sitt sätt att vara – till ett uppväxande släkte. Där finns diakonissan som likt Moder Teresa – dock utan att vara omnämnd varken på tidningarnas förstasidor eller i dess predikoturer – vandrar från människa till människa som på grund av ålder eller sjukdom bundits till sjuksängen. Där finns verkstadsarbetaren som varje dag går till sitt arbete och som i detta ger andra en aning om Riket han tillhör.

 

Vi ber att Riket skall komma. Vi vittnar om Riket och söker tjäna det. Vi får i tron vara bärare av Riket och genom Guds nåd låta det prägla våra liv. Rikets herre kallar oss till lärjungeskap för att hans rike skall ta gestalt bland människorna, för att ”rätten skall flöda fram som vatten och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar”.[151]

 

Riket är Guds gåva till oss, men det är en gåva vi fått att förvalta!

 

Riket och denna världen

 

Hur förhåller sig då Guds rike till denna världen och dess riken?

 

På samma sätt som kyrkan frestats att identifiera sig med Riket, så har kyrkan ibland frestats att söka skapa en identitet mellan Riket och denna världen och dess strukturer. I sina värsta former har det gestaltats i den så kallade gudsstaten. Kyrkan har sökt makten och fått den. Utifrån den positionen har man sedan genom lag och förmynderi sökt forma en stat som skulle spegla Guds rike här på jorden. Dessa försök har alltid slutat i både religiöst och världsligt förtryck av människor. I stället för att Kristus är herre i sin kyrka söker kyrkan vara herre över både sina egna och andra. Som kristna sviker vi helt vår kallelse då vi söker omforma Guds rike till ett av denna världens riken. Detta gäller också andra religioners försök i samma riktning.

 

En av Jesu frestelser som han med kraft avvisade var att alliera sig med makten för att den vägen bana väg för Riket. Men hans rike är inte av denna världen. Då vi söker göra Riket till en del av de världsliga strukturerna korrumperar vi detta. Så var det då kyrkan genom den romerske kejsaren Konstantin (306-337) förändrades från att ha varit en förföljd kyrka till att bli en privilegierad kyrka i förbund med staten och kejsaren. Då omformulerades också teologin och evangeliets sälta tappades bort på avgörande punkter genom att anpassas till den nya roll som kyrkan gick in i.

 

Så är det också i dag då kyrka och stat allierat sig med varandra – som till exempel i vårt eget land. Kyrkans kallelse är inte att söka varken den ekonomiska tryggheten eller någon annan trygghet i denna världens strukturer. Då säljer kyrkan sin själ. Saltet mister sin sälta.

 

Men det finns en frestelse som innebär risken att hamna i det andra diket.  Riket tolkas på ett sådant sätt att det inte skulle ha att göra med denna världen. Men att ”Ordet blev människa” var ju just för att Riket skulle komma till oss och vår värld och där ta gestalt. Jesus var med sitt liv i högsta grad i denna världen. Och hans budskap om Riket handlade om delaktighet. Kyrkan har inte sällan frestats till att förandliga lärjungeskapet och dragit sig ur världen.

 

Skapelsetron omfattar förvaltarskapets kallelse. Vi har skapats till med-människor. Vi har fått en värld värd att vårda. En dag kommer vi att stå till svars för hur vi skötte det förvaltarskapet. Det är Jesu eget budskap. Vi är Rikets medborgare och som sådana delaktiga i denna världens affärer. I dem skall vi handla utifrån Rikets värderingar och räknesätt. Det innebär inte sällan det som föregående kapitel handlade om – korsets efterföljelse.

 

Kristi kyrka står inför det nödvändiga uppdraget att vara Rikets förkunnare och förvaltare. Det innebär också delaktighet i den del av förvaltarskapet som i dag sker i de politiska sammanhangen på olika nivåer. I dessa fattas avgörande beslut angående inriktningar och resurser för det mesta som avser det kollektiva förvaltarskapet. Ställer vi som kristna oss utanför det tunga politiska vardagsarbetet blir det självfallet andras värderingar och målsättningar som slår igenom.

 

Människan har nu skapat förutsättningarna för och själv gått in i rollen som det största hotet både mot hennes egen överlevnad och mot den övriga skapelsen. Det gäller den gigantiska vapenarsenal inklusive kärnvapnen och de kemiska och biologiska vapnen. Det gäller alla de hot som vi själva skapar mot vår egen livsmiljö. De perspektiv av katastrofer och förintelse som präglar bland annat Uppenbarelseboken har många sett enbart som vilsna profetiska visioner. I dag vet vi att människan satt sig i den situationen att hon själv kan uppfylla dessa skräckvisioner.

 

I det perspektivet finns det kristna som gett upp och hänvisar till profetorden om att detta ju skall ske. Vad kan vi då göra åt det?

 

”Om jag visste att jorden i morgon skulle gå under skulle jag ändå i dag plantera ett äppleträd!” I de orden tolkar Luther det kristna förvaltarskapet och ger oss sitt perspektiv på tillvaron.

 

Vi vet utifrån vår kristna tro att vi aldrig kan bygga Guds rike på jorden. Vi vet att ondskan ständigt på nytt skall sticka upp sitt huvud. Vi vet att denna världens furste är stark. Men kristen tro säger att det finns en som är starkare. ”Jesus är herre!” Som kristna har vi bekänt oss till honom. Vi har i tro tagit emot Riket i våra hjärtan för att det skall ta gestalt där vi finns som enskilda kristna och som Kristi kyrka.

 

Skapelse, fred, rättvisa

 

”Se på himlens fåglar… Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.”[152] För Jesus vittnade själva skapelsen om Riket och dess herre. Han knyter då an till den starka känsla för skapelsen som vi möter i flera av Gamla testamentets skrifter. Dess författare hade uppenbarligen hört ”jordens sång”.

 

”Så stiger från Jorden inte blott mänsklighetens svanesång, dödsmässan över det kosmiska livsundrets sammanbrott på vår planet. För den som har öron att höra ljuder en annan sång, vackrare, klarare. Den kommer från markens och vattnens myllrande liv. Du hör den viska i kolatomer och vattenmolekyler. Den brusar tyst i din egen kropp. Lovsången över den skapande Kärleken. Till Livets Herre från livet självt… Jordens sång.”[153]

 

Det är Stefan Edman som hört ”jordens sång” och som i sina skrifter talar om att vi behöver en ny helighetskänsla inför tillvaron.

 

Frågan är om vi hör ”jordens sång”?

 

Då vi dricker lite vatten tar vi in i vår kropp något vars beståndsdelar bildades vid jordens tillkomst. De vattemolekylerna har säkert skvalpat omkring i Sargassohavet. De har kanske under tusentals år varit infrusna i den is som en gång täckte hela norra Europa. De har svävat som moln långt uppe i skyn. De har fallit som livgivande regn över torra marker och släckt törsten för både djur och människor. Då jag nu dricker vattnet och vattenmolekylerna blir ett med mig blir också jag indragen i det gigantiska skapelsens kretslopp som allt vatten är en del av.

 

Man kallar därför ibland vattnet för skapelsens blod. Det är livets vatten. Utan vattnet ingen skapelse, inget liv. Utan vattnet ingen människa.

 

Du har en tid vilat i det fostervatten som var förutsättningen för att du skulle kunna bli du utifrån den ynkligt lilla förening som en dag blev till mellan ett ägg och en spermie. Ägget  som var 0,2 mm ”stort” och spermien ännu mindre inrymde allt det som blev du – hårets färg och eventuella lockar, näsans krökning, som fick folk att utbrista ”så lik pappa hon är”, de unika mönstren på dina fingrar som avslöjar vem du är och allt annat som tillsammans bildar detta unikum som du utgör! Man hävdar att du är uppbyggd av 60.000 miljarder celler och till alla dessa skall näring föras ut och slaggprodukter föras bort till lever och njurar för sönderdelning och utsortering. Så finns inom dig ett ofattbart kretslopp genom blodet och vi vet hur livsnödvändigt detta är. Fungerar det inte uppstår kallbrand eller andra komplikationer.

