Rättfärdigt krig eller fred på jorden

Kyrkoledare världen över går i spetsen för motståndet mot det planerade kriget mot Irak. Det gäller inte minst det amerikanska kyrkorådet, National Council of Churches men också Kyrkornas Världsråd och Sveriges Kristna Råd. Det är då ganska märkligt att en filosof och ledarskribent i DN tar upp argument för krig med hänvisning till teologin.

Läran om det rättfärdiga kriget är som Maria Carlshamre visar på en lära som utvecklades inom den katolska kyrkan. Det skedde då kyrka och stat var mycket nära knutna till varandra och på skiftande sätt gav varandra sitt stöd. Det har upprepats genom århundraden med allvarliga negativa följder för såväl kyrkorna som teologin. Hur uppfattas då denna lära i dag då kyrkorna söker en annan position i förhållande till staten?

Jag väljer att gå till en auktoritet inom den kyrka där läran mejslades ut, en av katolska kyrkans mest framträdande etiker i vårt land, Erwin Bischofberger. Han granskar denna lära i en skrift om den katolska kyrkans sociallära (utgiven tillsammans med en av DN:s skribenter, Maciej Zaremba!). Artikeln har rubriken “Det rättfärdiga kriget eller fred på jorden“. I den ställs – som i kyrkorna världen över – den rättfärdiga freden mot läran om det rättfärdiga kriget. Högerkristna i USA och på andra håll står inte bakom teologi av detta slag. De läser med tacksamhet artiklar av Carlshamres slag.

Bischofberger konstaterar att läran om det rättfärdiga kriget inte går att finna i Nya testamentet. “Bruk av våld ingick inte i urkristendomens trosmentalitet… Det torde inte råda något tvivel om att Jesus ansåg krig och våld vara odugliga medel att lösa konflikter.“ Om de tre kriterier på vilka läran grundades och som återges av Carlshamre i hennes argumenterande för kriget som lösning skriver Bischofberger: “Dessa tre kriterier var mycket omtyckta eftersom de av var och en kunde tolkas och användas efter egen smak.“ Mot de katolska lärofädernas – Augustinus och Thomas – egna intentioner tjänade läran “snarare syftet att legitimera krig än förhindra dem“.

“Den sista resten av trovärdighet förlorade läran om det rättfärdiga kriget i vårt århundrade genom utvecklingen mot det totala kriget.“ Påven Johannes XXIII tog definitivt avstånd från denna lära i encyklikan Fred på jorden 1963.

Men detta har tydligen inte nått fram till Carlshamre. Självfallet är hon inte ensam om att stödja sig på denna “nattgamla is“. Politiska ledare världen över söker stöd i religionen – såväl inom kristendomen som inom islam – för deras agerande. Det sker inte minst då de möter motstånd mot sitt handlande. Ärkebiskop K G Hammar är inte ensam kyrkoledare varken i vårt land eller världen över för ifrågasättandet av kriget som medel att lösa konflikter. Kyrkorna världen över arbetar i dag för den rättfärdiga freden i motsats till tidigare intagna teologiska positioner. Därför går det amerikanska kyrkorådet i spetsen för antikrigsrörelsen Not in our name.

Leif Herngren, pastor inom Svenska Missionskyrkan