Teknologins & ekonomins samhälle

”Låt oss bygga oss en stad, med ett torn som når ända upp till himlen.
Vårt namn blir känt… Detta är bara början.
Nu blir ingenting omöjligt för dem, Vad de än föresätter sig.”
Första Mosebok

Tre arbetare i ett medeltida stenhuggeri ombads av en besökare att beskriva vad de egentligen höll på med. Den förste svarade: ”Jag bearbetar ett stenblock”, den andre: ”Jag förtjänar mitt levebröd” och den tredje: ”Jag bygger en katedral”. Med en viss förenkling möter vi i denna berättelse den människa som främst ser sig som producerande varelse, knuten till materiell uppbyggnad, ho­mo faber och den framför allt ekonomiskt beräknande människan, homo oeconomicus. Den tredje mannen sätter däremot in sig själv och det han gör i ett vidare sammanhang än de snävt ekonomiska och teknologiska. Han symboliserar antrophos teleios – den hela människan.

Berättelsen om Babels torn utgör ett utropstecken. Människorna byggde en stad och i den­na ett torn, vars spets skulle nå ända upp till himmelen. Man ville då – som i dag – göra sig ett namn. I be­rät­telsen sägs det att ingenting härefter skall vara omöjligt för människan. [i]

Vad som sedan hänt tycks i högsta grad bekräfta detta. På det tekniska området har det skett och sker ofattbara fram­gångar. Mycket av vad människan åstadkommit är uttryck för det goda förvaltarskap hon skapats till. Vi skulle kunna ge en lång rad exempel på nyttigheter till människans tjänst. På samma sätt ser vi över allt exempel på den skönhet människan skapat.

Dessvärre är bilderna av det motsatta, det destruktiva, det nedbrytande alltför många och ibland till synes de övervägande. Babels torn är en påminnelse om de kulturer som uppstått, blomstrat, vissnat och gått under. Den fråga jag arbetar med i detta kapitel är vart människan tar vägen inför allt det som skapas genom den naturvetenskapliga revolutionen och teknologin som följt i dess spår. Då fokus kommer att sättas på de hot som teknik och ekonomi rymmer är det viktigt att inte tappa bort alla de välsignelser som kommit människan till del.

En grundläggande utgångspunkt i kristen skapelsetro är människans framträdande och plats i skapelsen. Människan formas både till förvaltare av den jord hon fått att bebo och till att föra skapelsen vidare. Hon skall vara ”fruktsam” och i likhet med den övriga skapelsen förmedla liv till nya generationer.

Skapelseeposet ger oss mycket av det sköna och fantastiska med både människan och den övriga ska­pelsen. Men där finns också ord som människor brottats med och kommit till vitt skilda uppfattningar om: ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.” [ii]

Guds avbild – är det verkligen så? Inför allt vad poeten Hjalmar Gullberg såg av människors framfart i världen skrev han om oss som ”avigsidan av myntet med Konungens bild”, som ”Konungens karikatyrer”. Redan i Bibelns början återges hur människan går ur sin givna roll – vänder sin Skapare ryggen och går sin egen väg.

Jag har tidigare berört spänningen mellan orden härska över respektive bruka och vårda som återfinns i Bibelns skapelseberättelser. Hur skall vi förstå den roll som ges människan i dessa ord? I Jesu budskap möter vi utmaningen att vara goda förvaltare. Går den uppgiften att relatera till begreppet härska? I tidigare bibelöversättning brukades orden råda över. Det goda förvaltarskap som jag uppfattar vara ett klart uttryck för kristen människosyn grundas i orden bruka och vårda.

”På Babels torn byggs det varje dag av människor som du och jag.
Men var finner vi skapelseliv, när luften vi andas in  och vattnet vi brukar förgiftas,
då förvaltare blir herrar på anförtrodd jord.” [iii]

”World Trade-tor­nen var inte bara en sinnebild för avancerad teknologi, de var också ett rättfärdigande av teknologins be­tvingande vilja att i fast form förverkliga vad som än låter sig göras i teorin… Vi är inte beroende av Gud eller profeterna eller andra förunderliga fenomen. Vi är fenomenet.” De är ord av den amerikanske författaren Don DeLillo i hans reflektioner efter de fruktansvärda terrordåden den 11 september 2001. Han gjorde det som representant för, som han skrev, den enda supermakten på jordklotet. [iv]

Mitt i den vetenskapliga och tekniska framgång som människan åstadkommit tycks hon förbli densamme. Den tekniska utvecklingen vänder hon mot sig själv och mot andra. För maktens och prestigens skull är människan beredd att förstöra, döda och förinta.

Krigens förbannelse drar över världen. Skövling pågår av regnskogarna i Brasilien och över vår värld. Valarna och fiskarna i haven plundras. Förstörelse sker av jord, vatten och luft med följder upp i atmosfären och dess ozonlager. Den roll av herre över skapelsen som tar sig dessa uttryck står i skarp konflikt med ett gott förvaltarskap. Det som är själva livsbetingelserna för människan själv och för hela skapelsen undergrävs. Människan kan genom sitt beteende förstöra förutsättningarna för fortsatt liv.

Så besannas det vi läser på Bibelns första sidor. I stället för lustgårdens bild av människan som Guds medarbetare och förvaltare ges bilder som tecknar människan i hennes försök att leva sitt eget liv – utan Gud. Människan äter av kunskapens frukt, men inte för att leva i fred med sina bröder på samma jord.

Människan som skapades till att vara sin Skapares förvaltare och leva i harmoni med sig själv, med andra och i nära samhörighet med den övriga skapelsen lever inte i dag på grund av sitt svek i Edens trädgård. Människan skapades till ansvar. Alltför ofta är hon den oansvariga männi­skan, som i likhet med Adam och Eva alltid finner en ursäkt för sitt svek. Men de ursäkterna kan aldrig dölja hennes ”nakenhet” inför Gud. Människan har förlorat sin ”härlighet”. Hon tecknas därför i Skriften som en förlorad människa.

Därför ljuder Skaparens röst åter och åter i historien: ”Var är du?… Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.”

Filosofen Georg Henrik von Wright granskade under sina sista år närgånget vår tid. Han pekade på en rad av de missför­hål­­landen som industrisamhället skapat med den växande spän­ningen mellan herrar och arbetare, mellan exploatörer och exploaterade. En spänning som tar sig uttryck i att den underkuvade naturen gör uppror mot den ”vetenskap­ligt-teknologiska människan” som gjort sig till herre över henne – ett slavuppror. Skapelsens uppror ser vi än mer av i dag med stormar och orkaner, översvämningar på sina håll och extrem torka på andra håll.

Samma fenomen som Al Gore ger uttryck för i sin film och bok med dess obekväma sanning såg Wright i brytningen mel­lan en naiv tro på framsteget och skräckblandad pessimism. Sida vid sida lever ”ekologisk pes­si­­mism” med ”teknologisk optimism”. Ansvaret för vad som sker fördelas genom byråkratier och opersonliga instanser vilket får till följd att ingen ser sig ansvarig.

Wright uppfattade i detta ett all­varligt hot mot samhället och demokratin i det tvång som det högteknologiska och byrå­kratiskt centrali­se­rade samhället utövar på utvecklingen. Detta betecknade han som omständighe­ter­nas diktatur. ”Sam­hället ikläds en tvångströja och man frågar sig, om inte den form av ratio­nalitet, som ve­tenskap och teknologi företräder, kommit att få inverkningar på livet, som varit allt annat än för­nuftiga och önskvärda.” Det är en av or­sakerna till den växande klyf­tan mellan ut­slagna arbetslösa och den väl­skolade elit som svarar för ledarskapet.

Det värdetomrum Wright såg råda har inte kunnat fyllas av den vetenskapliga och tekniska ratio­naliteten. Den utmaning som industrisamhället då står inför – i avsaknad av ett norm- och vär­de­sys­tem – är att kampen för tillvaron ofta blir hänsynslös. Men för Wright handlade detta inte om nå­gon slags naturnödvändighet eller något ödes­be­stämt. ”Män­niskan skapar själv sin historia och det an­kom­mer ocks­å på henne själv att be­fria sig från det tvång som hon genom oförnuftig verksamhet pålagt sig.” [v]

Homo technologicus

”Vad är det du håller på med Ingvar? frågar jag mig själv. Det blir något av ett sanningens ögonblick. För första gång­en vågar jag med öppna ögon se på de gångna årens verksamhet, som ända in i det sista har hållit mig i sitt grepp. Det ögonblicket blir den mentala vändpunkten – det ögonblick när vågskålen väger över.”

Det är vittnesbördet av Ingvar Bratt, försäljare av Boforsvapnen, när han ifrågasatte bå­de de vapen han sålde och sin roll i vapenproduktionen. Bratt berättar hur han var i Brasilien för att visa Bofors vapensystem. Det genomförde han engagerat och framgångsrikt. Ef­ter detta drog han sig själv undan ned mot havet då det plötsligt på nytt slår honom att han troligen med­ver­kat till att Brasilien kommer att göra inköp av kanoner för hundratals miljoner.