 

På samma sätt är vattnets kretslopp helt avgörande för allt liv på jorden. Och det gäller rent vatten likaväl som ren luft. Men vad är det som på grund av människan pågår på vår jord? Skall människan så störa det ekologiska systemet att hon själv förstör sitt eget livsrum?

 

Skall jordens sång tystna med anledning av hur människan i dag gjort sig till egenmäktig herre i skapelsen och skövlar, förgiftar och förstör?

 

Många kyrkor är i dag delaktiga i en process som internationellt kallas för Justice, Peace and the Integrity of Creation på svenska översatt till Skapelse, fred, rättvisa. Enskilda kristna och många kyrkor har varit indragna i de frågor som ryms inom dessa begrepp var för sig under många år. Inför det perspektiv som hotar världen i dag har man känt att vi som kristna nu med än större allvar måste gå in i dessa frågor som en del av vårt förvaltarskapsansvar. Vi måste också se sambanden mellan vårt ansvar för skapelsen, för freden och för rättvisan.

 

Man konstaterar i detta sammanhang att vi alldeles för länge varit blinda för evangeliets konsekvenser och krav beträffande dessa frågor. Vi manas till syndabekännelse och omvändelse och till ansvarigt förvaltarskap för att verkligen vara kyrka, Kristi kropp och Guds folk.

 

Jag satt själv för några år sedan ute i Montevideos arbetarkvarter i Uruguay i en katolsk så kallad basgrupp. Vi hade samlats först klockan nio en fredagskväll, som man gjorde varje vecka. Det var först då man var fri från sina arbeten och kunde samlas. Ett bibelord lästes av en kvinna. Hon var jurist och från en framstående familj men föll väl in i den övriga gruppen av arbetare. Så samtalade man om bibelordet och vad det betydde just då och för dem. Sedan följde en bönestund i vilken samtliga deltog med mycket jordnära böner – en del korta – som handlade om deras vardag. Därefter delade man med varandra den skaffning man haft med sig. Men inte bara det – en kvinna delade med sig av sitt bekymmer. Hon behövde nya glasögon men hade inte råd att skaffa sig dem. Då vidtog en insamling för att bistå kvinnan. I söndagens kvällsgudstjänst berättade man sedan i kyrkan från de olika basgrupperna i församlingen.

 

Efteråt undrade jag om det inte var just så man möttes i konventiklarna en gång i fattig-Sverige. Väckelsen innebar ju för många upptäckten av att evangeliet handlade om det samhälle i vilket man levde med dess uppenbara orättvisor och stora fattigdom – både materiellt och andligt.

 

I Latinamerika visar den så kallade befrielseteologin hur man utifrån studiet av de bibliska skrifterna i små basgrupper i hemmen – inte minst bland de fattiga – ser sambandet mellan sin tro och världen där utanför. Där ofred och orättvisor är inbyggda i människors vardag kan man nu inte längre tiga. Man kräver fred, frihet och rättvisa. Budskapet om Riket berör de ofredens och orättfärdighetens riken i vilka man lever sin vardag. Man nöjer sig nu inte med att läsa om befrielse i någon slags snäv andlig mening utan ser att den befrielse som Bibeln talar om gäller hela människan. På liknande sätt sker det i Sydafrika och hos andra förtryckta folk.

 

Frågan är hur vi – som på olika sätt och i olika grad bidrar till förtrycket och världens orättvisor – uppfattar Rikets budskap? Är inte också vi i högsta grad i behov av att höra ett budskap om befrielse från den materialism och egoism som lagt grunden till den värld av extrema orättvisor vi har i dag?

 

Det är mot den bakgrunden som kyrkor, församlingar och enskilda kristna i dag arbetar med de frågor som återfinns på ”världens dagordning” och inryms i arbetet med ”Skapelse, fred, rättvisa”. Vi har att göra detta utifrån de värden som har sin grund i den kristna tron och därmed arbeta för att varje människa skall få möjlighet att leva som människa –  det hon skapats till.

 

Grundackordet till ”Jordens sång” slogs an då Jesus i sina ord och i sitt eget liv bar fram budskapet om Riket och manade människor till omvändelse och tro på och delaktighet i detta rike. Det handlar om ett rike som redan nu tar gestalt i denna tidsålder där Kristus drar fram och bekänns som herre. Men det handlar också om att detta rike en gång skall framstå i kraft och härlighet då Guds nya tid bryter in. Det perspektivet på våra liv här och nu ger oss Petrus med orden: ”Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor.”[154]

 

Och därför ber vi den bön som Olov Hartman en gång bad med oss i en gudstjänst:

”Vi ber för din skapelse som våndas under våld och fördärv.

Hjälp oss att vårda och vörda dina verk.

Vi ber för din sargade mänsklighet som du i Kristus har försonat med dig.

Visa oss vägen till fred på jorden och rättvisa.

Du som i din Sons liv, död och uppståndelse har återupprättat människan,

se till alla trampade och förtryckta.

Hjälp oss bekänna människovärdet.

Tänk på alla sjuka, ångestfulla och ensamma.

Hjälp oss att tjäna dig i dem.

Vi ber för kyrkan som i din helige Ande församlar bland folken,

att vi och alla kristna gör allvar av vår enhet i Kristus, så att världen kan tro.

Du som bereder oss ett bord, gör oss till redskap i världen för bröd och gemenskap.

Nya himlar och en ny jord förbidar vi efter ditt löfte. Amen.”

 

Guds husfolk

 

”Det var bara tokar och dårar

som lyssnade på dej först.

Det var slavar och skökor och ogärningsmän,

men då var ditt rike störst.

 

Det var bara enkla själar

och själar på undantag.

Sen byggdes det katedraler

och kyrkor av alla de slag.

 

Och påvar kom det och präster

som tvistade om vart ord

du fällt på din korta vandring

på denna bullrande jord.

 

Men tokar var det och dårar

som lyssnade på dej först.

Det var innan ditt rike blev kartlagt

och då var ditt rike störst.”

Nils Ferlin

 

Hur viktigt är medlemskapet i en församling? Vad lägger vi in i ett sådant medlemskap i dag? Vilka konsekvenser har det för vår kyrkosyn?

 

Dessa frågor ger vi från olika kyrkor skiftande svar på. Vi talar om folkkyrkor och bekännarekyrkor. I Tyskland under nazismens framfart växte mitt i folkkyrkotraditionen en ”bekännelsekyrka” fram. Vi har döparsamfund och pingströrelser, metodistkyrkor och missionskyrkor, frälsningsarmé och åtskilligt annat. Samtidigt pågår i dag ett intensivt samtal om kyrkosyn och medlemskap mellan kyrkorna.

 

Bakgrunden till olika medlemsbegrepp är de svåra frågorna vi tagit upp tidigare om hur vi skall läsa och tolka Bibeln. Grovt tecknat kan vi tala om folkkyrka, bekännarekyrka och sektkyrka.

 

Folkkyrkans profil är att famna hela nationen i sin kyrkogemenskap. Denna kyrkosyn tar sin utgångspunkt i Guds förekommande nåd. Den som i dag föds i Sverige och inte har föräldrar som redovisat annan kyrkotillhörighet eller begärt utträde ur Svenska kyrkan blir automatiskt också medlem i kyrkan – med eller utan dop. En öppenbar risk med detta ”medlemskap” är att kyrkans famn blir så vid och bred att den över huvud taget inte känns. Samtal pågår nu inom Svenska kyrkan om att dopet borde vara medlemsgrundande.

