Vart går vägen

av Leif Herngren

 

I tacksamhet över min mor och far,
Märta och Eskil, som la grunden
för min tro.

2004, tidigare utgiven på Verbum 1996

<

Innehållsförteckning

 

Människan skall inte låta nöja sig med en tänkt Gud, ty när tan­ken förgår, så förgår även denne Gud. Man skall i stället ha en verklig Gud, som står högt över människors tankar.

Mäster Eckehart

 

Du skall kungöra mig livets väg,

inför ditt ansikte är glädje till fyllest…

David

 

– Och vägen dit jag går, den känner ni.

– Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?

– Jag är vägen, sanningen och livet.

Jesus

 

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan kän­na Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?

Paulus
<

Ett befriande budskap

Världen började med att Gud i begynnelsen före­drog friheten… Historien är ett blod­dry­pande drama med korsfästelsen i centrum, där Guds egen Son är korsfäst, där Guds lidande är det centrala — och allt detta därför att Gud önskade frihet…

Nikolaj Berdjajev

 

Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen.

Paulus

 

 

”Och så gick kejsaren i procession under den vackra tronhimlen, och alla människor på gatan och i fönstren sa: ‘Gud, vad kejsarens nya kläder är makalösa! Vilket fint släp han har på rocken! Vad det sitter underbart!’ Ingen ville låta märka, att han ingenting såg, för då hade han ju inte dugt i sitt ämbete eller varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade gjort sådan lycka.

‘Men han har ju ingenting på sig!’ sa ett litet barn. ‘Herre Gud, hör den oskyldiges röst’, sa fadern; och den ena viskade till den andra, vad barnet sa.

‘Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger, han har ingenting på sig!’

‘Han har ingenting på sig!’ ropade till sist allt folket. Och det kröp i kejsaren, för han tyckte, att de hade rätt, men han tänkte som så: ‘Nu får jag hålla ut, tills processionen är över.’ Och så höll han sig ännu stoltare, och kammarherrarna gick och bar på släpet, som inte fanns.”[1]

Vi har alla lett åt H.C.Andersens underbara saga om kejsarens nya kläder. Men tänk om den handlar om oss?

Jag har funderat över frågan om vart vi är på väg i relation till hur poeter och andra författare söker pejla nuets situation. Jag uppfattar att många av dessa har en sällsynt förmåga att klä av åtskilligt av allt det vi har på oss — inte minst i västerlandet — och då blottlägger innersidan av både oss människor och samhället. Då har mina tankar mer än en gång gått till kejsarens nya kläder. Är det dem vi håller på att skapa och söker dölja vår nakenhet med. Adam och Eva sökte skyla sin nakenhet med fikonlöv. Döljer dagens ”nya kläder” bättre vår nakenhet?

Som läsare kommer du att möta ett nog så mörkt perspektiv på frågan vart vi är på väg som mänsklighet. Det är för mig en del av den verklighet jag upplever i dag. Jag menar att jag inte kan fly från detta. Men hur ser det perspektivet ut i relation till kristen tro? Finns det ett avgörande annorlunda perspektiv i Skriften och i kristen tro?

Du kommer att möta en hel del citat av olika tänkare. Hur ser man i dag bland diktare och andra författare, bland filosofer och andra tänkare på historien och på framtiden? Jag låter deras tankar brytas mot mina tankar, mot min kristna tro och mot Skriftens ord. Bibelcitaten återges kursivt. I boken Jag tror — Trosbekännelse för kristna och andra sökare sökte jag ge ett personligt färgat vittnesbörd om var jag befinner mig på trons väg utifrån ett mer grundläg­gan­de perspektiv.[2] I den här boken har jag sökt fördjupa mig i några av de områden där tron möter vardagen.

Religionen har i alla tider gestaltats på de mest skiftande sätt. Jesu framträdande var en direkt och mycket allvarlig konfrontation med sin tids religiösa ledare och deras budskap. Dessa satt visserligen på Mose stol men vad de sysslade med var att binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas axlar. Och själva rörde de inte ett finger för att lätta på denna packning och befria dem. Jesus var knivskarp i sina kommentarer om denna religiositet som stängde till himmelriket för människor. Han kallade dess religiösa ledare för hycklare och blinda. För Jesus var en sådan religion och dess ledare prydliga och vackra att se på då det gällde utsidan, men inuti var de som vitkalkade gravar, fyllda av de dödas ben och annat orent.[3]

Problemet var att dessa, som Jesus uppfattade vara trälar under religionen, inte begrep sitt slaveri. Då Jesus sa att sanningen skulle ge frihet undrade de som lyssnade över vad Jesus menade. De var ju Abrahams barn och hade aldrig varit slavar under någon. Känner vi igen vår egen tid och oss själva?

Jesus ger oss en deklaration om vad han kommit för att förmedla då han träder fram i Nasarets synagoga, läser den gamla profettexten och identifierar sig med denna:

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna året som Herren har valt.[4]

Evangeliet är ett budskap till människor om befrielse — eller för att bruka Skriftens ord — frälsning. Då kyrkan genom tiderna inte fullföljt sin uppgift att förkunna befrielsens budskap utan inte sällan i stället bidragit till att ytterligare bördor lagts på människors axlar har kyrkan svikit sin kallelse. Då så sker också i dag är det ett yttersta svek mot kyrkans herre, mot frälsaren,  befriaren, Jesus Kristus.

För Paulus är Kristi gärning klar, men han ser hur vi frestas till att förkunna något annat. Han slår därför fast att Kristus har befriat oss, gett oss en frihet som vi har att leva i och leva ut. I den skall vi stå fasta. Vi skall inte på nytt låta oss luras in under något slags slaveri.[5]

Detta är frågor som måste ställas i både samhälle och kyrka, de angår såväl ansvariga ledare som ”lekfolket”. Vad är det som fjättrar oss i dag och får till följd att världen ser ut som den gör i all sin trasighet och ynkedom, i allt glitter och all glans, i all den materiella välfärd som vi lyckats åstadkomma i västerlandet? Vad är det som fjättrar oss i kyrkorna och åstadkommer att vi förblir i och bevarar kyrkans trasighet – och därmed vår bristande trovärdighet?

Min önskan med vad jag skrivit är att återge det befrielsens budskap som jag möter i Skriften och som jag vill låta vara grundtonen i min tro. Det gäller en befrielse från allt det som klavbinder och förtrycker oss människor. Det gäller en befrielse till det vi skapats till som Guds medarbetare. Det gäller en befrielse till frihet!

Det är min övertygelse att det är det budskapet som vi själva behöver inom kyrkan. Det är också det budskapet som är vår kallelse att förmedla till den värld som Herren Gud älskar — den värld som han i dag med smärta måste se på i allt det som blivit till förbannelse bland människor i stället för till välsignelse.

Angered den 95.11.05

Leif Herngren

<

Vart är vi på väg?

 

 

 

Om människans teknologiska hybris en gång drabbas av nemesis, är det eme­dan hennes egen ”natur” inte uthärdar utan uppreser sig mot de livsvillkor, som människan skapat för sig själv.

Georg Henrik von Wright

 

Så skall den stora staden Babylon med våldsam kraft slungas i djupet och aldrig finnas mer. Aldrig mer skall sång och musik från harpspelare och flöjtspelare och trumpeter höras i dig, aldrig mer skall någon hantverkare av något slag finnas i dig. Ljudet från en kvarnsten skall aldrig mer höras i dig, ljuset från en lampa skall aldrig mer lysa i dig, och rösten av brudgum och brud skall aldrig mer höras i dig. Dina köpmän var jordens herrar, ty alla folk förfördes av din trolldom.

Jag såg en ny himmel och en ny jord.

Uppenbarelseboken

 

 

 

”Min mor satte fram kaffet. Far slog på fatet och drack med ett sörplande ljud. Efteråt tog han Bibeln och satte sig i ljuset utifrån vid fönstret. Än var det inte dags att tända lampan. Vi firade skymning för att spara på strömmen. Det var en stund då man inte kunde göra just någonting, mellan arbetsdagen och kvällens bestyr. En stund då man småpratade, tänkte efter eller bara satt på soffan och tittade ut.

Kanske kom någon förbi nere på vägen.

Min far försjönk i läsningen. Ljuset försvagades i sensommarkvällen och han lutade sig närmare fönstret. Det gick en våg av stillhet. Allting fanns inuti den tystnaden.

Han hade läst Bibeln i åratal, nästan vartenda ord. Skriften var kunskapens källa, Gamla testamentet, evangelierna och apostlabreven. Många stycken kunde han utantill. Helst sökte han sig till profeterna och Uppenbarelseboken. Han läste dem om och om igen. Han vätte på tummen, vände och strök ned över bladen. De var bruna i hörnen av bläddrandet.

Vad var det han sökte? Var det svar på frågorna om Guds verk och vilja, ihop med frågorna om vårt liv med den svåra och fåfänga ävlan från dag till dag i denna tid? …

Skriftens ord var gåtfulla. Människorna uppfattade dem olika. De var större än vardagens möda och bekymmer. Min far läste och begrundade.

Denna längtan jag fick såsom ett arv.

Han satt i tankar. Det hände mest varje lördagskväll men också andra kvällar under veckan. Hans öron blev döva och hans ögon såg bortom. Då fanns ingen annan i vårt kök. Inte vi barn som började kivas, lekte och skrattade. Inte mor med sitt stök kring spisen. Han knäppte sina händer och bad med låg, mumlande röst. Då fanns inget annat än hans förhållande till sin Fader.

Hans bön kan jag inte återge. De orden har för längesen gått till Gud. Vad Gud svarade honom vet jag heller inte, bara att min far förblev troende och sökande livet ut. Men jag kan höra rösten som blev alltmer lågmäld med åren.

Jag hör den inifrån mig själv.”[6]

Vad handlar livet egentligen om? Vart är jag på väg och varifrån kommer jag? Finns det en väg för mig att gå — en livets väg? Och i så fall — Vart går vägen? Mauritz Edström återger i sin bok I min faders hus sin fars sökande och låter det få vittna om hans eget — och vårt — sökande. Vi söker efter fotfäste i livet, efter meningen med livet, efter vem som står bakom mig och mitt liv.

Vart är vi på väg? Det är en fråga som många ställer sig i dag. Och man gör det med ett djupt allvar utifrån vad som sker i världen. Man gör det för att man inte längre känner sig ha fast mark under fötterna. Man saknar en grund att bygga sitt livs hus på.

Det är en fråga som också måste få bli personlig: Vart är jag på väg? Det finns risk för att jag alltför snabbt skjuter den frågan i bakgrunden — kanske förtränger. Jag låter det korta perspek­tivet gälla. Vad skall jag göra i dag — eller kanske de närmaste dagarna? I det perspektivet behöver jag inte brottas med frågan om vart jag som människa är på väg.

Det är då något lättare att krypa in i kollektivet och fråga: Vart är vi på väg? Men i den frågan inryms likväl den personliga frågan.

Vart är vi på väg? Den frågan ställs i ett internationellt likaväl som i ett nationellt perspektiv. Den frågan ställs i samhället i stort likaväl som i våra kyrkor. Vi behöver alla i varje fall ställa den.

En av dem som intensivt har arbetat med problematiken är filosofen Georg Henrik von Wright, utan tvekan internationellt sett en av Nordens mest kända kulturpersonligheter. Hans perspek­tiv uppfattas av många som alltför pessimistiskt — av andra som profetiskt. Själv kallar han det, han inte minst på äldre dagar engagerat sig i, för tidsdiagnostik och sin attityd till vad som sker för en provokativ pessimism.

Det mörka perspektivet möter vi i hans bok Vetenskapen och förnuftet i ord som dessa: ”Jag tror det är nyttigt att vara medveten om realismen i de apokalyptiska perspektiv, som öppnar sig för oss. Djurarter har uppstått och gått under. Homo sapiens är säkert inte något undantag från den förgänglighetens lag, som gäller för allt levande. Psalmistens ord ‘Lär oss betänka, hur få våra dagar är, på det att vi må undfå visa hjärtan’ har en innebörd, inte bara för den enskilde, utan också för mänskligheten som art. En gång skall människan säkert för­svinna från jorden och det kan vara värt att besinna, att den dagen kanske är närmare än vi tror.”[7]

Von Wright sammanfattar sin analys i tre tänkbara perspektiv. Ett är det ovan beskrivna att mänskligheten som zoologisk art går mot sin undergång. Det andra är att vi anpassar oss till den pågående utvecklingen i — som många upplever — omänskliga livsformer. Det stora flertalet föds till ”navelskådande konsumenter” medan ett litet fåtal utan egentlig insyn svarar för makt och beslut. Detta senare är redan ett faktum i många avgörande frågor.

En tredje möjlighet återstår, ”att den instinkt, som ligger till grund för en protest, som redan hörs, skall visa sig stark nog att bryta den nuvarande trenden och leda utvecklingen i annan riktning.” Utgångspunkten för en sådan förändring är för von Wright tron på att förnuftet, människans rationella anlag, trots allt skall segra.[8]

Några år senare kom en ny bok av honom, Myten om framsteget. I den konstaterar han att den pessimism som präglade hans förra bok ytterligare har fördjupats. Han kan inte längre ”bekänna sig till förnuftet som ett hopp för mänskligheten.” Han lyfter i stället fram ett helt annat perspektiv:

”En tanke som funnit uttryck i många kulturers diktning och religiösa mytologi är att män­niskan bara genom lidanden och prövningar kan undfå en visdom som ändrar hennes sätt att leva…. Det är inte omöjligt att vi står på tröskeln till en era när hemsökelser i stor skala skall falla över oss. Om de kommer att göra oss visare på lång sikt är osäkert. Däremot kan det nog hända att det som förestår kommer att förändra våra livsvillkor och därmed också vårt sätt att leva… Mycket av det som problematiserat vår tillvaro härrör från en överskattning av vår förmåga att rationellt, med vetenskap och teknologi, behärska utvecklingen.” [9]

De profetiska undergångstoner som ljudit i historien har som regel kyrkan svarat för. I dag är det ganska tyst från det hållet. I stället är det några av vår tids filosofer och vetenskapsmän som träder fram som tidens väktare. Utan tvekan gör de det grundat på en mycket djup kunskap om vad som pågår i vår tid. Det mest tragiska i deras budskap är insikten att  människan själv i dag skapat möjligheterna för sin egen undergång. Hotet mot människans fortsatta existens är människan själv.

Ljudet från en kvarnsten skall aldrig mer höras i dig, ljuset från en lampa skall aldrig mer lysa i dig, och rösten av brudgum och brud skall aldrig mer höras i dig. Dina köpmän var jordens herrar, ty alla folk förfördes av din trolldom.[10] 

Kan jag avfärda den ”provokativa pessimism” som von Wright står för — och som han inte är ensam om — som rätt och slätt uttryck för var en gammal människa kan hamna då livet rinner ut? Eller är det i stället så att jag i hans texter möter den profetiska rösten?

Uppenbart är det ju för varje bibelläsare att såväl profeterna som Jesus och Uppenbarelsebo­ken återkommer mer än en gång till temat om mänsklighetens undergång. Det möter oss som följden av människans ondska och ofta relaterat till destruktiva makter av såväl jordisk som icke jordisk karaktär. Att människan själv nu genom sin vetenskap och teknik skapat förutsättningen för denna undergång är nytt i relation till de bibliska perspektiven.

Om det finns en stark trovärdighet i de perspektiv som vi här ställts inför — hur skall vi se på dessa i relation till den kristna trons andra och betydligt ljusare scenarier? Pekar inte von Wrights avslutande tankar mot evangeliet och den väg han gick som sa sig vara Vägen — den väg som han bjuder oss att gå tillsammans med honom? Är inte det evangeliets utmaning till oss att all förnyelse och förändring alltid föds ur smärta och i djupa födslovåndor?

Vart är då kyrkan på väg?

Fjodor Dostojevskij låter Jesus komma tillbaka till jorden på 1500-talet då den värsta inkvisitionen pågår. Ett hundratal kättare har bränts till döds i Sevilla i Spanien i närvaro av både de högsta samhälleliga och religiösa ledarna och stadens befolkning. Jesus blir igenkänd av folket som sluter sig till honom och tar emot hans helande krafter och välsignelse. Detta ser kyrkans högsta ledare, kardinalen och storinkvisitorn, som griper Jesus och för honom till stadens fängelse. I nattens mörker söker han upp sin fånge för ett samtal och där utspelar sig en både märklig och mäktig scen. Han anar vem denne är och hans huvudfråga är ”Varför kommer Du och stör oss?”

Det blir inget samtal. Jesus tiger hela tiden. Storinkvisitorns huvudpoäng är en uppgörelse med Jesus angående dennes ställningstagande inför frestelserna i öknen.

”Men vad var det då som erbjöd sig för dig? Det finns tre krafter, de enda tre krafter i värl­den som är i stånd att en gång för alla betvinga och tämja dessa kraftlösa upprors­makares samvete, till deras egen lycka — dessa tre krafter är: undret, mysteriet och auktoriteten. Du avvisade såväl det första som det andra som det tredje och gav själv exempel…

Men du visste inte att i samma stund människan förnekar undret, i samma stund förnekar hon också sin Gud, ty det är inte Gud människan söker utan ett underverk. Och eftersom människan nu en gång inte uthärdar att leva utan underverk, så skapar hon åt sig nya under­verk, egna underverk, och är redo att falla på knä för häxeri och gamla käringars spådoms­konst, även om denna människa är aldrig så upprorisk och gudsförnekande. Du steg inte ned från korset, när man ropade till Dig, hånade Dig och gjorde narr av Dig: ‘Stig ned från korset och bevisa vem Du är’. Du steg inte ned, därför att Du inte ville än en gång förslava människorna genom underverk – Du begärde deras frivilliga tro och inte deras underverks­tro.”

För storinkvisitorn är slutsatsen att Jesus hade för stora tankar om människan. ”Människan är en svagare och lägre stående varelse än Du trodde!” Utifrån den ”insikten” har kyrkan övergett Jesu väg — men därmed inte menat sig uppge sitt ärende. ”Vi utförde Ditt värv och grundade det på undret, mysteriet och auktoriteten. Och människorna gladde sig över att de åter drevs som en hjord…”

Storinkvisitorn såg en helt annan väg för människan än den väg som Jesus hade valt och den som Jesus uppfattat som Guds väg. Hans poäng är att Jesus inför de frestelser han ställdes inför skulle valt att handla rakt motsatt det han gjorde. Storinkvisitorn vill befria människan från friheten. Friheten är den besvärliga vägen. Den kräver att människan tar sitt ansvar — och det kan innebära lidande. Då är det betydligt lättare att under­stäl­la sig andras val och tvång — att bli en hjordmänniska.

Storinkvisitorn får aldrig Jesus att gå i svaromål utan Dostojevskij låter scenen avslutas med att Jesus tyst och stilla går fram till den gamle kardinalen och sakta kysser ”hans nittioåriga blodlösa läppar”. Det blir Jesu hela svar. Inför det låter storinkvisitorn honom gå med slutorden: ”Gå Din väg och kom aldrig mera tillbaka… kom aldrig tillbaka mera… aldrig, aldrig!” [11]

Skulle Jesus känna sig hemma i våra kyrkor i dag — eller uppleva sig som främling? Skulle han verkligen vara välkommen med den radikalitet som präglade hans uppträdande då han en gång vandrade bland oss människor? Jag tror inte det jakande svar är så givet som vi snabbt kan frestas att avge.

Vart är kyrkan på väg? Är det inte så att vi — också i dag — inför att människor överger kyrkorna och den kristna tron faller för de frestelser som Jesus avvisade? Gäller det också för mig att jag egentligen inte söker Gud? Är det hans gåvor, hans välsignelser, som jag i första hand söker? Prioriterar jag Andens gåvor före Andens frukt — vänlighet, ödmjukhet eller kärlek? Handlar detta med att vara kristen i dag också om lärjungeskap — det som Jesus tecknade med orden om att ta korset på och följa honom? Vad är det som vi bjuder människor till i våra kyrkor i dag?

”Detta är gudsnjutningens tid mer än gudsfruktans. Man älskar frukterna mer än trädet, gåvorna mer än givaren, tryggheten mer än efterföljelsen. Det finns hela teologier som spelar på dessa känslosträngar. Det finns terapeutiska eller fram­gångs­orienterade fromhetsriktningar som tar sin utgångspunkt i den lycka eller psykiska (eller fysiska eller ekonomiska) hälsa som utlovas i de heliga skrifterna.” Så tecknar religionspsykologen Owe Wikström vår tid.[12] Vad många önskar är en nyttig gud, en gud som man har glädje av och som i stort överensstämmer med ens tankar och gällande samhällssystem. Men ”en Gud som är nyttig, aktiv och nödvändig för att säkerställa civilisationens framgångar och utveckla det industriella kapitalistiska systemet kan inte vara en sann Gud.” [13]

Vart är vi på väg? Det är inte bara utanför kyrkorna eller i vissa grup­peringar inom kyrkorna, som den frågan behöver ställas med ett djupt allvar — och bearbetas. Det är en fråga som vi i kyrkorna måste ta tag i också utifrån en vilja att bryta upp från självvalda vägar. Det är en fråga som vi får arbeta med i nära relation till det samhälle och de människor bland vilka vi är kallade att vara kyrka.

Jag vill ställa den frågan i relation till frågan: Vart går vägen? Det kommer jag att göra genom att bryta dessa frågor mot de bibliska texterna — både de gammaltestamentliga och de nytesta­mentliga. Min för­hopp­ning är att du som läsare då skall upptäcka att dessa gamla texter har relevans för vår tid och för vår tids svåraste frågor. De ger oss både historiens och uppenbarel­sens utsiktspunkter för att hjälpa oss att lära känna vår egen tid och vart vi är på väg.

Vi kan ibland frestas att tro att de gamla berättelserna i Bibelns början är passé. De ger oss naturligtvis inte den kunskap om vår värld som naturvetenskapen vaskar fram genom sina undersökningar. Men de öppnar i stället våra sinnen för verkligheten bortom den verklighet som människan kan kartlägga. Många lever i dag i en tillsluten värld. Man tror att det enda som existerar är det synliga, det mätbara, det som är möjligt att undersöka. De filosofiska och naturvetenskapliga riktningar som förnekar metafysiken, det som ligger bortom det syn- och mätbara, frånsäger sig därmed också möjligheten till en djupare förståelsen av människans villkor. Det föreligger en risk att jag så vänjer mig vid denna tolkning av verkligheten att min värld blir sluten, att mitt medvetande stelnar till och inte blir öppet för det som ligger ”bortom bergen, bortom blommorna och sången… något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt”.

Myterna — sådana som vi möter dem i de religiösa texterna — är den djupare källan till kunskap om människans historia, hennes verkliga historia, den historia som också inklude­rar den himmelska historien med människans historia här och nu.

Ordet myt har tyvärr en dubbel betydelse. För de flesta innebär ordet att något ”bara är en myt” i betydelsen ”en osanning”. Men ordet myt används också i religiös betydelse för att beteckna de tidlösa berättelser, texter, som människan genom tiderna bär med sig i ett försök att tolka historien och sin egen situation relaterad till forntid, nutid och framtid. I den betydelsen inne­bär det att ”myten” i sig inrymmer djupare sanningar än vad som först framgår av den ibland till synes ganska naiva texten. Så ger oss skapelseeposet i vår Bibel inte några naturveten­skapliga eller historiska kunskaper. Den vill ge oss något ännu mer och djupare — öppna våra ögon för konstnären bakom konstverket, Skaparen bakom skapelsen.

De bibliska texterna ger oss också kunskapen om vart vägen går — den väg som Jesus Kristus är. Men kanske går den inte där vi just nu vandrar. Historiens Gud kallar varje ny generation till uppbrott och till vandring på rättens och rättfärdighetens väg. Vi vet från Jesus själv att den vägen går fram där människor finns, att han aldrig slog sig ned bakom avskärmande kyrkväg­gar och aldrig inbjöd oss till en fromhet för vår egen skull. Hans kyrka är till för världen och är därför också ”vägens folk”. Det var så man kallade de första kristna — de som hörde till Vägen.[14]

Han som själv benämnde sig som Vägen talade också om sig själv som Sanningen. Det var inte för att värna om traditioner och gamla värden som Jesus kom. Hans proklamation var: Jag är sanningen. Hans budskap till sin tids människor var att om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.[15]

Dessa hänvisade då till att de var ättlingar till Abraham och alltså fria människor. Men Jesus såg deras ofrihet och hur de hamnat i slaveri under lag och bokstav. Det var då inte nog med att höra hemma bland gudsfolket. Det är inte heller i dag nog med att höra hemma i eller represen­tera kyrkan. Den ”religiösa verkligheten” döljer inte så sällan Guds verklighet. Sann hälsa och verk­lig befrielse — såväl psykisk som andlig — kan vi endast uppnå då vi är beredda att uppfatta verklig­heten sådan som den innerst inne är — och till varje pris, också då det innebär smärtsam omprövning för oss.

Jesus stod i en ständig uppgörelse med bokstavstron och lagens förespråkare med alla sina bud och förbud. Hans ord blir aldrig så skarpa som i mötet med dogmatismens företrädare. Jesus kom inte för att upprätta lag och ordning. Han kom med befrielse och nåd för att upprätta sin kyrka — rotad i det gamla förbundet men samtidigt något helt nytt, där tillbedjans väsen är ande och sanning.

Kyrkan har ständigt frestats att falla tillbaka i de gamla formerna. Skiftande reformatorer har på nytt och på nytt genom kyrkas historia kritiskt granskat vad kyrkan står för — skeptiska inför en kyrka som stadigt slagit ned sina bopålar i denna världens mark — både rent praktiskt och andligt. ”När din lilla båt har legat så länge för ankar i hamnen att du börjar få för dig att den är ett hus, när din lilla båt börjar skjuta rötter i gyttjan vid kajen, då är det dags att styra ut! Till varje pris måste du rädda båtens seglarsjäl och din egen pilgrimssjäl.” [16]

Vi har att inse att ”dogmatismen, inte skepticismen är sanningens verkliga fiende.” [17] Runt om i vår värld i dag — inom religion likaväl som politik — sker i fundamentalismens namn ohygg­liga våldsdåd i åsiktsförtryckets hägn. Kyrkans historia bidrar med många vittnes­börd om hur vi på denna avgörande punkt misslyckats med att vara Jesu lärjungar.

Då Jesus tar avsked av sina lärjungar talar han om sanningens ande från Fadern. Denna, sanningens ande, behöver få verka både inom och utom kyrkorna för att demaskera, avslöja, de ideologier som bara är fraseologier eller inte sällan ondskans ideologier. Sanning­ens ande, den profetiska rösten i Guds kyrka, är till för att klä av ondskan sina olika masker och ge det onda — både innanför och utanför kyrkväggarna — dess rätta namn .

Är det sant som det sagts att kyrkan förlorade sitt ”eskatologiska salt” då hon förenade sig med staten och makten och blev en ideologi som rättfärdigade etablissemanget?

Teologiens frestelse är att stanna inom Skriftens pärmar och enbart söka tolka den utifrån vad som en gång sades och den tidens referensramar. Teologien kan också bli tolkningar och uppgörelser inom teologien. Teologerna arbetar med andra teologers ställningstaganden och inom teologiens ramar kan det utspelas väldiga bataljer. Eller inför skiftande attacker utifrån så backar man, retirerar. Inför upplysningens och Marx religionskritik svarade man med att privatisera tron. Evangeliet behöver på nytt avprivatiseras för att kyrkan åter skall bli en samhällskritisk röst.

Kyrkan i Latinamerika lever i dag i konfrontation med samhället utifrån att den genom befrielseteologerna sökt fånga upp verkligheten utanför kyrkorna. Det är en konfrontation i tre stadier. Man söker förstå verkligheten. Man bär verkligheten med sig in och ur kyrkorna. Och man tar ansvar för den verklighet som samhället runt kyrkorna utgör. Teologiens uppgift måste vara att framställa trons väsen på ett sådant sätt, att de troen­de kan leva ut denna tro i sin vardag. Det är också då som tron får ansikte för andra människor.

Sanningens ande är först och sist Guds röst till människan i alla tider för att hon skall finna vart Vägen går.

”Ve därföre och trefalt ve över dem, som ej vilja se…”

”Tidens stämning är ond och hård!”

Släktet tröttnat på själavård,

tänker självt och med egna ord

talar högt på Guds sköna jord,

lyssnar icke på fagert snack,

sätter modigt på lögn sin klack,

lögn, som levat i tusen år

och fördenskull i ära står…

Ve därföre och trefalt ve

över dem, som ej vilja se,

men fördölja med rosenfärg

ruttenheten och rost och ärg![18]

I historien, så som vi möter den i Skriften, är det Israels folk som står i för­grunden med sina olika gudsmän. I dess historia möter vi folket i dess lydnad och olydnad — i dess välsignelse i det förlovade landet eller i dess betryck under förtryckare i ockuperat land, som trälar i Egypten eller i exil i Assyrien och Babylon.

Mose blev den ledare som på Guds befallning ledde sitt folk ut ur fångenskapen och förtrycket i Egypten tillbaka till det utlovade frihetslandet. Vid Sinai slog man läger och uppe på berget talade Mose med sin Gud.

Folket fick vänta och blev otåliga efter en lång tid av strapatser och motgångar ute i öknen. Till sist tröttnade man på att vänta och bad sin andre ledare, Aron, att göra dem en gud. Tydligen ville man ha en annan gud än den Gud som Mose mött och presenterat. Så tillverkade man en gud i guld i form av en kalv kring vilken man satte igång dansen i full intensitet.

Men nu var Mose på väg ned från berget med de två stentavlorna på vilka Guds skrift var inristat. Han hör den väldiga sången från lägret och ser dansen kring guldkalven. Inför vad han ser slår han sönder Guds två tavlor.

Från att ha varit på berget tillsammans med sin Gud står han där nu nedanför berget. Det är inte bara de två tavlorna som slagits sönder. Gud hade kallat honom att föra folket ut ur fångenskap och träldom för att det skulle bli Guds eget folk. Nu har de vänt Gud ryggen och tillverkat sig sin egen gud.

Denna händelse med Israels folk för mina tankar till ett annat folk. Jag tänker på Sveriges folk som i mitten och slutet av förra århundradet fick uppleva stora väckelser — tider då Gud på nytt talade genom sina profeter. Jag ser hur detta folk befriades från förfallets och från fattig­domens och orättfärdighetens bojor — en tid då bönhus byggdes, då människor slöt sig samman och i omsorg bar varandras bördor och i solidaritet med varandra byggde ett nytt Sverige.