Bratts handlande klandrades i hårda ordalag från skiftande håll men uppskattades av andra. Själv ställde han under debatt ”den tillåtande atmosfär” som växt fram mellan krigsindustrin, regeringen och det svenska försvaret som en följd av det beroende av varandra man skapat. Bratt såg hur de ekonomiska intressena kör över mänskliga värden och reflekterade över hur vi svenskar ofta sätter ljuset på vikten av moral – under en förutsättning att det inte kostar oss något. [vi]

Mot bakgrund av de starka kopplingarna mellan teknologisamhällets människa och den av ekonomism styrda män­ni­­skan talade den klassiske sociologen Max Weber om teknikerna och byråkraterna som ”specialister utan ande… redo att tjäna vilken herre som helst bara det kan hjälpa dem klättra högre upp på ste­gen”. [vii]

Då vi inte kan förhindra att vetenskap och teknik förändrar vår värld får vi åt­mins­tone för­söka försäkra oss om att förändringarna sker i rätt riktning menar en av vår tids mest framstående teoretiska fysiker Stephen Hawking. Eftersom vetenskap och teknik kom­mer att fortsätta sitt förändringsarbete innebär detta i ett demo­kra­tiskt samhälle att människor måste få en grundläggande förståelse av vetenskapen, så att de kan vara med och fatta välgrundade beslut och inte läm­na över dessa i experternas händer. [viii]

”Om människans teknologiska hybris en gång drabbas av nemesis, är det emedan hen­nes egen ‘natur’ inte uthärdar utan uppreser sig mot de livsvillkor, som människan skapat för sig själv.” I den förkrympning, reducering av människan som avlägsnar henne från ansvaret att vara människa framträder homo technologicus. [ix]

Samhällsdebattören André Gorzuppfattar att rationaliseringen av arbetet bygger på standardisering av maskinerna som i sin tur leder till detsamma av produkterna. Dessvärre leder detta också till en standardisering av arbetarna. Han ser hur en reducering sker av människan ge­nom att såväl arbetaren som byråkraten genom uppdelningen av ar­be­­tet är avskilda från själva den pro­dukt som framställs. Människan utgör då bara en liten kugge i ett stort ”ma­ski­neri”. Ope­ra­­tören som i sin kontrollfunktion av de processer som gör jobbet är relaterad inte till produkten utan till maskineriet och blir så en av ”maskinens ämbetsmän”.

Den tekniska bearbetning av naturen som pågår har lett till att naturen mekaniserats. Stora delar av den uppfattas som en död mekanism i stället för en levande organism. Från att människan tidigare var slav under natu­ren och de andemakter, som man där uppfattade fanns, har den moderna människan gjort sig till her­re över naturen. Dess värre vill hon vara herre men inte ansvarig. [x]

Bakom atombombens skapelse stod bland andra vetenskapsmännen Robert J Oppenheimer och Hans Bethe. Med en syn grundad i arvet från upplysningen, en tro baserad på förståndets makt och vetenskapen som en troslära arbetade de tillsammans med andra av världens högst kvalificerade vetenskapsmän i sin mission att hejda Hitler. De insåg att det de sysslade med skulle innebära ett historiskt vägskäl för mänskligheten och arbetade i tro att det man nu gjorde skulle lägga grunden för en fredlig värld.

Efter kriget och atombombernas fruktansvärda dödande i Japan vittnade Oppenheimer att han som fysiker kände ett personligt ansvar för att ha före­sla­git, stött och förverkligat atombomben. Vi har syndat och kan inte längre göra anspråk på ansvarsfrihet inför samhällets öde. Bethe blev hårt enga­gerad i motståndet mot skapandet av vätebomben. Tillsammans med tio andra framstående fysiker skrev Bethe: ”Vi anser att ingen nation har rätt att använda en sådan bomb, hur rättfärdig dess sak än är. Bomben är inte längre ett vapen i krig utan ett medel för utplåning av hela befolkningar. Dess användning skulle förråda alla moraliska normer och själva den kristna civilisationen.”

Produktionen och bruket av kärnvapen är en av vår tids allvarligaste frågor. Dessvärre uppfattar alltför många efter avspänningen mellan öst och väst och de beslut som tillkännagetts om nedskärningar av lagret av kärnvapen att förekomsten av dessa inte längre är så allvarlig. Vad som nu pågår är hoten från stormakterna att använda kärnvapen mot de länder som utvecklar kärnvapen eller som i Irans fall säger sig utveckla kärnkraft. De länder som har kärnvapen och ser detta legalt är alltså beredda att bruka dessa för att förhindra andra länder att skaffa sådana.

Nu utvecklas taktiska kärnvapen för att användas vid försvars- eller anfallskrig. Storbritanniens och USA:s kärnvapen anses av dem föråldrade och beslut har fattats att förnya dessa massförstörelsevapen och från USA:s sida finns det planer på att placera ut kärnvapen i rymden – mot alla internationella avtal om att rymden inte skall få befästas. Fler länder har i dag tillgång till kärnvapen än då avtalet fattades om förbud mot spridning av dessa vapen.

The Church of Scotland – som är presbyteriansk – tog ett kategoriskt uttalande i sin generalförsamling 1984 att kärnvapen strider mot Guds vilja. Frågan är vad vi som kyrkor och som enskilda kristna gör inför det reella hotet att kärnvapnen kan utsläcka allt liv på jorden? Vi vet att det vid flera tillfällen varit ohyggligt nära att kärnvapen skulle ha brukats vid uppfattade hot. Vid något tillfälle blev det uppenbart att det tolkade hotet var stora fågelflockar – liknande de hot som militären hävdade om ubåtar på svenskt vatten.

Att de tekniska framstegen skapar etiska problem är inte något nytt. Det gäller inte minst inom vapen­tek­nologin men också inom andra områden. Det är inte ovanligt att de som ifrågasätter vad som pågår inom teknosamhället uppfattas som motståndare till all teknik och dess framsteg. Men det är inte grunden till de olika frågor som måste ställas inför vad som sker inom teknikens värld. Det gäller de etiska konsekvenserna av teknikens triumftåg. Måste allt produceras som kan produceras – bland annat med tanke på miljön och på att jordens resurser faktiskt är begränsade? Det är handlar om att en mycket stor vetenskaplig och teknisk ”elit” är engagerade i skapandet av ohyggliga massförstörelsevapen. Det är frågan om överflödet på lyxvaror och bristerna på det som människor behöver för sin överlevnad.

Vem är herre – maskinerna eller människan? Dagens dominerande ideologi är – enligt Jürgen Habermas – den vetenskapliga och teknologiska ideologi som ersatt de traditionella legitimeringarna och trosuppfattningarna som tidigare gällt för att rättfärdiga makt. Till detta knyter filosofen Paul Ricoeur an och hävdar: ”Det är just av detta skäl den vetenskapligt-tekniska apparaten har upphöjts till ideologi, nämligen för att legitimera de förhållanden av förtryck och ojämlikhet som är nödvändiga för att det industriella systemet skall fungera men som döljs bakom olika former av ersättningar till systemet.” Han menar att förtrycket maskeras i borgerlig ideologi genom den legitimitet som det fria arbetskontraktet ger.

Ricoeur hoppas att tidigare traditionella källor för ett handlande i samförstånd skall återupplivas. Kritiken har sin tradition och han visar på den enligt honom ”mest imponerande av alla traditioner, de befriande handlingarnas historia, Exodus och Uppståndelsen”. En befriande eskatologi grundas i återberättandet av befrielsens historia i det förflutna. Titeln på Ricoeurs bok Från text till handling är en utmaning till alla läsare med förankring i ord och texter. [xi]

”Homo oeconomicus”

I Salomos Vishet finner vi en analys av samtiden som gäller också vår tid. Den handlar om krukmakaren som i sin tävlan med guldsmeder och silvergjutare frestas till förfalskningar.