 

Sektkyrkan” är folkkyrkans motsats. Dess medlemskap har en bestämd profil – skiftande utifrån var respektive kyrka sökt sitt särmärke. Utöver den personligt bekända tron krävs också att andra kriterier är uppfyllda av dogmatisk eller etisk karaktär. Man skall som exempel vara döpt som vuxen, vara bokstavstroende, andedöpt eller ha alldeles bestämda uppfattningar om mannens respektive kvinnans roll eller ledarens funktion i församlingen. Man skall uppfylla bestämda etiska krav som till exempel helnykterhet eller andra stränga krav angående livsstil eller ens yttre. Självfallet menar man sig ha stöd i bibelordet för det ena eller det andra kriteriet för medlemskapet i respektive kyrka. Också Svenska kyrkan har mitt i sin folkkyrklighet ett sekteriskt drag genom ”kravet” att man som god lutheran skall omfatta de lutherska bekännelseskrifterna.

 

 Bekännarekyrkan är en kyrka till vilken man ansluter sig utifrån en personlig och bekänd tro. Bekännarekyrkan kan sedan ha olika andra kriterier och därmed få mer eller mindre drag av att samtidigt vara ”sektkyrka”.

 

Utgångspunkten för medlemskapet är att den personliga tron inte skall vara en privat tro utan bli ”offentlig”. Paulus talar om detta i Romarbrevet: ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.”[155] Detta innebär inte att Paulus ställer hjärtats tro i motsats till munnens bekännelse. Han ser det som två sidor av samma sak.

 

Detta har i sin tur att göra med att den kristna tron inte är en individualistisk tro utan en kollektiv tro i den meningen att ”min” tro är en tro som jag delar med andra. Det innebär att jag i tron förenas med andra troende, jag blir en i Guds husfolk. Bekännarekyrkan har inte sällan i sin utformning frestats till en individualisering av tron. Den vertikala dimensionen – förhållandet mellan människa och Gud – har överflyglat den horisontella dimensionen – upprättandet av en verklig gemenskap mellan människa och människa, mellan trons folk. Kallelsen är att tillsammans bli Guds folk. ”Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk… Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk.”[156]

 

Genom tron och dopet inlemmas jag som kristen i en gemenskap, i Kristi kropp, den kristna församlingen. Att ”döpas in i Kristus” innebär att inlemmas i hans kropp, församlingen. Dopet riktar vår uppmärksamhet på själva inlemmandet i församlingskroppen medan nattvarden påminner oss om den sociala dimensionen i tron. Vi har så lätt för att teoretisera och förandliga tron så att den blir ”asocial”. Då vi i nattvarden bryter brödet med varandra erinras vi om att ”eftersom brödet är ett enda, är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.”[157]

 

Då vi delar brödet i nattvarden med varandra påminns vi också om att så skulle vi dela ”levebrödet” med varandra. Detta kännetecknade den första kristna församlingen inte bara i deras ”kärleksmåltider” utan också i deras leverne. ”Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt.”[158] Vi är i dag i våra församlingar långt ifrån det medlemskapet. Men det förblir för all tid en påminnelse om att medlemskapet i den kristna församlingen innebär syskonskap och delaktighet i varandras vardag.

 

Kyrkan i Latinamerika i kamp för rättvisa och fred och som i högsta grad är en ”de fattigas kyrka” kallas ofta för ”folkets kyrka”. Man möts i basgrupper i hemmen ledda av lekmän till samtal kring Bibeln och till bön, vilket ofta leder till samhällsengagemang och politisk aktivitet. Folkets kyrka är i grunden något annat än det vi kallat för folkkyrka. Folkkyrkan är inte sällan en ”prästkyrka”. Basgrupperna i Latinamerika är en väckelserörelse inom katolska kyrkan med stora likheter med folkväckelsen i Sverige under 1800-talet.

 

Att medlemskapet i den kristna församlingen handlar om lärjungeskap och radikalitet innebär inte att den skall vara en sluten gemenskap. Att den kristna tron uppfattas som en personlig tro får inte innebära att det bara  skulle handla om ”ett inre liv”. Bekännarekyrkans medlemskap är ett levande medlemskap. Det handlar om en ”lärjungekyrka” som samtidigt är Guds folk. Kallelsen är att vara en kyrka med profil och radikalitet som bygger på ”nådens ordning” och därför är en öppen kyrka. Utmaningen är att samtidigt vara bekännarekyrka och en folkets kyrka.

 

Gemenskap, vittnesbörd och tjänst

 

Den kristna församlingen är Guds husfolk med ett alldeles bestämt  uppdrag. Uppdraget gavs till den lilla lärjungeskaran i Galileen som fick se Jesus lämna dem. Han sa sig ha all makt i himlen och på jorden. Därför skulle de gå ut till alla folk och ”göra” dem till lärjungar. Hur skulle detta vara möjligt? Ja, han försäkrade dem att han skulle vara med dem i detta uppdrag alla dagar till tidens slut.[159]  Han skulle inte lämna dem ensamma med detta fantastiska uppdrag. En annan hjälpare skulle komma till dem, den heliga Anden, sanningens ande. Av Jesus fick Anden helt enkelt namnet ”Hjälparen”.

 

”Församlingen lever och verkar genom Guds ord och den heliga Anden både som den till gudstjänst och lovsång samlade församlingen och som den till vardag och arbete utsända församlingen.” Så tecknas församlingens kallelse i Missionsförbundets församlingsordning. I dessa ord tecknas de två rörelser som alltid måste gälla församlingen och dess medlemmar. Rörelsen inåt till gemenskap och inre samling, till gudstjänst och lovsång, till stillhet och mottagande å ena sidan. Och rörelsen utåt till människorna i tjänst och vittnesbörd, diakoni och evangelisation å den andra sidan. Då står bägge dessa begrepp för en mångfald – diakonin som omsorg och medmänsklighet och som samhällsengagemang och evangelisationen i alla dess olika former för att till människor förmedla evangeliet i alla dess aspekter.

 

Begreppen gemenskap, tjänst och vittnesbörd, grekiskans koinonia, diakonia och martyria används ofta just för att teckna den kristna församlingens väsen och kallelse. Det grekiska ordet för vittnesbörd påminner oss om att martyriet var kyrkans yttersta vittnesbörd om tron.

 

Församlingen skall vara den levande och helande miljö i vilken den kristne innesluts för att ”gå ut”. Parollen i våra församlingar har tyvärr ofta blivit ”kom till oss” i stället för Jesu utmanande ”gå ut”. Missionsaspekten har tappats bort, men varje kristen församling kallas att vara en missionerande församling. Men den är inte en ”missionsförsamling” om den inte samtidigt är en levande och helande gemenskap.

 

I sitt brev till de kristna i Filippi tackar Paulus Gud för att dessa från församlingens tillblivelse ”varit med i arbetet för evangeliet”.[160] Församlingen i Filippi var levande både i sitt inre liv och i sitt uppdrag som Guds husfolk. Och detta var en frukt av att församlingens herre, Jesus Kristus, verkade i församlingen – allt i enlighet med det löfte han gav då de fick uppdraget. Den kristna församlingens livsluft är inre samling för att nå ut!

 

”Döpta med helig ande och eld”

 

På påskdagens kväll uppenbarade sig Jesus för sina lärjungar och förnyade då det uppdrag han gett dem innan sin död med orden ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er”. Samtidigt står det att han ”andades på dem och sade: ‘Ta emot helig ande’.” Som Gud en gång i skapelsens morgon andades på människan och så delgav henne livsande, så andas Jesus nu på sina lärjungar och delger dem helig ande. Människan fick i skapelsen uppdraget att vara förvaltare. Det uppdraget förnyas och utvidgas nu. Vi kallas att vara Guds husfolk och till det krävs det att Gud i Kristus får ge oss av sin Ande.