Men var står vi i dag och var står Sveriges folk? Var finns broderskapet och solidariteten i Sverige i dag?

Jag ser hur andra gudar tillverkas — en tillbedjan av det vi själva skapat. Jag ser hur dansen kring guldkalven pågår. Jag ser hur Guds inristade bud har nötts bort och hur det folk som bekände sig till Herren Gud och var hans folk vänt honom ryggen och går sina egna vägar.

Dansen kring guldkalven går för fullt och raserar så mycket av det goda och det fina och samtidigt ömtåliga hos människan och i skapelsen.

Var står då vi — som i dag kallar oss för Guds folk — inför Mammons så ohyggliga herraväl­de? Vad har vi att säga inför den konsumism som så starkt präglar vår vardag? Tror du att jag som  skriver detta — och du själv som nu läser det — är opåverkade av penninggaloppen och den utstuderade kommersialismens alla lockropp? Står vi inte som Guds folk ganska handfallna inför allt som sker? Än allvarligare: Vilken del har vi i ansvaret för att Sveriges folk vänt Gud ryggen?

Vart är vi på väg? Får vi som människor tillåta oss vad som helst? Vad menade vår Herre med den skapelse som han la i våra händer för att vi skulle vara hans förvaltare? Vad kommer vi att säga då vi en dag står inför vår Skapare som de förvaltare som gjorde sig till herrar på anför­trodd jord?

Har vi modet att pröva vart vägen går? Har vi modet att våga rannsaka vad det egentligen innebär att vara människa? Har vi modet att vara människa — den människa som Gud skapat oss till — och som han uppenbarat i Jesus Kristus? Har vi modet att vara kyrka, Kristi kyrka och Guds folk — så som Kristus genom inkarnationen, sitt människoblivande, utmanar oss att vara — en kyrka i världen?

Överallt från jordens folk stiger skriet, från fattiga, förtryckta människor, som ropar ut sin nöd och ropar efter rätten att också de skall betraktas som människor. Inför judarnas slaveri i Egypten står det att Herren Gud hade sett folkets betryck och hört hur de ropat över sina plågare. Men han såg inte bara utan det står faktiskt: Därför har jag stigit ned…! Gud ”steg ned” för att befria, för att skapa historia. Det gjorde han genom att kalla och bruka människor för sina syften.

På nytt steg Gud ned i honom som ägde Guds gestalt men som avstod från denna och kom till oss i en tjänares gestalt då han blev som en av oss.[19] Kyrkorna världen över har att se och höra — men de har också ”att stiga ned”, att i sig inkarnera Guds rätt och rättfärdighet, Guds fred och frihet!

Människans lott är inte enkel. Hon har ett uppdrag. Hon är skapad till förvaltarskap av den jord som lagts i hennes händer. Men genom sitt uppror mot Skaparen och sin bortvändhet från sin Gud lever hon ”på förbannad jord”. Det märkliga är — som Paulus uttrycker det — att inte bara människan våndas i sin tillvaro. Så gör också hela skapelsen. Och det är inte att förundras över — med människan som skapelsens förvaltare. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i föd­slo­våndor.[20] Kan det vara möjligt säger den rationella människan i sin blindhet över hur hon fullföljer uppdraget som skapelsens brukare och bevarare.

Men i de orden inryms också hoppet om en ny skapelseakt ur vilken nya himlar och en ny jord skall födas där rättfärdighet bor –– om än ur djup smärta och i de våndor som allt nytt skapande innebär!

Jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer.[21]Och Gud såg att det var gott

Du som fanns före bergen och molnen,

före havet och vindarna.

Du vars begynnelse är före alla tings begynnelse

och vars glädje och sorg är äldre än stjärnorna.

Du som har vandrat evigt ung över vintergator

och genom de stora mörkren mellan dem.

Du som var ensam före ensamheten

och vars hjärta var fullt av ängslan

långt före något mänskohjärta –

glöm inte mig…

Pär Lagerkvist

Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.

Skapelseeposet

Ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram för tanken.

Salomos Vishet

Detta skrivs veckorna kring midsommar och jag befinner mig i vår stuga i Västergötland. Men inte ute på de öppna slätterna där fälten nu mognar till skörd. Vår stuga ligger i skogsbygder, där småbönderna tidigare delade sin tid mellan åkrarna och skogen. Stugan är omgiven av skog förutom mot sydväst, där ett skogshygge gett oss mer av både solen och ”sydvästen”.

Då jag sitter på vår veranda har jag fri sikt ut mot hygget. Rätt som det är ”hänger” lärkan där i luften innan hon sakta liksom faller till marken under ljuvliga drillar. Från något träd eller bus­kage i närheten bjuder lövsångaren på konsert. Jag har mycket svårt att upptäcka honom. Då är det annorlunda med koltrasten. Den överbjuder lövsångaren både med sin sång och sin placering i top­pen på något träd — väl synlig när han nu inte smyger omkring under buskarna.

Den grå flugsnapparen har som tidigare byggt sitt bo under en utskjutning på vår lillstuga. ”Far” och ”mor” flugsnappare hänger denna dag som kolibrifåglar framför sitt bo för att locka dem ”ut i världen”. Ur en av fågelholkarna tittar den svartvita flugsnapparens ungar ut en efter en och ger sig ut på första flygturen. Det blir vingligt men det går efter att de tidigare bara vistats nere i holken utan någon chans att öva upp sin flygfärdighet.

På trappan ned från verandan dyker också i år vår ödla upp. Den har under många år kommit fram i solgasset och vi har lika nyfiket plirat mot varandra. Den ser inte likadan ut varje år, varför ”den” måste vara flera generationer. Under större delen av året ser vi inte till den, men någonstans under verandans bräder håller den uppenbarligen hus — för att varje ny sommar komma fram och hälsa.

I ett tätt buskage nära stugan har i år några rådjur hållit hus. Då och då har något av dem kommit fram och betat alldeles utanför vår gärdesgård. Någon gång skymtar jag också i det höga gräset en liten kid som följer sin mor i hälarna och tar sina första skutt för att hänga med på hennes vandringar.

En morgon upptäcker jag två älgar som närmar sig tomten. Jag går ut för att foto­grafera dem och där står vi och bligar på varandra en stund innan de med majestätiska kliv ger sig iväg.

 På morgonen tar jag som regel min runda genom skogen. Den är behövlig efter allt stillasit­tan­de under arbetsåret. Men då jag kommer till ”trollskogen” tar jag det lite lugnare — det var så vi poj­kar kallade skogen med alla sina stora mossbevuxna stenar och sin härliga blandning av lövskog och granna furor. Jag behöver hämta andan men får också andas in och se och uppleva min barndoms trollskog på nytt. Jag får minnas min mors förtjusta utrop då hon där mitt på skogsvägen såg smörsopparna. De kommer att sticka upp där på samma ställe i år igen. Där finns lövträden tillsammans med barrträden och all den rika undervegetation som gör den så levande. Där finns de så rikt av mossa dekorerade ”jättestenarna”. Där korsar djurstigarna varandra som jag själv brukar på jakt efter svamp eller annat av skogens frukter.

I samband med påsken gjorde vi som flera år tidigare en utflykt till Hornborgasjön för att i gryningen se tranorna komma inflygande för att slå sig ned på ängarna nedanför oss. Till sist står vi där med omkring 5.000 tranor framför oss. Där stannar de några dagar för att sedan hitta tillbaka till sina gamla häckplatser som par. Ett naturens ofattbara skådespel med dessa mäktiga fåglar så majestätiskt i flock efter flock över våra huvuden!

Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.

 

För mig är skapelsen ett ofattbart under. Det gäller dess skönhet men det gäller också då jag tar del av något om dess mirakulösa uppbyggnad och funktion. Hur kan ”våra” fåglar från sina långa turer ned till Sydeuropa eller Afrika hitta tillbaka till holkarna här i Källeryd i Västergöt­land utan karta och kompass, dit våra vänner ibland har så svårt att hitta trots våra eleganta vägbeskrivningar och Vägverkets alla skyltar? Vad är det som gör det möjligt för en fågelunge att kunna flyga utan någon som helst inlärning och övning — till skillnad från våra barn som vi länge fick träna innan de tog sina första stapplande steg — och föll?

Tänk att år efter år få ta del av skapelsens skönhet under de skiftande årstiderna, med vad varje sådan har att erbjuda! Att få skaffa sig lite kunskap om livet på jorden i dess ofattbara storhet och rikedom! Att få några utblickar bland universums oräkneliga stjärnsystem och nebulosor och i detta gigantiska rum inse vårt klots litenhet i all sin rikedom!

Är det då så underligt att författaren till Vishetens bok i Skriften gör följande reflektioner:

Ohjälpliga dårar var alla de människor som inte visste något om Gud, inte förmådde hämta kunskap ur det sköna de såg om Honom som är, och inte lärde känna konstnären genom att ge akt på hans verk… Ty ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram för tanken.

Ändå förtjänar dessa människor inte att klandras så strängt; det är kanske så att de söker Gud och gärna vill finna honom, fastän de går vilse under sina ansträngningar. De lever bland hans verk och utforskar dem, och de förleds av den yttre anblicken, eftersom det de ser är så vackert. Men urskuldas helt kan de inte – om de förmådde skaffa sig så stora kunskaper att de kunde ana sig till evigheten, varför har de då inte redan funnit tingens härskare?[22]

Hur skall det då inte vara för alla dem som i dag inte ger sig tid över för att leva bland skapel­sens alla verk utan endast ”lever” bland människoverk? På vägen från min bostad till kyrkan ligger en av vår tids ”helgedomar” — öppen så gott som varje dag på året — och dit drar man i väg familjevis inte minst på helgerna för att se och lockas, att övertygas och köpa. Så fylls våra hem med massor av ting som vi sedan knappast har tid att använda. I en tid — då kommersialismen tycks vilja dränka oss alla under allt detta som vi räknar ut och söker övertyga varandra om att vi behöver och därför producerar — kan det vara nyttigt att få stanna till inför ännu ett ord ur Vishetens bok: Ty han känner inte den som formade honom själv, som andades in en själ med kraft att verka och blåste in en ande med liv i honom. I stället menar han att vår tillvaro är en lek, att livet är en marknadsfest där det finns pengar att tjäna.[23]

Jag behöver en kärlek till livet för att kunna leva. Jag behöver också en förnyad helighetskänsla inför det livets under som skapelsen utgör. För mig är det stort att få inblickar i livets skiftande mysterier. Jag får göra det på mina skidturer i den norska fjällvärlden. Jag fick göra det i upplevelsen av fantastiska naturscenerier under en resa på Irland. Jag får göra det under mina vandringar i Västergötlands underbara natur eller under båtturerna i Bohusläns karga och imponerande övärld och kustlandskap. Det sker också då jag får läsa mig till lite ytterligare kunskaper från dem som forskar i naturens mysterier. Men till att förstå livet räcker inte min kunskap till. Jag får njuta av livet i den stund som är!

”Vi har att älska livet mer än dess mening.” Den andliga vägledningen måste därför hjälpa människor att älska det vanliga livet.[24] Varje dag året runt bombarderas vi av information och reklamens påtryckningar för att man skall få oss att löpa än hit och än dit och ta del av eller köpa senaste nytt. I det stycket är vi ovanligt lika athenarna på Paulus tid om vilka man sa att de ägnade all sin tid åt att tala om och lyssna på det som var nytt för dagen.[25]Vart tar själva livet vägen i all denna världens cirkus? Många, alltför många tappar bort livet och sig själva mitt i ett pulseran­de konstlat liv.

Var det inte just detta som Jesus ville få oss att inse med sina ord om att vi skulle se på him­lens fåglar… och se på ängens liljor…! Jag behöver på nytt lära mig den ömhet för livet som dessa ord uttrycker —  äga en känsla av förundran och helighet inför skapelsens och livets mysterium.

 

Till man och kvinna

 

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem.[26]

I denna Guds välsignelse ingick detta fantastiska att människorna skulle föra släktet vidare. Kvinnan skulle få bli mor. Mannen skulle få bli far. Den välsignelsen tas inte ifrån människan vid hennes svek. Till fruktsamheten fogas både lusten och smärtan. Genom ”kär-leken” förenas kvinna och man och nya släkten kommer till. Och mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. Då sade hon: ”Jag har fött en man genom Herrens hjälp.”

I skapelsetron skildras älskogen som en gåva från Gud. Den är inte — som kyrkan ibland förkun­nat — synd och skam. Den är en del i Guds väldiga skapelse för att skapelsen skall föras vidare. Den är till för människans lust och glädje — livsglädjen och livsuppgiften att fostra nya släkten. Men den besudlas då människan brukar sin nästa enbart för den egna lustans skull. Den deklasseras då den fysiska akten skiljs ut från helheten av vad människan är, då ”leken” sker vid sidan av kärleken.

Gustaf Fröding har i sin dikt Mannen och kvinnan lyckats fånga in hur vi misslyckats — och det också från kyrkans sida — att ge lust och liv åt mannens och kvinnans samvaro. Vi kan le åt hans träffande formuleringar, men ack så mycket av allvar de rymmer. Han låter Adam säga till Eva:

— Du leda, du lystna hynda, jag gillar ej släpa och sträva för dig, som lärde mig synda! Förbannelsens frukt har du plockat med dina förbannade händer, till lustar har du lockat med dina nakna länder, din däjlighet har försänkt mig i låga begär bland djuren. Från Eden har du stängt mig…

På detta och åtskilligt annat svarar Eva:

— Rätt så att du ger dig, du lede, de namn, som på mig du lade! Du själv är en orm som stif­tar allt ont, om ock i tystnad, du själv är en tand, som förgiftar, du själv är en hund i din lystnad…

Då Eva fått ösa ur sig sin vrede kommer dock något av försoningens ord:

— Vi måste förlåta varandra, när icke vår Herra förlåter! Vi äro fördömda att synda och träta och aldrig sämjas, vi äro som hund och hynda, så låter oss synda och vämjas, så låter oss sam­fällt lida och sörja vårt livs elände och hata och träta och strida och älska till världens ände![27]

Gustaf Frödings ord uppfattas säkert inte som så särskilt uppbyggliga. Men frågan är om de ändå inte ger sanningen om många av oss — i våra relationer ”kvinna och man”, men inte bara i de relationerna utan också i andra. Det gäller både i våra tuppfäktningar och i våra ursäkter att vi är sådana som vi är. Det är mångas ursäkt i någon slags tro att man inte kan förändras. Eller så gör man som Adam — skyller på Eva!

Den rakt motsatta stämningen och känslan mellan kvinna och man möter vi i mannens och kvinnans dialog i Höga visan. Där skildras två människors kärlek och deras kroppars möte:

Mannen: Hur skön och hur ljuv är du inte, du kärlek, så följd av lust!

Ja, din växt är som ett palmträds, och dina bröst liknar fruktklasar.

Jag tänker: I det palmträdet vill jag stiga upp, jag vill gripa tag i dess kvistar.

Må dina bröst då vara mig som vinträdets klasar och doften av din andedräkt

som äpplens doft och din mun som ljuvaste vin!

Kvinnan: Ja, ett vin som lätt glider ned i min vän och fuktar de slumrandes läppar.

Jag är min väns, och till mig står hans åtrå.

Kom, min vän, låt oss gå ut på landsbygden och stanna i byarna över natten…

Där vill jag ge min kärlek åt dig.[28]

Adam och Eva står där för alla släkten som man och kvinna — kallade vid namn — sedda och kända av Gud, unika som varelser med Guds särskilda uppdrag. De skall råda över den övriga skapelsen. Vad det betyder förtydligas i orden att människan sattes i Edens lustgård, till att bruka och bevara den.

Människan — en varelse med kött och blod. Kallad att vara människa, kvinna eller man — inte förandligad och inte bara kropp utan i ande och sanning sann människa.

Jag får med Jeremia gå in i krukmakarens hus och där lära mig, att jag kan vara i Guds hand som leret i krukmakarens hand. För när kärlet som krukmakaren höll på att göra av leret misslyckades i hans hand, började han om igen, och gjorde av det ett annat kärl så, som han ville ha det gjort.[29] Det gäller både man och kvinna. Det gäller i våra förhållanden till varandra. Det gäller i våra misslyckanden med varandra.

Människan är en del av den övriga skapelsen och samtidigt dess förvaltare. Hon skall bruka jorden, odla upp den, ta till vara dess frukter. Så skall hon vara Guds redskap i skapelsens fortbestånd och utveckling. Men då hon brukar jorden skall det ske så att den blir bevarad. Det låg aldrig i hennes uppdrag att spela herre över skapelsen och så skövla och förgöra den. En dag skall hon — enligt Skriften — stå till svars för hur hon sköter sitt uppdrag för skapelsens över­levnad.

Människan står inte — som somliga hävdar i dag — som ett djur bland djuren. Då hon ger namn åt den övriga skapelsen illustrerar detta hennes speciella roll i skapelsen. Kristen skapelsetro konfronterar mot de naturromantiker som enbart ser människan som en i den övriga skapelsen och som tror sig ur djurens liv kunna hämta fram riktlinjerna för mänsklig etik.

Människan och naturen

Från att kristendomen befriade människan från fruktan och slaveri under naturmakterna ham­nade kyrkan tyvärr i ett förakt för människans kropp och natur. På nytt anammade man en klyvning mellan kropp och själ hos människan som gjorde att frälsningen också uppfattades innebära en inte sällan grotesk tuktan av kroppen. Bland till exempel de så kallade ökenfä­derna — munkar som levde ensamma eller i kolonier i Egyptens öknar och som har mycket att ge oss av hur vi skall nalkas Gud — möter man ibland ett sådant förakt för både kroppen och naturens skönhet. Allra värst tog sig avståndstagandet från det sexuella ut i hur somliga av dessa såg på kvinnan. Och detta är ju tyvärr inte något enastå­ende i kyrkans historia utan det kan vi också i dag möta i människors överandliga nit.

Det finns en fromhet — med rötter in i gnosticismen — som söker en andlighet utanför kroppen. Den fromhet som vi möter i Skriften är en andlighet som skall hjälpa os att vara människor, hela människor med hela vårt jag — kropp, själ och ande. Johannes av Korset, en av kyrkans största mystiker, lyfter fram denna sanning i sina ord om att sökandet efter andliga upplevelser hindrar oss från att älska – alltså från det som är Jesu huvudpoäng i lärjungeskapet!

Kyrkan bidrog genom detta asketiska krig mot naturen både inom sig själv och utanför sig till att många förlorade ”nyckeln till naturens innersta liv”. ”När så den nya historien bröt in påbörja­des den tekniska bearbetningen av naturen, naturen mekaniserades eftersom den nu uppfattades som en död mekanism i stället för en levande organism.” [30]

Från att människan tidigare var slav under naturen och de andemakter, som man där uppfattade fanns, har den moderna människan gjort sig till herre över naturen. Dess värre vill hon vara herre men inte ansvarig. Hon tycks heller inte vilja ta till sig Skriftens ord om att hon faktiskt är redovisningsskyldig och att den dagen kommer! I dag hotar naturen att slå tillbaka på sina härskare. Det kommer att ske om inte människan kommer till insikt om att hon för fortsatt liv är helt beroende av en frisk skapelse.

Den engelska filosofen Francis Bacon tog redan på 1600-talet upp frågan om människans förhål­lande till naturen utifrån den framväxande naturvetenskapen. Hans bevingade ord kunskap är makt syftade på hans uppfattning att människan genom att metodiskt utforska naturen skulle bli i stånd att utnyttja dess tillgångar för sina syften. Det handlade för människan om att kom­ma till insikt om naturens lagar för att sedan genom tekniken tillgodogöra sig dess krafter. Men till skillnad från vår egen tids tekniker hävdade han att ”för att besegra naturen måste man lyda den.” Det fanns då fortfarande en vördnad för naturen och dess liv.

Bacons ord vittnar också om en insikt som tappades bort och först i senare tid aktualiserats igen. Människan är delaktig i ett ekologiskt system som gör henne — i likhet med hela den övriga skapelsen — beroende av helheten och dess bevarande. Den insikten fanns inom den judiska vishetslitteraturen. Hur härliga är inte alla hans verk — också den minsta gnista är en fröjd för ögat. Allt detta lever och består i evighet; varje behov blir fyllt, och allt lyder ho­nom. Allt bildar par, det ena svarar mot det andra, och inget han har skapat är ofullständigt.[31]

Det visheten levde inom de gamla indiankulturerna.

(kolla med Bengt L ang den gamle indianhövdingen!)

Trots alla sina forskningar och all sin kunskap når människan inte fram till själva mysteriet i tillvaron, hemligheten bakom livet. För många är det en självklarhet — för den hemligheten lig­ger för dem hos Gud. För andra utgör detta en utmaning som lett dem in i en allt grövre mani­pu­le­ring av livet — och till ett experimenterande som alltmer utmanar en för andra helt grund­läg­gande vördnad för livet. Kan vi tillåta den ”lek med generna” som pågår inom viss forskning?

 

Arbete och vila

Då människan drevs ut från paradiset fick hon beskedet att hon nu skulle leva på förbannad jord. Där skulle hon med möda bruka den mark vars örter skulle vara hennes föda men också skulle bära törne och tistel. ”Med vedermöda skall du nära dig av marken i alla dina livs­dagar… I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, tills du vänder åter till jorden.” [32] Från de orden kan vi få uppfatt­ningen att livet bara skall bestå av slit och arbete. Ingen kan i dag bestrida att det ofta har varit så. Så var de för statarna i vårt land. Så är det för dessa som utnyttjas av andra och där arbetet blir ett omänskligt trälande som leder till förslitningar och för tidig död. Så är det i dag för många som står i tunga och fysiskt eller psykiskt nedslitande arbeten utan rimlig värdering av deras arbete i relation till andras löner.

Vi kan behöva påminna varandra om att stress och förslitning av människor i arbetslivet inte bara har att göra med hårt kroppsarbete. Det gäller inom de mest skiftande yrken och arbetsuppgifter.

Det finns också en annan grundton i Bibelns skapelsehymn: Så tog nu Herren Gud mannen och satte honom i Edens lustgård till att bruka och bevara den.[33] Det var orden till människan innan hon drevs ut ur lustgården. Det uppdraget har inte tagits ifrån henne. Tvärtom — då Adam och Eva förvisades påmindes de om sin kallelse att bruka jorden.

Arbetet beskrivs så på två sätt i bibeln. Det är en del av människans förvaltarskap, som sker under Guds välsignelse. Människans är Guds medarbetare och medskapare. Hon bär männi­sko­livet vidare från släkte till släkte. Om en hantverkare vid arbetet med tabernaklet sägs det: Och Herren har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet, med förstånd och kunskap, och med allt slags slöjdskicklighet, både till att tänka ut konstarbeten och till att arbeta i guld, silver och koppar… [34]

Samtidigt drabbar den förvanskning av skapelsen som bibeln skildrar också människans arbetsinsats. Detta både och som präglar arbetet är varje människas erfarenhet. Någon har uttryckt det så här: ”Det är något av hat i de mest värderade arbeten, och något av kärlek i de mest hatade”. Samtidigt vet vi att somligas lott har varit berömmelse och skaparglädje, medan andra utnyttjas till döds som ”arbetskraft”.

Ett av västerlandets problem är att vi i dag producerar mer än vi kan nyttja. Då måste vi genom mördande reklam tubbas till att använda vår lediga tid till att förbruka onyttigheter — och därigenom påskynda uttömningen av begränsade naturtillgångar och utnötningen av arbetande människor.

Jesus var hantverkare och drabbades av den nedvärdering som ofta sker av grovarbetet. Inför skärpan i hans förkunnelse sa man: Var har han detta ifrån…? Är det inte snicka­ren…?[35] Hos Jesus själv möter vi inte något nedlåtande förakt inför arbetet och arbetaren. Han talade ofta om förvaltarskap och umgicks med fiskare och tulltjänstemän. Han tog sina bilder från arbetslivet och undervisade om Riket som i högsta grad berör människans vardagsliv.

Inte minst visar Jesus oss sina värderingar i liknelsen om vingårdsarbetarens lön. Den handlar om jordägaren som lejde arbetare under dagens lopp, vilket innebar att dessa haft olika arbetstider vid dagen slut. Inte desto mindre får var och en en dagsförtjänst som lön — eller just det som behövdes för uppehället. Vi uppfattar inte att det enkelt handlar om att idag kopiera detta i vårt lönesamhälle, men här ligger radikala värderingar av varje människas rätt till arbete och uppskattning av sitt arbete. Det innebar att varje arbetare fick den dagslön som var en förutättning för en anständig överlevnad.[36]

Paulus visar på att missriktad andlighet och felaktiga eskatologiska förväntningar kan få oss att se ned på arbetet och dess ordningar. Tydligen hade några kristna i Thessalonike i sin väntan på Jesus snara återkomst slutat att arbeta. Inför det säger Paulus: den som inte vill arbeta får inte heller äta.[37] Kristen tro och liv har i alla tider omfattat ett sunt arbetsliv. Som människa delar jag med andra kallelsen att förvalta den jord som är vår.

Två stenhuggare står i samtal med varandra om sina jobb. Den ene deklarerar att han jobbar för att tjäna pengar. Den andre konstaterar att han jobbar för att bygga en helgedom.

I lovsången till skapelsens tillkomst finns också orden om Guds vila. I Guds värld möter vi både arbetet och vilan. Efter arbetets fullbordan är det tid för återhämtning efter allt skapande. Och Gud välsig­nade den sjunde dagen och helgade den, därför att han på den dagen vilade från allt sitt verk…[38] Skapelseorden ger oss förutsättningarna för ett verkligt liv — arbete och vila.

Då vi söker bibelns syn på arbetet är det oerhört viktigt att se att arbetet där står i nära förhållande till vilan. Livets mening är inte att i sitt anletes svett arbeta och åter arbeta. Allt skapande är en växling mellan arbete och vila. Det finns i Guds väsen en rytm mellan hans skapande arbete och hans vila. Sabbats­budet, som av somliga uppfattas närmast som ett uttryck för hur Gud vill lägga beslag på människans tid och göra livet surt för henne, är enligt Jesus till för människans skull.[39]

I sin uppgörelse med det religiösa ledarskapet — inte minst angående sabbatsbudet — visar oss Jesus på vad tron handlar om. Det rike han representerar och det budskap han förkunnar är för människan. Arbetslivets ekorrhjul har snurrat i alla tider och människan har misst sansen och sökt livets mening i tingen istället för i den Guds medarbetarroll som växlar mellan arbete och vila, mellan vardagen och festen inför Guds ansikte.

Människans liv skall — som Ordspråksbokens vishet uttrycker det — vara en ”lek inför Herrens ansikte”. Då fostrades jag som ett barn hos honom, så hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt, jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland män­niskors barn.[40] ”Leken” — att vara tillsam­mans med andra människor och att ”bara vara” — det är att finna livet — att finna visheten.

Man menar att det i protestantisk teologi — från Luther och framför allt från Calvin — funnits en övervärdering av arbetet. Vardagen skall fyllas av strävsamt arbete. Detta bidrod vid industrialismens genombrott till att utveckla helt omänskliga arbetsförhållan­den och tider.

Guds skapelseverk fullkomnades i vilan. Så kan människan uppleva arbets- och skaparglädje både under arbetet och i vilan efter arbetets möda och svett. Arbetet får inte tränga undan familjelivet och den mänskliga samvaron. Det är fåfängt att ni tidigt står upp och sent går till vila, och äter ert bröd med vedermöda – detsamma ger han åt sina vänner, medan de sover.[41]

Jesu ord om att sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten är ord för verklig eftertanke. Den kropp jag har är inte ”konstruerad” för det tempo som jag frestas att leva i dag. Då jag bryter mot vilan är det jag själv som får ta konsekvenserna. Kroppen ger sina signaler som — om jag inte lyssnar in dem och ändrar min vardag — leder till fysisk och/eller psykisk ohälsa. Ett psykiskt påfrestande arbete sätter sina spår också i vår fysik. Vi behöver tid för vila och vederkvickelse. Sabbaten är en av Gud välsignad och helgad dag — för människans skull!

Just därför är denna dag också en dag för tillbedjan och lovprisning då jag på ett alldeles särskilt sätt avsätter min tid och mig själv för att — tillsammans med andra — umgås med Gud.

Det var därför helt naturligt för den unga kyrkan att låta uppståndelsens dag, söndagen, Her­rens dag, knytas till sabbaten. Det är dagen då vi på nytt och på nytt ställs inför dess budskap om uppståndelse och liv — det budskap som sedan skall bära oss under arbetsveckan som följer!

Den rytm för en människas liv som ligger i växlingen mellan arbete och vila rymmer också det skapandets glädje som ligger i arbetet — då detta är ett skapande och inte bara andra männi­skors utnyttjande av mig som ”arbetskraft”.

Kristen tro lär oss att en människas värde först och sist är knutet till det som är henne givet i själva skapelsen. Inför Gud — och därför inför varandra — har vi alla samma värde. Den identitet, som varje människa söker, uppnår hon i växelspelet med andra människor. Människan blir män­niska genom att vara medmänniska.

Detta samspel med andra människor har inte minst sin plats i arbetslivet. Vi får vara med i ett arbetslag och i detta ge något av oss själva till vår nästa. Själv har jag förmånen att vara en i arbetslaget i den församling jag tjänar. Vi har skiftande arbetsuppgifter att utföra. Vi har olika gåvor — och med dessa får vi tjäna både varandra och församlingen i dess uppgift. Inför den gråa vardag som varje arbete också innebär kan vi bjuda varandra på lite omsorg och ”fest”. Inför påfrestningar i arbetet får vi ”bära varandras bördor”.

Arbetet är en del av vår tjänst åt nästan — en del av vår samhällstjänst. Att ställas utan arbete innebär att jag ställs utanför en del av det som är min lott som människa. I tider då alltfler blir arbetslösa kan kyrkan inte förbli tyst inför den tragedi som detta innebär för alltfler.