”Ty han känner inte den som formade honom själv, som andades in en själ med kraft att verka och blåste in en ande med liv i honom. I stället menar han att vår tillvaro är en lek, att livet är en marknadsfest där det finns pengar att tjäna. ”Inkomster måste man skaffa sig bäst man kan”, säger han, ‘även om medlen blir onda’.” [xii]

Myten om framsteget är titeln på en bok med en analys av vår tid av Georg Henrik von Wright. En huvudingrediens i myten är föreställningen om evig ekonomisk tillväxt och expan­sion. Så har denna myt ”fått en dominans under vilken andra former av mänsklig andlighet – artistisk, mora­lisk, religiös – antingen om­intet­görs eller förvisas till den irrationella trons och okontrolle­ra­de käns­lans underjord”. Wright ser framför sig detta perspektiv:
”Jag tror det är nyttigt att vara medveten om realismen i de apokalyptiska perspektiv, som öppnar sig för oss. Djur­arter har uppstått och gått under. Homo sapiens är säkert inte något undantag från den för­gänglighetens lag, som gäller för allt levande. Psalmistens ord ’Lär oss betänka, hur få våra dagar är, på det att vi må undfå visa hjärtan’ har en innebörd, inte bara för den enskilde, utan också för mänsk­­­ligheten som art. En gång skall männi­skan sä­kert för­svinna från jorden och det kan vara värt att besinna, att den dagen kanske är närma­re än vi tror.” [xiii]

På samma sätt som naturvetenskapens ideologi och metodik brett ut sig över andra livsområden och resulterat i ett förvetenskapligande av världen så sker med den ekonomiska rationaliteten. Jürgen Habermas gör en distinktion mellan vad han kallar system respektive livsvärld. I systemvärlden finner vi ekonomi och politik, pengar och makt. Livsvärlden är det vanliga livet med våra åsikter, värderingar och val där relation och kommunikation finns. Problemet är att systemet invaderat livsvärlden. ”Den ekonomiska rationaliteten ’koloniserar’, förtingligar och stympar hela den väv av relationer som den sociala integrationen, individernas uppfostran och socialisering är beroende av.” Pengarna brukas som mätare i de mest skiftande sammanhang där de inte hör hemma. Människan träder fram som homo oeconomicus. [xiv]

Frågor måste ställas inför den eko­no­miska rationaliteten, pen­ning­ens, Mammons herravälde över vår tid – ekonomismen – ett av de allvarligaste hoten mot hela skapelsen. Vad har gjort detta möjligt?

Marknaden och dess krafter påverkar självfallet hela samhället. Vad händer i samhällen med demo­kra­tisk tradition med dess institutioner? Många uppfattar ett allt större demokratiskt underskott. ”De globala spelarna” håller på att ta över den finansiella makten från nationalstaterna menar FN:s förre generalsekreterare Boutros Boutros-Gahli. Demokratin försvaras i vissa länder, men vad hjälper det då teknokraterna med sitt auktoritära system regerar globalt? [xv]

Analyser av samtiden är uttryck för en kritisk medvetenhet i syfte att återuppväcka ansvar. För­ut­sätt­ningen för en levande demokrati är att den enskilda människan har bostad och arbete. Grunden för poli­tisk frihet är materiell trygghet. Där demokratin hotas föreligger möjligheterna för totalitära regimer och ideologier. Marknadsfundamentalism är en form av demokratisk analfabetism.

Nyliberala ideologer kan numera definiera staten bara som värd för den transnationella ekonomin. Det får till följd att de multinationella företagen lever som parasiter på nationalstaterna. Statsmakten och poli­ti­ken befin­ner sig på reträtt från den reella makten och besluten. Den utmaning som politikerna i dag står inför är att återupprätta staten. Politiken måste få företräde framför ekonomin.[xvi]

Kasinoekonomin är den beteckning som bäst träffar det ekonomiska spel som pågår menar professor Lars Ingelstam. Den valutahandel som gäller betalning av varor och tjänster är i dag endast en tiondel av vad som omsätts på den ekonomiska marknaden. Dygnet runt pågår en internationell penningspekulation för att tjäna pengar på valutornas och börsernas kursförändringar som alltså utgör nio tiondelar av den ekonomiska omsättningen. Detta utgör självfallet ett oerhört problem för det globaliserade samhället – och därmed för de enskilda människor som inte kan delta i det ekonomiska kasinot.

Mot detta ekonomiska spel sätter Ingelstam den sociala ekonomin som arbetar utan krav på vinst. Han visar att detta sociala arbete i vårt land i praktiken omfattar 3,5 miljoner heltidstjänster i form av frivilligt arbete i organisationer och för släktingar och vänner och i oavlönat hushållsarbete. Vinstmotivet är alltså inte den enda drivkraften för att människor arbetar. Det ordinarie lönearbetet omfattar 4,5 miljoner heltidstjänster med tyngdpunkter i det privata näringslivet och i den offentliga sektorn. Till det kommer en liten del inom den sociala ekonomin.

Det finns i dag ett fjäsk inför storföretagen för att – som det uttrycks – marknaden inte skall bli missnöjd. Inkomstskillnader tillåts bli större med helt abnorma löner till det lilla fåtal som med sina topptjänster uppenbarligen anser sig värda dessa. Ingelstam ifrågasätter påståendet att kostnaderna för välfärdsstaten skulle ha blivit övermäktiga – motivationen för sänkta skatter och den nedrustning som pågår av folkhemmet. [xvii]

”Det nya med ‘ka­pitalismens anda’ är den endimensionella, för varje annan hänsyn än lönsamheten likgiltiga trång­synthet, med vilken den kapitalistiske företagaren driver den ekonomiska rationaliteten till dess yttersta konsekvenser.” Så uppfattas kapitalets herravälde med dess grund i den ekonomiska rationali­te­ten.[xviii]

Kanske blir konsekvenserna av homo oeconomicus framfart allra allvarligast då följe slås med homo biologicus. I sjukvården som i dag lämnas ut på den öppna marknaden, i den medicins­ka forskningen med dess starka kopplingar till företag och i läkemedelsföretagens allt större relation till läkarna och deras utskrivning av mediciner ser vi ett nära samband mellan biologi och ekonomi.

De medicinskt tekniska framstegen är väl en­bart positiva och utan komplikationer? Nej, kans­ke inte minst där uppstår verkligt svåra etiska frågor. Många ser nödvändigheten av en etisk diskussion kring konstgjord be­fruktning relaterad också till frågan om kloning av människor. Barnets perspektiv är efterlyst och inte endast de vuxnas. ”Den biologiska eller sociala ingen­jörskonsten kan göra barn till offer för en egocen­trisk vuxen­värld.” Dessa svåra frågor får inte vara frågor bara för experterna och forskarna. Det behövs fördjupade samtal med alltfler inblandade. [xix]

”Medicinska framsteg gör livet lättare, men också mer komplicerat.” Det gäller bland annat den passiva dödshjälpens problematik och om och när a­bort blir dödshjälp och riktas mot till exempel oönskade flickor eller barn som antas födas med funktionshinder. Vår död blir i allt högre grad avhängig beslut, där medicinska aspek­ter­ och etiska vägs mot ekonomiska. Frågan om abort kompliceras av att man i dag kan få allt tidigare födda barn att över­­­le­va. ”Risken finns att tekniken här skenar i väg från etiken.” [xx]

Hit hör också den kanske mest ofattbara frågan om patenträt­ter på mänskliga gener. Där man tidigare varit ganska restriktiv sker i dag en förändring inte minst orsakad av ett intensivt lob­by­arbete från läkemedelsföretagens sida. Det handlar alltså om patent på liv där utveckling­en tycks ha sprungit ifrån den politiska kontrollen.

Ett graverande exemplen på ”den ohämmade kapitalismen” ser författaren John Le Carré just inom läkemedelsindustrin. Han menar att såväl politiker som vi vanliga lever i illusionen att denna industri – som skall stå i livets tjänst – gör detta med starka etiska krav. Hans slutsats vid en granskning av detta är att så inte är fallet. ”Big Pharma” har en myck­et ”nattsvart baksida, präglad av enorma rikedomar, avancerat hyckleri, korruption och girighet”.

Han exemp­lifierar med: rekryteringen av ”frivilliga” försökskaniner från tredje världen för prov av nya medi­ciner, hot om handelssanktioner mot fattiga länder om de säljer billig medicin, kostnaden för marknads­fö­ringen vilken är dubbelt så stor som för forskningen och vad han kallar ”patentspelet”. Allvarligast ser han företagens allians med läkarkåren som får till följd en korrumperad läkarkår. Till och med de som skall granska läkemedlen har nära rela­tioner till dessa företag. Vi kan naturligtvis hävda att detta bara är överdrifter av en känd deckarförfattare. Men är det så? [xxi]

Vad sker inom kulturen på grund av homo oeconomicus. Där marknadens aktörer talar om ett utökat utbud och de positiva poängerna med de kommersiella medierna ser vi alltmer likartade produk­ter som tävlingar, såpor, underhållningsmusik, sockersöta serier och deckare. Kulturen har ge­nom tiderna sökt stå utanför marknaden men har i dag i allt högre grad reducerats till en vara.

Det allvarliga är att de globala marknadskrafterna alltmer kopplas samman med makt över tänkande och skapande av de produkter inom media som ger människor så mycket av grunden för deras liv och ställningstagande. Är det tid för en motståndsrörelse till försvar för universella värden och konstnärligt skapande? Vad får vi i dag genom media till grund för våra livsfrågor om vilka vi är och hur vi skall leva?

Girigheten som drivkraft

”Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig.” På den begäran till Jesu blev svaret att han inte var satt att döma eller skifta mellan oss människor i de frågorna. Det är vår egen uppgift att lösa tvistefrågor av det slaget. Förutsättningarna för det finns hos oss. Det gäller att bruka dessa utifrån de värderingar som enligt honom gäller för ett meningsfullt liv. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar och visade på följderna av ett felaktigt perspektiv på vad som är av verkligt värde i en människas liv. [xxii]

Etik och moral är i dag aktuella frågor som ofta lyfts fram när ekonomiska oegentligheter skett. Frågan är om etik också har att gör med hur jag lever mitt liv och mina affärer.

