Demonstration är direkt aktion
| ||
av Per Herngren ©
Texter kring andra ämnen
per.herngren @ post . utfors . se Genom att klicka på annons nedan gör du annonsören till sponsor av denna web-sida.
| Problemet med demonstrationer är inte att de inte skulle ha någon effekt alls eller att de har alldeles för liten effekt. Här har jag ofta tänkt fel. Demonstrationer är lika mycket direkt aktion som plogbillsaktioner eller Alternativ Handel. Exemplets makt har en lika kraftfull effekt i demonstrationer som när Greenpeace proppar igen avloppsrör. Demonstrationer lockar miljoner gånger fler människor än olydnad. Demonstrationer är en enorm moralisk utmaning att följa exemplets makt, moralen är säg din mening mot kriget. Problemet blir då att denna enorma manifestation för yttrandefrihet, rätten att säga sin åsikt om ett krig, inte kopplas till att faktiskt börja stoppa krigets resurser (transporter, kommunikationsledningar, vapen, pengar). Just denna rena ensidighet får en enorm symbolisk kraft och drar åt sig de knappa resurser som finns mot kriget. Magneten ligger i exemplets makt. Följ vårt exempel, säg din mening. Andra verksamheter avstannar eller får svårt att konkurrera med demonstrationer. Demos är ju METODEN att förändra samhället. Inget annat kan konkurrera med demonstrationer. Knappa resurser försvinner som om jag förstått plogbillsrörelsen, Thoreaus och Gandhis tänkande, skulle vara tillräckliga för att stoppa kriget. Ensidig civil olydnad eller hamrande utan lagliga dialoger och samtal skulle vara lika absurd, precis som Hasse säger. Men ensidig olydnad har en stor symbolisk kraft precis som ensidigt demonstrerande. Ensidig olydnad symboliserar att man inte behöver gå i dialog med övriga befolkningen, att man ställer sig över andra medborgare. Ensidig olydnad undergräver alltså demokratin med stor kraft. Just ensidigheten är en direkt aktion i sig som får symbolisk kraft (=politisk kraft). Utifrån Johan Jaatinens förslag om att inte peka ut individer skulle man kunna modernisera Thoreau kanske så här: Problemet är inte de mäktiga eller de som motarbetar rättvisan och freden. Problemet är ensidigt protesterande som inte kopplas till arbetet med att dra undan den lydnad som upprätthåller krig och förtryck. (Original är: Problemet är inte regeringen utan de som protesterar men ändå lyder.) Makt är lika med lydnad tolkar jag som en förutsättning för Annikas, Gandhis och Thoreaus uttalanden. Problemet är lydnad och de verksamheter som genom exemplets makt får oss in i en praxis av lydnad till förtryck och krig. Det finns ju andra världsbilder som inte betonar lydnaden, istället kanske man betonar: Problemet är för lite information, eller att ledarna är oupplysta. Många menar att den mystiska ”opinionen” har någon sorts effekt på makthavare. Dessa tänkesätt brukar inom vänstern kallas för idealism. Marx tänkte sig att det var en växelverkan mellan överbyggnad och den materiella praxisen. Rena ideer har ingen större effekt. Hasse lyfter fram en viktig logik: Om idéerna eller demonstrationerna har en effekt är det ju bra. OM man hävdar att det måste vara en koppling mellan materiell praxis och tankar/åsikter har man krav på sig att visa att de rena idéerna eller uttalanden och demonstrationer inte har någon större effekt. Här tror jag Judith Butlers skrifter, speciellt Bodies that Matter, samt Michel Foucault, och även Pierre Bourdieu (speciellt boken om mannens makt) är viktiga för att fördjupa förståelsen av Annikas uttalande i P1. Dessa nutida forskare hjälper oss att förstå Gandhis och Thoreaus sätt att vända upp och ner på den liberala synen på hur man förändrar samhället (eller stoppar ett krig). Johan tar upp en spännande diskussion. Mest känd är diskussionen genom den feministiska kritiken från Judith Butler mot tidigare feminism. Hon kritiserar en tidig feministisk praxis att peka ut kvinnor som offer och hjälplösa och att det skulle vara männens ansvar att befria kvinnorna. Logiken i hennes kritik blir ungefär som Thoreau: Varför kritisera förtryckarna för att man inte gör revolution mot dem? För Thoreau var två frågor aktuella: Varför gör vi inte revolution? Varför stoppar vi inte USAs krig mot Mexiko. Nej, men regeringen vill inte att vi ska göra revolution. Nej, regeringen vill inte stoppa kriget. – Dessa vara tydligen de svar som många gav. Men då lyfter han fram att man inte kan skylla på motparten. Motparten är ju just en motpart. Man kan inte låta de som inte bryr sig eller de som bekämpar en bestämma om man ska göra revolution. Frågan är hur vi bäst gör uppror? Frågan är hur vi gör uppror så att förtrycket och våldet minskas? Vi kan aldrig skylla ifrån oss på de som kastar sten, eller på de som baktalar oss eller de som tjänar på att behålla makten. Problemet är alltid internt. Hur gör vi för att stoppa våldet, förtrycket, kriget? Kapitalismen har på sitt sätt förverkligat det tänkesätt som Thoreau lyfter fram. Coca Cola skyller aldrig på Pepsi för att Coca Cola inte säljer så bra. Frågan är hur man ska tjäna så mycket pengar som möjligt när andra företag försöker roffa åt sig marknaden. Problemet för Coca Cola är hur de kan vara bättre än Pepsi så de inte förlorar makt (marknadsandelar). Man ser hela tiden till att använda sina begränsade resurser maximalt. Man utvärderar varje del av sin organisation på ett kritiskt sätt. Man förverkligar sin analys i maskiner, organisationer och försäljning. Ensidigt tyckande skulle inte producera någon Coca Cola. Att skylla på andra skulle inte heller producera någon Coca Cola. Per Herngren | Skriv en kommentar till texten Detta var ett inlägg i en debatt om hur vi stoppar Irakkriget på plogbillslistan: plogbill-subscribe @ googlegroups.com |
| ||