Teologen Roger Clarke har granskat arbetslivets frågor i England. Han visar på hur människor under längre arbetslöshet isolerar sig och tappar människovärdet. Man känner sig utanför och allvarliga inre kriser utvecklas. Clarke visar på stora likheter mellan vad som sker hos en människa då hon mister en nära anhörig och då hon mister sitt arbete.[42]

En människas identitet är mycket nära knuten till hennes roll i arbetslivet, hennes roll som Guds medarbetare tillsammans med sin nästa. Eller för att uttrycka det med Johannes Paulus II i hans rundskrivelse om människans arbete: ”Arbetet är ett gott för människan, ett gott för hennes ‘mänsklighet’, ty genom arbetet omda­nar hon inte endast naturen och anpassar den till sina behov, utan förverkligar även sig själv som människa, ja, blir på ett sätt mera mänsklig.” [43]

Arbetslösheten är inte i första hand en ekonomisk fråga utan en social. Den är utan tvekan en av våra allvarligaste sociala utmaningar så som industrisamhället nu utvecklas. Vi vet hur destruktivt det är för en ung människa efter avslutad utbildning att upptäcka att det inte finns någon plats för henne inom arbetslivet. Som följd av detta utvecklas inte sällan hat mot samhället och drogmissbruk.

En av mina arbetsuppgifter är att varje vecka vara på den kriminalvårdsanstalt som är granne till vår kyrka. Där möter jag dem i samtal som i många fall lever utanför arbetslivet. Många saknar utbildning. Andra har från sin start i livet alltid fått höra att de på grund av sin härkomst inte platsar med oss andra. Många jag talar med är medvetna om sitt eget ansvar för det som hänt och där finns också ofta en djup smärta inför att stå utanför. För åtskilliga av dem blir det en flykt in i drogerna eller annat för att fly utanförskapet.

Man räknar med att totalt omkring 12 % av ett människoliv utgör regelbundet yrkesarbete omsatt i timmar av hela hennes liv. Naturligtvis upptar arbetstiden betydligt större andel av min tid under den aktiva yrkesperioden. Det är därför avgörande, då vi som kristna visar på arbetslivet som en viktig del av vår roll som människa, att vi inte enbart gör arbetet till livets mening och mål.

”Vår förväntan om en ny jord får inte utsläcka utan måste snarare uppväcka vår strävan att bruka denna jorden, där denna nya mänskliga familjs kropp växer och på något sätt redan ger en bild av den kommande världen… Den kristne som lyssnar efter den levande Gudens ord och förenar sitt arbete med bön må veta vilken plats hans arbete intar inte endast i våra jordiska framsteg utan också i Guds rikes tillväxt. Till detta rike är vi kallade genom den helige Andes kraft och evangeliets ord.”[44]Förvisad ur paradiset

 

Edens lustgård – var finns du i dag?

Livets lovsång – vem sjunger den?

I stället hörs skriet från Abel

och jorden dricker hans blod.

Kains vrede föder brodermord

och Adam och Eva vandrar

på förbannad jord.

Herre, vår Herre, vad har vi gjort?

Herre, vår Herre, sviker vi dig?

Gud, vår Gud, har vi övergett dig?

På Babels torn byggs det varje dag

av människor som du och jag.

Men var finner vi skapelseliv,

när luften vi andas in

och vattnet vi brukar förgiftas,

då förvaltare blir herrar

på anförtrodd jord.

Ur mässan ”Det är saligt på Jesus få tro”

Och Herren Gud förvisade honom ur Edens lustgård,

för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen.

Var är din broder Abel?

Jag vet inte. Skall jag ta vara på min broder?

Första Mosebok

 

Jag gjorde 1968 en studieresa till USA för att få en närbild av hur de svarta arbetade för att uppnå samma mänskliga rättigheter som de vita hade. Meningen var att jag bland annat skulle sammanträffa med pastor Martin Luther King i de projekt som pågick. Resan startade i slutet av april och då hade King redan i början av april skjutits till döds i Memphis, där de fattiga och utnyttjade renhållningsarbetarna genomförde demonstrationer. Ett av de foton, som jag såg från denna Kings sista insats, var på en lång rad människor som alla kom med var sitt plakat med ett och samma budskap: I am a man.

Detta är något som jag inte kunnat glömma — att människor i frihetens och välståndets ameri­kanska samhälle skulle behöva tala om för andra att också de var människor! Vad värre är — detta är något som människor också i dag får tala om för oss andra: ”Också jag är en människa!”

I vårt land har flertalet under många år varit överens om att bygga in solidariteten i vårt samhälle? Det har sagts att hur ett folk tar hand om sina gamla är en avgörande indikation på landets mått av civilisation. Vi har i vårt land satsat mycket på att ge de äldre en värdig ålderdom. Men vad är det som håller på att ske i dag då jag själv i min omedelbara närhet som pastor kan se — vilket nyligen avgivna rapporter styrker — att många äldre dör strax efter vården på våra sjukhus i samband med de förflyttningar som sker för dessa mellan olika instanser och vårdformer? Jag skäms inför hur jag ibland uppmärksammas på hur våra äldre behandlas, vilka genom intensivt arbete la grunden för det välstånd som jag nu har glädje av.

Varje dag då jag läser tidningen eller sätter mig vid TV-apparaten möter jag texter och bilder av destruktiviteten i vårt samhälle. Då detta skrivs har varje dag under en vecka unga män knivskurits i vårt land varav tre till döds. Varje år beräknar man att 300.000 misshandels­tillfällen äger rum mot kvinnor i vårt land och att var tionde dag en av dessa kvinnor dödas. Rapporterna om övergrepp på barn ökar och människors cyniska utnyttjande av barn inom pornografin vittnar om hur ondskan tar grepp om människor.

Våldet som breder ut sig i våra massmedia för att roa oss stannar inte där utan är en bister verklighet mitt i vårt ”civiliserade” samhälle. Vi har förfasat oss över hur man i det romerska riket bjöd på gladiatorspel och hur fångar och förföljda slaktades på deras amfiteatrar och njuter sedan ohejdat över vad massmedia serverar oss dagligen av våld och mänsklig förnedring. ”Gå till din amfiteater, som för mördandet är gjord. Sluka girigt vilddjursdater, vältra där din själ i mord! Ack för stunden blott det dövar, men det sliter ur ditt bröst mänskligheten och det rövar därmed bort din sista tröst.”[45]

Den ena krigshärden efter den andra blossar upp där oförsonligheten och bestialiteten inte tycks ha några gränser. Detta sker mitt i det Europa som trott sig stå för kulturens blom­ning och civilisationens grund. Hur är detta möjligt där Kristi kyrka funnits och burit ut sitt budskap under århundraden?

I det samhälle där vi människor som aldrig förr trängts ihop i storstäder och tätorter finns en ensamhet utan motstycke i tidigare generationers levnadssätt. Då vi nyligen i församlingen aktualiserade ensamheten fick vi många och starka vittnesbörd om hur människor i dag upplever sig ensamma och icke sedda varken utanför eller inom kyrkorna.

Inspärrade på våra kriminalanstalter och mentalsjukhus finner vi dem som inte klarat av vårt samhälle. Många av dessa har begått allvarliga brott, men de är också ofta offer för de uppen­bara brister som samhället präglas av.

Vi talar inte sällan om människans utveckling och att vi i västerlandet lagt grunden för den mest upplysta civilisationen genom tiderna. Då jag här i första hand granskar vår belägenhet som utdrivna ur paradiset och de mörka följderna av detta är det inte för att blunda för allt det vackra vi möter bland människor. Skapelsen i sig är allt som oftast som en lustgård för oss där vi står mållösa inför dess ofattbara rikedom och de mysterier den inrymmer. Konsten, musiken, litteraturen och människans övriga skapande erbjuder oss skönhetsupplevelser och djup delak­tighet i det finaste hos människan. Tekniken har på ett enastående sätt förändrat de yttre livs­vill­koren för oss människor. Men detta kan aldrig få skymma allvaret i våra frågor inför det djupt tragiska som utspelar sig bland oss människor med människan själv som både regissör och aktör.

”Se er omkring: blodet flyter i strömmar, och till på köpet muntert som champagne… Har ni märkt att de mest raffinerade blodsutgjutare nästan genomgående har varit högst civiliserade män, vars skoremmar en Attila eller en Stenka Razin inte varit värdiga att knyta;… I varje fall har människan av civilisationen blivit om inte mer blodtörstig, så säkert blodtörstig på ett säm­re och tarvligare sätt än förut. Förut såg hon rättvisa i blodsutgjutelser, och om hon var tvung­en att döda någon gjorde hon det med lugnt samvete, men nu sysselsätter vi oss med blodsut­gjutelser ännu mer än förut, trots att vi anser det vidrigt. Vilket är värst? Avgör själva.” [46]

Det är reflektioner gjorda av Dostojevskij mot bakgrund av hans egen tid och upplevelser av människans brutalitet och våldstörst. Vad skulle han inte sagt om vår tid efter de två världskrigen, det kalla kriget med dess gigantiska upprustning och det nu pågående slaktandet av människor inte bara bland ”ociviliserade” folk i tredje världen utan i hans eget hemland och mitt i Europa.

Den civilisation som vi i västerlandet lagt grunden till skulle ju vara vårt eget byggda ”paradis”. Men vad kommer det sig då att människorna i dag som Adam och Eva inte bara gömmer sig inför sin Gud utan också lever i främlingskap inför varandra? Och vad kommer det sig att man i dag kan tala om ”den skapande minoriteten och den apande majoriteten”? Varför upplever alltfler i vårt demokratiska samhälle en växande klyfta mellan sig själva och dem som ”bestämmer”?

Vad händer i vårt eget land där mäktiga folkrörelser under 1800-talet bröt upp ett starkt skiktat samhälle och gav ”den lille mannen” möjlighet att forma ett nytt Sverige? Varför uppfattar alltfler i dag att de står vid sidan av och inte kan påverka vad som utspelar sig i vårt samhälle? Är det så att också vårt land är på väg mot ett 2/3-delssamhälle — ett samhälle där majoriteten har det mycket bra medan en stor minoritet alltmer ställs åt sidan?

Vad kommer det sig att så många i dag uppenbarligen har ett behov av att ”klä ut sig”? Detta sker ju inte bara i utstuderade frisyrer och kläder hos några udda grupper utan inte minst bland besuttna människor i allt vad kommersialismen har att erbjuda. Är det för att dölja en nakenhet och fattigdom, som vi erfar, men som vi uppfattar mycket svår att dölja? Jag uppfattar att ”kejsarens nya kläder” i dag tar sig de mest skiftande uttryck. Det handlar verkligen inte bara om klädesplagg utan de mest skiftande ting.

Som i paradiset en gång ljuder Guds röst till oss också utanför detta: Var är du? Är vår förskräckelse inför den rösten och mötet med vår Gud grundad i att vi trots våra ”civiliserade kläder” känner vår nakenhet, erfar fattigdomen och tomheten? Är det inte så att vi är rädda för honom om vilket det står Herre, du utrannsakar mig och känner mig?

Då sa ormen till kvinnan: ”Ingalunda skall ni dö; men Gud vet, att när ni äter av det trädet, skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud och förstår vad gott och ont är.” [47]

 Vi läser orden i Skriften om att vi blivit utdrivna ur lustgården. Det skedde som följd av att människan ville vara mer än människa — ville vara som Gud. Hon satte sig själv i Guds ställe. Så gör hon också i dag! Därför står människan själv i vägen för sina försök att hitta ”hem”. Då hon överger sin Gud tar hon själv på sig uppgiften att forma sin tillvaro. Övermodet börjar när en människa avfaller från Herren och hennes hjärta vänder sig bort från hennes skapare.[48]

”Det är inte saker och omständigheter som utgör människans tyngsta börda, det är hon själv. Människan är sig själv en börda genom att hon inte vill vara den hon är.”[49]

Människans dilemma är att då hon vill vara något mer än människa blir hon ”mindre” människa. Då människan gör uppror mot sin Gud, då upphöjer hon sig själv till ”elementens herre och härskare”. Men därtill är hon inte skapad och därtill är hon inte vuxen. I stället för Herren Gud har hon underställt sig en rad andra herrar. Då hon trodde sig fri befanns hon fjättrad och ur stånd att bygga sitt paradis!

”Att inse att Gud inte existerar, utan att i samma ögonblick också inse att man sjäv är Gud, är en absurditet. Den konsekventa Gudsförnekelsen är tillika den konsekventa människoför­gud­ningen…. Den som dödat Gud, dödar också människan inom sig. Vägen vidare från över­vinnelsen av Gud leder inte in i frihetens lyckorike – utan tillbaka till gorillan.” [50]

Vi kan aldrig återvända till lustgården och dess naturtillstånd. I stället söker vi — med hjälp av olika ekonomiska och samhälleliga system — skapa oss vårt eget välfärdssamhälle med mer eller mindre paradisiska drag. Men vart leder dessa?

På väg – men vart?

Då människan söker förstå vart hon är på väg kan man säga att det finns två vitt skilda sätt att uppfatta riktningen. Den ena tolkningen som — bland annat utifrån den vetenskapliga och tekniska revolutionen — blivit förhärskande, är den evolutionära uppfatt­ningen. Människan utvecklas alltmer och mer. Man hävdar — utifrån den gigantiska tekniska utveckling som ingen kan förneka — att människan höjer sig från tidigare barbari till allt högre stående kulturer. Människan själv står i en utvecklings­process.

Självfallet har den utvecklingsoptimismen fått mycket allvarliga törnar av de bägge världs­krigen — och de fortsatta krigen — och av de oerhört allvarliga hot människan lever under både vad gäller hennes så kallade civilisation och den jord och miljö hon har att leva i. Dess­utom måste vi fråga oss om någon kan påvisa att människan under sin historiska — dokumen­tariskt belagda — existens utvecklats i något biologiskt eller intellektuellt hänseende?

Så möter vi den rakt motsatta uppfattningen. Människan har genom att gå sin egen väg blivit den förlorade människan. Hon är stadigt på väg mot sin undergång. Hon håller på att gräva sin egen grav. Skiftande undergångsscenarier har tecknats mer eller mindre grällt.

Det är inte svårt att lägga ett kristet perspektiv på den senare uppfattningen. Man konsta­terar då att människan genom att hon överger själva livets källa och vänder Gud ryggen, så befinner sig människan på väg mot katastrofen. Men hur skall vi då se på utvecklingsoptimis­men?

Den ryske filosofen Nikolaj Berdjajev hävdade att den vetenskapligt-tekniska civilisationen — trots de rakt motsatta intentionerna — undergräver den humanistiska synen på människan. Vi lever i en värld där tekniken driver oss fram i ett allt snabbare tempo som vi inte klarar av. Den moderna människan är rädd för tystnaden och rädd för den ensamhet som ger tillfälle till verklig eftertanke. Och den människa som inte klarar av att stanna upp och leva ”i ögonblicket” har då paradoxalt inte heller tid ”för evigheten”. Allt för mycket av det sköna, av det finaste och djupaste i tillvaron, av livets eget mysterium drunknar i tidens ström.[51]

Tekniken gör också människan till ”hårdvara”. Maskinåldern får oss att ”maskineras”, att som människor ”förtingligas”, att bli ett ”det” i stället för ett ”jag”. Likt allt annat vi producerar blir vi själva kasserade som utslitna delar i ett samhälle där marknadens krafter har makten och driver beslutsfattarna framför sig till omänskliga, destruktiva beslut. Det pågår en dehumani­sering av människan i det moderna samhället, ett omänskliggörande av människan. Detta har inte minst sin orsak i den fragmentisering som pågår. Den enskilda människan är en så liten kugge i de stora sammanhangen att hon inte kan uppfatta dessa. Följden blir att hon saknar en helhetssyn både på sin egen roll och på tillvaron. Detta förstärks naturligtvis av den snuttifiering av tillvaron som massmedia serverar oss.

Som en följd av dehumaniseringen får vi i vårt samhälle både en normlöshet och ett värdeva­kuum. Den äldre generationen klagar på ungdomen. Men vad har vi gett vårt upp­växan­de släkte? Under senare år har vi fått se de mest häpnadsväckande ting ske — inte minst bland penningens och maktens människor. Helt ofattbart är hur dessa människor tycks vara blinda för vad deras transaktioner, och — för Svensson — ofattbara löner ger för signaler till ”vanligt folk”. Rätt och rättfärdighet sätts ur spel genom deras smarta juridiska dribblingar.

Det sägs att vår tid präglas av att människan blivit allt mer och mer rationalistisk. Hon låter sig i dag inte som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. För henne gäller att utifrån det mänskliga förståndet hantera sin tillvaro. Det är vad som sägs. Men slå upp dagens tidningar och se efter vad utrymme som ges åt horoskop och liknande humbug. En nyandlighet med en salig blandning av ingredienser från jordens skiftande religioner och annat breder ut sig.

Samtidigt florerar ”makter­na” som aldrig förr — och tillbes av inte så få som de allena saliggörande krafterna i samhället och dess politiska och ekonomiska utveckling. De så kallade marknadskrafterna skall i dag råda i såväl väst som öst. Förr var det gudarna eller ödet eller onda andemakter. I dag är det ”krafter” som driver våra politiker dit de — i varje fall många av dem — icke vill.

Paulus talar i flera av sina brev om makter och krafter som människan inte skall låta vara herrar. Kampen för rätt och rättfärdighet handlar för honom om en kamp mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarym­derna.[52] Vad har då dessa ”makter och krafter” att göra med det som här aktualiseras —  kanske någon undrar? Teologer världen över har efter de ohyggliga världskrigen — inte minst vad som kännetecknade Hitler-Tyskland — insett att de ”makter” som Paulus talar om i sina brev har att göra med de krafter som verkar mitt ibland oss människor och ibland för grupper och nationer till vanvettets brant.

Teologen Albert van den Heuvel tar i sin bok Dessa förrädiska makter upp denna fråga och hävdar: ”Makter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle — ekonomi, propaganda, sexualitet, allmänna opinionen, religiösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonialism, det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönjbart.” Dessa makter kan ta demonisk karaktär. Då Paulus talar om denna världens makter i relation till korsfästelsen av Jesus menar han inte Pilatus eller judar­nas överstepräst eller råd ”utan de makter som verkade bakom dessa män och kom dem att handla såsom de gjorde: framför allt religionen och staten.” Paulus slår fast att Gud avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus. Dessa opersonliga makter har i Kristus demaskerats och avslöjats. ”Kristenhe­ten är därför också kallad att detronisera makterna… att offentligt avslöja dem, att avkläda dem deras falska gudom…” [53]

Den ofattbara tilltron till och tillbedjan av Marknaden med sina präster och profeter — både i form av ekonomer och politiker — söker få oss att tro på marknadskrafterna som de avgörande och pådrivande krafterna mot framtidens ”messianska” rike. Kommunismens utopia, framtidsrike, har fallit. Nu handlar det om kapitalismens och marknadens frälsande framtid. Man räknar med att det varje dag omsätts 1.000.000.000.000 dollar i valutahandeln. Av denna — för oss vanliga människor helt ofattbara summa — menar man att 90% utgör ren spekulation utan egentlig vilja till sunda investeringar.

Mammon, Kapitalet har en ohygglig makt över oss människor i dag. I det demokratiska samhäl­let har vi förutsatt att staten har en politisk auktoritet över det ekonomiska systemet. Här pågår med stor kraft en förändring som bland annat försvagar nationalstaterna med sina — som regel i västvärlden — parlamentariska demokratier.

”Den pågående integrationsprocessen i Europa är ett tecken på ett sådant försvagande eller sönderfall. De tidigare nationalstaterna ser ut att fusioneras till en ny form av union där det ekonomiska systemet blir överordnat det politiska eller övertar en del av det politiska syste­mets tidigare roll. Detta är en märklig utveckling. Ekonomin, ‘marknaden’, blir så att säga själv­härskare eller, som man med tanke på dess till synes hejdlösa tendens att expandera också frestas att säga: ekonomin börjar löpa amok. Det tomrum som planekonomiernas förfall skapat har fyllts av en galopperande kapitalism som förefaller att rycka med sig snart sagt alla jordens folk och deras styrande skikt.”[54]

Samma tankegångar möter vi hos den amerikanska framtidsforskaren och ekonomen Hazel Henderson. Hon har gett ut en bok med en analys av nationalekonomins kris och industrisam­hällets utvecklingsmöjligheter. Boken handlar alltså om ekonomi och ekonomer, den grupp i samhället som under senare år så gott som var dag framtäder i massmedia med sina teorier om vad som bäst skall gagna samhället. Själv ekonom har Hazel Henderson djärvheten att ge sin bok titeln Det falska prästerskapet!

Hon hävdar att många av de teknologier som nu brukas — till exempel kärn­kraften — är totalitära till sin natur. Det finns, menar hon, en växande insikt om ”att stora delar av den vetenskapliga och tekniska verksamheten kan vara helt oförenliga med ett demokratiskt samhällsskick.” Detta ”kommer till uttryck i den växande opinionen mot kärn­kraft, mot gen­manipulationen genom hybrid-DNA-tekniken och mot den orwellska Storebror som smyger sig på oss via dataregister och transfereringssystem.”[55]

Det moderna teknosamhället bedriver en hejdlös rovdrift både på de sociala systemen och på de ekologiska. Henderson ger oss i sin bok ett exempel på det vanvett som pågår från den ameri­kanska militärindustrin. Det är då att märka att uppgifterna hänför sig till 1980 års penningvär­de. Produktionen av de så kallade MX-robotarna är ett projekt som kräver 30 miljarder dollar, 57 800 kvadratkilometer land, 340 miljoner kubikmeter vatten och 84 000 kubikmeter olja var­je år samt 16 000 km vägar och 3 500 km järnväg.[56]

Då detta skrivs har Frankrike flera gånger provat sina kärnvapen, inte på hemmaplan utan — på, som man tydligen uppfattar, betryggande avstånd — bland andra folk. Trots protester från de flesta nationer — inte minst från Japan som fått pröva på vad dessa vapen innebär — planeras en serie av fler kärnexplosioner. Vi vet att människor tidigare fått mycket allvarliga skador — som i många fall lett till för tidig död — genom prov både i Nevadaöknen i USA och i Polynesien. Men Kina och Frankrike fortsätter sina prov.

Den globala ekonomin står i dag i en sällsamt dålig relation till den globala ekologin. Detta får till följd att marknadskrafterna påskyndar utsugningen av de begränsade naturresurser vi har att livnära oss på.

Är det inte dags att människan på nytt inser att det inte är hennes kallelse att låta sig vara behärskad av makterna? Begreppet marknad omfattade en gång i tiden säljare och köpare och deras samspel — inkluderande också mig! Men gör det så i dag då man ständigt hänvisar till marknadskrafterna som avgörande faktor bakom de gigantiska ekonomiska spel som pågår där enskilda aktörer kan agera och få nationer att knäa? Är det inte dags att ”den moderna människan” demaskerar de så kallade marknads­krafterna — för att då finna att dessa i många fall består av maktens och kapitalets herrar i väl tillslutna rum?

Den utveckling vi är inne i har också skapat ett mycket sårbart samhälle. Några få människor kan med sina handlingar hota fred och stabilitet för stora grupper. Det beroende som den globala ekonomin leder till för varje nation och den moderna tekniken skapar i samhället — av till exempel energitillförsel men också inom andra områden — kännetecknar denna sårbarhet.

Jag låter än en gång Georg Henrik von Wright ta till orda. Det gör han i en uppsats om Berdjajev: ”Det är inte genom att förkasta sina tekniska hjälpmedel, förneka utvecklingen, som männi­skan skall sträva att förbättra sin situation. Vägen till något bättre kan bara beträdas om hon lär sig styra den tekniska utvecklingen, det vill säga om det som jag kallat teknosy­ste­met förvärvar sig en självbesinning som motverkar dess skadliga inflytande både på männi­skor­nas själsliga jämvikt och på vår fysiska miljö.

Är det möjligt för människan att uppnå en sådan behärskning av sina egna krafter? Berdja­jev förefaller att uppriktigt ha trott att frågan har ett jakande svar. Trots sin hårda kritik av sam­tidens olater var han optimist beträffande framtiden. Stöd för sin optimism sökte och fann han i tanken på en religiös väckelse. För att kunna behärska sin situation måste männi­skan erkänna och underkasta sig en makt som står över hennes eget beräknan­de förnuft. Hon måste lära sig att bara så kan hon komma till en balanserad insikt både om sin egen styrka och sin egen svag­het. Denna högre makt är för Berdjajev den kristne guden.”[57]

Så står vi på nytt inför att människor som har modet att närgånget granska sin samtid och dess framtid kommer till insikten att människans väg ur fördärvet och mot en annorlunda framtid är en vandring på den väg som Jesus Kristus är. Den vägen är inte en väg som går utanför denna jord och dess villkor. Det fick Jesus själv i högsta grad erfara. Han levde — som vi andra — på förbannad jord och spikades fast på förbannelsens träd. Men just då banade han en helt annan väg. En väg som han själv gick och som han utmanar oss att gå.

”Din broders blod ropar till mig från jorden”

I Skriften behöver vi inte komma längre än till dess första bok förrän vi möter sveket och det första brodermordet. Människans historia är historien om människan som aktör och/eller offer i mötet med ondskan. Ondskan personifieras i mytiska gestalter som ormen, som draken, som Satan och Djävulen. Inte sällan talar vi om dessa gestal­ter med ett leende — men ondskan själv, det djävulska i tillvaron ler vi inte åt.

I den kristna tron möter vi talet om ”arvsynden”. I det begreppet har man i olika tider lagt in skiftande betydelse. Klart är att Skriften tecknar ondskan som något som är människans följeslagare genom alla tider. En ”arvsynd” är den ondska som överförs från en generation till nästa genom en fostran av barn där dessa inte ges någon möjlighet till motbilder och att välja. Det onda möter oss inte bara utanför oss själva, ”i världen”, utan som en realitet i varje människas liv. Ondskan springer fram ur människans inkrökthet i sig själv. Den blir följden då hon sänker blicken och inte längre ser Gud utan har sig själv som utgångspunkt för sitt tänkande och sina handlingar.

Vi vill gärna placera ondskan hos andra människor och se oss själva som relativt goda människor. Där ondskan blir allra tydligast vill vi se det som en följd av att verkligt onda människor agerar. Det ohyggligt onda som förintelsen av miljontals judar innebar har vi sett som en följd av nazismens herravälde i Tyskland. Det är naturligtvis korrekt, men nazisternas mål att utrota judarna hade de ingen möjlighet att själva förverkliga.

Sociologen Zygmunt Bauman har i sin bok Auschwitz och det moderna samhället visat att till detta krävdes samvetsgranna insatser av den tyska byråkratin för att utmärka och skilja ut alla judar.[58] ”Separationsprocessen åtföljdes av en öronbedövande tystnad hos alla etablerade och organiserade eliter i det tyska samhället — hos alla dem som teoretiskt sett kunde höja sina röster mot den annalkande katastrofen och göra sig hörda.” ”Hatet byggde vägen till Auschwitz men det var likgiltigheten som banade den.”

Rabbinen Joachim Prinz från Berlin höll redan 1935 ett tal i vilket han kunde konstatera vad det innebar att avskiljas från andra människor: ”Ghettot är ‘världen’. Ghettot är det som finns utomhus. På torget, gatan, krogen, överallt är ghettot. Och det har ett kännetecken. Detta kän­netecken är: det finns inga grannar. Kanske har något sådant aldrig tidigare inträffat i världen och ingen vet hur länge det kan uthärdas; livet utan en granne…” [59]

Kommentaren till det talet är att år 1935 visste redan förintelsens kommande offer att de var ensamma. ”Förflyttningen av judarna förlöpte i stort sett obemärkt, eftersom tyskarna sedan länge hade utplånat dem ur sina tankar och känslor.” [60]

För att förgöra ett så ofattbart stort antal människor krävdes en effektiv utveckling av dödsma­skineriet. Här ställde tysk vetenskap och teknik upp. Man har visat på ”det faktum att det inte var illitterata, okunniga och oskolade vildar som planerade och byggde dödslägren och utfor­made deras verksamhet. Dödscentralerna var liksom sina uppfinnare produkter av något som i generationer hade varit ett av de bästa universitetssystemen i världen.” [61]

Då kyrkan i olika tider ställts inför totalitära regimer har den haft mycket svårt för att åtskilja vad kyrkan egentligen står för, dess evangeliska budskap, och dess vilja till överlevnad. Utifrån önskan att kyrkan som institution skulle överleva var den påfallande tyst inför morden på miljoner judar och tusentals polska intellektuella under nazismen. Samma kritik kan med rätta riktas också mot kyrkorna i dag. Kyrkorna har alltför ofta föredragit sin överlevnad trots vetskapen om vad som pågår i världen. Ligger då inte kyrkans styrka och överlevnad just i avsaknaden av makt och säkerhet, i att inte ständigt vara sysselsatt med sig själv utan med världen och människorna och i utövandet av sin profetiska kallelse?

 

– Var är din broder Abel? 

–  Jag vet inte. Skall jag ta vara på min broder?

– Hör, din broders blod ropar till mig från jorden.

Varför har jag berört dessa frågor så omfattande? Det sker utifrån övertygelsen att ondskan har så många ansikten — och ibland så respektabla — att vi ibland inte alls upptäcker dessa. Bau­mans bok om förintelsen är skriven grundad på noggranna forskningar om hur förintelsen var möj­lig. Den är också skriven för att ge oss insikten att liknande företeelser som drog in Tysklands folk i detta djävulska verk förekommer mitt ibland oss i dag. Beslutsfattare, byråkrater, fors­kare och många andra är med­agerande i aktiviteter som i slutändan leder till död och förban­nelse.

I de jätteorgansiationer som såväl samhällets byråkrati som det privata näringslivet utgör i dag blir dessa instrument för att eliminera ansvaret. ”Det fritt svävande, oförankrade ansvaret är själva förutsättningen för att omoraliska eller olagliga handlingar ska kunna ske med lydigt eller till och med villigt deltagande av människor som normalt sett är oförmögna att bryta mot den konventionella moralens regler.”[62]

Vi kan se hur detta bland annat sker vad gäller den svenska flyktinghanteringen. Enskilda människor utsätts för absurda beslut och handlingar, där det tycks vara i stort sett omöjligt att se var ansvaret ligger. Genom att personakter av skiftande slag manglas genom olika instanser förblir de människor som dessa gäller utan ansikte för hand­läg­garna. En läkare använde nyligen uttrycket ”byråkratisk barnmisshandel” inför hur han uppfattade att flyktingfamiljer behandlades av svensk byråkrati och regering, där man inte tog någon som helst hänsyn till läkarnas utlåtanden. Då detta skrivs har man efter åtskilliga turer och internationellt ingripande lyckats förhindra att man skulle utvisa en kvinna och hennes dotter till hennes hemland. Detta skulle ske trots att vårdnaden av det lilla barnet tagits ifrån kvinnan av svenska myndigheter med anledning av den tragedi som drabbat familjen genom att fadern mördat kvinnans äldre barn.