Individens egenintresse var för den skotske ekonomen Adam Smith den grundläggande motivationen i det eko­no­miska livet. Tillsammans med likasinnade ekonomer formade han spelteorin för homo oeconomicus och la därmed i senare delen av 1700-talet grunden för den framväxande nationalekonomin. Smith hävdade att den fria individualis­men skulle leda till såväl social harmoni som största möjliga välstånd och så motiverades laissez-faire-liberalismen. Dess slagord låt gå byggde på övertygelsen om det fria kapitalets rörelse på såväl det civila som det samhälleliga planet – ingen statlig inblandning i det ekonomiska livet. I dag tankegångar som präglar nyliberalismen.

Är detta karaktäristiken på homo oeconomicus? I varje fall uppfattar många att det i dag finns samhällsteorier som grundas i girigheten som utvecklingens främsta drivkraft. En av näringslivets egna, Bo Ekman, utmanar dessa genom att ta upp de etiska frågorna. När företag förlorar kontrollen över girigheten lurar katastrofen. Han citerar den ameri­kanske ekonomen Alan Greenspan som ser en ”smittsam girighet” inom det amerikanska närings­livet. Ekmans slutsats är att girighet och omo­ral förstör kapital och börsvärde. Alltså att homo oeco­nomicus med egot i centrum blir ett hot mot själva marknadsekonomin – för att uttrycka det med Ordspråksboken – ”en storman som förtrycker de svaga är ett slagregn som fördärvar grödan”. [xxiii]

Den ekonomiska kris som bröt fram hösten 2008 satte dessa frågor på sin spets. Krisen har blottlagt denna girighet och dess frukter. Penningen och vinsten fick råda och hundra tusentals människor har lämnat sina jobb och många av dem sina hus. De ekonomiska spelreglerna har gynnat exploatörer samtidigt som de slagit undan fötterna för sund ekonomisk och teknologisk hantering av samhällets uppbyggnad. Den enskilda människan har inte varit mycket värd då girighetens ande och dess fångstarmar lagt under sig allt större andelar av samhällets resurser – inklusive dess människor.

Vad som gällt i alla tider om de människor som låtit girigheten regera gäller i dag. ”De har inte funnit någon möjlighet att tillfredsställa sin lystnad utan att kränka andra.” [xxiv]

”Att ha eller att vara?” är den fråga samhällsteoretikern och filosofen Erich Fromm ställer i en av sina böcker. Han tar upp ägandets livsform som för honom står i klar motsats till varandets livsform. Den privata äganderätten som för vår tid är en helig ko granskas närgånget. ”Det är svårt att vara opartisk när man lever i ett samhälle som har privat äganderätt, profit och makt till stöttepelare. Att förvärva, att äga och att göra sig en förtjänst är varje individs heliga och oförytterliga rättighet i det industriella samhället.” Som bakgrund till detta ser Fromm dess grundläggande princip: ”Var och hur jag förvärvade min egendom eller vad jag gör med den är uteslutande min egen angelägenhet. Så länge jag inte bryter mot lagen är min rätt oinskränkt och obetingad.”

Sida vid sida med humanismen uppfattar Fromm att en ny hedendom utvecklas som ett reellt hot mot mänskligheten. Vad värre är – utan att människor är medvetna om vad som skett och präglar nutidsmänniskan. En treenighet är för honom kärnan i denna nya religion: den obegränsade produktionen, den absoluta friheten och den oinskränkta lyckan. Den enda möjligheten till ett nytt och annorlunda samhälle ser Fromm i drastiska samhällsomställningar genom djupgående förändringar i människors hjärtan. En förgörande skilsmässa mellan förnuft och hjärta har ägt rum. [xxv]

”Har de ingenting lärt, dessa ogärningsmän, som lever på mitt folk, äter det som bröd och aldrig åkallar Herren?” Det är ett varningens ord från Psaltaren inför hotet att smittats av girigheten. [xxvi]

Den ekonomiska vetenskapens dominans har alltför ofta lett till att människor befriats från ansvaret för sina handlingar. Man har blivit funktionärer för kapitalet och behöver varken ta ansvar för beslut eller verksamhet. Människans plats i samhälle och arbetsliv och den roll hon ges får konsekvenser för hennes ansvarighet. De opersonliga marknadskrafterna agerar och den enskilda människan ställs åt sidan.

Detta står i högsta grad i kontrast till uppfattningen av människan som ansvarig förvaltare av skapelsen. Från bilden av människan som Guds medarbetare i nära relation till skapelsen framträder människan som ett verktyg för att både för sig själv och andra skapa vinst och förmåner. Hon är producent – i dag till och med inom vården – i stället för att vara skapande medmänniska.

Behovet av etik inom ekonomins område har aktualiserats alltmer utifrån de katastrofala turer som ekonomin och dess företrädare i dag tagit. Detta har varit möj­ligt på grund av det värdetomrum som bildats i dagens samhälle då de gamla värderingarna spolats och inte ersatts av nya bärande värderingar.

Begreppet plikt tillhör inte dagens vokabulär. Det gör däremot begreppet profit. De två begreppen relaterar samhällsdebattören Göran Rosenberg till varandra i sin bok Plikten, profiten och konsten att vara människa. Han går tillbaka till romaren Cicero som menade att förmågan till plikt var det som skilde människan från djuren. Plikten hörde samman med det hedervärda och inget i livet var fritt från plikt.

Det kategoriska imperativet var den trossats som Immanuel Kant proklamerade. Människan skall handla efter de principer som hon önskar se upphöjda till lag. Med Jesu ord förankrade i lagen och profeterna: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”

Men det som människan förr gjorde av plikt skall i dag ske med det upplysta egenintresset som grund. Rosenberg hävdar: ”Individens frigörelse från nedärvda band och förpliktelser blev en starkare drivkraft i samhällsutvecklingen än individens skyldighet att respektera och vidmakthålla dem.” Rättigheterna sätts i dag i fokus – inte skyldigheterna. Viljan till frihet och oberoendet av varandra svarar upp mot våra krav på rättigheter medan beroendet av varandra leder till skyldigheter.

Detta leder fram till Rosenbergs tes att det i dag är profiten som gäller – inte plikten. Med profiten som drivkraft skall ”sjukvården bli effektivare, äldreomsorgen mänskligare och skolan vitalare”. Vad menas med ökad effektivitet i omsorgen om gamla och svaga, i fostran av barn och i vården av sjuka? Handlar det om att ge dessa allt mindre av vår tid? Ekonomins profeter deklarerar inte bara sina trossatser. De tar avstånd från plikten som man ser som ”en metafysisk och psykologisk mördare” i klar motsättning till dagens rationella livssyn. Detta inte bara proklameras utan omsätts i praktisk politik.

”Vi är på väg att få samhällen som är till för ekonomin i stället för ekonomier som är till för samhället.” Så tillspetsat formulerar den amerikanske samhällsforskaren Edward Luttwak sina farhågor i en granskning av vad han kallar ”turbokapitalismen”. Kan ett samhälle överleva där plikten som grundläggande samhällskraft har ersatts av profiten. ”När allt kapital effektivt kan placeras där det ger högst avkastning, blir det inget kvar för institutioner som envisas med att bedriva icke-lönsamma verksamheter på moraliska förpliktelser, professionell etik, höga ideal eller gammal sedvänja.” Profiten har aldrig tidigare kunnat lösgöra sig från plikten som i dag. [xxvii]

Allt fler äldre människor och därmed ett växande antal svaga och sjuka kräver allt större kostnader att bäras av de ännu friska och starka. Det är för Göran Rosenberg en av anledningarna till filosofin att vården av sjuka och behövande skall organiseras efter nyttomoraliska utgångspunkter underbyggt av den allt starkare utilitaristiska rörelsen. Det kan aldrig vara profiten som skall styra vår omsorg om varandra och då inte minst om de svaga. Än en gång lyfter han här fram plikten.
”Ur den existentiella svaghetens gemenskap föds sympatin och empatin. Vår relation till den Andre förvandlas från kalkyl till ansvar… Vård är en verksamhet som kan se ut som en produkt och organiseras som en produkt och ibland också mätas som en produkt, men den kan i längden inte vara en produkt eftersom vårdens verksamhet bygger på en i grunden ojämlik och ovillkorlig relation mellan de tillfälligt starka och de ofrånkomligt svaga.” [xxviii]

”Detta är inte vad jag kallar liv och jag uppfattar att man anser mitt liv vara över.” Så uttryckte sig en kvinna i ett äldreboende i Stockholm. Samtidigt som den fysiska standarden aldrig varit högre för de boende erfar många en brist på livskvalité. Ekonomin tycks slå ut humanite­ten. Det pågår en intensiv debatt om hur vi tar hand om de alltfler äldre som är i behov av vård och omsorg. Skräm­mande bilder har getts på ovärdigt boende och en ovärdig syn på och behandling av äldre.