 

Uppdraget kräver en utrustning. Det finns också en ”Guds rustning” som vi behöver som lärjungar för vårt uppdrag. I den rustningen ingår – enligt Paulus – ett ”sanningens bälte” och ett ”rättfärdighetens pansar”. Skorna skall vara ”villigheten att gå ut med budskapet om fred” och som skydd har jag ”trons sköld”. Kampen jag har att utkämpa sker med ”Andens svärd” och ”frälsningens hjälm”. Hela utrustningen knyter i Paulus vokabulär an till soldatens. Men det handlar om en helt annan kamp och därför en helt annan rustning.[161]

 

”Han skall döpa er med helig ande och eld.” Det var Johannes döparens ord om sin efterträdare  – till skillnad från honom själv som döpte i vatten.[162]  Om de lärjungar som på påskdagen var på väg bort från Jerusalem och då fick sällskap med en främling, som senare visade sig vara den uppståndne, står det att de konstaterade: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”[163] I sällskapet med Jesus och lyssnande till hans ord tändes väckelsens eld i människors hjärtan. Och så har det alltid skett!

 

Jesus talade om Anden som Hjälparen. Om vi lite mer talat om Anden med Jesu terminologi hade vi säkert också sluppit många av de missförstånd som gällt Anden.

 

I sitt avskedstal till lärjungarna talade Jesus om Anden och sa då bland annat:

– Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande.

– Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.

– När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig.

– Ty om jag inte lämnar er, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går, skall jag sända honom till er, och när han kommer, skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är.

– Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig…[164]

 

Med ett enkelt vardagsord, Hjälparen, undervisar Jesus om Anden. Till det uppdrag vi fått behöver vi hjälp och Hjälparen kommer! Han kommer inte för att göra oss märkvärdiga eller för att utmärka oss inför andra utan för att som Paulus uttrycker det ”bli till nytta”.[165]

 

Samstämigheten mellan Fadern, Sonen och Anden framträder oerhört starkt i Jesu ord om Hjälparen. Anden har inget nytt eller eget att komma med utan ger detsamma som Fadern gett i Jesus Kristus. Och ändå har vi ibland tecknat Andens verk som något ganska – ibland mycket – annorlunda än Jesu verk.

 

Andens verk möter vi i begrepp som ”sanningens ande”. Genom Anden blir Ordet levande. Ibland blir det också så skarpt att det ”tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.”[166]  Anden ger åt Ordet dess profetiska skärpa för att församlingen också skall kunna fullfölja den aspekten av sitt uppdrag – att vara profetisk och avslöja sin tids orättfärdighet.

 

Anden är samtidigt nära förknippad med kärleken. Mitt i det sammanhang där Paulus undervisar församlingen i Korinth om Andens gåvor och verk placerar han in ”kärlekens lovsång”.[167]  Det är utifrån vad Paulus fått höra om det som pågår i Korinth – och som om han visste vad som skulle komma i kyrkans historia – som han för alltid vill göra klart för oss att där Anden är, där är kärleken. Där kärleken saknas finns inte heller Anden.

 

Anden kommer oss till hjälp i vårt lärjungeskap i Andens frukter och Andens gåvor. Paulus räknar upp Andens frukter som ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning”.[168] Andens frukter präglar en kristen livsstil och livet i den kristna församlingen – eller måste vi säga ”skall göra det”.

 

Motsatsen tecknar Paulus i samma sammanhang med följande uppräkning: ”otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, trolldom, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp, dryckenskap, utsvävningar och annat av samma slag.”[169] Här har Paulus blandat sådant som vi uppenbart uppfattar som synd med annat som inte sällan förekommer – och tillåts  förekomma – i våra kristna sammanhang. Vad värre är – där man ibland ivrigt talar om Andens verk kan detta, som Paulus betecknar som köttets gärningar, blomstra. Det måste vara därför som Paulus med skärpa framhåller att ”om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg. Låt oss inte bli inbilska, inte utmana varandra, inte avundas varandra.”[170]

 

I det uppdrag som församlingens fått behöver var och en del av Andens frukter – för att växa som människa och kristen.

 

”Många lemmar, alla med olika uppgifter”

 

I församlingen möter vi från första början en arbetsfördelning i form av olika tjänster och uppgifter. Dessa tjänster är nära förknippade med Andens gåvor. För att ständigt påminna oss om att dessa är gåvor – och inte resultat av vår egen fromhet – kallas de också nådegåvor. Paulus tydliggör detta i sin undervisning genom att påpeka att ”allt detta åstadkommer en och samme Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.”[171]

 

Det finns några olika uppräkningar av nådegåvorna, vilka visar oss att dessa inte är begränsade till de just då uppräknade. Paulus visar på det samband som föreligger mellan de olika lemmarna i församlingskroppen och deras uppgifter i relation till Andens gåvor.

 

”Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått:

-profetisk gåva i förhållande till vår tro,

-tjänandets gåva hos den som tjänar,

-undervisningens gåva hos den som undervisar,

-tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar,

-gåvan att frikostigt dela med sig,

-att vara nitisk som ledare

-och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.”[172]

 

Vi möter här församlingen som en enda kropp men med många olika lemmar och alla med olika uppgifter.

 

Utifrån ”kärlekens lovsång” uppmanas vi att sträva efter kärleken, men också att söka vinna de andliga gåvorna.  Dessa behövs för att församlingen skall kunna fullgöra sitt uppdrag – det behövs en Andens utrustning.

 

Församlingens väsen återspeglas till dels i en symfoniorkester med alla dess olika instrument. Den fullödiga musiken uppnås då alla instrument får vara med – men inte alltid samtidigt. Det blir entonigt då bara pickolaflöjten hörs eller om enbart bastuban skulle ges uppdraget att spela. Men ibland hörs bara ett av instrumenten för att vi strax därefter skall få höra alltfler eller alla. För att musiken skall vara njutbar måste instrumenten stämmas i förhållande till varandra – och inte var för sig som soloinstrument! Hur skulle musiken låta utan dirigent?

 

Så vill församlingens Herre spela på varje instrument i församlingsorkestern!

 

Jesus talar om relationen mellan sig själv och lärjungarna i bilden av vinstocken och grenarna. Grenarna bär frukt, säger han, om de förblir i livsgemenskap med vinstocken – inte annars. Paulus brukar som regel bilden av kroppen och lemmarna för att teckna denna nödvändiga samhörighet. I dessa båda bilder möter vi den kristna människosynen. Här finns betoningen av både individ och kollektiv.

 

Olika ideologier har lagt betoningen på ettdera individ eller kollektiv och då stympat antingen individen eller helheten. Den kristna församlingen är – då den är frisk och fullföljer sin kallelse – en gemenskap vilken vi fogas in i just för att vi som individer – original – skall komma till vår rätt. Den enskilde medlemmen är inte kallad att leva sitt eget liv utan att leva i gemenskap. Och detta inte för att förlora sin identitet och originalitet utan för att i gemenskap med andra skapa fullheten i livets egen orkester.

 

Ett begrepp som brukats för att uttrycka hur församlingens uppdrag tar sig uttryck i olika uppgifter och tjänster är det allmänna prästadömet. I vissa kyrkor har det växt fram en ämbetssyn som skiljer på präster och lekmän på ett olyckligt sätt. I den kristna församlingens historia har det alltid funnits några som fått särskilda uppgifter och i församlingarna avskilts för dessa.[173]  Men vid deras sida stod församlingens övriga medlemmar som lekmän i den meningen att de hade kvar sina vardagsarbeten och roller och samtidigt tjänade i församlingarna med sina gåvor. Låt oss än en gång citera Petrus: ”Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.”[174]  Dessa ord riktar sig inte till några särskilt utvalda utan till hela församlingen. Alla tillhörde de det allmänna prästadömet!

 

Detta innebär inte att det har saknats ett kristet ledarskap i kyrkans historia. Apostlarna fanns där i kyrkans första skede och till dem räknades ju också Paulus – framför allt som ”hedningarnas apostel”. I de nya församlingar som bildades runt om i hela Romarriket utsåg man en föreståndare, episkopos – eller flera i varje församling. Men poängen med dessa tjänster var inte att dessa gav en särskild status. De var lemmar i samma församlingskropp som övriga medlemmar men med särskilda uppgifter. Utformningen av dessa tjänster har skiftat i kyrkans historia. Ibland har man svikit det som möter oss i urkyrkan att tjänsterna skulle uttrycka både ”vittnesbörd och tjänst”. Där fanns både evangelister och diakoner.

 

”…att de alla skall bli ett”

 

I sin förbön för lärjungarna ber Jesus att dessa och alla blivande lärjungar skall vara ett liksom han själv och Fadern är ett. ”Då skall världen tro på att du har sänt mig.”[175] Det visar hur klar Jesus är över att kyrkan kommer att frestas till splittring och hur allvarligt han ser på detta.

 

Paulus får höra att det förekommer splittringstendenser i församlingen i Korinth. Också han ser mycket allvarligt på detta och tar upp det i sina brev till församlingen . Det har bildats olika Paulus-, Apollos-, Kefas- och Kristusfraktioner. I sin upprördhet frågar Paulus församlingen om Kristus blivit delad, om det var Paulus som blev korsfäst för dem eller om det var i hans namn som de döptes. För Paulus är det klart att visserligen var det han som ”planterade” och Apollos som ”vattnade” men det var Gud som gav växten. Det finns ingen annan grund för församlingen än den som är lagd i Jesus Kristus.

 

Orden till dåtidens kristna gäller oss i dag. Vi har som de att sträva efter att bevara den andliga enheten och vara  en enda kropp för ”en är Herren, en är tron, ett är dopet och en är Gud och allas fader”.[176]

 

Ett av kyrkans stora svek i förhållande till sin herre är att den trasats sönder och i dag till och med accepterar och lever med den splittring som Paulus så starkt tog avstånd ifrån. Ofta motiveras de många kyrkorna med att vi är så olika och därför behöver olika kyrkor. Den faktiska situationen är att vi trots allt inom de olika kyrkorna är – och skall vara – olika. Det är ju i mångfalden som församlingen är församling! Historien visar dessutom att det är just likriktningen som leder till splittring.

 

Den enhet som Jesus ber om för sina lärjungar saknas i kyrkan i dag! Hur skall en söndrad kyrka med trovärdighet kunna vara försoningens budbärare till folk som står mot folk?

 

Jag citerar än en gång från min kyrkas konstitution med dess återklang av orden från Kyrkornas Världsråds grunddokument: ”Kyrkan såsom den universella församlingen är en, helig och allmännelig. Ett synliggörande av de heligas gemenskap skulle innebära att alla på Kristus troende på samma ort enades och av den Helige Ande fördes till en fullständigt förpliktande gemenskap med varandra.”

 

Kyrkornas alldeles bestämda kallelse är att vända om från splittringens synd för att åter förenas i Kristus – för att världen skall tro.

 

Nya himlar och en ny jord

 

”Vi lärde oss klockan

och blev dess fångar.

Vi inordnades i tiden

och förlorade

för många, långa år

evigheten ur sikte…

 

Tills du kom, o Jesus,

mitt ibland oss,

och vände våra sinnen rätt,

mot lek och glädje

och jubel och spel.”

Berndt Gustafsson

 

”En smula moraliskt bättre kan jag möjligen känna mig, därför att jag mera reflekterar över mitt uppträdande och min ondska än tidigare. Men de obehagliga sanningar jag finner om mig själv blir inte mindre oroande: aggressivitet och retlighet, avundsjuka och skadeglädje, svaghet i medkänslan, oförmåga att hitta en idé eller ‘en mening’ som ger min obestämda längtan fäste och vingar. Härtill kommer iaktagelsen av min egen förstörelse, den ständiga påminnelsen om sjukdom och svaghet, dödsfruktan, som alltid pinat mig men vars föremål kommit så nära att jag har det inpå mig som en efterhängsen hund.”[177]

 

Så skriver Herbert Tingsten på sin ålderdom då sjukdomen drabbat honom i boken ”När skymningen faller på”. I den delar han öppet och naket med oss sina tankar inför livets avslutning. Han kan inte, säger han, som många andra prisa ålderdomen.

 

Till skillnad från Tingsten tiger de flesta med sina tankar om döden. Så gott det nu går har vi i det moderna samhället sökt avskärma oss från döden. Många dör på sjukhus i sterila miljöer – inte sällan utan kontakt med anhöriga. De uttryck för sorg som tidigare präglade sörjande avstår vi ifrån. Självfallet kunde inte dessa mildra sorgen. Men vad får det för följder att vi i dag stänger inne sorg och saknad i vårt inre utan att öppet våga uttrycka vad vi verkligen känner?

 

Problemet är att ju mindre vi brottas med frågorna om döden dess mindre kommer vi tillrätta med livet. Dödsfruktan växer fram då vi saknar ”instrument” att bearbeta dessa frågor med – och det blir ett hot mot själva livet. För att komma tillrätta med livet måste vi utgå från dödens allvar och ta in detta i vår livsåskådning.

 

I dag kan vi frestas till att uppfatta hälsan som en självklarhet. Den kan näst intill bli ett krav från oss. Vi skall vara friska! Ibland till och med – vi skall inte åldras! Men sådant är inte en människas liv.

 

”Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå,

så länge solen den glittrar på böljorna blå,

om blott en dag eller två så håll till godo ändå,

för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få.

Och vem har sagt att just du kom till världen

 för att få solsken och lycka på färden?

Att under stjärnornas glans bli purrad uti en skans,

att få en kyss eller två i en yrande dans?

Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,

höra böljornas brus och kunna sjunga?

Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn

och som fågeln på vågorna gunga?”[178]

 

Bibeln ryggar inte för den livets och dödens verklighet som vi alla delar. Där möter oss ett kärvt budskap om att vårt liv kan vara sjuttio eller åttio år om det bli långt. Det går snart förbi och när det är som bäst är det likväl fyllt av möda och fåfänglighet. Därför skall vi tänka på hur få våra dagar är.[179]

 

Vad skall jag predika frågar profeten och får till svar: Du skall påminna människorna om att allt kött är gräs och att all dess härlighet är som ett blomster på marken. Och gräset torkar bort och blomstret vissnar![180]

 

Från sin uppkomst är livet hotat. Döden finns inte bara som en verklighet för den åldrande människan. För många är det faktiskt så att döden då kan komma som en befrielse. Det kan gälla för dem där livet mist all mening och innehåll. Det gäller också dem som är ”mätta på livet” och tror på en fortsatt existens ”på andra sidan”. Det allvarliga är att hotet mot människans liv finns där hela tiden – i dess början som foster, vid födseln och sedan genom hela livet. Döden är livets fiende.

 

För oss alla kommer det förr eller senare att stå klart att vi är av jord och skall återgå till jord.[181] Det är den bittra sanning som bland annat delges oss i begravningsritualen. Livet präglas av att det samtidigt som det växer till och blomstrar så pågår en process av avklädnad och död.

 

”Det tält som är vår jordiska boning rivs ner” konstaterar Paulus och fortsätter att ”vi som ännu bor i tältet ropar i vårt betryck; vi vill ju inte bli avklädda, vi vill bli påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet.”[182]  Det är inte bara Herbert Tingsten som våndats inför den avslutande avklädnaden.

 

Hjalmar Gullberg låter i sin dikt ”Hänryckning” döden ta gestalt i en rockvaktmästare som plockar av oss plagg efter plagg. På den sjukbädd som blev hans dödsbädd skrev Harald Wollstad i anslutning till den dikten i sin sjukjournal:

”Mycket av det som rockvaktmästaren tagit trodde jag skulle vara svårare att lämna. När doktorn redan i februari 1966 sagt mig att jag måste sluta med föreläsningsresor och lämna de flesta styrelseuppdrag, protesterade jag och försäkrade att allt gjorde jag bara för vår skola, förresten var jag inte intresserad av att leva på sparlåga.

Men rockvaktmästaren tog bara nästa ytterplagg…”

 

Men han vittnade också med ord från Anna Greta Wide att ”det är något med döden som inte är övertygande.”[183] Och så berättar han om sin kamp mot den cancer som till sist tog hans liv men också om sin tro på livet och livets Herre inför döden.

 

De tankar om livet och tiden formade av religionssociologen Berndt Gustafsson och återgivna i detta kapitels början handlade om att leva inlåst i tiden, fångad enbart i ett jordiskt perspektiv. Det är att leva utan Gud och utan hopp i världen. För honom fanns det dock ett helt annat perspektiv som befriat honom från denna världens och tidens bojor. Det som skett var att Jesus kom till oss – men också till honom personligen.

 

Så är vi då i denna bok tillbaka där vi började – i den kristna trons utgångspunkt, dess axiom: Kristus är uppstånden!

 

Som kristen har jag som alla andra att brottas med frågorna om liv och död. Dessutom får jag brottas med Bibelns allvarsbud om förgängelse, lidande och död. Men där möter jag också uppståndelsens budskap – budet om att döden besegrats i Kristus och att hans uppståndelse och liv också är uppståndelse och liv för mig. Bibeln ger oss sitt kärva bud för att vi skall vakna upp och inse både den dödens verklighet som omger våra liv och den seger över lidande och död som finns i honom som kallade sig ”Uppståndelsen och livet”.

 

Som pastor står jag ofta inför sjukdom, lidande och död. Jag ser andra lida, tyna bort och dö. Hur uppfattar den döende sin situation? Vad tänker man då det ena efter det andra tas ifrån en? Håller den kristna tron inför dödens verklighet?

 

Jag återger här ett vittnesbörd av den finske forstmästaren Rolf Arnkil. Han hade på sin sjukbädd en brevväxling med några vänner som senare utkom i boken ”Inför de yttersta frågorna”. Där skriver han både om sig själv och om oss andra.

 

”Hur skulle jag kunna vara beklagansvärd, ömkansvärd? Är inte de beklagansvärda, som kroppsligen friska men andligen oförmögna att röra sig – lever sitt inskränkta liv, för att tillfredsställa simpla behov utan att se skillnaden mellan att leva och existera…

 

Lidandena hör på något egendomligt sätt till människolivets väsen, och jag kan inte uppfatta dem som straff. De utstakar vägen till en tidsålder, då det inte längre finns några lidanden.

 

Min inställning till sjukdomen innebär dock inte resignation eller fatalism, nej, när den är som bäst, innebär det en mobilisering av de andliga kraftresurserna, den innebär att jag lever helt i den dag som är förhanden, den innebär tacksamhet, den innebär att jag skjuter ifrån mig tanken på döden till den dag den blir aktuell…

 

Kanske jag misstar mig och knappmänniskorna har rätt? Kanske allt verkligen är tomhet, fåfänglighet? De svar som givits på denna fråga fyller hela bibliotek, och jag tänker inte börja utöka svarens antal. För mig är det nog, att denna villfarelse förutom ett nytt innehåll också ger mitt liv en mening, som jag ser tomhetens människor sakna. Och vidare, detta säger jag försiktigt och stilla, försiktigt, därför att det här är fråga om de mest subjektiva, personliga upplevelser: någon gång, i ett flyende ögonblick, när tiden står stilla, känner jag plötsligt Hans beröring. I vilken form, hör jag någon fråga. Jag skall säga också det: som en skälvande upplevelse, som en antydan ur evig stillhet, som en omfamning av den gränslösa Godheten.”[184]

 

Rolf Arnkil hade mött och lärt känna honom som i Bibelns sista bok presenterar sig med orden: ”Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.”

 

”Nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”

 

I den nicenska trosbekännelsen tecknas den kristna tron med orden: ”Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv.”

 

Påskens budskap är budet om livets seger över döden. Varje söndag firar vi till minne av den första påskdagen, livets och uppståndelsens dag. Till gudstjänst samlas vi för att möta varandra och för att möta honom som sa att han skulle vara med där två eller tre samlas i hans namn. Där möts vi för att påminna varandra om ”de dödas uppståndelse och ett evigt liv”.

 

”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort och bereder plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.”[185] Det är Jesu ord i avskedets stund till sina lärjungar. Då Jesus nu skall återvända till härligheten i Guds värld gör han klart att himmelriket är till för dem. Sonens liksom Faderns vilja är att lärjungarna skall få vara där de själva är.

 

Tron på de dödas uppståndelse och ett evigt liv har inte sin grund i människans odödlighet. Uppståndelsetron grundar sig i tron på Skapelsens och Livets herre. Han som skapat livet är också livets herre. I Kristus har han uppenbarat de skapelsekrafter som också besegrade döden. En dag skall han framstå i kraft och härlighet. Till Kristi framträdande på nytt i historien knyts tron på de dödas uppståndelse. Uppståndelsen är förknippad med att Gud skall uppväcka människan – en nyskapelse skall äga rum.

 

Egentligen står det i den apostoliska trosbekännelsen att vi tror på kroppens uppståndelse. Kristen tro är inte enbart en tro på själens uppståndelse – en tro på ett ”andarnas rike”. Paulus talar om att som vi nu har en jordisk kropp så skall vi en dag få en himmelsk kropp. Det finns en kontinuitet mellan det liv jag lever här och livet ”på andra sidan”. Det är ”jag” som uppstår, men nu ”påklädd, så att det som är dödligt uppslukas av livet.” Om lärjungarna berättas det att Jesus efter uppståndelsen bjöd dem en måltid av bröd och fisk. Han var ingen vandrande vålnad.

 

Det finns självfallet en rad frågor om livet efter detta. Hur ser det ut i himlen? Hur skall det vara möjligt för en människa som dött och förmultnat att på nytt stå upp igen? Var befinner sig de döda fram till uppståndelsens dag? Vad skall man göra i all evighet hos Gud?

 

Vi kan inte ge några givna svar på dessa frågor. Ibland ger oss bibelmaterialet uppgifter som pekar åt skilda håll. Hur skall vi till exempel få hälsningen ”Vila i frid intill uppståndelsens morgon” att stämma med Jesu hälsning till den ene rövaren på Golgata: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset”? Vi får inte ekvationen att gå ihop med det tidsbegrepp som vi rör oss med. Men en dag skall vi gå ur denna tiden in i den tid som är evighet. Då skall också de frågor som förblev obesvarade här i tiden få sitt svar.

 

Aposteln Johannes har övertygelsen att vara ett Guds barn. Vilka konsekvenser det kommer att få för framtiden vet han inte –  ”det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli”. Men han tror att han en dag skall se Gud och bli honom lik.[186]

 

Inför frågor om döden och uppståndelsen som ”hur uppstår de döda? hurdan kropp har de när de kommer?” svarar Paulus med att peka på vad som händer med ett sädeskorn. Det bäddas ned i myllan för att där dö och uppstå – inte som ett nytt sädeskorn utan som ett böljande sädesax. ”Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft.”[187]

 

Om Jesus från Nasaret bekänner vi att han i Sonens gestalt är hos Fadern, men därifrån skall han komma igen ”till att döma levande och döda”. I dessa ord ligger ett djupt allvar. Livet innebär för varje människa ett risktagande. Bibelns bud till oss är kallelsen till ett val i vilket vi öppnar oss för det liv som Gud vill ge oss – ett liv i syndernas förlåtelse och under Guds nåd. Teologen Harald Riesenfeld tar upp detta allvarliga perspektiv – att vi kan bejaka eller förkasta denna Guds gåva till oss i Kristus:

”Så visar det sig att dödens problem i Nya testamentet får en tidigare icke uppenbar lösning därigenom att döden nu framstår som så att säga dubbelbottnad. Å ena sidan kan den bli en katastrof genom att fastslå meningslösheten och isoleringen i människans existens som definitiva, å andra sidan kan den vara en genomgång till nya och fullkomnade livsvillkor. Vilketdera som blev resultatet i det enskilda fallet, det beror på människan själv, på den attityd hon intagit, på de val hon har träffat, på den intention som hon har givit åt sitt liv. Döden förändrar i grund och botten icke människans existens, sådan den är vid livets slut, utan fastslår den karaktär som denna existens har fått genom individens eget val…

 

Till den höghet som är människan given hör hennes frihet att välja. I all sin kärlek tvingar Gud sig icke på någon. Människan får under sitt jordelivs tid själv avgöra om hon vill eller icke vill ta emot gemenskapen med den makt som är sanningen och livet.”[188]

 

Hoppets Gud och hoppets människa

 

Petrus ger ord åt det kristna hoppet i ett av sina brev och deklarerar att ”efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”.[189]

 

Skapelsens Gud som ”i begynnelsen” med sitt ord formade den värld i vilken vi nu lever skall en dag skapa på nytt. På denna dag väntar hela skapelsen otåligt därför att ”allt skapat har lagts under tomhetens välde”. Där finns hoppet ”om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen”.[190]

 

Den tyske teologen Jürgen Moltmann har med sitt teologiska arbete lagt grunden för hoppets teologi. Han är själv i högsta grad engagerad i samtidens svåraste samhällsfrågor och har sett det destruktiva i tillvaron. Men inför allt detta står han inte som passiv åskådare utan känner utifrån sin kristna tro att det finns ett hopp trots allt.[191]

 

Den Gud som presenterar sig som A och O, början och slutet av denna tidsålder, är hoppets Gud därför att han är med och uppehåller sin skapelse intill tidens slut. In över denna världens död och förbannelse kastar korset livets och uppståndelsens ljus.

 

Hoppets Gud utmanar oss i Kristus att bli hoppets människor. Det handlar då inte om att blunda för allt vad denna värld har att bjuda av elände och mörker. Det handlar i stället om att leva här och nu och resa korsets tecken, hoppets tecken mitt bland människor. Det handlar om att här och nu tillsammans med andra äta hoppets måltid.

 

”Brödet är ett, brutet för alla, skörd av åkrarnas jord.

Herren är en, given åt alla här vid nattvardens bord.

Vi reser ett tecken, rättvisans tecken, måltid delad med alla.

Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar skall falla.

Nu är vi ett, Herren är allas, öppnar ögon att se.

Kyrkan är vi, lever i världen, hopp och glädje att ge.”[192]

 

Jag tror…, därför hoppas jag!

 

Jag har gett denna bok titeln ”Jag tror”. Och detta avslutande kapitel om den framtid som vi vet så litet om, men som vi ändå måste möta, avslutar jag med orden ”Jag tror…, därför hoppas jag”. Det är mitt vittnesbörd därför att historien för mig inte är ett blint öde. För mig ligger morgondagen – liksom gårdagen – först och sist i Guds hand. Därför hoppas jag!

 

Men dagen som är ligger också i mina och andras händer. Som människa är jag skapad till Guds medarbetare. Den kallelsen kan jag svika. Men jag kan också anta den. Då får jag vara med i Guds formande av morgondagen. Med Petrus och alla andra kristna bekänner jag att jag ”efter Guds löfte väntar på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”. Men det är ingen väntan i ett passivt skådande. Utifrån min tro och mitt hopp är jag med i Guds upprättande av rätt och rättfärdighet här och nu.

 

Jag tror…, därför hoppas jag! Det är en tro som formar mitt liv och min dag.

 

Jag har i denna bok sökt vittna om min tro. Min tro delar jag med många andra. Och det är min önskan att också få dela den med dig. Då kan vi gemensamt bekänna: Vi tror och därför hoppas vi! 

 

”Och han som satt på tronen sade: ‘Se, jag gör allting nytt.’

 Och han sade:’Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.’

 Och han sade till mig: ‘Det har skett. Jag är A och O, början och slutet.”[193]

 

Källhänvisningar och noter

 

Källhänvisning till de i början av varje kapitel citerade dikterna.

Försättsblad

Job 6:4

Pär Lagerkvist, Dikter, Aftonland.Bonnier Pocket 1991

Jag tror

Anna Greta Wide, Dikter. Bra Böcker/Bra Lyrik 1989

Frånvarande och ändå närvarande

Dan Andersson. Svalans Svenska Klassiker, Bonniers 1980

”Jag är”

Olov Hartman, Psalmer och Sånger nr 38

Gud i härlighet och ära – och ändå så nära

Jesaja 6:1-5

Orden och Ordet

Nils Ferlin, Får jag lämna några blommor… Bonniers 1991

Vem är jag?

Viktor Rydberg, Tomten. Skrifter, Dikter. Bonniers 1928

Guds andedräkt

Anders Frostensson, Psalmer och Sånger nr 394

Korsets teologi

Nils Ferlin – som ovan

Lärjunge

Nils Bolander, Valda dikter. SKDB 1957

Riket och riken

Hjalmar Gullberg, 100 dikter av Hjalmar Gullberg. Norstedts 1981

Guds husfolk

Nils Ferlin – se ovan

Nya himlar och en ny jord

Berndt Gustafsson, Född 1920. Gummessons 1976

 

Noter


 


[1]  1 Kor  12:3

[2]  Rom 1:12

[3]  Mark 2:23-28

[4]  1 Kor 13:9-12

[5]  1 Tim 1:10 o 6:3,  2 Tim 1:13 o  Tit 1:13  o  2:2

[6]  Matt 23:4

[7]  1 Mos 2:15

[8]  Job 23:3,8,9

[9]  Werner Aspenström, Mätarlarven.

[10] Pär Lagerkvist, ”Vem är han som slungat sin andes spjutspets genom mörkret…”

[11] Dan Andersson i dikten ”På havet”.

[12] Job 33:14-17

[13] Job 38:4,18-21

[14] 2 Mos 3:14,15

[15] Ps 19:2-5 i Bibelkommissionens förslag till ny översättning

[16] Joh 4:4-42

[17] Joh 6:16-21

[18] Joh 6:30-35

[19] Joh 6:1ff

[20] Matt 26:26,27

[21] Joh 11:1-44

[22] 1 Joh 1:1

[23] Joh 14:1-9

[24] Joh 3:16

[25] 1 Tim 2:3-5

[26] 1Kor 12:3

[27] Upp 1:17,18

[28] Bo Brander m fl, En värld av sådan skönhet. Verbum 1990. (sid 26)

[29] Lukas 2:1-20

[30] Joh 1:1-5,14

[31] Joh 20:1-10

[32] Vid gravläggningen  hade man brukat en blandning på omkring 30 kg myrra och aloe tillsammans med bindlarna.

 Joh 19:38-40 Den finske  arkeologen och  professorn Aapeli Saarisalo hävdade att detta stelnat till ett hölje, vilket nu var tomt och att det var detta som lärjungarna såg.

[33] 1 Kor 15:3-8

[34] 1 Kor 15:14,15,17,19

[35]  Apg  9:1–9 och  1 Kor 15:8

[36]  Apg 26:19,20,23

[37] 1 Kor 1:22,23

[38] 1 Petr 1:3

[39] Job 37:22-24

[40] 2 Mos 33:18-23

[41] Margit Sahlin, ”Ansiktet”, Bonniers. (sid 25)

[42] 1 Mos 19:1ff

[43] Job 26:14

[44] Jesaja 40:9-11

[45] Lukas 2:14

[46] Apg 17:24-28

[47] Fil 2:6-11

[48] Daniel 7:13

[49] Hesekiel 1:3-5,26,28

[50] Matt 21:12,13

[51] Gustaf Aulén, Dramat och symbolerna. SKDB, 3.e uppl 1967 (sid 189)

[52] Se vidare Manne Eriksson, Ordet,  Gummessons 1965  (Bl a sid 38,39 o 45)

[53] Job 42:3

[54] 1 Kor 13:12

[55] Jesaja 55:8,9

[56] Pär Lagerkvist

[57] Joh 5:39,40

[58] 2 Kor 3:6

[59] Lukas 1:1-4

[60] 2 Tim 3:14-16

[61] Apg 15:1-29

[62] Joh 1:17,18

[63] 1 Joh 1:1,2

[64] Joh 1:1,14

[65] Lukas 4:16-30

[66] 1 Mos 1:1ff och Joh 1:9-14

[67]  2 Kor 3:6

[68] 2 Kor 3:16-18

[69] Pär Lagerkvist

[70] Ps 8

[71] 1 Mos 1

[72] Ps 8:4-7

[73] Fil 2:6,7

[74] 1 Mos 2:4

[75] 1 Kor 11:7-9

[76] Gal 3:26-28

[77] Gustaf Wingren, Människa och kristen. En bok om Irenaeus. Verbum 1983 (sid 25,26)

[78] 1 Mos 11:1-9

[79] 1 Mos 4:10

[80] Viktor E Frankl, Livet måste ha mening. Bonniers, Aldusserien, 5.e uppl, 1977

[81] Bön av Serapion i Anders Frostensson, De första kristnas böner. Verbum 1975 (sid 24,25)

[82] Joh 3:7,8

[83] 1 Mos 3:19

[84] 1 Mos 2:7

[85] 1 Mos 1:27 o Ps 8:4-6

[86] Rom 3:23

[87] Ef 2:1-3

[88] Rom 6:3-14

[89] Apg 17:28

[90] Arne H Lindgren, Böner från Betesda, Gummessons 1975 (sid 35 o 42)

[91] Joh 3:1-10

[92] Kol 3:3

[93] Matt 3:7-12

[94] Hebr 4:12

[95] Joh 7:37-39

[96] Joh 4:7-15

[97] Matt 16:24

[98] Joh 12:24,25

[99] Apg 2:24

[100] Fil 2:8,9

[101] 1 Kor 1:22-24

[102] Matt 26:42

[103] Luk 22:44

[104] Dietrich Bonhoeffer, Motstånd och underkastelse,  Gleerups 1960. (Sid 185)

[105]                 ”                                             ”                                   (Sid 186)

[106] Joh 17:15-18

[107] Luk 15:2

[108] Job 19:7 o 24:9-12

[109] Job 30:20,26

[110] Jesaja 53:3-5

[111] 2 Kor 12:7-9

[112] Martin Luther King, Jr, Strength to love. Fortress Press 1981 (sid 125,126)

[113] Matt 16:24,25

[114] Matt 23:1-4

[115] Matt 23:13-15

[116] Matt 23:23,24

[117] Rom 3:23

[118] Joh 3:16

[119] Rom 7:18,19 o 24

[120] Rom 6:1-14

[121] Dietrich Bonhoeffer, Efterföljelse. Gummessons 1976 (sid 14ff)

[122] Apg 2:37,38

[123] Gustaf Wingren, Människa och kristen. En bok om Irenaeus. Verbum 1983 (sid 50)

[124] Matt 12:15-21 och Jes 42:1-4

[125] Rom 10:9,10

[126] Kol 3:3

[127] Ef 4:12-16 och 3:16-19

[128] Apg 2:41,42

[129] Apg 2:46

[130] 1 Kor 10:16,17

[131] Ef 3:20,21

[132] Alice Miller, Riv tigandets mur, Wahlström & Widstrand. Sid  82 o 90

[133] Stanley Millgram, Lydnad och auktoritet, Wahlström & Widstrand 1975

[134] Joh 15:15

[135] Luk 18:16,17

[136] Rom 8:15,16

[137] Ordspr 8:27-31 i Bibelkommissionens förslag till ny översättning

[138] Mark 1:15

[139] Luk 17:20,21

[140] Matt kap  13

[141] Matt 11:29,30

[142] Matt 23:27,28

[143] Ur Emil Liedgrens psalm,. Psalmboken  233 v 1 o 2

[144] Se vidare Bo Johnson, Rättfärdigheten i Bibeln, Gothia 1985 bl a sid 27ff

[145] 1 Tim 2:3,4

[146] Joh 3:16,17

[147] Rom 12:2

[148] Apg 2:37-42

[149] Apg 17:24

[150] 1 Kor 1:10ff

[151] Amos 5:24

[152] Matt 6:25-34

[153] Stefan Edman, Jordens sång, Verbum 1984. (Sid 220)

[154] 2  Petr  3:13

[155] Rom 10:9,10

[156] 1 Petr 2:9,10

[157] 1 Kor 10:17

[158] Apg 4:32

[159] Matt 28:18-20

[160] Fil 1:3-5

[161] Ef 6:10-17

[162] Matt 3:11

[163] Luk 24:32

[164] Joh 14:16,26 o 15:26 o 16:7,8,13,14

[165] 1 Kor 12:7

[166] Hebr 4:12

[167] 1 Kor kap 12-14

[168] Gal 5:22

[169] Gal 5:19-21

[170] Gal 5:25,26

[171] 1 Kor 12:11

[172] Rom 12:4-8

[173] Apg 13:1-3

[174] 1 Petr 2:9

[175] Joh 17:20,21

[176] Ef 4:3-6

[177] Herbert Tingsten, När skymningen faller på. Notiser om liv och död. P A Norstedt & Söners förlag 1972. (sid 54)

[178] Evert Taube

[179] Ps 90:10,11

[180] Jesaja 40:6-8

[181] 1 Mos 3:19

[182] 2 Kor 5:1-4

[183] Harald Wollstad, Sjukjournal. Gummessons 1968. (sid 62 o 74)

[184] Rolf Arnkil m fl, Inför de yttersta frågorna. Gummessons 1964. (sid 198 o 200)

[185] Joh 14:1-3

[186] 1 Joh 3:2

[187] 1 Kor 15:35-43

[188] Harald Riesenfeld, Att tolka bibeln. SKDB, 1967. (sid 203)

[189] 2 Petr 3:13

[190] Rom 8:19-21

[191] Jürgen Moltmann, Theology of Hope. SCM Press Ltd, London 1967

[192] Jonas Jonson, Psalmer och Sånger 427.

[193] Upp 21:5,6

 

 

 

Kontakt: Per Herngren

 Bli aktiv!