Det moderna kriget har utvecklats inte minst genom de grundläggande teser som den store militärstrategen Clausewitz upprättade i mitten av 1800-talet. Krigets mål är fiendens förintelse. Alla medel, även de yttersta måste tas i anspråk för att uppnå detta mål. Fredens främsta uppgift är krigsförbere­delser. Kriget har sin egen, av andra mänskliga verksamhets­områden oberoende, natur och sina egna lagar.[63] Känner vi igen det i vad som pågår?

Kriget har bland annat utvecklats med vapenslag som gör offren ”osynliga” för dem som ”trycker på knapparna” och verkställer dödandet. Det är ur både militära och ur psykologiska aspekter — för dem som har att svara för verkställigheten — en klar militärstrategisk målsätt­ning för det moderna kriget. På samma sätt ”såg inte” de tyska byrå­kraterna och vetenskaps­männen sina offer. Och i dag vill inte de svenska vapenleverantörerna — i skydd av sina mellanhänder — se hur deras vapen används i orättfärdiga krig och där de inte skulle få brukas!

I samband med rättegången mot Eichmann tog Thomas Merton upp denna tanke i anslutning till reflektioner han gjorde, då Eichmann förklarades som psykiskt fullkomligt frisk. ”Det är de psykiskt friska och sunda människorna vi sätter vårt hopp till när det gäller att hålla dårskap, barbari och förstörelse på avstånd i vår värld. Men nu visar det sig plötsligt att det är just de friska som är de farligaste. Det är de friska och välanpassade som utan att blinka kan avfyra missiler och trycka på de knappar som iscensätter världens slutliga undergång — en undergång som också förberetts av dessa ”friska”.[64]

Jag har i annat sammanhang tagit upp lydnadens problematik.[65] Här vill jag rikta uppmärk­sam­heten på en kommentar som fälldes efter det att förintelsens ohygglighet uppenbarats. ”Vi måste nu frukta en person som lyder lagen mer än en som bryter mot den.” Bauman tillägger att ”detta onda var inte ett verk av en skränande och okontrollerbar folkmassa, utan av lydiga och disciplinerade män i uniform, som följde reglerna och pedantiskt åtlydde instuktionernas anda och bokstav. Snart visade det sig att dessa män när de tagit av sig uniformen inte alls var onda. De uppförde sig ungefär som alla vi andra. De älskade sina fruar, kelade med sina barn, hjälpte sina vänner och tröstade dem när de var bedrövade.” [66]

Också i kyrkorna har lydnaden satts mycket högt. Också där har människor utsatts för de mest bestialiska handlingar — i lydnadens namn och i tron att ändamålen helgar medlen. Det har skett i klar motsättning till kyrkans Herre som vägrade lydnad för människors bud och stadgar.

Ondskans problematik är att den har en ofattbar förmåga att klä sig i till synes vackra och oför­argliga kläder. Jesus talade om vargarna som kom klädda i fårakläder. Det gällde religiösa le­dare. För oss inom kyrkorna ligger det därför ett oerhört allvarligt påpekande som den judiske teologen Martin Buber gör. Han hävdade att ondskans främsta känne­tecken och motiv var för­klädnaden. Därför ”är kyrkan en av de platser där man mest sannolikt finner onda människor. Kan det finnas bättre sätt i vår kultur att döl­ja sin ondska för sig själv och andra än att bli diakon eller ta på sig någon annan väl synlig kristen uppgift?” [67]

Det finns inte någon neutral mark i universum i vårt möte med ondskan. Vi ställs inför den. Vi tvingas till val — antingen vi vill det eller inte — antingen vi vill erkänna de val vi gör eller inte — antingen vi kallar oss kristna eller inte.

Så kommer vår fråga tillbaka: Vart går vägen — inte minst aktuell inför det industri-tekniska samhälle vi byggt upp?

Det finns en avgörande skillnad mellan den humanistiska människosyn som dominerar i dagens samhälle och den bibliska. I Skriften möter vi ord som rannsakar och avslöjar — domens ord utifrån Guds rättfärdighet. Men från korset möter oss inte enbart budskapet om vår synd och skuld utan också försoningens, förlåtelsens ord. Orden som genom Anden avslöjar vår synd är ord av barmhärtighet. Det är ord för att vi skall befrias från det onda, gå en annan väg. Också domens ord är ord för människans skull — för att hon skall hitta rätt i tillvaron. Det finns en väg som leder till försoning och fred — för både enskilda människor och folk!

På en internationell skolkonferens som hölls i Jerusalem för några år sedan tog jag upp frågan om varför de israeliska myndigheterna hade stängt skolorna för de palestinska barnen och ungdomarna. Då fick jag mig tillsänt en lapp att en kvinna ville tala med mig efter seminariets slut. Det visade sig vara en professor från Haifa som började undervisa mig om hur felaktigt ställd min fråga var. För henne var det självklart att skolorna skulle vara stängda och att denna repression utövades mot palestinierna. Då jag efter en stunds ”föreläsning” gjorde klart för kvinnan att jag inte delade hennes uppfattning och sträckte fram min hand för avsked ville hon inte ta min hand utan utgöt sin uppfattning om ”det kommunistiska Sverige” varifrån jag kom.

Där i dag gamla oförrätter odlas och oförsonligheten har sin boning — både i det lilla och nära sammanhanget och folkgrupper emellan — läggs grunden för de explosioner av grymhet och död som sker. Men det finns en annan väg att gå — försoningens, upprättelsens och gemenskapens väg — Jesu Kristi väg.

”Han var egensinnig som få

och farlig för Status quo:

Mot lag och auktoritet

han ställde barmhärtighet.

Jag vet han blev pinad ihjäl

i går. Det fanns giltigt skäl.

Ty han ställde barmhärtighet

över lag och auktoritet.

Han var egensinnig som få

och farlig för Status quo.” [68]

Jag är den jag är

 

Jag är handen som fågelungen lämnade,

skaparens hand.

Aldrig vänder den tillbaka till mig,

till sitt rede.

Ingenting vänder tillbaka till mig.

Var är skyarna, blommorna och vindarna,

var är fågelungen som låg så mjuk och varm hos mig?

Var är mitt verk som fyllde mig med värme och lycka?

En morgon, en morgon för längesen.

Jag är redet som längtar efter sin fågelunge.

Jag är skaparens tomma hand.

Pär Lagerkvist

Det finns en prolog i himlen som ger världshistorien och ställer upp dess tematik.

Nikolaj Berdjajev

Då sade Mose till Gud: ”När jag nu kommer till Israels barn och säger till dem: ‘Era fäders Gud har sänt mig till er’, och de frågar mig:’Vad är hans namn?’, vad skall jag då svara dem?”

Gud sade till Mose: ”Jag är den jag är.”

2 Mosebok

”Högmässan kändes ängslande, när orgeln dånade och Axman själv försäkrade, att Herren var i sitt heliga tempel, Herren som var allsmäktig, evig och grym som pojkens far.” Så återger Sven Delblanc i sin självbiografiska bok Livets ax sitt möte med kyrkan och guds­tjänsten i sin hembygd. En poäng i boken är att den gudsbild som växte fram hos honom och som han aldrig tycktes komma till en uppgörelse med var en bild som hörde samman med hans grymma far. Men till vardags var denne Gud ”bortrest” och då kunde kyrkan kännas vilsamt tom. ”Det gick för sig att drömma därinne, Gud fader skulle inte kliva på för att skrika och slåss.”

I en av kyrkorna fanns det en liten trästaty som fängslade honom. Det var en bild av den kvin­n­liga kärleken och föreställde Maria, hennes mor Anna och barnet Jesus. Men ”Jesus var ska­dad till oigenkännlighet. Pojken fann detta riktigt, Jesus och hans gärning kunde han aldrig för­stå. I denna värld finns ingen nåd och ingen försoning.” ”Han levde i en ofrihet hård som ett skruvstäd. En grym Gud och ett obevekligt fadersvälde bestämde vart steg han tog.”

Sven Delblanc avslutar sin bok med hur han sökte glömma sina onda barndomsminnen. Han sökte efter försonande drag och han sökte förtränga. ”Han ville inte minnas demonen. Men minnena lät sig inte förjagas. De levde i ständiga mardrömmar, som väckte honom nattetid till ett skrik.”

Vad värre var: ”fadern hade givit honom en bild av Gud, barndomen en bild av livets villkor, att leva som bödel när man mäktade, som offer när man måste.”

För Delblanc var ”Gud fader” för alltid kopplad till hans egen onda fadersgestalt. Den bilden levde kvar för ”Jesus gick aldrig vägen förbi och klappade aldrig på porten till Mölna”, hans barndoms hus.[69]

Sven Delblanc är inte ensam om att leva med en förvänd gudsbild. Det är uppenbart att den bild av Gud som många människor bär på är mer präglad av Gamla testamentet än Nya. Jesus har inte fått ”knacka på” och stiga in och dela med sig av ”sin” bild av sin far som den Gud som är kärlek och barmhärtighet. Så lever många i en värld där det inte finns någon nåd och försoning.

”Om bara frågorna om Gud kunde stanna i mej. Men jag är uppfostrad i en så helvetes religiös miljö att ordet Gud sitter i ryggmärgen på mej. Religionen är mitt handikapp, en puckel av rädsla, omöjlig att dölja, jag känner mig rörelsehindrad i själva tanken.” Så skrev en man en gång i brev till Gunnar Edman som i sitt svar berättade om en annan mans dröm, som befunnit sig i en liknande situation.

Denne man hade drömt att han var på en skjutbana med ett gevär i handen för att skjuta på några manshöga attrapper. Då han tar in en av dessa i siktet växer dess ansikte till oerhörda mått och borrar sin fruktansvärda blick i honom. En röst uppmanar honom att skjuta, vilket han gör och den fruktanssvärda gestalten faller ljudlöst bort. En skräckslagen fråga vad han gjort tränger sig fram i honom , samtidigt som han ropar ut att han träffat. Då återkommer rösten med frågan om vem han träffat?

— GUD! Jag siktade på Gud. Och träffade. Vad har jag gjort?

— Hot- och skrämselguden. Söndagsguden. Den maktlöse allmaktsguden. Önskeguden.

Det blir röstens svar som samtidigt uppmanar honom att fortsätta att skjuta övriga attrapper. Så sker och då börjar skräcken som gripit honom att släppa och fram springer en känsla av befrielse. När alla är bortskjutna får han se ”in i ett ansikte — outsägligt milt, sårigt, barnsligt, allvarligt, glädjefyllt, lidande, majestätiskt, allt på en gång” som säger:

— Du träffade honom. Du som jag.

— Vem? Gud?

— Nej, djävulen. Vår gemensamme fiende. Den ständigt förklädde.[70]

I vårt sökande efter Gud och vem han är hamnar vi inte sällan i stora svårigheter därför att vi skapar oss en bild av Gud ”som människans avbild”. Vi lägger — ibland i likhet med de gam­mal­testamentliga skrifterna — in våra mänskliga egenskaper hos Gud. Men Skriftens poäng är att det är vi som är Guds avbilder — och inte tvärtom. Detta behöver sägas. Den gud, som många människor har så svårt för att tro på, är som regel inte Herren Gud utan den avbild av människan, som människan format till sin gud. Den gud som får våra mänskliga drag blir en avgud. Det var en av anledningarna till att Israels folk förbjöds att göra sig något beläte eller någon bild att tillbe.[71]

Man har ibland talat om Guds död. Frågan är: Vilken Guds död? Många av ”de gudar” som människor lever med skulle behöva dö. I stället skulle Gud, den sanne, levande Guden, behöva ”uppstå” hos människor och få visa sig sådan han verkligen är.

Historiens Gud

I de gammaltestamentliga skrifterna möter vi Gud som skapelsens Gud och som historiens Gud. Han är inte någon så kallad höggud ”långt bortom rymder vida”. Han vill att — som hans vilja sker i hans himmelska rike — så skall den ske också på jorden. Men den historia som tar gestalt är en historia bland människor och genom människor. Enskilda människor uppfattar sig få Guds kallelse och känner sig ledda av ”gudshanden”. Vad det handlar om är människors förvaltarskap av den jord som ”lagts i våra händer” – ett förvaltarskap som bär prägel av Guds rättfärdighet.

En huvudtanke är Guds upprättande av förbundet mellan sig och människan. Så sker med Noa och så sker med Abraham. Genom dessa gudsmän tar Herren Gud aktiv del i historien. Vi vet att människans historia är historien där Guds rättfärdighet ständigt bryts mot människors orättfärdighet. Men Israels historia ger oss också vittnesbördet om att Gud inte ger upp. Då människan sviker kommer Gud igen. Han talar genom sina gudsmän och profeter om och omigen till sitt folk. Han söker nya medarbetare. Mot människans svek står Guds trofasthet.

Nikolaj Berdjajev visar på hur något radikalt nytt möter oss i judendomens historia. Han hävdar att ju­den­domen har en central ställning i historien. För första gången träder ett folk fram för att ”göra Guds historia” bland människor. I detta folks öden möter vi Guds outgrundliga plan. Judarnas historia kan inte förklaras utifrån rent materialistiska, mänskliga utgångspunk­ter. I dess historia framträder, menar Berdjajev, att ”det finns en prolog i himlen som ger världshisto­rien och ställer upp dess tematik.” [72] För honom levde tron på att det trots allt finns Någon som håller historiens trådar i sina händer.

Samma tanke uttryckte Albert Einstein i en diskussion med den danske kärnfysikern Niels Bohr om atomfysikens naturlagar med sina ord om att ”Gud inte spelar tärning.” Historien är inte uttryck för ett blint öde. Historien har en början och ett slut – och det är en final som bestäms av Herren Gud!

Många uppfattar historien på ett helt annat sätt som ett cykliskt förlopp, som ett kretslopp. Det gäller tron på till exempel reinkarnation eller människans uppgående i nirvana, i alltet. Man är inte vänd mot framtiden och ett historiskt skeende med ett slut, en fullbordan. Det innebär en låsning till de förhållanden som är. Dessa går inte att ändra på utan olika skeenden uppre­pas åter och åter.

Den kristna synen på historien bärs upp av Skriftens I begynnelsen… i Bibelns första bok och dess Jag såg en ny himmel och en ny jord i Bibelns sista bok. Han som träder fram som A och O, början och slutet, ger denna tid sina givna ramar. Människosläktet är på en vandring från denna skapelses början till dess avslutning. Men bortom denna ligger en ny tid, en ny skapelse — det som en gång var är borta… ”Se, jag gör allting nytt.” [73]

I dag lever många utan framtid och hopp. Inte minst möter oss det budskapet från många unga människor. Och vad har vi som tillhör den äldre generationen att komma med? På vilket sätt bidrar vi till unga människors upplevelse av saknat framtidshopp?

Israels folk uppfattas som det utlovade folket. Genom detta folk handlade Gud — inte bara för detta folk utan — för att forma och vara delaktig i den mänskliga historien. Den himmelska historien är sammanflätad med den jordiska historien.

I det judiska folkets historia möter vi ett folk vänt mot framtiden och därför ett folk med ett hopp — också i de mest hopplösa lägen. Hur skall man annars kunna förklara att detta folk överlevt allt det som det ställts inför genom historien. Hur skall man förklara att detta lilla folk skapat så många framstående människor i historien och i nuet. Svaret på de frågorna måste ligga i att detta folk uppfattat sin historia som en del av ”Guds historia”.

I detta folks historia möter vi hur forntid och framtid är realiteter som möts i nuet. Gud är skapelsens Gud och historiens Gud. Han är också framtidens Gud — och om denna framtid siade profeterna och ställde in folkets handlande i nuet utifrån Guds framtid. Det är med ett profetiskt förhållningssätt till historien som framtid och forntid förenas med nuet och ger detta dess mening.

Detta innebär inte att folket Israels historia är ”Guds historia”. Dess människor som vi andra har alltför ofta valt att gå sina egna vägar och därmed slagit sönder ”Guds historia”. Men den Gud som är historiens Gud gav aldrig upp och ger inte upp. Historiens innersta mening, dess lösning kommer att uppenbaras vid historiens slut, dess fullkomning. ”I historien kan inga absoluta och fullkomliga tillstånd inträda, lösningen till historiens uppgift finns bortom historiens gränser.” [74]

I detta folks skrifter kan vi läsa om att historien har en början och ett slut, en fullbordan. Detta folks historia handlar om dess förväntan på Messias. Dess tragik är att då Messias kom var det de falska Messias-förväntningarna som levde starkast. Man trodde att historiens fullbordan skulle ske inom historiens ram genom en Messias som på nytt skulle föra folket till befrielse. Den man som trädde fram med anspråket på att vara Messias motsvarade på inget sätt folkets förväntan. I stället för en jordisk Messiasgestalt upprättande ett nytt Israel kom en man ridande på en åsna, en man som naglades fast på ett kors och inte steg ned från detta kors utan lät sig nesligen förhånas och dödas.

Historien har inte bara en början och ett slut. Den har också ”en mittpunkt”. Korset står rest i historiens mitt. Dess stam söker förena himmel och jord. Dess armar sträcker sig utöver hela jorden och alla dess folk. Korset förenar forntid och framtid med nuet. Att leva som människa och kristen är att leva i korsets perspektiv och se och tolka sin egen och folkens historia i detta! Det är inte för inte som vår tideräkning har sin utgångspunkt i Jesus från Nasaret.

I de gammaltestamentliga skrifterna möter vi i högsta grad Gud som historiens Gud. Gud uppenbarar sig för människan. Han gör sig känd. Men i det namn i vilket han presenterar sig — Jag är den jag är — ligger samtidigt att han är och förblir den som ingen människa kan utröna och förstå. Många frågor uppstår hos varje bibelläsare. Och många av dessa får aldrig sitt svar inför mötet med skapelsens och historiens Gud.

Gud är uppenbarelsens Gud och ändå förblir han oåtkomlig för oss. Vi kan utifrån att han är historiens Gud söka tolka hans handlande och vem han är. Men vi får alltid böja oss inför Skriftens eget ord att ingen förmår utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Mänsklig visdom når inte fram till det djup av rikedom, vishet och kunskap som han rymmer.

Gud är och förblir den på en gång fördolde och uppenbarade Guden.

 

Guds vrede och Guds smärta

 

En bild av Gud, som ibland är den dominerande hos människor, är bilden av den straffande, dömande Guden. Det är inte så konstigt med utgångspunkt i hur Gud ofta möter oss i de gammaltesta­ment­liga texterna. Låter vi inte dessa texter tolkas utifrån vad Nya testamentet ger oss genom Jesus Kristus kan den förblivande gudsbilden bli den bild som Sven Delblanc levde med.

Nobelfredspristagaren Adolfo Pérez Esquivel berättar hur han vid ett tillfälle spärrats in i en cell som bestod av ett rör i vilket det var omöjligt att stå upp. De första dagarna fanns det inget ljus i cellen. När det senare sattes på kunde han läsa vad tidigare fångar hade skrivit på väggarna av både förban­nelser och annat som ”Heliga madonna, vi är oskyldiga” och ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör”. Den text som på ett alldeles speciellt sätt grep tag i honom var skriven av någon sönderslagen människa som med sitt eget blod skrivit texten: ”Gud dödar inte.” [75]                                                                                     

Det var den Gud som den mannen trodde på vilken av andra människor slagits sönder och samman. Hans lidande var inte ett lidande på grund av Gud utan orsakat av människor — kanske i Guds namn. För alltför många är den gud man tror på — eller den gud man tar avstånd ifrån — en gud som står bakom också det onda som händer i vår värld. Inför detta frågar man sin gud: Varför? För den som skrivit texten på cellväggen var Gud inte denne gud. Vem är Gud för mig? Vilka föreställningar och bilder av Gud lever vi med?

 

Då ångrade Herren att han hade gjort människorna på jorden.

 

De orden står att läsa i Skriften utifrån att Herren Gud såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar alltid var endast onda.[76] Orden står som upprinnelsen till att floden kom med all sin förstörelse av människor och djur.

Det är inga enkla ord att förstå och tolka. Jag kan se ”syndafloden” som uttryck för Guds omätt­liga vrede. Gud har misslyckats och så låter han vreden och sin hämnd drabba både människor och djur. Men tappar jag då inte bort att berättelsen också handlar om hur Gud räddar Noa och delar av sin skapelse undan katastrofen?

I orden om att Gud ångrade sitt skapande av människan möter vi också Guds smärta. I skild­ringen av människornas ondska då — och nu — möter vi den över synden bedrövade Guden, den lidande Guden. Vi möter Gud i hans handlande som är både räddningen av Noa, hans folk och djur och upprättandet av det förbund som sedan sträcker sig genom Israels historia och genom Jesus Kristus in i hans kyrka.

Vi frågar oss ofta varför Gud inte griper in? Varför låter han inte — som lärjungarna Jakob och Johannes föreslog då Jesus avvisades i en samarisk by — eld falla från himlen som förgör ond­skan och dess hantlangare? Varför är du så tyst Gud inför det djävulska i tillvaron?

Den frågan delar vi med psalmisten. Han saknar profeternas röster och ser inga himmelska tecken och ropar därför ut sin vånda: Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Dra den fram ur din barm och förgör dem. Och han påminner sin Gud om att denne är den som skaffar frälsning på jorden.[77] Det finns hos både Skriftens människor och oss inte bara ett heligt tålamod utan där finns också en helig otålighet. Varför dröjer du Gud?

Inför sitt eget lidande och vännernas usla tröst blir det för Job en fråga om trovärdigheten hos den Gud som förblir tyst och inte griper in. Vad är det för en Gud vars godtyckliga makt han upplever som en cynisk tyranns uppträdande? Varför döljer du ditt ansikte och betraktar mig som din fiende? Se, jag klagar över våld, men får inget svar, jag ropar, men får inte rätt.[78]

Är Gud då så tyst och overksam? Är inte Skriften ett enda långt vittnesbörd om hur Gud hand­lar? Han handlar — men hans händer är människors händer! Han talar — men genom män­niskor! Det var ju det som låg i förbundet han slöt med Noa. För berättelsen handlar inte bara om död och naturkatastrof. Där möter vi också förbundet som Gud upprättar mellan sig och människan — det förbund som fortsätter genom Abraham, genom Mose och alla profeterna. Och över det förbundet ges ett alldeles särskilt tecken — min båge sätter jag i skyn.

 

Vi möter i Skriften en spänning mellan Guds kärlek och hans helighet, mellan hans barmhär­tighet och hans rättfärdighet. Men Guds vrede är sprungen ur hans kärlek och det är en vrede över synd och djävulskap, över svek och orättfärdighet. Vad vore annars Guds kärlek? Skulle han ha överseende med ondskan? Skulle han passivt och utan känsla åse orättfärdigheten bland oss människor? Rättfärdighet kan aldrig kopplas samman med att man blundar för orättfärdig­heten eller vänder ryggen åt de människor som ondskan gastkramar. Rättfärdighet är inte att ha överseende med orättfärdighet. Rättfärdighet är inte att förbli passiv inför världens djävulskap.

Inför synden och ondskan i världen uttrycks Guds kärlek i hans vrede. Guds vrede är sprungen ur den kärlek som bryr sig om den lidande människan. Guds dom — grundad i hans kärleks rättfärdighet — faller över ondskans hantlangare . Ur Guds kärlek föds Guds smärta. Den smärtan möter vi i texten om hur människornas ondska växer på jorden. I den smärtan föds en ånger över människans tillkomst och den ställning som människan ensam fått i skapelsen — friheten — människans frihet inför sin Skapare och Gud.

Då Gud skapade människan blev hon delaktig av något från Gud själv. Det var hennes frihet. Gud bygger in i sin skapelse förutsättningarna för den tragedi som historien utgör. Gud formade inte en robot över vilken han bestämde och kunde flytta efter behag och få att utföra hans vilja och gärningar utan en människa, som i sin frihet kunde vända ryggen åt sin Skapare.

Är då Gud inte allsmäktig? Det är uppenbart att den som skapar en varelse till sin avbild och ger denna varelse frihet därmed avstår från allmakten. Gud drar tillbaka sin allmakt för att låta sin avbild, människan, leva sitt liv, forma historien. Människan fick friheten att älska, att stå i det godas tjänst eller att avstå från detta och låta sig själv och sina lemmar brukas som redskap för orättfärdigheten.

Det är grunden för det lidande som inte bara drabbar människan själv utan först och sist Skaparen. Det är bakgrunden till att det i historiens centrum reses ett kors som utgör det yttersta beviset på att den Gud som vi möter i Skriften — och i historien — är den lidande Guden.

”Ty världsprocessen är en skrämmande tragedi, och historien ett bloddrypande drama med korsfästelsen i centrum, där Guds egen Son är korsfäst, där Guds lidande är det centrala — och allt detta därför att Gud önskade frihet, därför att världens ursprungliga mysterium, världens ursprungliga drama, handlar om friheten i förhållandet mellan Gud och Hans Andre, den som Gud älskar och vill vara älskad av — en kärlek som har mening endast i frihet. Denna frihet är nyckeln till världshistoriens tragedi, denna ursprungliga, rationellt obegripliga och helt irrati­o­nella frihet som inte kan härledas ur något annat.” [79]

Är det då möjligt att Gud kan bli — som det står i Skriften — bedrövad i sitt hjärta?

Den som inte kan lida och bedrövas kan inte heller älska. Den som älskar — och detta vet alla som drabbats av kärleken — vet att kärleken kommer att inrymma både smärta och lidande. Det yttersta beviset på att Gud är kärlek är korset på Golgata, där Gud lider som Fadern som ser Sonen fastnaglas vid ett kors av religionens företrädare. Där Gud lider som Sonen som utläm­na­des att dö av sin Fader. Det yttersta beviset på Guds smärta är Jesus på korset.

Det finns en gammal legend, Papias-legenden, som berättar för oss om en namnlös lärjunge som på avstånd bevittnar Jesu korsfästelse. Han vågar varken tränga sig fram eller stanna kvar någon längre stund. Han hör därför inte något av Jesu ord men får uppleva att Jesus vid ett tillfälle ser på honom. ”Och den blicken har jag sedan den dagen aldrig kunnat glömma. Den har följt mig under alla mina livsdagar. Det låg i den blicken ingen som helst vrede över vårt folk och dess medhjälpare, som hade fört honom på korset. Den gav inte uttryck åt de kroppens kval vår korsfäste Herre i den stunden måste ha känt, ej heller åt den själens ångest och förtvivlan om vilken andra har berättat, som stod längre tid vid korset och hade sin plats närmare korset än jag. Det var en blick bräddad av bedrövelsens lidande, den bedrövelse som älskar och söker, till dess hjärtat vill brista.”

Gud lider på grund av att hans folk förkastar sin Gud och Herre. Gud lider med sitt folk då detta gastkramas under synd och orättfärdighet. Gud lider genom sina profeter och gudsmän, men först och sist genom Sonen för folket.[80]

Guds smärta och lidande föds ur den solidaritet han har med sin skapelse. ”Gud blir den intill döden och långt därutöver solidariske Guden… Det finns ingen annan Gud än den människo­blivne, mänsklige, solidariske Guden… Gud möter inte människan ‘som Gud’ utan ‘som män­niska’ i den människoblivne och korsfäste Sonen.” Så uttrycker teologen Jürgen Moltmann sig om den lidande Guden som i sin smärta utblottar sig, klär av sig härligheten och blir som en av oss i Jesus från Nasaret.[81]

Gud talar till människan varnande ord. Men människan slår dövörat till. Jag minns från ett besök hos min lärare i tredje och fjärde klass, magister Eliasson. Han hade en stor urna stående där i sitt hem. På urnan hade han målat hur Noa höll på att bygga sin ark inför den annalkande katastrofen. Men vid sidan av arbetsplatsen och det intensiva hamrandet satt grannarna till Noa och läste GT, Göteborgs-Tidningen.

Också i dag kommer varningsorden. Men vem lyssnar? Det finns ju så mycket som kan få oss att slå dövörat till — och få oss att låta livet gå vidare!

Också i dag finns tecknen som vittnar om den Gud som inte ångrat sig och gett upp utan ropar till sitt barn, till varje människa: Var är du? Var är du, Adam? Var är du, Eva? Varför gömmer du dig i det skapade för din Skapare?

Det är uppenbart att Gud gör detta för att komma till tals med oss människor, nå oss, få oss att förstå att vi är hans barn. Den lidande Guden ger oss också insikten om den personlige Guden — som upprättar personliga relationer till enskilda människor och folk. Jämför Jesu böneord Abba, Far — eller rättare översatt — Pappa!

 

Gud kallar mig till medarbetare i sin väldiga skapelse. Han skapade mig till ansvarig män­niska. Och som ansvarig människa står jag med skuld inför honom då jag sviker. Då smyger jag mig gärna undan — som Adam och Eva — för att slippa stå inför hans ögon. Jag skyller ifrån mig — och inte sällan riktar jag mina anklagelser mot Gud — och beskyller honom för det som jag själv är orsak till.

Men tecknet i skyn, bågen, vittnar om att Gud vill låta sitt verk gå vidare. Därför att han vill att hans vilja skall ske på jorden som i himlen har han genom sin Son lärt oss be så. Han vill att hans himmelska historia skall bli jordens historia! Och tecknet i skyn pekar fram mot ett annat tecken — korsets tecken. Korset står där som tecknet på den sör­jande och lidande Guden som i sin kärlek klädde av sig härligheten och blev som en av oss i Jesus från Nasaret. Han gjorde det för att öppna våra ögon för vem han är och vad han vill med oss — frälsning och upprättelse. Han gjorde det för att få bruka oss som verkställare av hans himmelska vilja, som goda förval­tare i stället för ondskans hantlangare.

Det svåraste för oss med insikten om den lidande Guden är hans ord genom Jesus Kristus till oss då Jesus undervisar sina lärjungar om den väg han har att gå och då säger: Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.[82] Är jag inför evangeliet alltför rädd om mitt liv så säger han rakt ut att jag kommer att mista det. ”Ber du om helighet, då ber du om smärta, lidande, korsvandring.”

Kärlekens Gud möter oss som Fader, Son och Ande

Vid ett besök i Uruguay sammanträffade jag med Julio, brodern till en kvinna jag lärt känna i Sverige. Han hade suttit 13 år i fängelse, långa tider i ensamcell, fängslad av militärdik­ta­turen på grund av sitt fackliga och politiska arbete. Han var då relativt nyss frigiven och jag räknade med att få träffa en av fängelseåren svårt märkt människa. Men det blev inte så. Han hade hämtat sig förvånansvärt bra efter frigivningen. Han stod där rak och reslig. Han stod där med en glädje i sitt ansikte inför mötet med mig. Han stod där tillsammans med sin far, sin mor och sin hemmavarande syster.

Jag fick bland annat se vad han sysslat med under fängelse­åren i form av små skulpturer i ben och trä. Han hade uppenbarligen konstnärliga gåvor. Så visade han mig ett krucifix han gjort och kommenterade detta. ”Då jag fängslades var jag inte kristen som min syster som du träffat. Men där i fängelset växte det fram en tro.” Kruci­fixet var ett vittnesbörd om detta. Samtidigt vittnade det om vad som varit en bärande kraft under fängelseåren och som bidragit till att det inte var en bruten man jag mötte. Krucifixet fick jag som uttryck för den tacksamhet han kände för vad vi gjort för hans syster och många andra som under de svåra åren lyckades fly till Sverige.

Krucifixet är för mig ett talande vittnes­börd om den Gud jag tror på som kärlekens Gud, som omsluter den förtryckta och förnedrade människan.

Guds kärlek uppenbaras i hans befriande gärning i Jesus Kristus. Jesus från Nasaret blir Befriaren, Frälsaren. Han kom för att föra sitt befrielseverk till seger för både sin Fader och för oss. Människan blir frälst från de onda makternas tyranni, befrias från både inre och yttre slaveri.

Människans eviga grundfråga är hur hon skall komma till rätta både med sig själv och med Gud. Paulus ger oss sitt svar inte minst i sitt brev till romarna där han summerar: Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.[83]

Jag kan uttrycka den vånda jag delar med andra i orden från Pär Lagerkvist. Jag är som fågelungen i främmande land. Jag känner främlingskapet men har inom mig minnena från den skaparhand i vilken jag föddes. Jag kan inte glömma att Någon lät mig födas.

Den våndan kan bytas i den jublande glädje som Paulus uttrycker efter det att han med oss delat smärtan över sin synd och skröplighet och ropat efter befrielse och vem som skall frälsa honom. Han tackar Gud för befrielsen genom Jesus Kristus, sin herre! Han summerar att lämnad åt sig själv så misslyckas han liksom varje människa — att vara människa, den män­niska som han skapats till. Men i Guds hand genom Jesus Kristus kan han — genom Guds nåd — vara i den skaparhand som både formar honom och leder honom.[84]

”Vi är inte döpta till ett liv på sparlåga utan till ett liv i tro och lydnad. Därför behöver vi den andliga fördjupning som leder till att vi vågar leva ut himmelrikets krafter på jorden… Det finns i dag mycken uppdämd längtan och bön efter Andens förnyelse, som nu behöver stöd av kyrkans gemensamma reflektion och handling.” [85]

Jag har hävdat att Guds förnämsta uttryck för hans kärlek är Jesus Kristus, Guds människo­blivande, Guds inkarnation i denna världen. I Jesus från Nasaret ”får Gud ansikte”. I hans liv möter vi den utgivande kärleken i tjänst för människan som är medmänniskan. Han var delaktig av människans villkor på jorden då han var som en av oss. Innan han lämnar de sina och återgår till Fadern lovar han att någon annan skall komma i hans ställe, Hjälparen, Anden.

Några korta år var Gud ibland oss i Jesus Kristus. Då Jesus återvände till sin himmelske Fader och lämnade oss i sin mänskliga gestalt utgick från Fadern en annan Guds närvaro bland oss människor — den helige Ande. Anden bär också namnet Kristi ande helt i överensstäm­melse med Jesu ord om att Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er om allt och påminna er om allt som jag har sagt er. [86]

Gud som historiens Gud uppenbarar sig som Sonen och som Anden. Sonens och Andens gemensamma vittnesbörd är att Gud är kärlek. Ur den kärleken springer Guds frälsningsverk fram. Gud är verksam bland människor för människans frälsning genom sin Son och sin Ande.

Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn… Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?… Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?… Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. Så brister Paulus ut i en lovsång i Romarbrevet.[87]

Från Jesus har vi berättelsen om den unge mannen som ville ha ut sitt arv och ge sig iväg och leva sitt eget liv. Livet började så bra där borta i främmande land. Men vi känner också fortsätt­ningen då både tillgångar och vänner tog slut. Då kom han till besinning. Han återvän­de hem till den far han hade övergett och svikit. Och han var välkommen hem![88]

Är det möjligt att också vår tids människor kan komma till besinning? Är det möjligt att vi mitt i all vår materialism vill erkänna tomheten och fattigdomen? Är det möjligt att också vi kan gripas av hemlängtan — och slå in på den väg som leder oss ”hem”?

Uppenbart är det så — antingen vi erkänner detta eller inte — att inbyggt i oss som männi­skor finns aningen om ett annat hem, om lustgården och om dess Skapare. Vi tycks inte kunna glömma det paradis som vi fick lämna. Inom oss finns en längtan till något annat — till Någon.

”Jag är fågelungen som inte är född i något bo.

I en hand, en underlig främmande hand är jag född

och kan inte glömma mitt rede.

Nu finns det många fåglar, men jag är ändå ensam.

Jag flyger bort från de andras skara.

Jag kan inte glömma den hand där jag är född,

den underliga främmande lukten i hans hand,

han som lät mig födas…

I mig blåste han in sin ande.

Därför är allting så svårt för mig.

Stjärnorna vandrar över min himmel och ger mig ingen ro.

Och genom min själ vältrar dunkla skapelsetöcken.

Min dag är full av ljus, min natt är utan gräns.

Jag är människan. Mig hände det fruktansvärda

att han blåste in sin egen själ i mig.” [89]

Modet att vara människa

 

Vårt liv är avigsidan

av myntet med Konungens bild…

Vårt väsen är ondska och vacklan.

Vi blev tagg, där han skapade ros.

Där han tänder vulkan och facklan,

är vi aska och kväljande os.

Må krigen, brodermorden,

må lavan som berget spyr

oss plåna ut från jorden.

Vår släkt som mot avgrunden styr

är Konungens karikatyr.

Hjalmar Gullberg

 

Gud skapade människan till sin avbild,

till man och kvinna skapade han dem.

Skapelseeposet

 

 

 

”Jag är människan. Mig hände det fruktansvärda att han blåste in sin egen själ i mig.” Så fick Pär Lagerkvist avsluta föregående kapitel. Gud skapade människan till sin avbild. Gud blåste in sin livsande i människan. Det är enligt skapelseorden människans lott.

Våndan i detta att vara människa delar Pär Lagerkvist med Paulus. Inför sin oförmåga att vara det han vill vara — och det han uppfattar vara Guds tanke och vilja med honom — och inför upptäckten av att det onda finns hos honom, utbrister Paulus: Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Det är Paulus upplevelse av sig själv i sin otillräcklighet och i sina svek. Det han vill göra, det gör han inte. Men det han avskyr att göra, det gör han.[90]

Vad Skriften säger oss är att vi som människor både rymmer stoft från jorden och Guds livs­ande. Jag är delaktig i den övriga skapelsen — uppbyggd av samma jordens stoft — och delak­tig av ande. Jag skall en dag återvända till jorden. Av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter bli. [91] Men kristen tro bekänner med gudsmannen Job: Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet. Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri från mitt kött få skåda Gud.[92]

Den kropp som människan är kan hon själv utforska och kartlägga. Hon upptäcker då att denna kropp är ett underverk. Ur de två celler som en gång förenades — där ägget var 0,2 mm och spermien, med mänskliga mått mätt, i stort sett ingenting — växte det fram en egentligen helt ofatt­bar skapelse. I den kod, DNA-molekylen, som då blev till i två kroppars möte, låg inte bara ”ritningarna” till den nya människan utan också ”kommandoorden” till vad de nya cellerna skulle ingå i — muskler, ben, hud, ögon, nerver, blod, hjärna… — och när de skulle bli till för att bygga upp ett nytt underverk — en människokropp.

De två cellerna rymde allt det som blev Du! Där fanns förutsättningarna för håret, dess färg och eventuella lockar. Där fanns ”ritningen” till ögat, till örat, till näsan och allt detta andra — och inte bara det — utan också till din speciella näsas krökning och dina ögons färgsätt­ning. Där fanns nedlagt den gigantiska växtkraft som ”exploderade” och resulterade i att du i dag är upp­byggd av 60.000 mil­jar­der celler! Och alla dessa celler är beroende av varandra. De skall genom kroppens ofattbara kommunikationssystem förses med näring, förenas genom kemiska och elektriska signaler, som skall styra deras samverkan, och tillsammans fungera som människo­kropp. Det är ett ofattbart liv i detta nu som pågår inom din kropp — för att du skall leva!

Kyrkan har i sin förkunnelse ibland ställt kroppen mot själen — ibland sått ren fiendskap inom människan. I dag kan vi — i stort samförstånd med modern forskning — visa på skapelsetrons helhetssyn på människan. Hon kan ses utifrån begreppen kropp, själ/psyke och ande men lika avgörande är att se människan i sin totalitet. Vi vet att då kroppen lider så lider också själen — och tvärtom. Vår motståndskraft mot infektioner påverkas till exempel av vårt välbefinnande. Då vårt psyke är utsatt för alltför stora påfrestningar yttrar det sig i spänningar i kroppen. Då människan reduceras och ses ”utan ande” så får det allvarliga konsekvenser för hela människan.

Jag måste därför lära mig att lyssna till min kropp och dess signaler. Kroppen reagerar på hur jag har det och talar om för mig, då jag inte mår bra — om jag nu är beredd att lyssna till dess ”tal”.

Denna människokropp är ett Guds tempel i vilket Guds ande bor.[93] , Så kan Paulus också uttrycka hur han uppfattar människan. Vi kan uppfatta det i klar kontrast till vad som citerades från honom tidigare. Men för Paulus är denna dubbla erfarenhet av människan den sanna bilden av människan. Vad det innebär kan forskaren med sina verktyg och instrument inte kartlägga. För många innebär detta att man förnekar att man utgör denna ”tempelbyggnad”. Man tror sig ”förstå” undret människan utan en Skapare och utan Skaparens inandning i människan. I stället borde en sann forskare i all ödmjukhet erkänna att hans/hennes vetenskap och instrument och metoder inte räcker till för denna fråga. Som människa utanför forskarrollen kan forskaren naturligtvis ha uppfattningar grundade i andra utgångspunkter och en ”tro” .

Men skapelseorden ger oss detta ”både och” — kropp och ande. Kristen människosyn är därför i grunden varken enbart optimistisk eller enbart pessimistisk. I skapelseordens realism ryms ett ”både och”. Människan rymmer i sig både det jordiska och det himmelska. Hon är med psaltarorden nästan ett gudaväsen och sam­tidigt den som vänder sin Skapare ryggen och går sin egen väg. Detta gör vi trots att Paulusorden gäller att det är i Gud vi lever, rör oss och är till.[94]

Och vart går den vägen? Historien ger oss sitt svar. Dagens massmediabilder bekräftar vad historien lär oss. Människan kan, besatt av ondska, bete sig sataniskt — och hon gör det i dag! Människan kan med fog uppfattas som en karikatyr av den avbild hon skulle vara. ”Vårt liv är avigsidan av myntet med Konungens bild… Vår släkt som mot avgrunden styr är Konungens karikatyr.”

Men samma historia ger oss också de många andra bilderna av människan som svarar upp mot sin kallelse. Det kan gälla helgonen. Där möter vi martyrerna, som tycks oss så stora och så annorlunda än vi andra. Men också de var vanliga människor, män och kvinnor som vi själva. Deras liv utspelades på en annan scen än vår. Och där och då valde de att gå den väg deras Herre och Gud utmanade dem att gå — lidandets väg för rätt och rättfärdighet. Där finns den ”alldeles vanliga” människan som i trohet och vardag genom sitt yrkesarbete, i hemmet eller i särskilda uppgifter tjänar sin Herre.

Människan har fått lämna sin oskuldsfulla tillvaro i paradiset och får leva i en värld där hon ständigt ställs inför ont och gott. Hon lever i en värld där hon — antingen hon vill det eller inte — tvingas att välja väg. Också då hon inte tror sig välja gör hon ett val genom passiviteten eller tystnaden.

Till människans väsen hör den frihet som hennes Skapare gav henne. Den friheten innebar möjligheten till det goda, till rätt och rättfärdighet. Men den friheten gav samtidigt människan möjligheten att gå sin egen väg. Människan gavs i skapelsen en frihet till det onda. Det är i detta drama — i människans fria val inför gott och ont — som historien formas. Det gäller den enskilda människans historia i hennes ”lilla värld” likaväl som folkens historia, världshistorien!

Gud skapade människan i begynnelsen och överlämnade henne åt hennes eget val. Om du vill, kan du hålla buden. Du bestämmer själv om du skall vara trogen. Eld och vatten har han lagt framför dig: räck ut din hand efter vilket du vill. Framför människan ligger livet och döden, och hon får det hon väljer.[95] Så uttrycker Jesus Syrak människans fria vilja. Med Jesus Syrak hävdar jag att människan ganska väl vet vad gott respektive vad ont är. Det gäller inte minst i vår uppfattning om vår nästas handlande!

Denna sanning möter vi också i den hälsning som Mose förmedlade från sin Gud till sitt folk. Folket ställdes inför ett val. De förelades livet och vad gott var respektive döden och vad ont var, välsignelse respektive förbannelse. De hade att välja och ställdes inför de vägskäl som livet ställer oss inför.[96]

Det är denna frihet som styr historien och dess förlopp — både dess dramatik och dess tragik. Ur denna vår handlings frihet föds gott och ont, välsignelse och förbannelse, liv och död. Och utan denna frihet är det inte möjligt att förstå historien.

Vilken är människans plats i skapelsen? Humanisten Pico della Mirandola hävdade att Skaparen inte givit människan en bestämd plats i skapelsen. Hon är ensam om att kunna välja hur och var hon vill spela sin roll. I ett tal om människans värdighet låter Pico Herren Gud tala direkt till oss i orden: ”Du är av inga gränser instängd, utan skall fastställa dem själv med din vilja som jag lagt i din hand. Mitt i världen har jag ställt dig, för att du därifrån så mycket lättare skall kunna skåda runt omkring dig allt som finns i världen… Du skall ha makt att degenerera till lägre former som är djuriska, du skall ha makt att enligt din själs beslut regenereras till de högre former som är gudomliga.” [97]

Alltför många människor lider nederlag inför mötet med ondskan därför att de inte märker att de står inför ett vägskäl, där de måste välja väg och fatta avgörande beslut. Och för varje steg som de sedan tar blir det allt svårare att vända om, att erkänna att de slagit in på fel väg. Erich Fromm har uttryckt det så att ”vi blir långsamt onda med tiden genom en lång rad beslut som vi själva fattat.” [98] Det gamla ordspråket att ”det börjar med en synål och slutar med en silver­skål” gäller de flesta av livets områden. Vi har en ovanligt stor förmåga att vänja oss såväl vid obehagligheter av skiftande slag som vid det som är orätt. Då vi kommit ett längre stycke på denna inslagna väg blir alltför många av de val vi gör fel. Då krävs en radikal förändring, ett uppvaknande och en ”nollställning”, en omvändelse, för att vi ska kunna komma på rätt väg — och träffa goda val.

Ondskan visar sig inte sällan i historien i form av att någon eller några tror sig ha förstått sanningen och vad rätt är och så genom tvång skall ”hjälpa” andra till denna ”sanning”.

Psykiatern Viktor E. Frankl som vistades tre år i tyska koncentrationsläger fann att man kunde ”frånta en människa allt i koncentrationslägret utom detta enda: hennes yttersta frihet att för­hål­­la sig på olika sätt till de givna förhållandena.” Och det gavs varje dag sådana möjligheter ”att kapitulera eller inte kapitulera inför omvärldens makter, som ho­tar att beröva henne den sanna mänskligheten — den inre friheten — och förleda henne till att blott och bart bli en lekboll och ett objekt för de yttre betingelserna och låta prägla sig till den ‘typiska’ koncentrations­läger­­fång­en.” [99]

Likt Adam och Eva har människan tiderna igenom försvarat sitt onda med de yttre omständig­heterna. ”Härtill var jag nödd och tvungen.” Det finns naturligtvis situationer där det är näst intill omöjligt att handla rätt. Men de flesta av oss gör våra val långt ifrån koncentra­tions­lägrens helvete.

Vad är en människa? Är hon något i stil med en pianotangent eller en orgelpipa som enbart någon annan spelar på? För Dostojevskij blir människan det utan en fri vilja. Då behöver människan inte svara för sina handlingar. Det är ju någon annan som spelar på henne. Men för honom är människan något annat. ”Jag tror på detta, jag ansvarar för detta, därför att det mänskliga tycks bestå och i själva verket bara består av att människan ständigt bevisar för sig själv att hon är en människa och inte en orgelpipa.” [100]

Vad det innerst inne handlar om är modet att vara människa, en sann människa! Den sanna människan möter vi i Jesus, som till fullo var det människan skapats till, Guds avbild. För Kristus kom för att han skulle bli den förstfödde bland många bröder — och systrar![101] Vi är kallade av Kristus till liv i gemenskap med honom för att vi skall formas, helgas, och bli honom lika.

För alltför många blir det i stället en flykt ifrån detta att vara den människa hon är. Det finns en flykt från friheten — och den flykten kan innebära att människor låter sig dragas in i under auktoriteter — och till och med totalitära stater. Hon flyr ansvaret. Hon låter sig passiviseras. Hon dövar de innersta frågorna om vad det innebär att hon skapats till människa. Hon flyr in i en konsumism där det materiella tar all hennes tid. ”Tillväxtens evangelium” är nog så förrädiskt smygande och just därför så förödande. Eller hon flyr in i arbetets eller drogernas flykt från den bearbetning av sig själv och hennes djupaste frågor som borde ske. Hon har inte modet att vara sann människa — sådan som Skaparens tanke var.

”Frihetens väg är svår och tragisk, förvisso finns det ingenting som är mera ansvarsfullt, ingenting som är mera heroiskt och kräver mer lidande än att vandra frihetens väg. Nödvän­dighetens och tvångets vägar är alltid lättare att vandra, de är inte lika tragiska och heroiska. Det är därför mänskligheten på sin historiska färd ständigt faller för frestelsen att vika av från frihetens vägar och slå in på tvångets. Det gäller på det religiösa och det ickereligiösa livet. Det är denna frestelse som Dostojevskij på ett genialt sätt påvisar i Legenden om Storinkvisitorn. Storinkvisitorn vill befria människorna från frihetens ok i namn av allas lycka.” [102]

Människan skapar själv sin historia! Det gäller människan som individ. Det gäller människan som kollektiv. Det innebär inte att hon helt skulle råda över de yttre omständigheterna. Men inför dessa är det hon själv som väljer att handla. Människans historia är varken fråga om någon slags natur­nödvändighet eller något förutbestämt öde.

Den amerikanske psykoanalytikern M. Scott Peck tar i sin bok Den smala vägen upp män­niskans tendens att gå runt och förbi de problem hon ställs inför. Han hävdar att denna tendens och den inre vånda som då följer är den främsta grunden för all mänsklig psykisk sjukdom.[103] En mycket stor andel av de problem vi ställs inför har att göra med våra möten och uppgörel­ser — eller brist på uppgörelser — med det onda inom oss och utanför oss.

Kunskapens träd

 

Skapelseeposet berättar om två alldeles speciella träd i lustgården. Det ena livets träd skall jag återkomma till. Det andra bar namnet kunskapens träd på gott och ont. Det fanns där men dess frukt fick inte ätas. Men människan åt och hennes ögon öppnades och hon fick för­stånd att kunna skilja på gott och ont. Så framträder människan som den människa hon är i dag.

Inte så sällan försöker vi ge sken av att inte veta vad som är gott eller ont. Sanningen är att vi gans­ka väl vet detta. Men vi har en sagolik förmåga att förtränga detta hos oss själva. I en män­niskas inre finns det en väckarklocka som ringer och ger oss sina signaler. Men då vi nonchalerar dessa signaler vänjer vi oss vid ondskan och förmår döva våra samveten. I judisk och kristen tro framträder människan som en ansvarig varelse. Hon kan svika sitt ansvar, men

då detta sker är människan medveten om sitt svek.

Då den bibliska berättelsen återger för oss hur Adam och Eva fick ta konsekvenserna av sitt handlande sker detta för att tala om för oss att så kommer varje människa att få stå till svars för sina handlingar. Det är inte möjligt för oss att gömma oss för Gud. Det går heller inte att skylla ifrån sig på andra eller på samhället eller andra omständigheter.

Guds kärlek är inte en kärlek som skyler över ondskan och sopar den under mattan. Guds kärlek är grunden för människans frälsning. Men all verklig förlåtelse och upprättelse bygger på den Guds försoning som innebär en uppgörelse med människans synd. Den försoningens väg har Gud i sin kärlek upprättat och den vägen går över Kristi kors.

Här finns ytterligare en reflektion att göra. Är det så att människans sökande efter kunskap kan ifrågasättas? Är det så att människan genom sin kunskap och vetenskap hemfallit åt hybris, åt övermod? Var varningen för att äta av kunskapens frukt en varning, vars allvar vi inte förstått förrän i våra dagar?

Låt mig få exemplifiera vad jag menar. Härefter skall ingenting bli dem omöjligt är kommen­taren i anslutning till byggandet av Babels torn. Kärnfysikern Eduard Teller dekla­rerade att atombomben var möjlig att framställa och att han var mannen som kunde göra det. ”Alltså var det nödvändigt att jag gjorde det.” Det sa han till skillnad från en annan kärn­fysiker, Robert E Oppenheimer, som utifrån insikten om det djävulsvapen det handlade om ville lägga ned projektet.

Ytterligare ett exempel är frågan om vart människan är på väg med sitt tafsande på livets grundstrukturer och förutsättningar i form av genmanipulation? Borde det inte finnas en vördnad för livet som hejdar människan inför livets mysterium? Vi har ju redan sett vad det innebär då människan sätter sig över förutsättningarna för människolivet och i sitt övermod velat ”gallra” och ”renodla” i den mänskliga ”rasen”.

Bakom all vetenskap ligger det värderingar. Det försöker man ibland förneka på vetenskapligt håll och tror sig företräda något slag av vetenskaplig objektivitet vid sidan av alla värdepre­mis­ser. Gunnar Myrdal tog upp denna fråga och hävdade att vad det handlar om inom veten­skapen, inklusive national­eko­nomin som han själv företrädde, är att hederligt redovisa sina vär­deringar. Nationalekonomerna har ”i sin så kallade välfärdsteori skaffat sig en omfattande och utspekulerad täckning för sin flykt undan ansvaret att klart och rättframt formulera sina värdepremisser…” Nationalekonomin skulle enligt Gunnar Myrdal vara en ”moralisk vetenskap”.[104]

”Inte endast inom nationalekonomin, utan också mera allmänt inom samhällsvetenskaperna, har denna fråga om de moraliska värderingarna alltför ofta blivit bortglömd. Att resonera liksom om det inte angick människor vad som är rätt och vad som är orätt och liksom om de inte allesamman brottades med sina samveten har gällt för att göra samhällsforskningen särskilt ‘hårdkokt’.” [105]

Behovet av etik också inom ekonomins område har aktualiserats alltmer på senare tid. Det har naturligtvis skett utifrån de katastrofala turer som ekonomin och dess företrädare i dag tagit. Det har varit möjligt på grund av det ”värdetomrum” som bildats i dagens samhälle då ”de gamla” värderingarna spolats och inte ersatts av nya bärande värderingar. Detta fick inte minst i vårt land ett kraftigt genomslag inom sociologin, juridiken och politiken genom den värdenihilism, det upphävande av religiösa och moraliska värden, som bland andra Axel Hägerström och Ingemar Hedenius företrädde. Bland annat hävdades att makten legitimerade rätten!

Jesus undervisar vid ett tillfälle kring företeelser som säkert upplevs mycket främmande för ”den moderna människan”. Han talar om vad som sker då en människan befriats från onda andemakter men där dessa inte ersatts av goda. Då kan situationen för den människan bli etter värre genom det ”vakuum” som uppstått i denna människas själ, där onda makter får än större spelrum.[106] Detta resonemang kan uppfattas mycket främmande för den rationella människan. Men det beskriver en verklighet som vi — om vi inte blundar för det — kan se i dag hos både enskilda och grupper.

Våra värderingar är inte i första hand uttryck för vår kunskap utan för våra attityder. Dessa formas inte vid skolbänken utan i livets skola! Det finns en ”de skriftlärdas illusion”, menade Leo Tolstoj, att alla rationella frågeställningar är strängt vetenskapliga problem. Vetenskapen kan inte lösa våra mest avgörande och djupa frågor, våra livsåskådningsfrågor. De djupa livs­frågorna är inte möjliga att komma åt och finna svaren på genom den teknik som vetenskapen arbetar med.

Georg Henrik von Wright ser den upplysta människan i hennes obotliga ensamhet med sig själv. ”Hon följer ett ljus, men inte ett som utgår från en fast punkt utan ett som hon själv bär framför sig, och ju längre hon går desto djupare och ensligare blir det mörker där hon irrar. Finns det någon nåd för en sådan människa, måste det vara emedan hon sökt, inte emedan hon funnit sanningen.” [107]

Kan det uttryckas bättre om människan i hennes sökande av kunskap utan motsvarande sökande efter kunskapens källa?

Det räcker inte med ”det rationella förnuftet” då vi står inför vad det är att vara människa och vilken väg vi har att gå. Vad vi i dag behöver är mer av ”hjärtats förnuftighet” och något mindre av ”hjärnas förnuftighet”!

Somliga tror att detta med att ha kunskaper också är lika med att äga visdom. Det finns de som har oerhört mycket kunskaper i skiftande ämnen men som likväl är så gott som helt i avsaknad av vishet. Det finns de som har stora brister vad gäller akademiska kunskaper men som i hög grad framstår som företrädre för vishet.

I Salomos vishet tecknas visheten i färgstarka ord och bilder som ger oss något av hemligheten med denna gåva:

I visheten bor en ande som är förnuftig och helig,

ensam i sitt slag, mångfaldig till formen,

tunn, lättrörlig, klarsynt, ogrumlad,

tydlig, okränkbar, vän till det goda, skarpsinnig,

oemotståndlig, välgörande, människovänlig,

fast, orubblig, bekymmersfri,

allsmäktig och med uppsikt över allt;[108]

Härefter skall ingenting bli dem omöjligt

Berättelsen om Babels torn är berättelsen om människan historien igenom och hennes försök att bygga städer och torn som skall sträcka sig upp i himmelen och på det viset göra sig ett namn.[109]

Västerlandets folk har gjort sig ett namn genom tillskapandet av det industri-tekniska sam­hället. Det har självfallet haft mycket gott med sig och lyft av många tunga bördor för män­niskan i hennes strävan både att överleva och att skapa sig en drägligare tillvaro. Männi­skans arbetssituation har inom många områden helt förändrats och hennes fysiska hälsa har avsevärt förbättrats och gett henne åtskilligt flera år att leva. Men frågan är för allt fler män­niskor: Leva — men hur och för vad?

Genom teleskopet har människan lyckats tas sig allt längre och längre ut i universum, i makrokosmos. Genom mikroskopet tar hon sig allt längre och längre ned i skapelsens allra minsta ”byggstenar”. Genom datorerna har hon skaffat sig en maskinell förstärkning av sin hjärnkapacitet och därmed ökat på tankens arbetskapacitet. På allt fler områden skaffar sig människan en allt större insikt om sin egen och skapelsens uppbyggnad. Olika vetenskaper har allt eftersom växt fram. Men i dag tvingas man inom vetenskaperna till alltmer gränsöver­skridan­den utifrån upptäckten av hur allt är sammanvävt. Det finns inte längre bara fysik, kemi och biologi med flera vetenskaper utan också biokemi, biofysik med flera blandformer. Så forskar människan i både makrokosmos och mikrokosmos och skaffar sig en växande kunskap — en kunskap som hon också omsätter i en alltmer utvecklad teknologi.

Inför allt det positiva som tekniken ger oss får vi ändå inte sticka huvudet i sanden och därmed söka undgå att se de negativa — ibland rent destruktiva — följder som utvecklingen fört med sig.

Teknologin är i högsta grad på gott och ont. I vårt eget land byggs motorvägar som skövlar landskapet. Den tunga industrin har tillsammans med ledande politiker drivit igenom byggan­det av Öresundsbron. Det har skett trots intensiva protester bland annat från de parter som sysslar med transporter. Bron menar många behövs inte. Den är ett uttryck för förlegade tankegångar. Biologen Bengt Hubendick hävdar att bron ”hör hemma i det hämningslösa resursslöseriets epok”. ”Så har man då beslutat att resa monumentet. Ett monument av betong över politisk dådkraft. Där Öresund är bredast ska bron byggas. Med ett väldigt spann av betong ska Skåne åter förenas med Danmark. En bro som inte behövs ska byggas för pengar som inte finns för att prestigen ska fira sina triumfer.” [110]

Här konstrueras ett JAS-plan till ohyggliga kostnader och till död och förbannelse i likhet med övriga svensktillverkade vapen som varje dag används i de krig som pågår runt om i vår värld – inklusive i makthavares förtryck av värnlösa egna landsmän. Då detta skrivs avhålls en konferens om det oerhörda problem som utlagda minor utgör. Varje dag dödas och lemlästas barn och vuxna människor av dessa bland annat svensktill­ver­kade minor.

Och utöver vår värld ”brukas” skog och jord till förintelse så att öknarna breder ut sig. Alla är vi medvetna om hur hotet mot ozonlagret och dess förtunning innebär mycket stor risk för miljökatastrof. Försök görs att hejda förstörelsen, vilka möter kraftigt motstånd från dem som tjänar på avsaknaden av skyddande lagstiftning.

Sara Lidman har på ett mästerligt sätt fångat in människans framstegsoptimism och satsning på teknikens utveckling som frälsningsväg i sitt mäktiga epos om den nya tidens inbrott i Västerbotten. Huvudpersonen Didrik Mårtensson och hans Anna-Stava arbetar sig fram i den lilla kommunen och Didrik blir under namnet Olförarn bygdens store man. Hans dröm är att ”Befriaren Jernbanan” skall dras upp till bygden och förena ”en av fosterlandets fattigaste socknar” med Stockholm – och därmed med den övriga världen.

– Jag nästan hatar barmhärtigheten — bara för att den räknar med fattigdomen. Liksom kelar med den. När den i stället borde avskaffas. Med alla medel avskaffas.

– Alla medel…

– Det förslår inte att folk fördärvar halskotor och hälsenor! Det finns hjälpmedel som man kan häva upp stenen med! Bara vi får jernbanan komma vi att kunna glömma all skam som

fattigdomen vållat denna socken.

”Jernbanan” blev verklighet och resulterade i att maktens och kapitalets människor gjorde sig stora pengar på Västerbottens rikedomar i trä och järn. Och det skedde medan de samtidigt slog undan fötterna på ”Olförarn”, men inte bara på honom utan också på många av Västerbot­tens små­bönder så att dessa — genom dessa herrars lurendrejeri –”kursade” en efter en.[111]

Är då vetenskap och teknik av ondo? Håller maskiner och datorer på att ta herraväldet över människan?

Härefter skall ingenting bli dem omöjligt. Det var Skaparens ord om människan. Och så tycks det vara. Men från skapelsens början till denna dag är det onda inte knutet till materien utan till människan. Vi tvingas inse att det all­varligaste hotet mot människan utgörs av människan själv! Det gäller inte minst då hon låter sig gripas av ”denna tidens makter” och blir dess redskap — konsumismen… elitismen… kapitalismen och dess blinda marknadskrafter. För att tala med Skriftens ord — det handlar om människan i Mammons och girighetens värld och våld!

Vi ryggar inför ord som besättelse och onda makter. Men täcker inte dessa ord in vad det handlar om i dag utöver vår värld i människors relation till Kapitalet, till Mammon?

Vart är vi på väg? I sin bok Myten om framsteget ger oss Georg Henrik von Wright som jag uppfattar det sitt andliga testamente. Drivkraften för både politiker och arbetslivets folk är tron på att vi ständigt skall satsa på tillväxt. Wright hävdar att sammankopplingen av veten­ska­pens landvinningar med en ständig ekonomisk tillväxt förtingligat frukterna av människans fram­steg. Målen för forskning och akademisk utbildning inriktas på ekonomisk tillväxt, kon­kur­­rens­kraft och tekniska innovationer. Den moderna framstegsmyten tar allt fler i sin våld och präglar alltfler områden av samhället. Wright menar att den största tjänst som vår tids in­tel­lektuella kan göra framstegets sak är att demaskera de falska mytologier som tog över då ”de gamla gudarna störtades”.[112]

Det finns de — alltför många — som hävdar att vår framtid ligger i en fortsatt ohämmad till­växt. Wright säger sig inte känna ett enda övertygande eller ens seriöst argument för möjlighe­ten av ständig tillväxt. Men svenska politiker talar nu om en nödvändig tillväxt på 3-4% per år för att vi skall klara vår framtid och ge alla människor arbete och del i välfärdssamhället Sverige. Med 3% tillväxt per år skulle en fördubbling ske på 22 år! Är detta rimligt? Är det etiskt försvarbart sett i ett internationellt perspektiv, där en sådan utveckling är helt omöjlig utifrån befintliga förutsättningar på vår gemensamma jord?

Vem bär då ansvaret för den utveckling som nu pågår? Det kan vara frestande att hävda sin egen oskuld utifrån att man uppfattar sig som en ”vanlig liten människa” utan några möjlig­heter till att förändra världen. Eftersom vi hävdar att demokratin är det rätta sättet att styra våra samhällen på, måste vi också acceptera att den ”vanliga lilla människan” är ansvarig för vart vi är på väg!

Och vad menar Jesus med att vi skall vara ljus och salt i världen? Är inte poängen just detta — den enskilda människans förmån att Någon räknar med henne! Jesu lärjungeskap har aldrig handlat om att utifrån majoritets- eller maktposition förändra världen. Han har ställt oss inför den väg som han själv gick — en väg som innebar tjänande också då det kostade lidande.

Det handlar då inte om att ensam gå den vägen eller någon slags hjältemodig individualism. Vad det handlar om är lärjungens vara som ljus och salt. Det är möjligt genom tillhö­rig­heten till Kristus-kroppen. Lärjungeskapet är grundat i att han som kallat oss till detta efterföljande är med oss. Det ljuset lyser genom enskilda människor i världen då dessa har tänts av honom som är världens ljus. Det saltet verkar och förblir ett salt då Kristus genom Anden och Hjälparen helgar, renar oss och ger oss modet att vara sanna människor.

Ondskans väsen är bland annat människans vägran att möta skuggan i sin personlighet. Kristus vill ge oss modet både som enskilda och som folk att inte bara våga se denna skugga utan också att ta oss ur den!

Visionernas människor

”Jag förstår inte riktigt. Trots att jag har försökt finna en förklaring till vad som hände i samband med den svarta revolten, måste jag erkänna att jag helt enkelt inte förstår den. Jag förstår inte hur så många svarta kyrkor kunde förändra sina aktiviteter så radikalt. Jag förstår inte hur de svarta massorna kunde fås att fredligt marschera och låta bli att bemöta våldet från det samlade vita etablissemanget och acceptera så mycket lidande. Och jag förstår inte King, och hur han lyckades uppbåda och leda de förtryckta och illa behandlade svarta.” [113]

Det vittnesbördet ger oss Gunnar Myrdal då han på sin ålderdom skrev Historien om An American Dilemma. Myrdal fick sitt internationella genombrott då han 1938-1942 på amerikansk inbjudan genomförde en omfattande undersökning av den situation i vilken de svarta levde i USA. Han gjorde då omfattande resor bland de svarta inklusive deras kyrkor i Södern och fick därigenom en mycket god insikt om både hur de svarta hade det och hur deras församlingsliv fungerade. Då Myrdal nästan 50 år senare ser tillbaka på hur de svartas situation förändrats och de svarta församlingarnas roll i detta konstaterar han att det som hänt är för honom ofattbart!

För väldigt många är den svarte pastorn Martin Luther Kings tal i samband med den stora marschen mot Washington i augusti 1963 på temat I have a dream oförglömligt. Över 200.000 människor lyssnade till Kings laddade och historiska tal, som blev en utmaning till den ameri­-

kans­ka nationen i likhet med den svarta rörelsens övriga icke-våldsaktioner.

I Israels och den kristna kyrkans historia har de profetiska rösterna spelat en helt avgörande roll. Det profetiska budskapet har i första hand varit en analys av samtiden och uppgörelser med dess orättfärdighet. Men budskapet har också alltid sökt ange vägar till uppbrott till rätt och rättfärdighet.

Den fråga som denna bok arbetar med är: Vart går vägen? Den frågan rymmer dessa dubbla aspekter. Vart är vi på väg, vart leder den utveckling som vi nu är inne i och vart går den väg vi borde gå?

Vi kan frestas till att överlåta dessa svåra frågor till andra och till ”de stora profeterna”. Men i människans kall ligger den ansvarighet, som aldrig kan få innebära att vi, likt prästen och levi­ten i Jesu berättelse om den sönderslagne mannen på vägen mellan Jeriko och Jerusalem, väljer att vika åt sidan och gå förbi.

Selma Lagerlöf har i sin bok om Nils Holgersson en scen då vildgässen på sin långa resa upp genom Sverige sjunger sin sång: ”Nu bär det till fjälls, Nu bär det till fjälls.” Nedanför sig på gårdarna ser de tamgässen i lugn och ro gå och äta och de ropar till dem: ”Kom med. Kom med.” Men tamgässen svarar: ”Vi har det bra, som vi har det.” Några unga tamgäss tycks ändå lockas av vildgässens rop men får då höra från de gamla gässen: ”Var nu inte galna! De där får både hungra och frysa.”

Vad är vi för slags ”gäss” som i dag befolkar samhälle och kyrkor? Tama gäss som går på marken och plockar sin föda — eller gäss burna av visioner med luft under vingarna. Finns det alltför många tamgäss i våra kyrkor? Är vi beredda till uppbrott — till de uppbrott som vår tro kallar oss till, då vi drabbas av Jesu radikalitet?

Har möjligen poeten Nils Ferlin något att säga oss:

”Mest säger jag mådä,

för jag tycker att dä ä

liksom ingenting ä sagt

när en bara säjer dä.

Jag gräver i min jord

och behåller mina ord,

och bibeln har jag lagt

så den lyser på mitt bord.

Gu skydde prosten och staten

och innerligt tack för maten!”

Att tro är att vara kallad till uppbrott. Att tro är att äga visioner och bäras av dessa. Att tro är att i lärjungeskap till Herren Jesus vara det ljus och det salt i världen som han kallat oss till. Inför detta behöver vi be: Herre Gud, hjälp oss genom din helige Ande och genom din eld över oss till att lära känna Vägen, till att leva i lärjungeskap, till att ha något att säga och något att ge!

Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel, skall Gud förgöra honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet.[114] De orden av Paulus placerar människan mycket högt. Det är ord som ger oss en dignitet och ett oerhört stort värde som människor. Det är samtidigt allvarsord om hur vi kan svika vår kallelse.

Men det är också utmaningens ord till mig att äga modet att vara det Skaparen ville med mig i sin skapelse — att vara människa!

En av vår tids mest kända katolska personligheter var Thomas Merton. Han blev som trappist­munk en ledargestalt inte bara inom katolska kyrkan utan — inte minst genom sina skrifter — för hela kyrkan. I sin självbiografi ger han oss vittnesbördet att det lärjungeskap han gick in i verkligen inte var någon självklarhet för honom då han blev kristen: ”Jag gjorde mig skyldig till detta förfärliga misstaget att träda in i det kristna livet, som om det bara vore det vanliga livet, tillsatt med ett stänk av nåd. Jag trodde, att jag bara skulle fortsätta med att leva på alldeles samma sätt som hittills, tro och handla alldeles som tidigare — utom detta att jag inte fick begå dödssynder.” [115]

 

Förnyelse av tankar

Låt oss här och nu anta ytterligare en av Paulus utmaningar till oss i vårt lärjungeskap. Vi skall inte anpassa oss efter denna världen. Vi skall i stället låta oss förvandlas genom en förnyelse av våra tankar. Då kommer vi att kunna avgöra vad som är Guds vilja eller inte. Det skall vara vår gudstjänst! [116]

De orden utmanar oss till förnyelse av våra tankar. Är vi beredda till det? Är det inte så att vi ständigt frestas till att bli kvar i tidigare intagna positioner? Och om dessa blir ifrågasatta garderar vi oss med att ta upp något annat ämne som inte bränner till på samma sätt. Hur många spännande samtal som kunde fått betyda mycket för förnyelse och uppbrott har inte avbrutits — kanske av kvällens värd eller värdinna! ”Det finns ett ord så dyrt och kärt för många Herrens vänner, så ljuvt och efterföljansvärt, det bästa ord de känner: Försiktighet… En kristendom så strikt korrekt, så linjerät och riktig men inte alls med Kristus släkt som var så oförsiktig.” [117] Att tro är att våga!

Evangelisten Johannes utmanar oss till något helt annat då han konstaterar: Av Jesus Kristi fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.[118] Och Jesus själv ger oss en än starkare utmaning med sina ord då han i bergspredikan talar om kärleken. Han poängterar att om vi hälsar vänligt på dem som är våra bröder, vad är det för märkvärdigt med det? Och att älska dem som tycker om oss, det är vad alla andra gör — till och med tullindrivarna! Men jag säger er:… Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.[119]

Det är alltså inte jag som skriver denna bok som lägger ribban så högt – alltför högt tycker säkert många. Det är vårt lärjungeskaps Mästare som lagt den. Men vad är det för mening att utmana oss till det som inte är möjligt för oss?

Bland de mest trista att möta är självgoda människor, människor som uppfattar sig själva goda och godkända och som likt fariseen i templet tackar Gud för sin präktighet. De är faktiskt inte så sällsynta, men ack så omedvetna om sin ”egen” präktighet, sin egenrättfärdighet. De finns också i våra kyrkor och bönhus.

Det lärjungeskap som Jesus kallar oss till är ett som innebär att vi alltid skall vara på väg, på väg mot de mål som vi mött ovan. Paulus uttrycker detsamma i orden om sin egen situation. Han vill lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse. Han är också beredd att dela hans lidande. Han är på väg men han har inte nått fram. Kristus Jesus har fått honom i sitt grepp och därför gör Paulus allt för att nå målet. Han sträcker sig mot detta och löper mot det och därför måste han glömma det som ligger bakom honom.[120]

Paulus var i högsta grad en som själv levde det han lärde. Han var en Vägens människa. Han föll inte för frestelsen att slå sig till ro och etablera sig som färdig människa. För honom gällde det att arbeta med fruktan och bävan på sin frälsning. Så var det för honom just därför att han var övertygad om att det var Gud som verkade i honom, i hans tanke och vilja, i hans vardag och gärningar för att Guds syfte skulle förverkligas genom honom.[121]

Visionärer är de människor som i sin vardag lever ut de visioner som bär dem och som de förkunnar. Det finns de som bara är drömmare och till synes bärare av visioner, men där vardagen inte har något samband med deras drömmar. Visionärer är de som förstått det nödvändiga sambandet mellan ord och handling, mellan teori och praxis — eller för att tala med Skriftens ord — mellan tro och kärlek. Människan förverkligar aldrig sig själv enbart i teorier eller vackra ord. Det kan endast ske i det av insikt och kärlek präglade handlandet.

Den amerikanske sociologiprofessorn och framtidsforskaren Elise Boulding har skapat metoder för att utveckla den visionära förmågan.[122] Hon menar att vi måste släppa loss våra drömmar och vårt fria fantiserande — men inte som uttryck för en verklighetsflykt — utan utifrån målinriktade föreställ­ning­ar om både individer och samhälle. Hur önskar jag att jag själv skall vara som människa? Hur vill jag att andra skall bete sig? Vilket samhälle vill jag ha?

Dessa visioner skall jag så dela med andra. På så sätt skall man tillsammans söka komma fram till gemensamma visioner om både den enskilda människan och samhället. Sedan skall man gå tillbaka till verkligheten och ställa de konkreta och praktiska frågorna om vilka vägar vi har att gå för att visionerna skall bli verklighet.

Det är inte svårt att se Martin Luther Kings verk utifrån detta sätt att nalkas en mycket svår verklighet och förändra den, buren av levande visioner om hur han ville se det amerikanska samhället. Den tredje april 1968, dagen före mordet på King, sa han inför aktionen med renhållningsarbetarna:

”Jag vet inte vad som nu kommer att hända. Vi har svåra dagar framför oss, men det gör mig ingenting nu, ty jag har varit på bergets topp… Som alla andra skulle jag gärna vilja få ett långt liv. Ett långt liv betyder så mycket. Men jag bryr mig inte om det nu. Jag vill bara göra Guds vilja. Och han har låtit mig gå upp på berget. Och jag har skådat ut därifrån, och jag har sett det förlovade landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er… Mina ögon har sett ‘the glory of the coming of the Lord’.”

Vilka är visionernas människor i dag i vårt land? Inför den frågan har jag svårt att komma med förslag. Beror det på att vi saknar dem? Eller beror det på att det alltid är lättare att se visionärer på avstånd — geografiskt eller tidsmässigt? Kanske är det en poäng att inte räkna upp några. För egentligen är det inte några få ”stora” visionärer som varken kyrkan eller samhället i första hand behöver. Vi behöver de många ”små”. Det är då som kyrkan fungerar i sitt ”allmänna prästadöme”! Det är då som samhället lever i demokrati!

Det är vägen att gå från evangeliets visioner till den vardag vi har att leva i — och forma! Det står om vår herre Jesus Kristus att Ordet blev människa och bodde bland oss.[123] Kyrkan är inte kallad att vara en de många ordens kyrka utan att som Jesus gjorde låta Ordet bli kött, kropp, människa — ta gestalt i vardag och samhälle.

För många är vägen att nalkas evangeliet och präglas av detta att göra som Jesus gjorde tillsammans med sina lärjungar. De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma.[124] Då och då möter vi i evangelierna hur Jesus drar sig undan — ibland upp i bergen — för att vara ensam med sin Fader i stillheten och tystnaden.

För min egen del har en retreatgård fått vara denna stillhetens och tystnadens oas — ett tillbakadragande från en hektisk vardag och verklighet till en verklighet präglad av lyssnande och begrundan. Där har getts och fötts nya tankar. Där har en rannsakan fått äga rum. Där har utmaningen till uppbrott nått mig. Gårdens miljö är också i högsta grad en del av Guds underbara skapelse med sina branta sluttningar ner mot sjön, med sin blomsterprakt av vitsippor, blåsippor och gulsippor och med sina ”svenska mattor” av violer. Skaparen får genom sin skapelse möjlighet att tala till mig och får mig att hämta kunskap om Honom som är, konstnären, genom att ge akt på hans verk.

Vid andra tillfällen har fjällvärlden eller naturen runt vår stuga varit tillflyktsorter för begrundan och eftertanke. De många samtal jag haft förmånen att ha med de mest skiftande människor har betytt väldigt mycket för mig och min vandring genom livet. Det gäller också läsningen av litteratur förmedlande människors olika upplevelser och vittnesbörd, ställnings­taganden och frågor.

Det är inte givet att jag är eller söker vara den människa jag skapats till. Det handlar om mod att vara en sann människa. Det modets bästa grogrund är upptäckten av att jag är älskad. Det börjar inte med att Gud söker tvinga mig till att älska. Han vet att detta är omöjligt. Kärleken kan aldrig tvingas fram — endast handlingar kan få andra att tro att det verkligen handlar om kärlek.

Det börjar med att Gud först har älskat oss — att vi är utsatta för hans kärlek, hans uppsökande kärlek. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss… Därför mina kära, om Gud har älskat oss, måste också vi älska varandra.[125]

Att vara människa handlar om att vistas i kärleken, umgås med honom som är kärleken. Det handlar om att så genomsyras av denna Guds kärlek att mitt eget vardagsliv präglas av kärlek. ”Världen består av idel tillfällen till kärlek.” Det är Sören Kirkegaard som ger oss den utmaningen!

Den kärlek som Ordet här talar om är inte i första hand förankrad i våra känslor utan i vår vilja. Det är då kärleken fått fäste i viljan som kärlekens handlingar äger rum. Då blir orden ”kött”. Då blir teorin också praxis. Då får tron sitt uttryck i kärlek.[126]

I en av sina underbara sagor låter H.C.Andersen en snigel (ser ut att handla om en snäcka) föra en dialog med en rosenhäck. Snigeln tycker att rosenhäcken nu blivit en gammal rosenstock som snart bara skall bli pinnved.

— Ni skrämmer mig, sa rosenhäcken. Det har jag aldrig tänkt på.

— Nej, ni har nog aldrig brytt er om att tänka så mycket. Har ni någonsin gjort klart för er, varför ni blommade, och hur det gick till, när ni blommade? Varför just så, och inte så?’

— Nej! sa rosenhäcken. Jag blommade i glädje, för att jag kunde inte annat. Solen var så varm, luften så uppfriskande, jag drack den klara daggen och det starka regnet, jag andades, jag levde! Det kom från jorden en kraft i mig, det kom en kraft uppifrån, jag kände en lycka, alltid ny, alltid stor, och därför måste jag alltid blomma. Det var mitt liv, jag kunde inte annat!

— Ni har fört ett mycket makligt liv, sa snigeln.

— Säket! Allt blev mig givet! sa rosenhäcken, men ni har fått ännu mera! Ni är en av de där tänkande, djupsinniga naturerna, en av de högt begåvade, som kommer att förvåna världen.

— Det tänker jag inte alls göra, sa snigeln. Världen angår mig inte! Vad har jag med världen att göra? Jag har nog av mig själv och nog i mig själv.

— Men borde vi inte alla här på jorden ge det bästa av oss själva åt andra! Ge vad vi kan — jo, jag har bara gett rosor! — men ni? Ni som fick så mycket, vad har ni skänkt världen? Vad ger ni den?

— Vad jag har gett? Vad jag ger? Jag spottar åt den! Den duger inte, den angår mig inte. Bär ni rosor, längre kan ni inte komma! Låt hasselbusken bära nötter, låt kor och får ge mjölk. De har var och en sin publik, jag har min i mig själv, jag går in i mig själv, och där stannar jag. Världen angår mig inte!

Och så gick snigeln in i sitt hus och kittade igen det.

— Det är så sorgligt! sa rosenträdet. Jag kan med bästa vilja inte krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor…. [127]

Guds folk

 

Teologien återupptäcker ”det omstörtande och farliga minnet av Jesus från Nasaret” som, när han var ibland oss, inte sa ”Jag är traditionen” utan snarare ”Jag är sanningen”, och därigenom påbörjade en process av förändring som går bortom hjärtat och inbegriper samhället och hela skapelsen.

Leonardo Boff

Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk, som skall för­kun­na hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk.

Petrus

Vad skall vi ha kyrkan till? Behövs det några kyrkor? Är det inte nog med att jag har min tro? Varför finns det så många kyrkor? Är inte kyrkans historia och dess nusituation tillräckliga bevis på dess bankrutt?

Det ställs många frågor om kyrkorna i dag. Också bland kyrkfolket finns tveksamhet. Om vi nu anser att kyrkan är en ”kropp” som måste ta form i en kyrklig organisation — hur skall den då se ut?

Kyrkans identitet och kallelse bestäms av dess relation både till världen och till Guds rike. Detta skall i sin tur forma kyrkans framträdande och uppbyggnad. Jesus trädde samtidigt fram med budskapet om Riket och som ett förkroppsligande av detta rike här och nu. Begreppet ”Guds rike” är för Jesus en sammanfattning av det han står för och representerar. Det inbegri­per Guds värld, ”himmelriket”, och på en och samma gång de krafter och tillstånd som skall bryta fram bland människor i denna världen. Det återger det förhållande där Guds vilja sker på jorden så som i himlen. Jesus är Ordet, det gudomliga skaparordet, och Riket som kommit in i, inkarnerats, i världen. Denna värld som är vår vardag är den arena på vilken Riket skall realiseras, bli historia. Kyrkan är dessa — den del av denna värld — som i den helige Andes kraft tagit emot, accepterat Riket så som det framträder i Jesus Kristus.

Frestelsen föreligger för kyrkan att å ena sidan ensidigt identifiera sig med Riket eller att å andra sidan ensidigt identifiera sig med världen. En tredje frestelse är att så uppgå i sig själv att man mister en verklig relation till både Riket och till världen. För att kyrkan skall vara kyrka i dess djupaste mening krävs det sanna och djupa relationer både till Riket och till världen.[128]

Kyrkan är Guds tecken i världen – ett tecken från Kristus till världen. Så kan kyrkan aldrig identifiera sig med, säga sig vara lika med Riket. Kyrkan kan aldrig ”bygga”, förverkliga Guds rike på jorden. Kyrkan är och förblir alltid präglad både av att vara Kristi kyrka och uppbyggd av de bräckliga byggstenar som vi människor utgör. Men på den grund som Kristus utgör byggs Kristi kyrka med dessa byggstenar och är då Guds tecken i denna värld. Kyrkan är tecknet som pekar fram mot dagen, då nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor skapas, då det nya Jerusalem kommer ner ur himlen, från Gud.[129]

Ett helt grundläggande tema i både Gamla och Nya testamentet är förbundstanken. Gud upprättar en relation och sluter ett förbund med människor och folk för att med dessa som medarbetare och redskap låta sitt rike bryta igenom i historien, för att upprätta sin rättfärdighet bland människor. Hans vilja skall ske på jorden så som i himlen. 

Abram kallades till uppbrott från Ur i Kaldéen, från sitt land och sitt folk, från släktbanden och tryggheten. Han fick bege sig på en lång och mödosam resa mot det okända. Han visste inte vad som väntade honom nästa dag eller i mötet med de folk han skulle stöta på. Men han gav sig i väg och fick uppleva detta ofattbara att Herren Gud slöt förbund med honom. Abram blev så fader till Israels folk och fick namnet Abraham.[130] Det var en uppföljning av Guds handlande med Noa och fick sin fortsättning genom patriarkerna, genom Mose och profeterna.

Abraham blev i högsta grad en pilgrim som fick lära sig vad det innebar att vara på vandring. Han blev prototypen för vägens människor — för dessa som i urkyrkans tid kom att kallas dem som hörde till Vägen.

Abraham framstår som trons fader. Han antog i tro den utmaning han ställdes inför av sin Gud. Han gick in under trons lydnad utan att veta var han skulle hamna. Det utlovade landet var främmande land där han, som den nomad han var, slog sig ned och bodde i tält. I tro levde han sitt liv i förväntan på det Gud utlovat.

Som trons fader fick Abraham Guds välsignelse för att han skulle bli en välsignelse. Och han skulle vara en välsignelse inte bara för sitt folk utan han själv och folket utvaldes för att bli till välsignelse för alla folk. Du skall bli en välsignelse… och i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.[131]

Från allra första början möter vi den universalism som är grunden för Guds handlande också då han verkar genom enskilda människor eller folk. Detta är bakgrunden för den enastående historiska roll som Israels folk får i mänsklighetens historia som påtalats tidigare. Bakom detta folks historiska roll står historiens Gud.

Gudsfolkets historia är ett gigantiskt drama med alla dess ingredienser av framgång och storhet men också tragik och fall.  I detta drama drogs människor in och var aktörer som var med om att skapa, forma historien — på gott och ont! Allt skedde utifrån tron på att det fanns någon som höll i historiens trådar och ledde den fram mot något. Messianismen, väntan på en kommande Messias, där alltså framtiden kastade sitt ljus in i varje tid, växte sig allt starkare genom profe­ter­nas budskap — inte minst under ofärdsåren och i exilen i främmande land. Något skulle ske. Någon skulle komma. Guds rättfärdighet skulle upprättas.

Så står han där en dag, mannen i Nasarets synagoga, och läser ur den gamla profetian: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna året som Herren har valt.[132]

Jesu predikan sammanfattas i en enda revolutionerande mening: Den här dagen har detta gamla skriftställe gått i uppfyllelse mitt framför deras ögon då de lyssnade till budskapet!

Kunde det sägas mer utmanande eller mer klart? Jesus träder fram i sin egen stads synagoga som den som skrifterna vittnade om och påstod skulle komma. Inte att undra över att guds­tjäns­ten slutade som den gjorde med åhörarnas ursinne och försök att dräpa bygdens egen snickarson vid detta hans första framträdande i hemstaden.

Men han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg. Som son av det gamla förbundet gick han vidare, då han förkastades av sitt eget folk och la grunden till det nya förbundet, till kyrkan. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.[133]

Kring sig samlade han lärjungar och i dialogen med dessa om vad de trodde om honom utpekade han en av dem, Petrus, som den klippa på vilken han skulle bygga sin kyrka, Och den kyrkan skulle bestå genom alla tider.[134]

I avskedets stund då Jesus instiftar nattvarden ger han oss sitt testamente med orden om brödet och vinet som tecknen på det nya förbundet.[135] Det nya förbundet har sina oersättliga rötter i det gamla förbundet. Det är fortsättningen på Guds historia genom patriarker, gudsmän och profeter in i det nya förbundets folk. Guds folk var benämningen på Israels folk. Guds folk är benämningen på Kristi kyrka.

 

Jesus förenar i sig som ingen annan det jordiska och det himmelska. Han är Jesus Kristus, Messias. Vi brukar ordet ”inkarnation” då vi tecknar hur han, som ägde Guds gestalt och hade en jämlikhet med Gud avstod från denna. Kristus kom till oss som tjänare. Han blev som en av oss vanliga människor![136]

”Det finns en prolog i himlen som ger världshistorien och ställer upp dess tematik.” Så tecknade Berdjajev sin upplevelse av att Någon skapar historien. Evangelisten Johannes fångar in detta i sin prolog till evangeliet. Något, eller rättare sagt, Någon fanns från allra första början,  i begynnelsen, Ordet — Gud sade: ”Varde ljus”; och det blev ljus. Det Ordet gjorde nu sin entré i denna världen i en människa. Men så kommer orden av vånda och smärta att han som kom till den värld som hade blivit till genom honom inte kändes igen av de sina. Man ville inte veta av honom.[137]

Jesus trädde fram i sitt eget folk för att upprätta Guds folk. I Jesus från Nasaret inkarnerade Gud sin vilja, sin historia för att hans vilja skulle ske på jorden så som i himlen. I Jesus Kristus upprättar han ett folk för att i detta folk låta himmel och jord mötas — för att i människans historia inkarnera Guds historia. Det skulle ske i den enskilda människan, i det lilla samman­hanget, familjen och grannskapet och ut i det allt större sammanhanget. Till de sina utlovade Jesus kraft ifrån höjden, genom den heliga Ande. Det skulle de få för att vara hans vittnen i Jerusalem och hela Judeen och också i Samarien bland de ”förkättrade” samarierna. Hans kyrka skulle föra uppdraget, missionen vidare i alla tider och intill jordens yttersta gränser.[138]

Kyrkan är inte till för sin egen skull — lika lite som Israel var ett utvalt folk för sin egen eller för sina meriters skull. Kyrkan är Guds folk med en mission, ett uppdrag. Varje enskild kristen är kallad att tillsammans med församlingskroppen vara Guds medhjälpare då han söker upprätta sitt rike bland människor. Kyrkan kan därför aldrig nöja sig med att var en guds­tjänst­firande församling som möts i kyrkor och bönhus till fest och egen uppbyggelse.

Jag hatar era fester, jag är trött på dem, och jag finner inget behag i era högtidsförsam­ling­ar… Ha bort ifrån mig dina sångers buller, jag gitter inte höra ditt psaltarspel. Men må rätten flöda fram som vatten, och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar. Det är profeten Amos kraftfulla uttryck för denna sanning.[139]

 

Individ och kollektiv

 

Att bli kristen är att inlemmas i en kropp, i Kristi kropp, bli en lem i kroppen bland övriga medlemmar.  Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. Det är Paulus laddade uttryck för detta i brevet till församlingen i Korinth där tydligen individualism och elitism frodades.

Han tar också upp att somliga tydligen inte ville kännas vid relationen till kroppen och till de andra lemmarna: Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den lika fullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen.

Paulus aktualiserar samtidigt den mångfald som skall känneteckna kyrkan i motsats till den likrikt­ning som så ofta odlats — och uppenbarligen odlades av somliga i Korinth. Han gör det genom att påminna om att vad skulle det bli av kroppen om den enbart utgjordes av öga eller av öra. Kroppen kan endast vara kropp då de olika delarna finns där och gör sin tjänst. En enskild kristen kan inte ställa sig utanför kroppen och gemenskapen med de övriga medlem­marna. Vi behöver alla varandra och den helhet som bara finns i kroppen och aldrig hos någon enskild – eller hos någon liten likriktad grupp. Jag kan inte säga till ”handen” eller till ”fötterna” att jag inte behöver dem. Alla delarna behövs och skall visa omsorg om varandra. Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den.[140]

Ett av de finaste uttrycken för kyrkan och församlingskroppen ser jag i Paulus ord till försam­lingen i Rom: Liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.[141]

Då vi läser dessa texter kan vi känna hur kyrkan i historien har misslyckats. Kyrkan är inte en kropp. Kyrkan är söndertrasad och kluven. Vad värre är, somliga kristna försvarar denna kluvenhet utifrån att vi människor är varandra så olika. Alltså i rak motsats till vad dessa texter söker få oss att förstå och fatta. Kyrkan är kyrka just då olika människor utgör en och samma kropp, då olika gåvor berikar varandra, då delen inser sitt beroende av helheten.

Det är då som kyrkan i sin enhet ger sitt grundläggande budskap om försoningen mellan människa och Gud och mellan människa och människa.

 

Historien har präglats av att vi pendlat mellan två ytterligheter i vår tolkning av människan. Den ena har renodlat individen till individualism — jag brukar här begreppet individualism lika med egocentricitet i motsats till individualitet, originalitet — och inte sällan till elitism. I sin ytterlighet möter vi här det övermänniskoideal som brukar tillskrivas Nietzsche. Det bryter i dag fram i inte så få människors försvar av sina helt extrema löner och förmåner. De har menar de — till skillnad från till exempel den hårt arbetande sjuksköterskan — så ansvarsfulla uppgifter att det berättigar till ett stort avstånd i lön och därmed i levernet till oss vanliga ”Svensson”.

Den andra tankemodellen är den då individen utplånas till förmån för kollektivet. Tydligast ser vi kanske denna i den sovjetiska kommunismen där den enskilda människan uppfattades enbart som redskap i ett kollektiv för att uppnå upprättandet av ”himmelriket”, det klasslösa samhäl­let. Utifrån den grundsynen offrades miljoner människor som sedda helt utan värde.

Dessa båda sätt att se på och värdera människan utgör i sina extremer mänsklig självdestruk­tion. Mot dessa ideologier står den syn på människan som bland annat har sin grund i den kristna skapelsetron. Varje människa har samma värde. Varje enskild människa är skapad till original och född för att leva ut sin originalitet. Men — och detta är helt avgörande och i klar konfrontation med individualismen — jag, som enskild människa blir människa endast tillsammans med andra människor.

För att bruka Martin Bubers formuleringar: Jag blir Jag i mötet med ett Du — och endast i detta möte med andra människor och med Gud! Det finns en mänsklig livsform som kännetecknas av ordparet Jag — Det. I den livsformen får Jag sin grundläggande struktur utifrån Det, tingen, det materiella. Jag lever och präglas av tingen. Det finns en radikalt annorlunda livsform som har sin grundstruktur i ordparet Jag — Du. Där är Jag människa i relationen till andra människor och till Gud.[142]

Det sägs ofta om Jesus att han såg en människa. En rik ung man kommer fram till Jesus med sin fråga om hur han skall vinna evigt liv. Det står då om Jesus att han såg på honom med kärlek och gav honom så sitt allvarsord. Jesus såg tullmannen Sackaios, då denne lille man hade klättrat upp i ett träd för att få en skymt av Jesus. Jesus såg den blivande lärjungen Natanael sitta under ett fikonträd. Jesus såg människan i den socialt utstötta kvinnan som kom ut till brunnen vid Sykar för att hämta vatten. Jesus såg i människovimlet  den enskilda människan. Hon blev sedd och bekräftad och gavs därmed erkännande och värde. Hon blev ett jag i och med att någon såg henne. Hon blev Jag i mötet med denne Någon.

Det är kristen människosyn. Varje enskild människa har ett oskattbart värde just i sin originali­tet, med sina gåvor, talenter. Men den människa som brukar dessa för sin egen skull och inte i relation till helheten, kroppen, försnillar sitt ”kapital”, blir ”den förlorade sonen”.

Kristi kyrka, som en kropp, som enhet — det är ett av huvudmomenten i Jesu förbön då han står i begrepp att lämna de sina. Han vet vad som kommer att ske. Han har mött självhävdelsen och individualismen i sin lärjungegrupp. Han vet hur gemenskapen kommer att prövas och också ibland brytas sönder. Därför ber han för oss — för sin kyrka i dag — som han en gång bad för de sina, att vi alla skall bli och vara ett!

Poängen i denna hans bön och i denna enhet är att då skall världen tro på att du har sänt mig. Här upprepar sig Jesus och förtydligar ytterligare: Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.[143]

 

Då skall världen tro…! Då skall världen förstå…!

”Varför sliter vi sönder och river isär Kristi lemmar och gör uppror mot den egna kroppen? Varför har vi kommit till sådant oförstånd, att vi glömt, att vi är varandras lemmar?” De orden är hämtade ur det brev som biskop Clemens av Rom skrev till församlingen i Korinth, troligen år 96. Redan Paulus hade haft anledning att skriva till församlingen på grund av den oro och tendens till splittring som fanns där. Traditionen berättar att församlingen tagit till sig vad Paulus skrev. Detta vittnar också Clemens om i sitt brev och talar om ”korinthiernas gamla befästa församling”.

Nu har församlingen på nytt råkat i svårigheter varför Clemens skriver sitt brev. De tenden­ser till splittring som han lärt känna ser han mycket allvarligt på och betecknar som ”mycket vidrigt och ovärdigt” deras vandel i Kristus ”så att ni genom er dårskap drar smädelse över Herrens namn och fara över er själva”.[144] Paulus två brev och Clemens brev till församlingen i Korinth vittnar om hur oerhört allvarligt man i urkyrkan såg på splittringstendenserna — dessa som vi i våra församlingar ofta tar i försvar med utgångspunkt i att vi människor är varandra så olika.

Vi förfasar oss ofta över förfallet i världen, utanför kyrkan, men är inte beredda att se vårt eget förfall, vårt eget svek, vårt eget bidrag till varför världen har så svårt för att tro, för att förstå.

Hur skall vi då se på kristendomens misslyckande? För somliga blir detta också domen över det kyrkan står för och fått att förkunna, domen över Gud.- Guds misslyckande. ”Men att kristendomen misslyckas är inget argument mot dess högsta sanning, lika lite som att historiens misslyckande innebär att historien skulle vara meningslös eller på ett inre plan onödig och innehållslös… Det är inte Gud som misslyckas, vilket de tror som riktar detta argument mot kristendomen, utan mänskligheten.” [145]

Den katolske patern Wilfrid Stinissen ger oss nyckeln till hur vi skall gripa tag i denna problematik — eller rättare sagt — till hur vi skall låta oss gripas för att bli redskap för kyrkans helande: ”Anden är den store ekumenen. Om vi låter honom leva ut i oss, växer vi samman, antingen vi vill det eller ej. Att göra till ett är hans ‘karism’. Han gör Fader och Son till en enda Gud. Han vill göra alla samfund till en helig kyrka, alla människor till en enda kropp. Han söker redskap för detta. Redskap med en villighetens ande.” [146]

Kyrkan är Guds folk i vilket skiftande tungomål och skiftande ”talenter” får tjäna helheten, Guds rike, i motsats till den individualism och elitism som trasar sönder både den enskilda människan, vår värld och Kristi kyrka. I nattvarden både skapas förutsättningen för och förkunnas denna enhetens gemenskap:

Skiljemuren var rest

mellan jude och hedning.

De ville inte dela bröd

och inte dricka vin

ur samma bägare.

Han rev muren.

Kristus Jesus är vår fred.

Här är ej jude eller grek,

fattig eller rik

ej slav eller fri,

kvinna eller man,

ej svart eller vit.

Vi delar brödet,

Vi dricker vinet,

för här är vi ett

i Kristus Jesus, vår Herre. [147]

Det är då vi värnar om mångfalden som vi samtidigt värnar om enheten. Mångfald och enhet rymmer varandra. Det är då vi söker skapa likriktning — antingen det gäller i tro eller i liv — som splittring uppstår. Likriktning och splittring hör samman — på det religiösa likaväl som på det politiska och allmänmänskliga planet.

Vad det innerst inne handlar om är att återvinna det förlorade paradiset — en livsform där människa och människa lever i gemenskap med varandra och sin Skapare!

En befriad och befriande kyrka

Finns det då något hopp för kyrkorna i dag? Hur skall den kyrka formas och se ut som svarar upp mot kallelsen att vara Guds folk i dag?

Kyrkohistorien vittnar alltför ofta om hur kyrkan i olika tider kommit vid sidan av Vägen. Kyrkan har långa tider avlägsnat sig allt mer och mer från att vara Guds folk för sin tid. Från att i verklig mening ha varit ett folk som inte kunde slå ned sina bopålar hårt i marken och från en kampsituation under de första århundradena blev kyrkan sedan en privilegierad kyrka i maktposition och allierad med staten. I stället för att kyrkan präglade världen präglade världen kyrkan. Kyrkan började sin vandring mot makten, den makt som alltid lockar till sökande efter än mer makt. Evangeliets sälta försvann och teologien omformades för att stämma med kyrkans nyvunna position. Protesterna kom tid efter annan men tystades ned — inte sällan i stor grymhet.

Men kyrkohistorien är också ett levande bevis på hur kyrkan i olika tider på nytt och på nytt kallats upp på Vägen och också genom omvälvande förändringar kastat av sig mycket av det döda gods hon samlat på sig. Så uppfattar vi reformationen. Så uppfattar många väckelsens tid på 1800-talet. Samtidigt ser vi med smärta att också reformationstiderna för med sig nederlag och splittring.

Kyrkans herre är Jesus Kristus som också bär namnet Frälsaren, Befriaren. Han kom för att befria människan från synd och skuld. Befrielsen har i alla tider gällt de band som fjättrat människan. Men hans frälsning har aldrig enbart varit en frälsning och befrielse från något utan också en befrielse till något, en upprättelse till att bli Någon.

Hans kyrka kan därför aldrig vara lika med en kyrka som på nytt trälbinder människor under bud och lag. Från kyrkans första början har hon på nytt och på nytt frestats in under ”slavoket”. Paulus hälsning till galaterna är och förblir en alltid aktuell hälsning till kyrkan. Kristus har befriat oss till frihet. Därför skall vi stå fasta och inte låta någon få lägga på oss slavens ok igen! I livet med Kristus kommer det an på den tro, som får sitt uttryck i kärlek.[148]

Endast den som ser de band hon är bunden med söker att bli fri. Jesus hävdade i Nasarets synagoga att han hade kommit för att befria ”de fångna”. Han hade kommit för att ge de förtryckta frihet! Jesu smärtsamma upplevelse var att se sin samtids religiösa människor blinda för sin egen fångenskap och utan behov av honom och den frihet han erbjöd.

Jag har tidigare sökt visa på de band som binder dagens människor och på de makter som driver oss dit vi inte vill. Jag har gett en nog så pessimistisk bild av vår tid i den här boken. Den pessimistiska bilden bryts för mig i mötet med Jesus från Nasaret. Jag ser honom som Befriaren, som Frälsaren, som Messias! De sanningar han står för gör mig fri. Det är endast Sanningen som kan göra mig fri. ”Sanningens ande” får på nytt och på nytt fylla mitt inre till befrielse från både det som är unket och sjukt och det som är lag, moralism och slaveri.

Så som jag möter den kristna församlingen, kyrkan i Skriften är hon Guds befriade folk och har sin kallelse att vara en befriande kyrka!

Kyrkans identitet uppfattas av alltför många i dag utifrån vad kyrkan har varit och är emot, vad kyrkan tagit avstånd ifrån i en trång moralism — inte grundat i vad hon står för! Kyrkans verkliga identitet är den som hennes Herre gett henne — att vara förvaltare av ett befriande budskap för att befria människor. Kyrkans identitet hör samman med att kyrkan, tillsammans med sin Herre, står för rätt och rättfärdighet — för liv och frihet.

Låt oss gå till vår egen tid och Guds folk som brutit upp och sedan hamnat i helt nya lägen och uppenbarligen i en helt ny trovärdighetsposition. Jag tänker på ”folkets kyrka” i Latinamerika — men också på andra håll.

Den som något känner den katolska kyrkans situation i Latinamerika vet hur den under långa tider varit en de privilegierades kyrka och också genom maktpositionen korrumperad. Så växte det fram helt andra strömningar inom kyrkan under 1960-talet och framöver — bland annat influerat från det av påven Johannes den XXIII sammankallade andra Vatikankonciliet som pågick 1962-65. Men där fanns också en rad inhemska lekmän och teologer som banade väg för det som kom att kallas befrielseteologin.

Det som då skedde benämns som en jordbävning i den katolska världen av Amanda Peralta i hennes bok Teori och praktik i de fattigas universum.[149] Glädjebudet till de fattiga och befrielsen för de fångna, orden av Jesus i Nasarets synagoga, var inte längre bara teologi och vackra ord. Evangeliets teori övergick till praktik. Den tidigare från Europa importerade och konserverande teologin kasserades och en levande befriande tro tog sig uttryck i befrielse­teologi.

”De fattigas invecklade och vidsträckta universum kännetecknas å ena sidan av sin obetydlighet för de stora makterna som kontrollerar världen i dag och å andra sidan av sitt enorma mänsk­liga, kulturella och religiösa överflöd, i synnerhet av sin enastående förmåga att på dessa fält skapa nya solidaritetsformer.” Så tecknar Gustavo Guitiérrez sin upplevelse av befrielseteolo­gin som sprungen ur och förankrad i Latinamerikas fattiga folk.

Jesus samlade kring sig fiskare och annat ”vanligt folk”. För befrielseteologerna är det helt uppenbart att kyrkan är kyrka då den är folkets kyrka. Det har sin starka koppling till den latinamerikanska kristusbild som vi möter i sånger och dikter och de folkliga mässorna: ”en man av folket — arbetare, bonde, gatuförsäljare, arbetslös — som finns bland folket och inspirerar till befrielse.” [150]

En omistlig del av det som skett i Latinamerika är framväxten av de så kallade basgrupperna. I dessa har de fattiga, de förtryckta mötts. I dessa grupper har den enskilde stigit fram ur annonymiteten och hopplösheten och tillsammans med andra blivit Någon — en med­ansva­rig lem i Kristi kropp!

I mitt eget möte med en sådan basgrupp slog mig likheten mellan denna grupp och de grupper av troende som under den stora folkväckelsen i vårt land samlades till konventiklar, sammankomster i hemmen kring Bibeln — trots konventikelplaka­tet och dess förbud mot dessa samlingar. I dessa grupper ställde man frågan om vad som stod skrivet och vad det innebar nu för dem själva och deras grannar — inklusive deras grannar ute i världen!

I basgruppen i Montevideo i Uruguay var man samlade till bön och läsning av Guds ord. Samlingen skedde först klockan nio på kvällen eftersom man inte var fria från sina arbeten förrän så sent. Man ställde frågorna om vad Ordet betydde för dem själva, fattiga människor i stadens arbetarkvarter. Mitt i gruppen av fattiga och lite tafatta människor fanns också den kvinnliga advokaten från en av landets förnämare släkter. Hon delade Ordet med de övriga på deras villkor. Ordet och vardagslivet kopplades samman.

Vad hade man att säga nu då skolan slutat och ett antal av barnen i de första klasserna inte hade flyttats upp till nästa klass? Vad var att göra då en av kvinnorna i gruppen var tvungen att ganska snart få byta ut sin glasögon till skarpare glas — och till för henne oöverstiglig kostnad? Bön och arbete hörde samman. Därför var det inte nog med att be för denna kvinna — som vi så ofta gör i våra kyrkor — man samlade in pengar för att lösa kvinnans problem. Tro och gärning , teori och praxis fick inte åtskiljas.

Ett framträdande drag i dessa basgrupper är just kvinnornas delaktighet och ansvar. Det har uttryckts så att dessa kvinnor inte kan skilja förändringarna i deras privata liv från kampen mot misären och militärregimen.

Var det inte just detta som förde väckelsens folk till domar på vatten och bröd i fängelse?

Kyrkans budskap om befrielse och frihet kan aldrig vara endast ett budskap riktat till enskilda människor. Dess budskap är också ett budskap som rannsakar och ifrågasätter ”makterna” och institutionerna. Det är dessa som institutionaliserar, befäster orättfärdigheten och ondskan och därmed förtrycket och människors slaveri. Kyrkan kan därför aldrig som sann kyrka stå vid sidan av sin tids politiska frågor. Hennes uppgift är inte den politiska men hennes mission berör i allra högsta grad samhället i dess uppbyggnad av politiska församlingar och politiska beslut. ”Politisk delaktighet ger uttryck för den kärlek som funnit dess sociala dimension i solidariteten.” [151]

Inte sällan hävdas det — både från kyrkfolket själv och från politiska makthavare — att kyrkan inte skall lägga sig i de politiskt laddade frågorna utan hålla sig till sin uppgift. Men kyrkans kallelse är ju att stå upp för frälsning, människors räddning från det som trälbinder dem, och därför hävda rätt och rättfärdighet. Så möter vi Guds profeter i gammaltestamentlig tid. Om så inte sker genom Guds folk i nya förbundets tid sviker kyrkan sin mission.

Den svenska väckelserörelsen tjänade som plantskola för den demokratiska rörelsen. En av väckelsens pionjärer i Värmland, Mor i Vall, började med att starta en söndagsskola både för att ge undervisning men också för att aktivera barnen i bygden. Hela människan skulle genom söndagsskolan aktiveras. 1851 gick hon vidare tillsammans med sonen C J Nyvall och startade en vardagsskola inte minst för dem som inte klarade av den långa vägen till kyrkbyns skola. Då missionsföreningen senare bildades tog den över ansvaret och hade som mest fyra skolor med utexaminerade lärare. Dessa skolor gav möjlighet för fattiga barn till skolgång.

Men Mor i Vall gick vidare. 1858 startade hon ett barnhem. De första pojkarna köptes på fattigauktion. En skomakare anställdes som skulle ge pojkarna en första början till yrkesutbildning. På 1870-talet tog kommunen över ansvaret för både skolor och barnhem efter att dessa hade drivits utan anmärkning.

C J Nyvall var en av de främsta förkämparna för allmän rösträtt och missionshuset Salem, som kunde ta emot upp till 800 människor, användes för opinionsmöten. I dessa fick de som kandiderade i valen stå till svars för sina åsikter angående allmän rösträtt, nykterhet, tullar och förhållandet Norge-Sverige. Missionsföreningen samverkade med fackföreningarna och nykterhetsföreningarna i frågor om allmän rösträtt och nykterhet. Två av fackföreningarna bildades och leddes till en början av medlemmar i missionsföreningens styrelse. Tron födde ett konkret samhällsansvar bland väckelsens folk! [152]

 Då Svenska Missionsförbunder firade sitt hundraårsjubileum uttryckte Tage Erlander — som ju hade sina rötter just i Värmland — väckelserörelsernas roll för samhällsarbetet och det politiska arbetet. Han konstaterade att, då läsarna fått modet att ifrågasätta de kyrkliga auktoriteterna, så fortsatte de sedan att också ifrågasätta samhällets auktoriteter och de orättfärdigheter man såg runt omkring sig.

Kyrkan är kyrka då dess profetiska röst hörs. Den rösten blev allt tystare då kyrkan allierade sig med stat och makt. Det har uttryckts så att ”kristendomen förlorade sitt eskatologiska salt och blev en ideologi som rättfärdigade etablissemanget”. Kyrkan i Sverige kan inte utöva sin profetiska kallelse då hon söker sin trygghet och sitt bestånd i statens beskydd. Kyrkan måste stå fri i förhållande till den makt och myndighet som hon är kallad att närgånget både granska och ifrågasätta. Kyrkan måste vara en fri kyrka då hon utövar sin kallelse att ange riktningen mot framtiden — och inte en del av det konserverande etablissemanget. ”Att en kyrka söker trygghet hos den politiska makten och låter sin struktur och sin trosbekännelse garanteras av staten har skett tidigare under kyrkohistorien, men detta kan i dag inte bidra till kyrkans trovärdighet i ett modernt sekulariserat samhälle.” [153]

En av kyrkans profetiska kallelser är att ”klä av” de ideologier — oftast sammankopplade med de besuttna — som söker dölja vart vi är på väg och de konflikter som tornar upp sig och målar en alltför ljus bild av utvecklingen.

Paulo Freire hade genom sitt arbete med målsättning att medvetandegörande de fattiga och utstötta människorna banat väg för befrielseteologin. Freire utgick i sitt arbete och i sina böcker från vad han kallade en helt entydig sanning: ”liksom förtryckarna för att förtrycka behöver en teori för den förtryckande handlingen, behöver de förtryckta för att bli fria en handlingsteori.” [154] Freire menade att detta kunde ske endast i människors verkliga ”möte med de revolutionära ledarna — i deras gemenskap, i deras praxis”.

Kan kyrkornas ledare räknas till ”de revolutionära ledarna”? I varje fall vet vi att det budskap Jesus förkunnade var revolutionärt! Och han hade inget annat råd att ge detta budskaps förvaltare än det Freire förspråkar. Evangeliets trovärdighet är för alltid kopplat till att dess ord och teorier inkarneras i människors möte och gemenskap — teori och praxis måste gå hand i hand. Tro och liv kan inte åtskiljas. I ett liv med Kristus Jesus kommer det an på… tron som får sitt uttryck i kärlek.[155]

De latinamerikanska befrielseteologerna ger uttryck för att de ser en ny kyrka födas i sina länder. Leonardo Boff alluderar på Sara i berättelsen om Guds löfte till Abraham att han på sin ålderdom skulle få en son. Sara ler i mjugg åt Abraham åt hans naiva tro på att det skulle kunna ske utifrån både sin egen och hennes ”gubbes” ålder. Men det skedde. Troligen är det många både inom och utanför kyrkorna som ler åt dem som hävdar att en levande kyrka är på väg och tar gestalt inom de nuvarande kyrkornas gamla och konserverande, skyddande väggar. Men i Saras kropp fanns tecknen på att nytt liv redan börjat spira! [156]

Vi skall inte — och vi kan inte — kopiera vare sig de latinamerikanska eller andra befrielseteolo­ger. Vi måste tolka evangeliets i dess befriande budskap för oss, för vårt land och folk. Men vi kan hoppas då vi ser vad som sker på andra håll där befrielsens budskap förkunnas bland fjättrade människor. Vi kan hoppas då vi ser hur kyrkor bryter upp och på nytt blir befriande redskap för sin Herre.

”Varför står ni och ser mot himlen?”

I Lukas berättelse om Jesu himmelsfärd står det att ett moln tog honom ur deras åsyn. Och så står de där, lärjungarna, och vet naturligtvis inte vad de skall ta sig till. Då ställer två himmels­ka sändebud en fråga till dem: Galileer, varför står ni och ser mot himlen?

Så har Guds folk mer än en gång stått i passiv förväntan på att Gud skall handla! Eller har vi som de flesta andra böjt oss undergivet under ”historiens gång” eller kanske till och med ”ödet”!

Gör jobbet! Fullfölj ert uppdrag! Det är i stort sett det raka besked Jesus ger de sina i avskedets stund. Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.[157]

Samma poäng ger oss evangelisten Johannes i sin skildring från Jesu möte med de sina påskdagens kväll. Det står då att lärjungarna hade stängt in sig bakom reglade dörrar av rädsla för vad som nu skulle hända dem efter avrättningen av Jesus. Hans budskap denna uppståndelsens dag är: Som Fadern har sänt mig sänder jag er. Därefter står det att han andades på dem och sa: Ta emot helig ande.[158]

Då pingstens ande faller över de församlade lärjungarna då slås ”kyrkportarna” upp ut mot världen. Tidigare förskrämda lärjungar som förlorat tron på framtiden tolkar vad som skett på all världens språk. Anden ”kastar” dem ut i folkhavet och människor får höra begripliga ord på sina egna språk om Guds stora gärningar. Förbannelsen från Babels torn, dess språkförbist­ring och uppspaltning och söndertrasande av mänskligheten skulle nu brytas ned genom försoning­ens budskap. Någon hade kommit och rivit ned skiljemurarna och dödat fiendskapen.[159] Missio­nens och Andens tid har börjat. Kyrkan träder fram som ”den helige Andes sakrament”, Guds närvaro genom Anden och Guds utsträckta händer genom kyrkan.

Guds folk har fått ett uppdrag! Guds folk har löftet om att det uppdraget skall kunna genomföras i den helige Andes kraft! Det är ett uppdrag som gäller Guds folk i alla tider och ända till jordens yttersta gräns!

Uppdraget är möjligt genom de Andens nådegåvor som ges till var och en till nytta och tjänst för hela församlingen i dess uppdrag. Det är möjligt genom den rikedom på tjänster som församlingen karktäriseras av då den är öppen för de gåvor Gud ger sin församling genom dess medlemmar. Nådegåvorna är vittnesbördet om Andens närvaro i de enskilda medlemmarna och i församlingen. I sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter, andra till lärare; åt några har han gett gåvan att göra under, att bota sjuka, att hjälpa, att styra, att tala olika slags tungotal.[160]

Uppdraget är att vara en folkets kyrka. Ty så älskade Gud världen…! Och kyrkan själv är Guds folk!

Uppdraget är att vara en kyrka under korsets tecken som förenar himmel och jord – som är Kristi kyrka, hans fortsatta inkarnation, Ordet som blir ”kött”, kroppen som i sig förenar forntid och framtid i nuet, i en kyrka ”i dag”, en levande kyrka.

Uppdraget är att vara en kyrka, evangeliets kyrka, som utmanar till mottagande av det som är givet, och ett skapande av morgondagen, av historia — och jag är med er alla dagar till tidens slut, säger Jesus.[161]

Var finner vi en sådan kyrka? Är det inte ”bara en dröm” utan någon som helst förankring i verkligheten? Eller är det den vision som lärjungarna en gång ställdes inför och så helt ofattbart fullföljde med den kristna kyrkans oerhörda tillväxt under några århundraden?

Är det inte så att den grå vardag som många säger sig uppleva i dagens kyrkor hör samman med avsaknaden av den vision av Guds folk som Jesus förmedlade och kyrkan levde i?

Jag tror att skiftande delar av denna vision lever sitt eget liv i våra olika kyrkor. Dessa behöver — utifrån Jesu eget ord — dö för att tillsammans uppstå i ny gestalt. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd.[162]

Jag tror att denna ”folkets kyrka” behöver pingstens ande. Den behöver ”katoliciteten”, vara en ”allmännelig” kyrka. Den behöver första trosartikelns skapelsetro likaväl som andra artikelns Kristus-tro. Den behöver leva i mission. Den behöver från de olika kyrkorna i vårt land i dag ta emot ”delarna” och leva ut dessa i en ”helhet”. Vi får inte längre ta för oss av olika delar av brödet från himlen. Vi behöver evangeliets hela ”brödkaka”. Vi får dessutom dela det med varandra. Vi får med de olika och skiftande gåvorna — inte skilda från varandra utan — tillsammans berika varandra, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.[163]

Tiden och evigheten

Jag har kastat allt jag förmått

och bär inget med mig i ränseln.

Nu går jag mot slagfältet.

Ensam och utan packning.

Sven Delblanc

Också jag är dödlig, en människa som alla and­ra, en ättling till den förste, han som forma­des av jord.

Min kropp tog form i en moders liv under tio månaders tid; jag bildades i hennes blod ge­nom en mans säd under nattlig kärleksnjutning.

Och när jag föddes, drog jag in samma luft som andra och lades på samma jord som bär oss al­la, under samma gråt som är varje människas första ljud…

för alla finns en enda väg in i livet, och en enda väg ut.

Salomos Vishet

 

Jag vandrade genom den låga byggnad som en gång i tiden hade utgjort fängelset i fängelset. Det var i det dåvarande Östtyskland i det som återstod av koncentrationslägret Buchenwald uppe på den vackra kullen omgiven av bokskog utanför staden Weimar. Här hade en gång tåglast efter tåglast av människor stjälpts av för att under hugg och slag drivas in i dödslägret. De flesta kom aldrig därifrån. De dog eller dödades förr eller senare genom den grymhet som präglade dessa läger.

De som trots allt uppvisade någon form av protest eller motstånd sattes i den byggnad jag vandrade igenom. På väggarna i cellerna kunde jag läsa namn efter namn på dessa som man där visste hade misst livet genom fängelsevakternas prygel och våld. Jag hajade till då jag i en av cellerna på väggen läste ett bibelord. På väggen kunde jag också läsa namnet Paul Schneider, vilket inte sa mig något.

Några dagar senare fann jag på bokbordet i en kyrka en bok med titeln ”Der Prediger von Buchenwald” och namnet Paul Schneider.[164] Jag köpte genast boken och fick i den möta denne tyske prästs öde och de brev som han hade skrivit under sin tid som fånge — bland annat i Buchenwald som blev hans sista anhalt – på grund av sitt motstånd mot Hitlerregimen.

En medfånge som överlevde berättade också om påskdagen före Schneiders död. Lägerfång­arna stod som så ofta uppställda på den stora lägerplatsen, där de kunde få stå i timmar i regn eller kyla. Då får de plötsligt höra en mäktig stämma från ett av fönstren i lägerfängelset. Budskapet det hör är påskens budskap: ”Så säger Herren: ‘Jag är uppståndelsen och livet!” Men påskpredikan blir inte lång. De hör hur budskapet tystas genom lägervakternas brutala nedslagning av ”predikanten”. Någon tid senare då lägerfångar får ta hand om den döda kroppen fanns det inte många hela ben i denna kropp.

Det finns i vår värld trots all ondska och förnedring ett livets och hoppets budskap. Det finns  dessa som är budbärare av ord av evighet rakt in i varje tid hur än den är inkapslad och inlåst enbart i denna världens begrepp av tid och rum. Det finns bärare av evighet i tiden.

”Han föddes i London år 1889. Pappan var alkoholist. Mamman var sinnessjuk. Själv vistades han tidvis på barnhem. Där hände det att han fick prygel. Så flyttar vi oss framåt i tiden. Han dog vid 90 års ålder. Då hade han, som någon uttryckte saken, fått fler människor att skratta än förmodligen någon annan människa i världshistorien. Vem var det?”

Det återger Jan Helander i sin bok med den underfundiga titeln Att leva medan tiden går. Han ger också svaret på vem han gav oss ett snabbfoto av: Charlie Chaplin![165] Livet bjuder oss en utmaning — att leva medan tiden går! Det är Helanders ärende — att om möjligt hjälpa oss att inse detta. Han gör det genom att lyfta fram de frågor som livet ställer oss inför och frågar: Finns det människor som drog segrande genom livet bara därför att de lyckades skjuta de stora frågorna ifrån sig? Somliga människor går sönder av elände, andra utvecklas av det, vad är det som gör skillnaden?

”Vi lever ett bättre liv om vi lever det så som det är, nämligen för en begränsad tid. Sedan spelar det knappast någon roll hur länge fristen varar, innan allt försvinner in i evigheten. Naturligtvis vet vi alla att vi måste dö, och ändå beter vi oss som om livet inte hade något slut. — Vad skulle då förändras i livet om vi tänkte på döden? Mycket men inte allt. Vi umgås mera omsorgsfullt med tiden, mera omsorgsfullt med andra, mera kärleksfullt om ni så vill, tåligare — och framför allt friare.”

Dessa ord är skrivna av Peter Noll som vid 55 års ålder fick cancer och då valde att stanna hemma utan all den vård som ett modernt sjukhus ger. Han ville i det hem han älskade få tänka igenom frågorna om livet och döden, tiden och evigheten.[166]

Mina tankar i denna bok har sin utgångspunkt i att min tro i högsta grad berör mitt liv i tiden och här på jorden. Vi kan leva som fångar under tiden och denna världen. Men vi kan också göra det som befriade människor — befriade från denna världens grepp och under de perspektiv som evigheten vill ge oss.

”Tiderna är dåliga, tiderna är svåra, så säger människorna. Det är vi som är tiderna. Så som vi är, så är tiderna.” Den som utmanar oss med de orden är Augustinus. Har han rätt i detta? Är den faktiska situationen den att vi kan bruka respektive missbruka tiden? Är det så att i stället för att skylla ifrån oss på ”tiderna”, så får vi rannsaka oss själva och hur vi lever vår stund på jorden, hur vi brukar vår tid — som enskilda människor och som folk?

I Nya testamentet möter vi två begrepp för tiden. Kronos är begreppet för denna världens tidsperspektiv och därmed det vardagliga, neutrala begreppet. Men det finns också ett annat begrepp: kairos. Detta begrepp tolkar den tid då Gud får kasta in sitt ljus över vår tid, då denna tiden också får sin prägel av evigheten. Det är den välbehagliga tiden, den tid då Gud är nära och handlar i och genom oss och i vår värld.

Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet. Så tecknar evangelisten Markus detta och öppnar därmed sitt evangelium och dess budskap om att Guds tid, Guds kairos, nu stod för dörren på ett alldeles speciellt sätt. Det var rätt tid för Gud att verkställa vad han tidigare utlovat genom sina profeter och gudsmän!

”I Kristus bildar tid och evighet en fullkomlig syntes. Gud som lever bortom tiden träder in i vår mänskliga historia, blir bunden vid tiden, men utan att upphöra att vara Gud. Han visar oss att det, mot all förväntan, inte är omöjligt för Gud att leva i tiden, och, framför allt, att det inte är omöjligt för människan att leva i evigheten. Han avslöjar den bortglöm­da hemlighet vi bär inom oss: att vårt innersta är en dörr mot evigheten.” [167]

Alltför många lever ett liv utan evighetsperspektiv. Det kan ske utifrån att man förnekar det perspektivet. Men det kan också ske utifrån att dagens allehanda blir det som tar all min tid och ger min vardag dess prägel — trots att jag anar eller tror på en annan verklighet bortom det sedda och mätbara. Den torftighet och tomhet som många upplever i dagens samhälle har sin grund i bristen på evighetsperspektiv över livet. Livet utan evighetsdimension blir för många en förbannelse.

Min önskan med de tankar jag delar med dig i denna bok är att dörren in mot evigheten skulle öppnas för dig. Som människor har vi en gemensam kallelse — att leva tillsammans i tiden utifrån evighetens perspektiv. Mitt i livet och i vår vardag kan det eviga pulsera.

En förutsättning för detta är att vi lever våra liv med vårt ansikte vänt mot Gud — och därmed vända mot framtiden, mot Guds framtid. Om vi ständigt ser in i backspegeln kommer vi att förlamas, i varje fall att leva som fångar under tiden.

Att leva utan uppgörelse med det förflutna i rädsla inför framtiden

I min resväska som jag bär med mig genom livet kan jag ha åtskilligt gammalt som tynger, som skaver, som ibland förlamar och omöjliggör för mig att leva i nuet med blicken mot framtiden. Jag kan behöva ta itu med det som hör det förgångna till — därför att det inte ligger bakom mig utan utgör en tung börda som jag bär med mig. Så kan jag leva i ett förtryck under det förflut­na.

Det kan gälla känslor av skuld. Det kan gälla gamla oförrätter. Det kan gälla upplevda övergrepp och mycket annat.

Att leva utan en uppgörelse med det förflutna och i rädsla inför framtiden resulterar i att nuet, dagen som är, blir en plåga. Det handlar inte om att — som somliga gör — ständigt gräva i det som varit eller att åter och åter slicka gamla sår. Vad det handlar om är en förlåtelsens uppgörelse med det förflutna. I Kristus erbjuds vi denna uppgörelse med gårdagen i den försoning han bjuder oss stiga in i.

Det är detta vi varje gång erinras om när vi ber Herrens bön. Vi ber ju då: förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Det tillhör människans adelsmärke att känna skuld, att ha en sund vånda inför de oförrätter och den orättfärdighet vi varit delaktiga i och orsak till. Det är ”den andra sidan” av att vara skapad till ansvarig människa. Det tillhör människans möjlighet att befrias från sin skuld.

Det är viktigt att här också påminna om att det finns mycket skuld som är falsk och osund skuld. Den moralism och lagiskhet som finns både i samhället och inom religionen har lagt tunga bördor på människor. Jag har tidigare visat på hur Jesus har en ovanligt skarp uppgörelse med dessa företeelser och de människor som skuldbelägger andra på falska grunder. Den känsla av skuld som människor bär på behöver därför bearbetas och analyseras.

Vi behöver befrias också från dessa falska skuldkänslor, vilket sker då vi — i samtal med någon vi har förtroende för eller någon själavårdare — får klart för oss på vilka falska grunder de vilar.

Den äkta, sunda skulden hör samman med våra misslyckanden och vår själviskhet inför vår kallelse till ansvarighet, till rätt och rättfärdighet, till godhet och kärlek. Inför den kallelsen står vi alla med skuld.

”Jag drömmer om reningens vita eld…

… jag går till en plats som du aldrig har sett,

och dit vägen bär emot —

jag går att bikta min innersta synd

i natt vid korsets fot.

Jag gick och vägen var hård och lång,

och jag kände jag lidit nog,

när vid nattens slut jag irrat mig ut

ur berglandets suckande skog.

Och allt var frid och ny var all tid

i en morgon av glimmande ljus,

och min väg var en äng där i rosor höljts

allt grovt och besudlat grus.

Och korsets herre regerade där

med sin vithets lågande hand,

hans klädnad lyste var syndare väg

i sol över paradisstrand.

Och min mördaredräkt för en vårens fläkt

i trasor revs och föll ned,

och konungen lyfte sin härlighets hand

och sade stilla: bed!

Och jag bad och såg upp mot en värld av ljus

med ögon utan skuld…” [168]

Orättfärdighet och ondska kan möta nåd och försoning. Det onda som fjättrar mig som människa kan möta sin överman, Jesus Kristus. Bördorna jag bär på kan lyftas av. Jag får bli en befriad människa. Det får jag bli genom den Guds nåd som möter mig i Jesus Kristus.

Jag återgav tidigare hur evangelisten Markus sammanfattar Jesu budskap om att tiden var inne och att Guds rike var å färde. Det var nu tid för människor att vända om, att vända sig till Gud, att tro på det budskap han förkunnade.

Jag kan vända mig mot Gud och bort från ondskans väg. Jag kan och jag gör mina val. Skulden kan lösas upp i förlåtelsen. I bikten ges mig avlösningens ord. I nattvarden bekräftas att jag som syndare får leva i Guds barmhärtighet och under nåden.

Det är då detta får ske som evighetens ljus kastas över min väg. Det är då som jag får uppleva att jag inte behöver vara fånge varken under tiden eller denna världens makter.

”Medan psykoanalysen gärna betraktar det förflutna som den stora boven, som är ansvarig för alla mina komplex, ser tron den skapande kraft som gömmer sig i det förflutnas misslyck­anden och traumatiska upplevelser.” [169] Det som var mina misslyckanden, mina tillkortakomman­den, mina felsteg kan genom Guds nåd vändas till erfarenheter som blir tillgångar och får mig att växa och mogna som människa.

Min stund på jorden upptar en ofattbart liten del av den sträcka på evighetslinjen som tiden utgör från Guds skapelseakt tills hans nyskapelse av himmel och jord. Men också den sträckan och därmed mitt liv kan präglas av evigheten

Livets träd

Då detta skrivs är det höst. På min vandring i västgötabygd har jag sett de underbara höst­färgerna. De har blåst ordentligt några dagar och löven har fallit till marken efter välförtjänt värv. De skall nu sakta multna ner och återgå i naturens kretslopp. Jag har veckorna innan samlat in något av allt det naturen bjuder på i form av bär och frukter. Förråden har fyllts av djupfrysta bär och de fina kantarellerna som vi fann alldeles utanför vår stuga. Mörkret kommer allt tidigare och de tända ljuse ger en känsla av både ro och värme.

Men på samma gång — hösten är vissnande, död och kyla. Och den påminner om att hösten också kommer för varje människa.

I sina sista böcker gav oss Sven Delblanc del av den smärta och den vånda han upplevde under sina svåra sjukdomsår. Han återger hur han ser sig själv vandra omkring utomhus tandlös och sluskig på sina käppar. Han tycker sig höra att människorna runt om honom sinsemelan viskar att han åtminstone borde bära sina prövningar med värdighet. Han tycker sig inte förmå det. ”De tror att sjukdom och lidande har med värdighet att skaffa.” Det gällde i varje fall inte för honom.[170]

Så ger Delblanc oss sitt vittnesbörd om att han kastat allt han förmått och nu går mot slagfältet. Då han vittnar för oss om vandringen mot döden — ensam och utan packning — så är det utan tvekan en del av sanningen. Det som av oss kan uppfattas som resignation är egentligen uttryck för att han förstått livets villkor. Det är en del av befrielsen.

Naken som jag kom till denna världen, lika naken skall jag lämna den, utan möjlighet att ta med mig något av allt det jag samlat på mig. Som alla andra är jag uppbyggd av stoft, av jord. Salomos Vishet lär oss att det bara finns en enda väg in i livet och en enda väg ut ur livet. Jag vandrar på samma jord som alla andra i nuet — och som alla andra före och efter mig. Den luft jag andas in har syresatt andra varelser och människor för att de skulle kunna leva. Vi människor lever i grunden under samma förutsättningar och ändå gestaltar sig våra liv så olika.

Är jag ensam? På ett sätt är också det sant — också för den som inför döden har nära vänner kring sig. Jag skall ensam vandra ut genom dödens port. Den som håller min hand inför döden får släppa min hand då jag går bort. Men går jag bort? Är jag ensam? Eller är det sant det Paulus påstår i sitt brev: Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.[171]

Är det sant, det vi tidigare ställdes inför, ”att vårt innersta är en dörr mot evigheten”. Eller har vi i vår rationalism stängt den dörren och därmed utestängt oss från befrielsen?

Förvisade ur paradiset är ett av Bibelns och denna boks påståenden om oss människor. I den bibliska berättelsen står det också att keruber, änglaväsen sattes ut för att bevaka vägen till livets träd.[172] Finns det då en väg tillbaka till livets träd? Och var kan jag finna den vägen? Symbolen ”livets träd” återfinns inte bara i Bibelns första bok. Den finns också i Bibelns sista bok. Där talas det både om livets vatten och om livets träd. Och de trädens blad skall vara läkedom för folken. Och ingen förbannelse skall finnas mer.[173]

Mina föräldrar dog med bara ett par månaders mellanrum. Jag fick uppgiften att svara för begravningsgudstjänsterna för dem bägge. Då var det ett bibelord, ett ord av Jesus, som jag fick stava på — ett ord som inför dödens obarmhärtiga slag inte bara fick vara vackra ord vid en mors och en fars död. Det var de Jesu ord han en gång gav till en av sina goda vänner, då hon, Marta, misst sin bror Lasarus:

Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.[174]

De orden följdes av de mycket personliga orden till Marta — och till mig: Tror du detta?

Den bibelberättelsen satt jag tillsammans med några vänner en kväll för att göra en dramatisering av med kör, aktörer och musik. Det var då som telefonen ringde och jag fick budet att min mor hade drabbats av den hjärnblödning som några dagar senare helt släckte hennes liv.

Det är kristen tro och det är min tro  — förankrad i honom som trädde fram som uppståndelsen och livet och i hans egen uppståndelse — att det finns något efter min stund på jorden. Det finns en väg tillbaka till livets träd.

Jag har tidigare återgett von Wrights med fleras mycket mörka perspektiv på vart vi som mänsklighet är på väg. Det har jag gjort därför att jag delar detta framtidsperspektiv om den utveckling som vi nu är inne i får fortsätta. Om kapitalströmmarna i världen skall styra mänsklighetens framtid är jag övertygad om att vi går mot avgrunden. En marknad som styr mänskligheten i stället för en mänsklighet som styr marknaden innebär att vi överlämnar oss åt makter och härskare utan mänskligt ansikte. Miljöförstöringen kommer att fortsätta. Den gigantiska militära upprustningen kommer att fortsätta. Oförsonlighet mellan folk och folk, mellan skiftande etniska grupper, mellan fattiga och rika och mellan de maktlösa och maktens företrädare kommer att fortsätta. Människor kommer att fortsätta att dö på grund av omänskliga boende- och arbetsförhållanden.

Det som är nytt i detta mörka avgrundsperspektiv är att människan i dag själv har skaffat sig kapaciteten att driva fram denna skapelses undergång.

Finns det då inga motkrafter? Ser jag inget annat framtisperspektiv?

Det som denna bok också handlar om är detta andra perspektiv. Jag ser i den kristna tron ett hopp trots allt. Jag ser krafter och makter av helt annat slag — krafter som står i livets tjänst — och därför i mänsklighetens och den övriga skapelsen tjänst.

Det mörka perspektivet bryts mot den kristna uppståndelsetron och evangeliets budskap om försoning och fred. Det är en tro som inte enbart handlar om att allt skall ordna upp sig en gång i himlarnas rike. Det är en tro som kastar sitt ljus in över tiden och ger den sitt evighetsperspektiv. Uppenbarelsebokens visioner om livets träd och floden med livets vatten är inte återgivna för att vi skall drömma oss bort från detta livets verklighet. De finns där som livets symboler för att bära upp evighetsperspektivet för oss här och nu.

Det finns där för att bära upp den enskilde kristne till ett lärjungeskap i Kristi efterföljd och i bekännelsen till Jesus Kristus som Herre. Det finns där för att bära kyrkan och hjälpa henne att i den heliga Andens kraft vara Guds folk.

Det finns ett perspektiv i den kristna tron att denna tidens slut skall komma och att den dagen skall föregås av oerhörda katastrofer. Kanske är vi i dag på väg mot dessa. Tyvärr finns det alltför mycket som talar i den riktningen. Men det ingår inte i kristen tro att känna till dagar och stunder och heller inte när ”den dagen” skall komma. Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt.[175] Och med Luther vill jag säga att om jag så visste att Jesus skulle komma tillbaka i morgon skulle jag ändå plantera ett äppleträd i dag.

För kristen tro är ”den dagen” inte i första hand katastrofens och domens dag. Det är dagen för Guds nyskapelse av nya himlar och en ny jord.

Där nu ofta natten råder skall en dag komma, då det inte längre skall bli någon natt — då det inte längre skall vara någon förbannelse. Den hälsningen har han gett oss som  trädde fram i historien och sa:

Jag är A och O, Herren Gud, han som är och som var och som kommer.[176]

 

Herre, du vet att jag tror…

Jag kommer till dig med mitt tvivel.

Var finns du i vardagens liv,

där tingen och annat dig skymmer?

Var är du, jag undrar och frågar?

Men Herre, du vet att jag tror!

Jag kommer till dig med min oro

och undrar vad dagen som följer

skall bjuda av vånda och börda.

Var är du och lyssnar du nu?

O Herre, jag tror att du hör!

Jag kommer till dig och jag undrar:

Vad vet du om mig här på jorden

bland alla de andra som finns här?

Vem är du och känner du mig?

O Herre, det tror jag du gör!

Jag kommer till dig med min smärta

för allt som får ske i vår värld,

där människans värde tycks intet.

Var är du och varför så tyst?

Men Herre, jag tror att du ser!

Jag kommer till dig med min fråga:

Vem är jag i skapelsens myller,

där människan tycks mig så liten?

Vem är jag? Jag frågar dig nu

för Herre, jag tror att du vet!

Jag kommer till dig som jag är.

Jag har inte mycket att visa

och ändå jag känner det möjligt

att komma inför dig så här.

O Herre, du vet att jag tror! [177]

Källor och noter

Försättssida

Mäster Eckehart

Kung David i Ps 16:11

Jesus, Johannes 14:4-6

Paulus, Rom 11:33,34

Ett befriande budskap

Inledande citat:

Nikolaj Berdjajev, Histo­ri­ens mening, Artos 1990, s 58.

Paulus, Gal 5:1

[1]H.C.Andersen, Sagor och historier, Tidens förlag, 1993

[2]Leif Herngren, Jag tror. Trosbekännelse för kristna och andra sö­kare, Libris 1994

[3]Matteus 23: 1-28

[4]Lukas 4:16-21

[5]Gal 5:1

Vart är vi på väg?

Inledande citat:

Georg Henrik von Wright, Vetenskapen och förnuftet,  Mån­Pocket 1993, s 144,145.

Upp 18:21-23 och 21:1

[6]Mauritz Edström, I min faders hus, En bok för alla 1988, s 12-14

[7]Wright, ibid s 82-83

[8]Ibid, s 151-152

[9]Wright, Myten om fram­ steget, Bonniers 1993,  s 149-151

[10]Upp 18:22,23

[11]Fjodor Dostojevskij, Bröderna Karamazov, Wahlström&Widstrand 1992, s 274ff

[12]Owe Wikström, Det bländande mörkret, Libris, s 187

[13]Berdjajev, Histo­riens mening, Artos 1990, s 210

[14]Apg 9:2; 19:9, 23; 22:4; 24:14,22

[15]Joh 8:31,32

[16]Dom Helder Camara, Tusen skäl att leva, Pro­prius 1982, s 29

[17]Wright, Humanismen som livshållning, Mån­ Pocket 1995, s 17

[18]Gustaf Fröding i dik­ten ”Ve”, Samlade dik­ter, Wahlström & Wid­strand 1989, s 33,34

[19]2 Mos 3:7,8 och Fil 2:6,7

[20]Rom 8:22

[21]Upp 21:1

”Och Gud såg att det var gott”

Inledande citat:

Pär Lagerkvist i dikt­svi­ten ”Aftonland”, Dikter, Bonniers 1991.

1 Mos 1:31.

Salomos Vishet 13:5.

[22]Ibid 13:1,5-9

[23]Ibid 15:11,12

[24]Wikström, Det blän­dande mörkret, kap ”Att älska livet mer än dess mening”, s 95ff

[25]Apg 17:21

[26]1 Mos 1:27

[27]Fröding, ur dik­ten ”Man­nen och kvin­nan” i ”Bibliska fanta­­­­sier”. ibid, s 222-225

[28]Höga Visan 7:6-12

[29]Jeremia 18:1ff

[30]Berdjajev, Histo­riens mening, s 110,111

[31]Jesus Syraks Vishet 42:22-24

[32]1 Mos 3:17 o 19

[33]1 Mos 2:15

[34]2 Mos 35:31,32

[35]Mark 6:2,3

[36]Matt 20:1-16

[37]2 Thess 3:6-12

[38]1 Mos 2:3

[39]1 Mos 2:2,3 och Mark 2:23-28

[40]Ordspr 8:30,31

[41]Ps 127:2

[42]Roger Clarke, Work in Crisis, The Saint And­rew Press, Edin­burgh 1982

[43]Johannes Paulus II:s rundskrivelse Männi­ skans arbete, Katolska Bokförlaget 1982, s 46

[44]Ibid, s 86,87

Förvisad ur paradiset

Inledande citat:

Leif Herngren, ur sången ”Sveket” i mässan Det är saligt på Jesus få tro

1 Mos 3:22-24 och 4:9

[45]Gustaf Fröding i dik­ten ”Romas herradö­men”, ibid

[46]Dostojevskij, Anteck­ning­ar från ett käl­lar­hål, Tidens för­lag, s 31,32

[47]1 Mos 3:4

[48]Syrak 10:12

[49]Wilfrid Stinnissen, Hör du vinden blåsa? Libris 1989, s 53

[50]Wright i uppsatsen om Dostojevskij,  Att förstå sin samtid, Bonniers 1994,  s 111

[51]Berdjajev, Historiens mening.

[52]Ef 6:12

[53]Albert van den Heuvel, Dessa förrädiska mak­ter, Gummessons 1966, s 34,35,44,59 o 63 och 1 Kor 2:8 och Kol 2:15

[54]Wright, Myten om fram­steget, s 147

[55]Hazel Henderson, Det falska prästerskapet, Wahlström & Wid­strand 1982, s 96-97

[56]Ibid, s 199

[57]Wright, Att förstå sin samtid, s 351

[58]Zygmunt Bauman, Auschwitz och det moderna samhället, Daidalos 1991.

[59]Citerat efter Leo Kuper, Genocide, Its Political Use in the Twentieth Century. Yale Uni­versity Press, New

   Haven 1981, s 127

[60]Richard Grünberger, A Social History of the Third Reich. Weiden­feld & Nicholson, Lon­don 1971, s 466

[61]Bauman ibid, s 171

[62]Ibid, s 214

[63]Clausewitz, Hinter­las­sene Werke über Krieg und Kriegsfüh­rung 1832-1837

[64]Thomas Merton, Raids on the Un­speak­able. New Directions Pub­lishing Cor 1964

[65]Leif Herngren, Fred under korset, Verbum 1988, s 94ff

[66]Bauman, ibid, s 201

[67]Martin Buber, Good and Evil

[68]Nils Ferlin, dikten ”Sta­­tus quo”, Får jag lämna några blom ­mor.., Bonniers 1991

 

”Jag är den jag är”

Inledande citat:

Pär Lagerkvist ur dikten ”Skapelsemorgon” i diktsviten ”Aftonland”, Dikter, Bonniers 1991.

Nikolaj Berdjajev, His­to­riens mening, s 46.

2 Mos 3:13,14

[69]Sven Delblanc, Livets ax. Bonniers 1991, s 62,63 o 234

[70]Gunnar Edman från kap ”Jag har strukit or­det Gud” i Någon behö­ver dig, Verbum 1973

[71]2 Mos 19:4,5

[72]Berdjajev, Historiens mening, s 84

[73]1 Mos 1:1 och Upp 21:1-5

[74]Berdjajev, ibid, s 189

[75]Adolfo Pérez Esquivel, Christ in a Poncho. Orbis Books 1983, s 20

[76]1 Mos 6:5ff

[77]Ps 74: 9-12

[78]Job 13:24 och 19:7. Se också: 6:4 o 9,10; 16:9-17

[79]Berdjajev, ibid, s 58,59

[80]Se Erling Eidem, Den lidande Guden, Sve­riges Kristliga Student­rörelse Förlag 1921.  Lars Holmberg, Den

   lidande Guden. Skrifter utgivna vid Institutio­nen för Religionsveten­skap, Göteborgs Uni­ver­si­tet 1994.

[81]Jürgen Moltmann, Tre­enigheten och Guds ri­ke, Verbum 1991, s 136,137

[82]Mark 8:34ff

[83]Rom 8:15,16

[84]Rom 7:24,25

[85]Gunnar Weman i ar­tikeln ”Vi behöver An­dens förnyelse”. Kyr­kans Tidning, 89.01.19

[86]Johannes 14:26

[87]Rom 8:31-39

[88]Lukas 15:11ff

[89]Pär Lagerkvist ur dik­ten ”Skapelsemor­gon”, ibid

Modet att vara människa

Inledande citat:

Hjalmar Gullberg, ur dik­ten ”Koral”, 100 dikter, Norstedts 1981.

1 Mos 1:27

[90]Rom 7:15-24

[91]1 Mos 2:7 och 3:19

[92]Job 19:25,26

[93]1 Kor 3:16 och 6:19

[94]Apg 17:28

[95]Syrak 15:14-17

[96]5 Mos 30:15,16 o 19,20

[97]Pico della Mirandola i Rolf Lindborg, Om män­niskans värdighet. Skrif­ter utgivna av Ve­ten­skaps­societeten

 i Lund 1974

[98]Erich Fromm, Män­ni­sko­hjärtat. Natur och Kultur 1982

[99]Viktor E. Frankl, Livet måste ha mening, Bon­niers 1977, s 70

[100]Dostojevskij, Anteck­ningar från ett källar­hål, ibid, s 32-39

[101]Rom 8:29

[102]Berdjajev, ibid, s 195

[103]M. Scott Peck, Den smala vägen, Liber-Hermods 1984, s 12

[104]Gunnar Myrdal, I stället för memoarer, Prisma 1973, s 11 o 154

[105]Ibid, s 139

[106]Matt 12:43ff

[107]Wright, Att förstå sin samtid, s 310,311

[108]Salomos vishet 7:22,23

   [109]1 Mos 11:1ff

[110]Bengt Hubendick, ”Bro av betong bygger ingen framtid”. Artikel i Gö­te­borgs-Posten 95.07.15

[111]Sara Lidmans krönika från Väster­botten med sina fem romaner: Din tjänare hör, Vredens barn, Na­bots sten, Den

   under­bare mannen, Jernkro­nan. Citatet är från Nabots sten, Bonniers 1983, s 6

[112]Wright, Myten om framsteget, s 54-55

[113]Gunnar Myrdal, Historien om An American Dilemma. SNS Förlag 1987, s 148

[114]1 Kor 3:16,17

[115]Thomas Merton, Kal­ lad till tystnad, Catho­lica förlag 1986, s 181

[116]Rom 12:1,2

[117]Nils Bolander, Tom hand, dikten ”Försik­tighet”, SKDB 1953

[118]Joh 1:16

[119]Matt 5:43-48

[120]Fil 3:10-14

[121]Fil 2:12,13

[122]Elise Boulding, Från vision till verklighet. Fredsårsdelegationens skriftserie nr 2. Stock­holm 1986.

[123]Joh 1:14

[124]Mark 6:32

[125]1 Joh 4:10,11

[126]Gal 5:6

[127]H.C.Andersen i ”Snigeln och rosen­ häcken”, Sagor och historier. Tidens förlag, Stockholm s 207,208

Guds folk

Inledande citat:

Leonardo Boff, Church: Charism and Power, SCM Press 1985, s 19.

Petrus, 1 Petr 2:9,10.

[128]Boff, ibid, s 1,2

[129]2 Petr 3:13 och Upp 21:1 o 2

[130]1 Mos 12:1-3 och k 15

[131]Hebr 11:8-10

[132]Lukas 4:16ff

[133]Johannes 1:11

[134]Matteus 16:13-18

[135]1 Kor 11:23-25

[136]Fil 2:6,7

[137]Joh 1:1,9-11

[138]Apg 1:8

[139]Amos 5:21-24

[140]1 Kor 12:12ff

[141]Rom 12:4,5

[142]Martin Buber, Jag och Du. Petra bokförlag 1985.

[143]Joh 17:20-23

[144]Clemens första brev till korinthierna 46:7 o 47:6,7 ur De apostolis­ka fäderna. Skeab, Ver­bum 1979

[145]Berdjajev, Historiens mening, s 192-93

[146]Stinissen i för­ordet till boken Hör du vinden blåsa?, Libris 1989

[147] Leif Herngren i sång­en ”Kristus Jesus är vår fred” i mässan Det är saligt på Jesus få tro

[148] Gal 5:1 o 6

[149]Amanda Peralta, Teori och praktik i de fattigas universum. En idéhisto­risk undersök­ning av la­tinamerikansk befri-

   ­elseteologi, Daida­los 1995, s 50ff

[150]Peralta, ibid, s 118

[151]Boff, ibid, s 26 ff

[152]Erland Johansson, Väckelserörelsen och samhället. Förlagshuset Gothia, 1984, s 127ff. Se också Leif Herngren, red,

   Det nödvändiga uppdraget, SKCF 1986, s 6ff

[153]Ledarkommentar i Signum, Katolska kyr­kans tidning.

[154]Paulo Freire, Peda­go­gik för förtryckta. Gum­messons Kursiv 1972, s 195

[155]Gal 5:6

[156]1 Mos 18:9-15

[157]Apg 1:7,8

[158]Johannes 20:19-22

[159]Apg 2:1ff och Ef 2:14-16

[160]1 Kor 12:28

[161]Matt 28:19,20

[162]Johannes 12:24

[163]Rom 12:5

 

Tiden och evigheten

Inledande citat:

Sven Delblanc, Slutord, Bonniers 1991, s 75.

Salomos Vishet 7:1-3, 6.

[164]Der Prediger von Buchenwald. Evan­gelische Verlagsanstalt, Berlin 1970.

[165]Jan Helander, Att leva medan tiden går, Natur och Kultur 1991 s 251ff

[166]Peter Noll, Den utmät­ta tiden. Bromberg 1985

[167]Stinissen, Evig­heten mitt i tiden, Libris 1992, s 157

[168]Dan Andersson i dikten Purgatorium” (Skärs­eld) i ”Svarta ballader”. Dan Anders­son, Bon­niers förlag 1980

[169]Stinissen, ibid, s 111

[170]Delblanc, ibid, s 50

[171]Rom 14:7,8

[172]1 Mos 3:23 o 24

[173]Upp 22:1-3

[174]Johannes 11:25 o 26

[175]Apg 1:6,7

[176]Upp 1:8

[177]Leif Herngren, sång ur mässan, Det är saligt på Jesus få tro