Många sätter likhetstecken mellan globalisering och internationalism. Men en globalisering på marknadskrafternas villkor står långt ifrån det internationella perspektiv som grundas i alla människors lika rättigheter. Det är viktigt att här påminna om kyrkornas oerhörda arbete för internationell solidaritet. Kristi kyrka har kallelsen att vara salt och ljus. Det är inte svårt att visa på åtskilligt i missionens historia där kyrkor allierat sig med makten och de ekonomiska intressena. Saltet har mist sin sälta. Men evangeliets grund är alla människors lika värde och kallelsen till arbete för rätt och rättfärdighet. Och där har både enskilda kristna och kyrkor ställt sig i spetsen för att dessa ord skall få bli ”kött”, inkarneras och inte bara vara vackra paroller.

Globaliseringens segertåg över världen är inte lika med internationell rättvisa och välfärd för mänskligheten. I dag kan kapitalet när som helst röra sig vart som helst utan att de ansvariga nämnvärt behöver bekymra sig för de sociala konsekvenserna.

Är mänsklighet till salu är en berättigad fråga. Människolivets olika sidor som beteende och känslor kontrolleras och saluförs som produ­cerade va­ror. Då globaliseringen tycks lägga hela samhällslivet under ekonomin hotas det mänskliga li­vet och dess värden och samtidigt själva förutsättningen för det ekonomiska livet – människan själv. Samhälls­ned­läggningar, regnskogsskövlingar, klimatförstöring, fattigdom och korruption följer i den ekonomiska politi­kens spår och tycks inte kunna hejdas av etiska och religiösa värden. Tillspetsat har någon tecknat hur ekonomins do­mi­nans resulte­rat i en mänsklighet av nyktra nihilister.

Nyttans diktatur

”Naturen har satt två suveräna herrar att styra över människorna: Smärta och lust. Det är dessa som pekar ut vad vi bör göra och som bestämmer vad vi kommer att göra. Fästade vid deras tron är å ena sidan mått­stocken för vad som är rätt och fel och å andra sidan kedjan av orsaker och verkningar. De styr oss i allt vad vi gör, i allt vad vi säger, i allt vad vi tänker… Nyttoprincipen erkänner denna underkastelse och uppfattar den som grundvalen för det system vars mål är att bygga upp lyckans struktur med hjälp av förnuft och lagen.”

En i dag mycket framträdande tolkning av människan och hur hon skall forma sitt liv inte minst i relationen till teknologi och ekonomi är utilitarismen. En av dess företrädare var Jeremy Bentham som i citatet ovan sammanfattade sin syn på livet. En av upplysningens män Claude Adrien Helvetius var en annan av dess förgrundsmän. Han menade att naturveten­ska­pen kan ge svar på alla våra frågor. Drivkraften för människan är, menar man, egenintresset, egot. Människan söker lust och söker undvika olust. Då den enskilde gör detta tjänar det helheten.

Största möjliga lycka för största möjliga antal människor var det mål för samhället som formulerades och blev grunden för utilitarismen. Bentham sökte utveckla ett system för att kunna räkna ut vad som skapar lust. Han satte fokus på handlingarna, vilka som ger mest lust, när lusten kom­mer och hur länge den varar. Konsekvenserna av ens handlande av­gör handlingens nytta, (utility) och blir avgörande för den nyttofilosofi, konsekvensetik som utilitarismen utgör.

I anslutning till upplysningstidens rationalism menade Bentham att rätten inte hade något över­­natur­ligt ursprung utan byggde på empiriska fakta som förbud och befallningar från maktens människor. Lag­stift­ningen var till för det allmännas bästa. Han förnekade att det finns något sådant som rättigheter. Eftersom det saknades empiriskt underlag för dessa så var de fantasins fiktioner. För Bentham handlade det om att skapa ”lyckans maximering” vilket gällde uppfyllandet av högsta möjliga lustkänslor. Utilitarismen fram­träder både som teori för personlig moral och som teori för offentliga val eller kriterier gäl­lande samhälleligt handlande. [xxix]

Den mest framträdande svenske företrädaren för utilitarismen är filosofen Torbjörn Tännsjö. Han söker visa att hedonistisk, njutningsorienterad utilitarism är den bästa grunden för moralen och bedriver med den utgångspunkten sitt författarskap.

Det är slöseri att vid en transplantation ge organ till en 60-åring om alternativet är en 30-åring, menar Tännsjö. Det kan ju tyckas som en mycket riktig ståndpunkt. Motiveringen är utilitaristisk – ”ingreppet gör störst nytta på det viset”. [xxx]

Tännsjö tar upp frågan när det är rätt respektive fel att döda. Han redovisar sin pragmatiskt-utilitaristiska ståndpunkt och ställer den mot den religiöst förankrade uppfattningen om livets helighet och synen på livet som den enskildes oavvisliga rättighet, vilka han underkänner. Utilitarismen tar inte ställning till dödandet som sådant. Denna ser till konsekvenserna om det är moraliskt acceptabelt. Detta gäller såväl mord som dödande av spädbarn och aktiv dödshjälp som dödsstraf­f.

Till dem som står för upp­fattningen om livets helgd ställer Tännsjö i sitt avsnitt om icke livsvärdiga individer frågan: ”Vad säger de då de ställs inför ‘normala’ individer av andra arter än den mänskliga (schimpanser, gorillor, orangu­tanger), som har mer utvecklade själsliga funktioner än åtminstone vissa gravt utvecklingsstörda individer födda av människor? Om dessa oskäliga djur (dvs. djur utan förstånd) saknar själ är det svårt att se varför inte också gravt utvecklings­störda skulle göra det.” [xxxi]

Svaren på dessa oerhört svåra frågor är för Tännsjö avgörande för hans ställningstagande att ”understundom dräpa”. Inför detta ställde en kritiker frågan: ”Vem skall understundom dräpas?” Denne såg inte att livet som regel erbjuder enkla tvådimensionella lösningar som han uppfattade att Tännsjö arbetar utifrån. Frågorna om liv och död löser vi inte genom en klinisk argumentation. Finns det en trend mot en syn på livet som tillåter allt – från selektiva aborter till smarta droger och plastkirurgi? Kritiken av Tännsjö brände till genom konstaterandet att ”livsfrågorna är alldeles för allvarliga för att överlåtas åt utilitaristiska professorer i moralfilosofi”. [xxxii]

Är det förenligt med läkaretiken att medverka till en förädling av ”människorasen”? Det är en fråga som ställs i relation till den gamla läkareden och dess efterföljare i Genevedeklarationen med dess första löfte: ”Jag lovar högtidligen att viga mitt liv åt mänsklighe­ten.” Socialdarwinismen födde dröm­men om det friska samhället och för att åstadkomma detta la många läkare läkaretiken åt sidan under nazitiden i Tyskland.

Mot bakgrund av biologins frammarsch pläderar Tännsjö för att vi skall låta gen­tekni­ken skapa bättre människor. Vi skall inte nöja oss med den natur vi är utan förbättra den. Det borde va­ra möjligt med ”manipulation” för en bättre människa – också gällan­de de personlig­hets­drag som är av moralisk betydelse. ”Målet skall vara att mänskligheten ersätts av en art med bättre förutsättningar att leva ett lyckligt och fredligt liv.” Det bör vara fritt fram för den fria männi­skan att tillgodogöra sig vetenskapens framsteg. [xxxiii]

Reaktioner kom bland annat från ”De synskadades förening” som såg hur företagen och de rika skulle ta hem ”vinsten”. Man undrade om det i dag bara är de med funktionshinde­r som envist hävdar att man duger och att deras liv inte på något vis är minder­värdiga. Det finns inte någon gen­väg till den goda männi­skan. Män­niskan är inte styrd enbart av sina gener så att hennes problematiska fram­to­ning skulle justeras genom byte av några ge­ner.

En ensidig biolo­gisk syn på människan får betänkliga konse­kvenser såväl för den enskilda människans ansva­righet som för vetenskapsmän och företag som arbetar med biotek­nik. Det är kanske därför som kravet på skärpta etis­ka hänsyn och regler inte minst har gällt biotek­niken och läkemedelsföretagen.

Samhällsdebattören Yrsa Stenius ger en mycket intressant analys av Tännsjös utilitarism i sin recen­sion av en av hans böcker. Hon gör den mot bakgrund av minnena från de samtal hennes far hade med sin bror Erik Stenius, professor i teoretisk filosofi. Hennes far var arkitekt och humanist, sökan­de, öppen i samtalen ”med sinnet känsligt för irrationalitet och paradoxer i våra liv”. Farbro­dern var teoretiker och logiker. Hennes upplevelse var hur denne malde på i sitt förödande krav på konsekvens och logisk slut­led­nings­förmåga. Men han avslöjade i detta hur mycket mänskligt som var totalt främ­mande för honom.

”Minnet dyker upp när jag läser utilitaristiskt orienterade moralfilosofer och professor Torbjörn Tännsjö i synner­het… Det dyker upp därför att Torbjörn Tännsjö bygger hela sin nyt­tobaserade moralfilosofi på ett antagande som enligt min uppfattning är felaktigt: han tror att livet låter sig kalkyleras eller i varje fall att vi vore mycket betjänta av att det ginge att kalkyle­ra.” [xxxiv]

En grundläggande tes för utilitarismen är dess konsekvenstes – att det avgörande för om en handling är rätt, orätt eller skall ses som plikt beror på konsekvenserna av handlingen. Tesen innebär att moralnormer i princip är betydelselösa för en hand­lings mora­liska riktighet. Filosofen Harald Ofstad underkänner tesen och hävdar att dess implikationer är etiskt oacceptabla. Det är absurt att en handling är acceptabel – ja till och med plikt – genom utilitarismens additionstanke att vilka som helst negativa konsekvenser kan uppvägas av dess positiva konsekvenser. Utilitarismen är en myt byggd på ”uppfattningen att moraliskt tänkande är ett effektivitetstänkan­de”.[xxxv]

Andra kritiker uppfattar att det som karaktäriserar all slags utilitarism är dess reducering av vad det är att vara människa. Människan ses som handlande endast utifrån nyttan. Detta får till följd en förlust av män­niskors både individuali­tet och originalitet. Männi­skors agerande värderas enbart relaterat till samhällets bästa. Där finns förnekandet av människans självständig­het och bristen på intresse för en männi­skas integritet. Utilitarismen alienerar oss både från våra moraliska känslor och från våra handlingar. [xxxvi]

En avgörande fråga inför utilitarismen är dess fokus på vad som händer i relation till den moraliska frågan om vad jag gör. Utilita­rismens princip att tillåta våld och dödande mot några om detta tjänar nyt­to­principen för många har belysts bland annat med bombmattorna över Tyskland, atombomberna över Japan i andra världs­krigets slutskede och USA:s krig i Vietnam. Dit måste nu också fogas krigen i Irak och Afghanistan och konflikterna och bruket av våld i Mellanöstern. Alla medel har varit godkända om de ansetts leda till ett ”gott slut”. [xxxvii]

Utilitarismen har betecknats som ”lyckans evangelium”. Det finns inte någon plats för lidandet, för sorg, smärta och sjukdomar. ”Lyckoevan­geliet” bygger på tro och inte – som dess företrädare hävdar – på vetande. Dessa tycks inte veta vad verklig mänsklig lycka eller vad mänskligt lidande är och hur man skall kunna minska detta. Bakom lyckoevangeliet finns en koalition av ”filosofins pragmatiker, biologins människoförbättrare, läke­medelsindustrins hälsomånglare och underhållningsindustrins bedövningsproducenter”. Frågan är vem som i dag står emot denna blandning?” [xxxviii]

Nyttans och lyckans perspektiv! Är det inte nyttans och lyckans diktatur? Den människa som inte anses tillräcklig nyttig och som därför tillhör – som somliga uttrycker det – den tärande delen av samhället utmönstras ur arbetslivet och ställs därmed mycket ofta vid sidan av det pulserande samhällslivet.

”Att verkligen leva är att våga välja sina vyer…
Dröm gärna och helst vad tiden inte vill…
Den närmaste tiden är våldtagen och belagd med alla tänkbara bojor
inte minst nyttans och den fadda trevnadens
med dess andliga billiga trygghetsvadd och dess leksaksvagn åt alla.”

Med de orden ger Harry Martinson sin upplevelse av de trånga vyer som vi alltför lätt frestas leva under när nyttan ställs i centrum och vi söker en trygghet i en vardag utan större och utmanande perspektiv. [xxxix]

Gud och Mammon

”Ur en stinkande källa drack han vatten.
Han blev sjuk och gick bort från mej den natten.
När hans blick hade slocknat
då gled klockan ur hans hand.
Och, Kristina, guldet blev till sand.
Åh Kristina, guldet blev till sand.”

Många har gripits av musikalen Kristina från Duvemåla och Roberts sång vid hans hemkomst efter jakten på guld och förlusten av sin kamrat. Sångens ord guldet blev till sand handlar inte bara om Robert. Dess sanning är en alltför levande verklighet för människor i dag.

I Gamla Testamentet läser vi om dansen kring guldkalven. Israels folk hade tröttnat på att vänta på Mose då han gått upp på Sinai berg för att vara i sam­­tal med sin Gud. De formade då en guldkalv till sin gud och satte därefter igång en väldig dans kring denna kalv. Känner vi igen denna i dagens kommers – där inte bara marknads­fol­k deltar utan också politiker och vi ”vanliga” människor? [xl]

Vi citerar gärna och tilltalas av Jesu ord om att lämna alla våra bekymmer för det materiella. Vi skall se och lära av att ge akt på himlens fåglar och ängens liljor – deras skönhet och till synes fria bekymmerslösa liv. Bakgrunden till de orden av Jesus är hans ord om vår relation till penningen och det materiella: ”Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl.”

Jesus konstaterar vidare att där vi har vår skatt där finns också vårt hjärta och säger: ”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” [xli]

Vi ställs inför ett val som gäller vår livsstil och våra värderingar. Frågorna är vem eller vad som styr våra liv. Det hand­lar om vår brottning med penningen och det materiella – med Mammon, som är den personi­fi­ering Jesus använder. Det arameiska ordet mammon, rikedom, har tro­ligen släktskap med ordet aman som betyder det man förtröstar på. Vi brukar också begrepp som Kapi­ta­l eller Marknad.

Klart är att övertygelsen om marknadskrafternas förmåga att styra samhället har re­ligiösa drag. Vad innebär det när politiker ser förslag som goda och riktiga men så konstaterar att ”mark­na­den inte tillåter det”? Är inte det uttryck för någon slags religiös övertygelse på ”en hand” som styr och som inte får ifrågasättas? Marknadens tempel byggs och dansen går för fullt kring guldkalven.

Hur ofta har vi inte under de senaste åren hört ‘Marknaden’ nämnas i de ekonomiska ny­heterna som ett nästan mytiskt väsen, en gudom. ‘Marknaden reagerar positivt’, Mark­naden tycker inte om det nya förslaget’. Är inte Marknaden märkvärdigt nära släkt med Mammon, den enda gud som Jesus polemiserar mot med namns nämnande? Ingen kan tjäna två her­rar… Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon. Martin Luther skrev i Stora katekesen: ‘Mammon är den vanligaste avguden på jorden’.

Orden är hämtade från boken Ut ur guldburen skriven av förre ärkebiskopen Gunnar Weman och pastor Lars Lindberg. [xlii]

Det är ett stort allvar i Jesu ord om de människor som prioriterar penningen. ”Allt sådant jagar hedningarna efter.” Därmed ställs vi inför vad det är att vara människa i den värld där Mammons herravälde är så starkt. Marknaden styr och tillbeds. De allmänna resur­serna räcker inte till för äldre­om­sorg, sjukvård, barnomsorg och skola. Samtidigt sätts det nya rekord på börsen med omsättningar var­je dag på ett antal milli­ar­der kronor. Många har uppfattat att den kris vi genomgår i samhällsekonomin också gäller vår privata ekonomi. Så är det inte ge­ne­rellt. De flesta av oss har en eko­no­mi som gör det möjligt att leva gott för att inte säga utomordentligt väl sett i ett internatio­nellt perspektiv. Ingen tidigare genera­tion svenskar har haft det så bra materiellt som vår.

Följande fråga ställdes till Jesus: ”Mästare, vi vet att vad du säger i din undervisning är riktigt och att du inte tar hänsyn till person utan verkligen lär oss Guds väg. Är det rätt eller inte att vi betalar skatt till ke­j­sa­ren?”

Nu var de vackra orden till Jesus inte särskilt uppriktiga utan sagda för att genom den kontro­ver­siella frågan söka få Jesus på fall. Jesu svar säger oss något helt avgöran­de om våra skattefrågor: ”Visa mig en denar. Vems bild och namn finns på den?” – ”Kejsarens”, svarade de. Då sade han: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” [xliii]

Uppenbart är för Jesus inte myntet det problematiska – utan hur vi brukar det. För Jesus är inte Gud och ”kejsa­ren”, statsmakten de två mot varandra stå­ende alternativen – utan Gud och Mam­mon. Vad tillhör och vad ger vi Gud?

”Så skall den stora staden Babylon med våldsam kraft slungas i djupet och aldrig finnas mer. Aldrig mer skall sång och musik från harpospelare och flöjtspelare och trumpeter höras i dig, aldrig mer skall någon hantverkare av något slag finnas i dig. Ljudet från en kvarnsten skall aldrig mer höras i dig, ljuset från en lampa skall aldrig mer lysa i dig, och rösten av brudgum och brud skall aldrig mer höras i dig. Dina köpmän var jordens herrar, ty alla folk förfördes av din trolldom.” [xliv]

Uppenbarelseboken ger oss denna tankeställare till hjälp i analysen också av vår tid. Babylon finns inte längre i likhet med många andra världsstäder. Babylon är inom judendom och kristendom symbolen för makt, köpenskap, rikedom och herravälde över andra folk. Det babyloniska riket och andra stormakter har gått under. När dagens profeter siar om katastrofer är det många som sätter frågetecken. Det är att observera att det i dag inte främst är kyrkornas röst som hörs. Det verkar vara dåligt ställt inom kyrkorna med profetians gåva – den del av profetian som utgör analys av samti­den.

Heligt vatten… eller…?

”Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen tog de sin väg.
De vattnar alla markens djur, vildåsnorna släcker i dem sin törst.
Vid dem bor himmelens fåglar, från trädens grenar höjer de sin röst.
Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst.
Så framalstrar du bröd ur jorden…
Hur mångfaldiga är inte dina verk, o Herre!
Med vishet har du gjort dem alla.
Jorden är full av vad du har skapat.” [xlv]

Temat för kyrkornas u-vecka för några år sedan var Heligt vatten?. Det fanns ett frågeteck­en efter te­mat som vittnade om att man inte såg det som självklart att sätta begreppet heligt fram­för det mest förekommande ämnet på jorden. Man ville hjälpa oss att se sambandet mel­lan miljö- och skapel­se­­frå­gorna och situationen i tredje världen.

I bönen ”Vår fader” finns orden ”det bröd vi behöver” vilka lika gärna kunde gälla vattnet. Dricksvattnet är inte alls självklart för många, som det är för oss som vrider på våra kranar och låter rent vat­ten spru­ta ut. Det är säkert därför som vi har svårt för att sätta begreppet heligt framför vårt kran­vatten.

Då jag rest i andra länder har behovet av rent vatten blivit allt klarare. Sädesaxen på åkertegarna jag passerade i Etiopien var så glesa att de som skördade dem med sina små handskäror greppade om de små och få stråna för att kunna skörda några korn. Människor tvättade sina kläder i åars smutsiga och säkert bakterierika vatten vilket vi aldrig skulle kunna tänka oss bruka. På hotellet i Addis Abeba borstade vi våra tänder i det sodavatten vi köpt för att släcka vår törst. Det som inte är något problem för oss i Sverige är desto allvarligare för miljarder andra.

I Olov Hartmans skapelsepsalm som jag tidigare citerat finns också ett budskap av helt annat slag än lovsång: ”Men fåglar dör och gräset vissnar och vattnet grumlas i var källa där människan går fram på jorden. Gud såg att det var ont.” [xlvi]

I Bibelns skapelseepos läser vi att Herren Gud satte människan i Edens lustgård för att bruka och vårda den. Det är ord att fundera över för den moderna människan. Det innebär att vi som människor är skapade till ett ansvarigt liv. Det är en påminnelse till mig om att jag – och inte bara män­ni­sko­­slä­ktet – en dag har att avlägga räkenskap för hur jag levt mitt liv. Kyrkofadern Ambrosius, biskop av Milano i slutet av 300-talet, uttryckte grundläggande skapelsetro genom sina ord om att ”jorden skall brukas av alla gemensamt”.

Det finns en spänning mellan orden bruka och vårda och orden härska över som också finns i skapelseeposet. ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” Då människan struntat i innebörden i bruka och vårda har hon gått in i en destruktiv härskarroll och på ett förödande sätt lagt jorden under sig och skövlat den. [xlvii]

Jorden skall inte förbrukas och förstöras. Vattnet skall inte smutsas ner och förgiftas. Det skall inte brukas på ett orätt­färdigt sätt. De flesta av världens rikaste länder lig­ger i de områden där det finns gott om vatten. De fattigaste ligger i den torraste zonen. Vatten­bris­ten i många utvecklingsländer ökar i dag klyftan mellan nord och syd, mellan oss rika och de fattiga.

Skapelsen erbjuder så oändligt mycket av livets goda som vi i glädje och tacksamhet tar emot ur Skaparens hand. Men det goda kan missbrukas och bli destruktivt. Det kan bli våra herrar. Då vi lär oss att ha distans till de skapade tingen kan det bli våra vänner.

Ett av de allvarligaste problemen med ekonomismens framfart i världen är följderna för miljön. I-länderna satsar på tillväxt och vänder sig till tredje värl­den. Men jordens ekosystem räcker inte till för vår livsstil med dess konsumtionsraseri överfört till de fat­tiga.

Globaliseringen har positiva effekter genom att få igång verksamhet i u-länderna men dess frukter når sällan majoriteten i dessa länder, de fattiga. Men i-världens politiker tycks inte se tillväxtens gränser, där till exempel avfallsproblematiken äventyrar hela natursystemet. De privata investeringarna växer och är klart överlägsna i-ländernas bistånd. Men des­sa investeringar görs inte i de fattigaste länderna. Utvecklingen måste vändas annars väntar ekologisk kollaps. Frågan är om det är signalerna om detta vi ser i medias rapporter om naturkatastrofer och klimatförändringar vi nästan dagligen ställs inför.

”Vi håller på att bli vittne till en kollision mellan vår civilisation och jorden som saknar motstycke.” Orden är Al Gores – tidigare vice president i USA och nu nobelpristagare och en av vår tids profetiska röster om människans hantering av skapelsen. Hans budskap är en obekväm sanning, titeln på hans bok och film. Han menar att vi är på kollisionskurs med planetens ekosystem. Den krissituation som målas upp i bild och text utifrån vetenskapliga fakta handlar enligt Gore inte bara om naturvetenskap och politik utan är ”en moralisk och andlig utmaning”.

De mest inflytelserika vetenskapsakademierna i elva länder uppmanade 2005 alla länder att erkänna att hotet om en klimatförändring är otvetydig och håller på att tillta. Chefredaktören för den inflytelserika tidskriften Science har framhållit att det är sällsynt att det inom naturvetenskapen råder så stark konsensus som om den globala uppvärmningens orsaker.

Gore visar på det oerhörda hot som de växande utsläppen av koldioxid utgör. Samtidigt konstaterar han att vi måste se och ta konsekvenserna av den förvandling av havets kemi som vi åstadkommer och som äger rum över hela världen.

Tre kraftigt samverkande faktorer är avgörande för den drastiska förändringen av förhållandet mellan vår tids civilisation och jordens ekosystem. Den första är den oerhörda befolkningsexplosionen. Världens befolkning beräknas vid vår tideräknings början ha varit en kvarts miljard människor och var 1776 en miljard. I dag är vi över sex och en halv miljard människor.

Den andra faktorn är den vetenskapliga och tekniska revolutionen. Gore ser här det olycksbådande i att den nya tekniken fortsätter att brukas enligt gamla vanor som för med sig dramatiskt förändrade följder. Den sker gradvis och vi vänjer oss vid den. Men historiskt sett sker den ”med blixtens hastighet”.

Den tredje faktorn som orsakar kollisionen mellan människan och naturen är vår grundsyn på klimatkrisen. Vi blundar för den. Det råder allvarlig spänning mellan vad forskarna kommit fram till och oss som har att ta konsekvenserna av deras varningsrop. De fakta som blottas utgör en obekväm sanning för många i deras ekonomiska förehavanden. Till detta kommer vår felaktiga tro att vi måste välja mellan en sund ekonomi och en sund miljö. Gör vi det som är rätt för miljön skapas välstånd, arbete och nya möjligheter.

Gore ger ett personligt vittnesbörd om hur vi kan blunda inför uppenbara hot. Han växte upp på den tobaksfarm hans far hade. Hans äldre charmerande och intelligenta syster började röka vid trettons års ålder och slutade aldrig. Hon dog 1984 i lungcancer. Sambandet mellan rökning och cancer var tidigt känt. Men tobaksbolagen bedrev en förslagen och förrädisk kampanj för att skapa förvirring kring de vetenskapliga fakta som togs fram. Gores far avslutade inte sin tobaksodling förrän efter dotterns död trots att de första signalerna om hennes sjukdom kommit tidigare. På samma sätt söker nu många olje- och kolbolag sprida förvirring kring vetenskapliga fakta om orsakerna till den globala uppvärmningen.

Det avgörande i Gores budskap är att vi inte längre kan skjuta på en förändring av våra levnadsförhållanden. Han citerar Martin Luther King: ”Vi står nu, mina vänner, inför det faktum att i morgon är i dag… Över oräkneliga civilisationers vitnande ben och kaotiska lämningar står dessa sorgliga ord skrivna: ’För sent.’ Det finns en osynlig livets bok, som troget bokför hur försiktiga vi visar oss vara i vår försummelse.” Sanningen om klimatkrisen är en obekväm sanning som innebär att vi måste ändra vårt sätt att leva.

Då jag skriver detta tillkännages FN:s stora klimatrapport som visar att människans hantering av vår jord är en tungt bidragande orsak till de naturkatastrofer som nu äger rum med smältande isberg och glaciärer, ihållande regn med allvarliga översvämningar, stigande havsnivå och stormar och orkaner som nu inte bara drabbar andra folk utan också oss. Människan påverkar och förändrar klimatet. Om det inte sker en reducering av utsläppen snarast kan det bli en temperaturökning på upp till sex grader. Allvarligast i rapporten är att det framför allt är de fattiga folken i kustnära områden som drabbas.

Gores budskap är inte bara nattsvart och olycksbådande. Han menar att vår tid har nya möjligheter som tidigare generationer saknat att ta sig an krisen. Det är en generationsfråga. Vad lämnar vi efter oss? ”En fördärvad, försvagad och fientlig planet åt våra barn och barnbarn?” Hur kan vi i dag förenas över generationerna till ansvarig handling? ”Det handlar om vilka vi är som människor.” Vi står inför ”en moralisk, etisk och andlig utmaning”. Så påminner han oss om det kinesiska ordet för kris som skrivs med två tecken där det första symboliserar fara och det andra möjlighet. [xlviii]

Den katolske prästen och historikern Paul Collins skriver om människans hantering av skapelsen och hur kyrkan genom tiderna fallit för frestelsen att misskreditera det materiella och kroppsliga. Collins ser och förespråkar kopplingen mellan kosmisk medvetenhet och religiös mystik som vägen till att rätt förstå och hantera skapelsen. Uppgiften är att söka bibehålla känslan av Guds mysterium med förnimmelsen av Guds närvaro i och genom kosmos och de med varandra samverkande livsformer som ekologisk vetenskap alltmer kommer att kartlägga. [xlix]

Då vi talar om vattnet som skapelsens blod kan vi relatera detta till indianhövdingen Seattle som 1854 gav sitt budskap till den amerikanska regeringen med anledning av dess exploatering av landet och dess urinnevånare: ”Detta glittrande vatten som rinner i bäckarna och floderna är inte bara vatten, utan våra förfäders blod.”

I den keltiska fromheten blir vistelsen i naturen en helig mötesplats och gudstjänst:
”En behaglig plats besökte jag i dag
under den värdiga gröna hasselns mantel.
Där lyssnade jag vid dagens början
till den skickliga trasten som sjöng en praktfull strof,
ett flöde av tecken och symboler.
Runt omkring honom stod majdagens
blommande grenar som gröna mantlar,
hans mässhake var vindens vingar.

Den store Guden välvde en baldakin av rent guld över altaret.
Jag hörde en lång och fullkomlig mässa på utsökt språk,
en läsning av evangeliet utan tvekan eller mummel.
För oss där på sluttningen helgades det gröna bladet till en oblat.
Då hördes den späda, vältaliga näktergalen från skogsbrynet i närheten.
Dalens egen poet sjunger för alla sitt Sanctus med livliga flöjttoner.

Offret lyftes upp mot himlen över skogen i tillbedjan inför Gud Fader,
kärlekens och hänförelsens kalk.
Gudstjänsten gjorde mig gott:
den skapades i en björkdunge i den sköna skogen.” [l]

Jag har  sökt ställa oss inför teknikens frammarsch och ekonomins herravälde och dess konsekvenser för oss och våra liv. De tekniska framstegen har gett oss oändligt mycket gott som vi inte får tappa bort då vi granskar dess baksidor. Vi vet hur mycket positivt skapats till människans bästa. Då man kritiskt granskar teknologi och ekonomi är det av stor vikt att se och visa på detta storslagna och dess välsignelse. Vi står i stor tacksamhetsskuld till alla dem som grundat i sina gåvor, talenter lagt ned och i dag lägger ned tid och skaparlust för att förbättra människors villkor.

Jag skriver detta med min dator och förundras över hur jag i ett manus på några hundra sidor kan foga in ett kommatecken eller förändra ett helt kapitels placering genom att bara trycka på några knappar. Då jag lämnar bostaden på Bohus-Björkö tar jag med mig detta manus, mina predikningar och mycket annat i min dator till vår stuga i Västergötland. Allt ryms dessutom i ett liltet minne till stor glädje för mig med tanke på att mitt eget minne sviktar allt mer och mer.

Ekonomi och teknologi är och förblir delar av människans liv. Frågan är vilken plats människan har i vårt moderna samhälle. Är hon herre över ekonomi och teknologi? Eller har ett ekonomins och teknikens herravälde uppstått som förslavar människan? Dessa frågor måste ställas och ges ärliga svar. Det goda förvaltarskapet förutsätter att det är människan och inte penningen eller tekniken som formar och styr livet.

De tekniska framstegen får inte dölja eller få oss att blunda för de destruktiva krafter som är en del av teknosamhället och det ekonomiska spel som grundas i ekonomism. Då teknik och ekonomi tar över och styr samhällsutvecklingen får det mycket allvarliga konsekvenser. Det kommer att belysas ytterligare i nästa kapitel.

Det Jesus tog upp och jag sökt belysa är då penningen blir herre över såväl den enskilda människans liv som samhällets. ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?” Jesus visade på och ställde sina lärjungar inför livets väg. Har det relevans för nutidsmänniskan och dagens lärjungar? [li]

Detta har nära anknytning till det gamla budordet om att inte ha andra gudar eller bildstoder vid sidan av vår skapare och Gud. Ni skall inte göra er gudar av silver eller guld. Frågan är om någon tid varit så fylld av dessa gudar som vår tid? Inför människors intensiva polerande av sina bilar, snickrande och fascination inför teknosamhällets alla prylar har man anledning att fråga vad som är meningen – meningen med livet? [lii]

Leif Herngren  –  Bohus-Björkö

Noter –

Människan i teknologins och ekonomins samhälle

Inledande citat: 1 Mosebok 11:4 o 6

[i] 1 Mosebok 11:1ff

[ii] 1 Mosebok 1:26

[iii] Leif Herngren i mässan ”Det är saligt på Jesus få tro”

[iv] Don DeLillo, ”I framtidens ruiner”, Dagens Nyheter 01.12.31

[v] Wright, 1993a s och 1993b s 10                       ?

[vi] Ingvar Bratt s 69f

[vii] André Gorz s 102

[viii] Stephen Hawking s 39

[ix] Wright 1993b s 145

[x] Nikolaj Berdjajev s 110f

[xi] Paul Ricoeur s 161ff

[xii] Salomos Vishet 15:11,12

[xiii] Wright 1993b s 22 och 1993a s 82f

[xiv] Liedman 1997 s 26. Citat från Habermas finns i Gorz s 127ff

[xv] Hans-Peter Martin & Harald Schumann s 222

[xvi] Martin & Schumann s 248ff, 21 o 194

[xvii] Lars Ingelstam s                                                                                                                             ?

[xviii] André Gorz s 27

[xix] Madeleine Leijonhufvud, ”Barn berövas sitt ursprung”, Dagens Nyheter 02.07.23

[xx] Thomas Anderberg, ”Abort blir dödshjälp”, Dagens Nyheter 01.02.05

[xxi] John Le Carré, ”Dödliga profiter”, Aftonbladet 01.04.11

[xxii] Lukas 12:13-21

[xxiii] Bo Ekman, ”Smit inte från förtroendekrisen”, Dagens Nyheter 02.07.28 och Ordspråksboken 28:3

[xxiv] Blaise Pascal, Tankar I avsnitt 122

[xxv] Erich Fromm 1994 s 22 o 77

[xxvi] Psaltaren 14:4

[xxvii] Göran Rosenberg s 167f. Citerar Edward Luttwak

[xxviii] Göran Rosenberg s 126ff o 168ff

[xxix] Se Gunnar Skirbekk, Nils Gilje s 415 och Nationalencyklopedin om Bentham

[xxx] Torbjörn Tännsjö, ”Ge yngre företräde till transplantation”, Dagens Nyheter 98.02.01

[xxxi] Torbjörn Tännsjö s 87

[xxxii] Lars Linder, ”Vem skall understundom dräpas?”, Dagens Nyheter 01.04.21

[xxxiii] Torbjörn Tännsjö, ”Låt gentekniken skapa bättre människor”, Dagens Nyheter 00.01.26

[xxxiv] Yrsa Stenius i artikeln ”Vissa viktiga ting i livet ska inte väljas”, Aftonbladet 02.04.18

[xxxv] Harald Ofstad, 1993 s 58-70

[xxxvi] Armathya Sen och Bernard Williams s 4f o 8ff och Williams i Consequentialism and its Critics s 20ff

[xxxvii] Thomas Nagel i Consequentialism and its critics s 51ff

[xxxviii] Göran Rosenberg, ”Lyckans evangelium”, Dagens Nyheter 01.06.09

[xxxix] Harry Martinson i diktsviten ”Vagnen”

[xl] 2 Mosebok 32:1ff

[xli] Matt 6:19-34

[xlii] Lars Lindberg o Gunnar Weman s 24

[xliii] Lukas 20:20ff

[xliv] Uppenbarelseboken 18:21-23

[xlv] Psaltaren 104:10-14 o 24

[xlvi] Psalmer och Sånger 359 v 8

[xlvii] 1 Mosebok 1:28 och, 2:15

[xlviii] Al Gore s                                                                                                                                     ?

[xlix] Paul Collins s 211 o 222ff

[l] Harald Olsen s 99f

[li] Matteus 16:26

[lii] 2.a Mosebok 20:3f o 23

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *