Handbok i civil olydnad

Tidigare utgiven av Bonniers 1990, Månpocket 1991, Copyright Per Herngren

Finns också utgiven på engelska, kurdiska och polska

Inskannad för webben av Annika Spalde, Rapportera gärna felaktiga sidor och stycken till författaren

Original kan lånas på bibliotek ISBN 91-0-047749-4

 

 

””Under en regering som med orätt fängslar någon, är den rätta platsen för en rättskaffens person likaledes fängelset.” ”’ (Henry David Thoreau, 1849)

Handbokens innehåll

En handbok föds

 

Motståndets väg:

Om Civil olydnad

Vad är civil olydnad?

Förutsättning för demokrati

Olydnadens definition

Direkt aktion

Etikens väg

Vägens etik

Ickevåld

Varför ickevåld?

 

Motståndets gemenskap:

Om Förberedelse

Konflikt och samarbete

Lydnad och Rädsla

Vängrupp

Uppgifter i en vängrupp

Hur förbereds en aktion?

Söka information

Säkerhet och infiltration

Bevakningsmetoder

 

Motståndets uttryck:

Om Aktionsformer

Handling

Gästfrihet till flyktingar som gömmer sig

Erfarenheter och råd

Löfte om motstånd

Plogbillsaktion

Avrustning

Blockad

Ockupation

Läger

Samvetsvägran

Värnpliktsvägran

Är det sabotage att ha träskor på sig?

Monkeywrenching

Motståndets röst:

Om Aktionen

Vem vänder sig aktionen till?

Motståndskampanj

Symboler

Effektivitet eller sökande efter sanning

Riktlinjer för civil olydnad

Arrestering

Förhör

Fängelsesolidaritet

Kommunikation

Media

Kontakt med massmedia

Pressutskick

Intervju

 

Motståndets dialog:

Om Rättegång

Att mötas

Rättegångens delar

 

Motståndets kraft:

Om Straff

Övervinna rädslan

Straffets möjligheter

Aktioner kring straffet

Överleva fångenskapen

 

 

Motståndets förutsättning:

Om Demokrati

Utveckla demokratin

Verktyg för demokrati

Underlättare

Medling

Konsensus

Konsensus som metod

Organisation och nätverk

Förtryck

Minoriteter

Elitism

 

Motståndets träning:

Om Utbildning

Träningens historia

Utbildning i ickevåld

Förbereda en kurs

 

Motståndets framtid:

Om Möjligheter

Tankar om en olydig utopi

En handbok växer

 

Noter

 

En handbok föds

En av mina första lektioner i motstånd fick jag av min bror. Han kom som ett litet rödflammigt paket på min tolfte födelsedag. Först vågade jag knappt röra denna sköra, bräckliga varelse. Sen lyfte jag varligt upp honom. Snart kunde jag sitta i timmar med David i knäet. Hans oproblematiska hävdande av sin vilja fascinerade mej. När något inte stod rätt till vägrade han helt enkelt att samarbeta. Själv var jag en mycket lydig son.

Missförstå mig inte, Detta betyder inte att jag aldrig protesterade. Jag protesterade vilt. Jag skrek och bråkade. Men när det väl kom till kritan lydde jag ändå.

Kontrasten mellan mig och min bror gjorde klart för mig skillnaden mellan motstånd och protest. Idag när motstånd blivit ett modeord börjar plötsligt varje protest kallas för motstånd. Detta är olyckligt. Motstånd är olydnad. Protest kan ibland vara mer berättigad. Men det är inte samma sak, åtminstone inte hos oss. I en diktatur kan ju även en protest vara olaglig och blir då en form av motstånd.

Först flera år senare när jag ställdes inför utsikten att få tillbringa några år i fängelse för att ha avrustat kärnvapendelar förstod jag utmaningen i min brors handlande. Jag hade tidigare lusläst pappas Martin Luther King samling. Genom att gå kurser i ickevåldsmotstånd försökte jag sätta mig in i den moderna diskussionen. För att själv få erfarenheter flyttade jag till USA. Innan dess hade jag deltagit i några aktioner mot den svenska vapenexporten och de nya kärnvapnen som Sovjet placerade ut i Europa.

Allt detta var viktigt för att jag skulle förstå hur djupt lydnaden är inpräntad i mig. Och hur svårt det är att övervinna den. Men efter att ha tillbringat ett år i ett tiotal olika nordamerikanska fängelser insåg jag hur avgörande kampen mot lydnaden är. Kampen mot rädslan. Kampen som är riktad mot oss själva.

I mötet med min egen rädsla förstod jag att olydnad inte är en trevlig fritidssysselsättning. Det är ett livslångt arbete för var och en av oss.

När olydnaden fick personliga konsekvenser berörde jag själva nerven i det moderna samhället, vår egen självkontroll.

I handboken har jag försökt skriva om hur motstånd mot lydnaden kan gå till praktiskt. De första åren av mitt liv var motstånd förmodligen självklart. Men i kontakten med andra människor lärde jag mig lydnad. Idag måste jag lära mig övervinna den.

Boken ska handla om den processen.

Min fängelsetid gav mig idén att skriva en handbok i civil olydnad, Tidigare hade jag hunnit samla på mig ett dussin olika handböcker från USA, England och Indien. Dessa var till mesta del skrivna inför aktioner. De var ett utdrag av de mest grundläggande erfarenheterna av att organisera och utföra civil olydnad. Men de var alltför grundläggande.

Det finns en väl utvecklad erfarenhetstradition. Men denna kunskap förmedlas genom samtal och kontakter människor emellan. Ingen tycktes ha tid att skriva ner sina erfarenheter.

Handboken är ett försök att få den moderna traditionen kring ickevåld i tryck. Därför går jag igenom de senaste årens erfarenheter av att organisera aktioner med hjälp av vängrupper, retreater, träning, avancerade former av demokrati, med mera. Ämnena skulle egentligen behöva en bok vardera. Men denna genomgång är ändå både mer omfattande och mer grundläggande än någon tidigare text. Jag tar upp en diskussion om civil olydnad som tidigare bara förts muntligt aktivister emellan.

Motstånd under nittiotalet ska förhoppningsvis inte bygga på att man gör om samma misstag som andra grupper redan gjort. Civil olydnad har utvecklats och förändrats kraftigt de senaste åren. Det är viktigt att utveckla denna tradition vidare, annars blir olydnaden bara ett marginellt politiskt fenomen.

Syftet är att handboken ska bli användbar för så skilda områden som stöd till flyktingar, solidaritet med tredje världen, skydd av miljön, avrustning av vapen, funktionshindrade medborgares krav och facklig kamp.

Diskussionen om olydnadens plats i en demokrati, de etiska förutsättningarna för motstånd och ickevåldets betydelse tas upp i första avsnittet. Efter denna inledning går jag sedan igenom de olika momenten i civil olydnad. Den största delen av handboken handlar om de praktiska och etiska svårigheterna med förberedelser, aktion, rättegång och straff.

Andra avsnittet är en genomgång av förberedelserna inför en aktion. Det inleds med en kort historisk och filosofisk bakgrund om konfliktens betydelse för att skapa gemenskap, och gemenskapens betydelse i kampen mot rädslan för straffet.

Tredje avsnittet behandlar olika former av civil olydnad. Ett kapitel tar upp Fristadsrörelsens erfarenheter av att gömma flyktingar, ett annat Plogbillsrörelsens avrustning av vapen. Även samvetsvägran, blockader och andra former av aktioner diskuteras.

I fjärde avsnittet beskrivs erfarenheter av att utforma en aktion. En stor del handlar också om möjligheterna att skapa en dialog med hjälp av arrestering, förhör och andra medier.

Rättegången och straffet ses ofta bara som olyckliga konsekvenser av civil olydnad. Deras betydelse för kampen mot vår passivitet får därför två egna avsnitt. Rättegången är en möjlighet att skapa dialog. Om följden blir fängelse eller skadestånd skapas nya möjligheter för motstånd.

Ickevåldsrörelsen är del av en rörelse som försöker utveckla det förnuft som skapas genom samtal människor emellan. Utvecklingen av de demokratiska formerna har intensifierats under sjuttio- och åttiotalet. Sjunde avsnittet behandlar därför erfarenheterna med de nya verktygen för demokrati, samt medlingsteknik och beslut med konsensus. Syftet är att hitta metoder som motverkar makthierarkier och förtryck.

I avslutningskapitlet reflekterar jag över framtiden och de möjligheter som civil olydnad skapar.

De erfarenheter som tas upp i handboken får inte uppfattas som detaljerade mallar på hur man ska handla i olika situationer. Det är läsarens ansvar att omsätta dessa erfarenheter till nya handlingar som ännu starkare kan utmana lydnaden.

Motståndets väg:

Om Civil olydnad

Vad är civil olydnad?

Olydnad är inget nytt. Men civil olydnad är en ganska ny företeelse. Sedan kampen för våra demokratiska rättigheter runt sekelskiftet har denna speciella form av motstånd varit nästan bortglömd i Sverige. Inte förrän under åttiotalet slog den igenom på nytt.

Idén kommer från den nordamerikanske författaren Henry David Thoreau. I protest mot slaveriet, förtrycket mot indianerna och Förenta Staternas angrepp mot Mexico vägrade han betala krigsskatt. Skattevägran var ingen ny idé. Det användes bland annat av så kallade abolitionister som kämpade mot slaveriet. Under 1848 års revolution i Europa försökte även Karl Marx organisera en skattevägrarkampanj mot tyska regeringen.

Thoreaus originalitet låg i att han envisades med att samhället skulle ingripa mot honom. Straffet är en viktig del av motståndshandlingen. Han argumenterade för detta i sitt numera klassiska traktat ”Om Civilt Motstånd” som trycktes första gången 1849’.

Civil olydnad var för honom en helhet där straffet är minst lika viktigt som själva lagbrottet. Det blir därför en väldigt speciell aktionsform. För andra har begreppet en vidare betydelse. Civil olydnad inberäknar för dem istället alla former av olagliga fredliga protester. Men Thoreau förstod en mycket väsentlig poäng. I sitt lilla traktat lyfte han fram straffet som själva grunden för civil olydnad. Jag ska återkomma till detta senare.

Thoreau hävdade vidare en högre rätt än lagen och att den handling som utgår från denna rätt i grunden är revolutionär’. En stat är faktiskt ofarlig utan samarbete och lydnad från dess medborgare. Även Gandhi visade på överhetens totala beroende av lydnad. ”Om bara folk förstod att det är omänskligt att lyda orättfärdiga lagar, så skulle ingen tyrann kunna förtrycka dem.”4

Detta leder tankarna till en annan originell aspekt som Thoreau lyfte fram. Hans motstånd mot vad han såg som statens orätta handlande riktade sig inte först och främst till regeringen utan till de lydiga medborgarna. Det är alltså dessa som är den viktigaste målgruppen för den civila olydnaden.

Han ansåg att orättvisans ”mest samvetsgranna stöttepelare” och ”det allvarligaste hindret” för förändring är de människor som fastän de i åsikt är motståndare till regeringen ”skänker den sin lydnad”. Han förutsätter alltså att det redan finns tillräckligt många som om de omsatte sin åsikt i olydnad skulle kunna stoppa krig och slaveri.

Men problemet är att de flesta av oss är lydiga. Det är här civil olydnad kommer in. Genom att ta konsekvenserna av olydnaden utmanas fler att bryta mot orättvisa lagar och beslut. Man visar att ett av hindren för rättvisa – rädslan för personliga konsekvenser – går att övervinna.

Förutsättning för demokrati

I mina efterforskningar om hur tanken på civil olydnad utvecklats vidare har jag febrilt, men ändå förgäves, letat i den socialistiska idétraditionen. Tyvärr, socialister tycks ofta ha varit misstänksamma mot denna ”suspekt pacifistiska” och ur arbetarpartiernas synvinkel alltför okontrollerbara metod. Det är först på senare tid som det går att märka ett klart, men ändå reserverat, intresse från deras sida.

Civil olydnad har utvecklats ur liberala och humanistiska traditioner. Människor som ärligt brottats med de moderna demokratiernas dilemma har, som vi snart ska se exempel på, försökt finna demokratiska medel för minoriteter och de som trots höga ideal förtrycks.

Men det är inte bara medborgarna i borgerliga demokratier som använder dessa metoder. Diktaturländer i tredje världen och socialistiska enpartistater har också fått känna av civil olydnad.

Dynamiken i metoden kommer ur att den utgår från själva förutsättningen för demokrati – samtalet. Den fungerar bara genom sina demokratiska förutsättningar. Detta kan vara en skillnad gentemot andra metoder, typ bojkott, strejk, olydnad i massiv skala eller direkt aktion. Dessa kan också verka demokratiserande men fungerar först och främst som påtryckningsmedel. Jag ska senare försöka reda ut detta mer ingående.

Först ska vi se hur två filosofer som försökt utveckla den liberala demokratitraditionen förstår civil olydnad, Den förste kommer från den nordamerikanska idétraditionen där argumenten ska underbyggas med bevis och strikt logiska resonemang. Den andre har sina rötter i en tradition från kontinenten som tagit på sig uppgiften att kritisera de kapitalistiska samhällena i väst och de socialistiska diktaturerna i öst.

I sin numera klassiska ”A theory of justice” från 1971 undersöker John Rawls vilken plats civil olydnad har i en ”nästan rättvis demokrati”. Han menar att civil olydnad inte är speciellt svår att rättfärdiggöra i en orättvis stat, alltså en stat där regeringen inte följer majoritetens vilja. Problemet uppstår istället i en nästan rättvis demokrati. Förutsättningen för hans resonemang är att de som utövar civil olydnad tillhör en minoritet som vänder sig mot majoritetens vilja.

Enligt Rawls går det inte att rättfärdiggöra civil olydnad genom att hänvisa till religiösa eller privata åsikter. Man måste istället hänvisa till en allmän förståelse av rättvisa. Han förutsätter att i ett nästan rättvist samhälle har medborgarna en sådan förståelse. Denna förståelse uttrycks dessutom i hur samhället organiseras. Civil olydnad ger då minoriteter en metod att få majoriteten att fundera över om en företeelse verkligen stämmer överens med deras förståelse av rättvisa. Handlingen fungerar då som en vädjan. Därför ska man undvika att provocera fram en hämnd från majoriteten. Handlingen måste kunna förstås.

Den civila olydnaden ska vara stabiliserande. Den stärker rättvisa institutioner. Det är därför, enligt Rawls, en moralisk riktig väg att försvara en konstitutionell demokrati.

En förutsättning är att de gängse vägarna att påverka myndigheterna använts och att de är otillräckliga. Det är bara i extrema fall som metoden ska användas innan de vanliga lagliga vägarna prövats.

Det är individen själv som bestämmer när det är riktigt att göra civil olydnad. Var och en är ansvarig för sina handlingar. Detta innebär inte att man kan bestämma som man vill. Att handla ansvarsfullt som medborgare är att beakta de politiska principer som är den juridiska grunden för parlamentarismen.

Precis som Rawls försöker Jürgen Habermas utveckla de liberala teorierna för rättvisa och demokrati. Han är en tysk filosof och sociolog som sympatiserar med det socialdemokratiska partiet.

När han diskuterar civil olydnad som ett prov för en demokratisk rättsstat tar han faktiskt sin utgångspunkt i John Rawls resonemang’. Att Habermas tar sin hjälp från en nordamerikansk filosof är i och för sig inte så konstigt eftersom han menar att civil olydnad är en helt ny företeelse i Tyskland.

Metoden har en mer demokratisk funktion än studentprotesterna i slutet på sextiotalet, enligt honom. För att verkligen förstå en protesthandlings symboliska karaktär krävs en identifiering med det demokratiska samhällets författning. Detta saknades ofta i studentrörelsen. I dagens rörelser finns däremot en äkta bekännelse till ickevåld och demokrati. Hans påpekande är anmärkningsvärt eftersom de tyska studenterna i slutet på sextiotalet påverkades och inspirerades av Jürgen Habermas. Sen början på sextiotalet hade han kritiserat det västerländska samhället för att inte ta sina ideal riktigt på allvar.

Sen dess har han fortsatt att fundera kring demokrati. Han visar att de legala vägarna för beslut och överklaganden inte kan garantera skydd mot rättsröta. Motsägelserna i rättsstaten ställer därför stora krav på medborgarna. De ska kunna urskilja legala brott, som alltså stöds av lagen, och de ska i undantagsfall dessutom vara beredda att handla olagligt.

Förvånande nog hävdar han att civil olydnad bara kan uppträda i en helt intakt rättsstat. Uttalandet är underligt eftersom exempelvis den vita regimen i Sydafrika fått känna av en sekellång tradition av civil olydnad. Frågan kunde snarare vara varför de västeuropeiska demokratierna haft en så svag tradition av civil olydnad. Tyvärr argumenterar han inte närmare för sin ståndpunkt.

I vilket fall som helst så utgår hans resonemang från att den civila olydnaden uppträder i en fungerande demokrati. Lagbrytaren påtar sig där rollen som folkvald för att försöka påverka den rådande majoriteten. Civil olydnad får, enligt honom, därför bara genomföras med målet att vädja till majoritetens rättskänsla. Syftet ska vara att få en omprövning av det fattade majoritetsbeslutet. Det är bara en hotande legitimitetsförlust som kan få regeringen att ändra sig.

Habermas bekänner sig till samma förutsättningar för civil olydnad som Rawls. Men felaktigt hävdar han att denne menar att möjligheterna av ett framgångsrikt legalt ingripande ska vara uttömda. Rawls hävdar tvärtom att fortsatt laglig verksamhet visst kan vara fruktbar. Civil olydnad börjar inte alls när alla andra användbara vägar har tagit slut. Tidpunkten är för Rawls snarare en bedömningsfråga. Civil olydnad ska användas när det är nödvändigt, när andra vägar inte räcker till. Detta infaller när majoriteten tycks oberörd av de vanliga lagliga vägarna. Om då begränsningen till enbart lagliga protesthandlingar inte fungerar är det tid för civil olydnad. Självklart fortsätter man att använda olika lagliga vägar parallellt med de olagliga.

Habermas hårdrar Rawls även på en annan punkt och hävdar att protesten enbart får ha en symbolisk karaktär, Detta skulle exempelvis utesluta de indiska medborgarnas olydnad mot de engelska koloniallagarna som förbjöd dem att göra sitt eget salt’. Under våren 1930 utvann hundratusentals indier salt ur havet och trots massarresteringar blev förbudet i praktiken verkningslöst. Saltkampanjen kan knappast sägas vara enbart symbolisk.

Enligt både Rawls och Habermas ska civil olydnad också i fortsättningen vara olaglig. Om den personliga risken faller bort kan man ifrågasätta den moraliska grunden för den lagbrytande protesten. Den uppfordrande effekten minskar.

Men samhället ska bevara respekten för den som handlar olagligt. Det ska inte utnyttja alla sina möjligheter att straffa. Åklagare och domare som behandlar den lagbrytande som kriminell och dömer ut de vanliga straffen förfaller till legalism. Lagen blir religion.

Resonemanget håller inte. Om handlingen tycks vara rätt i myndigheternas ögon har de ingen anledning att dela ut straff. Halvhöga straff, som Rawls och Habermas föreslår, måste ju innebära att handlingen anses halvdålig.

Habermas och Rawls resonemang är alltför statiskt och generellt. Diskussionen om civil olydnad ska vara laglig eller inte, leder in i motsägelser. En konkret handling, som en strejk, kan vara olaglig. Efter ett antal olagliga strejker kan dessa bli lagliga. Strejkrätt har införts. Då är det snarare en laglig rättighet än civil olydnad. Samma utveckling kan gälla förbud för svarta i Alabama att sitta längst fram i bussen, eller människors juridiska rätt att stoppa export av vapen.

Olydnad förutsätter en konflikt mellan de som bryter mot en lag och de som står bakom lagen. När man är överens eller när en handling legaliseras så är det inte längre civil olydnad. Det blir därför något underligt att fråga sig om civil olydnad kan legaliseras.

Flera av oss som är ohörsamma vill dessutom inte särbehandlas gentemot andra brottslingar bara för att vi har starkt stöd och kan argumentera för vår sak. Om regeringen är överens med våra krav måste de frige oss och ändra på lagen. Är vi i konflikt så är vi i konflikt.

Sedan är det en annan sak att vi kanske anser fångenskap vara våld. Och att fängelser därför måste avskaffas. Men särbehandling leder till elitism och segregation.

Olydnadens definition

Civil olydnad är, enligt Rawls, en handling som är offentlig, sker utan våld, är både samvetsenlig och politisk, och som bryter mot lagen. Målet brukar vara att ändra på lagen eller regeringens beslut. Handlingen riktar sig till majoritetens känsla för rättvisa och dess budskap är att principerna för socialt samarbete mellan fria och jämlika människor inte är respekterade.

Rawls gör ytterligare en distinktion. Direkt civil olydnad riktar sig mot den lag som bryts. Det är alltså lagen som ska ändras. Indirekt civil olydnad riktar sig mot en annan lag eller beslut. Då är det inte själva lagen man bryter mot som ska ändras.

Själv använder jag en definition som är både vidare och något smalare än Rawls:

·        Civil olydnad är en öppen handling, som grundas på ickevåld.

·        Handlingen är olaglig eller bryter mot order eller beslut.

·        Den har dessutom som direkt syfte att förändra eller bevara en företeelse i samhället.

·        De personliga konsekvenserna är en viktig del av budskapet.

Min definition skiljer sig från Rawls genom att jag inte har med kravet på ”allvarlig personlig övertygelse”. Jag för söker definiera en handling som har en speciell politisk dynamik. Då ser jag inte någon anledning att i en definition försöka bedöma aktivisternas psyke och medvetande. Civil olydnad är civil olydnad även om några tvivlare deltar. De kan precis som alla trosvissa öppna en dialog under rättegången om vad som är rätt och riktigt.

Ytterligare en skillnad är att Rawls skiljer på samvetsvägran och civil olydnad. Samvetsvägran är när man bryter mot order eller beslut av samvetsskäl. Den skulle då snarare vara en privatmoralisk handling än en politisk. Men öppen samvetsvägran på en arbetsplats får politiska konsekvenser. Enligt min definition kan alltså samvetsvägran även vara civil olydnad bara de andra kriterierna är uppfyllda.

Civil betyder medborgerlig. Men i ickevåldsrörelsen, alltså bland dem som sysslar med civil olydnad, har begreppet en snävare betydelse. Civil står här i motsatsställning till våld. De som utför handlingen uppträder dessutom civiliserat, eller med andra ord korrekt och med respekt för mot parten som person.

Med motpart menas samtalspart, den som aktionen vänder sig till. Dessa kan vid en aktion vara företrädare för lagen och vid en annan ägarna till ett företag.

En öppen handling utförs offentligt. Deltagarna drar sig inte heller undan konsekvenserna. Civil olydnad är därför inte att i nattens mörker måla ett anonymt politiskt budskap på en mur. Att måla murar kan i och för sig vara bra även om det inte är civil olydnad!

Olydnaden kan samtidigt vara brott mot en lag och lydnad till en annan. Exempel är Martin Luther Kings och den nordamerikanska medborgarrättsrörelsens olydnad mot rasistiska delstatslagar. Vid några tillfällen fick de stöd av de federala lagarna. Även Plogbillsrörelsens avrustning av vapen är ett sådant exempel. Under rättegångarna hävdar vi att dessa vapen strider mot internationell lag och att vi enligt den också är skyldiga att göra motstånd. Det hade istället varit brott mot bland annat Nürnbergprinciperna’ om vi lytt den nationella lagen.

Civil olydnad är alltid en politisk handling. Den går utöver deltagarnas personliga intressen.

En del räknar inte alls privata handlingar som civil olydnad. Men det personliga intresset kan faktiskt i många fall vara det primära. En vän i Göteborg vaknade av att det yrde damm i sovrummet. Bostadsbolaget hade börjat renovera lägenheten bredvid. Hon vägrade betala hyran och krävde skadestånd. Hyresvärden gick med på hennes krav. Hon fick sitt skadestånd och slapp betala hyran för den månaden. Även om kampen var privat så gällde den i princip hennes rättighet som hyresgäst. Den gick därför utöver det egna intresset och kan räknas till civil olydnad.

Civil ohörsamhet, medborgerlig ohörsamhet och samvetslydnad används med ungefär samma innebörd som civil olydnad. Helig eller gudomlig lydnad används ibland av religiösa grupper.

Civilt motstånd användes länge synonymt med civil olydnad. Men idag används det främst med betydelsen civil olydnad i krigstid mot invasion eller kupp.

Något som rör till det hela är att en del inkluderar våldsmotstånd som inte är militärt i civilt motstånd. För pacifisten Thoreau var ickevåld en förutsättning för civilt motstånd. Att våld ibland inkluderas nuförtiden kan eventuellt komma från att ickemilitära motståndsgrupper under andra världskriget i Norge och Danmark behövde ett begrepp för sin civila kamp. Kanske tog de också över uttrycket civilt motstånd för att rättfärdiggöra sina metoder.

Gandhi använde ofta ordet passivt motstånd ungefär med betydelsen ickevåldsmotstånd. Det är inte så populärt idag eftersom passiv ger felaktiga associationer.

Motstånd betyder som jag nämnt olydnad eller vägran. Det är ett vitt begrepp och skulle kunna användas på allt från militärt försvar till ett barns vägran att äta upp ärtsoppan. Det finns inget som säger att motstånd alltid är bra. Det kan vara destruktivt. Inte ens ickevåldsmotstånd behöver vara positivt, lika lite som civil olydnad. De som hävdar att civil olydnad alltid är rätt ställer metoden över hänsynen till människors behov och vilja. Precis som med alla andra handlingar måste man bedöma olydnad utifrån intentionen och sättet att utföra den. Varken det politiska resultatet eller användandet av den rätta metoden kan rättfärdiggöra en handlings olyckliga konsekvenser för människor.

Direkt aktion

Civil olydnad som metod är inte i första hand opinionsbildning utan ett sätt att utmana även andra människor till olydnad. Men själva aktionen åstadkommer inte ensam detta.

Först i kombination med straffet blir handlingen en verklig utmaning av lydnaden.

Självklart går det inte att hävda att Thoreaus speciella metod alltid är den bästa. Civil olydnad är helt enkelt en metod som kan användas i vissa historiska sammanhang för att uppnå speciella mål.

Detta är bakgrunden till att en grupp som Greenpeace hävdar att de inte använder civil olydnad, trots att flera av deras aktioner är olagliga. När greenpeaceaktivisterna klänger sig fast vid relingen på ett dumpningsfartyg är handlingens politiska effekt viktig. Aktionen ska med hjälp av massmedia påverka beslutsfattarna.

Deras metod skulle man kunna kalla direkt aktion.

Direkt aktion innebär att målet blir medlet. Detta kan göras symboliskt som när fredsrörelsen 1983 på allvar började kämpa mot vapenexporten. Vi var en löst sammansatt grupp av fredsarbetare som stoppade en vapenbåt. Genom att under en timme symboliskt hindra vapenexporten ville vi visa vad som var vårt mål.

Direkt aktion kan också vara ett förverkligande av målet. Hemlösa som ockuperar ett hus har ju förverkligat ett av sina mål.

Att starta en U-landsbod är ett exempel på laglig direkt aktion. Den skapar en ny ekonomisk världsordning i liten skala genom att handla direkt med kooperativ i tredje världen.

De flesta direkta aktioner fungerar också indirekt och symboliskt genom att de påverkar beslutsfattare och andra. För Greenpeace är en stark indirekt effekt själva poängen med direkt aktion. Denna indirekta effekt uppnår de genom att visa vad som behöver göras. När aktivisterna hänger där vid relingen så stoppar de fartyget från att dumpa gifter över dem och ut i havet.

Symboliska aktioner utesluter alltså inte att man använder styrke-symboler. Kristna i England har av någon underlig anledning förälskat sig i kedjor. De kedjar fast sig lite här och var. Detta gör de knappast för att genom kedjornas hållfasthet nå sitt mål utan för att nå ut med ett visst budskap.

I USA under det sena sextiotalet uppstod en konflikt mellan de som förespråkade fysisk direkt aktion och de som förespråkade civil olydnad. En motsvarande diskussion förs idag i Europa.

Bland annat delar av kvinnorörelsen hävdar att försök till fysiskt effektivt motstånd ledde till en styrke-kapprustning vilket uteslöt stora grupper från kampen. Ickevåld blir då en elitföreteelse.

Min egen kritik mot fysiskt motstånd utgår från att det är användbart i en viss historisk situation, nämligen när så många människor deltar i motståndet att myndigheterna inte är villiga att sätta in tillräckligt med resurser för att stoppa det. Istället väljer de kanske att förhandla. Men vi har inte nått dit än. För att stoppa vapenexporten med effektiva aktioner skulle förmodligen flera tusen människor krävas.

Innan vi kommit så långt är olydnaden främst till för att mobilisera motstånd och för att få en dialog. Men även under ett växande massmotstånd kommer samtalen med motparten att vara viktiga. Demokrati bygger på att de berörda ska komma överens. Motstånd måste bygga på demokratins förutsättningar.

En risk med fysiskt effektivt motstånd ligger i att detta tänkesätt skapar frustration genom sina misslyckanden. Följden kan bli en onödig missriktad kamp som först och främst riktas mot polisen. Detta leder till aktioner vars symbolvärde skadar motståndet. Aktionerna blir helt enkelt ett stöd för motpartens handlande och ett hinder för andra att börja engagera sig.

Istället för direkta aktioner där målet är medlet riskerar en kamp om vem som är fysiskt starkast att slå över i sin motsats. Medlet blir målet. Då är man inne på våldets förutsättningar.

Diskussioner om civil olydnad har en irriterande förmåga att trassla in sig i missförstånd och antaganden. Ett par uttryck som fördunklar mer än de förklarar är utomparlamentarisk och att arbeta utanför systemet.

Med utomparlamentarisk menas politisk och social verksamhet som inte går via de parlamentariska kanalerna. Exempel är när kyrkliga organisationer istället för myndigheter tar initiativet till att hjälpa bostadslösa.

Felaktigt har utomparlamentarisk och civil olydnad blivit synonymer. Vem har sagt att civil olydnad behöver vara utomparlamentarisk? Inomparlamentarisk civil olydnad skulle kunna vara när kommuner utropar sig till kärnvapenfria zoner mot riksdagens vilja eller när borgmästaren i San Fransisco uppmanar socialarbetare att inte utlämna flyktingar till immigrationspolisen.

Även att arbeta utanför systemet är ett underligt uttryck. Det måste vara att flytta till en bortglömd ö och försöka överleva så länge det går. Civil olydnad är motsatsen. Detta motstånd förs mitt inne i det politiska, juridiska och ekonomiska systemets kärna gentemot de styrandes missbruk av lagen.

Olydnaden är beroende av direkta kontakter med andra som uppehåller systemet för att genom aktioner och rättegångar föra en dialog. Genom att ta konsekvensen av handlingen utmanar man fler att ta sitt ansvar.

Etikens väg

Under ett misslyckat försök i tonåren att ge mig in på partipolitik såg jag hur frågorna om det rätta och det möjliga separerades. Ickevåld gör enligt sin tradition motsatsen. Etiken och de givna villkoren hör ihop. Det är ingen harmonisk konfliktfri relation. Men det är ändå en relation. Motståndet bygger på båda förutsättningarna.

Civil olydnad bör därför förstås som en dialog. Det är en dialog med motparten genom aktioner och rättegångar och en dialog med de övriga medborgarna genom den utmaning som straffet innebär. Detta samtal handlar om två ämnen. Vad som är möjligt och omöjligt och vad som är rätt och fel.

Vi låter till viss del andra styra vårt beteende genom vår tolkning av vad som allmänt anses vara möjligt. Genom våra handlingar bekräftar eller förändrar vi denna allmänna uppfattning.

Det anses självklart att det bara är stater som genom nedrustningsförhandlingar kan bestämma vilka vapen som ska förstöras. När plötsligt arbetare på vapenfabriker eller andra själva börjar avrusta vapen så förändrar detta synen på vad som är möjligt, och vilka som kan vara aktörer.

Vårt beteende styrs också av vår tolkning av vad som allmänt anses vara rätt. Genom våra handlingar bekräftar eller påverkar vi denna syn.

Lyd lagen och förstör inte egendom är två moraliska principer i vår kultur. När miljöaktivister monterar ner maskiner som skövlar naturen, och lagen skyddar förstörelsen, konfronteras dessa principer och vi får en möjlighet att fördjupa vår förståelse av vad som är rätt och fel.

För att hålla denna dialog igång så att inte en part tystnar eller blockeras använde Gandhi i sin praktik vad som skulle kunna liknas vid en trappa. En kampanj skulle börja med förhandlingar och trappas upp med protest, bojkott, icke-samarbete, civil olydnad och om inte detta hjälpte parallellt styre och alternativa institutioner.

Under den kända saltmarschen som jag nämnt tidigare, då indier i brott mot Englands koloniallagar själva skulle börja utvinna salt ur havet, frågade en journalist Gandhi vad han skulle göra om inte myndigheterna reagerade. Då måste jag trappa upp kampen blev svaret. Motpartens reaktioner, eftergifter eller fängslanden, är en nödvändig del av motståndet.

Detta beror inte på att motparten, som stadsgerillagrupper ibland hävdar, visar upp sitt rätta väsen genom sina reaktioner. Med sina handlingar redovisar motparten bara sin ståndpunkt. På det sättet dras hela samhället med dess tjänstemän och medborgare in i dialogen.

Dialogen får alltså inte tystna genom att kampen stannar på en nivå och ignoreras. Men samtalet kan också tystas på grund av det motsatta misstaget. Det är bara de starka och duktiga som kan gå uppför en trappa med för stora steg. Att skynda i förväg kan förstöra möjligheten till dialog.

Att människor blockeras beror dock sällan på att kampen trappats upp för fort. Många dåliga aktioner är mer uttryck för deltagarnas frustration än uppriktiga försök att få kontakt.

Ibland kan det faktiskt vara mindre kontroversiellt att göra civil olydnad som leder till längre straff än aktioner som bara leder till låga böter. Detta beror förmodligen på två saker. Vid aktioner där riskerna är små för deltagarna koncentreras intresset för mycket på aktionen. Vid starkare aktioner med högre straff ifrågasätter många fler myndigheternas agerande och ställningstagande. Förutsättningen är förstås att aktionsgruppens handling uppfattas som konsekvent och moraliskt riktig.

Vid aktioner utan några större rättsliga konsekvenser finns dessutom en tendens att deltagarna genom sitt beteende försöker göra aktionen starkare. Annars blir det ju svårt att se skillnaden mellan aktivisternas och myndigheternas ståndpunkt. Men det finns andra bättre sätt att få igång en dialog än att bara uppträda provokativt. Längre fram ska jag ta upp hur man undviker provokationer.

Vägens etik

Civil olydnad är inte att sätta sig över lagen. Även då lagen bryts så ignoreras den inte. Deltagarna smiter alltså inte undan från konsekvenserna av handlingen. Istället är civil olydnad en politisk handling som konfronterar lagen och hävdar en högre rätt. Att hävda ett högre värde än lagen innebär inte att man själv har sanningen. Det är bara en utgångspunkt för dialogen. Förhoppningsvis går det att komma fram till en överenskommelse. Det har ju lyckats flera gånger tidigare vid civil olydnad, som när det gällt framväxten av strejkrätt eller religionsfrihet.

Ibland kan det vara nödvändigt att sätta sig över lagen. Då väljer man inte civil olydnad, utan en annan metod som passar bättre. Exempel kan vara när en flykting riskerar förföljelse efter en utvisning. Då är civil olydnad inte alltid användbart. Gömmandet blir i huvudsak en humanitär handling. Politiska konsekvenser får den först när gruppen har möjlighet att öppet redovisa sin verksamhet. Det är alltså först när en grupp talar om att de gömmer flyktingar som man kan kalla det för civil olydnad.

Vad är det då som ger oss rätt att bryta lagen?

Att hävda individens rätt att följa sitt samvete kan som vi redan sett bli problematiskt beroende på vad som läggs i begreppet. Om samvetet är individens privata övertygelse kan det bli ett försvar för vilken handling som helst.

Thoreau hävdade människans grundläggande rätt gentemot sina medmänniskor. Vi får då inte utsätta någon annan för orättvisa. I sin bok Walden antydde han dessutom en naturens och djurens rätt.

Thoreau grundlägger möjligheten att göra civil olydnad i vår förståelse av vad som verkligen är det rätta. Han hävdade till och med en skyldighet att göra vad vi uppfattar som rätt.

Slutsatsen är att samvete för honom är något som går utöver individens privata övertygelse. Det skulle kunna tolkas som ett gemensamt vetande om vad som är rätt och fel.

Gandhi menade att det sanna var absolut. Men han hävdade även att vår uppfattning om sanningen förändras. Ingen kan ha en absolut kunskap om det rätta. Samvetet bestäms alltså av den historiska situationen och individernas egna erfarenheter. Civil olydnad blir då en radikaliserad tolkning av den gängse samhällsmoralen. Genom dialogen senare under rättegången prövas denna moral gentemot motpartens uppfattning.

Så länge motståndet förs öppet utmanas även andra att delta i denna dialog, Detta hindrar motståndsgruppen från att genom isolering utvecklas sekteristiskt och skapa sin egen underliga moral.

Själva effektiviteten i civil olydnad ligger i om den fungerar som en moralisk utmaning även för andra. Detta gör att civil olydnad inte är effektivt för omoraliska ändamål, eller rättare sagt för vad som allmänt anses orätt.

Men visst finns det exempel på dålig civil olydnad. När motståndsgruppen genom sina handlingar blockerar möjligheten till dialog stärker och bekräftar den motpartens makt. Man kan också tolka detta som en negativ dialog. Möjligheten för medborgarna att förstå och ge sina synpunkter minskar för varje aktion och istället ökar stödet för motparten.

Men om motparten själv av rent taktiska skäl bryter dialogen kan detta öka möjligheten för motståndsgruppen att skapa en dialog direkt med de övriga medborgarna. Denna utveckling är faktiskt den vanligaste. När motparten då ser att tystnaden minskar dess inflytande och makt så ökar chansen till en fruktbar dialog igen. Motpartens tystnad kan därför ses som ett viktigt inslag i dialogen. Detta får dock inte blandas samman med negativ dialog då motståndsgruppen genom sina handlingar blockerar möjligheten till en fruktbar dialog.

Vi ser att cirkeln sluts. Civil olydnad väver samman etik och metod. Det ena går inte att helt skilja från det andra.

Ickevåld

Men det är inte bara mål och medel, etik och metod som hänger samman. Olydnaden har också en direkt relation till lydnaden. Den drar sig alltså inte undan från det den kämpar mot. Olydnaden förutsätter lydnad. Man kan inte förstå människors lydnad ifall det inte fanns andra som var olydiga.

På samma sätt har ickevåld alltid en aktiv direkt relation till våld. Ickevåld är en konfrontation, en negation. Det är inte meningsfullt att kalla flygbladsutdelning eller demonstrationer för ickevåld. Åtminstone inte i västvärlden. I ett samhälle med mindre sofistikerad och mer våldsam maktapparat kan det självklart vara mer berättigat.

Begreppet används främst i tre situationer: Vid civil olydnad då man förväntar sig arrestering, som ett fredligt sätt att försvara sig mot våld, och vid försök att i den egna organisationen minska våldet.

Gandhi använde satyagraha som komplement till ickevåld. Satya som betyder sanning kommer från sat som i sin tur betyder vara eller varande10. Med agraha menas att hålla fast eller ta tag. Gandhi använder agraha som en synonym för kraft. Satyagraha blir då sanningskraft.

Eftersom ingen fullständigt kan veta sanningen går det heller inte att använda våld för att tvinga till sig sin sanning. Satyagraha innebär istället tålamod och sympati. Tålamod i sin tur innebär att själv ta lidande”. Civil olydnad är därför en nödvändig del av satyagraha.

Idag används ickevåld vanligen med två betydelser: Utan-våld eller kamp-mot-våld. Att i förväg hävda att en handling ska utföras utan våld kan vara viktigt för att polis och deltagare ska känna trygghet. Våld förstås då som handlingar vilka kan vålla psykisk eller fysisk skada. Detta inkluderar sådana som kan skapa panik. Polisen kan exempelvis bli provocerade av att människor springer eller ropar slagord.

Som människor är vi ofullkomliga och det går inte att bli helt våldsfri. Vid civil olydnad behöver vi exempelvis göra transporter med bil eller tåg. Genom att utnyttja dessa stöder vi företag som deltar i vapenhandeln. Vi blir på så sätt delaktiga i förtrycket av tredje världen.

Det kan därför vara mer nyanserat att använda ickevåld i betydelsen kamp-mot-våld. Motståndet förs då alltid på två fronter. Det är en politisk kamp mot en orättvisa i samhället. Kampen riktas dessutom mot eget våld.

Denna sista aspekt kommer bland annat från feminismens kritik mot ickevåldstraditionen under sjuttiotalet. Kvinnorörelsen såg motståndet som en gemensam, kollektiv kamp som också förs inom varje motståndsgrupp. Detta är ett mer fruktbart perspektiv än att som Martin Luther King förespråka självrening inför varje aktion. Renings-ivrarna skapar lätt en andlig hierarki som utesluter oss som inte upplever att vi är speciellt själsligt rena. Motstånd kräver istället att man går in i situationer som kommer att göra oss förtvivlade och rädda, eller irriterade och på allmänt dåligt humör. Det är nog mer rättvist att säga att motstånd föregås av magknip än renhet.

Varför ickevåld?

Det finns i huvudsak två argument för ickevåld. Det ena är praktiskt och det andra etiskt.

Den nordamerikanske motståndsforskaren Gene Sharp hävdar att ickevåld är effektivare än våld“. Våld leder till mer våld medan ickevåld motverkar det. Visst kommer civila motståndsrörelser att lida förluster, även när det gäller människoliv. Men förlusterna skulle bli större med våld.

En variant på denna ståndpunkt är att hävda att ickevåld är den enda effektiva kampformen idag i vårt samhälle. De som hävdar detta accepterar kanske gerillavåld på andra platser, eller militärt våld senare när ”främmande inkräktare” anfaller oss.

Det går också att förespråka ickevåld från en etisk utgångspunkt. Utgår man från att varje människa har ett oändligt värde så hävdar man samtidigt att en människa har lika stort värde som två, eller tusen människor.

Många påstår motsatsen. Att två är mer varda än en, och att den ene eventuellt skulle kunna offras för att rädda de två. Deras förutsättning måste vara att en människas värde är begränsat och alltså inte oändligt. Även om värdet är begränsat förutsätts det dock alltid vara extremt högt. Men genom att begränsa människovärdet kan de försvara möjligheten att offra någon för samhällets skull.

Oberoende om man argumenterar praktiskt eller etiskt är ickevåld en förutsättning för civil olydnad. Eftersom aktionerna tillsammans med dess konsekvenser ska vara en moralisk utmaning, måste ett förtroende byggas upp. Detta blir omöjligt om motståndsgruppen vid andra tillfällen hotar med våld. Rädslan skulle då skapa en blockering hos människor och göra dem oemottagliga för motståndets utmaning. Civil olydnad ger då bara ny grogrund för denna rädsla. Vid kombination med våld stärker olydnaden motpartens makt. Det är omöjligt att skapa tillit om man också hotar med våld. När civilmotståndsutredare ibland hävdar att det går att kombinera civilt motstånd med våldsamt motstånd så har de totalt missbedömt själva poängen med en olydnadskampanj.

Det går helt enkelt inte att bjuda en polis på kaffe vid en aktion, om bullarna var förgiftade vid den förra. 

Motståndets gemenskap:

Om Förberedelse

Konflikt och samarbete

Förberedelse för civil olydnad består bland annat av att bilda vängrupp, förbereda själva aktionen och söka information. Innan jag går närmare in på detta ska jag ta upp några teore­tiska spörsmål om förberedelsernas innebörd. Att bygga upp en motståndsgemenskap innebär att bryta den politiska en­samheten. Men det innebär också att lyfta fram konflikter och konfrontera gemenskapen med dessa. Gemenskap och konflikt är två förutsättningar för motstånd.

Men nu går jag händelserna i förväg. Diskussionen får börja med lite historiefilosofi:

Makt och våld är historiska fenomen. Detta innebär att specifika exempel på dessa, som stat, militär och fängelse, bara existerar under speciella historiska perioder. Detta är svårt att acceptera eftersom vi ofta ser dem som självklara. Men det finns faktiskt epoker utan krig eller människoburar. Naturligtvis kan då istället andra former av förtryck uppstå, som att oliktänkande stöts ut ur gemenskapen.

Det finns förmodligen ingen tidigare epok som så ihärdigt förändrats och omformats som den kapitalistiska. Detta är både på gott och ont. Den ökande maktkoncentrationen och den extrema utvecklingen av det militära våldet får tidi­gare imperiebyggare att blekna. Ett nytt fenomen är dess­utom att så gott som hela världen genom bland annat världs­marknaden är inblandade i alla världens krig. Detta är kan­ske hårt att ta till sig för oss alla välvilliga reformister som bor i den relativt lugna delen av världen. Men samtidigt ger det oss också vissa möjligheter. Mer om detta senare.

Trots den snabba förändringen de senaste två hundra åren tycks många tro att det alltid kommer att vara som det va­rit. Detta ohistoriska synsätt är dock inget nytt:

Kejsaren trodde att imperiet alltid skulle bestå.

Slavägaren ansåg det som självklart att slaveriet var natur­ligt för människan.

Soldater har sällan kunnat se ett slut på alla krigen.              I

Dagens aktieägare menar att vinst har människan tagit sig i alla tider.

Om vi har ett historiskt synsätt försöker vi förstå varje epok och varje kultur utifrån dess speciella förutsättningar. När vi däremot ser världen ur ett ohistoriskt perspektiv för­klarar vi exempelvis utvecklingen av motstånd världen över utifrån samma förutsättningar.

Båda dessa perspektiv kan befrukta varandra.

Ett ohistorisk jämförelse mellan olika kulturer kan leda till att det blir möjligt att upptäcka likheter som inte helt och hållit bestämts av det kulturella arvet. Vi har kanske grundläggande behov av samarbete och gemenskap som gör att vissa etiska principer finns under sinsemellan helt olika historiska situationer.

Forskning om ickevåld lider alltför ofta av svagheten att den saknar det historiska perspektivet. Exempel skulle kun­na vara den nordamerikanske motståndsforskaren Gene Sharps uppräkning av 198 olika typer av ickevåldsaktioners. Nu lär han förresten ha en ännu längre lista. Denna klassifi­kation är förvisso intressant som en inspirerande idébank. Men en form av motstånd kan betyda något speciellt i ett visst samhälle och något helt annat på andra platser.

Det är därför inte så enkelt att göra jämförelser mellan exempelvis den indiska självständighetsrörelsen och vår kamp för solidaritet med tredje världen.

Gandhis erfarenheter från aktioner i Indien måste bland annat förstås som en nationell självständighetskamp gent­emot en kolonialmakt. Kampen i stora delar av Latinamerika bör förstås som en befrielsekamp gentemot ekonomiska och politiska förhållanden.

Hur kan vi i västvärlden då förstå vårt eget motstånd?

När jag våren 1988 höll en kurs i civil olydnad i Chile fick jag och deltagarna möjlighet att komma underfund med en del av skillnaden mellan civil olydnad i en demokrati och i en diktatur. Skillnaderna var stora.

Efterhand började vi ändå hitta grundläggande likheter. Ekonomiskt sett lever både jag och de andra deltagarna i liberala samhällen. Detta innebär att vi teoretiskt sett har ett stort antal möjligheter när det gäller att välja utbildning, bostad och arbete. Men eftersom det finns ett begränsat utbud och det saknas institutioner för att tillsammans med andra inblandade komma fram till gemensamma lösningar, måste vi konkurrera ut andra som vill samma sak.

Denna konkurrens skapar samhällen där medborgarna mer ser sig som individer än del av en gemenskap.

Gemenskapen kan också upplevas hotande: Du ska inte tro att du är nått, säger invånarna i staden Jante.

Om vi inte tillåter varandra att vara annorlunda blir ge­menskapen ett fängelse.

Resultatet tenderar att bli ensamhet. Det behöver inte betyda ensamhet i en känslomässig eller privat betydelse. Men det innebär ensamhet i politisk betydelse. Vi söker oss inte till varandra för att lösa gemensamma problem. De kollektiva intresserörelsernas kamp för mina intressen för­stås varken som min kamp eller vår kamp. Den ses som deras kamp.

Att övervinna denna politiska ensamhet är kampens förs­ta mål.

Innan vi tittar på hur detta kan gå till praktiskt ska vi snudda vid hur historia skapas.

Socialdarwinisterna och de klassiska liberalerna hävdade att konkurrensen förklarade samhällets utveckling. De som har de bästa förutsättningarna vinner. Detta sätt att få rätt man på rätt plats skulle göra våra organisationer och institutioner mest effektiva.

Karl Marx hävdade istället att det är klassernas kamp mot varandra som skapar historien. Den tekniska utvecklingen av till exempel verktygen gjorde de gamla klassförhållande­na omoderna. Det blir alltså en konflikt mellan den tekniska utvecklingen och klassernas relation till varandra. Nya klas­ser som bättre svarade mot utvecklingsstadiet skulle ta över efter de föråldrade klasserna.

Den ryske anarkisten och prinsen Pjotr Kropotkin försökte istället, med hjälp av exempel från naturen, lyfta fram inbördes hjälp som drivkraften i historien. Både männi­skorna och djuren hjälper varandra för att överleva. Om vi inte hjälpte varandra skulle vi, enligt honom, överhuvudtaget inte ha någon civilisation.

Det går att vaska fram en väsentlig insikt från dessa klassi­ker: Förändring kommer enligt dem antingen genom samar­bete eller konflikt.

Både samarbete och konflikter uppstår på olika plan: mellan grupper eller individer eller mellan individ och grupp. Konflikter uppstår dessutom även inom individen.

Det är från detta perspektiv vi kan utgå när en av grundar­na av Plogbillsrörelsen, Phil Berrigan, hävdar att motstånd kommer ur gemenskap. Detta gemensamma skapande är inte något harmoniskt tillstånd. Det innehåller både samar­bete och konflikt.

Dessa begrepp skulle också kunna hjälpa oss att förstå själva behovet av motstånd. Vid konflikter i det gemensam­ma skapandet krävs förhandlingar som ska leda fram till överenskommelse och nytt skapande. När dessa förhand­lingar avbryts och någon part körs över krävs motstånd för att få igång dialogen igen.

Samarbete mellan olika grupper i samhället är förutsätt­ningen för att kunna kämpa mot en mäktig motpart. Gand­hi lyfter fram ytterligare ett intressant perspektiv. Kampen kräver dessutom stöd till motparten när denne har problem Detta stöd kan sedan leda till samarbete med motparten även under tiden motståndet pågår.

Naturligtvis ger man också sitt stöd till de representanter från motparten som tar ställning för motståndet. Daniel Ellsberg som under sextiotalet arbetat som presidentrådgivare i USA publicerade under Vietnamkriget de hemlig­stämplade så kallade Pentagonpapperen. Dessa avslöjade den brutala taktik som användes i Vietnam. Han blev åta­lad. Fredsrörelsen gav honom starkt stöd. Tjugo år senare hjälper han Plogbillsrörelsen, bland annat som vittne vid rättegångar.

Inom Plogbillsrörelsen har vi även fått hjälp av flera do­mare och en före detta justitieminister, Ramsey Clark från USA. Detta samarbete har bland annat lett till att några domare själva deltagit i civil olydnad.

Men gemenskap är inte bara samarbete. Konflikter är också del av en gemenskap.

Inom freds‑ och solidaritetsrörelsen har man ibland blivit så entusiastiska över öppningar att man väljer att tysta ner de konflikter som finns. Detta är farligt. De som anpassar sina uttalanden efter motpartens åsikter gör att ett falskt konsensus uppstår, alla tycks vara eniga. Men folk genom­skådar detta och då minskar deras engagemang.

För att få samarbete måste man bejaka konflikterna. Vill man skapa enighet måste man lyfta fram den oenighet som finns. Annars får vi den konstiga situationen som flera gång­er uppstått. Protesterande grupper är så moderata i sina för­slag att de snart blir omkörda av de politiker som tidigare kritiserats. Exempel är flera fredsgruppers förslag att be­gränsa vapenexporten till alliansfria nationer. Men vapen­ 
skandalerna i Sverige, Österrike och Jugoslavien har visat att det ofta är de alliansfria nationerna som ansvarat för smugglingen av vapen eller fungerat som mellanhänder. Detta har då flera partipolitiskt aktiva fått påpeka för freds­rörelsen.

Lydnad och Rädsla

Vad krävs för att stoppa ett företag som sysslar med miljö­förstöring eller vapenexport?

På mina kurser brokar deltagarna först stirra oförstående på mig när jag ställer frågan. Men inom några minuter har de en färdig plan. Det behövs faktiskt inte särskilt många olydiga televerksarbetare, brevbärare, transportarbetare el­ler banktjänstemän för att stoppa en viss verksamhet. Ju mer vårt samhälle utvecklas i komplexitet desto större blir beroendet av samarbete på alla möjliga nivåer. Detta be­roende ökar nu alltmer för både stater och företag i och med att ekonomin internationaliseras.

Detta skapar en idealisk utveckling för dem som använder civil olydnad. Att vägra samarbeta framstår alltmer som det främsta verktyget för att hindra destruktiv verksamhet.

Men det är inte så enkelt. Problemet är ju att vi faktiskt lyder. Lydnaden sitter djupt rotad någonstans långt inom oss.

Den klassiske sociologen Max Weber visar på en frivillig underkastelse. De styrande ses som legitima auktoriteter. Vårt stöd till de styrande kan grundas på ledarnas karisma­tiska utstrålning och vår hängivenhet.

Lydnaden kan också komma från vår tro på traditionens okränkbarhet: ”Så här är det och det måste väl vara rätt då…”

Naturligtvis kan vår lydnad också bero på ett förnuftigt resonerande: ”Vi har en bra ordning. Och jag vill inte riske­ra att få det värre…”

Men det finns stora grupper som anser att många av myn­digheternas eller företagens beslut faktiskt inte alltid är legiti­ma. Det som förvånar är att här i Sverige tycks lydnaden vara självklar oberoende av om vi kallar oss för pacifister, revolu­tionärer, reformister, socialister, syndikalister, anarkister, marxister, liberaler, millöpartister eller ickevåldsaktivister.

Välj ut en enda av dessa grupper. Jag tror den skulle räc­ka för att med civil olydnad kunna stoppa det mesta av miljöförstöring eller vapenexport. Ofta räcker det med att några få regelbundet gör aktioner så skapas ett tillräckligt starkt moraliskt tryck för att få igång förhandlingar med motparten. Exempel är alla de ockupationer för att rädda hus och kulturminnesmärken som varit vanliga under sjut­tio‑ och åttiotalet.

Phil Berrigan var flera gånger fängslad under Vietnamkri­get. Han berättade att de som mest bara var något hundra­tal i fängelse för civil olydnad. Ändå skapade deras aktioner tillsammans med de lagliga demonstrationerna ett starkt tryck på regeringen.

Det finns en speciell orsak till alla radikala samhällstycka­res lydnad: Vi vill kunna kalkylera de personliga konsekven­serna av våra handlingar.

Vi är helt enkelt rädda för de personliga följderna av olyd­nad.

Tidigare nämnde jag att övervinnandet av den politiska ensamheten var kampens första mål. Det andra målet är övervinnandet av rädslan för konsekvenserna. Detta handlar allt ickevåldsmotstånd om. Vår fiende är inte regeringen eller företagsledarna. Rädslan är fienden. Civil olydnad är till för att utmana och hjälpa varandra att komma över räds­lans murar och bryta lydnaden.

Vängrupp

Gandhi hävdade att ickevåldsmotstånd är omöjligt utan oräddhet. För att kunna fullfölja motståndet måste vi befria oss från rädsla för vår egendom, heder, familj, släktingar, regeringen, kroppsskador eller död16. För detta krävs, enligt Gandhi, ingen fysisk styrka. En person lika gärna som en million kan göra motstånd. Kvinnor och män kan delta. Det enda som behövs är psykisk självkontroll17. Denna oräddhet kan komma ur en ständig strävan att förstå vad sanning och ickevåld ärla.

Martin Luther King var påverkad av Gandhi. Hans förslag var som jag nämnt tidigare att civil olydnad skulle föregås av självrening. Kings och Gandhis lösning för att övervinna rädslan innebar alltså individuell andlig förberedelse.

Denna tradition utvecklades åt olika håll. Inom religiösa grupper kunde man prata om ”de andligt starkas ickevåld”. Hos företrädelsevis unga män utvecklades ”det professionella motståndet”. De som varit arresterade några gånger visste vad som skulle hända och kunde göra aktioner utan större förberedelse.

Dessa synsätt har fått kritik från en del feminister och medlemmar i Plogbillsrörelsen. Kritiken går bland annat ut på att de hade en alltför elitistisk och individualistisk syn på förberedelserna inför aktioner. Deras form av motstånd blev en kamp för de modiga. Plogbillsrörelsen är till viss del en reaktion mot detta. Den består av människor som sällan ser sig som speciellt modiga eller övertygade.

Inbördes stöd lyftes istället fram som alternativ till den individuella andliga styrkan. Gemenskap var det främsta medlet för att övervinna rädslan Genom att i små grupper skapa trygghet kunde oron för de personliga konsekvenserna övervinnas. Gemenskapen blev grunden för motståndet.

Under en stor aktion vid Seabrooks kärnkraftverk 1976 i New Hampshire, användes idén med vängrupper för första gången sedan spanska inbördeskriget. Tidigare under tret­tiotalet hade den anarkistiska rörelsen i Spanien byggt upp en del av motståndet på så kallade grupos de afinidad. Resul­tatet av denna renässans i slutet på sjuttiotalet var över för­väntan. Erfarenheterna spreds snabbt över USA. Och ge­nom den växande internationella fredsrörelsen i början på åttiotalet spreds idéerna vidare till övriga västvärlden.

Själv skiljer jag på civil olydnad före och efter Seabrook. Vängrupper har helt enkelt revolutionerat ickevåldsmot­ståndet! Innan fick man oftast förlita sig på starka karisma­tiska ledare eller hoppas på att aktionen gick någorlunda bra. Med vängrupper deltar alla deltagarna i planering, be­slutsfattande och utförande. Demokratin i ickevåldsrörelsen har tagit ett språng framåt.

En vängrupp är en aktionsgrupp som deltar i civil olyd­nad. Den brukar bestå av tre till femton personer. Oftast är det en fördel att inte vara för många. I min första vän­grupp 1982 i Uppsala var vi tre personer.

Vanligtvis bildas vängrupper inför aktioner och upplöses när straffet är avtjänat. Men det finns också kontinuerliga vängrupper som deltar i en längre aktionskampanj och alltså regelbundet gör civil olydnad.

Det finns flera fördelar med vängrupper gentemot indivi­duella aktioner eller den gamla typen av massaktioner:

Viktigast är att demokratin ökar. Vängrupperna är själv­bestämmande och ansvarar i stort sett för hela aktionen. Detta gör att delaktigheten blir helt annorlunda än med en ledargrupp.

Första gången jag var med i en aktion med över tusen deltagare hade jag inte riktigt fattat den stora skillnaden gentemot en aktion där några få styr händelseförloppet. Men denna gång var alla indelade i vängrupper. Och varje deltagare hade planerat blockaden’ Några bjöd polis och militär på kaffe. Buddhistiska nunnor och munkar från Ja­pan höll trummande bönemöten som avlöstes av katolska mässor. En vängrupp med bara kvinnor blockerade landningsbanan för militärflygplan. Andra planterade träd. Denna kreativitet gör ju självklart att kvalitén på aktionen blir helt annorlunda med vängrupper än utan.

Dessutom går det ofta fort att ta beslut i en vängrupp. Deltagarna kan snabbt samlas när nya oväntade situationer uppstår.

Ytterligare en fördel är att kontinuiteten på motståndet ökar genom att vängrupper ofta fortsätter och gör nya aktio­ner. Efter den stora blockaden 1983 ville flera vängrupper fortsätta. Vi ordnade bland annat en tiodagarskampanj med aktioner varje dag. En eller ett par vängrupper ansvarade för en dag. Min vängrupp organiserade en grekisk folkdans på militärflygplatsens landningsbana. Självklart har tusen per­soner större ork att trappa upp motståndet än en liten ledar­grupp som snabbt sliter ut sig.

Vängrupper garanterar dessutom att erfarenheten av att planera aktioner sprids. Annars finns det risk att rörelsen försvagas när ledarna inte orkar mer. Detta har bland annat varit problem för trädkramarna i Bohuslän som försökt stop­pa ett motorvägskygge. I och med att inte alla deltog i för­beredelserna fick de förlita sig på de erfarna. Ännu tydligare exempel är några medborgarrättsgruppers tynande tillvaro strax efter att Martin Luther King blev skjuten.

Ytterligare en fördel är att vängrupper minskar möjlighe­ten för provokatörer att infiltrera. Orsaken är kravet att varje deltagare måste vara med i en vängrupp. Dessa lär ju känna sina deltagare ordentligt. Och det är inte ovanligt att man ber en som inte accepterar riktlinjerna för ickevåld lämna gruppen. Om någon trots detta ändå tappar fatt­ningen under en aktion så är vängruppen direkt redo att ge stöd.

Detta krav på att alla deltagarna ska vara med i en vän­grupp gör att tryggheten både för deltagarna och polisen ökar. Varje vängrupp rapporterar i förhand vad de planerat. Risken för provokationer blir därför minimal.

En nackdel med vängrupper skulle kunna vara att det blir svårare att tillfälligt delta i civil olydnad. Vängrupper skapar ett engagemang som ju också kommer att kräva en hel del tid.

Uppgifter i en vängrupp

I en vängrupp delas ansvaret för aktionsförloppet upp mel­lan deltagarna. Hälften brukar räkna med att bli arresterade och resten är stödpersoner. Stödpersonerna är de mest akti­va. Innan jag deltog i civil olydnad första gången förväntade jag mig att det skulle vara tvärtom.

Stödpersonerna kan delas in i fredsbevarare, kontaktpersoner och de som praktiskt hjälper aktivisterna. Ingen av dessa brukar riskera arrestering.

Fredsbevarare ansvarar för att lugnet under en aktion bevaras. Ofta ordnas speciell fredsbevararträning för att dessa ska kunna ta hand om provokatörer och lugna ner upprörda åskådare. Livermore Action Group i Kalifornien lät fredsbevararna ha ett band runt armen. De talade sedan om för polisen vilka dessa var. Då undvek polisen att arres­tera dem.

En del tycker dock att speciella kännetecken för freds­bevarare associerar för mycket till uniformer.

Vid stora aktioner kan fredsbevarare från olika vängrup­per dela upp ansvaret sinsemellan. Några tar på sig upp­giften att lugna ner polis, andra åskådare eller arbetare. Några ansvarar för att aktivisterna själva inte ska uppträda provocerande.

Vanligtvis har fredsbevararna som målsättning att de ska ha någon form av personlig kontakt med varje polis innan dessa arresterar en aktivist. Även varje berörd arbetare bru­kar kontaktas. Detta görs helst innan aktionen börjar.

Alla dessa kontakter är självfallet till för att skapa förståel­se hos motparten. Men en annan effekt är att motparten har svårare att tillgripa brutalt våld gentemot människor de haft en lugn normal kontakt med. Att fredsbevararna och aktivisterna i det här fallet inte råkar vara samma personer tycks inte ha någon större betydelse.

Våren 1988 i Chile var jag åskådare till en aktion mot tortyr. Plötsligt började en polisbuss köra över de sittande aktivisterna. Dessa hade svårt att få någon kontakt med chauffören tills en stödperson spontant tog på sig freds­bevararfunktionen. Han började samtala med chauffören genom sidorutan. Detta direkta tilltal gjorde att chauffören slappnade av och backade bort bilen.

En fredsbevarare måste vara beredd på helt oväntade si­tuationer. 1983 var jag fredsbevarare vid Bofors Aerotronics på Lidingö under en minnesstund som prästen Eva Brunne höll för de som dödats av svenska vapen. Efter en stund började ett par tonåringar bland åskådarna skrika och gapa. Jag bad att få göra en intervju med dem. Utan att någon gång tala om vad jag själv tyckte bad jag dem med hjälp av olika frågar att reflektera över både sig själva och aktionen. Efter intervjun fick vi istället stöd från ungdomarna.

En annan viktig stödfunktion är kontaktpersoner. Dessa kan koordinera mellan olika vängrupper, ringa upp familj och vänner efter arrestering, ha kontakt med advokat, åkla­gare och domare, förhandla med polis, fungera som media-representant och ställa upp för intervjuer eller kontakta andra organisationer för stöduttalanden.

De flesta kontaktpersonerna finns på aktionsplatsen me­dan andra sitter någonstans framför en telefon eller telefax.

Den sista viktiga uppgiften i en vängrupp är att ge direkt stöd till de som riskerar arrestering. Det kan vara att ta hand om extrakläder, medicin, mat eller samla upp vad som läm­nats kvar efter arresteringen.

En funktion är upplockare. Dessa följer efter polisbilarna och väntar utanför polisstationerna för att ta emot de arres­terade om de släpps. Något som upplockarna bör tänka på är att de arresterade inte alltid förs till närmaste polisstation eller till den polisen använde ”förra gången”.

Några vänner arresterades vid en stor aktion i Västtysk­land. Tillsammans med flera hundra andra kördes de till nästa stad och släpptes. Polisen ville väl på så sätt stoppa aktivisterna från att gå tillbaka till aktionen. Men stödperso­nerna hade varit förutseende och följt efter fångtransporten. De kunde frakta tillbaka aktivisterna i samma takt som de släpptes.

Hur förbereds en aktion?

Vid mitt första plogbillsmöte samlades vi i en gammal ned­sliten kyrka i ett svart ghetto i New York. Jag hade tidigare träffat flera aktiva i rörelsen på en fest kvällen efter en av­rustning av en bomblucka på en B‑52. Ingen av de som fira­des var med. De satt inspärrade på en polisstation i när­heten. Men många andra som var aktiva i Plogbillsrörelsen var där. Festen var trevlig. Det var fullt av folk och jag fick tränga mig ner på golvet. Jag hamnade mitt i en diskussion om Plogbillsrörelsens alla misstag och svagheter. Själv visste jag nästan inget om rörelsen. Men jag snappade upp lite under diskussionen.

Efter den där festen låg jag vaken hela natten. Till slut bestämde jag mig. Jag kontaktade en av dem som hade va­rit mest kritisk under diskussionen. Hon hade hjälpt till att koordinera undersökningen och kringarbetet inför avrust­ningen av flygplanet. Jag frågade om de skulle ha användning av en svensk i nästa grupp. Ett par månader senare fick jag inbjudan till New York.

Jag hade förknippat Plogbillsrörelsen med dess konse­kventa avrustning av vapen och de ibland fleråriga straffen som blir följden. Men nu anser jag istället att rörelsens vikti­gaste bidrag är sättet att förbereda sig inför aktioner.

I detta avsnitt om förberedelse ska jag därför ta upp ex­emplet Plogbillsrörelsen. Jag tror nog deras erfarenheter är användbara även för solidaritets‑ eller miljöaktioner.

En plogbillsaktion är inte bara en avrustning av vapen:

·         Genom våra samtal försöker vi dessutom avrusta vår egen rädsla.

·         Vi avrustar också andra skydd vi byggt upp för att slip­pa ta personliga risker.

·         Vi försöker även avrusta våld och förtryck som finns i gruppen.

·         Slutligen är målet också att börja avrusta samhället från våld, rädsla och misstänksamhet.

Denna avrustning handlar inte om personlig utveckling eller att få någon sorts frid i sinnet. Istället blir resultatet tidvis kaotiskt. Vi övervinner inte rädslan för att bli av med den utan för att våga göra civil olydnad. Rädslan finns kvar. Vi gör inte heller motstånd mot förtryck inom gruppen för att konflikterna ska försvinna. Men de måste kunna hanteras för att demokratin ska fungera.

Metodens rötter kan härledas till katolsk klostertradition. I mitten av sextiotalet tog radikala nunnor, jesuiter och trappistmunkar steget från protest mot Vietnamkriget till motstånd. Då fortsatte de att förbereda sig som de tidigare alltid gjort inför ”steget ut i världen”.

Denna tradition utvecklades. Under sjuttiotalet skapades Atlantic Life Community som är ett nätverk av motstånds­grupper. Ur detta nätverk föddes 1980 Plogbillsrörelsen. Rörelsen är alltså ett barnbarn av sextiotalets möte mellan katolsk fromhet och radikala amerikanska grupper. Jag an­vänder ordet amerikansk eftersom mötet inte bara var med den nordamerikanska revolutionära rörelsen utan även ett möte med det latinamerikanska motståndet. Många hade erfarenheter från Latinamerika.

Eftersom rörelsen är inspirerad från delar av den kristna traditionen tror många att den också är specifikt kristen. Detta är fel. I min första grupp —Pershing Plowshares — fanns även en bekännande jude och en buddhist. I andra grupper där jag varit stödperson har även ateister, agnostiker och sådana som definierat sig som hedningar deltagit.

Även politiskt har rörelsen stor bredd. Den förste svensk som gjort en plogbillsaktion i Europa var samtidigt aktiv medlem i Folkpartiets Ungdomsförbund. En västtysk kom­munfullmäktigeledamot för Socialdemokraterna har också gjort en plogbillsaktion. En byråassistent på Socialstyrelsen i Stockholm och aktiv medlem i Miljöpartiet de Gröna, för­sökte våren 1988 avrusta svenska vapen på väg till Indien.

Även några marxister har deltagit som stödpersoner. Men jag kan tyvärr inte dra mig till minnes någon marxist som själv tagit steget att avrusta vapen.

Varje plogbillsgrupp är självbestämmande och utvecklar sina egna erfarenheter och funderingar. Det har dock ska­pats en tradition inom Atlantic Life Community som många plogbillsgrupper bygger vidare på. Denna erfarenhet kan vara en hjälp för nya grupper. Men man får inte uppfatta traditionen som något krav. Varje plogbillsgrupp bryter mot någon del av den.

Målet för en plogbillsgrupp brukar vara att skapa en mot­ståndsgemenskap. Metoden är reflektion kring texter. Dessa texter kan komma från romaner, poesi eller mer teoretiska skrifter.

Om vi ska diskutera lagen så läser den som har förberett denna punkt en text som behandlar en aspekt på vad lagen innebär. Vanligtvis reflekterar vi tyst över texten en stund. Sedan får var och en berätta om sina funderingar. Först när alla yttrat sig börjar diskussionen. Frågan är vilken relevans texten har för oss och för samhället. Detta kan kallas för att tolka eller omtolka texten. Men det är minst lika viktigt att kritisera texten, eller att konfrontera olika erfarenheter och texter med varandra.

I de grupper där jag varit deltagare har vi oftast träffats tre dagar åt gången. Under en sådan så kallad retreat hinner vi ofta med att diskutera upp till sex, sju ämnen. Innan gruppen känner sig klar för aktion brukar det ta mellan fem och tio retreater. I Sverige har vi haft ett par långkörare.

I USA och Tyskland har de förberett sig något snabbare. I Holland tror jag knappt den första gruppen förberedde sig alls. De gjorde fyra avrustningar på raken och pikade sen oss från Tyskland och Sverige att vi pratade för mycket.

Istället för att lägga ner en massa tid på detaljplanering och sammanträden väljer de flesta plogbillsgrupper den här så kallade retreatformen. Ordet retreat kan översättas med reträtt, att dra sig tillbaka från handling och reflektera över vad som måste göras. För en motståndsgrupp kan detta in­nebära att man försöker skapa en helhet mellan personliga behov, gruppens behov och samhällets behov. Vi kombine­rar alltså en form av individualism med en stark kollektivism.

Förberedelsen får då huvudsakligen tre funktioner:

1 Skapa en omsorgsfull motståndsgemenskap och utmana denna gemenskap.

2 Utveckla ickevåldstraditionen och skapa fungerande institutioner och system.

3 Utforma en plogbillsaktion.

Allt detta pågår parallellt under förberedelseretreaterna och går givetvis inte att separera helt från varandra.

Att skapa en motståndsgemenskap handlar till en viss del om att lära känna varandra och skapa ett fungerande samar­bete. Det gör vi bland annat genom att vi kontinuerligt ut­värderar och ifrågasätter detta samarbete.

Innan aktionen ifrågasätter vi dessutom de enskilda akti­visternas möjlighet att utföra aktionen. Varje aktivist får i tur och ordning fundera på olika betänkligheter som de andra kan ha haft inför denne. I de flesta grupper kommer åtminstone ett par deltagare fram till att de nog ska vänta med att göra en aktion till ett senare tillfälle.

Det uppstår alltid konflikter i en sådan här intensiv grupp. På olika sätt måste vi lyfta fram dessa och försöka lösa dem. Genom konflikterna kan sen gemenskapen ut­vecklas. Men förutsättningen för att detta ska fungera är ett stöd och en trygghet i gruppen. För att kunna ge och ta emot kritik på ett konstruktivt sätt krävs någon form av til­lit. Utan detta inbördes stöd är det faktiskt svårt att få igång en kritisk diskussion. Denna kritiska diskussion är i sin tur nödvändig för att kunna utveckla motståndet vidare utifrån tidigare erfarenheter och funderingar.

Dessa diskussioner och analyser kan handla om lagen, den politiska situationen, militarism, media, motståndsrörelser­na, alternativrörelserna, de politiska partierna, feminism, demokrati, våld, ickevåld, civil olydnad, egendomsförstörel­se, förtryck, dominans eller förtryck inom gruppen.

Vi försöker också gå in på filosofiska problem typ: Hur grundas moral? Vilken rätt har vi att bryta mot lagen? Vilka moraliska konsekvenser får vår bekännelse till ickevåld?

Varje fråga kan ta från en till flera timmar. Förutom tex­terna vi läser bygger naturligtvis också varje diskussion på tidigare samtal. Förberedelserna blir därför en utveckling av motståndet från de erfarenheter som finns till nya funde­ringar. Man kan hävda att varje plogbillsgrupp utför en forskningsinsats som är viktig även för det övriga motstån­det. Det motsvarar faktiskt den ambition som Gandhi hade med de aktioner han deltog i.

Detta leder samtidigt till att plogbillsprocessen förmodligen är en av de mest djupgående utbildningar i civil olyd­nad som finns just nu.

Under hela tiden varvar vi dessa politiska och filosofiska diskussioner med samtal om rädsla och risker, trygghet, stöd och ensamhet, arrestering och häktning, rättegång och straff, vår och andras säkerhet, familj och vänner.

Och även om vi inte lägger ner så mycket tid på detalj­planering tar vi upp aktionens budskap, motiv, symboler och prioritering. Vi diskuterar också något vi kallar för ak­tionens fokus. Med fokus menar vi koncentrationen, att man inriktar sig på det allra nödvändigaste, med medel som är tillräckligt starka, istället för att använda de begränsade resurser man har till alla möjliga frågor och aktioner. Fokus betyder också skärpa. Är aktionen tydlig? Är budskapet verkligen en utmaning? Vilka vänder sig aktionen till och hur har man tänkt att nå dessa?

Vi diskuterar också framkomliga vägar för förändring. Vilka medier har vi för att få en dialog med motparten och övriga samhället? Vad är det som förmedlar budskapet? Exempel på medier är rättegång, personliga kontakter med arbetare och beslutsfattare, brev, kurser och seminarier. Det kanske viktigaste mediet för att få till stånd ytterligare av­rustning är att starta nya plogbillsgrupper. En viktig poäng i rörelsen är att det är medborgaren i samhället som ansva­rar för avrustningen av vapen. Ansvaret går inte att lämna över på beslutsfattarna.

Parallellt med retreaterna pågår olika undersökningar vil­ka brukar innebära mängder med telefonsamtal och genom­gång av otaliga dokument. Vi tar oss också in i fabriker och på militärområden för att undersöka vilka möjligheter grup­pen har att genomföra aktionen. Några dagar före aktionen utför vi även rollspel av olika situationer. Det kan vara för­hör eller vakternas upptäckt av aktionen. Genom att på så sätt försöka tänka sig in i vad som kommer att hända kan vi undvika situationer eller beteenden som kan provocera­.

Självklart är inte retreaterna alltid så allvarliga som de låter vid min uppräkning. Fester, lekar, ceremonier, dans och sång är minst lika viktiga som diskussionerna. Men det behövs väl ingen handbok i att hålla en fest, så jag lämnar det ämnet till läsarnas egen kreativitet.

Söka information

När vi gör undersökningar inför en plogbillsaktion har vi mest använt offentliga källor. Vi har då fått förvånansvärt mycket information från besök, årsredovisningar, ansök­ningar om tillstånd, ritningar och kartor. För att få uppgifter om ägandeförhållanden och vinster kontaktar vi bibliotek och myndigheter. Telefonkatalogen är ovärderlig. Förutom att man får information om olika befattningar, avdelningar och adresser går det ju att ringa och fråga direkt. Växeltele­fonister ger en mycket god services

Vid undersökningar av en myndighet ringer eller skriver vi till den berörda avdelningen och beställer det vi behöver. Under besök kan man begära att få se diarieförteckningen över brev, telex eller handlingar. Där står kortfattade sam­manfattningar av innehållet. När ett par vänner gjorde ett besök på säkerhetspolisen kunde de med hjälp av en diarie­förteckning bland annat se hur invandrarverket regelbundet begär information om olika flyktingar. Utifrån diarieförteck­ningen bad de att få både hemligstämplade och offentliga dokument. Om de inte fick dokumenten överklagade de. I flera länder har myndigheterna skyldighet att varje gång på nytt bedöma om hemligstämpeln är nödvändig.

En vän som begärde ett dokument om en motorväg ge­nom Bohuslän fick nej. Då bad han istället att få diarienumret för att kunna ge det till sin tioåriga son. När dokumen­tet någon gång inom femtio år blir offentligt kan Finn, som sonen heter, ta reda på varför motorvägen som pappa käm­pade mot byggdes.

Genom att ställa väl förberedda frågor till tjänstemän kan man få mycket information. Nya trådar dyker upp hela ti­den. Om man verkligen vill få fram något får man räkna med flera återbesök.

Det finns grupper som bara sysslar med att bevaka myn­digheter och företag. Man skulle kunna kalla detta för ”lillasysterverksamhet”. Storebror får finna sig i att själv bli beva­kad. I Norge finns en grupp som kallar sig för Lillebror. När jag bodde i USA läste jag en tidning som gavs ut av en motsvarande organisation. Den inriktade sig helt på att be­vaka myndigheternas kontrollorgan.

Varje större politisk organisation sysslar självklart med att skaffa information, om det så gäller miljö, handikappfrågor eller tredje världen.

För att underlätta informationsbytet kopplas olika lokala databaser runt om i världen ihop. Detta internationella nät­verk kallas för Association for Proggressive Communication. De som började var PeaceNet i USA och GreenNet i Eng­land. Nu håller förutom nordiska länder även grupper i Bra­silien och Kanada på att koppla in sina databaser i detta nät. Själv fick jag köpa ett modem för att koppla in mitt datoriserade skriverktyg på telefonledningen. Sedan kunde jag själv börja lägga in eller ta information från nätverket. När jag behövt uppgifter för den här handboken har jag ibland ställt en fråga till datanätet och några dagar senare fått svar.

Ibland räcker inte de offentliga kanalerna. För att hitta en bra aktionsplats och undersöka förutsättningarna har vi i förväg fått ta oss in på fabriker och militärbaser. Detta kan innebära undersökningar av förråd, lås, stängsel, avstånd mellan olika punkter och rutiner för vakter. Både för plane­ringen och för rättegången kan det vara bra att göra en kar­ta över platsen.

Inför en undersökning vet vi sällan var vi ska börja. Varje gång har vi lite tafatt fått improvisera oss fram. Men efter ett tag anar man sammanhanget. En svensk‑norsk grupp som funderade på att göra en plogbillsaktion försökte få reda på om det landade kärnvapenflygplan på Rygge militära flygplats utanför Oslo. Jag och en annan aktivist ‑ Hen­rik Frykberg ‑ tog på oss uppgiften att under tre dagar gå in och bevaka startbanan. Efter att två gånger ha blivit skug­gade hittade vi slutligen en bra plats ute på en äng. Proble­met var att vi inte visste hur kärnvapenflygplan såg ut. Vi hade med oss Jane’s flyghandbok. De första timmarna stir­rade vi bara på planen som dök upp och försvann lika plöts­ligt. Efter ett tag lärde vi oss att leta efter speciella kännetec­ken. Henrik fick träna sig i att snabbt få upp kikaren för att hinna se landsbeteckningen. Jag fick snabbt bläddra igenom handboken för att känna igen eventuella utstickande stjärtar eller bakåtböjda vingar. Detta räcker för att två amatörer ska kunna få fram om det landar kärnvapenflyg på en mili­tär flygplats. Tyvärr blev den som avlöste oss arresterad och häktad två veckor. Så undersökningen av just den basen avbröts.

Två medlemmar i Plogbillsrörelsen ‑ Gunilla Åkerberg och Anders Grip ‑ planerade att avrusta Boforskanoner som transporterades på tåg. Men de visste inte ens säkert vilken väg tåget skulle ta. Ganska snart fick de reda på ruti­nerna. Människor som bodde utmed järnvägen kunde ge besked om när tåg gick förbi och när växlarna arbetade. Ännu viktigare: De visste när tåg inte gick förbi och när tågen inte växlades. Det visade sig att tågen knappast hade några realistiska alternativa rutter. Kanonerna var dessutom för stora för att effektivt köras på vanliga vägar. Snart fanns bara några få möjliga tåg kvar. Stödpersoner bevakade även dessa tåg genom att ströva omkring utmed järnvägen.

Men torsdagen den 16 februari ringde en av hamnar­betarna och berättade att kanonerna redan var lastade. Stämningen sjönk katastrofalt i plogbillsgruppen. Flera vec­kors spänning och påfrestande väntan tog ut sin rätt. Alla ville åka hem. En av stödpersonerna erbjöd sig att ta ett bevakningspass till innan gruppen splittrades. Uppgivet gick han bort till Kristinehamns station för att köpa lite godis i
kiosken. När han betalt vände han sig om och där stod fem Fälthaubits 77B på var sin vagn. Förbluffat stirrade han på dem. Sen sprang han hela vägen tillbaka. Flåsande berättade han vad han sett. Men självklart trodde ingen på honom. När han väl lyckats övertyga dem samlade sig gruppen en stund för att lugna ner sig. Sedan tog de Gunillas gamla PV för att köra till stationen.

Efter att ha lyckats köra vilse en gång kom de i varje fall fram till växlingsområdet bredvid stationen. Utan att någon hindrade dem utförde de sen den första svenska avrust­ningsaktionen.

Säkerhet och infiltration

Ett effektivt sätt att förlama en grupp är att sprida ut ryktet att den är avlyssnad eller infiltrerad. Ännu effektivare är att se till att en infiltratör eller mikrofon faktiskt avslöjas.

Peter Wright berättar i sin ”Spycatcher” att Sovjet effek­tivt använde en liknande taktik för att förlama den väster­ländska underrättelse‑ och säkerhetstjänsten på femtiotalet. De skickade över avhoppare som berättade om hur utbredd infiltrationen var i västvärldens säkerhetssystem. Peter Wright trodde från början själv på ryktet. Han arbetade då i det brittiska militära kontraspionaget MI 5, alltså deras säkerhetstjänst.

FBI utvecklade denna taktik och använde den effektivt när de under sextio‑ och sjuttiotalet med stor framgång för­sökte göra vänstergrupper mer sekteristiska. Den mängd av infiltratörer som avslöjades inom olika grupper i USA visar att polisen inte varit speciellt angelägen om att hålla infiltra­tionsförsöken hemliga.

Samma metoder har också använts mot alternativrörel­sen. Orlandos Freezegrupp som fungerade som vår stöd­grupp vid plogbillsaktionen 1984 råkade ut för minst tre infiltratörer. Bruce Gagnon som avslöjade ett par av dem skrev ett öppet brev till polisen där han bad dem att istället ringa när de ville veta något.

Den fredsgrupp i Syracuse där jag under ett år var an­ställd, kunde under Carters presidentperiod få ut stora delar av FBIs register om dem. Reagan stoppade sedan den möj­ligheten. FBI‑registret var i varje fall lika tjockt som manu­set för denna handbok. Med jämna mellanrum hade de skic­kat infiltratörer. Några vänner till mig sa sig dessutom kun­na peka ut flera av dem.

Här anar vi problemet. Misstänksamheten gjorde att varje person som uppträdde lite underligt kunde få stämpeln på sig att vara infiltratör. Flera av oss ansåg lösningen var att fortsätta agera öppet. Om man blev osäker på hur mycket polisen visste kunde man ju skicka ett brev direkt till dem. Då slapp man tveksamhetens

Andra tyckte istället vi skulle agera mer ”professionellt”. Vi behövde vara mer försiktiga med vad vi sa, var vi pratade och vem vi pratade med.

Dessa två attityder leder till helt olika rörelser. Öppenhet är en förutsättning för demokrati. För att kunna ta förnufti­ga beslut måste man ju ha tillgång till all relevant befintlig information. Ett styrelseskick där några få har information som andra inte har tillgång till fungerar mer enligt principer­na för en upplyst despot än som en demokrati. Den demo­kratiska processen skärs av när man inte låter medborgaren eller medlemmen ta beslut enligt förutsättningarna för för­nuftiga beslut. En hemlig organisation har alltså svårt att behålla sin demokratiska dynamik. Då blir det också svårt för rörelsen att växa och få ett brett stöd. Detta gör det vik­tigt att bekämpa försök att göra en organisation mer sekte­ristisk och hemlig. Misstänksamheten hjälper bara dem som vill kontrollera rörelsen. Sen är det inte sagt att alla som önskar mer ”professionslitet” eller ”hemlighetsmakeri” är infiltratörer.

Eftersom civil olydnad bygger på öppenhet ska jag inte gå in på hur man skyddar sig mot bevakning. Jag ska snarare visa hur vanskligt det är att försöka skydda sig. Istället kan öppenheten neutralisera försök att manipulera och provoce­ra en motståndsrörelse.

Man skiljer på säkerhetstjänst och underrättelsetjänst. Dessa kan vara privata eller statliga. Vanligtvis sköter Utri­kesdepartementet, och militären den statliga verk­samheten. Men det finns också privata säkerhets‑ och un­derrättelsetjänster.

En säkerhetstjänst ska ansvara för säkerheten. Den privata säkerhetstjänsten har växt lavinartat under åttiotalet. Enligt artiklar i Veckans Affärers och Dagens Nyheter20 har den privata säkerhetsindustrin fler anställda än polisen. Stora organisationer som katolska kyrkan eller fackförbund kan också ha sina egna säkerhetstjänster.

Militärens och polisens säkerhetstjänster ska enligt tradi­tionen syssla med kontraspionage och dessutom se till att inte statsskicket hotas. Vanlig brottslighet hotar inget stats­skick. Därför bevakar de i huvudsak politisk verksamhet. Som exempel bevakar säkerhetspolisen både den svenska miljö‑ och fredsrörelsen. När detta avslöjades påpekade sä­kerhetspolisens chef, Mats Börjesson, att båda dessa rörelser borde känna en betydande tacksamhet för denna bevakning. Han ansåg att de behöver en säkerhetstjänst som skyddar dem mot en kommunistisk infiltrations.

En underrättelsetjänst ska, om den är värd sitt namn, spionera.

I praktiken går det inte att helt skilja säkerhetstjänst från underrättelsetjänst. Det är också svårt att definiera deras arbetsuppgifter.

Den avhoppade CIA‑agenten Philip Agee hävdar i sin dagbok att CIAs huvudsyften är tre: infiltrera, sprida desin­formation och spionera.

Infiltrationen riktar sig, enligt Agee, med stor framgång mot partier, ungdomsorganisationer, fackförbund, statliga organ och liknande. Syftet kan vara att styra organisationen vilket är relativt lätt med den hierarkiska struktur som är vanlig. Målsättningen kan givetvis också vara att helt enkelt skaffa information.

Ett dyrt sätt att infiltrera är att använda egen personal.

Vanligare är att förbisedda missnöjda personer stövlar upp på USAs ambassad och erbjuder sina tjänster. Enligt Agee är det inga större svårigheter att hitta personer med vacklande lojalitet, inte ens i fackförbund eller i vänsterpartier.

När vår stödgrupp, Orlandos Freezeorganisation, blev in­filtrerad användes poliser två gånger. Men vid ett tillfälle användes istället en som var anklagad för brott och som genom att göra polisen en tjänst ville slippa straff.

Den andre av CIAs huvudverksamheter är desinforma­tion. Läser man våra dagstidningar noggrant hittar man med jämna mellanrum artiklar som måste vara resultat av CIAs eller någon parallell grupps propagandaapparat. Ett relativt tydligt exempel är att uppgifter om övergrepp från länder och organisationer som går emot USA otroligt snabbt kom­mer in i våra tidningar. I östländer utvecklade medborgarna under diktaturperioden en förmåga att läsa mellan raderna för att genomskåda den massiva statliga propagandan.

Agee delar upp propagandan i tre kategorier. Vit propa­ganda är officiell. Grå propaganda sker via organisationer och individer som tycks vara självständiga. Svart propagan­da är information som är anonym eller kommer från falsk källa.

Desinformation kan vara både lögner och halvsanningar. De journalister och tidningar som utnyttjar informationen är vanligtvis inte medvetna om vilka syften de tjänar.

Målet med desinformation är att styra ett skeende i sam­hället. Den styrningen är ibland direkt och tydlig. Men den är ofta mer sofistikerad och indirekt. Den svenska säker­hetspolisen kan råka läcka ut att de har en lista över riks­dagsmän som besökt prostituerade. Detta blir då en påmin­nelse för alla politiker och höga tjänstemän: Om de sysslar med något de inte vill ska komma ut så gäller det att hålla sig väl med säkerhetspolisen.

De som kritiserar säkerhetstjänsten riskerar att råka ut för smutskastning eller avslöjanden. I Sverige har bland annat Carl Lidbom, Pierre Schori och Sverker Åström råkat ut för så kallade ”läckor” inom Säpo. Alla har de arbetat för Utri­kesdepartementet och på något sätt varit kritiska till säker­hetspolisen och försökt påverka dess arbete.

Även kritiska rörelser kan råka ut för liknande smutskast­ningskampanjer. Ett exempel är att extrema religiösa grup­per sprider pamfletter där det står att fredsrörelsen an­vänder djävulssymboler. Detta kan vara ett sätt att skapa en klyfta mellan fredsrörelsen och kyrkan. Ett radikalt sam­arbete skulle annars kunna vara en katastrof för det militära etablissemanget, eftersom kyrkan förmodligen är den rörel­se i västvärlden som har flest aktiva medlemmar.

En smutskastningskampanj som ska nå snabba resultat är ofta effektivast om den riktas mot ledarna i en rörelse. Flera så kallade skandaler kring Mahatma Gandhis och Martin Luther Kings privatliv kom från statliga propagandaorgan.

Också provokationer kan fungera som desinformation. Ett exempel är Gunnar Ekberg som arbetade för den svenska Informationsbyrån. Han infiltrerade under slutet på sex­tiotalet och i början på sjuttiotalet flera svenska Vietnam­ och Palestinagrupper. Genom att bland annat försöka föra in judefientlig propaganda i flygblad smutskastades Palestinarörelsen. Först och främst fungerade han dock som spion.

Spioneri är idag en stor byråkratisk verksamhet. Till stor del handlar det om att analysera information från tidningar eller offentliga källor. I Sverige har vi också en stark teknisk spaningsverksamhet med hjälp av radar, och avlyssning av kommunikation via radiovågor. Radiokommunikation spel­as in och sparas tills någon avslöjat eller knäckt koden.

En viktig källa för att få mer fullständiga uppgifter är in­formatörer. När jag studerade spanska vid ett universitet i Ecuador träffade jag svenska missionärer som själva läst spanska på en missionsskola i Costa Rica. De berättade att

CIA rekryterade informatörer och agenter bland de nord­amerikanska missionärerna på skolan. De svenska missionä­rerna kunde gissa sig till vilka kolleger som var rekryterade. En enkel metod var att fråga om de utsatts för rekryterings­försök. Om svaret var jakande men att de tackat nej var detta troligen sanning. Om någon istället inte ville prata om saken kunde denne vara rekryterad.

En liten underrättelsetjänst som den svenska får förmod­ligen mest informationen från öppna källor och bytesverk­samhet med andra spionorganisationer. Bytesverksamheten är vanligtvis ett rutinmässigt överskickande av analyser och information. Då är det underförstått att gentjänsten är lik­nande information plus en viss lojalitet. Men viktig specifik information kan också marknadsmässigt bytas mot andra gentjänster.

Om Sverige vill vara en trovärdig samarbetspartner kan vi få lämna ifrån oss information om svenska flyktingorgani­sationer, partier, fackförbund och proteströrelser. Ett litet land kommer ganska snart i en farlig beroendeställning om det vill samarbeta med en stormakts säkerhets‑ eller underrättelsetjänst. Inom den svenska säkerhetspolisen hävdar man till och med att det skulle förlama vitala delar av deras verksamhet om CIA slutade att ge dem information. Detta skedde också efter att den svenska regeringen 23 februari 1979 protesterat mot att FBI använt en hög svensk polistjän­steman för spionage mot bland annat Irakiska medborgare. Händelsen fick tonas ner för att de svenska relationerna med CIA skulle förbättras igen23.

När jag bodde i USA träffade jag en man från Irak som arbetat för sitt lands underrättelsetjänst i Köpenhamn. Hans jobb hade varit att byta uppgifter med de skandinaviska sä­kerhets‑ och underrättelsetjänsterna.

Bevakningsmetoder

Ickevåldets styrka kommer bland annat från att inte spela efter motpartens regler. För att visa hur svårt det faktiskt vore att börja leka samma lekar som våra privat eller offentligt anställda spioner, ska jag antyda hur professionell kurragömma kunde gå till för ett par decennier sedan. Syftet med kapitlet är alltså inte att vi ska lära oss skydda oss mot bevakning (det kan jag inget om) utan att inte låta oss styras av bevakning, alltså att inte underordna sig genom att bli hemlighetsfull och omöjliggöra för medborgare att kritisera och kontakta oss.

William J Davis är en präst som undersöker privat och statligt spionage mot kyrkor och solidaritetsgrupper i USA. Han visar exempelvis att den snabba tekniska utvecklingen gör avlyssning till enkelt rutingörats. Genom att använda liknande teknik som televerkets telefonsvararservice kan man snabbt avlyssna olika telefoner runt om i landet, även telefonkiosker på gatan.

Datorer kan med hjälp av förbestämda lösenord som exempelvis ”motstånd” eller ”Centralamerika” spara och sortera inspelningarna eller sudda ut dem om de är ointressan­ta. Med hjälp av denna teknik är det möjligt att avlyssna ett fackförbunds alla medlemmar även om de uppgår till flera hundra tusen. Vid massavlyssningar med hjälp av datorise­rade lösenord suddas självklart de flesta inspelningar bort efter en viss tidsperiod. Bara de som datorn anser intressan­ta bevaras och avlyssnas.

Telefoner kan även aktiveras som avlyssningsmikrofon när luren är pålagd. Den person som vill avlyssna någon ringer upp denne. När luren lyfts är omvandlingen klar. Det går sen att i fortsättningen avlyssna vad som sägs i rummet.

Peter Wright beskriver ett annat sätt att omvandla en vanlig telefon till avlyssningsanordning. Genom att rikta en kraftig radiosignal från ett relativt kort avstånd mot telefo­nen så aktiveras luren.

När en televerksarbetare installerade en telefon visade han mig ett av sina standardinstrument. Det kände av spän­ningen i telefonledningarna. De svaga strömimpulserna för­stärktes sen för att kunna driva en liten högtalare. När han höll instrumentet intill en vägg kunde han höra var led­ningarna gick. Men han kunde dessutom höra vad som sa­des. Detta instrument skulle vem som helst kunna använda. För den mer professionelle finns möjligheten att skicka sig­nalen vidare på telefonnätet till en bandspelare.

Ett enklare sätt är att sända iväg signalen med en liten radiosändare. En vanlig sådan konstruktion som är lätt att bygga själv, sänder på 103 megaherz (miljoner svängningar per sekund). Något som skapat en viss irritation hos de som buggat folk här i Göteborg och munterhet hos de som bug­gas, är att Svenska Arbetsgivarföreningens propagandaradio, City Etthundratre, sänt på nästan samma frekvens.

Avlyssning kan också ske genom att fånga upp vibratio­nerna av din röst från möbler eller fönster. Detta går exem­pelvis att göra med hjälp av en laserstråle eller genom att trycka en känslig mikrofon mot den vibrerande ytan.

De som för några år sedan sökte upp dissidenter i öst­länderna kunde råka ut för att dessa skruvade upp radion, riktade högtalarna mot fönstren och taket. Sedan började de viska. Men flera var öppnare. De uttalade sig regel­bundet offentligt. På så sätt ville de vänja folk vid att uttryc­ka sig fritt utan rädsla. I slutet på åttiotalet och i början av nittiotalet slog detta verkligen igenom och medborgarna gav sig själva yttrandefrihet. Samtidigt som yttrandefriheten ökade minskade dissidenternas betydelse.

En aktiv bevakning kan förutom avlyssning också innebä­ra att någons post öppnas. En vän i USA fick aldrig post på lördagarna. Detta var mycket underligt eftersom alla hennes grannar fick det. Dessutom var hon aktivist och fick ovan­ligt mycket post. Bland annat hjälpte hon plogbillsrörelsen att undersöka militärbaser. Dessutom hjälpte hon flyktingar att gömma sig. Hon misstänkte därför att hennes post rutin­mässigt granskades. Eftersom hon bodde i en liten by hade

den lokala polisstationen knappast någon större verksamhet igång på helgerna. Helgposten skulle därför tålmodigt få vänta till måndagen innan den kunde undersökas.

Sambandet var så tydligt att det verkade som om brev­sprättarna ville att hon skulle känna till bevakningen. Det var i så fall ett sätt att kontrollera henne snarare än att beva­ka henne.

Kuvert kan öppnas med hjälp av en ångande kaffekittel. Om kuvertet är tejpat gäller det, enligt Peter Wright, att hitta en liten öppning. En kluven bambusticka sticks in. När brevpapperet sitter i skåran så rullas brevet upp på stickan innan den dras ut. Om inte heller detta går får man helt enkelt riva upp kuvertet och senare tillverka en kopia av det.

Traditionell skuggning kan avslöjas genom fällor. Enklast är att gå in i en återvändsgränd och vända. Ett annat sätt är att placera ut vänner utmed sin färdväg. När man plöts­ligt går åt ett annat håll eller vänder sig om kan ens vänner eventuellt upptäcka en skugga på dennes reaktioner. På så sätt kunde man på Sovjets Ambassad i London under fyrtio­ och femtiotalet veta vilka som rutinmässigt bevakade de anställda.

Peter Wright berättar att när skuggningen absolut inte får avslöjas kan man använda personer som bara en kort stund hänger på sitt offer. Om denne viker av följer man inte efter. Då behöver man inte heller göra snabba amatörmässiga hopp in i trappuppgången när offret vänder sig om. Med hjälp av ett kommunikationssystem och en karta kan man be andra ta över vid nästa gata.

William J Davis tar upp möjligheten att med hjälp av en specialbyggd kamera följa fotspåren på den man skuggar. Dessa gäckande skuggor kan dessutom hänga en liten sändare på offret. Sedan kan de gå hem och spela domino samtidigt som fjällvandringen eller tågluffen registreras på en karta.

Under ett besök på andra sidan Atlanten blev Peter Wright förvånad över all teknisk utrustning de nordameri­kanska kollegerna hade tillgång till. Ännu mer förvånad blev han över att de inte i någon större utsträckning utvecklade den själva. Det var den privata säkerhetsindustrin som prac­kade på dem allt krafs.

Davis hävdar till och med att bilar som används för skugg­ning kan ha omkopplare för sina strålkastare. När man svänger av till en annan väg kopplar följarbilen om sina strålkastare. En annan bil tycks då ligga bakom.

Ett något mer realistiskt alternativ vid skuggning är att använda flera bilar som byter av varandra. När den skuggade svänger tar en bil längre bak över.

En aktiv bevakning är dyr. Förmodligen används den inte i någon större utsträckning mot ickevåldsrörelsen. Och när den upptäcks så kan syftet lika gärna vara att få oss mer misstänksamma mot varandra som att skaffa information.

En anställd på Bofors fick av säkerhetsavdelningen reda på att alla ‑ även stödpersonerna ‑ i en svensk plogbills­grupp var registrerade. Hur hade de fått reda på vilka som var med? Lika viktigt är att fråga sig hur vi kunde få reda på registret Var läckan medvetet planerad? Eller var den bara falsk desinformation för att göra oss paranoida?

Själv brukar jag förutsätta att storebror kan se allt. Troli­gen är han inte speciellt intresserad. Men så länge jag inte är rädd för hans kunskaper är dessa sällan ett hot mot mitt arbete.

– Men’ invänder någon eftertänksam läsare. Hur ska man då kunna gömma flyktingar eller kanske komma med någon lite mer avslöjande överraskning?

Man måste skilja på polis och säkerhetstjänst. En säker­hetstjänst har knappast någon större anledning att avbryta civil olydnad. Då skulle de bara avslöja sig själva. Detta gäl­ler både statlig och privat säkerhetstjänst. Att veta vad som händer är för dem viktigare än att riskera att avslöja sin bevakning. Dessutom kan det vara politiskt känsligt om den offentliggörs.

Den ordinarie polisen i sin tur har sällan de resurser eller tillstånd som krävs för att bevaka alternativ‑ eller solidari­tetsrörelsen. Systrarna i Alsike kloster utanför Uppsala har vittnat om vissa undantag. De blev stoppade när de körde en flykting till ett nytt gömställe. Förmodligen hade polisen fått reda på flyttningen genom att avlyssna ett telefonsamtal precis innan. Detta är nog snarare ett undantag än en regel. Den ordinarie polisen kan inte utan vidare få tillstånd att avlyssna människor som gömmer vanliga flyktingar. Men det finns faktiskt flera uppmärksammade exempel på att poliser avlyssnat olagligt.

Vilka gränser har då öppenheten?

När det gäller undersökningar eller överraskningsaktioner kan det vara befogat med en tillfällig försiktighet. Man bör inte heller nämna flyktingars gömställen på telefon. Efter­som säkerhetstjänster byter information med varandra ska man också vara försiktig med uppgifter om grupper och individer som kämpar i hårda diktaturer. Man får dessutom vara försiktig med känsliga adresslistor när man åker mellan länder. Någon nitisk tulltjänsteman kan ju få för sig att de­ras överordnade skulle vara intresserad.

Även om någon tillfälligt anser sig behöva hemlighålla exempelvis en undersökning så är det viktigt att snart of­fentliggöra alla kontroversiella handlingar. Andras möjlighet att kritisera och påverka medan en verksamhet pågår är nödvändig både för demokratin och för att undvika utveck­landet av en sekteristisk moral.

 

Motståndets uttryck:

Om Aktionsformer

Handling

Det gick upp för mig ganska sent att aktion på andra språk bara betyder handling. I svenskan betyder ordet snarast en offentlig politisk manifestation som görs av medborgarna. Eller också menar man en undercover operation utförd av någon suspekt spion.

Jag hade respekt för ordet. Aktion var något som andra gjorde. Inte jag. När jag lärde mig engelska tappade jag den respekten. Det var bra. Handlingar gör man varje dag.

Så länge man inte bor på en öde ö är man politisk delak­tig. Vi arbetar och konsumerar och håller på så sätt sam­hället igång. Politiska aktioner blir då något som man gör till vardags. Tyvärr är väl de politiska konsekvenserna inte alltid så positiva. Eftersom inget system är perfekt och sam­hället faktiskt hålls ihop av det dagliga samarbetet mellan oss medborgare så bör olydnad också bli en vardaglig hand­ling.

Ett syfte med civil olydnad är att vi ska tappa respekten för aktionen. Politik är inte vad andra utövar vid speciella högtidliga tillfällen. Politik kommer ur våra vardagshand­lingar.

Följande två avsnitt om aktionsformer och hur man prak­tiskt genomför en aktion hör ihop. Förutom an beskriva olika typer av aktioner och vad dessa kan vända sig emot, ska jag diskutera vem de vänder sig till och hur det med hjälp av symboler och aktionskampanjer kan bli möjligt att överhuvudtaget få något sagt.

Gästfrihet till flyktingar som gömmer sig

(Tidigare hette detta kapitlet ”Gömma flyktingar” men det är ju ett paternalistiskt sätt att uttrycka sig där flyktingen blir objekt – som om det skulle vara vi som gömde flyktingen, när hon egentligen är gäst hos oss eller gömmer sig själv hos oss.)

Kan flyktingar få asyl med hjälp av öppen civil olydnad? Både de som själva gömmer flyktingar och de som tar beslut om asyl har varit tveksamma. En svensk invandrarminister påstod exempelvis för vår största morgontidning att in­vandrarverket inte påverkas av att människor hjälper flyktingar genom att gömma dem. Men han gav en alltför nega­tiv bild av verket.

Hösten 1988 intervjuade jag två bekanta för en undersök­ning om att gömma flyktingar. De hade tillsammans gömt tjugotre personer som fått utvisningsbeslut. Av dem hade en från Chile utvisats. Resten hade fått uppehållstillstånd. Invandrarverkets tjänstemän behöver alltså inte vara så omänskliga som ministern tycks vilja hävda. Visst påverkas de precis som vi andra av att människor visar sin solidaritet.

De båda gömmarna berättade att även många poliser vi­sat sin solidaritet. En av de två blev stoppad när han smugg­lade två kurdiska pojkar från Danmark till Sverige:

–  Om ni lyckats ta hand om pojkarna ända hit kan ni nog ta hand om dem även i fortsättningen, sa polisen och lät dem åka vidare.

De som gömmer flyktingar i hemlighet hjälper många enskilda flyktingar att komma undan förföljelse och få asyl. Men problemet är att gömmandet då bara blir en humani­tär handling. Eftersom det inte varit offentligt påverkar det inte lagar och praxis i någon större utsträckning.

Svårigheten med civil olydnad å andra sidan är att den är öppen. Flyktingar vågar sällan riskera att bli tagna. De som utvisas kan ju bli förföljda och eventuellt dödade.

För att inte i all framtid behöva gömma flyktingar bilda­des därför den nordamerikanska Fristadsrörelsen i början av åttiotalet. Rörelsen försökte kombinera två traditioner; att ge fristad åt förföljda och att öppet bryta mot orättfärdiga lagar. Traditionen att gömma flyktingar sträcker sig långt tillbaka i tiden. Maria och Josef som fick fly till Egypten och Moses i vassen är två kända exempel. Civil olydnad är där­emot en modernare företeelse.

Rörelsens idé är att en grupp öppet ger fristad åt en eller flera flyktingar som hotas av utvisning. De upphäver alltså utvisningsbeslutet för dem och tar istället själva ett nytt beslut. Detta redovisas offentligt. Samtidigt förhandlar de med myndigheterna för att kunna ta ett gemensamt beslut. Under tiden gömmer sig flyktingarna. Fristadsgruppen har ansvaret för att ordna gömställen, stödja flyktingarna och förhandla. Detta kombineras sedan med olika öppna aktio­ner.

Bara några år efter starten fanns i USA ungefär 300 fri­stadsgrupper. Många var kyrkor. Men även synagogor och solidaritetsgrupper har öppet gett fristad. I Sverige startade rörelsen våren 1988. Den första svenska fristadsgruppen var en facklig lokalavdelning i Bohuslän.

En rörelse som har nära kontakt med Fristadsrörelsen i USA men ännu inte kommit till Europa är den Underjordis­ka Järnvägen.

Under slaveriets tid byggde så kallade abolitionister upp en underjordisk järnväg i USA. Sitt namn hade de fått för att de ville avskaffa slaveriet. Dessa järnvägar, som bestod av gömställen, hjälpte slavar att fly till nordstaterna. Ofta fick de bo några dagar eller veckor på varje ställe innan de flyttade vidare.

Under åttiotalet byggdes denna underjordiska järnväg återigen upp. Nu hjälper man istället flyktingar från Cen­tralamerika att fly till USA eller vidare till Europa och Ca­nada. Till stora delar är denna rörelse självständig. Men den har ett nära samarbete med Fristadsrörelsen i USA.

En vän till mig organiserade delar av en underjordisk järn­väg i staten New York. Hon kände en bonde som lovade

ge husrum och arbete åt flyktingar under kortare perioder. En annan hade bil och kunde köra. Några kunde ställa upp med en säng ett par nätter. Vid gränsen till Canada tog and­ra över som kunde hjälpa flyktingar över gränsen eller skaffa fram visum och andra papper.

Människor som flyr är nervösa och löper stor risk att av­slöja sig. Det är lätt att se när någon är rädd. Risken för misstag ökar dessutom om de är ensamma. Det är inte så lyckat om en flykting åker vilse. Därför är det viktigt att andra följer med på resor eller vid förflyttningar till nya gömställen.

Varken Fristadsrörelsen eller den Underjordiska Järnvägen är organisationer. De är nätverk av självbestämmande grupper. Det finns alltså inte någon styrelse eller några stadgar. Men några av oss som startade Fristadsrörelsen i Sverige lyfte fram några förslag på riktlinjer för en lokal Fristadsgrupp.

Fristadsgruppens ansvar

1 Människor går före rörelsen.

Att hjälpa enskilda människor och familjer går före den politiska målsättningen att förändra lagar och praxis. Därför bestämmer alltid flyktingarna själva om de ska använda sig av fristadsrörelsens eller något annat arbetssätt. De har ock­så rätt att vara informerade i allt som rör deras säkerhet och framtid.

2 Frivillighet och demokrati.

Alla som hjälper till har rätt att veta vad de ger sig in på. Men detta behöver inte betyda att alla känner till gömstäl­len eller namn på andra inblandade.

Flyktingarna har alltid vetorätt gentemot beslut som rör dem.

3 Uthållighet och ansvar.

Att gömma flyktingar är en allvarlig och ansvarsfylld upp­gift. Att låta sig gömmas innebär att vara utlämnad och rädd. Det kan därför vara förhastat att dra med så många som möjligt i arbetet. Om folk gör sådant som de egentligen inte är redo för ökar riskerna. Dessutom måste ju flyktingar­na kunna lita på att de får hjälp tills behandlingen av deras ärende är klart.

4 Säkerhet och tillit.

De som gömmer flyktingar hemma hos sig kan tyvärr inte berätta detta för vänner, grannar eller släktingar. Man ger dem då ett förtroende och ansvar som de kanske inte har tillräcklig erfarenhet av att ta. Flyktingar som riskerar sin frihet och sitt liv måste kunna ha förtroende för sina värdar.

Man behöver dock vanligtvis inte gömma flyktingen för sina vänner och grannar. Det räcker oftast med att presente­ra sin vän som asylsökande. Eventuellt kan ett smeknamn användas.

5 Ärlighet.

Varje fristadsgrupp bygger upp den grund som senare grupper ska kunna stå på. För att skapa förtroende och re­spekt är det nödvändigt att alltid ge korrekta uppgifter till polis, myndigheter och massmedia.

Uppgifter som inte får komma ut vägrar man artigt att svara på.

6 Ideell rörelse.

Fristadsrörelsen är en folkrörelse som bygger på solidari­tet. En fristadsgrupp tar aldrig betalt av flyktingarna för den hjälp man ger.

Erfarenheter och råd

Risken att polisen ska ta en flykting är störst vid själva utvis­ningsbeslutet. Det är dessutom svårt att veta när beslutet är taget. Man behöver alltså komma på ett sätt att få reda på när det är dags för flyktingen att gömma sig. Ett sätt är att två flyktingar byter bostad med varandra. Ett annat är att den adress myndigheterna känner till inte är flyktingens hem. Istället bor någon i stödgruppen där. I båda fallen får man automatiskt veta när polisen börjar leta.

De som ska gömma flyktingar bör inte tillhöra deras när­maste kontaktkrets, typ släkten eller språkläraren. Det är dessutom ofta farligt om flyktingarnas vänner eller släkting­ar känner till gömstället. Dessa är de första som förhörs el­ler bevakas.

Människor som gömmer sig måste alltid ha adresser till alternativa gömställen om något händer när de är ensamma. Vid ett tillfälle ringde någon på dörren. Flyktingen som då var ensam trodde det var polisen och klättrade ut genom fönstret. Han irrade omkring på stan ett bra tag innan gruppen hittade honom.

Man ska aldrig släppa in poliser som letar efter flyktingar i sin bostad, inte ens om dessa gömmer sig någon annan­stans. Men vi önskar ofta visa att vi är oskyldiga. Om polisen kommer hem så bjuder vi därför in dem. Detta gör att poli­sen genom uteslutningsmetoden lättare får reda på var flyk­tingarna verkligen bor. Om polisen tränger sig in så kan man ringa efter vittnen. Det kan också finnas en möjlighet att fotografera och offentliggöra händelsen. För säkerhets skull kan de efterlysta flytta från orten tills allt lugnat ner sig ifall polisen aktivt söker efter dem.

Man bör undvika att ha adress eller telefonnummer till gömstället på sig eller i sin bostad. Det är istället enkelt att använda telefonkatalogen eller andra liknande adresslistor med många personer.

Det har hänt i Uppsala att nitiska poliser avlyssnat telefoner för att spåra gömda flyktingar. Namnet på gömstället ska därför inte nämnas på telefonen. Det kan också vara farligt att ringa direkt till gömstället. Ett annat misstag är att ge tidpunkter för eventuella förflyttningar. Måste man ändå ringa gömstället eller diskutera känsliga frågor går det ju alltid att hälsa på en snäll laglydig bekant. Det måste väl finnas någon i vänkretsen som inte är misstänkt för någon­ting, och vars telefon är garanterat fri från buggar.

I alla deckarfilmer ringer hjälten från automater. Det fun­gerar säkert men är väl inte så bekvämt. Nuförtiden går det dessutom att på kort tid avlyssna mängder med automater. Själv tror jag knappast polisen använder dessa resurser för att jaga flyktingar.

Familjer som ska inställa sig hos en myndighet för att de exempelvis har anmälningsplikt kan gå i olika omgångar. Men vid ett sådant tillfälle skuggades en kvinna från polis­stationen. När sedan hennes man anmälde sig greps båda. Skuggning är troligen inte speciellt utbrett. Om man ändå misstänker det så kan man alltid försöka använda de meto­der att avslöja skuggning som jag nämnt tidigare.

En ensam efterlyst flykting ställs inför ett svårt dilemma om denne behöver inställa sig hos en myndighet. I Värnamo gillrade polisen en fälla. Stödgruppen hade fått fram ny viktig information. De ansåg att de nya bevisen var så starka att polisen helt säkert skulle skicka ärendet tillbaka till in­vandrarverket. Polisen höll med dem. Men dessa ville att flyktingen själv skulle lämna över dokumenten. När han efter ett par dagar kom till polisstationen bröt de överens­kommelsen och arresterade honom. Strax efter utvisades han utan att dokumenten skickats över till Invandrarverket.

Parallellt med själva gömmandet måste självklart asyl­ärendet föras framåt. Detta kan handla om att hitta en an­nan advokat som har mer tid och intresse eller att skaffa fram nya dokument. Ofta ökar man det moraliska trycket på myndigheterna genom olika aktioner. Den moraliska pressen kan även stärkas när allmänhetens stöd ökar.

Hungerstrejk har varit ett vanligt medel bland flyktingar. Dessa är ju ofta desperata och livrädda för att bli utvisade. Då tycks hungerstrejken vara den sista utvägen. Problemet är att det kan uppfattas som utpressning. ”Om du inte änd­rar dej så dör jag”. Hungerstrejk kan därför få en direkt negativ effekt. Motparten låser sig. En tidsbegränsad fasta är ofta ett effektivare medel. Det ger mer uttryck för hopp och kampvilja än desperation.

Det juridiska arbetet som syftar till att komma överens med myndigheterna kan stöta på vissa hinder. Vanligt är att flyktingen inte lämnat fullständiga uppgifter under polisför­höret. Detta kan bero på att denne vill skydda vänner eller släktingar som är kvar i hemlandet. Ett annat skäl kan vara ångest eller skamkänslor. Det händer ofta att flyktingar väg­rar avslöja att de blivit torterade. Det är ännu mindre chans att de vill visa upp sina tortyrskador.

Ibland ger flyktingar fel uppgifter under förhör. En flyk­ting flyr ju från polisen och är van att misstro dem. Om information läcker ut riskerar vännerna att avslöjas. Natur­ligt nog kan de även vara uppskärrade för själva flyktens skull och därför uppträda förvirrat och motsägelsefullt.

Ytterligare svårigheter under förhör är klass och kultur­skillnader. Flyktingar från fattiga områden kan ha fått fly för att de protesterat mot någon tjänsteman eller arbetsgivare. Då är de kanske inte aktiva i en organisation och därför inte speciellt politiskt skolade. De passar helt enkelt inte in på våra fördomar om hur en politisk flykting ska tänka och uppträda.

Samma svårighet uppkommer när någon behöver fly för att en släkting varit politiskt aktiv. När jag var i Chile 1988

hjälpte några vänner en familj att fly till Canada. Familjens äldsta dotter som inte ens bodde hemma var politiskt aktiv. Hon hade kontakter och klarade sig bra. Men säkerhetspoli­sen kom med jämna mellanrum hem till familjen och miss­handlade dem. Till och med hembiträdet blev misshandlat. Hämnden drabbar ofta dem som inte själva är aktiva.

Det juridiska arbetet får därför börja med att reda ut vad som hänt och inte hänt. Allt som man vill lyfta fram för myndigheterna bör bevisas med olika dokument. Dessa kan röra själva flyktingen eller vara bevis på att det förtryck som flyktingen berättar om faktiskt förekommer.

Ett vanligt problem för flyktingfamiljer är att de regel­bundet behöver få tag på pålitliga läkare. Barn blir ju ”alltid sjuka”. Läkare kan dessutom vara viktiga för att dokumen­tera flyktingens tillstånd.

Rädslan för att bli hemskickad förbättrar naturligtvis inte tillståndet. Isoleringen när man gått under jorden ökar pres­sen. En bekant som gömmer flyktingar anser att familjer med barn är de idealiska gömmarna. Då är det alltid någon som har ork och tid att vara lite sällskaplig. Det är dessutom större chans att man är hemma om något händer.

De som en gång hjälpt flyktingar önskar ofta arbeta vida­re med solidaritetsarbete. Många som är aktiva i den Under­jordiska Järnvägen eller Fristadsrörelsen arbetar därför också för att människor ska slippa fly. En rörelse som försöker förhindra krig innan det brutit ut är Löfte om motstånd.

Löfte om motstånd

Sommaren 1983 flyttade jag till Syracuse i staten New York. Många av oss som arbetade med solidaritetsarbete trodde på den tiden att USA skulle invadera Nicaragua. In­nan jag kom till USA hade jag diskuterat med flera vänner om möjligheten att genom civil olydnad hindra en invasion innan den bryter ut. Det borde vara möjligt att få en rege­ring att åtminstone tveka inför sitt ödesdigra beslut. Tänk om man kunde få tillräckligt många att i förväg öppet lova att göra civil olydnad om en stormakt med egna trupper gick in i ett land

Trots flera missförstånd när jag, med mina på den tiden nästan obefintliga kunskaper i engelska, försökte förklara idén blev många intresserade. Tyvärr omformulerade en anonym provokatör förslaget och skickade in det till en na­tionell kongress för fredsorganisationerna i USA. Provokatö­ren föreslog att förberedelserna skulle ske i hemlighet. När invasionen inleddes skulle man blockera alla städer med hjälp av bilar. Detta var självfallet att sabotera hela poängen med mitt förslag. Öppenheten var ju förutsättningen för att löftet om civil olydnad i föreäg skulle påverka myndigheter­na. Dessutom skulle bilblockaden troligen vänt opinionen mot oss och inte mot invasionen.

Det anonyma förslaget blev en skandal. Vem hade skrivit det? Misstänksamheten skapade spänningar i solidaritets­rörelsen. En del trodde först att det var jag. Själv tyckte jag detta var ytterst pinsamt.

Den anonyma provokatören avslöjades aldrig.

Inte skulle det varit speciellt lyckat av mig att fortsätta driva mitt ursprungliga förslag. Jag la ner försöken och ägna­de mig åt kampen mot kärnvapen istället.

Men andra hade funderat i liknande banor. Sommaren åttiofyra bildades Löfte om motstånd av flera solidaritets‑ och fredsgrupper tillsammans. Tusentals människor skickade ett skriftligt löfte till Vita Huset där de lovade utföra civil olyd­nad om USA invadera Nicaragua. En plan var att ockupera sina politiska representanters kontor. En annan var att ocku­pera militära träningsläger.

Lokala löfte‑om‑motståndsgrupper bildades och inom ett par år hade mellan trettio‑ och sextiotusen människor lovat att gå i fängelse om det behövdes för att skydda Nicaragua. Varje gång Kongressen höjde bidraget till kontrarevolutio­närerna aktiverades kontaktkedjorna. Vid flera tillfällen ar­resterades tusentals människor. Om USA gått in i Nicaragua hade regeringen fått känna av en olydnadskampanj som skulle fått Vietnamprotesterna att verka ganska blygsamma i jämförelse.

Jag satt i fängelse under uppbyggnadsskedet av Löfte om motstånd. Men jag har för mig att ett råd bildades som be­stod av representanter för olika rörelser. Detta råd kunde aktivera kontaktkedjorna på ett nationellt plan. De person­liga dokumenten där man lovade utföra civil olydnad skicka­des till en central adress för att kopieras och sedan överläm­nas till myndigheterna.

På det lokala planet bildades vängrupper och koordineringsråd som hade full frihet att utföra aktioner när de såg behovet.

Det viktigaste organisatoriska arbetet var att bilda vän­grupper och träna alla som skrivit på löftet. Ickevåldsträ­ningen var en av förutsättningarna för att kampanjen inte skulle riskera att urarta.

Idén med ett löfte om civil olydnad är idealisk för solidari­tetsrörelsen. De västerländska stormakterna har multinatio­nella företag utspridda över världen. Dessa och ambassader­na är tänkbara mål för aktioner om de trappar upp förtryc­ket i något land.

Några kanske invänder att det blir svårt att göra motstånd här i västvärlden när socialistiska länder utövar förtryck. Men icke’ Även Ryssland och Kina har verksamheter i väst vilka skulle kunna passa för civil olydnad. Exempel är handel.

En variant på metoden är att utlova motstånd om inte en verksamhet upphör inom en viss tidsperiod. Den bör i så

fall också bli användbar för annat än solidaritetsarbete, som exempelvis i kampen mot miljöförstöring.

Två fallgropar som uppmärksammades ganska tidigt i den nordamerikanska löfteskampanjen var att kontaktnätet inte fick aktiveras för ofta, men inte heller alltför sällan. Då skul­le rörelsen försvagas. Därför kan man inte ensidigt använda den här metoden. Den bör kombineras med andra former av motstånd.

Plogbillsaktion

Plogbillsrörelsen kan förstås som en kampanj för att avrusta vapen och utmana andra att göra detsamma. Aktionerna är inspirerade av ett par gamla judiska profetior troligen från sjuhundratalet före Kristus. Profeter var en grupp männi­skor som genom att tolka sin verklighet anade vart utveck­lingen var på väg. Med olika dramatiska, ofta bisarra aktio­ner, försökte de tala om vad som behövde göras för att styra utvecklingen rätt. De sågs som samhällskritiska uppviglare vilka kritiserade folket eller makten. De hävdade rätten och bekämpade orättvisan. Därför blev de regelbundet fängsla­de och avrättade av makthavarna eller lynchade av folket. Den profetiska rörelsen etablerades och många profeter gick därmed maktens eller den allmänna opinionens ärenden. Idag har den profetiska uppgiften tagits över av bland annat freds‑ och miljörörelsen.

De profetior som enligt traditionen förknippas med Mika och Jesaja är hoppfulla visioner om ett rättfärdigt samhälle. ”Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall ej mer lyfta svärd mot var­andra och inte mer lära sig stridand. Den ena profetian läg­ger till att då ska var och en ”sitta under sitt vinträd och sitt fikonträd, och ingen skall förskräcka” dem26.

Det går att vaska fram sju förutsättningar för rättvisa och fred i dessa texter. Dessa lyfter vi fram under aktionerna med hjälp av olika symboler:

1 Förstörelsen av vapen.

De flesta grupper begränsar avrustningen till några få va­pendelar för att kunna inspirera andra att fortsätta avrust­ningen. Själva begränsningen är en symbol för att ”vi inte ensamma kan nå en slutgiltig nedrustning. Din hjälp be­hövs.”

Efter att avrustat en Boforskanon i Kristinehamn 1989 fick de två plogbillsaktivisterna ett kritiskt brev från en fredsarbetare. Hon var besviken över att de bara avrustat en kanon. Varför hade de inte oskadliggjort alla fem som råkade finnas på platsen? Hennes reaktion är halva förut­sättningen för avrustning. Avrustning blir verklig när hon förstår att det inte går att lämna över ansvaret. En plogbills­aktion måste vara ofullbordad för att hindra oss från att se plogbillsaktivister som våra ställföreträdande representan­ter.

Vid något tillfälle har dock en kärnvapensilo helt tagits ur bruk efter aktionen. Och när en grupp som kallade sig Avco Plowshares avrustade datautrustning, med hjälp av hammare försenades utvecklingen av ett nyare effektivare kärnvapen. Slutsatsen blir att vi vanliga medborgare faktiskt kan påbörja nedrustningen.

2 Skapandet av något som kan föda människor.

Att aktionerna är konstruktiva snarare än destruktiva lyfts fram genom att vi avrustar vapnen med vanliga snickar­hammare. Vi använder också symboler som lyfter fram li­vets värde och våra möjligheter att vårda istället för att dö­da, som exempelvis Stellan Vinthagens plantering av ett träd i samband med sin aktion i Västtyskland.

3 Att inte bruka våld.

4 Att vi inte ens ska lära oss använda våld mot andra. 5 Och inte heller förbereda oss för krig.

Ickevåld är grunden för varje plogbillsaktion. Ingen av oss kan säga att vi är befriade från våldet. Därför krävs en av­rustning av oss som individer, av gruppen och av våldet i samhället.

6 Var och en måste dessutom ha tillgång till föda.

Fred innebär att alla grundläggande behov som föda och husrum måste tillfredställas. Rättvisa och fred förutsätter varandra.

7 Och till sist att inte vara rädd inför andra människor.

Genom att stanna kvar på aktionsplatsen gör vi oss sår­bara inför lagen och våra medmänniskor. På så sätt försöker vi övervinna rädslan. Denna rädsla tvingar oss annars att ständigt skydda eller rusta oss inför vår nästa.

Dessa aspekter på arbete mot våld täcker självklart inte hela syftet med en plogbillsaktion eller all den symbolik som används. Varje aktion skulle behöva en egen bok för att ge en någorlunda heltäckande bild. Plogbillsgrupperna ger ibland faktiskt ut egna böcker för att även andra än de in­blandade domarna, åklagarna, arbetarna eller militärerna ska kunna vara med och diskutera aktionens budskap. I någ­ra fall har även filmer gjorts.

Men de viktigaste medierna för att dialogen ska nå ut till en vidare krets är annars personliga möten, samtal och in­bjudningar till nya avrustningsaktioner.

Ar det förresten någon av er läsare som har tid den…?

Avrustning

En kontroversiell diskussion kring plogbillsaktioner är för­störelsen av vapen. Det finns flera skäl till att rörelsen kon­sekvent prioriterar denna handgripliga avrustning.

Innan jag går in på dessa ska jag som bakgrund lyfta fram två olika förutsättningar för motstånd.

I en samhälle där staten har haft totala anspråk, som i Sovjet, handlar den grundläggande kampen om att bryta denna dominans.

Under våren 1987 intervjuade jag flera oppositionella, så kallade dissidenter, i Ungern. Gemensamt för de flesta var att de drev två frågor: Rätten att yttra sig, och att få tjäna sitt eget levebröd. De stödde alltså egenföretagarna. Kam­pen var hela tiden riktad till folket. Om folket sa vad de tyckte och tänkte skulle yttrandefriheten redan vara genom­förd oberoende av lagarna.

Som vi sett har lagen efterhand bekräftat den rätt som folket i Osteuropa redan tagit sig. Det är inte så svårt att i dissidenternas metod se parallellen till Plogbillsrörelsens strävan att få folk att avrusta vapen.

Men syftet med det här exemplet var snarare att belysa skillnaden gentemot väst. Vårt samhälle är pluralistiskt. Sty­randet är uppdelat mellan olika institutioner, som staten och de privata företagen. Ingen institution gör anspråk på heltäckande kontroll.

Det finns dock en annan förutsättning som styr det kapi­talistiska samhället som helhet. Det är den privata egendo­men. Rätten till den privata egendomen är en princip som är heligare än den enskilde människan.

Denna princip får inte förväxlas med rätten att ha tillgång till vad var och en behöver för att leva ett meningsfullt och gott liv. Denna grundläggande rätt har ju framförts under alla tidsåldrar. Det kännetecknande för kapitalismen är nå­got annat:

Rätten till privat egendom inkluderar möjligheten att köpa upp andra människors arbetskraft och på så sätt även äga produkten av deras arbete. Min förmåga att arbeta och skapa produkter kan jag alltså sälja och då är den inte längre min. Under en begränsad tid per dag får jag alltså inte be­stämma över min egen förmåga att arbeta. Jag frånsäger mig dessutom möjligheten att vara med och bestämma över vad produkten av mitt arbete ska användas till.

I de kapitalistiska samhällena kan två viktiga frågor urskil­jas: Kontrollen över arbetet och kontrollen över arbetspro­dukten. Solidaritetsarbete, fredsarbete och miljöarbete rör sig därför kring frågorna om det goda arbetet och det rätta bruket av resurserna.

Den kapitalistiska principen för egendom har dock lyft dessa frågor ur den offentliga sfären in i den privata företags­sfären. De delaktigas rätt till medbestämmande och demo­krati ersätts med frågan om ägande.

Detta tar sig sitt mest cyniska uttryck när det gäller pro­duktionen av vapen. Rätten till den privata egendomen ‑ vapnen ‑ står över de beskjutnas rätt att bestämma i en fråga som faktiskt berör dem’

Även den statliga egendomen förs ur den offentliga sfären och behandlas som privat egendom. Demokratiska beslut handlar bara om ramarna för en verksamhet. Det konkreta bruket av resurserna överlåts på institutioner eller affärs­drivande verk. Den som tvivlar kan ju försöka samla ihop grannarna för att göra det lokala posthuset lite trevligare att vistas i under den långa väntan på att få komma fram till kassan.

När Statens Järnvägar lade ner några stationer i Värmland så stödde lokförarna resenärerna. De stannade vid de gamla stationerna när någon behövde gå av eller på. Då fick de en tillrättavisande lektion av Statens Järnvägar att de direkt berörda inte hade rätt att ta beslut om hur deras tåg skulle brukas. Trots detta fortsatte lokförarna sin service och Sta­tens Järnvägar fick till slut skriva in de gamla stationerna i tidtabellen igen.

Frågan om att ta tillbaka ansvaret för sin egen arbetskraft tar jag upp i kapitlet om samvetsvägran. Plogbillsaktioner handlar i och för sig också om vårt ansvar för arbetet. Den aktion där jag deltog ledde exempelvis till att några arbetare och ingenjörer i vapenfabriken Martin Marietta vägrade fortsätta tillverka kärnvapen. Men för tillfället ska jag försö­ka koncentrera mig på den privata produktens betydelse.

Karl Marx lyfte fram varans så kallade fetischkaraktär. Penningformen mystifierar och ”beslöjar istället för att av­slöja privatarbetenas samhälleliga karaktär och därmed pri­vatproducenternas samhälleliga förhållandenöd. Plogbills­rörelsen har inte någon större kontakt med den marxistiska idévärlden. Men vi har använt en annan liknande metafor.

Elizabeth McAlister från Griffiss Plowshares försökte under sin rättegång ‑ innan domaren stoppade henne ‑visa hur vapnen i vårt västerländska samhälle har fått en gudomlig karaktär. Den heliga destruktiva egendomen mys­tifieras och sätts över människan. Vapnen får funktionen av moderna guldkalvar. Detta blir även tydligare när vapen­företag namnger sina vapen som Kristi Kropp eller Treenighe­ten. Med vördnad låter vi sedan dessa hotfulla människotill­verkade skapelser styra våra liv. Egendomens värde anses högre än människoliv.

När några nästan pinsamt amatörmässiga tanter och far­bröder med små ynkliga snickarhammare river ner förlåten till det allra heligaste och gör skrot av dessa osårbara guld­kalvar så agmystifieras vapnen. Det går varken att avguda eller använda en trasig kanon.

Detta innebär inte att skadegörelse är användbar för att skapa ett bättre samhälle. Att avrusta vapen är en noggrann kreativ process som är direkt till för att oskadliggöra vad som kan skada andra människor. Vandalism däremot är sna­rare uttryck för frustration och oförmåga att rikta kampen direkt mot problemen. Motstånd måste kunna förstås, fun­gera som en vädjan och fokusera problemen. Om en aktion inte uppfyller dessa tre krav ska man välja en annan form.

Blockad

När jag segat mig upp på morgonen, dukat fram frukosten och brett ut tidningen får jag allt som oftast syn på en artikel om civil olydnad. Varje gång blir jag lika förvånad över att den nästan alltid handlar om blockader. Uppfattar aktivister civil olydnad verkligen så fantasilöst?

I Chile blockerar medlemmar från Sebastian Acevedo polisstationer där man torterar människor. Australiensiska småbåtsägare hindrar kärnvapenbåtar att komma in i ham­narna. En grupp mammor och barn blockerar ingången till en tysk Pershing II‑bas. Simmare hindrar Sigyn att lasta av kärnkraftsavfall. Människor kramar träd för att skydda natu­ren i Bohuslän, Sundsvall och Nepal. Rullstolsburna försö­ker ta sig in i otillgängliga restauranger och blockerar där­med automatiskt ingångarna.

Försöken att förnya denna aktionsform är mycket kreati­va. Men tyvärr finns det också en fantasilös låsning vid just blockader. Så fort man ska göra civil olydnad ska det blocke­ras. Ensidigheten är olycklig.

I speciella situationer är det en mycket effektiv form. Men i de nordiska länderna försöker myndigheter ofta tona ner uppmärksamheten kring civil olydnad. De låga symbo­liska böter som högtidligt delas ut till stolta blockerare av­skräcker knappast någon. Om myndigheterna bara rycker på axlarna blir blockad nästan oanvändbar. Istället för att skapa en dialog blir resultatet likgiltig tystnad.

Myten att blockader är mindre symboliska än andra for­mer av civil olydnad skapar ofta konflikter. Att hålla arm­krok eller kedja fast sig i varandra förlänger vanligtvis bara blockaden några minuter, eventuellt en dag eller två om uppemot tusen personer deltar.

Kedjor har en tendens att minska vängruppens flexibili­tet. Om något händer som gör att blockaden snabbt måste avbrytas kan detta vara olyckligt. Någon som är sjuk måste kanske förbi. Om polisen använder vattenkanoner, batonger eller tårgas är det inget vidare om den som har hand om nyckeln flyr iväg.

Blockader är dessutom ofta en mycket svår och ibland farlig aktionsform. Svårigheterna är flera:

För det första kan ett fysiskt hindrande av människor ska­pa frustration. Att tvinga arbetare att kliva över ens kropp för att komma förbi uppfattas väldigt moraliserande. Detta kan skapa en blockering hos dem man allra helst vill nå.

I de blockader där jag deltagit har flera problem dykt upp: Ska vi även blockera de som vill komma ut ur byggna­den eller militärbasen? Är det ickevåld att hålla dem in­stängda, även om blockaden mer är psykologisk än fysisk? Vilka ska vi släppa igenom; ambulanser, skolbussen, de som inte har med verksamheten att göra…?

Blockad av fordon är en av de mer avancerade och farliga formerna av civil olydnad. Fordonet ökar förarens anonymi­tet, vilket kan få denne att köra in i blockaden.

I september 1987 körde ett tåg lastat med vapen avsedda för Central Amerika över Brian Willson. Lokföraren saktade inte som vid tidigare aktioner ner tåget. De andra som del­tog hann kasta sig ur vägen. Inte Brian Willson. Han över­levde men förlorade sina ben. Trots detta stärkte aktionen honom i hans kamp för en ”ickevåldsrevolution”. Han häv­dar att denna revolution kommer att kräva ett pris som ibland blir högt. Därför fortsätter han att utmana fler att övervinna sin rädslan. Resultatet av händelsen har oväntat nog blivit att allt fler deltar i de så kallade Nürnberg aktio­nerna vid California Naval Weapons Station.

Den moraliskt svåra frågan är om man i en liknande situa­tion ska överge blockaden och lämna vägen fri. Om en vän­grupp bestämmer sig för att göra det så måste för det första gruppen vara säker på att alla kommer ur vägen. Även om bara en enda person springer undan så kan föraren missupp­fatta situationen: ”Bara jag fortsätter att köra så flyttar de på sig.”

Antingen måste alla eller ingen hoppa undan.

Men kan man vara säker på att alla hinner undan? Och även om det går att få sådana garantier, vad händer om en annan vängrupp vid ett senare tillfälle bestämmer sig för att sitta kvar? Den första vängruppen har ju visat motparten att det är fritt fram bara föraren är kallblodig nog att inte sakta in.

Att hoppa undan är därför inget alternativ. En blockad av fordon kräver att motparten kan lita på att de som deltar håller vad de lovat. Detta kräver i sin tur att alla är beredda på att eventuellt bli överkörda. Annars bör de inte delta.

Risken att bli överkörd kan självfallet minskas genom ex­empelvis fysiska hinder eller genom förhandlingar med motparten i förväg.

En väl genomarbetad blockad kan fungera. Men aktions­formen är såpass svår att den kanske inte bör vara den förs­ta som väljs när en kamp går över i civil olydnad. I de skandi­naviska länderna ignoreras dessutom ofta blockader. Det gör att den inte fungerar lika bra i vår kultur som i exempelvis Tyskland och USA.

En närliggande aktionsform som ofta är mer användbar är ockupation.

Ockupation

Ockupation kan innebära att en vängrupp tar sig in på ett område där det pågår någon destruktiv verksamhet. En av de största fredliga ockupationerna någonsin utfördes i Neva­daöknens område för kärnvapentester. Under tio dagar från elfte till tjugonde mars 1988 blev minst tvåtusensextiofem personer arresterade29. Man räknar med att ungefär det dubbla antalet deltog.

I Latinamerika utför bostadslösa regelbundet ockupatio­ner. På ett par dagar kan flera hundra fattiga slå upp sina skjul vid något övergivet fält. Myndigheterna vänjs på så sätt vid att de fattiga tar initiativ och ställer krav. Om de istället kör bort dem måste något annat område ockuperas och kampen fortsätter.

Ockupationen är ofta en flexibel organisationsform. Be­roende på avspärrningar eller arresteringar kan den flyttas eller återupptas igen vid nya platser och tidpunkter.

Det vanligaste misstaget är att vängrupperna inte fyller aktionen med innehåll. Ockupation är som enbart ockupa­tion knappast speciellt meningsfull. Den blir bara tråkig. Det är när man kombinerar den med teater, diktläsning, eller andra symbolhandlingar som den får kraft. I Sverige har exempelvis fredsarbetare med hjälp av lokala bönder odlat upp skjutfält. Och i England har kvinnor smyckat en militärbas med symboler för liv.

Ett annat vanligt misstag är att inte tidsbegränsa aktionen. Vid en sit‑in i turbinhallen till Ringhals kärnkraftverk, sa aktivisterna att de skulle sitta kvar tills kärnkraften avvecklades. ”Jaha”, sa personalen. ”Varsågoda och sitt kvar här då!”

Framåt kvällen bestämde sig gruppen för att ge upp.

Man kan aldrig veta säkert om man blir arresterad. Aktio­nen måste läggas upp så att den blir lyckad både vid en ar­restering och om vängruppen ignoreras.

Ett sätt att göra detta är att skilja på aktionsmål och slut­giltigt mål. Aktionens mål kan vara att under exempelvis två timmar bygga upp ett vindkraftverk inne på kärnkraftver­ket. Det långsiktiga målet kan vara att ersätta kärnkraften med alternativa energikällor. Vid en sådan aktion mot Ring­hals lyckades vi bygga upp vindkraftverket. Om vakterna hindrat oss hade också deras handling blivit en viktig sym­bolhandling.

En ockupation kan i praktiken fungera som en blockad. Säkerhetsbestämmelser kan till exempel hindra en viss verk­samhet så länge det finns obehöriga på platsen. På det sättet har många kärnvapentester stoppats. Fördelen med denna metod är att anställda inte fysiskt hindras i sin verksamhet som i blockad. Därför ökar möjligheten att få igång en dis­kussion med dem.

Men en ockupation kan också kombineras med punkt­blockader av exempelvis maskiner. En sådan blockad blir tydligare än en blockad av en byggnad eller ett område, genom att den begränsas till en viss verksamhet. Arbetare och andra kan då röra sig fritt på platsen.

Läger

En intressant form av ockupation som blivit populär under åttiotalet är tillfälliga eller bestående läger. Dessa byggs van­ligtvis upp intill den plats där den orättfärdiga verksam­heten pågår.

Mest känt är kvinnolägret vid kärnvapenbasen i Green­ham Common. Mindre känt är att ytterligare ett hundratal fredsläger vid olika tidpunkter byggts upp vid militärbaser i Europa och USA.

I USA tycks det ha gått så långt att varje bas av självakt­ning måste ha åtminstone ett fredsläger på sin repertoar. Där har också lägeridén etablerats bättre än i Europa. I mit­ten på åttiotalet startades anti‑apartheid‑läger över hela Nordamerika i protest mot stödet till den vita regimen i Sydafrika. I Sverige har vi haft ett läger vid Barsebäcks kärn­kraftverk.

Den viktigaste poängen med ett läger är att det blir en kontinuerlig dialog med motparten. Detta gör att denna form av motstånd är användbar där åsikterna polariserats och motparten har starkt stöd. Ett exempel är Womens Peace Encampment vid Seneca Army Depot i USA. Lägret byggdes upp i ett samhälle där en stor del av befolkningen arbetade på basen. Stämningen var spänd. Polisen upptäck­te till och med en man som med gevär skulle jaga bort kvin­norna.

Men med tiden skapades många kontakter och människor inne på basen började ge tips till kvinnorna. När jag ett halv­år efter starten deltog i en aktion kunde vi utan incidenter föra långa samtal med de flaggviftande kontrademonstran­terna.

Metoden kan alltså vara användbar när man tror sig ha en hel stad emot sig. Förutsättningen är att man aktivt visar respekt för de som bor runt omkring. Womens Peace Encampment hade problem med kvinnor som medvetet pro­vocerade lokalbefolkningen.

Något man däremot lyckades bra med var att träna alla nya kvinnor som hela tiden strömmade in i lägret. Träningen tog upp ämnen som civil olydnad, sammanträdesteknik, homofobi, feminism och lokalhistoria.

Lägret tryckte också upp en egen aktionshandbok på fem­tio sidor: Women’s encampment for a future of Peace & Justice30. I USA är det faktiskt vanligt att det trycks upp en egen handbok till varje större aktion.

Samvetsvägran

Civil olydnad är vanligtvis väl genomtänkt. Aktionerna görs av medborgare som vill utveckla demokratin. Därför kallas det också medborgerlig ohörsamhet. Men det är inte bara som medborgare vi behöver utveckla demokratin. Som löntagare har vi minst lika stort ansvar att skapa demokrati. En form av civil olydnad som ofta kan vara helt oförberedd är sam­vetsvägran. Peter Cederqvist är ett bra exempel. Han har familj och var fram till hösten 1988 chaufför på ODAB­Svenska Oljedistributions AB som bland annat ägs av det kooperativa företaget OK31.

Peter var absolut ingen aktivist.

–  Men visst har jag fått mej en tankeställare då och då. En kväll ville mellansonen Jon, tre år, höra en saga om hur man kramar träd och när maskinerna kommer…

Så redan innan den där fredagen i september stödde Peter trädkramarnas försök att stoppa motorvägskygget i Bohus­län.

En dag fick han reda på att han skulle köra tankbil till JCC‑Hammar.

– Min Volvo F10 var lastad med 15 kubikmeter dieselol­ja och jag körde norrut mot Stenungsund.

Men körningen vållade redan från början en del bekym­mer. Ingen på depån visste var JCC‑Hammar låg. Det visste man inte heller vid Ödsmåls kyrka eller på ESSO‑tavernan.

– Jag frågade runt i trakten men ingen kände till stället och till slut bestämde jag mig för att åka hem. Men på vä­gen hem såg jag plötsligt en skylt med JCC‑Hammar och jag blev glad över att äntligen ha hittat.

Inne på byggområdet stod en kille och bekräftade, att visst, det här är JCC‑Hammar, och tanken du ska fylla står därborta.

– Jag frågade honom vad de bygger här, berättade Peter.

Och jag tänkte för mej själv att är det motorvägskygget mellan Stenungsund och Uddevalla får de ingen olja.

– Här bygger vi motorvägen, svarade killen.

– Tyvärr, då får du ingen olja.

Tre dagar senare blir Peter Cederqvist uppkallad till sin chef och får ett ultimatum. Antingen skulle han lyda order eller också borde han sluta. Peter valde att sluta.

Ivan Fredriksson, som var Peters chef, bollade alltså över initiativet till Peter själv. Lyd eller säg upp dej.

Nestor Verdinelli som är flyktingkurator i Göteborg skic­kade, i en liknande situation, bollen tillbaka. Han hade hjälpt flyktingar på ett sådant sätt att det gick utanför hans egentliga arbetsuppgifter. Rektorn kallade upp honom till kontoret. Hon bad honom hjälpa flyktingar på fritiden istäl­let eller också säga upp sig. Nestor svarade att han inte hade två samveten: ett på jobbet och ett hemma. Dessutom tänk­te han inte säga upp sig. Rektorn hade svårt att agera. Kan­ske hade hon ingen egentlig grund att avskeda Nestor eller också var hon osäker på om han gjorde rätt.

Nestor är fortfarande kvar på sitt jobb och fortsätter att ge stöd till de flyktingar som behöver hjälp.

Samvetsvägran kan vara välplanerad och fungera som ci­vil olydnad. När jag skulle hälsa på Lars Falkenberg som är lokförare höll han på att måla banderoller. Lars hade fått ett tips från ett par växlare att han den natten skulle köra Boforsvapen från Uddevalla järnväggstation till hamnen. Han bjöd med sig några vänner och vi åkte till hans jobb tillsammans. Väl framme kopplade han loket på vapen­vagnarna men vägrade att köra tåget. Istället satte han sig framför loket.

Samvetsvägran är en öppen vägran att lyda order eller vad lagen föreskriver att man ska göra. Vanligen rör det sig då om värnpliktsvägran eller militärskattevägran. Samvetsväg­ran har alltså mest använts gentemot statens föreskrifter.

Men de senaste åren tycks det bli allt vanligare att även arbetare tar med sig sitt samvete till jobbet. Under vintern 1989 vägrade flera televerksarbetare i Norge installera tele­foner på Sydafrikanska konsulatet. De fick stöd av sin loka­la fackavdelning: Tele‑ och Dataförbundets Osloavdelning.

I Göteborgs hamn har hamnarbetare vägrat lasta vapen. De har dessutom fått stöd från sitt fackförbund Hamnarbetarförbundet. I Göteborg har även en polischef vägrat utvisa en flykting som han ansett skulle stanna.

Det mest spännande i denna utveckling är att flera fack­förbund börjat stödja samvetsvägran. Tyvärr vänder de sig annars ofta mot samvetsvägraren och ställer sig istället på företagets sida.

Men nu håller fackförbund till och med kurser i olydnad på arbetsplats. Dessa sker på betald arbetstid. Man kan ock­så som socialhögskolan i Göteborg gjorde vid ett tillfälle; lägga in en sådan kurs i yrkesutbildningen.

Samvetsvägran får absolut inte förväxlas med att i smyg smita undan från vissa arbetsuppgifter. Vägran är alltid öp­pen. Öppenheten gör också att handlingen som från början kanske hade en privatmoralisk grund blir politisk.

Byta jobb för att slippa utföra orätta arbetsuppgifter kan inte heller blandas samman med samvetsvägran. Att byta jobb kan i och för sig vara det bästa. Men syftet med samvetsvägran är att antingen hävda rätten att få slippa en upp­gift eller att helt och hållet stoppa en verksamhet. Samvetsvägran sker alltså under arbetstid.

Inte heller svejkism är samvetsvägran. ”Den tappre solda­ten Svejk” som Jaroslav Hasek berättat om, har blivit före­bild för en motståndsform som går ut på att spela enfaldig. Genom att lyda order eller reglementet ordagrant blir det ofta omöjligt att utföra den. Alltför mycket entusiasm kan skapa lika mycket oreda som slarv.

När svejkism inte är en öppen vägran har den svårt att förändra en verksamhet. Trots att den försvårar verksam­heten bekräftar den lydnaden. Om svejkism utförs öppet är den ett kreativt komplement till samvetsvägran.

Öppen samvetsvägran är om det används i stor skala ett av det mest effektiva sätten att skapa ett rättvisare sam­hälle. Så gott som all orättvisa är beroende av lydiga löntaga­re. Det är inte så vanligt att förtryck utförs ideellt. Därför är ofta ett av huvudsyftena med civil olydnad att utmana till samvetsvägran. För att detta ska fungera krävs att man bygger upp en relation med de anställda. Detta bör ske både före och efter aktioner. Underlåter man den kontakten kan civil olydnad i värsta fall försvåra dialogen med de anställda.

Före vår plogbillsaktion i Florida hade den fredsgrupp som senare fungerade som vår stödgrupp, varje vecka under ett års tid delat ut flygblad vid ingångarna till kärnvapen­fabriken. Detta fortsatte de med flera år efter aktionen. Utan dessa försök att få kontakt hade beslutet förmodligen varit svårare för de ingenjörer och arbetare som senare väg­rade tillverka kärnvapen.

Vår stödgrupp fick dessutom kontakt med en lite ovanlig samvetsvägrare. Han var infiltratör. På order från polisen hade han infiltrerat vår stödgrupp, och även lokala fackav­delningar. Men efter några infiltrationsförsök fick han be­tänkligheter och kontaktade en tidning. Hans avslöjande blev en smärre skandal för polisen.

Värnpliktsvägran

Det vanligaste exemplet på samvetsvägran är värnpliktsväg­ran. De flesta totalvägrare gör tyvärr sin handling i tysthet. Deras vägran skulle utmana fler om de skickade ut inbjud­ningar till rättegången eller kanske delade ut vägrarhand­

böcker till de andra soldaterna vid vägrartillfället. I Skåne bildade några en vängrupp när en av dem skulle rycka in. Hela vängruppen följde med in på militärområdet. På så sätt kunde de visa att värnplikisvägran var en fråga både för kvinnor och män. Dessutom kunde gruppen både ge or­dentligt stöd till vägraren och ta kontakt med andra solda­ter.

Värnpliktsvägran kan gå till på olika sätt. Många fyller inte i frågeformulär från militären. Man kan undvika att inställa sig eller samarbeta under mönstringen. Det går ock­så att vänta med sin vägran tills man ryckt in. En del skickar i förväg ett skriftligt löfte att de av principiella skäl inte kan samarbeta med militären.

Under en kurs i civil olydnad på en skrivar‑ och litteratur­linje i Värmland träffade jag diktaren och före detta punka­ren Jonas Wallgren. Han prövade en mycket speciell form av motstånd.

Han mönstrade en vacker majdag i slutet på åttiotalet. Avpersonifieringsprocessen började direkt. Alla fick under de två dagarna mönstringen varade gå omkring halvnakna med bara boxershorts. De tilltalades dessutom med num­mer. Jonas kallades för 210. Men befälen fick problem. Det var ingen som lyssnade till 210.

Till slut fick de i varje fall in alla aspiranter i en stor sal. Ett intelligenstest delades ut. Men Jonas svarade motsatsen på alla frågor. En korpral muttrade om rekord.

– Detta är den absolut lägsta IQ‑kvoten någonsin!

Inför EKG‑testet höll Jonas andan i två minuter.

– Mätaren fick slag. De slet genast upp mej, satte mej i ett speciellt rum och stoppade en termometer i munnen.

Under hörseltestet tryckte han inte på knappen trots att det skrek i öronen. ”Vet du om att du är döv?” frågade läka­ren. Nä, det visste inte Jonas.

– Jag hade pratat med ett par kompisar som gjort samma sak. Men trots det var jag skraj. Aldrig hade jag blivit så utskälld förut. Jag var vid flera tillfällen nära att gråta. Befä­len hånade både mej och min kropp. De sa att jag var klen och att de förstod att jag inte ville bli militär. De knuffade mej och blev aggressiva. På kvällen när alla åkte hem blev jag istället inspärrad. Jag fick tjata mej ut.

Av någon underlig anledning fick Jonas inte prata med psykologen som alla de andra i gruppen.

– Befälen dumförklarade mej. ”Dina psykiska problem angår inte försvarsmakten”, sa de.

Han fick istället i tur och ordning träffa en läkare och en överläkare.

– Båda läkarna betedde sej på samma sätt. När jag blev inkallad stirrade de bara tyst ner i sina papper flera minuter utan att tilltala mej. Sedan såg de upp. Jag vet inte om det var ett medvetet sätt att bryta ner mej.

De andra i gruppen var rädda att det skulle hända dem något på grund av det Jonas gjorde. Grupptrycket var starkt. Befälen hade en stark kontroll över pojkarna.

Jonas Wallgren fick till slut frisedel.

– Nu efteråt skäms jag för att jag lät dem dumförklara mej. Jag borde istället vägrat öppet eller helt enkelt inte inställt mej. Nu såg de mej bara som smitare.

Jonas utförde sin speciella vägran redan under mönstring­en. Att vägra mönstra är vanligt i andra länder. I Sverige vägrar dock de flesta under självs tjänstgöringen. Detta är lite underligt eftersom mönstringen är en del av det militära systemet. Man behöver som jag nämnt inte heller inställa sig för att klargöra sin vägran. Många meddelar skriftligt att de vägrar samarbeta med militären. Detta kan skickas till myndigheterna eller som ett öppet brev till en tidning. Kvinnor har skickat liknande brev inför deras inkallelse till civilförsvaret.

När jag bodde i Syracuse deltog jag i en stödgrupp för Andy Mager. Han är en av de få i USA som blivit straffade för mönstringsvägran. Han reste aktivt runt till skolor och grupper som ville ha information om hur man kan vägra mönstra. Just för att han gjorde detta öppet fick han sex månaders fängelse. Detta urval av vilka som ska straffas har mött motstånd. Även kvinnor och pensionärer som ju inte behöver mönstra skickar in skriftliga löften om att de vägrar delta i det militära systemet.

Rättegången är ett viktigt forum för att förklara varför man vägrar värnplikt. Den kan också användas av andra som funderar på att vägra till att sätta sig in i frågan. Därför bör tid och plats för rättegångar mot värnpliktiga offentliggöras i exempelvis fredstidningar.

Straffet i sin tur utmanar vänner och bekanta att också arbeta mot militarism. Det kan dessutom användas till olika aktioner. Prästen Bengt Andersson ‑ som nu har gift sig och heter Stenlund istället ‑ fängslades sommaren åttiotvå för värnpliktsvägran. Han satte genast igång en fasta för att visa på det ohållbara i att fängsla de som vägrar samarbeta med kriget. Han fick ett starkt stöd och efter femtiofem dagars fastande släpptes han.

I Norge har en grupp med hjälp av stegar brutit sig in i ett fängelse där en värnpliktsvägrare satt inspärrad. Freds­gruppen vägrade att lämna fängelset. Istället hävdade dessa kvinnor och män att även de bör fängslas eftersom de också är pacifister. När människor tall sitta inne blir det absurt att försöka avskräcka dem med straff.

Är det sabotage att ha träskor på sig?

Ordet sabotage kommer från franskans sabot som betyder träsko. Sabotera innebar före sekelskiftet närmast att arbeta som när man har träskor på sig, grovt, klumpigt och slarvigt. Ordet fick snabbt en oanad utbredning i språkbruket. Det innefattade snart så motsatta handlingar som när företagsägarna förfalskade sina varor, och när arbetarna avsikt­ligt använde det bästa materialet trots att beställningarna kom från fattiga kunder.

Senare började sabotage även innefatta förstörelse. Idag associerar de flesta till bombattentat. Eftersom bomber knappast kan räknas till ickevåld har det ingen plats i denna handbok. Jag ska istället diskutera och kritisera sabotage i dess ursprungliga betydelse.

Den produktive svenske skribenten Albert Jensen som under en period var redaktör för den syndikalistiska tid­ningen Arbetaren, har skrivit ett par pamfletter om sabo­tage. Den mest utredande är ”Vad är sabotage En undersök­ning” som kom ut 1912 på Ungsocialistiska Partiets Förlag.

Han hävdade där att det var de franska arbetarna Paul Delesalle och Emil Pouget som först förde fram sabotage till debatt inom den nationella fackföreningsrörelsen.

Pouget menade att sabotage innebär ett medvetet prakti­serande av maximen: ”Dåligt arbete för dålig betalning”. Detta är att ”träffa arbetsgivaren i hjärtat, det vill säga i kassaskåpet”.

Idén uppstår när arbetaren lyssnar noggrant på sin chef eller också läser företagsekonomi. Då får de lära sig att ar­betskraften är en vara. Långsamt går det upp ett ljus.

– Jaha, för ett bra pris kan jag få en bra vara. Betalar jag lite får jag nöja mej med lite. Eftersom jag får dåligt betalt så måste väl jag se till att mitt arbete blir en dålig vara.

Sabotage inom arbetarrörelsen kunde i huvudsak ta sig två olika uttryck: leverera fuskarbete eller minska vinsten företaget får från arbetet.

Fuskarbete går ofta ut över konsumenten. Dessutom kan den skyldige lätt spåras. Detta rekommenderades därför inte som ett kampmedel. Avsikten var inte att träffa klienten eller konsumenten, bara arbetsköparens vinst.

Däremot såg man ofta sänkandet av arbetstakten som en effektiv metod. Fördelen gentemot strejk var att man fort­satte att få sina inkomster under förhandlingsperioden. Ut­hålliga strejker var svåra eftersom familjerna riskerade att svälta. Sabotage var alltså ett kampmedel som kunde brukas i arbetet. Syftet var att sänka profiten till ett minimum.

Sabotage kunde dessutom användas i samband med strejker för att hindra strejkbrytare från att arbeta. Då krävdes det ofta att man avlägsnade vitala delar från maskinerna.

Albert Jensen hävdade bestämt att sabotage inte är en spontan, entusiastisk handling eller en handling i vrede. Det måste vara en handling av ”reflekterande vilja”.

Ett annat villkor för att tala om sabotage är dessutom att den är tillfällig och används efter arbetsköparens avslag. Storföretag klagar ibland över att arbetarna arbetar med minsta möjliga arbetstakt. Detta kan inte kallas för sabo­tage. Den leder bara till bestående kostnadsökningar som arbetsköparen kan kalkylera och sedan lasta över på konsu­menten. Det är bara när sabotaget är tillfälligt som det leder till minskade vinster.

Jag vet inte om Albert Jensen hade ekonomisk utbild­ning. Han bevisade inte sin tes. Vad är det som säger att ett företag kan lasta över kostnaderna på konsumenten vid långvarigt sabotage?

Jag ser två situationer då ett företag kan lasta över kost­naden. Om även konkurrenterna har problem med den låga arbetstakten kan de alla höja priserna så att de täcker kost­naderna.

Ett företag kan också höja priserna om det har monopol. Förutsättningen är att inte konsumenterna sviker i motsva­rande grad som prisökningen. Idag är det vanligt att varje storföretag har en monopolfördel, alltså helt enkelt ett sorts

monopol. Det kan vara ett patent, eller en organisations­form. Ett medelstort företags monopolfördel kan vara att de specialiserar sig på en liten nisch i världsmarknaden. De försöker helt enkelt bli ensamma om sin speciella service. Vid monopol kan företaget alltså lasta över största delen av kostnadsökningarna på konsumenten.

Nog om ekonomi. Parallellt med sabotaget förekommer förhandlingar som ska leda fram till överenskommelse. Om inte företaget vill förhandla kan syftet vara att få arbetsköpa­ren till förhandlingsbordet.

Sabotage ger, enligt Albert Jensen, flera möjligheter att sänka företagets vinst: Handelsbiträdet som av sin chef får stränga förhållningsorder att mäta i underkant saboterar när han ger kunderna rikliga mått.

Man kan också börja arbeta noggrannare. Den som orda­grant lyder reglementen och säkerhetsföreskrifter får ofta svårt att hinna med arbetsledarnas tidspress. Denna överni­tiskhet kallar Jensen obstruktion.

Sabotage kan också vara att ta bort nödvändiga råvaror. Då kan inte produktionen fortsätta.

Jensen menade att sabotage måste vara intelligent. Ren förstörelse eller att tillverka dåliga varor vänder bara allmän­heten mot sabotörerna. Sabotage fungerar bäst när det inte kan betecknas som olagligt. Då blir det svårare att straffa arbetarna och motståndet kan bli uthålligare.

Albert Jensen hävdade att de som kritiserar sabotage an­vänder den borgerliga moralens måttstock. Själv rättfärdigar han sabotage genom att hänvisa till målet om en högre so­cial ordning utan utsugning och orättfärdighet.

Detta håller inte. Målet kan inte helga medlen. Och en borgerlig moral kan inte kritiseras för att den är borgerlig. Det är socialistiska klyschor. Liberala principer som idag kan vara accepterade av Förenta Nationerna som mänskliga rättigheter är nödvändiga och bra. Tanken om individens okränkbarhet har en stark ställning i den borgerliga traditionen. Denna är bland annat viktig just för att den hindrar en moralsyn som låter målet helga medlen. Dessa principer måste också användas när man bedömer sabotage.

Själv anser jag inte sabotageidén vara speciellt användbar i de västerländska demokratierna. Grundidén är att minska vinsten utan att bli upptäckt. Att arbeta klumpigt är att bekräfta lydnaden och rädslan för motpartens straff. En öppen vägran har en större möjlighet att bryta lydnaden och utmana andra att göra detsamma. Eventuellt kan sabotage vara användbart där riskerna är så stora att det är extremt svårt att organisera civil olydnad, men det finns inte så många extrema diktaturer kvar.

Aven Albert Jensens bok är ett uttryck för lydnad. Han skriver att: ”Med de efterföljande sidorna avses icke att göra propaganda, icke prisande av brottslig handling, inget age­rande för sabotagets användande, inget rekommenderan­de”. Han ansåg till och med att fördelarna med sabotage är just att det inte är öppen olydnad. Metoden är istället att minska vinsten och på så sätt få igång förhandlingar.

Men hur ska man förhandla om sabotaget inte är öppet? Då måste några representera dessa anonyma arbetare. Alla behöver ju inte delta vid varje tidpunkt. Och visst kan man välja representanter. Men diskussionen som helhet måste vara en öppen dialog där alla deltar och ger sitt bidrag. Det är förutsättningen för en demokratisk process.

Det är alltså motsatta principer för sabotage och civil olydnad. Civil olydnad kan dock innehålla moment som lik­nar metoderna för sabotage. Plogbillsrörelsen avrustar va­pen men den gör det öppet. Anställda kan välja att öppet förbättra kundernas varor mot arbetsledarens order. Ar­betare eller en vängrupp kan bestämma sig för att montera ner en maskin som utför destruktiv verksamhet.

Monkeywrenching

Monkeywrenching är en form av sabotage som sedan slutet på sjuttiotalet blivit allt vanligare på USAs västkust. Sub­stantivformen av ordet betyder skiftnyckel. Miljögrupper, som Bonnie Abbzug Feminist Garden Club och The Fox, använder så enkla verktyg som möjligt när de gör miljöför­störande maskiner oanvändbara. Eco‑försvar eller ecotage (sabotage för att skydda ekologin) är ord som används med ungefär samma betydelse.

I flera år blev den nordamerikanska ekoförsvarsrörelsen infiltrerad. Under slutet på åttiotalet ledde detta till flera arresteringar. En av de arresterade, Dave Forman, är också en av redaktörerna för en handbok i Monkeywrenching 33. Han hävdar bestämt att metoden bygger på icke‑våld. Han använder inte begreppet som ickevåldsrörelsens ständig­kamp‑mot‑våld‑på‑alla‑nivåer utan i betydelsen utan‑våld mot mänskligt‑ eller annat liv.

Monkeywrenching är, enligt Dave, inte en revolutionär metod. Dess mål är inte att störta något politiskt eller so­cialt system. Metoden är helt enkelt en form av ickevålds­försvar av naturen.

Det är som försvar en annan skribent i handboken ‑Edward Abbey ‑ moraliskt och juridiskt legitimerar meto­den. När någon vandaliserar ditt hem har du både rätt och skyldighet att hindra förödelsen. Naturen är vårt egentliga hem. Den får inte skövlas utan måste försvaras.

Eko‑försvarare väljer mål och tidpunkt noggrant. Meto­den ska inte användas under viktiga politiska förhandlingar som kan leda till skydd av miljön. Dessutom är planlös van­dalism kontraproduktiv. Foreman visar att vandalism förstör stödet hos övriga medborgare.

Eko‑försvar ska även undvikas i samband med civil olyd­nad. Det skulle då fördunkla den öppna kamp som byggs upp. Metoden kan alltså inte blandas samman med civil olydnad. Detta gäller både definitionsmässigt och rent prak­tiskt. Deltagarna utför aktionerna i hemlighet och tar alltså inte juridiskt ansvar för sina handlingar.

Vi ska se om inte detta hemlighetsmakeri också är meto­dens svaghet.

T O Hellenbach hävdar att metoden är effektiv genom att den gör det dyrt att förstöra naturen. Vinsten för de för­ödande projekten minskar när maskiner måste lagas eller när nya maskiner måste hyras in. Vinstmarginalerna är små och vetskapen att skövling av naturen kan bli dyrbart mins­kar intresset från investerare.

Ofta betalar försäkringsbolag kostnaderna för reparatio­ner. Upprepat eko‑försvar kan därför istället höja försäk­ringskostnaderna för förstörelse av känslig natur. Andra kostnader är ökade utgifter för vakter och säkerhetskontrol­ler.

Underleverantörer och andra företag kan dessutom dra sig för att delta i projekt som kan göra att också de råkar ut för monkeywrenching.

Eko‑försvar är alltså i den nordamerikanska formen först och främst en ekonomisk kampmetod. Detta gör dock att metoden haltar. Målsättningen måste vara ett brett samar­bete för att rädda miljön. Så länge inte en relativt stor del av den lokala befolkningen ‑ åtminstone någon promille ‑deltar i kampen kan eko‑försvar knappast bli effektivt rent fysiskt. Tills dess har denna form av motstånd samma förut­sättningar som civil olydnad. Dess effektivitet bygger på möjligheten att få igång en fungerande dialog. Om aktioner­na hindrar detta blir effekten direkt negativ.

Ett hemlighetsfullt eko‑försvar där deltagarna inte tar ansvar för sina handlingar har därför ingen möjlighet att i vår kultur få igång en positiv dialog och än mindre ett brett samarbete.

Motståndets röst:

Om Aktionen

Vem vänder sig aktionen till?

”I krig bekämpar man fienden. Inom politiken ska man kompromissa med dem.” Denna retorik hjälper oss varken att förstå politik eller krig. Men den kan kanske hjälpa oss att förstå pacifisternas avsky för fiendebegreppet.

Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz hävdade i sitt klassiska verk från 1831 att krig är en fortsätt­ning av politiken, om än med andra medeld. Detta är förvis­so sant för flera politiska system. Men det behöver inte vara så. Tyvärr tycks det vara sant för vårt system. Ickevåld är ett försök att förpassa Clausewitz till idéhistorien.

Istället tenderar vi att förpassa ickevåld till idéhistorien. Pacifism blir passivism. Men ickevåld är ett sätt att handla. Det är aktion.

Våld och passivitet är två sidor av samma problem. När vi är passiva deltar vi därmed aktivt i förtryck. Vi bekräftar dess förutsättning ‑ lydnaden. Men även de som aktivt bekämpar våld är delaktiga i det förtryck vi i den rika delen av världen utövar eller indirekt stöder. Vi är politiska varel­ser och därmed delaktiga. Det går inte att komma ifrån

Vid civil olydnad utropar man inte fiender. Men aktioner­na vänder sig ändå till någon. Vem blir då motparten? Inom ickevåldstraditionen räknar man även in sig själv i motpar­ten.

Det går aldrig att göra en självgod uppdelning mellan vi och de. Vår kamp kan inte bara förstås som de förtrycktas kamp mot andras orättvisor. Inte heller kan vi se oss som representanter för Feförtryckta. Vår kamp är alltid en kamp

aven mot oss själva.

Denna vår delaktighet innebär absolut inte att vi alla är lika delaktiga. Vi är inte involverade på samma sätt i allt som sker. Men detta tar inte ifrån oss ansvaret. Vi har inte bara ansvar för våra egna handlingar. Vi har även ansvar för andras handlingar.

Våra aktioner blir politiska när vi förstår att kampen inte handlar om att rena en privat skuld. Vårt ansvar är helt enkelt att stoppa orättvisa och våld. Det är en villfarelse att tro att jag gjort mitt bara för att jag avrustat kärnvapen och suttit i fängelse för det. Militarismen lever vidare och jag har lika stort ansvar som tidigare att stoppa den.

Olika grupper har olika möjligheter. Aktionerna ska leda till att dessa möjligheter förverkligas. Men då måste vi först veta vem vi samtalar med, vem aktionen vänder sig till. Dessa kallar jag för samtalspart eller motpart.

·        Den huvudsakliga motparten är konsumenten och den skattebetalande medborgaren, alltså vi själva. Vår lydnad är förutsättningen för makt i det västerländska samhället.  

·        Vid aktioner finns dessutom oftast arbetare som direkt deltar i den verksamhet aktionen vänder sig mot.

·        Dessa tar order från de som styr och beslutar.

·        Det finns också sådana som har en kontrollerande funk­tion. Dessa kan vara vänner, släktingar, arbetskamrater, arbetsgivare, poliser, domare, advokater, åklagare och vi själva genom vår självkontroll och motvilja mot att ställa till besvär.

En aktion behöver självklart inte vända sig till alla fyra målgrupperna. Samtalsparten kan vid en aktion vara skatte­betalaren och vid andra representanter för lagen.

Motparten fungerar i huvudsak på två sätt: Att ge de re­surser som krävs för att hålla verksamheten igång och att kontrollera dem som kan tänkas hindra verksamheten. Det­ta är mycket konkreta funktioner.

Civil olydnad bygger på möjligheten att skapa ett prak­tiskt samarbete som kan stoppa förtryck och skapa rättvisa. Förutsättningen för samarbete är en dialog. Jag ska i det följande beskriva civil olydnad som ett sätt att skapa en dia­log och ett samarbete.

Motståndskampanj

Som jag antytt tidigare består en aktion av mycket mer än själva lagbrottet. Förberedelserna och efterarbetet med rät­tegång och inbjudan till nya aktioner bildar en helhet.

Vi kan även tolka civil olydnad utifrån ett mer omfattan­de helhetsperspektiv. Flera aktioner bildar en kampanj. En motståndskampanj innehåller både lagliga och olagliga ak­tioner. Varje ny aktion gör att effekten på de tidigare aktio­nerna stärks. Man kan till och med säga att gamla aktioner lever upp på nytt genom fortsatt motstånd. Tidigare aktio­ner gör dessutom att effekten på nästa aktion blir starkare än om den var en isolerad aktion. Ett plus ett blir alltså mer än två. Tyvärr kan detta också innebära motsatsen. En dålig aktion kan förstöra för tidigare eller framtida aktioner.

Det är dock inte antalet aktioner som bestämmer en kam­panjs effektivitet. Styrkan på den moraliska utmaningen vid varje aktion är avgörande för hur den ska påverka kampanjens resultat.

Gandhi visar på hur en kampanj måste trappas upp för att den inte ska förlora effekten. Jag skulle vilje tillägga att ”de första stegen” i någon form behöver finnas med under hela kampanjen. I varje skede ska det finnas möjlighet för nya deltagare att trappa upp sitt deltagande. En del aktions­former kanske inte har samma politiska effekt som tidigare. Men viktigare än den direkta politiska effekten kan vara att på lång sikt bryta lydnaden.

Men inte heller de aktioner som ger maximala straff be­höver ge någon större effekt. Det är samspelet mellan den moraliska utmaning som ligger i övervinnandet av rädslan för straffet och den dialog som skapas i samband med aktio­nen som bestämmer effekten.

Motståndets budskap behöver forum där det kan ifråga­sättas, annars blir det bara passiviserande agitation och pro­paganda. Genom middagar och fester kan en direkt kontakt skapas med motpart och medborgare. Denna kontakt är en förutsättning för att samtalet ska hållas igång. Under kam­panjens gång kan en vänskap mellan olika parter byggas upp. Denna vänskap kan i sin tur leda till samarbete.

En enstaka aktion är bara början på en dialog. Kampanjen syftar till att slutföra dialogen.

Symboler

En dialog kräver ett gemensamt språk. Under civil olydnad består detta språk bland annat av symboler. Symbolon är grekiska och betyder kännetecken, sinnebild. Den franske filosofen Paul Ricoeur har en något snävare definition än de gamla grekerna. En symbol har, enligt honom, en dubbel meningar, dels en direkt, men även en indirekt mening som bara kan förstås genom den första. En symbol är inte bara sig själv nog. Den uttrycker alltid något. Men den är inte bara ett tecken som föreställer något annat, som nyplatonisterna ansåg. Den visar också på sig själv.

En symbolisk handling har alltså ett budskap som går ut­över själva handlingen. Men den är dessutom en direkt ak­tion. Många sätter missvisande symboliska handlingar och direkta aktioner som varandras motsatser. En symbol måste tolkas för att bli en symbol. En direkt aktion om den har någon mening blir därför en symbolisk handling. Annars är den meningslös och innehållslös Denna aktion skulle då helt enkelt inte innehålla något budskap.

I och för sig går det att tänka ut en aktion som inte har något budskap. Kampen är i så fall fullbordad i och med att själva aktionen är avslutad. Och det finns inte heller någon anledning att inspirera andra att göra motstånd. Men en sådan aktion är bara en tankemodell. Även aktioner som nått sitt mål har ett budskap som är vidare än det konkreta målet. Om en aktion är effektiv i sig så kan symbolvärdet till och med öka kraftigt.

Symboler bygger på att den man vänder sig till kan förstå eller känna igen dem. Det är faktiskt de som tar åt sig sym­bolen som skapar symboliken.

Att använda symboler i civil olydnad är att inbjuda mot­parten att delta i motståndet. Aktionen skapas på så sätt egentligen efter handlingen.

Handlingar kan både ha egenskapen av att vara symbolis­ka och att vara förverkligande.

Passivitet inför orättvisa är en symbolisk handling. Det omedvetna budskapet i denna handling är: Var passiv! Bekräfta makten, Samtidigt är passiviteten ett förverkligande av andra människors makt.

Till och med ett förverkligande av rättvisa ‑ som när ett land i tredje världen befriar sig från en stormakt och ger sig själv självständighet ‑ är en symbolhandling. En revolution har ett budskap till oss i övriga delen av världen som går utöver de revolutionära gruppernas intentioner.

Detta symbolvärde ger dessutom landet ett visst skydd mot invasion från stormaktens sida. De moderna vapen som existerar idag ger ju stormakterna möjlighet att krossa vilket som helst land i tredje världen. Men en alltför extrem bruta­litet från en stormakts sida riskerar att ta bort det stöd som denna behöver. Stormakten behöver ju stöd från delar av befolkningen vid en ockupation. Men den behöver även stöd från stora delar av den övriga världen. Terrorn får helst inte synas. Eller om den syns ska den te sig som ett natur­ligt svar på några få vänsterfanatikers undertryckande av demokrati och frihet. Det var alltså till viss del symbolvär­det i exempelvis den Nicaraguanska frigörelsen som kunde hindra USA att invadera landet med sin mest förödande styrka.

Ord som uttrycks är handling liksom en handling när den förstås blir ord. Den i motståndsrörelser välkända slogan att gå från ord till handling, måste då innebära att gå från ett ord till ett annat ord eller att gå från en handling till en annan handling. Poängen är att den nya handlingen är ett förverkligande av vad man tidigare har demonstrerat för. Detta förverkligande kan vara symboliskt eller reellt. Exem­pel skulle kunna vara att medborgare ger utvisningshotade flyktingar fristad i Sverige istället för att bara propagera för att de ska få asyl. Protesten övergår i ett symboliskt och verkligt skapande av ett gästvänligt samhälle.

Ett misstag som ofta begås i motståndsrörelser är att inte ha klart för sig det egentliga värdet av en handling. i en begynnande olydnadskampanj fungerar aktionerna nästan uteslutande som symboliska aktioner. Värdet i en aktion lig­ger i att den tillsammans med rättegången och det efterföl­jande straffet har ett budskap. Budskapet kan som hos Greenpeace vara riktade till de styrande: ”Följ vårt exem­pel, hindra dumpningen av gifter i haven”. Det kan också riktas mest till medborgarna som hos Plogbillsrörelsen: ”Vi har påbörjat avrustningen. Fortsätt avrusta!”

Att Greenpeace ofta lyckas stoppa enskilda dumpningar av gift i havet, och att Plogbillsrörelsen faktiskt avrustar vapen gör inte aktionerna mindre symboliska. Tvärtom, symbolvärdet ökar när man visar på möjligheten att stoppa giftutsläpp och att vanliga människor kan avrusta vapen.

Vid en tidpunkt som inte kan förutses exakt, slår ett sym­boliskt motstånd över till ett i sig effektivt motstånd. Detta effektiva massmotstånd med kanske tusentals deltagare blir då inte lika beroende av budskapets styrka hos de enskilda aktionerna. Gandhis saltmarsch, som jag redan nämnt, är det mest kända exemplet på civil olydnad där myndigheter­nas maktresurser snart inte räckte till. Hundratusentals in­dier bröt salt i havet trots att de engelska lagarna förbjöd detta.

Den massiva olydnaden ‑ när flera tusen människor kontinuerligt deltar ‑ har en annan dynamik än civil olydnad. Detta massiva civila motstånd har vi ingen större erfarenhet av i västvärlden under fredstid. Moderna exempel från Fili­pinerna under februari 1986, Kina under maj 1989 och händelserna i Östeuropa 1989 och 1990 är svåra att översät­ta till våra förhållanden. Men i västvärlden räcker det vanligtvis med att vi obetydligt tycks närma oss denna mass­olydnad för att motparten ska påverkas och söka dialog.

(Denna mystifiering av massan och att den skulle ha en speciell kraft (magisk?) bara man blev tillräckligt många har kritiserats på ett övertygande sätt av bl a Emma Goldman. Men jag låter textavsnittet stå kvar. förf anmärkning 14 år efter första utgivning.)

Ett exempel på olydnadskampanj som lyckats tack vare sitt symbolvärde är kampen om Kynnefjäll. Människor har under hela åttiotalet dag och natt vaktat fjället för att stop­pa provborrningar för slutförvaring av uran. När vakterna skymtar borrarna ska man ringa runt till en telefonkedja och sedan ockupera platsen. Självklart skulle myndigheterna med sina maktmedel ändå kunna borra även om hela grann­skapet deltog i ockupationen. Men de politiska förlusterna för de styrande skulle bli alltför stora.

Kampen om Alta i Norge är exempel på när motståndet misslyckades bland annat därför att många deltagare trodde att de fysiskt kunde stoppa utbyggnaden av älven. Mer än tusen människor deltog. En del hade kedjat fast sig med kraftiga kedjor vid urberget. Några hade kedjat ihop sina armar inuti tjocka järnrör för att polisen inte lika lätt skulle komma åt att klippa av kedjorna.

Med dessa metoder vann man några timmar i tid och för­lorade i besvikelse över att de inte var tillräckliga. Vid ett föredrag för trädkramarna, som försökt skydda skogen i Bohuslän från ett motorvägskygge, hävdade professor Tho­mas Mathiesen, som själv var med i Alta, att effekten hade varit större om de retirerat tillfälligt. Med fantasifulla aktio­ner kunde de tvingat regeringen att behålla sitt jätteuppbåd av poliser och militärer.

Den väg han föreslår kallas för politisk jiujitsu. Man vän­der motpartens styrka mot denne själv. I Altaexemplet kun­de frontlinjen i så fall legat i domstolarna och i arrestceller­na snarare än på aktionsplatsen.

Här anar vi de tre symboler som är grundstommen i civil olydnad. Genom olydnadshandlingen tar man bort förut­sättningen för motpartens makt: lydnaden. I dialogen under rättegången prövar man sin egen och motpartens etik mot den allmänt accepterade etiken. Straffet efter rättegången blir den moraliska vädjan som utmanar andra människor till att fortsätta motståndet.

Ett tydligt exempel på ickevåldets symboliska dynamik är den pensionärsblockad som utfördes utanför Pershing II­ basen i Mutlangen våren 1987. Mitt under blockaden in­ledde trupperna en stor manöver. Flera hundra pensionärer följde efter36. Den tyska fredsaktivisten Tina Utermark be­rättade att förvirringen bland soldaterna var tydlig. Tåget av pensionärer som följde efter den hemliga Natokonvojen skapade diskussion över hela Tyskland. Att de tyska myn­digheterna arresterade pensionärer gjorde att fler engagera­de sig. Motståndet växte.

Vid samma bas utfördes under hösten 1986 en konsert­blockad. En symfoniorkester stoppade verksamheten på basen genom att under en hel dag spela klassiska stycken om fred. Myndigheterna vägrade arrestera dem. Då gav musikerna sig själva kvarsittning. De följande veckorna blockerades basen av kvartetter och kvintetter som spelade renässansmusik. På så sätt fick de äntligen myndigheterna att öppna dialogen genom att föra dem inför rätta.

Men det är inte bara aktivisternas egna handlingar som har symbolvärde. Att arrestera människor som vädjar till andra människors samveten, ställa dem inför rätta och straffa dem är motpartens bidrag till kampen. De ställer då frågan om lydnaden på sin spets. Samspelet mellan de hand­lingar som utförs av aktionsgruppen och motparten utma­nar andra människor att aktivt ta ställning.

Planterar man säd har det knappast en politisk effekt. Det ligger inte heller något större symbolvärde i en arrestering. Men den som blir arresterad för att ha planterat säd kan verkligen få skörda.

Symboler som används vid civil olydnad har ett syfte ut­över själva aktionen. Under plogbillsaktioner använder vi hammare för att avrusta vapen. Men de är lika mycket av­sedda för rättegången.

Paul Magno som jag gjorde en aktion tillsammans med i Florida fäste ett band vid hammaren med bilder på barn från sin kommunitet för hemlösa familjer. Detta gjorde han för att de skulle hamna bland åklagarens bevis. Han ville förklara varför dessa hemlösa barn behövde de resurser som gick till kapprustningen.

Man ska inte vara rädd för att använda svårtolkade sym­boler. Symboler ska vara en bakgrund till samtal och diskus­sioner. De ger då en möjlighet att fördjupa samtalet. Det finns däremot en risk om man använder ytliga och förenkla­de symboler. Då blir även utmaningen ytlig.

Todd Kaplan hade fäst en sedel på sin hammare. Den hade tryckts upp av judar i Warsawa ghettot under andra världskriget. Polen var ockuperat och judarna från ghettot fördes i omgångar till koncentrationsläger. Trots terrorn för­sökte invånarna fortsätta leva ett civiliserat liv. Todd, som själv är jude, vittnade under rättegång om hur den gamla sedeln för honom betydde hopp. Vi ska kunna leva ett van­ligt liv utan hot om utplåning. De som tryckt upp sedeln hade inte förlamats av terrorn. Inte heller vi får bli förlama­de. Låt oss visa hur vi vill leva.

Min hammare symboliserade för mig det paradoxala i militarismen. En Pershing II‑raket kan förinta min hemstad Göteborg. Det finns inget vapen som skulle kunna stoppa en sådan attack. Men min lilla löjliga hammare gjorde det omöjligt att avfyra just den raketen. Det är inte styrka som kan stoppa kapprustningen. Svagheten är vårt medel till avrustning. Detta tycks vara en omöjlighet. Men avrust­ningen måste utföras. Och det som gör det möjligt är den handling som bygger på sårbarhet. Detta konfronterar di­rekt vad som skapar våld och makt, vår vilja att bygga upp skyddsmurar.

Detta resonemang bygger på att upprustningen inte skul­le kunna fortsätta utan medborgarnas lydnad. Denna lydnad kommer till stor del från människornas rädsla för konse­kvenserna om de inte lydde. Det finns idag inte några till­gängliga medel att kontrollera ett folk som är beredda att ta konsekvenserna av sin olydnad. Sårbarheten inför konse­kvenserna blir därför förutsättningen för att bryta lydnaden. Det finns ingen annan väg. Det till synes omöjliga blir då den enda möjligheten.

Effektivitet eller sökande efter sanning

En intressant diskussion som förts inom Plogbillsrörelsen handlar om orsak och verkan. Går det att prata om effektiva plogbillsaktioner?

Vill man mäta en aktions effektivitet förutsätter det att förändringen går att reducera till en mekanisk orsak och verkan. ”Om du vevar på det här kugghjulet så rör sig ock­så det andra”.

Många inom Plogbillsrörelsen förutsätter istället att sam­hället är så komplext att det som tycks vara effekterna av en aktion inte kan förklaras bara med den. Våra handlingar är inte en kö som stöter till en biljardboll som i sin tur stö­ter till en annan. I så fall skulle vi få stöta bollen träffsäkrare än motspelaren för att vinna spelet.

Civil olydnad kan förhoppningsvis vara en utmaning för andra. Men dessa bestämmer själva vad de ska göra av den­na utmaning.

Ta det här exemplet som jag nämnt tidigare om de an­ställda som slutade arbeta med Pershing II efter vår plog­billsaktion i Florida. Vi kan inte berömma oss av detta. Ef­fekten av vår handling var istället helt beroende av vad and­ra människor gjorde av den. Dessa arbetare bestämde sig för att sluta tillverka kärnvapen. Andra stärktes kanske i sin övertygelse att vapentillverkning är nödvändig.

Detta betyder inte att alla handlingar är lika bra eller lika verkningslösa. Målet är hela tiden att göra det rätta. Under vårt sökande efter sanning frågar vi oss därför vad som är nödvändigt att göra för att minska vårt gemensamma för­tryck av de fattiga. Denna sanning kan sedan andra använda i sitt sökande. Men även om vi utför en handling som verkli­gen tycks vara genuint sann kan flera förhålla sig oberörda eller bestämma sig för att aktivt bekämpa det vi uppfattar som sanningen.

Effekterna är alltså svåra att förutse. Efteråt är de dessutom svåra att reducera till enbart aktionen.

Förändringar kan ibland utan svårigheter förutses om en grupp redan från början uttryckt sin avsikt. Det är också en orsak‑verkan modell. Men modellen liknar mer schack än biljard. Orsaken ligger då i framtiden efter verkan, alltså i

målsättningen. Att hitta orsaken till denna avsikt kan där­emot vara mycket svårt. Det kan också vara svårt att räkna ut vad som händer när andra försöker hindra gruppen från att genomföra sina planer. Med hjälp av makt‑ och spelteo­rier skulle man kunna försöka räkna ut styrkeförhållanden och förutsättningar för det fortsatta maktspelet. Men en del av gruppen kanske ändrar sig. Plötsligt ser de sina mål som ohållbara. Då kan man inte längre förklara händelserna med hjälp av spelregler.

Förändringar kan dessutom ibland vara förutsägbara ut­ifrån strukturer i samhället. Ekonomiska lagar i vårt mark­nadssystem gör att varje privat företag måste eftersträva till­växt och maximal vinst. Annars skulle inte aktieköpare vilja satsa på företaget. Detta leder till att miljön måste komma i andra hand för företagen. Våra ekonomiska förutsättningar avgör det. I och för sig kan kundernas val av varor tvinga företagen att ta hänsyn till miljön. Det är dock fortfarande vinstintresset som styr företaget.

Men vad händer när kooperativa eller ickevinstgivande företag får en större betydelse i samhället? En del av dessa kanske anpassar sig till vinstsökandet. Men efterhand börjar andra ekonomiska lagar göra sig gällande. Det går inte läng­re att förklara företagens beteende som ett sökande efter maximal vinst och tillväxt. Då får vi ett nytt ekonomiskt system som inte längre kan kallas för kapitalism.

Om man inte tror att samhället är ett biljardbord eller ett schackbräde blir det också svårt att prata om taktik och strategi. En taktiker utan sin träffsäkra kö är hjälplös. Vad hjälper rätt och sanning om man vill få den sista bollen att rulla ner i ett hål. De är bara i vägen.

En taktiker behöver tryggheten hos spelreglerna. Denne skulle bara bli förvirrad om kungen erbjöd sig att offra sitt liv för en bonde.

En taktiker måste slå ut motpartens bönder. Den dagen han fattar tycke för en av dessa obetydliga pjäser är han ute ur spelet. För en taktiker måste målet helga medlen.

– Om vi ligger lågt nu har vi bättre förutsättningar att påverka vid ett senare tillfälle, hävdar kanske denne.

Men vart tog ärligheten vägen? Ett samtal förutsätter uppriktighet. Att hålla inne med vad man egentligen anser är oärligt och hindrar dialogen.

– Om vi går på hårt nu när myndigheterna har en massa andra problem så har de inga resurser att sätta emot. Då vinner vi helt säkert, hävdar taktikern vid ett annat tillfälle.

Men vad säger att lösningen är schack matt, att vinna? Ett spel förutsätter en lagbundenhet som man taktiskt kan utnyttja för att bringa den andre på fall. Civil olydnad är inget maktspel. Det är en dialog som ska leda till överens­kommelser. Om den gemensamma lösningen tycks avlägsen så måste förutsättningarna för maktmissbruket dras undan. Att taktiskt spela ut en makt mot en annan leder istället till upprustning, rädsla och misstänksamhet.

Strategen i sin tur glömmer de nära och vardagliga be­kymren. Dessa ska lösas i en fjärran framtid genom parla­mentarismen, revolutionen, generalstrejken, den ekologiska livsstilen, fler kvinnor i politiken eller vad nu det strategiska målet kan vara.

Men vad säger strategen om dem som förtrycks idag. Kanske är ”den stora lösningen” inte den verkliga lösningen. Kan det vara så att det nära och det avlägsna har med var­andra att göra? De närliggande lösningarna bör också vara de som är de bästa långsiktiga lösningarna. Motståndet mås­te knyta ihop vår historia med nuet och framtiden. Genom att handla skapar vi både en historia och en framtid. Min vardag hör faktiskt ihop med världspolitiken.

Riktlinjer för civil olydnad

Helikoptern sänker sig långsamt över bron. Plötsligt stiger den kraftigt. Den cirkulerar ett par gånger. Snart är den för­svunnen. Strax efter anländer den första polisbilen. Jag hin­ner räkna till åtta bilar och en buss. Sedan vänds min upp­märksamhet mot polishundarna. Hundarna stirrar tysta och tillsynes likgiltigt på oss. I bakgrunden står ett trettiotal poliser. De flesta har satt på sig vita kravallhjälmar. Flera drar även batongerna.

Denna scen är från Jordfallsbron 1983. Genom att männi­skor uppehöll sig på bron kunde inte broklaffarna fällas upp. Då kunde inte heller en dansk båt med en misstänkt vapenlast komma förbi.

Poliserna på platsen hade nog aldrig tidigare ingripit mot civil olydnad. Senare, i och med den ökande olydnaden under åttiotalet, fick de väl större erfarenhet. Alla som på liknande sätt mött rädda poliser vet att första kontakten handlar om att ge dem trygghet. De vet ju inte vad som ska hända och är förmodligen mer spända än aktivisterna.

Men även de som deltar i en aktion behöver känna en viss säkerhet, kanske inte från polisens sida, men från de andra aktivisterna. Deltagarna kan vara barn och pensionä­rer, erfarna veteraner och de som gör civil olydnad för förs­ta gången. Själv är jag rädd för att delta i aktioner om jag inte vet hur de andra aktivisterna ska agera. Jag behöver känna att vi litar på varandra.

Både den nordamerikanska medborgarrättsrörelsen och den indiska självständighetsrörelsen använde sig därför av ickevåldsriktlinjer för att skapa denna trygghet. De var of­fentliga och skapade ett samförstånd mellan polis och akti­vister. Flera används fortfarande. Några har tillkommit.

Varje riktlinje bygger på en överenskommelse mellan fle­ra vängrupper om aktionens ramar. Om man bläddrar ige­nom nordamerikanska aktionshandböcker tycks följande ickevåldsriktlinjer vara de vanligaste idag:

1. Möt varje person med den respekt och artighet som man

kan förvänta sig av en ny bekantskap.

2. Använd inte fysiskt eller psykiskt våld.

3. Ta inte med vapen eller någon form av rustning eller skydd mot våld.

4. Spring inte.

5. Använd inte droger.

6. Alla, även stödpersoner, ska vara medlem i vängrupp,

7. och ha gått igenom ickevåldsträning.

Flera av ovanstående punkter kan kanske tyckas självklara. Tyvärr är det inte alltid så. Det uppstår ofta olika tolkningar om innebörden i vad vängrupperna tidigare kommit överens om.

Det har exempelvis förts en diskussion inom ickevålds­rörelsen om man kan räkna ropandet av slagord som psy­kiskt våld. Det kan i vilket fall som helst skapa spänning och aggressivitet hos både motparten och deltagarna. Nu und­viker man därför talkörer. Bra alternativ är samtal och sång.

Även springande kan skapa onödiga spänningar och i värs­ta fall panik. Detsamma gäller självklart om alkoholpåverka­de uppträder oförutsägbart.

Ett problem som kan uppstå på grund av obetänksamhet är att trots överenskommelsen om att inte ta med sig vapen kan en del glömma att lägga ifrån sig exempelvis en fick­kniv. Detta kan skapa onödiga rykten hos polis och massme­dia:

–   De var beväpnade med knivar…

Något som försvårar det hela är att motparten kan upp­fatta exempelvis ett verktyg eller en glasflaska som ett möj­ligt vapen. Under plogbillsaktioner använder vi hammare. När avrustningen är klar lägger vi därför ner dem på marken för att undvika att provocera vakter och poliser.

Vid vanliga demonstrationer på kontinenten och även i Sverige tar en del på sig skyddsutrustning som exempelvis hjälmar eller näsdukar för ansiktet. Men ickevåld bygger på kraften som skapas genom att man gör sig sårbar och tar konsekvenserna av sina handlingar. Dessa moderna former av rustningar har därför ingen plats i civil olydnad. I och för sig kan det uppstå situationer i exempelvis ett diktaturland då man inte är redo att ta konsekvenserna. Men då överger man aktionsformen civil olydnad. Istället flyr man kanske från förföljelsen. I och med att ickevåld inte vänder sig till hjältar och martyrer så kan flykt bli det nödvändiga alterna­tivet till öppen olydnad.

Men även om konsekvenserna vanligtvis är mer uthärd­liga i mer liberala samhällen så krävs det att varje deltagare är ordentligt förberedd. Efter några bittra misslyckanden lärde sig redan den indiska självständighetsrörelsen att alla behöver ickevåldsträning eller någon motsvarande form av förberedelse före aktioner. Detta krav hänger med fortfaran­de. Det kommer tillbaka gång på gång efter upprepade misstag när träningen inte ”hunnits med”.

Efter den stora succén med vängrupper vid Seabrooks kärnkraftverk 1976 finns också kravet på att alla deltagarna i civil olydnad bildar vängrupper. Detta är en trygghet för alla parter. Om någon tappar fattningen finns det alltid en grupp som kan hjälpa och ge stöd.

En orsak till att civil olydnad i Sverige inte utvecklats i samma takt som i övriga västvärlden tror jag är att vi inte tagit detta krav på allvar. I några fall finns även en reaktio­när tendens att gå tillbaka till den typ av aktioner som är beroende av starka ledare.

Andra riktlinjer än dessa sju kan självklart uppkomma beroende på aktionens art. Ett vanligt tillägg är: Förstör inte egendom.

När man deltar i en verksamhet bör man också kunna förutsätta att inget sker i hemlighet. Alla som funderar på att vara med ska ha en chans att ta ställning till vad de and­ra vängrupperna planerat innan de bestämmer sig. Detta är ett demokratiskt krav som kanske bör läggas in som riktlinje vid större aktioner.

En del hävdar dock envetet att det bara är de själva som har ansvar för sina handlingar. Ingen annan ska behöva ta på sig skulden. Men detta är en villfarelse. Det är sällan bara jag själv som får ta ansvar för mina egna handlingar. Vid en blockad på en norsk militär landningsbana hölls del­tagarna kvar över natten. De kunde inte förstå varför. Men vid häktningsförhandlingarna dan efter fick de reda på orsa­ken. Natten innan hade den ende svenske deltagaren varit inne på flygplatsen och tagit ut ett militärt instrument som han symboliskt skulle använda för något fredssyfte. Svensk­en fick sitta isolerad två veckor i häkte. De norska deltagar­na släpptes eftersom de inte deltagit i hans aktion. Svensk­ens agerande skapade dock besvikelser och konflikter.

Händelsen är ett exempel som visar att motstånd får kon­sekvenser som även kan drabba andra än de som utför hand­lingen. Människor får ofta ta ansvar för vad andra gör. Dess­utom har vi ett moraliskt ansvar för varandra. Civil olydnad bör därför föregås av information till alla deltagarna, mot­parten och även till andra grupper som arbetar med samma fråga. Dessa får då en möjlighet att reagera och påverka. Denna möjlighet för de inblandade att ge sina synpunkter kan hindra oss från att göra ödesdigra misstag.

Arrestering

– Jag måste tyvärr bära bort dej. Är det okej om jag tar tag i din jacka?

En av de första gångerna jag deltog i civil olydnad 1983 visade mig Lidingöpolisen, genom sitt korrekta uppträdan­de, förutsättningen för ett fungerande motstånd.

En arrestering är ett möte mellan människor som van­ligtvis är främlingar för varandra. När obekanta möts är det knappast god sed att börja moralisera eller predika. Då gäl­ler det att bekanta sig. Budskapet får diskuteras senare i polisbilen eller under förhöret.

Vid civil olydnad finns inga fiender. Polisen tillhör dock motparten. För att lättare förstå dynamiken vid ickevåld kan man skilja på polisens funktion att skydda en orättfärdig verksamhet, och människan bakom denna funktion. Vid ci­vil olydnad vädjar man till polisen som människa och upp­manar denne att vägra lyda order för att istället stödja aktio­nen.

Utifrån förutsättningen att olydnaden är ett möte mellan civiliserade människor väljer aktivister ofta att reagera på ett av följande sätt vid en arrestering:

1 Lyda polisens order.

2 Lyda polisen först vid själva gripandet.

3 Passivt motstånd eller samarbetsvägran.

4 Aktivt motstånd.

Kontakten med polisen fungerar vanligtvis bäst om man frivilligt följer med polisen antingen direkt på order eller vid själva gripandet. Samarbetsvägran bör bara användas när aktionen då symboliskt vinner i styrka. Detta kan eventuellt gälla vid blockader eller om en del av aktionen inte hunnit slutföras.

Aktivt motstånd som armkrok eller att klamra sig fast vid något kan öka frustrationen hos polisen. Det användes mer

på sextio‑ och sjuttiotalet när många hoppades att ickevåld skulle kunna fungera som ett fysiskt styrkemedel. Tidsvin­sterna blir dock bara marginella.

Att kedja fast sig vid en grind räknar jag inte till aktivt motstånd. Man använder då inte sin egen muskelstyrka. Kedjor är en symbol eller ett medel, inte ett beteende.

Passivt motstånd kan få en stark symbolisk effekt när poli­sen vägrar att förhandla eller tillgriper våld. Ibland används samarbetsvägran dock automatiskt och ogenomtänkt. Som för alla andra typer av motstånd bör man fråga sig vad som är syftet och när det i så fall ska användas. En del börjar samarbeta med polisen när de förts utom synhåll eller när de kommer fram till polisbilen. Men varför väljer de just dessa tidpunkter? Varför använder de inte passivt motstånd tills de släpps från polishuset eller tills polisen börjar för­handla? Om man inte har ett konkret syfte med samar­betsvägran bör man undvika det.

När kontakter byggts upp med de enskilda poliserna i förväg minskar risken för ett brutalt gripande. För att ytterli­gare minska den risken kan en stödperson ta på sitt ansvar att skriftligen eller med kamera dokumentera arresteringen av varje medlem i sin vängrupp. Detta ökar dessutom möj­ligheten att leta upp individuella poliser om man behöver dem som vittnen under rättegången. Den arresterade kan, om den inte fått namnen tidigare, fråga på polisstationen vilka som arresterade dem.

Innan arresteringen får man inte glömma att rensa fickor­na från känsliga adresser. En vän glömde detta. Han arreste­rades med adresserna på ett stort antal motståndskämpar i Tyskland, Holland, England, Norge och Sverige. Efter den händelsen blev en gammal fredsforskare i Tyskland lite stir­rig och trodde sig bli extra bevakad. Bland annat följde två vaktbilar efter oss när vi tillsammans gick runt Pershing II­basen i Mutlangen för att undersöka möjligheten att oskad­liggöra ett vapen. Själv tyckte jag inte det var så underligt att vi var så hårt bevakade. Både han och jag hade tidigare avrustat vapen. Att polisen hade en adresslista gjorde för­modligen varken från eller till. Som tur var arbetade dess­utom vi som fanns med på listan öppet med civil olydnad. I vissa situationer, som när man gömmer flyktingar, får helt enkelt inte sådant här ske.

Förhör

Förhörsledaren pekar på en stol. Jag nickar artigt och sätter mig. Strålkastaren bländar. Kisande försöker jag se mig omkring. Till vänster står den beryktade säkerhetschefen som brutit av två fingrar på en kvinna från fredslägret. Nyss hade han bänt tillbaka mina armar och låst dem med sin långa smala träbatong. Nu såg han ut att ha lugnat ner sig. Rakt framför mig bakom förhörsledaren står FBI‑agenten. Till höger står två okända. Senare presenterar de sig som immigrationspoliser.

Den enda som tydligen får sitta är jag.

– Inga dumheter nu. Tala om ditt namn och berätta vil­ka de andra är.

-Vad händer med henne ni förde bort?

– Det är vi som ställer frågor…

– Då har jag för tillfället inget att säga.

En av immigrationspoliserna böjer sig snabbt fram och stirrar mig rakt i ögonen.

– Vi har vissa rättigheter förstår du, säger han häftigt. Vi kan hålla dej här i fjorton år om du inte talar.

Förhöret urartade och blev patetiskt. Jag gav ingen in­formation. Ingen av de andra lät sig förhöras. Våra namn fick de när någon kom sig för att läsa uttalandet.

Senare blev vi utslängda ur flygbasen. Domaren gav mig fyrtio dollar i böter.

I Sverige uppstår vanligtvis motsatta problemet. Här är det svårt att få ge information under förhör. Förhör är an­nars en viktig del av aktionen. Det är en möjlighet att få igång en dialog och dessutom dokumentera fakta och åsik­ter. Förhörsledarna brukar dock bara motvilligt skriva ner mer substantiell information när den framförs muntligt. Som tillägg kan man därför ta med sig uttalanden och fakta­blad. Begär att få bifoga dessa till förhörsprotokollet.

Det kan dock uppstå tillfällen då man inte vill ge viss in­formation. Först och främst är det två faktorer som påver­kar hur mycket man ska samarbeta:

Om man ställer speciella krav, som att få kontakt med medaktivisterna, kan man vägra delta i förhöret tills dessa är uppfyllda.

Om man riskerar att skada andra människor kan man undvika att ge viss information.

Beroende på dessa faktorer och syftet väljer man sedan

samarbetsgrad:

1 Fullt samarbete. Man berättar helt enkelt allt vad för­

hörsledaren vill veta.

2 Begränsat samarbete. En grundregel brukar vara att man

inte ger information om andra människor utan låter dessa

svara för sig. En del ger av princip inte personnummer.

3 Ickesamarbete. Kvinnor från olika fredsläger har vid spe­ciella situationer vägrat att samarbeta med polisen efter arrestering. Detta brukar då kombineras med någon form av passivt motstånd.

All information som ges ska vara riktig. Halvsanningar och lögner förstör möjligheten att bygga upp ett förtroende.

Problemet är bara att det av en underlig anledning är lät­tare att ge felaktiga uppgifter än att vägra svara. Lydnaden sitter tydligen så djupt i ryggmärgen att människor åtmin­stone vill uppfattas som lydiga. De ljuger hellre än vägrar öppet.

Till och med vid förhörsövningar under kurser har delta­garna svårt att hålla sig strikt till sanningen. Följande dialog från en övning är, om inte representativ, så ganska vanlig under kurser:

– Känner ni dem som delade ut flygblad åt er?

– Nej!

– Nej?

– Ja, jo, jag menar att jag inte vill svara på frågan…

– Jag undrade bara om du kände dem?

– Jo det gör jag väl…

Uppriktighet är det bästa sättet att undvika sådana här pinsamheter. När man tvekar inför en fråga går det ju att ta sig en stunds betänketid eller be att få prata med någon annan från vängruppen. Man kan ju alltid begära att fortsät­ta förhöret en annan gång. Varför inte be att få bli utfrågade tillsammans?’ Om förhörsledaren inte accepterar detta så finns alltid möjligheten att bryta förhöret.

I Uruguay träffade jag våren 1988 prästen Jorge Osorio som är medlem i ickevåldsrörelsen Serpaj. Under diktaturti­den deltog han i civil olydnad. Han hade flera intressanta erfarenheter att berätta. De hade till exempel före aktioner­na delat upp vilket ämne var och en skulle prata om under förhöret. En skulle berätta om Serpaj, en annan ge fakta om fartrycket, någon skulle sköta den juridiska diskussionen och Jorge skulle svara på frågor om politiska fångar. På så sätt kunde de förbereda sig väl. Om frågorna rörde andra områden hänvisade Jorge till de andra i gruppen.

När andra personer riskerar att råka riktigt illa ut bör man ibland välja att inte ställa upp på förhör eller alternativt begränsa svaren till några få frågor, typ namn och adress. Vid en studieresa till Israel stoppades alla de svenska delta­garna av polisen. När de förhördes om vilka palestinier de besökt gav de oreflekterat ut namnen. Denna lydnad blir även mer oförståelig när man får höra att deltagarna var gamla politiska rävar inom solidaritetsrörelsen. Men lyd­naden tycks vara något vi har gemensamt i Europa oberoen­de av politisk tillhörighet eller engagemang. Det finns en standardfras som effektivt får oss att tala:

– Du måste svara på den frågan.

Peter Wright som under mer än tjugo år arbetat i den brittiska säkerhetstjänsten skriver i de memoarer jag nämnt tidigare om deras förhörsmetodero:

Hemligheten är att förhörsledaren måste skaffa sig ett övertag. Detta kan man göra genom att lägga fram fakta och på så sätt antyda att man vet allt och förhöret egentligen bara är en formalitet.

– Jag vill bara få er uppfattning om vad din vän nyss berättade…

Vanligare är dock att ställa olika frågor om samma sak. Då kan man få den förhörde att motsäga sig själv. Genom att konfrontera offret med dennes egna lögner bryts mot­ståndet ner. Effektivast är metoden om den används vid upprepade förhörstillfällen.

Denna metod används framgångsrikt av den svenska poli­sen mot flyktingar. Detta avslöjade en tolk som jag inter­vjuade för en undersökning. Han brukar tolka under poli­sens förhör med asylsökande. Om förhörsledaren är syste­matisk och noggrann blir det relativt lätt att hitta awikel­ser, oriktigheter eller Stelämnanden.

Man kan också bedöma en berättelse efter dess struktur. När den förhörde berättar ovidkommande detaljer så anses detta stärka dennes trovärdighet. Lögnaren har ju ingen anledning att lägga till onödiga detaljer. Dessa skulle dess­utom vara svåra att hålla i minnet vid senare förhör.

Även tveksamhet om detaljer kan tyda på att vittnesmå­let är sant.

Ett annat sätt att bedöma vittnesmål är att analysera ten­denser i svaren. På vilket sätt är den förhörde partisk?

Ickevåldsaktivister bryter ofta denna ensidiga tendens ge­nom att diskutera utifrån flera ståndpunkter. De två mest kända internationella tränarna i ickevåld, Hildegard Goss­Mayr och Jean Goss, betonar vikten av att även resonera utifrån motpartens ståndpunkt.

Förhörsledarens pusslande ger mer information än vad den förhörde kan förutse. En svensk fredsaktivist blev 1987 arresterad med en karta över en militärflygplats utanför Oslo, som vi misstänkte användes för kärnvapenflyg. Jag och en till hade en vecka tidigare under tre dagar förbättrat kartan.

Polisen kunde med hjälp av våra två handstilar misstänka två saker: Antingen hade ett par personer ritat av en annan karta eller så hade de varit vid flygplatsen. De frågade där­för helt enkelt fredsaktivisten om några hade varit vid flyg­platsen före honom. Han bekräftade detta men ville inte tala om namnen. Men polisen hade också hittat en adresslis­ta som skickats runt i vår vängrupp. Vi hade alltså fyllt i den med vår egen stil. På så sätt räckte hans svar för att ge poli­sen bevis på att vi två varit där.

Han råkade också nämna att han ätit vid Rygge Kro. Det­ta blev polisen mycket intresserad av. Han frågade varför och förhörsledaren berättade att de kunde förhöra persona­len. Eftersom flera av oss träffats på denna krog kunde då polisen få information om vilka som varit där. De hade ju en adresslista och kunde visa upp våra passfoton för perso­nalen.

Inga av dessa uppgifter var direkt hemliga och var och en av oss kunde ha ringt till polisen och berättat om sin med­verkan. Men det hade varit allvarligt om uppgifterna rört personer som inte var beredda att ställas inför rätta.

I ”Plogbillsaktion nr 8” beskriver jag två förhörsknep.

Dessa prövade en agent från Floridas Metropolitan Bureau of Investigation på oss i Pershing Plowshares. Eftersom jag redan beskrivit dessa försök i min bok ska jag inte avslöja om han lyckades…

Det första förhörsknepet var ett försök att uppdaga en eventuell konspiration. Han frågade om vi hört hans namn förut. Eftersom han tidigare varit infiltratör i en lokal freds­grupp borde vi känt till honom ifall vi samarbetat med den­na grupp. Genom att ta reda på om man känner till specifik information kan förhörsledaren alltså få reda på vilka som hjälper oss eller ger oss information.

Det andra knepet gick ut på att lura oss i en fälla. Genom att fråga oss om vi samarbetat med helt orimliga grupper försökte han få oss att börja svara. När han sedan plötsligt gick över till relevanta frågor skulle han gissat svaret om vi plötsligt vägrat svara.

Men problemet är sällan att man ska råka säga för myc­ket. Under långa telefonsamtal och i häktningsförhandlingar eller rättegångar har jag fått komplettera ofullständiga för­hörsprotokoll. Annars kan förhören vara ganska givande. Poliser tycker ofta om bra diskussioner precis som alla and­ra. Varför inte fråga om man kan få bjuda på kaffe från den automat som kanske finns i korridoren?

En fälla är att hamna i stereotypa roller. Varför ska man vänta på frågorna för att få börja berätta? Vem har förresten sagt att det bara är den ena parten som ska ställa frågor?

Fängelsesolidaritet

Hundra tusen dollar! Denna borgensumma skulle var och en av oss få betala för att bli frisläppta från häktet efter plog­billsaktionen i Florida. Plötsligt sänktes denna summa till noll. Polisen försökte från början skrämma oss. När det in­ternationella stödet blev för stort ville de istället få ut oss så fort som möjligt.

Med ett undantag

Patrick O’Neill hade brutit mot en villkorlig dom han fått för en tidigare aktion. Han hölls kvar mot tiotusen dol­lar i borgen.

Så fort domaren sänkt borgensumman för mig kom repre­sentanter från domstolen till mitt häkte. De ville att jag skulle skriva under ett papper. Det var ett löfte om att jag skulle inställa mig till rättegången. Jag vägrade. Orsaken var att de inte släppte Patrick. En del tyckte det var underligt att jag frivilligt satt kvar i häktet. Men fängelsesolidariteten ökade det moraliska trycket på myndigheterna. Efter en månad togs borgen bort även för Patrick och vi kunde till­sammans lämna häktet.

Syftet med fängelsesolidaritet är vanligen att alla ska släp­pas samtidigt. Oftast används det direkt efter arresteringen om det finns risk att några inte släpps samtidigt som resten. I solidaritet med dem som riskerar att hållas kvar vägrar alla andra att samarbeta tills dessa är släppta.

En regnig oktoberdag 1983 blev fyrahundra personer in­stängda utomhus i en kennelliknande anordning på en ame­rikansk militärbas. Ganska många frös på grund av att de var sjuka eller helt enkelt var dåligt klädda. Situationen var allvarlig. Några började skicka meddelanden från bur till bur. Vi behövde bestämma vad som skulle göras. Snart be­slutade vi att ett hundratal av oss skulle stanna tills de som bäst behövde det antingen kom inomhus eller släpptes. På det sättet fick vi in de flesta. Men plötsligt ilsknade militär­polisens befäl till. Han gav order om att bära in resten av oss. Väl inne i cellerna fortsatte solidaritetsaktionen genom att några vägrade ställa upp på förhör innan de andra släppts.

Man kan också använda fängelsesolidaritet principiellt i vissa situationer. Vid våld från polisens sida vägrar många att låta sig förhöras eller lyda order.

En vän från Argentina, Amanda Peralta, lät sig inte för­höras så länge en viss militär fanns med. Denne hade tidiga­re torterat henne. Polisen slängde då ut militären som helt tappade fattningen av ilska.

Kommunikation

Stellan tackar artigt de tyska poliserna för den givande be­kantskapen under tiden i arresten. Med blandade känslor lämnar han fångenskapen. Varför hade stödgruppen betalt borgen för honom? Vad hade hänt där ute? Något allvarligt måste det vara.

Vid ingången upptäcker Ylva och Johanna honom. De kramar honom oroligt. Vad hade hänt i häktet? Varför hade han begärt att bli frisläppt?

Händelsen hade föregåtts av att åklagaren ringt direkt till stödgruppen och bett dem betala Stellan Vinthagens bor­gensumma. En mycket underlig handling kan man tycka. Men för att öka det moraliska trycket på myndigheterna hade Stellan bestämt att inte lämna häktet efter sin plog­billsaktion i Mutlangen.

När inte åklagaren kunde övertala stödgruppen kontakta­de poliserna dem:

– Han gråter förtvivlat i cellen. Han bönar och ber er om att få komma ut. Killen klarar helt enkelt inte fånglivet.

Snabbt samlar stödgruppen ihop de två tusen D‑marken och betalar.

Först när Ylva och Johanna kör hem Stellan upptäcker de att polisen lurat dem. Stellan var helt inställd på att stan­na kvar i fångenskapen.

Gruppens misstag var att inte i förväg bestämma hur de skulle kommunicera efter arresteringen. Liknande problem uppstår vid de flesta aktioner. Vängrupperna glömmer att förbereda sig för de kommunikationssvårigheter som nästan alltid uppstår vid civil olydnad.

Före aktionen bör de som aktionen vänder sig till kontak­tas. För att undvika ett växande motstånd kan exempelvis ett miljöförstörande företag vilja förhandla sig fram till nå­gon form av lösning. Vanligtvis kontaktas polisen för att de ska hinna förbereda sig ordentligt. Som jag nämnt minskar då risken att de är spända. Vängruppen kan dessutom till­sammans med polisen nå fram till praktiska överenskom­melser för hur aktionen ska utformas.

En grupp som ofta blir förbisedd är de eventuella ar­betarna som berörs av aktionen. Dessa har ju förmodligen också synpunkter som vängrupperna behöver ta hänsyn till. En sådan nonchalans från aktivisternas sida kan skapa onödi­ga spänningar. Vid flera tillfällen har förhandlingar med ar­betare lett till stödaktioner, eller avtal om att de inte ska försöka arbeta under aktionen.

De olika fredsbevararna kan dela upp ansvaret för kontak­ter med polis och arbetare. En arrestering brukar föregås av en tids väntan för poliserna. Målet för fredsbevararna bör vara att de under denna väntan tar personlig kontakt med varje polis.

Vängrupperna är vanligtvis låsta vid en speciell plats. Kontaktpersoner ger dem möjlighet att kommunicera och eventuellt ta nya beslut.

Ännu svårare är att ta beslut efter arresteringen. Antingen kan vängruppen bestämma att inte ta beslut förrän alla haft kontakt med varandra eller så kan beslutsrätten överlåtas till några personer.

Jag deltog i en plogbifisaktion 1984. Vi häktades och pla­cerades i Orlando’s County Jail. Men vi splittrades mellan olika celler och fängelsebyggnader. Ingen i vår stödgrupp hade rätt att träffa oss. Då förmedlade först en advokat, senare en katolsk präst våra meddelanden till varandra.

Efter aktionen behöver man även kommunicera med and­ra aktivister, motparten eller övriga medborgare. När Gunil­

la Åkerberg och Anders Grip utfört sin plogbillsaktian i Kristinehamn i februari 1989 gjordes ett utskick över hela världen. Detta ledde till ett stöduttalande från en freds­grupp i Thailand och från ickevåldsrörelsen Serpaj. Serpaj består av hundratals lokala och nationella grupper runt hela Latinamerika.

Media

Denna handbok är ett media. Den förmedlar några funde­ringar och en del erfarenheter av civil olydnad. Innan de mer praktiska problemen kring massmedier tas upp ska jag lyfta fram en spännande diskussion om de offentliga medier­nas roll i samhället. Den har åtminstone vänt upp och ner på mina föreställningar.

Den demokratiska målsättningen med civil olydnad är att få ett brett deltagande i beslutsprocessen, alltså att skapa en diskussion och ett samarbete. Demokrati är när de berör­da för en diskussion som leder fram till ett bra beslut för alla inblandade, alltså en överenskommelse. Om några körs över kan de använda civil olydnad för att på nytt sätta igång den demokratiska processen.

Det finns också andra sätt att se på civil olydnad. Aktio­nerna kan vara avsedda att påverka de styrande direkt. Att inte behöva bygga upp ett samtal kan visserligen vara effek­tivt. Men i det långa loppet undergräver dessa aktioner de­mokratin. Samma problem uppstår självfallet också när de styrande tar vad som tycks vara bra beslut utan att ett samtal förts mellan de berörda innan.

Alla berörda måste inte delta i samtalet. Men alla ska ha en rimlig chans. Med samtal menar jag direkt tal mellan människor. I debatter som förs i massmedier deltar bara en liten begränsad del av medborgarna. Man deltar inte i en dialog bara för att man läser en text. En text svarar ju inte på tilltal. Inte ens när man följer en debatt på kultursidorna i morgontidningen börjar texten svara, nyansera sig eller reflektera över vad man själv tycker om den. Den är orubb­lig. Texten är fixerad och fastställd i och med att den är tryckt.

Men förståelsen, tolkningen av texten är inte fixerad och fastställd. Den kan utvecklas under diskussionen om inne­hållet. Texten blir i princip allmän egendom i och med att den är tryckt. Därför har inte heller författaren någon privilegierad rätt att tolka det skrivna. Om denne en vecka sena­re skriver en ny text på debattsidan med andra mer nyanse­rade åsikter så blir den nya texten helt enkelt bara en ny text. Den gamla finns fortfarande kvar och har inte ändrat sig ett dugg.

Ett samtal kan handla om en text. Texten tillför då samta­let något väsentligt. Men det skrivna kan inte förväxlas med ett samtal.

Idag betyder uttrycket offentligt samtal ofta det som står i massmedia. Detta är missvisande. Och eftersom demokra­tin anses bygga på det offentliga samtalet blir denna nya betydelse dessutom farlig. Demokratin förvanskas. Att för­slag, synpunkter och information blir offentliga genom massmedia är nödvändigt och bra för demokratin. Men pub­licering är bara en bakgrund för det offentliga samtalet som förs människor emellan. En offentlighet utan samtal blir bröd och skådespel åt folket. Det blir ersättning för demo­krati och istället kontroll av medborgarna. Man är alltså inte åhörare till det offentliga samtalet, man deltar i det.

Det blir därför även missvisande att kritisera massmedia för att de inte ger utrymme åt ett offentligt samtal, eller att de inte sköter det tillräckligt effektivt. En sådan kritik tycks värna om demokratin. Istället omyndigförklarar den med­

borgarna. De fråntas den funktion som demokratin ska byg­ga på ‑ det offentliga samtalet.

Publicitet utan offentliga samtal kan leda till att man kö­per speciella varor, väljer speciella personer eller partier i politiska val. Framför allt kan det passivisera oss. Civil olyd­nad som slås upp i pressen får oss att tacksamt sucka: Va’ bra att nå’n gör nå’t’

Men de offentliga medierna fungerar inte alltid passivise­rande. Tidigare under den borgerliga revolutionen var de ett verktyg för det demokratiska samtalet. Socialfilosofen Jürgen Habermas visade i ett tidigt arbete från 196238 hur offentligheten bröt den absoluta statens makt. Men han vi­sade också hur offentligheten sedan artonhundratalet faller sönder. Det politiska samtalet går över i ett opolitiskt kon­sumerande av masskultur.

I kaffehusen och salongerna på sjutton‑ och artonhundra­talet utvecklades en permanent politisk diskussion. Tid­ningarna och böckerna lästes hemma i det privata men dis­kuterades offentligt. Kritiken riktades ofta mot de kyrkliga och statliga auktoriteternas tolkningsmonopol.

Genom dessa samtal utvecklades en allmän opinion. Denna sågs som ett uttryck för det rätta och riktiga. De så kallade fysiokraterna som var en av de tidiga borgerliga rörelserna, härledde exempelvis lagen ur det förnuft som blir resultatet av det offentliga samtalet. En förutsättning för förnuftet var deltagarnas likställdhet och självständighet. Detta garanterades i sin tur av att samtalet fördes av egendomsägare. Dessa tjänade inte någon annans intresse.

Trots att denna tidiga tradition utestängde stora grupper ‑ exempelvis kvinnorna ‑ så hade detta borgerliga projekt en starkt demokratisk tendens. I franska kaféer lär exempelvis fattiga kvinnor ha läst tidningen högt för varandra. De hade ju inte råd att köpa egna exemplar. På så sätt utvecklade också de en offentlighet.

Upplysning innebär att tänka själv: Under sjuttonhundra­talet hävdade Emanuel Kant att omyndighet ”är oför­mågan att använda sig av sitt förstånd utan någon annans ledning”39. Men upplysning är, enligt Kant, också att tänka högt: Hur ”mycket och hur riktigt skulle vi väl tänka, om vi inte tänkte så att säga tillsammans med andra”40.

Men när de som inte hade någon annan inkomstbringande egendom än sin arbetskraft, på artonhundratalet började tränga in i offentligheten ryggade liberalerna för styrkan i sin egen idé. John Stuart Mill och andra började se den allmänna opinionen som en makt bland andra. Sökandet av det rätta och riktiga beslutet ersattes av maktuppdelning. Sena­re kommer besluten till genom kompromisser mellan intres­seorganisationer snarare än genom medborgarnas samtal. Demokrati ersätts med en uppdelning av makten. Offent­ligheten förlorar sin politiska karaktär och får en konsume­rande funktion snarare än en resonerande.

Typexempel på konsumerande offentlighet är panel­debatterna inom folkrörelserna. Diskussionen fungerar som underhållning. Aktivisten som åker ut på föredragsturné blir underhållare. Resultatet är passivisering, snarare än en dialog som ska leda till beslut om handling.

Medier typ föredrag, paneldebatter, filmer, diabildserier och böcker har ingen större effekt om de inte används i sam­band med samtal. De kan då bli verktyg för samtalet. Bara så kan de fungera som demokratiska politiska medel.

För att civil olydnad ska fungera demokratiskt måste det finnas fysiska rum ‑ platser ‑ där offentliga samtal om det rätta och riktiga beslutet kan föras. Trädkramarna i Bohus­län hade under långa perioder söndagsträffar för allmänheten. Där ordnades visningar av skogsdöden, föredrag, de­batter, gudstjänster och kulturarrangemang. Flera av dessa söndagar ledde dessutom till beslut om nya aktioner mot motorvägen.

Samtal med vänner och släktingar är förmodligen de ef­fektivaste medierna för civil olydnad. Andra medier för att få delaktigheten att växa är direkta kontakter och diskussio­ner med motparten under aktioner och rättegångar. Även lekvåldsträning och startande av nya vängrupper kan ses som medier för att öka motståndet.

Proteströrelserna söker tyvärr ofta publicitet snarare än publicering. Man vill styra besluten istället för att lyfta fram problem för diskussion. Frågan blir hur man kan komma in i massmedia och på så sätt stärka sin prestige. Istället för att utöva politik genom offentligt samtal övergår man till ett offentligt manifesterande och demonstrerande. De som från början egentligen arbetade för ökad demokrati manipulerar nu istället den allmäna opinionen.

Salongerna och kaffehusen är sedan länge borta. Idag bör politik handla om att bygga upp dess efterträdare.

Kontakt med massmedia

– Vi vill inte ha information från er! Ring inte igen! (Da­gens Nyheter.)

– Vi har just haft ett sammanträde på redaktionen och bestämt att vi inte ska stödja terroristaktioner. (Göteborgs Tidningen.)

– Det är fantastiskt att nå’n gör nå’t. Har ni bilder? Vi skickar en taxi. Jag ringer igen om en stund. (Göteborgs Posten.)

– Eftersom ni inte lät oss vara med på aktionen har vi beslutat att inte sända något alls. (Kanalen.)

Dessa reaktioner mötte presskontakten när han ringde runt för att informera om Stellan Vinthagens plogbillsaktion i Västtyskland 1986. Erfarenheter från andra aktioner visar att samma medier som bojkottat civil olydnad senare kan bli intresserade och ge en bra saklig bild. Om inte bojkotten är ett medvetet beslut av tidningen så beror den förmod­ligen på vilka som för tillfället arbetar vid nyhetsredaktio­nen.

Det har också hänt att redaktörer stoppat nyheter när vängruppens presskontakt inte respekterat den gängse hier­arkiska ordningen. Det kan upplevas som manipulation att bara kontakta journalister direkt utan att också kontakta redaktionen.

Förutom politiska skäl att bojkotta civil olydnad tappar journalister lätt intresset om de upplever att aktivister gör något bara för att komma in i massmedia.

Det är alltså viktigt att civil olydnad aldrig blir massmedia-aktioner. Olydnaden måste fungera oberoende av medias eventuella bevakning.

Men ibland kan journalister själva göra aktionen massme­dial eller spektakulär. Då får den en ytlig och lite löjlig prä­gel. Detta hände 1983 när en vängrupp planerat en minnes­ceremoni för de som dödats av svenska vapen på Bofors Aerotronics. Vi var oerfarna och lät Rapports fotograf bryta vår cirkel för att kunna filma inifrån. Högtidligheten för­svann och ceremonin kändes oärlig.

Massmedia kan alltså överdramatisera en aktion och skild­ra den som spektakulär. Inför aktioner önskar man istället en jämn bevakning utan pinsamt sensationella löpsedlar. I de grupper där jag deltagit brukar vi därför bilda en grupp som ansvarar för presskontakterna. Dessa sköter pressut­skick, skriver artiklar och ställer upp för intervjuer.

Jämte pressgruppen bör man också välja några som kan dokumentera aktionen, filma och fotografera. Att åka runt med en diabildserie är ju, om det används i samband med samtal, ofta ett effektivare massmedium än några löpsedlar.

Pressutskick

Pressmeddelanden skickas till de olika redaktioner som kan tänkas ha intresse av innehållet. Ofta skickar man ett ut­skick till nyhetsredaktionen och glömmer debatt‑, kultur‑, religions‑ och livsåskådningsredaktionerna. Det går själv­klart också att skicka direkt till journalister. För att inte tap­pas bort bland tusentals andra nyheter måste pressmedde­landen följas upp av telefonkontakter.

Förslagsvis skickas ett pressutskick en vecka före aktio­nen, ytterligare ett precis innan aktionen och ett efter. Överst i utskicket brukar man lägga pressmeddelandet. Detta bör vara på ungefär en halv sida. Vilken redaktör or­kar läsa en hel sida om redaktionen översvämmas av nyhe­ter?

Innehållet struktureras som en upp och ner vänd pyra­mid. Det viktiga först. Detaljer och förklaringar kommer sist. En viktig detalj är telefonnummer till någon kontakt­person. Jag har varit med om att vi glömt det vid något till­fälle. Utskicket blir då så gott som meningslöst och ett nytt får göras.

Pressmeddelandet får gärna vara personligt. Men det bör vara skrivet i en objektiv stil med åsikter inom citat. Själv har jag alltid problem med att få detta att gå ihop.

Fotografier med bildtext, namn och även fotografens namn kan bifogas i utskicket. Fotografer har flera gånger försökt övertyga mig om att för tidningarna är bilden vikti­gare än texten.

Uttalanden, faktablad och information om vängruppen blir separata bilagor. Den journalist som senare får jobbet kan ju vilja ha mer bakgrunds information än vad som står i pressmeddelandet.

Intervju

– Vad ger dej rätt att göra en våldsaktion? frågade reporten på Rapport medan tevekameran anklagande zoomade in Todd Kaplan.

Todd trodde att han hamnat i en dialog. Så han började förklara våra symboler. De enkla verktyg vi använde visade att aktionen var skapande och alltså inte en våldshandling. Tvärtom, aktionen byggde på ickevåld.

Men radio och teve klipper oftast inlägg från slutet. I eter­media måste därför antydningar eller påståenden som ligger i frågan bemötas innan man svarar.

För tittaren tycktes därför Todd försvara våld med att symbolerna var kreativa.

Men även i tidningar kan aktivister tyckas bekräfta felakti­ga påståenden från journalister:

– Är ni besvikna för att det inte kom så många?

– Är du kritisk mot dem som använder demokratiska metoder?

– Vad svarar ni på all den kritik ni fått från allmänheten?

– Är militanta metoder mer effektiva än politiskt ar­bete?

Riktigt så här vinklade brukar inte intervjuer vara. De flesta journalister jag mött försöker göra ett bra jobb. Att jag så gott som alltid hittar sakfel när jag läser en artikel efteråt beror snarare på journalistens tidsbrist än illvilja.

·        Men för att minska risken att en artikel blir vinklad på ett missvisande sätt finns en del tips för kontakten med massmedia:

·        Rotera de som intervjuas.

·        Se till att könsfördelningen är någorlunda jämn. Vissa frå­gor som exempelvis värnplikisvägran tenderar annars allt­ för lätt att uppfattas som en manlig fråga, precis som kampen mot våldspornografi tycks vara en kvinnofråga.

·        Besvara inte frågor som är könsdiskriminerande, irrele­vanta för gruppens arbete eller rör privatlivet.

·        Undvik att uttala er för andra om inget annat är överens­kommet. Låt var och en svara för sig själv. Denna rättig­het har även de som inte är med under intervjun. Om en journalist vill citera någon så är det väl lämpligt att denne kontaktas.

·        Undersök om det finns möjlighet att få läsa artikeln innan den trycks.

·        Utvärdera intervjun och artikeln skriftligt och bifoga ut­värderingen till vängruppens lista över mediakontakter.

·        Bojkotta de medier och journalister som tidigare spritt desinformation. Skicka ut uppgifter om dessa till andra grupper och organisationer. Då kan de undvika att begå samma misstag.

Vid en kurs i civil olydnad för en kvinnogrupp som gjorde aktioner mot porrbutiker berättade en av deltagarna om en intressant bojkott. Hon är medlem i ett vänsterparti. Vid flera tidigare aktioner hade hon kontaktat partitidningen. Deras redaktion hade tydligen inte tyckt aktionerna var till­räckligt ”socialistiska” för inget publicerades. Senare vid en stor viktig aktion mot porrbutiker struntade hon i att kon­takta tidningen. De stora dagstidningarna gjorde bra repor­tage. Och plötsligt ringde en redaktör från partitidningen och undrade varför de inget fått veta. Aktivisterna förklara­de varför. Efter detta upphörde ”bojkotten”. Något som är svårt att förebygga är ett problem som upp­

står när ambitiösa journalister förbereder sig genom att läsa äldre artiklar. De intervjuade bör därför också läsa på för att kunna rätta till tidigare felaktigheter. Själv har jag sett märkliga uppgifter dyka upp med jämna mellanrum under flera år.

Motståndets dialog:

Om Rättegång

Att mötas

När jag skulle resa från Buenos Aires till Montevideo gjorde jag misstaget att ta en Järplansbåt. Sjösjuk och instängd i passagerarhytten på den skumpande båten råkade jag sätta mig bredvid en pratglad aktivist från den nordamerikanska västkusten. Jag lyckades behålla frukosten och kunde dess­utom lyssna till några givande historier. Han berättade om olika aktioner främst mot vapentåg. När jag vid ett tillfälle försökte bryta in med ett inlägg frågade jag varför de gjorde alla dessa aktioner. Svaret var intressant:

– För att få rättegång!

Genom att kontinuerligt ställas inför rätta hålls dialogen med de styrande igång. I USA och Västtyskland har detta lett till att domare börjat frikänna de som gör civil olydnad.

Domare Myron Bright, som hade hand om överklagande­na för två plogbillsaktionerna mot kärnvapensilos i Missou­ri, Plowshares nr 12 och Silo Pruning Hooks, skrev följande i en kommentar: ”Vi måste förstå att civil olydnad i olika former, använd utan våld mot andra, är en del av vårt sam­hälle. Och det moraliskt rätta ur politiska demonstranters synsätt har i olika sammanhang förändrat och förbättrat vårt samhälle.”

Även åklagare har ibland tagit ställning för de åtalade. Vid en bisarr plogbillsrättegång sommaren 1985 blev doma­ren så arg på åklagaren som så uppenbart stödde aktivister­na, att han förutom sin domarfunktion också övertog åkla­garens roll.

I förlängningen skapar ett stöd förhoppningsvis ett samar­bete. I Tyskland har exempelvis flera domare själva börjat

engagera sig i fredsrörelsen. Vintern 1987 ledde detta enga­gemang till att fjorton västtyska domare och åklagare arres­terades för civil olydnad mot kärnvapen. När detta samar­bete efterhand etableras innebär det en förändring av lagen och myndigheternas agerande.

Som jag nämnt tidigare är rättegången en dialog med re­geringen, som representeras av åklagaren, och med lagen, vilken representeras av domaren. Ofta är det också en dialog med de privata ägandeintressena som representeras av mål­sägande. Den kan dessutom bli ett samtal med arbetare och tjänstemän som berördes av aktionen om dessa kallas som vittnen.

Rättegången är en genomgång av fakta och argument för och emot. Den kan därför användas av åhörare och andra medborgare för att diskutera och ta ställning till de inblan­dades agerande. På så sätt har rättegången både ett symbo­liskt värde och en funktion som massmedium.

En tysk fredsarbetare, Uwe Painke, arbetade heltid under några år i mitten på åttiotalet med Kampanj för Civil Olyd­nad och Avrustning. Han menade att rättegångarna var deras viktigaste metod att aktivera nya.

De som ställdes inför rätta skickade ut skriftliga inbjud­ningar till släktingar och vänner. En präst bjöd med hela sin församling.

Dessa åhörare blev ofta så starkt berörda av rättegångarna att de direkt fyllde i Kampanjens skriftliga löfte om att göra civil olydnad mot Pershing II‑raketerna.

Rättegångssalen är ett rum där information som annars hålls undan det offentliga samtalet kan lyftas fram av både försvaret och åklagarsidan. Under plogbillsrättegångar bru­kar vi be de arbetare som åklagaren kallar för att vittna att berätta om vad de tillverkar.

Rättegången ger alltså flera möjligheter. Beroende på vad man vill göra av den går det att välja mellan åtminstone fyra olika sätt att lägga upp en rättegång.

1 Tona ner handlingen för att få lägre straff.

2 Försvara sig med andra lagar. Man menar då att hand­lingen är laglig eftersom man följt exempelvis internatio­nell lag, eller nationell lag så som nödvärn. Man kan också hävda att man följt allmänmänskliga lagar. Dessa kan vara naturrätt, folkrätt eller andra moraliska lagar som finns i vår kulturella tradition. Ett exempel är femte budet: Du ska inte döda!

3 Etiskt försvar. Argumentera utifrån vad som är rätt och mänskligt riktigt. Då hävdar man att rätt går före lag, el­ler att människoliv är viktigare än lagen.

4 Vända på rättegången. Anklaga motparten istället för att försvara sig.

De flesta plogbillsrättegångar är en blandning av de tre sista formerna av försvar. Grundförutsättningen är dock all­tid att få igång ett samtal om vad som är rätt. Vi diskuterar lagen för att med hjälp av domstolens eget språk bättre göra oss förstådda. På så sätt kan vi hänvisa till gemensamma moraliska värderingar. Dialogen under rättegången handlar sällan om att försvara sig själv. Snarare anklagar vi mot­parten för att handla orätt.

Parallellt med dessa former av försvar används också sam­arbetsvägran.

Demokrati förutsätter att man vill få igång ett offentligt samtal. Sedan behöver man självklart inte samtala på mot­partens villkor. Om denne stoppar delar av samtalet kan man svara med tystnad. Tystnaden uttrycker då en önskan att få igång ett samtal igen. Den symboliserar också mot­partens försök att stoppa det demokratiska samtalet. Tyst­naden blir därför en viktig del av dialogen.

När jag under rättegången i Orlando försökte berätta om Europa och att vi européer är de tänkta offren för Pershing II raketerna, stoppade domaren mig. Då höll jag istället en tyst minut för dagens offer för kapprustningen ‑ de fattiga. Resten av rättegången valde jag att vara tyst.

När Elmer Maas, som deltog i den första plogbillsaktio­nen i Pennsylvania 1980, inte fick försvara sig under rätte­gången vände alla ‑ inklusive åhörarna ‑ ryggen mot do­maren. Vid några tillfällen har man dessutom själva fortsatt rättegången utanför domstolsbyggnaden.

En annan fråga inför rättegången är om vängruppen ska ta hjälp av advokat. Advokatens yrkesheder gör att denne vanligtvis känner sig tvingad att försvara sina klienter. Den­nes ansvar är att bevaka om åklagaren lagt fram hållbara bevis. Om åklagaren lyckats med detta så ansvarar advoka­ten dessutom för att straffet ska bli så lågt som möjligt.

I praktiken innebär detta att advokatens mål kan gå stick i stäv med vängruppens intresse att vända på rättegången och även försöka diskutera motståndets möjligheter. Därför väljer vanligen aktivister att försvara sig själva. Syftet är ju att skapa dialog, inte att bli försvarad. Vid behov kan advo­kater självklart fungera som rådgivare.

Rättegångens delar

En rättegång kan sammanfattas i fem delar: yrkande, be­skrivning av gärningen, bevisning, diskussion om ansvaret och dom. Denna ordning används av de flesta moderna kulturer.

Åklagaren redogör för sitt yrkande, som vanligen består av vad man med vardagsspråk kallar för anklagelse. Då får försvaret möjlighet att erkänna skuld. Då kan man antingen erkänna eller förneka lagbrott.

– Jag anser inte att jag brutit mot lagen med min hand­ling men jag erkänner att jag begår brott mot de fattiga genom att inte stoppa vapenexporten.

Så svarade jag vid rättegången i Uddevalla efter aktionen mot en vapentransport.

För andra är det nog vanligare att man vid civil olydnad erkänner lagbrott men hävdar att detta var nödvändigt i sammanhanget.

Nästa viktiga del av rättegången är när åklagaren och för­svaret ska ge sina versioner av händelseförloppet.

Om åklagaren tar upp irrelevanta eller missvisande frågor kan man protestera. Man får även en chans att själv ställa frågor till åklagarens vittnen. Detta ger möjlighet att starta en moralisk diskussion. Dessutom kan man genom att ställa konkreta frågor be dem redogöra för motpartens verksam­het.

Efter åklagaren får sedan de anklagade med hjälp av sina vittnen redogöra för händelseförloppet. Redogörelsen kan innehålla personlig bakgrund, viktiga händelser och perso­ner i ens liv, hur aktionen planerades och vad det var som påverkade en att göra aktionen. Det sistnämnda kan exem­pelvis vara en redovisning av de internationella lagar man planerade att följa. Med diabilder eller genom att visa och berätta kan aktionens händelseförlopp dramatiseras. Man får inte glömma att visa upp bevisen, alltså banderoller och symboler. Det brukar också vara möjligt att läsa uttalanden. En del har även kunnat sjunga de sånger som sjöngs under aktionen.

Vittnen kan redogöra för vad som hände. Anställda kan berätta om vad som försiggår inom företaget. Vänner kan vittna om den anklagades personlighet eller redogöra för ti­digare ”brott”. Sakkunniga kan ge specifik information, om internationell lag, eller situationen i tredje världen.

Åklagaren brukar ställa frågor till både den anklagade och dennes vittnen. Dessa frågor ger ytterligare en chans att vända på eventuella förutfattade meningar eller felaktiga föreställningar.

Efter dessa redogörelser för bakgrund och händelseför­lopp får åklagaren och försvaret möjlighet att värdera aktio­nen och diskutera ansvarsfrågan.

Då brukar det vara dags att speciellt lytta fram intentio­nen med aktionen: Vad man ville uppnå. Vad civil olydnad och ickevåld innebär. Vad som är rätt och fel. Vem som bär ansvaret.

Rimligtvis bör man också ge förslag på vad rättegången ska leda till. Denna plädering kan handla om straffet. Men minst lika viktig är diskussionen om vad domaren, åklagaren och medborgarna kan göra för att stoppa de orättfärdiga brottsliga handlingar som rättegången egentligen handlar om.

Det är problematiskt att be om lågt straff. Då hävdar man ju att man bör straffas och alltså gjorde fel. Själv ber jag om frikännande. Om jag gjort orätt bör jag få det längsta straff­et eftersom jag vid upprepade tillfällen brutit mot lagen. Dessutom var dessa aktioner välplanerade och organiserade. Några förmildrande omständigheter ‑ som ”spontana reak­tioner”—finns inte. Dessutom utmanar och uppviglar jag andra att fortsätta motståndet.

Detta betyder inte att jag är för straff. Jag tror inte på straff. Men så länge andra straffas ska inte jag särbehandlas.

Om rättegången leder till frikännande har handlingen godkänts av domstolen. Detta blir då ett stöd till andra att fortsätta. Exempel på sådant erkännande är yttrandefrihe­tens framväxt.

Om man fälls blir straffet en utmaning till andra att fort­sätta motståndet. För att själv kunna fortsätta dialogen kan man dessutom överklaga. Det är inte ovanligt att man får rätt efter överklagan. En högre domstol kan också ge större möjlighet att diskutera mer principiella frågor.

 

Motståndets kraft:

Om Straff

Övervinna rädslan

”Straffet är den viktigaste delen av civil olydnad. Undantag är frikännande då lagen i praktiken bejakar aktionen.” Den­na tes har jag flera gånger fått på nöten för. Jag ska därför utveckla den något innan jag går närmare in på hur man överhuvudtaget ska orka med fångenskapen och kanske till och med kunna göra motstånd i fängelset. Även aktioner kring böter och skadestånd ska tas upp.

Rädslan för de personliga konsekvenserna hindrar oss från att stoppa våld och skapa ett rättvisare samhälle. Medlet för att bryta denna paralysering är paradoxalt nog att ta konse­kvenserna av olydnaden, att ta straffet.

När människor gör motstånd mot orättvisa även om det leder till avsked, förtal, skadestånd eller fängelse avskaffas straffet. Eller för att uttrycka det något mer precist: Straff­ets huvudfunktion att internalisera kontrollen hos med­borgaren förlorar sin verkan. Internaliseringen innebär att medborgaren kontrollerar sig själv, alltså blir sin egen fång­vaktare.

Ett fängelse är först och främst till för dem som inte sitter där. När medborgaren gör det rätta oberoende av risken för straff rivs murarna. I fysisk mening står fängelset kvar. Fång­arna som är inspärrade där ‑ som en symbolisk vink till oss ‑ sitter tills vidare kvar. Men de primära fångarna ‑ med­borgarna utanför murarna ‑ befriar sig genom olydnaden från bojorna.

De verkliga bojorna är rädslan för de personliga konse­kvenserna om man bryter mot lagar och konventioner. Den­na rädsla är inte bara psykologisk. Bojorna är först och främst en social och kulturell skapelse. Konstruktionen på dessa bojor skiljer sig åt. I de skandinaviska länderna bygger vi upp vår fångenskap genom oron för vad som ska hända med arbetet eller skolan, vad vännerna ska säga, hur man ska klara av att sköta sina plikter mot familjen, samt vad skadestånd kan ställa till med.

Att ekonomiska konsekvenser är viktigare hinder för mot­stånd än fängelse upptäckte vi plötsligt när en svensk grupp planerade en plogbillsaktion. Under förberedelserna la vi in några timmar för att utreda våra känslor inför fängelsetiden. Ingen bekymrade sig nämnvärt för fångenskapen. Men sena­re kom det fram att så gott som alla hindrades av rädslan för skadestånd.

Flera gick i funderingar på att smita undan straffet genom att skänka kapitaltillgångarna till systern eller maken.

I en annan grupp med lite yngre deltagare ‑ runt trettio ‑ var rädslan för skadestånd inte lika stark. Denna grupp bestod av ”alternativmänniskor” som bodde i kollektiv eller stugor på landet. Men trots att dessa var mindre etablerade än läkaren, läraren och byråassistenten i första gruppen var de mer oroliga för vad som skulle hända med jobbet och med utbildningen. De vågade ibland inte ta tjänstledigt eller utebli från föreläsningar.

– Min ersättare gillar nog inte att jag byter arbetsdagar igen.

– Jag börjar få gliringar från jobbarkompisarna.

– Nej då kan jag inte. Jag ska redovisa en uppsats.

Det är inte höjden på murarna som hindrar fångarna från att rymma. Det är inte storleken på straffet som gör att vi börjar kontrollera oss själva. Det är vår relation till straffet som bestämmer dess effektivitet. Detta innebär att en fun­gerande kontroll inte behöver hota med speciellt mycket. Ofta ger vi istället boten en mytisk innebörd. En av de star­kaste bojorna idag är faktiskt den där fruktansvärda pricken.

Socialarbetare betalar inte ut understöd till gömda flyk­tingar för att de kan bli prickade. Och det är väl sant som alla säger att det räcker med att bli arresterad för att bli prickad…

Vår attityd till straffet är alltså avgörande för om det ska bli effektivt.

Straffet kan komma från sidan genom vänner. Det kan till och med komma underifrån. En risk är ju att man inte längre narcissistiskt kan bekräfta sig själv i andra människors beundran och respekt.

Själv är jag rädd för att bli missförstådd. Att bli utskrattad avskyr jag. Jag vill dessutom inte att andra ska tycka att jag gör mig förmer än vad jag är. Även långa fängelsestraff eller en efterhängsen kronofogde ger mig starka betänkligheter. Allt detta och mycket annat gör att jag helst vill vara en lydig ‑ om än kritisk och avslöjande ‑ författare som snällt demonstrerar några gånger om året.

Medlet att ta bort hotet om straff är dock att göra det som måste göras och sedan ta konsekvenserna. Rädslan finns där. Den kommer jag inte ifrån. Men jag kan övervinna den.

Eftersom rädslan är det slutgiltiga hindret för att vi själva ska skapa ett rättvisare samhälle är också straffet den vikti­gaste delen av civil olydnad.

Så länge rädslan finns där måste det finnas människor som utmanar hotet. Annars kommer rädslan att styra oss.

Henry David Thoreau uttryckte principen för effektiv civil olydnad redan 1849: ”Under en regering som med orätt fängslar någon, är den rätta platsen för en rättskaffens person likaledes fängelset. Den passande platsen idag, den enda plats, som Massachussets har berett för sina mer fria och mindre beroende andar, är i dess fängelse”. Det är ”det enda hus i en slavstat där en fri man kan vistas med heder. Om någon tror att deras inflytande går förlorat där, och deras röster inte längre träffar statens öra, att de inte skulle fungera som fiender inom dess murar, vet de inte hur mycket starkare sanningen är än misstaget, inte heller hur mycket vältaligare och effektivare den, som har erfarit en smula av orättvisan i sin egen person, kan bekämpa den.”

Även Gandhi såg de personliga konsekvenserna som kraf­ten bakom civil olydnad. En Satyagrahi tror att ”ödmjukt lidande för en rättvis sak har en egen kraft som är obegrän­sat mycket starkare än kraften i svärdet”42.

Men civil olydnad bygger inte på martyrskap. Det är inte lidandet som skapar kraften. Många klarar sig alldeles ut­märkt i fängelse. Olydnadens kraft kommer från att man övervinner rädslan för lidandet. I övervinnandet ligger hela utmaningen. Det tvingar oss att inse våra möjligheter.

Martyrer gör motsatsen. De tar bort möjligheterna för alla andra. Vi älskar dem för att de offrar sig för oss. De är våra ställföreträdande.

Men inga andra kan befria oss. Frihet kan vi bara få genom att övervinna rädslan och ta konsekvenserna. När lokföraren från Grebbestad vägrade köra vapentåg så avmystifierades hotet om avsked. Trots, eller kanske tack vare, att lokföra­ren avskedades så inspirerade hans personliga risktagande andra till ytterligare olydnad.

Att göra motsatsen, att smita undan från straffet och vara olydig i hemlighet, är att bekräfta lydnaden. Smitning stär­ker straffets effekt.

När ett par tågväxlare tipsade lokföraren, Lars Falken­berg, om att han den natten skulle köra vapen vore ju alter­nativet att sjukskriva sig och på så sätt undvika konflikten med SJ och rättsväsendet. Det vore en privatmoralisk hand­ling som förmodligen skulle ha gett Lars gott samvete. Men den skulle stärkt de andra lokförarnas övertygelse om att vägran som leder till avsked inte är ett alternativ.

I Danburys federala fängelse i Connecticut fanns en halv­officiell olydnad som inte försökte stoppas av vakterna. I

min cell hade vi gömt kokutrustning som någon maffioso i pensionsåldern hade stulit från vakternas matsal. En jämn ström av konserver med bläckfisk och musslor smugglades in utifrån. Spagetti, vitlök och rivost stals från köket. På kvällarna spred vi en säregen doft av italiensk pasta.

I början var jag förvånad över att vakterna såg mellan fing­rarna på allt detta. Det var mycket som försiggick mitt för näsan på dem. Senare förstod jag att vårt smygande ledde till att vi kontrollerade oss själva. Det var högst ovanligt att vi på allvar protesterade eller gjorde motstånd mot ett miss­förhållande. Då riskerade vi ju att vakterna skulle slå ner på vår verksamhet.

När jag 1987 besökte slumområden i Santiago kunde man ofta upptäcka små ledningar som var kopplade till gatube­lysningen. Invånarna stal ström. Detta var självklart mora­liskt försvarbart eftersom strömmen gjorde att de kunde överleva kalla vinternätter. Men samtidigt hindrade det de fattiga från att göra handlingar som kunde dra till sig upp­märksambeten från myndigheterna. Det stoppade dem från att organisera sig och kräva en bra och billig energiförsörj­ning. Deras möjligheter var alltså låsta. Det gick inte att upptäcka någon utväg.

Utvägarna är lättare att hitta när de grundläggande beho­ven är tillfredsställda. Men det är också då vi bygger upp rädslan för att mista dem. Detta leder till självkontroll.

Inte ens den allra hårdaste diktaturstat har möjlighet att anställa tillräckligt med poliser för att kunna kontrollera var och en. Medborgarna måste kontrollera sig själva och var­andra. Prins Kropotkin hävdade att utveckling kommer från ömsesidig hjälp. Jag skulle dessutom vilja lägga till att makt utvecklas ur ömsesidig kontroll.

För att straff ska ha effekt måste vi kontrollera oss själva. Civil olydnad sker alltid öppet. Syftet är att bryta denna självkontroll och utmana andra att övervinna den. Målet är alltså att skapa en kultur där medborgarna direkt stoppar orättvisor och våld utan att låta sig hindras av hot eller straff.

Straffets möjligheter

Civil olydnad kritiseras ibland för att vara slöseri med tid. Man kan ju göra så mycket gott där ute i friheten. De peng­ar som kronofogden tar för skadestånd skulle ju kunna skic­kas till tredje världen. Vid avsked förlorar man möjligheten att påverka. Om jag gör något alltför extremt tappar jag människornas förtroende.

Allt detta kommer från en missuppfattning. Synsättet bygger på tron att straffet är en olycklig konsekvens av motstånd. Detta är fel. Straffet är den civila olydnadens kraftkälla. Denna kraft är en av förutsättningarna för att motståndet ska bära ny frukt.

Den som rätar på ryggen trots förtal bryter förtalets makt.

Den som rätar på ryggen men böjer huvudet för att om möjligt slippa grannarnas spe bekräftar dess makt.

Det finns dock två undantag till straffets nödvändighet. När ickevåldsrörelsen är tillräcklig stark för att med egen styrka nå sitt mål behövs inte straffet. Det behövs inte hel­ler när man ligger nära en överenskommelse med motpar­ten.

Ockupationen mot provborrningar av Kynnefjäll sedan 1979, som jag redan nämnt, är exempel på första undan­taget. En stor del av lokalbefolkningen deltar. Och deras ständiga beredskap är så moraliskt stark att myndigheterna inte börjat skövla.

Sjuttiotalets aktioner för att rädda Almarna i Stockholm och Kungstorget i Göteborg är exempel på det andra undan­

taget. Under de två ockupationerna kom det fram tillräck­ligt många politiker som stödde kraven. Almarna och Kungstorget kunde räddas.

En annan form av överenskommelse är dessutom frikän­nandet. Då ställer sig lagen i praktiken på motståndets sida gentemot regeringen. Exempel är en domare i Västtyskland som plötsligt började frikänna de som gjorde aktioner mot PershingII‑basen i Mutlangen. Till slut hindrade myndighe­terna honom från att döma civil olydnad.

Men det finns sällan möjlighet att nå en snar överenskom­melse. Det tar dessutom oftast lång tid att bygga upp ett motstånd som är så moraliskt mäktigt att motparten drar sig för att trotsa det. Så i de flesta fall är den civila olyd­naden beroende av straffet.

Straffet tillför då kampen fyra kvalitéer:

Som jag redan nämnt så hjälper det till att anskaffa sig själv.

Det ger för det andra budskapet formen av en moralisk vädjan som kan skapa stöd från delar av motparten.

Det fungerar som en utmaning till de passivt stödjande att bryta lydnaden.

Symboliken som motparten tillför genom att utdela straff ger dessutom en helhetsförståelse av motståndet. Motståndet blir alltså inte en monolog utan en dialog där motparten deltar och tar ställning.

De tre sista funktionerna får jag nog gå in på lite närmare.

En decemberkväll 1955 i Montgomery, Alabama, satte sig en trött svart kvinna längst fram i bussen på ett säte som var avsett för vita. När hon vägrade ge sittplatsen till en vit man blev hon arresterad. Fängslandet ledde till en 382 da­gars bussbojkott och startade den rörelse som radikalt för­ändrade USAs apartheidlagar. Medborgarrättskämparnas uthållighet under polisens brutala behandling gav rörelsen ett förvånansvärt starkt stöd hos den vita medelklassen. Att

på så sätt fungera som en moralisk vädjan är alltså straffets andra funktion.

Straffets tredje funktion är en utmaning till de passivt stödjande att bryta lydnaden. Detta fungerar främst gent­emot vänner, arbetare som man möter i samband med ak­tionen, representanter från kontrollapparaten och personer man möter efter frisläppandet.

Straffets fjärde funktion är motpartens bidrag till kam­pen. Den symbolik som denne tillför genom att utdela straff ger en helhetsförståelse av motståndet. Genom att inte sätta oss över lagen utan istället ta straffet skapar vi ett samspel med motparten där denne blir en del av kampen. Motstån­det blir då inte ett demonstrerande eller manifesterande utan en dialog där motparten deltar och tar ställning.

Aktioner kring straffet

Fångenskap är en politisk plattform som står stadigare än aktionen och rättegången. Det är slöseri med kraft och ener­gi att inte planera för detta. Åtskilliga böcker har produce­rats från fängelser. Min debutbok skrev jag till stora delar under min fångenskap. Jag brevväxlade dessutom med män­niskor från hela världen, som Zimbabwe, Australien och Costa Rica. En annan plogbillsaktivist, Martin Holladay, som satt i samma fängelse valde ut ett land i taget och skrev artiklar om Plogbillsrörelsen i deras tidningar. Många plog­billar brevväxlar med politiker och domare eller soldater och arbetare på vapenföretag. Sett från en politisk utgångs­punkt har jag aldrig varit lika effektiv utanför murarna som i fängelse.

Gandhi menade att ett mål för fängelsetiden var att skapa respekt hos motparten. Han ger därför sex riktlinjer för

en fängslad Satyagrahi:

1 Var ärlig.

2 Samarbeta med fängelseadministrationen.

3 Var ett föredöme för andra fångar genom din lydnad.

4 Fråga aldrig efter privilegier som inte den ringaste med­ fången får. Undantag är när vår hälsa kräver speciell be­handling.

5 Glöm dock ej av att fråga efter vad som behövs. Bli inte irriterad om du inte får det.

6 Gör alla uppgifter som tilldelats dig så bra du kan.

Gandhi hävdar att ett sådant beteende i fängelset kom­mer att göra regeringens position ohållbar. Ibland måste man dock göra motstånd i fängelset. Det är när vakterna bryter mot fängelsereglementet och behandlar en utan re­spekt.

Flera politiska fångar har kritiserat Gandhi och lyft fram andra tillfällen då man bör göra motstånd i samband med straff. Under åttiotalet blev sådana aktioner allt vanligare.

Det finns dock flera tidigare exempel. 11 augusti 1943 började 19 värnpliktsvägrare en halvår lång strejk i Danbury’s Federal Correctional Institution som riktades mot rassegregationen under måltiderna. Jag spärrades in i samma gamla slitna fängelse 41 år senare. Då hade det hunnit få en ärorik tradition av motstånd. Under Vietnamkriget orga­niserade prästen och plogbillsaktivisten Phil Berrigan en strejk där de flesta fångarna deltog. Strax innan jag kom dit hade en fredsaktivist gjort en aktion mot fängelsets kabel­fabrik. I den tillverkade fångarna kablar till kärnvapen och rymdskytteln.

Syftet med aktioner under fångenskapen kan vara en fort­sättning av det motstånd man spärrades in för. Ett av de intressantaste exemplen på detta är Corbett Bishop, en värnpliktsvägrare under andra världskriget. Han blev arres­terad 9 september 1944. Inför polisen hävdade han att an­den var fri och om de ville ha hans kropp så skulle de få ta den utan hans samarbete. Han vägrade äta, stå eller ta på sig kläder. Han lät sig tvångsmatas och bäras omkring i fäng­elset och domstolen. Efter 144 dagar frigavs han plötsligt villkorligt från sitt fyraåriga straff. Men han vägrade samar­beta med den villkorliga domen. Då spärrades han in igen för att avtjäna resten av straffet. Men efter allt som allt 193 dagar av ickesamarbete släpptes han utan några villkor.

Aktionerna riktas ibland mer direkt mot fängelsesyste­met. Arbetsvägran i protest mot tvångsarbete är vanligt. Själv vägrade jag arbeta i fängelseindustrin. Detta gjorde jag av två skäl. För det första var den vinstgivande för fängelset och för det andra tillverkade den ju kablar för kärnvapen. Många aktivister vägrar dessutom delta i fängelsernas kon­trollsystem, typ blod‑ och urintester, kroppsvisiteringar och psykiatriska undersökningar.

Helen Woodson avtjänar ett sjuttonårigt fängelsestraffför en plogbillsaktion. Hon kombinerade frågorna kring milita­rismens och fängelsesystemets bristande respekt för liv när hon den 16 mars, 1988, gjorde vad hon kallar en Jesaja 49‑aktion.

I nionde versen uppmanar Herren de fångna att ”gå ut”, att lämna fångenskapen. Detta gjorde Helen samtidigt som hon delade ut flygblad. Precis som de flesta fängelseaktioner ledde hennes walk out till isoleringsstraff. Detta gjorde bara att aktionen fick en starkare symbolisk betydelse.

Aktioner är oftast begränsade i tiden som till exempel en endagars ordervägran under Hiroshimadagen. De kan också vara ett principiellt beslut att vägra delta i vissa företeelser i fängelset. Detta kan självklart också utsträckas till ett icke­samarbete med fängelsesystemet i sig. Helens walk out är exempel på detta.

Det är viktigt att göra handlingen så tydlig att det inte uppfattas som att man vill dra sig undan straffet. Motståndet ska alltså ske öppet. Om någon planerar att exempelvis vägra inställa sig till fängelset går det att göra som den nors­ke aktivisten Morten Rönning. I augusti 1987 skulle han börja avtjäna ett fängelsestraff. Straffet hade han fått för att han vägrat betala böter för en aktion mot en flygbas utanför Oslo som är förberedd för kärnvapenflygplan. Istället för att infinna sig vid fängelseportarna deltog han i en blockad av landningsbanan vid samma flygbas.

Även vid böter och skadestånd är det vanligt med mot­stånd. I Plogbillsrörelsen vägrar vi oftast att betala för vår avrustning eftersom pengarna i så fall kunde användas till att laga vapnen.

När man vägrar böter eller skadestånd skickar domstolen ärendet vidare till kronofogdemyndigheterna. Ibland öpp­nar detta nya möjligheter för kreativt motstånd.

De tyska kronofogdemyndigheterna har vid flera tillfällen försökt göra en utmätning på fredsaktivisten Uwe Painke. Då har han stämt möte med dem på offentliga platser som i kyrkan under gudstjänst eller i studentmatsalen under lunch. Vid ett annat tillfälle bjöd han hem sina vänner och representanter från media när kronofogden skulle göra en utmätning. De lokala poliserna har flera gånger vägrat hjäl­pa kronofogden ”under sådana omständigheter”.

Det finns flera problem med motstånd i samband med böter och fängelse som gör att de flesta väljer det bara vid speciella tillfällen. I min amerikanska plogbillsgrupp var vi rädda för att tappa motståndets fokus. Budskapet i vår ak­tion kunde bli oklart om vi under fängelsetiden gjorde nya aktioner kring alla möjliga frågor. Dessutom skulle vi då inte ha energi att fortsätta allt arbete kring aktionen. Risken var alltså att vi tappade koncentrationen.

För att inte motstånd i samband med straff ska fördunkla kampen bör aktionerna vara konstruktiva och visa på delta­garnas goda vilja. När exempelvis arbetare avskedats för samvetsvägran kan de göra en omvänd strejk, alltså fortsätta arbeta trots avsked.

Eftersom böter hindrar många från att delta i civil olyd­nad kan det ligga en poäng i att betala dem. Annars stärks känslan hos folk att böter är något man absolut inte får riske­ra. Skadestånd är mer problematiskt att betala eftersom pengarna går direkt till det kampen vänder sig emot. Då kan man göra som plogbillsaktivisten Anders Grip. Efter att ha oskadliggjort vapen som skulle på export erbjöd han sig att betala skadeståndet till de som utsatts för de svenska vapen han inte lyckats avrusta.

Ett annat problem som många plogbillsgrupper i USA tvingas ta hänsyn till är att klara av att fullfölja fängelsemot­ståndet. Med våra relativt långa straff ‑ för min grupp var det tre års fängelse och fem års villkorligt fängelse ‑ skulle ett konsekvent motstånd kunna innebära upp till åtta år i isoleringscell. Eftersom vi kraftigt begränsade motståndet till några frågor släpptes vi efter ett till två år, varav endast kortare perioder i isoleringscell. Vi som gör civil olydnad är inga övermänniskor. Att vara människa innebär att få kompromissa.

Överleva fångenskapen

När plogbillsaktivisten Helen Woodson hade avtjänat en tredjedel av sin sjuttonåriga fångenskap skrev jag ett brev till henne. Jag berättade om min påbörjade handbok i civil olydnad. Jag bad henne om hjälp.

Min fråga var: Hur kan man klara av långa fängelsestraff? Svaret förbluffade mig:

”Jag är nog inte den rätta att svara på din fråga. Jag upp­lever inte fångenskapen som svår. Det är många beslut vi

tar i livet som leder till att vi måste ge upp vår frihet att göra andra saker. Att gifta sig eller skaffa barn är sådana exempel. Precis som motstånd handlar dessa beslut ofta om framtiden och om att bevara livet. Skillnaden är att dessa uppoffringar är en del av vår kultur. I vårt medvetande är de självklara delar av vårt liv. Om livets bevarande på jorden kräver motstånd, och om motstånd medför fängelse så bor­de vi också se detta som delar av vårt liv.”

Helen är unik. Hon trivs i fängelse.

Det är lättare att identifiera sig med hennes medaktivist prästen Paul Kabat. Han tyckte sig bli släpad mot sin vilja, sparkande och skrikande till aktionen. Hans samvete tvinga­de honom att förstöra locket på kärnvapensilon trots hans rädsla för konsekvenserna.

Paul avskydde fängelset.

Han bönade domaren om att bli utsläppt. Efter ett par år tillmötesgick också domaren honom.

Själv fick jag magknip de första dagarna i häktet. Jag viss­te inte om jag skulle bli utvisad eller få sitta tjugo år i en trång cell. För att inte brytas ner satt jag på sängen och kon­centrerade mig på andningen. En buddhist hade tipsat mig om detta. Jag bad frenetiskt att Gud skulle lugna ner mig. De oförståeliga ”medeltida” biblarna som någon King Ja­mes låtit översätta gav mig absolut ingen tröst.

Men ganska snart vande jag mig vid fångenskapen. Ibland trivdes jag riktigt bra.

Martin Holladay från tolfte plogbillsaktionen placerades i mitt fängelse sista månaden innan frigivningen. För mig var detta en underbar period och jag upplevde inte den psy­kiska pärs som fångarna kallade att vara ”short”. Den sista tiden anses allmänt vara den värsta. Man blir nervös och retlig. En del tappar fattningen och gör handlingar som ga­ranterar att de tryggt får stanna kvar i fängelset.

Redan efter ett par månader i fångenskap blir ”livet utan­för” overkligt. När man ska friges förlorar man fängelsets trygghet. Känslan är schizofren eftersom man samtidigt av hela sitt hjärta vill ut.

Tryggheten kan till viss del bero på den utpräglat rationel­la tillvaron. Den yttre ramen styrs hela tiden av förmåner och straff.

I Plogbillsaktion nr 8 skildrar jag hur extremt betydelse­fullt det blev att flytta ner från överslafen till bädden under när den blev ledig. Efter några månader flyttades jag till en cell med bara femtio fångar istället för nittio. Det var som att flytta hemifrån till sin första egna lya. Då fick jag dock ligga i överslafen igen. Efter ett halvår fick jag på nytt rätt till underslaf. Inom ett år fick jag till och med eget bås.

Även den sköna friheten från ansvar skapar trygghet. När man väl valt att lyda så finns inte så många andra val att göra.

Fångarna bygger också upp ett beroendeförhållande till vakterna. Det är svårt att göra motstånd mot den som ger dej en extrafilt på vintern ”bara du håller tyst om’et”. Om vakten dessutom vid behov kan dela ut eller ställa in permis­sioner får denne drag av den tidiga psykoanalysens karikatyr av fadersgestalten. ”Pliten” har ju själv full tillgång till friheten.

Svårast att genomskåda är fångarnas kontroll av varandra. Genom ett sinnrikt system av kollektiva bestraffningar går den enskildes synder ut över alla. De gånger jag inte bädda­de veckfritt enligt de rätta måtten fick mina cellkamrater äta senare. Vi fick till och med äta efter Block Fyra. Detta var inte roligt. Där satt ju nykomlingarna.

De fångar som definierade sig som politiska fångar klara­de fängelset bättre än de andra internerna. Det fanns flera orsaker till det:

Vi hade personliga stödgrupper utanför fängelset. Dessa kunde snabbt hjälpa oss vid behov och önskemål.

Många av oss hade också teoretiska intressen som vi fak­tiskt kunde tillfredsställa bättre i fängelset än utanför. Jag ägnade flera timmar per dag åt diskussioner. Dessutom plöj­de jag fler böcker under året i fängelse än vad jag klarar på den tredubbla tiden ute.

En viktig skillnad är också den som Helen Woodson anty­der. Motståndskämpen ser fängelset som en del av kampen. Tjuven ser väl fängelset som ett ”förbannat misstag”.

Den politiske fången är privilegierad. Det går knappast att komma ifrån. Vi har helt enkelt bättre resurser.

Men det är ändå viktigt att förbereda fångenskapen väl.

Vilka rättigheter har man? Och vilka rättigheter ska man ta sig? Vilken behandling från vakternas sida kan man ac­ceptera?

När jag flyttades till ett nytt fängelse tog jag alltid reda på vilka regler jag behövde bryta för att hamna i isolerings­cell. Om någon medfånge blev otrevlig kunde man ju behö­va fly dit.

Det går inte att veta i förväg hur fängelsetiden kommer att bli. Själv hade jag bland annat inte förutsett frustratio­nen vid förflyttningar mellan fängelser. De långa väntetider­na i kala celler då man inte vet vad som ska hända eller när man äntligen ska komma fram till det riktiga fängelset var själsdödande. Det finns inget sätt att förbereda sig för detta. Eventuellt kan man praktisera genom att försöka köpa tåg­biljett på Göteborgs Central. Men det är trots allt inte sam­ma sak.

 

Motståndets förutsättning:

Om Demokrati

Utveckla demokratin

Under slutet av artonhundratalet utvecklade arbetarrörel­sen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen den form för demokrati som de idag automatiskt och ibland oreflekterat för vidare. Den nya demokratin var en protest mot dåtidens politiska och kyrkliga strukturer som värderade människor olika. Samhället hade setts som en hierarkisk organism där olika intressegrupper mer eller mindre kunde påverka hän­delseförloppen. Mot detta ställde folkrörelserna en liberal atomistisk idéströmning som lyfte fram individen och den­nes rättigheter. Var och en är lika mycket värd och ska ha samma rättigheter. Ingens röst ska värderas mer än någon annans.

Kampen för individen var också en kamp för majoriteten. En minoritet skulle inte få styra flertalet. När summan av de individer som stödde ett förslag kom i majoritet så skulle deras åsikt vinna. Om det fanns mer än två förslag fick des­sa parvis ställas mot varandra tills ett förslag fick egen majo­ritet.

Efter en hård kamp med bland annat olika former av ci­vil olydnad slog de nya idéerna igenom. De alternativa de­mokratiska traditionerna hade en så obetydlig ställning i Sverige att formen för demokrati i våra folkrörelser blev enhetlig över hela landet. Den blev också tidigt så väl ut­vecklad att den snart uppfattades som en idealform vilken skulle fungera i alla tider.

Så var icke fallet i resten av vår värld. Även om Robert’s Rules of Order ‑ som är en klassisk utläggning om majori­tetsdemokrati ‑ hade en stark ställning i den anglosaxiska världen så utvecklades hela tiden andra former av demokra­ti.

Den tradition jag ska berätta något om har utvecklats av rörelser som bygger sitt arbete på ickevåld. Den är ett försök att göra demokratin dynamisk, alltså en demokrati som hela tiden förbättras och utvecklas efter omständigheterna. De demokratiska verktygen som tas upp nedan kommer främst från den nordamerikanska freds‑ och alternativrörelsen. Fle­ra har utvecklats ur feminismen.

Denna spännande utveckling ledde till att många demo­kratiska verktyg slipades om under åttiotalet av så olika grupper som kooperativa företag och pacifistiska mot­ståndsgrupper. Under min tid i USA var jag medlem i en kooperativ bank och i en kooperativ affär. Jag arbetade på en tidningsredaktion och jobbade extra i ett bageri. I alla dessa grupper använde man sig av de nya demokratiska for­merna. Dessutom tog man beslut med konsensus ‑ enighet ‑ istället för majoritetsbeslut.

Verktyg för demokrati

När svenska studenter i slutet av sextiotalet försökte demo­kratisera demokratin drog man ner på struktur och organisa­tion. Stormöten och informella möten var populära. Resul­tatet blev kaotiskt. Under stormöten talade bara de verbalt starka. Och vilka beslut hade egentligen tagits efter de ”in­formella” sammanträdena? Intresset för att utveckla demo­kratin svalnade. De organisationslösa organisationerna blev kortlivade. Deltagarna tröttade väl ut sig med att alltid be­höva organisera på nytt varje gång något skulle göras.

Den nordamerikanska feminismen och alternativrörelsen drog utvecklingen åt motsatt håll. De gamla strukturerna

var inte tillräckligt avancerade för att klara av de nya kraven på demokratin. Målet var att hitta former som gjorde de tysta hörda och höll tillbaka de dominerande. Dessutom ville kvinnorörelsen hitta metoder att arbeta som var effek­tivare än de traditionellt manliga. De byggde sina idéer på att sättet vi fungerar tillsammans också bestämmer resulta­tet.

Den internationella ickevåldsrörelsen tog entusiastiskt på sig uppgiften att sprida de nya arbetssätten. Men i mötet med gamla radikala pacifistiska rörelser, som till exempel den i Indien, upptäckte dessa demokratins missionärer att de åtminstone inte i alla avseenden var pionjärer. De nya idéerna var ofta en renässans av gamla försök att skapa de­mokrati.

Själv är jag svårflörtad. När jag flyttade till USA och bör­jade arbeta i en lokal fredsgrupp i Syracuse hade jag bara hört talas om dessa annorlunda demokratiformer. Jag var svår att övertyga. I och för sig var det väl ingen som försök­te övertyga mig.

Tidigare hade jag gått kurser i så kallad traditionell kontrapropositionsvotering. Jag hade i flera omgångar varit bå­de styrelseledamot och ordförande. Eftersom man väl kan säga att Sverige är en något isolerad avkrok i världen hade jag fått för mig att jag behärskade åtminstone grunderna i demokrati. Jag hade inte riktigt hängt med utvecklingen.

Taggarna var därför utfällda de första hundra sammanträdena. Men efterhand gick det att urskilja fördelarna, spe­ciellt när det gäller ickevåld och civil olydnad. Vilka av des­sa verktyg som passar i andra sammanhang får respektive grupp utvärdera.

Det var förresten utvärderingarna som först väckte mitt intresse. I slutet på varje möte hade vi en fem minuters ut­värdering. Poängen var att det inte finns en slutgiltig form. Varje grupp hade olika behov. Demokratin blev dynamisk.

Den förändrades efter omständigheter och nya erfarenheter. Under en utvärdering får var och en i tur och ordning nämna problem som; tidspress, om alla fick yttra sig eller om deltagarna avbröt varandra. Viktigast är att ta upp vad som kan förbättras till nästa möte.

Runda är ett verktyg som infördes tidigt i Sverige av kvin­norörelsen. Syftet är att inspirera alla att tala och att hindra någon från att dominera. Den vanligaste formen av runda är då man lämnar över ordet till nästa person som sitter bredvid. Men alla kan också yttra sig i den ordning de vill bara ingen gör detta två gånger innan rundan är klar. Har man inget att säga passar man ordet vidare eller står över.

Personlig rapport, är ett verktyg som bygger på tron att det inte går att isolera sammanträden från ens övriga liv. Med hjälp av en runda brukar vi berätta om hur vi känner inför mötet, och om det hänt något speciellt sedan förra gången vi träffades. Oftast tog vi upp de personliga rappor­terna innan vi kom in på sakfrågorna. Ett annat ord som en del använder för samma sak är väderrapport.

Jag upptäckte ganska snart att dessa personliga rapporter påverkade de senare diskussionerna. En arbetskamrat kunde berätta att han för tillfället var lättirriterad eftersom han vakat hela natten över dottern som låg sjuk i mässling. Nå­got som ofta kom upp var att mina medarbetare periodvis kände sig slutkörda på grund av arbetsbördan. Ibland var någon förälskad och vi fick lov att ursäkta en viss tank­spriddhet. Dessa privata frågor fick vi ta hänsyn till när vi under heta diskussioner tog beslut och sedan fördelade an­svaret.

Detaljerade förslag från flera av deltagarna kan spara myc­ket tid. För att detta ska vara möjligt är det nödvändigt att alla deltagarna får en dagordning med förklaringar i god tid före sammanträdet.

En del kväkare undviker att ha med sig färdiga förslag till ett möte eftersom det då är stor risk att man låser sig vid sitt förslag. Detta tycker jag är att underskatta både sig själv och de andra deltagarna.

Sommaren 1988 deltog jag i ett längre läger om civil olyd­nad i Grebbestad. Två dagar slösades bort på att de femtio deltagarna skulle diskutera alla möjliga praktiska och organi­satoriska frågor. I passionen för den direkta demokratin blandades planerandet och beslutsfattandet ihop. Samman­träden är en dålig form för detaljerad planering. Däremot är de självklart bra för att diskutera och ta beslut om olika förslag.

Förutom ovanstående verktyg används många andra. I Syracuse skrev en sekreterare alltid ner sammanfattningar på alla inlägg. Vanligtvis brukar annars bara beslut anteck­nas.

En kuriosa metod att i storgruppsdiskussioner hindra del­tagarna från att avbryta varandra härstammar från nordame­rikansk indiantradition. Den som har ordet håller i en talar­pinne. När någon vill yttra sig får denne begära pinnen från föregående talare.

Det finns ett gammalt verktyg för beslut som ofta glöms bort nuförtiden. Det är tystnad. Vid viktiga diskussioner i min nordamerikanska plogbillsgrupp var vi tysta en stund mellan varje talare. Vi hade flera skäl. För det första kunde vi koncentrera oss ordentligt på den som talade utan att samtidigt behöva tänka ut vad man själv skulle säga. Detta gjorde att vi slapp den vanliga känslan av att man måste upprepa vad man nyss sagt för att de andra verkligen skulle fatta. Detta sparade mycket tid. Tystnaden gav oss även en stund att fundera efter att någon yttrat sig. På så sätt byggde nya inlägg vidare på tidigare reflektioner, liknande Sokrates dialektiska samtalssätt. Så är ju inte fallet när man har färdi­ga ståndpunkter och ordet bollas fram och tillbaka tills en sida har vunnit.

Tystnaden gav oss också tid att relatera samtalet till vårt mål. Det ökade alltså både koncentrationen på ämnet och förmågan att överblicka situationen.

Även i mindre viktiga diskussioner kan tystnad vara an­vändbar. En kväkare från Karlstad berättade för mig att de använde några sekunders tystnad mellan varje talare för att undvika att en annan bryter in så fort man tar ett djupare andetag eller kommer av sig. Kväkare har dessutom ofta en längre stunds tystnad i början och i slutet av ett sammanträ­de. Detta ökar förmodligen också koncentrationen på de övergripande målen.

Underlättare

Ordföranderollen har fått mycket kritik. Den är både en källa till snedfördelning av makten och svår att klara av. Det är nästan omöjligt att finna en ordförande som klarar av att uppfylla hela sitt ansvar.

För att få en högre och jämnare kvalitet på sammanträde­na har man inom flera progressiva rörelser i USA och i Euro­pa ändrat ordförandefunktionen och delat upp den på tre och ibland till och med fyra personer. För att inte blanda samman rollerna med den traditionella ordföranden an­vänder man dessutom andra namn: underlättare, stäm­ningsunderlättare, processunderlättare och tidsunderlättare.

Underlättaren ska leda sammanträdet, se till att alla får ordet och styra diskussionen så att den inte svävar ut och lämnar ämnet. Denne försöker underlätta diskussionerna så att dessa utvecklas konstruktivt. Ofta får underlättaren av­bryta samtalet för att någon upprepar sig eller råkar avbryta en runda som pågår.

Om beslut ska tas kan underlättaren hjälpa diskussionen framåt genom att med jämna mellanrum sammanfatta de förslag som ges.

Stämningsunderlättare är den andra rollen som avlöst ordföranden. Denne lyfter fram gömda och underliggande konflikter, medlar och underlättar för tysta eller svaga mi­noriteter att göra sig hörda. En vanlig uppgift är att avbryta för en paus när diskussionen går på tomgång.

En van stämningsunderlättare artikulerar även saker som pågår under sammanträdets yta utan att deltagarna är med­vetna om det. Något som ofta sker är att män diskuterar med varandra och eventuellt söker stöd hos kvinnorna. Genom att vara observant på deltagarnas ögonkontakt kan en stämningsunderlättare se om några är ”tunning the show” medan andra lämnas utanför.

Vid svårare sammanträden i större grupper kan det behö­vas en processunderlättare. Denne kompletterar stämnings­underlättaren och tar över de funktioner som rör hur demo­kratin fungerar. Exempel på förslag som berör processen är behov av att dela in sig i mindre grupper, låta en kommitté bearbeta ofullständiga förslag eller helt enkelt påpeka att gruppen inte har rätt att ta beslut i en viss fråga förrän alla är samlade.

Självklart kan även andra deltagare ge förslag på hur pro­blem med processen ska rättas till. En praxis som används i stora grupper är att de som har synpunkter på mötesfor­men räcker upp båda händerna för att gå före de andra på talarlistan. Detta motsvarar ordningsfråga i traditionell sam­manträdesteknik.

Tidsunderlättaren slutligen är ansvarig för att tidsmarginalerna hålls och att sammanträdet slutar när det är be­stämt.

Under mitt första år i USA satt jag i sammanträden flera gånger i veckan. I stort sett varje möte slutade på den tid vi bestämt i förväg. Eventuellt drogs tiden över fem minuter. Punktligheten var kanske inte så underlig eftersom alla delta­garna ‑ utom jag ‑ var vana sedan länge vid det här sättet att ta beslut. Men jag blev ändå förvånad efter varje samman­träde eftersom stressen inte hade ökat ju mer vi närmade oss slutet. Stressen var jag van vid från Sverige. Då hade vi dess­utom aldrig slutat i tid. Detta hade varit ett demokratiskt problem eftersom folk blev tvungna att gå och allt fler drop­pade av ju mer man överträdde den utsatta tiden.

Det finns en förutsättning för att en tidsunderlättare ska klara den utsatta tiden. Varje punkt på dagordningen måste få egna tidsmarginaler. Dessa fastställs i början av ett sam­manträde. Sedan skrivs de upp bredvid punkterna på dag­ordningen så alla kan se dem.

Men var gör man om tidsmarginalerna inte håller? Vid ett tillfälle skulle min fredsgrupp i Syracuse, New York, anställa ytterligare en person för vår tryckpress. Vi avsatte en halvtimme för att diskutera frågan. Nästa punkt var att lösa frågan om hur rullstolsrampen skulle bli skottad under vintern.

När en kvart gått på diskussionen om nyanställningen upplyste tidsunderlättaren att halva tiden gått. Precis innan tiden var ute fick vi reda på att det var tre minuter kvar. Men vi kände oss inte klara. Därför sköt vi upp nästa fråga om rullstolsrampen till ett annat möte. Det skulle förmod­ligen inte snöa än på ett tag. På det sättet fick vi de tio minu­terna som vi avsatt för rampen.

Skillnaden gentemot ett traditionellt sammanträde är att prioriteringen blir medveten. Istället för att de sista frågorna automatiskt skulle få mindre och mindre tid valde vi snabbt en ny tidsmarginal. Detta gjorde att vi hade ordentligt med tid för att diskutera de sista frågorna.

Många grupper tycks tro att det räcker med att välja dessa underlättar funktioner så kommer allt bli frid och fröjd. Men efterhand börjar kaos breda ut sig. En vanlig svårighet när en grupp börjar med underlättare är att vi inte är vana vid hårt strukturerade sammanträden. Vi vågar alltför sällan styra mötet.

I de grupper jag deltagit har vi roterat dessa roller. Då får alla erfarenhet av de olika funktionerna på samma gång som man undviker en ny hierarki.

Medling

Medlingsteknik har blivit ett allt mer använt verktyg för beslutsfattande. Den har gamla rötter och bibeln vittnar om att det användes speciellt innan Israel utvecklades till stat under Saulskungadöme ungefär tusen år före Kristus.

På ickevåldskurser tränar vi ibland medlingsteknik efter­som fredsbevarare och stämningsunderlättare behöver fär­digheten. Medling används också inför aktioner vid förhand­lingar. I USA var jag observatör på en kurs för medlingsvo­lontärer. Denna rörelse är helt ideell. Om båda parter i en konflikt önskade kunde de anlita en medlare utan avgift.

Men medling har dessutom en central plats i filosofin kring ickevåld. Det är ett försök att lösa en konflikt utan förtryck, alltså att den ena parten tvingar på den andre sin vilja. Målet med medling är alltid att nå konsensus.

I de flesta vängrupper uppstår konflikter.. Antydningar, oavslutade meningar, underliggande budskap och kropps­språk kan avslöja dolda konflikter. Om dessa påverkar grup­pens arbete ska stämningsunderlättaren lyfta fram dem. Då måste gruppen först besluta om konflikten ska tas upp un­der sammanträdet eller i något annat sammanhang.

Om stämningsunderlättaren tror sig kunna vara neutral blir denne medlare. Denne får då inte vara rädd för att styra och koncentrera medlingsprocessen. Annars riskerar delta­garna att sväva ut i en sorts allmän redovisning av sina käns­lor och besvikelser i livet.

Medlingen kan börja med en runda där alla får tolka kon­flikten och uttrycka sina känslor. Efter att luften är rensad hjälper medlaren parterna att specificera sina egna önske­mål och analysera hur dessa strider med motpartens. Det är då vanligt an fakta hålls undan. Om dessa är viktiga och inte alltför privata kan de lyftas fram genom att medlaren ställer direkta frågor.

De neutrala får självklart ge förslag till lösningar. Om stämningen är laddad eller låsningar uppstår kan man an­vända Grainstorm eller runda där ingen under en begränsad period får kritisera de förslag som kommer fram.

För att undvika missförstånd är det nödvändigt att skriva ner alla beslut. När alla parter förhoppningsvis kommit överens och skrivit ned ett avtal så utvärderas medlingspro­cessen.

Ovan har jag beskrivit hur man kan använda medling i konflikter på möten och i grupper. Men vid svårare kon­flikter krävs en djupare medlingsprocess än vad som kan organiseras mitt i ett möte. Då får man använda några tim­mar och ibland flera träffar som helt ägnas åt att lösa kon­flikten. Här följer några tips för en mer systematisk medling:

Själva medlingen kan spaltas upp i följande punkter:

1 Medlaren förklarar sin roll och hur processen går till.

2 Ta reda på fakta, målsättning

3 och förslag på lösningar.

4 Förhandla.

5 Gör en skriftlig överenskommelse.

6 Ta reda på om anteckningarna ska förstöras. Detta gäller

speciellt vid privata konflikter.

7 Utvärdera.

Förutsättningen för medling är att båda parter vill ha hjälp av en medlare. Målet är att komma fram till en skrift­lig överenskommelse.

Först skriver man ner de olika parternas målsättning. Det är viktigt att föra protokoll och skriva ner sin förståelse av konflikten. På så sätt struktureras konflikten upp. Dela gär­na upp den i delproblem och lös ett problem i taget. Några frågor behöver eventuellt inte lösas under medlingsproces­sen. Använd i så fall en stund till att bestämma när dessa ska lösas.

Sen görs en lista på vad som hindrar en lösning. Var med­veten om att parterna kan tendera att undanhålla informa­tion, både för medlaren och motparten. Prata med parterna i enrum vid behov. Detta kan vara till hjälp när ena parten behöver berätta något som denne inte vill ska komma ut.

Medlaren ska vara neutral. Var därför medveten om att någon part kan försöka vinna över medlaren på sin sida. Om den andre märker detta så kan denne dra sig tillbaka eller helt enkelt tappa förtroendet för medlaren. Detta kan självklart motverkas om man är uppmärksam på faran.

Ge gärna egna förslag på lösningar eller dellösningar. Kom bara ihåg att inte öppet ta ställning för ett förslag.

Läs upp eller sammanfatta förslag med jämna mellanrum. Detta kan skapa en objektiv distans till problemet hos de båda parterna. De får också möjlighet att nyansera sig. Sam­manfattningen underlättar dessutom för alla parter att ha klart för sig vilka fakta och förslag som kommit upp. Om ena parten kommer i underläge kan medlaren ge stöd ge­nom att referera vad denne sagt. Det är lättare att lyssna på medlaren än på motparten.

Styr båda parter så att de håller sig till ämnet och stimule­ras att ge förslag på lösningar. Ofta är det största hindret för lösning att medlaren inte vågar styra processen ordentligt.

Konsensus

Konsensus i vardagligt tal betyder samstämmighet i åsikter. Som beslutsform är konsensus något helt annat. Det är ett sätt att ta beslut i enighet. Detta får inte blandas ihop med enhälligt beslut då ingen reserverar sig. Utgångspunkten är att hela gruppen tar ett gemensamt beslut vilket alla kan acceptera. Men det betyder inte att alla måste anse beslutet vara det bästa.

Beslut med konsensus har förmodligen en äldre tradition än de grekiska experimenten med demokrati. Flera nord­amerikanska indianstammar tar fortfarande beslut med enighet precis som de gjort så länge deras kulturer nu kan berätta för oss. Många afrikanska kulturer lär också ha an­vänt sig av denna avancerade demokratiform. Flyktingar som kommit till Sverige från Sydostasien har berättat att beslut med konsensus är en del av deras tradition. I vilken utsträckning och hur långt tillbaka detta sträcker sig vet jag inte.

Här i västerlandet är kväkarna det mest kända exemplet på konsensusdemokrati. De har mer än trehundra års erfa­renhet. Precis som den indiska ickevåldsrörelsen ser de be­slutsprocessen som ett sökande efter sanning. Sanningen skulle i så fall inte vara subjektiv eller relativ utan något objektivt som alla deltagarna genom samtal och reflektion kan nå fram till.

Kväkarna bygger detta på en vacker tanke som en av grun­darna, George Fox, formulerade i mitten på sextonhundra­talet om att Gud är i var och en. När de kommer tillsam­mans för att söka sanningen förväntar de sig att finna någon form av uttryck för Gud hos varandra. Unga kväkare idag är ofta mer pessimistiska när det gäller människans godhet och möjlighet att se sanningen.

Även om de flesta som sysslar med motstånd inte har kväkarnas perspektiv behövs en diskussion om hur vi grun­dar våra beslut. Annars blir det svårt att hävda att mot­parten har fel och att vi har rätten på vår sida.

Sökande efter sanning utgår från de förtrycktas behov. Grunden för ickevåld och allt politiskt handlande måste all­tid vara den svagastes behov. Att som liberalismen hävda största möjliga lycka åt största möjliga antal är däremot ett farligt perspektiv. I sin förlängning blir det till ett försvar för majoritetens förtryck av minoriteterna.

Majoritetens erövring av den politiska makten från den privilegierade minoriteten var nödvändig och bra. Men det är inget slutmål utan ett steg på vägen mot det sanna livet där vi ger de ”förtryckta fria och krossar sönder alla ok”44.

Det ligger alltså en viktig poäng i att se beslutsprocessen som ett sökande efter sanning. Vi stannar då inte vid frågan vad som är bäst för majoriteten eller ens som när det gäller konsensus vad som är bäst för alla deltagarna. Istället söker vi oss utanför gruppen och frågar vad som är de sämst ställ­das behov. Och på vilket sätt deltar vi i förtryck och förstö­relse?

Utan att behöva bli anklagad vare sig för objektivism eller subjektivism där ”människan är alltings mått”45, skulle man kunna se samtalet som en möjlighet att närma sig vad som är sant. Den tyska filosofen Jürgen Habermas lyfter fram detta perspektiv. Han hävdar att när vi använder språket så finns en tendens inbyggd att försöka komma överens. Ett konsensusbeslut skulle därför kunna vara en grund för en moral som bygger på allmänintresset. Förutsättningen är ett idealt förnuftigt samtal mellan alla berörda.

Om man istället hävdar att sanningen ligger i behoven hos de som har det svårast blir det tveksamt om man kan acceptera Habermas förslag. Deras behov tycks ju ofta stå i konflikt med flertalets Det är inte så säkert att ett perfekt förnuftigt samtal mellan alla inblandade skulle leda till enig­het. När vi förstår varandra upptäcker vi kanske hur oeniga vi är. Språket har när det används knappast någon inbyggd tendens att hävda de mest utsattas intresse. Problem upp­står alltså när konsensus inte tycks vara möjlig.

Bearbetande av naturen, alltså materiellt arbete, kan ock­så ses som ett sätt att nå sanningen. Marx tog denna stånd­punkt. Detta får till följd att han såg arbetarna som företrä­dare av sanningen. Detta är ett nerifrån perspektiv. Men det utesluter de som har det allra sämst, de arbetslösa och de utslagna. Dessutom finns hos Marx en elitistisk tendens att upphöja en grupp ‑ arbetarna ‑ över andra människor. Men arbetarna deltar själva i förtryck. Förtryckta grupper är alltså i konflikt med varandra.

Gandhi hävdade att motstånd är en väg att söka sanning­en. Han härleder sanningen från själva varat. Den finns där­för latent i var och en av oss. Att förstå en del av sanningen kräver en total hängivenhet till ”varat” eller ”sanningen”. Det kräver också att vi blir ”likgiltiga” för alla andra intres­sen i livetta.

För mig låter detta lika oöverkomligt för oss vanliga död­liga som Habermas ideala förnuftiga samtal. Gandhi tycks dock ge oss en viss tröst. Om vi gör fel, trots vår hängiven­het, kommer detta efterhand automatiskt att rättas till. Men detta förutsätter att vi inte sätter andra intressen före varat.

Även om han hävdade att ingen kan veta sanningen så punkterade Gandhi här sin egen filosofi. Det finns inget som säger att hängivenheten till, eller tron på, sanningen till slut kommer att leda oss rätt. Det är en övertro på meto­den. Inget kan garantera att våra misstag kommer att rättas till, eller att sanningen till slut kommer att segra i en kon­flikt, bara man har rätt attityd eller inställning. Världen är inte så mekanisk.

Ytterligare en fara ligger i detta synsätt. Precis som för Marx är det snubblande nära att peka ut en elit som har

mer tillgång till sanningen än andra. Många av oss skulle inte ens klara av att söka efter sanningen. Gandhi lämnar nämligen ingen plats för feghet eller reträtt. Sanningen kommer till de hängivna. Men även fanatikern är ju hängi­ven? Dårskap blir inte sannare bara för att man tror på den. Sanningen kommer inte av tro eller passion. Även den klen­trogne måste kunna ha tillgång till sanningen.

I oktober 1989 under ett mötte i Haarlem utanför Am­sterdam diskuterade jag frågan om sanningen med Phil Ber­rigan som 1980 hjälpte till att starta upp Plogbillsrörelsen. Han definierar sanningen som helheten av de rätta relatio­nerna mellan människorna och Gud, mellan människorna, och mellan människorna och skapelsen. Dessa relationer går inte att dela upp utan bildar en helhet. Ur denna definition vill han visa att sanningen är att på bästa sätt tjäna grannen som ju är en avbild av Gud och alltså en syster eller bro­der. Detta tjänande är omöjligt utan an vårda skapelsen.

Phil menar att det som hindrar oss att se verkligheten klart och då nå sanningen är gapet mellan verkligheten och vår förståelse av den, och gapet mellan vår förståelse av verkligheten och vårt sätt att uttrycka denna förståelse i ord, och gapet mellan dessa ord och de handlingar som ut­trycks med orden.

En svårighet med Phil Berrigans resonemang är frågan vem Gud är. I hans definition av sanningen fyller Gud två tydliga funktioner: att visa människornas släktskap med var­andra och visa att våra systrar och bröder har ett sådant värde att de bör tjänas. Många skulle väl bejaka människo­värdet även utan Gud och då skulle det gudomliga kanske kunna plockas bort ur definitionen. Men Gud är för Phil förmodligen mer än en fader och moder. Gud tillför då definitionen något mer än människovärdet. Tyvärr hann vi inte gå närmare in på detta.

Det går säkert att hitta svagheter i dessa fyra sanningssökares synsätt. Men de lyfter fram intressanta perspektiv. Hos ingen av dem kommer kunskap från ett intresselöst skådande som hos de antika objektivistema som skilde på frågan om att fastställa fakta och vår vilja att veta hur vi bör handla.

Denna neutrala intresselöshet har upphöjts till ideal idag. Forskare, lärare och journalister blir mer betrodda om de bara redovisar ”hur det egentligen är” utan att ge egna vär­deringar.

Men det finns alltså andra som försöker föra ihop frågorna om det sanna och det goda. Då borde man kunna hävda de förtrycktas rätt gentemot förtryckaren, och dessutom kunna hävda att denna rätt är sann.

Hur kan man då hävda vad som är rätt?

Frågan har diskuterats mycket under rättegångar med domare och åklagare. Under min fängelsetid i USA var det­ta ett av de viktigaste samtalsämnena med andra plogbills­fångar. Vi var ense om grunden: Mesta möjliga åt de som har minst, och bästa möjliga åt de som har det sämst. Men vi kunde inte härleda denna grund på ett helt övertygande sätt. Kanske går etikens ursprung inte att lösa filosofiskt. Då får sanningen bli en bekännelsefråga. Vi måste ändå fort­sätta att hävda vad som är rätt. Alternativet är destruktion. Att vi överhuvudtaget kan röra oss ute bland folk beror på att vi har en viss tillit till dem. Vem skulle annars våga vän­åa ryggen till någon annan?

Både inom feminismen och pacifismen brukar man se kon­sensus som ett bland flera sätt att utveckla demokratin. Det är ett försök att få demokratin genom den kris som upp­kommit när den inte kunnat lösa minoriteters behov.

För att få en klarare bild av konsensus skiljer jag mellan två olika former: den kollektivistiska och den individualis­tiskt‑kollektivistiska.

Den första innebär att gruppen sätts över individen. Det finns då ingen möjlighet för enskilda att stoppa ett beslut. Vanligtvis krävs det ett bestämt antal, till exempel tio pro­cent av deltagarna, för att blockera ett beslut.

I den andra formen av konsensus förenas en stark kollekti­vism med en stark individualism. Konsensus är ett grupp­centrerat sätt att ta beslut. Men kollektivet får inte sätta sig över individen lika lite som den enskilde har rätt att sätta sig över gruppen. Dessa två utgångspunkter tycks vara omöjliga att förena. Försöket att ändå förena dem anser jag vara själva syftet med konsensus.

Var och en har alltså rätt att blockera beslut. Om alla inblandade ändå vill ha ett beslut måste då diskussionen fortsätta till konsensus råder. Ifall det inte finns tid för dis­kussion eller om de som blockerar beslutet inte vill diskute­ra mera finns det en möjlighet för de andra att blockera bloc­keringen. Detta innebär att det varken finns ett beslut eller något hinder. Då kan antingen de inblandade göra som de vill eller så delas gruppen. Det händer dock ytterst sällan att någon blockerar en blockering eftersom den första bloc­keringen ofta innebär att diskussionen fortsätter tills det finns en lösning som alla kan leva med.

Denna sista form av konsensus med individuell blocke­ringsrätt tycks vara den vanligaste i ickevåldsrörelsen, alltså bland de som sysslar med civil olydnad.

När jag just flyttat till USA tog en aktivist som heter Christa Pranter på sig uppgiften att introducera mig i olika rörelser. Jag ifrågasatte mycket och vi hade flera häftiga dis­kussioner om konsensus. Men i flera fall kunde jag inte kom­ma på några invändningar. Jag kommer speciellt ihåg när hon gjorde en intressant koppling mellan civil olydnad och konsensus. Civil olydnad fyller samma funktion i samhället som blockering gör under sammanträden. Civil olydnad är en minoritets möjlighet att blockera ett beslut. Syftet är att genom förnyad dialog nå enighet.

Även i det fåtal fall då motståndet i praktiken helt stop­par en verksamhet kan man se det som en del av en demo­kratisk process. Förutsättningarna är att deltagarnas syfte är att blockera ett beslut tills man nått fram till en överenskom­melse. Det är därför missvisande att avfärda alla effektiva aktioner som odemokratiska. De behöver inte alls innebära att deltagarna vill diktera besluten.

Konsensus som metod

Det finns flera skäl att använda konsensus. Många hävdar att besluten blir bättre. Detta beror på att man tvingas ta hänsyn till alla synpunkter och invändningar. Besluten blir alltså mer genomarbetade. Detta leder dessutom till att del­aktigheten ökar. Ett problem med majoritetsbeslut är att de ofta är svåra att genomföra eftersom många inte känner att det är deras beslut. Med fungerande konsensus minskas antalet som drar sig ur gruppen.

Att konsensus blivit så populärt i grupper som sysslar med civil olydnad beror också på att dessa planerar hand­lingar som har allvarliga konsekvenser för deltagarna. En majoritet kan inte bestämma på vilket sätt de andra i grup­pen ska riskera fängelse. Konsensus används därför när det är nödvändigt att lyfta fram konflikter och problem.

Men konflikthämmande beslutandeformer typ minoritets‑ eller majoritetsstyre används också i vissa situationer. På en kortkurs i ickevåld och civil olydnad finns det sällan möjlighet att tillfredsställa alla önskemål. En kurs planeras därför ofta av en liten grupp. Och de som önskar får komma.

Även den individuella friheten att göra vad man vill är en form av demokrati. När det fria valet inte går ut över någon annan, kan detta ofta vara den mest praktiska formen av demokrati.

Frihet och Demokrati är två systrar som kämpar för det goda livet. De är ofta i konflikt med varandra. Men när de separeras börjar Friheten klösas och bitas medan hennes syster blir misstänksam och härsklysten.

Konsensus kan bara brukas när alla är eniga om att det ska användas. Ibland har några tyckt att metoden är så fantas­tisk att de försökt tvinga den på andra. Då har man liksom missat poängen.

Den är lättast att använda i grupper på upp till åtta perso­ner där deltagarna har ett gemensamt syfte. Metoden är svårare och mer strukturerad än traditionell sammanträdes­teknik. Det brukar därför ta en viss tid, upp till ett par år, av försök och misslyckanden innan en oerfaren grupp får den att fungera riktigt bra. När denna erfarenhet har byggts upp är det möjligt att använda konsensus med relativt stora grupper. Kväkare och feminister som använt konsensus un­der många år tar ofta beslut med flera hundra deltagare.

När de flesta i en grupp behärskar tekniken är det inte speciellt svårt att introducera nya medlemmar. Det kan uppstå spänningar när underlättarna avbryter en nytillkom­men för att denne brutit rundan eller tappat tråden i diskus­sionen. Men jag tror inte underlättarna ska undvika dessa konflikter av missriktad snällhet. Det skapar i förlängningen bara kaos och irritation.

Tyvärr använder grupper som precis börjat med konsen­sus ibland en förenklad beslutsordning som gör att samman­trädena blir både tråkigare och ineffektivare. Jag ska därför gå närmare in på vägen fram till beslut. Den kan samman­fattas i sju punkter:

·        Informera om problemet som ska lösas och avgränsa diskussionen.

·        Förslagsrunda. Då redovisas förslag och synpunkter.

·        Fri diskussion.

·        Underlättaren sammanfattar diskussionen i ett förslag

·        som sedan prövas under en beslutsrunda.

·        Om förslaget blockeras ge ytterligare tid för diskussion eller bestäm en annan tid för att lösa problemet.

·        När gruppen uppnått konsensus läs upp förslaget och fråga om förslaget är fullständigt eller om det behöver kompletteras.

Jag ska försöka reda ut dessa steg ytterligare:

Ett vanligt problem är att samtalet breder ut sig så att detaljer diskuteras i onödan. Problem som ska lösas måste därför alltid definieras och diskussionen avgränsas.

När man är överens om vad som ska diskuteras får var och en ge sina förslag. Diskussionen börjar inte förrän alla fått ge sina synpunkter. Denna förslagsrunda är förmodligen den viktigaste orsaken till att konsensus brukar gå fortare än andra former av demokrati. Detta beror på att alla för­slag och synpunkter redovisas ordentligt innan diskussionen sätts igång. Utan denna runda så brukar istället den som först yttrar sig styra en stor del av diskussionen. Efter ett tag föreslår någon annan ett tilläggsförslag. Då diskuteras detta en stund. Och så fortsätter diskussionen tills alla förslag och tillägg har lagts fram.

Om inte förslagsrundan slarvas igenom så finns istället alla förslag och invändningar med från början. Detta ger en mer övergripande och intressantare diskussion som dess­utom spar onödig tid.

Efter rundan är det fri diskussion. Om rundan fungerat bra räcker det med att diskutera och sammanjämka till sy­nes oförenliga och kontroversiella förslag. När detta är klart sammanfattar underlättaren diskussionen till ett förslag. Det­ta kallas ibland för att syntetisera samtalet. Kväkarna pratar istället om att underlättaren läser mötets mening. Om denne inte kan göra detta ber den någon annan ge ett samman­fattande förslag.

Detta förslag prövas sedan i en runda. Då har man möj­lighet att ge motförslag eller tilläggsförslag. När dessa disku­terats i hela gruppen ger underlättaren ett nytt förslag som prövas i en ny runda.

Idealet är självklart att alla tycker förslaget är det bästa. Men ibland kan några redovisa att de är oense men inte vill hindra gruppen. Då är det viktigt att deras reservation skrivs in i protokollet. Ytterligare en möjlighet för de som inte vill blockera ett förslag är att inte delta i ett beslut. Detta kallas att ställa sig åt sidan.

När någon har starka skäl att anse att gruppen inte ska ta ett visst beslut har denne skyldighet att blockera förslaget.

Om en som inte är med på mötet i förväg redovisat sina åsikter kan de som anser sig representera denne blockera ett förslag. Vanligtvis kan den som är frånvarande inte själv blockera beslut. Det finns dock en möjlighet att utifrån blockera en grupps försök att ta beslut. Gruppen har kanske överhuvudtaget inte rätt att ta vissa beslut utan vissa perso­ners närvaro.

Detta hände till exempel i en fredsgrupp i staten New York. En koordineringsgrupp beslutade om en total samar­betsbojkott av FBI. De hårddrog beslutet och bestämde att ingen fick samtala med federala poliser. Även om man för­söker att inte ge information kan FBI analysera det som sägs och hur det sägs. På så sätt kan de få värdefull information om vår livsstil, bakgrund och tänkesätt. Koordineringsgrup­pen ansåg att det var farligt om denna information kom ut.

Några av oss som var med kunde inte acceptera deras förslag. Vi planerade civil olydnad och behövde eventuellt förhandla med FBI. Men vi kunde inte nå en gemensam överenskommelse med koordineringsgruppen. Vi tog då

beslutet att de inte hade rätt att sätta sig över vårt eget be­slut. Konstigt nog ledde detta inte till splittring. Vår blocke­ring av koordineringsgruppens beslut, som ju samtidigt var civil olydnad mot dem, upplevdes inte så hotande.

En orsak till att vi inte fick konsensus med koordinerings­gruppen tror jag var missförstånd. Diskussionen fördes i vår tidning och genom ombud. Om vi organiserat några möten för alla inblandade hade vi förmodligen både fått igång en verklig dialog och kunnat använda de verktyg för demokrati och medling som gör konsensus möjligt.

Vid en blockering låter man bland annat alla förklara sig ordentligt. Då är det viktigt att ge alla tid till att föreslå lös­ningar på problemet. Om gruppen behöver mer informa­tion eller mer genomarbetade förslag bör diskussionen vän­ta. Annars blir den gärna alltför hypotetisk. Även när diskus­sionen går på tomgång bör man avbryta den. I de grupper där jag deltagit har vi använt rast, tystnad eller fika för att sen kunna få igång ett mer fruktbart samtal.

Gruppen bör bestämma i förväg vad den ska göra ifall konsensus inte kan nås. Kväkarna tar inga beslut utan kon­sensus. Detta innebär för dem att gamla beslut kvarstår tills ny konsensus uppnås. Vissa grupper röstar, eventuellt med kvalificerad majoritet. En del vängrupper i Tyskland har lå­tit deltagarna göra som de vill. Detta kräver förmodligen ett starkt förtroende för varandra.

Att dela gruppen är ett bra alternativ när deltagarna strä­var åt olika håll. Men vi har alltför sällan mod att dela en gemenskap. Det upplevs som splittring. Om man delar en grupp i tid kan man istället hindra en mer smärtsam splitt­ring längre fram.

Blockering är dock inte så vanligt som man tror. Vid het­siga sammanträden har jag flera gånger varit med om att förvånade deltagare till slut konstaterat att det gick att kom­ma överens.

Ett beslut ska vara nedskrivet och uppläst för att hindra missförstånd eller att de blir ofullständiga. Vanligtvis består ett beslut av sex komponenter vilket motsvarar följande checklista:

a. Vilken handling ska genomföras?                     i

b. Hur ska den utföras?

c. Vilka ska genomföra beslutet?

d. Vad behövs för att genomföra beslutet: information, material, stöd, etcetera?

e. När ska det vara gjort?

f. Hur kommer gruppen att veta att uppgiften är utförd?

Man glömmer ofta av att bygga in denna sista automatiska kontroll i beslutet. Det gör att många bra idéer rinner ut i sanden.

I min första vängrupp valde vi en koordinerare som ansva­rade för att bevaka att alla beslut genomfördes. Ibland hän­de det att någon inte hade möjlighet att slutföra en uppgift. Ansvaret att hitta en annan låg självklart kvar på denne. Men orsaken till att något inte genomförs kan ju vara glöms­ka. Koordineraren upptäckte då detta när denne kollade upp alla beslut mellan träffarna.

När man tar konsensusbeslut med många deltagare vill man helst inte använda storgruppsdiskussioner eftersom bara några få då brukar yttra sig. Diskussionerna blir dess­utom alldeles för ytliga och osammanhängande. Lösningen vore att hitta ett arbetssätt där deltagarna hela tiden disku­terar i smågrupper. En sådan modell som även kan an­vändas mitt under aktioner är akvarieformen. När ett pro­blem uppstår och all information redovisats samlas vängrup­perna var för sig. Varje grupp diskuterar sig samman till konsensus. De väljer sedan en företrädare. Representant­gruppen placerar sig så att de övriga deltagarna kan höra dem. När de i sin tur är överens får vängrupperna diskutera deras förslag. En person går sedan tillbaka till representant­

gruppen med eventuellt motförslag. Så här varvas diskussio­nerna i vängrupper och i representantgruppen tills det finns ett förslag som alla kan acceptera.

Konsensus i akvarieform är så svår att den knappast kan fungera om inte de flesta deltagarna har ordentlig erfaren­het av konsensusbeslut.

Ett känt exempel på förhandlingar i akvarieform var den då nybildade polska fackföreningen Solidaritets förhand­lingar med myndigheterna i början på åttiotalet. Dessa gick ibland ut i högtalare. Vissa delar tycks också ha sänts i radio.

Syftet med akvarieform är att förbättra demokratin.

Slutna förhandlingar, typ löneförhandlingar, har en ten­dens att motverka delaktigheten och demokratin. Istället stärks hierarkin.

Konsensus förutsätter alltså öppenhet precis som civil olydnad. Öppenheten är en förutsättning för demokrati. Det finns dock inga garantier för att ett beslut trots delaktig­het, öppenhet och möjlighet att blockera verkligen är det bästa. Även om demokratin tycks ha fungerat så kan ljum konsensus uppstå. Med det menas ett beslut som inte har något större stöd. Detta kan till exempel bero på att under­lättaren forcerat beslutsprocessen. Det kan också bero på det klassiska problemet att två stridande förslag leder fram till ett kompromissförslag som ingen egentligen tycker är bra.

Att detta sker under majoritetsbeslut är inte så underligt. En sådan dynamik ligger inbyggt i nödvändigheten av att ställa förslagen parvis mot varandra. Finns det fler än två förslag får man använda sig av vad som i majoritetsdemokra­ti kallas för traditionell kontrapropositionsuotering.

Ett exempel kan illustrera dynamiken i majoritetsbeslut: Två motstridiga förslag stöds av arton respektive nitton per­soner vardera. Då plötsligt föreslår tre neutrala entusiaster det där olycksbådande kompromissförslaget. Ordföranden får en svag aning om vad som kommer att hända men för ändå diskussionen till beslut.

Votering är begärd. De ursprungliga förslagen råkar vid det här tillfället ställas mot varandra i första omgången. Tre personer lägger ner sina röster och ett av förslagen vinner med en röst.

Ordföranden som nu är helt säker på vad som kommer att hända ställer motvilligt vinnarförslaget i första omgången mot kompromissförslaget. De arton som förlorat i första omgången röstar på kompromissförslaget eftersom detta inte är riktigt lika förhatligt som det andra.

Resultat: Kompromissförslaget vinner och vi har tre lyck­liga och trettiosju konfunderade mötesdeltagare.

Egentligen ska detta inte behöva hända i konsensus efter­som utgångspunkten vid motstridiga förslag är att hitta ett tredje förslag som är bättre än de båda första. Dåliga kom­promissförslag ska blockeras. Tragiskt nog är verkligheten inte lika vacker som tanken. De flesta grupper råkar ibland ut för ljum konsensus. Den enda lösningen som jag kan se är att de som upptäcker detta tar sig i kragen och blockerar dåliga förslag.

När beslutsprocessen fungerar dåligt kan antingen känslo­mässiga låsningar uppstå eller eventuellt motsatsen: Ingen vågar blockera beslut. Det kan också hända att en del inte kommer till möten eller håller sig tysta. När detta sker bör man lyfta fram problemen så tidigt som möjligt.

Men då uppstår svårigheten att hålla sig ur det andra di­ket:

Motstånd idag bygger på små grupper som kan ge stöd för deltagarna att klara av konsekvenserna. Då går det inte att hålla privatlivet helt utanför det politiska arbetet. Ett problem i nystartade vängrupper har dock blivit att deltaga­re blandar samman kampen för ett bättre samhälle med kampen för att lösa personliga problem. Indikation på detta

är när viktiga reflektioner hela tiden avbryts av andra sam­tal, som till exempel besvikelser över gruppen. Det fungerar bättre om man frågar sig vad man kan ge gruppen än vad man kan få ut av den.

Ett bra stödarbete kräver dock att vår rädsla för motstån­dets konsekvenser tas upp. För att kunna hålla sig lugn un­der själva aktionen berättar vi för varandra om hur vi tidiga­re reagerat inför andra människors aggression. Detta gör vi för att kunna bygga upp en fungerande motståndsgemen­skap.

Men man blir bara besviken om man förväntar sig att en vängrupp ska fungera som terapi. Den kan exempelvis inte lösa en aktivists dåliga relation med sin dotter. Däremot kan deras relation påverka möjligheten att delta i motstånd. Och den bör förmodligen tas upp utifrån denna utgångspunkt.

I en vängrupp går det inte att hela tiden göra vad man känner för. Motstånd är jobbigt och ofta tråkigt. Dessutom kräver det att konflikter lyfts fram. Men detta gör att man ibland mår dåligt.

Förmodligen är det motsvarande problem som gör att kväkarna försöker undvika känslomässiga uttalanden inför beslut. Denna saklighet är dock ingen lösning för en mot­ståndsgrupp som ju måste lyfta upp känslor för att bearbeta dem. Detta gör man inte för att utveckla sig själv utan för att de hindrar oss från att handla.

Det är inte bara beslutsprocessen och deltagarnas beteen­de och erfarenheter som bestämmer hur demokratin kom­mer att fungera. Även organisationsformen är viktig. Detta gäller speciellt när en vängrupp ska samarbeta med andra vängrupper. Följande kapitel handlar därför om effektivare organisationsformer för civil olydnad än de traditionellt hierarkiska.

Organisation och nätverk

Anarkister tar ibland totalt avstånd från organisation och organisering. De goda handlingarna skulle komma spontant om inte förtryckande organisationsstrukturer hindrade dem. Alexander Berkman, en internationell revolutionär anarkist som innan han till slut begick självmord 1936 bodde lite här och var eftersom han aldrig fick uppehållstillstånd, an­såg detta vara struntprat.

Istället hävdade han att ”organisering är allt och allt är organisering”.

Det finns ett uns av sanning i Berkmans onyanserade reto­riska uttalande. När jag skriver den här boken organiserar jag mina tankar bland annat med hjälp av bilder och språk. I ordbehandlaren, vars skärm jag just nu stirrar in i, organise­ras strömimpulser med hjälp av mikroskopiskt små trådar som i sin tur har organiserats på så kallade chips. Ord­behandlingsprogrammet som är ett av de mest avancerade på den fria marknaden är bara en organisering av ettor och nollor.

Organisation ger oss möjligheter. Att organisera är att förändra dessa möjligheter. Vanligtvis tänker vi väl snarare på organisering av människor än av materia.

Även om vi till stora delar styrs av människors evinnerliga organiserande så kan vi genom att bryta mot organisationens förutsättningar göra att den kollapsar. Eller genom att ut­veckla den kan vi minska möjligheten för några att förtrycka andra.

Om vi ordnar materian bättre kan vi skapa billigare bostä­der eller miljövänligare transportmedel. På olika sätt kan vi även hindra att materia används ‑ exempelvis genom att ställa oss i vägen eller helt enkelt förstöra den.

Organisering är ett media, som alltså förmedlar budska­pet vidare och även förverkligar det. Organisation är en för­

utsättning och ett hinder för förändring. Jobbar vi politiskt sysslar vi med att lösa organisatoriska problem. Men dess­utom kämpar vi för och emot andra människors intressen och handlingar. Organisering är därför inte allt som Alexander Berkman hävdade.

Organisering har som tur är sina begränsningar. Som före detta fängelsekund är jag mycket glad över detta. Jag påver­kades av fångenskapen. Men jag lät mig aldrig helt underku­vas.

Organisation är alltså ett hjälpmedel. Ett verktyg som när det låser oss måste förändras eller förstöras. En vängrupp är ett exempel på en utveckling av organisationsformerna. För ickevåldsmotståndet har dessa förändrats kraftigt de se­naste tjugo åren. 1972 gav Aldrig Mere Krig från Danmark, Folkereisning mot Krig i Norge och Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation i Sverige ut en gemensam aktionshand­bok. Där får man lära sig att ”arbetsutskottet stadfäster reg­lerna” för aktionen. Och i ett utkast för aktionsdisciplin står följande: ”Vi samtycker till regeln att varje aktion har sin ledare och samtycker till att fullfölja ledarens intentioner, även vid de tillfällen vi kanske inte helt kan hålla med honom eller inte förstår hans beslut”. Kursiveringen har jag lagt till för att lyfta fram genus om någon mot förmodan missade det.

Nuförtiden är det alltså vängrupperna som planerar och utför aktionerna, inte några ledare. Men konflikter kan själv­klart ändå uppstå, speciellt när det är många vängrupper.

För att undvika storgruppsdiskussioner används koordine­rings‑ eller samordningsgrupper inför massaktioner. Vid en aktion mot en kärnvapendepå 1983 var vi ungefär hundra vängrupper. De organisationer som tagit initiativet ansvara­de för att en koordineringsgrupp startades. Denna höll kon­takt med vängrupperna och samordnade olika förslag. Till varje möte fick de som ville påverka ett beslut komma. Alla beslut togs med konsensus. Koordineringsgruppen hade allt­så inte makt över vängrupperna. Men en vängrupp kunde inte heller köra över de andra grupperna.

Uppgifter som koordineringsgruppen fick lösa var tids­ramar, en gemensamma målsättning och riktlinjer för aktio­nen. Man bildade till och med fler samordningsgrupper för att dessa skulle klara av praktiska frågor som toaletter på aktionsplatsen, kommunikation mellan vängrupperna eller förhandlingar med polisen före aktionen.

I Plogbillsrörelsen har vi inte koordinerings‑ eller samord­ningsgrupper. I USA ordnar Atlantic Life Community re­treater en gång i halvåret. Då kan deltagare från olika grup­per utvärdera plogbillsaktionerna eller diskutera de politiska behoven.

I Europa är rörelsen ännu inte så etablerad. Men den har sedan slutet på åttiotalet försökt ordna så kallade Hope and Resistance retreater för alla intresserade. Utan regelbundna kontakter sinsemellan tappar vi karaktären av en rörelse. Och en rörelse har en egen dynamik som inte en ensam vängrupp kan ha.

För att utveckla motståndet krävs en mer omfattande dis­kussion än i den lilla vängruppen. Varje ny grupp ska kunna bygga vidare på ‑ eller bryta med ‑ tidigare erfarenheter. Rörelsen fungerar som ett stöd, samtidigt som den genom ingående initierad kritik hindrar vängruppen från att bli självblind. Rörelsen har dessutom i förväg banat väg för nya aktioner. Dialogen är redan påbörjad.

I ett lokalt intensivt motstånd där vängrupper engagerar sig i olika problem är behovet av samordning större än i Plogbillsrörelsen. Under åtta månader var jag anställd i Syra­cuse Peace Council. SPC var på den tiden ett nätverk av grupper som arbetade med indianernas rättigheter, solidari­tetsarbete för Centralamerika, militärskattevägran, värn­pliktsvägran och jämlikhet mellan könen.

Vi var sju anställda som servade alla dessa grupper. Två koordineringsgrupper samordnade arbetet. En ansvarade för ekonomiska frågor, gruppens hus och oss anställda. Den andra inriktade sig på ideologiska frågor och verksamheten. Ingen av dessa två koordineringsgrupper drev några egna projekt. Ville man ha något gjort fick man gå in i en aktions­grupp eller starta en ny.

Koordineringsgruppernas ledamöter valdes inte, utan de som ville skulle få vara med. Om någon som inte var ordina­rie ledamot kände sig speciellt berörd av en fråga kunde denne delta när ämnet togs upp. Så var det tänkt i varje fall. Jag minns att det uppstod konflikter när en av koordine­ringsgrupperna plötsligt såg sig som en styrelse ‑ med rätt att styra.

Flera år senare lär också flera konflikter ha blommat upp när den koordineringsgrupp som ansvarade för verksam­heten tillfälligt lades ner av brist på ledamöter. Det fanns då ingen grupp som tog upp och löste konflikter. På så sätt ackumulerades dessa.

Men i stort sett tyckte jag att organisationsformen funge­rade bra. En stor skillnad gentemot många andra alternativ­grupper är att så många var aktiva. När jag åkt runt i Nor­den och hållit kurser i civil olydnad har jag märkt att i de flesta solidaritets‑, freds‑ och miljögrupper är det i stort sett bara några i styrelsen som är aktiva. Under korta intensiva perioder kan styrelsen eventuellt lyckas engagera många.

Något förenklat går det att säga att en samordningsgrupp ansvarar för att koordinera verksamhet som redan har på­börjats. Medan en styrelse ansvarar för att starta och styra verksamhet.

Att lokala styrelser bedriver verksamhet tror jag är en av de största flaskhalsarna i alternativ‑ och solidaritetsrörelsen. Vi har fått en verksamhetsform där styrelseledamöter ringer runt och ber medlemmarna hjälpa till att dela ut flygblad på fredag, eller stoppa papper i kuvert på måndag. Detta starka ledarkollektiv gör paradoxalt nog att aktivismen individualiseras. Som medlem kallas man till en verksamhet för att hjälpa till.

Vanligen blir en stor del av arbetet att ”sköta vad en sty­relse måste sköta”. Överlåter vi verksamheten på styrelsen kan vi inte heller begära mer. Att en grupp ska ansvara för en hel rad olika verksamheter är ineffektivt. Det får med­lemmarna att lämna över ansvaret på ledarna. Att som med­lem bli besviken för att organisationen inte gör mer är att omyndigförklara sig själv.

Varför inte låta aktiviteten bestämma hur organisationen ska se ut. Om det inte finns någon aktivitet behövs ingen samordning. Om bara några få är aktiva behövs ingen spe­ciell samordningsgrupp. Först när det är mycket aktivitet finns det anledning att använda en del av energin till att koordinera verksamheten. Börjar man i fel ända blir verk­samheten sällan speciellt stor.

Det tycks vara så att en grupp på tre personer har lätt att engagera tre till. Men en grupp på sex personer har svårare att engagera sex till. Delaktigheten ökar när gruppen är han­terlig. Detta kan vara en orsak att ensamma styrelser har så svårt att engagera folk medan de mindre aktionsgrupperna i Syracuse vecka efter vecka engagerade hundratals perso­ner.

Det finns dock inte något som säger att en bra organisa­tionsform löser alla problem. Vilken modell man än väljer så kan den missbrukas.

Ytterligare en utmaning från våra västra grannar fick jag under en resa i södra Latinamerika. Aktivister som jag träf­fade blev förvånade när jag berättade att vi hade så många medlemmar i våra alternativ‑ och solidaritetsgrupper. Ännu mer förvånade blev de när jag antydde att deras grupper vara aktivare än vi. Även om de bara hade tio, trettio eller

i några fall över hundra medlemmar, utförde de ett impone­rande arbete. ”Den där idén” med passiva medlemmar hade de inte råd med.

Förtryck

Karaktäristiskt för åttiotalet har varit utvärderingar och dis­kussioner om förtryck inom motståndsgrupperna. De dis­kussioner som speciellt har påverkat de grupper där jag del­tagit har handlat om sexism, rasism, minoriteter och elitism. Jag ska försöka lyfta fram de insikter som de senaste åren kraftigt förändrat vängruppernas arbete.

Exempel på förtryck i vängruppen kan vara att en del får stämpeln på sig att inte klara saker, eller att man driver med någon. Dessa former av förtryck reproduceras och institu­tionaliseras i gruppen. Med reproduktion menar jag att för­trycket måste återskapas på nytt hela tiden. Om man driver eller klankar ner på någon, krävs fniss och kommentarer från resten av gruppen och ett generat leende från den utsatte.

Det förutsätts att offret på sin höjd försvarar sig mot an­klagelserna. Försöket att försvara sig blir en del av spelet. Ett mönster skapas som gör det möjligt att reproducera för­trycket så att det befästs i gruppen.

Det skulle dock bli pinsamt om offret öppet ifrågasatte anledningen till fortrycket. En vän till mig hindrade möj­ligheten att befästa en jargong mot honom genom att exem­pelvis fråga:

– Vad har du för anledning att säga elaka saker om mej?

Den skyldige kände sig pinsamt bortgjord,

Det är ofta rädslan för att förstora upp saker eller göra bort sig som hindrar människor från att göra motstånd mot mobbningstendenser.

Det finns självklart mängder med olika möjligheter att vara olydig mot grupptryck. Får man kännedom om förtal eller skvaller kan man ju ta upp det direkt med den ansvari­ge. Eller varför inte ta upp det när hela gruppen är samlad.

Det viktiga är att reagera så fort som möjligt, helst innan ett mönster börjar reproduceras.

Ett hjälpmedel är att analysera vilka som reproducerar förtrycket och hur det går till. De inblandade kan vanligtvis delas upp i tre grupper: de direkt förtryckande, de utsatta och de som genom sitt beteende i praktiken stöder förtryc­ket.

Alla dessa är alltså med och reproducerar fortrycket. Vil­ken som helst av dessa parter kan börja göra motstånd. Det är inte alls självklart att den förtryckte kommer att börja.

Kvinnorörelsen har i flera år analyserat hur förtryck upp­står i mindre grupper. För mig var det första mötet med feminismen en smärtsam period. En typisk könsroll inom vänstern på slutet av sjuttiotalet var att vi som män skulle ”greppa” diskussionen och klara av att lösa de problem som lyftes fram. Därför tog jag som många andra progressiva män, feminismen till mitt hjärta, löste det här med köns­roller, och började ägna mig åt att kritisera mina systrar och bröder som inte kommit lika långt.

Några träffande slag under bältet tog mig ur denna villfa­relse. Senare gick jag med i en diskussionsgrupp för män. Ganska snart förstod jag att den gamla kyrkliga praxisen fick bli min relation till feminismen. Den börjar i syndabekän­nelse och ger upprättelse genom förlåtelse.

Som jag nämnt flyttade jag 1983 till USA och konfronte­rades med en något annorlunda feminism än den svenska. Jag mötte en ”revolutionär” kvinnorörelse som sedan många år sysslat med att lösa olika organisatoriska problem. Med ”revolutionär” avsåg de att förändra organisationsfor­merna på djupet. De skapade ofta helt nya typer av organi­sationer. I Europa hade utopismen fallit i vanrykte på grund av gamla misslyckanden och auktoritära tendenser. I

USA höll den utomparlamentariska vänstern på att förverkliga vision efter vision. Men utopierna fick inte bli förtryc­kande. Deras drömmar var därför aldrig slutgiltiga lösning­ar. Utopin var att kunna skapa och förändra efter behov.

Representanter från kvinnorörelsen fanns med i varje pro­jekt, om det så var alternativa banksystem, kooperativa af­färskedjor eller byar som styrdes av invånarna.

Varje vängrupp jag deltagit i har förr eller senare fått ta itu med ojämlikheten mellan könen. Dessa svåra diskussioner har samtidigt varit uppgörelser med gamla svar och lösningar.

Man måste skilja på beteende och roll, funktion och egen­skap. Debatten under sjuttiotalet kring sexism (särbehand­ling på grund av kön) handlade för ensidigt om egenskaper och könsroller. Den lyfte fram två lösningar på problemen mellan kvinnor och män: Jämnare könsfördelning och att bryta könsroller.

Yrken och förtroendeuppdrag som dominerades av det ena könet ansågs behöva de egenskaper det motsatta könet kunde tillföra. Lösningen var att få en jämnare könsfördel­ning. Exempel är fler kvinnliga chefer och politiker. Detta skulle skapa ett mjukare och mer omvårdande samhälle.

Men det blev väl inte riktigt som man hoppats. För att kunna konkurrera med män ansåg sig kvinnorna behöva föl­ja spelreglerna. Kvinnliga politiker fortsatte att stödja upp­rustning och deltagande i förtrycket av tredje världen.

Det var för få som vågade släppa taget om sin position. Att följa samvetet var för osäkert. Förutsättningen för att skapa rättvisa är att våga avstå från säkerheten. Men den lagstiftade tryggheten i maktpositionen disciplinerade maktutövaren. Målsättningen blev kompromiss och utjäm­ning. Men man förstod inte en grundläggande sanning. Vi kan bara kompromissa om våra egna intressen. Vi kan inte kompromissa med andra människors liv och rättigheter.

Även könsrollsdiskussionen var typisk för sextio- och sjuttiotalet. Vi begränsades och styrdes av våra roller. Halva vårt jag var outvecklat. Genom att byta roll skulle vi kunna bli en hela­re människa. En hemmapappa ansågs utveckla det kvinnliga.

Visst förändrades hemmapappan och dagiskillen. Men maktrelationerna förändrades inte. Att bryta invanda roller är bara en av flera förutsättningar för att skapa jämställdhet mellan könen.

Dessa två typer av lösningar var ofullständiga. De skymde motståndet, historiska förändringar, samhällsstrukturer, funktioner och maktfrågor. De hindrade oss också från att se vår egen delaktighet i andras förtryckande handlingar el­ler att förstå hur olika former av förtryck var sammanfläta­de.

Och vart tog de utopiska, revolutionära visionerna vägen under sjuttiotalet? Man försökte ensidigt förändra de etable­rade institutionerna och förstod därför inte att det också är nödvändigt att skapa nya institutioner.

Lösningen ligger inte bara i att byta roll. Makt är en rela­tion. Relationer kan bara bestå om människor uppehåller dem. Motståndet mot sexism är därför med nödvändighet en fråga om olydnad.

Minoriteter

Jag undrar om minoriteter fanns innan idealet om demokrati började växa fram. Visst fanns det tattare och andra utsocknes. Men dessa var inte ett minoritetsproblem. De var främmande, utpekade, inte som alla andra. De var fortfarande främmande även när de blev många och kanske fler än den ursprungliga lokalbefolkningen. Främlingskapet försvann när vänskap etablerades.

Idealet om att flertalet skulle bestämma istället för de få, började under artonhundratalet att etableras. Detta var nödvändigt och bra. Men då uppstod också problemet med minoriteter. Kunde majoriteten missbruka sin nyvunna makt? Ganska snart insåg man att det kunde den. Vilket fortfarande visar sig när människor med funktionshinder inte kan åka allmänna färdmedel eller när flyktingar inte får komma in i landet.

Även inom ickevåldsrörelsen får minoriteter svårigheter. Problemen kan antingen komma utifrån eller uppstå i en vängrupp.

Minoriteter kan utnyttjas för att nedvärdera en aktion. Massmedia kan marginalisera deltagarna genom att kalla dem ”ungdomar” eller arbetslösa”.

Vid aktionskampanjer finns olika medel att motverka detta. Kvinnorna vid Womens Peace Encampment vid Se­neca Army Depot i USA betecknades av tidningarna som medelklass‑feminister. Då utfördes plötsligt en lady‑aktion. Limousin efter limousin rullade fram mot militärdepåns huvudingång. Ut strömmade kvinnliga representanter för överklassen. Deras chaufförer vek snyggt och prydligt ihop deras pälsar medan damerna lugnt blockerade ingången till basen. En militärpolis stirrade förbluffat på dem innan han kom sig för att anropa ett befäl för vidare order.

Vid Pershing II‑basen i Mutlangen, Västtyskland, har denna metod använts konsekvent. Pensionärsblockader eller aktioner bara för barn har avlösts av blockader med domare och åklagare. Före detta koncentrationslägerfångar har haft egna aktioner medan läkare haft sina.

I engelskan finns två intressanta begrepp. De skulle kunna översättas som åldersism och klassist. Uttrycken ska asso­ciera till motsvarande fenomen som rasism och sexism.

Med åldersism menas handlingar eller strukturer som be­handlar åldersgrupper olika. Ett vanligt exempel inom alter­nativrörelsen i Skandinavien är att medelålders lämnar över ansvaret på de ”otåliga” ungdomarna.

– Idag skulle vi verkligen behöva en ny stark ungdoms­rörelse som då när vi var ute på gatorna…

Det är också vanligt att man lämnar över det långsiktiga arbetet på dessa ”fantastiska” pensionärer som har så myc­ket tid.

Men det kan även uppstå spänningar inom vängrupperna.

En nordamerikansk senioraktivist Marjory Nelson har vittnat om att yngre aktivister ofta behandlar pensionerade kvinnor som surrogatmammor. Detta kommer från stereo­typen av äldre kvinnor som könslösa, omtänksamma och tysta om sina egna behov. Ungdomar vänder sig alltså till äldre för att prata ut. Unga kvinnor använder ibland även äldre kvinnor för att lösa gamla konflikter med mödrarna.

Klassism är inte samma sak som kamp mellan samhällets klasser. Det används snarare på en mer konkret nivå. Klassism utestänger människor som tillhör andra samhällsklasser från att delta på lika villkor.

Alternativrörelsen domineras nästan uteslutande av me­delklassen. Detta gör att språket, beteendet, värderingarna, perspektiven och inriktningen speglar medelklassintressen. Eftersom medelklassen dessutom kulturellt dominerar och till antalet är den största klassen i samhället skapas den fals­ka bilden av att rörelser som tar upp freds‑ och miljöfrågor representerar allmänintresset. ”Alla råkar ju illa ut vid krig”, och ”vem är inte för en bättre miljö”.

Många grupper försöker motverka detta genom att starta koalitioner som planerar aktioner. Genom att samarbeta med fackförbund, kyrkor, sociala institutioner eller intresse­grupper typ handikapprörelsen tvingas alternativrörelsen para ihop frågor som annars skulle glömmas bort. Exempel är Kampanjen för arbete och fred i USA som var ett samarbete mellan facket och fredsrörelsen.

Under åtta månader bodde jag i ett litet svart slumområde tillsammans med Patricia Narciso och Scott Rains. Scott använde rullstol efter en operation i ryggraden en gång i tidiga tonåren.

De ständiga krockarna mellan svenskt och amerikanskt, svart och vitt, manligt och kvinnligt, protestanter och katoliker, medelklass och arbetarklass, intellektuella och analfa­beter, rörlighet och rörelsehinder gjorde att detta var en utmärkt plats för mig att bli en smula mer medveten om mina egna fördomar.

Det första jag fick bearbeta var att jag inte gärna ville medge att jag hade fördomar om funktionshinder. Sedan upp­täckte jag att funktionshindrade själva också hade fördomar om andra med funktionshinder.

Jag hade i början dessutom någon underlig godhjärtad föreställning att Scott, trots sin rullstol skulle vara med. Det var innan jag förstod att Scott var en ledare inom freds­rörelsen och det snarare var så att andra fick vara med på hans initiativ.

När jag första gången blev arresterad i USA var jag tillsammans med Scott och Patti. Frestelsen var att se Scott som hjälte. Ibland fick jag för mig att han speciellt skulle lyftas fram. Jag hade dessutom den skenbart motsatta före­ställningen att jag behövde skydda honom.

När Scott och jag diskuterade dessa frågor berättade han också om andra fördomar som var vanliga. Många trodde inte att de fick skratta åt funktionshindrade när dessa gjorde bort sig.

– Som om vi krymplingar inte skulle ha någon humor.

Han berättade också om svårigheten att få ögonkontakt med människor. Detta är annars speciellt viktigt vid civil olydnad eftersom det är en förutsättning för att få kontakt.

I New York använder funktionshindrade en intressant aktionsform som egentligen borde vara ganska självklar. De försöker leva som alla andra. Detta innebär att de dagligen auto­matiskt utför blockader när de försöker komma igenom trånga dörrar, använda tunnelbanan eller ta sig fram till par­fymavdelningen en trappa upp.

Under min tid i Syracuse började några rullstolsburna planera blockader mot bussar och restauranger som inte var gjorda för rullstolar. Jag blev förvånad över att Scott bara motvilligt deltog i deras aktioner. Han såg sig själv som en fredsaktivist. Han sysslade med motstånd mot militarism. Han var ingen handikappaktivist. Det var vi andra som för­sökte placera in honom i det facket.

Men han förde en kamp för att rörelsehindrade männi­skor skulle hunna kämpa mot militarismen. Det innebar att planeringsmöten för civil olydnad alltid förlades i byggnader med ramper. Praktiska frågor i samband med aktioner be­hövde lösas som till exempel funktionella toaletter, tolkar för döva och mat för diabetiker. Flertalet av dessa frågor kunde lösas tack vare systemet med vängrupper.

Ett hinder för att människor med funktionshinder ska delta i civil olydnad är oron över att deras behov inte ska kunna tillgodoses. Att ta hänsyn till dessa blir då ett tecken på att de är välkomna. Detta är även viktigt för de aktioner där man inte förväntar sig att funktionshindrade ska delta. Aktioner­na fungerar då som en utmaning att delta nästa gång.

Det finns även andra grupper som får kämpa mot fördo­mar inom ickevåldsrörelsen.

Homofobi ‑ rädslan för de som tillhör samma kön ‑ är djupt rotad i vår kultur. Den styr vårt sätt att umgås med varandra. Homofobi tar sig fyra uttryck: Den hindrar oss i våra kontakter med människor av samma kön. Den skapar förtryck mot människor som inte tar på sig de gängse köns­rollerna, exempelvis mot kvinnor som anses maskulina och män som anses feminina. Den befäster också tvåsamhet som det ”normala”. De som är ensamma passar inte in. Dess­utom leder den till förtryck av homofiler.

Ingen ‑ inte ens homosexuella människor ‑ kan säga att de är befriade från fobin.

Bobbo ‑ en aktivist från Stockholm ‑ undrade vid ett ickevåldsläger varför människor hellre demonstrerar tillsammans med representanter från ANC för de svartas rättigheter i Sydafrika än med homosexuella för deras rättigheter i Sverige.

– Det är väl för att ingen misstänker oss vara svarta trots att vi beblandar oss med dem.

Det kan ligga något i hennes slutsats. Det är lätt för oss att vara radikala så länge vi inte själva riskerar att förtryckas.

Under min fångenskap i USA upptäckte jag ett av skälen till den effektiva rassegregationen i fängelset. Vita fångar vågade inte umgås med svarta bland annat för att andra då kunde misstänka att de var homosexuella. Svarta ansågs vara homosexuella. Och samma fördom drabbade oss som umgicks med dem. Denna kombination av rasism och ho­mofobi skapade en extremt stark segregation. Till min be­störtning upptäckte jag dessutom att även jag själv undvek kroppskontakt när jag var tillsammans med svarta.

Homofobi är ett känsligt ämne som ofta skapar konflikter under ickevåldskurser. Så länge det finns risk för konflikter är det också en viktig fråga att ta upp.

Elitism

Elit kommer från latinets eligere som betyder utvälja. Det används i betydelsen de utvalda, de bästa, kärntrupp eller förtrupp. I motståndsrörelser riskerar elitism att uppstå ur tron på erfarenhet eller andlig och moralisk mognad. Det

kan även uppstå ur ett hierarkiskt beslutsfattande.

En ofullständig förberedelse eller avsaknaden av vängrup­per kan exempelvis leda till att de som saknar erfarenhet inte vågar vara med. Det kan också leda till att en kärntrupp av erfarna och karismatiska ledare bildas.

Två psykologistuderande i Göteborg, som samtidigt själva var aktivister, Karin Källsmyr och Bengt Hasselroth, visar i en undersökning av trädkramarna i Bohuslän att informella eller halvt formella ledare uppstod.

Dessa ledare ledde sammanträden inför aktioner. De framträdde som ledare genom att de pratade mer än andra och genom att människor lyssnade mer på dem.

Under själva aktionen tenderade några att ge order. Men när deltagarna vände sig direkt till dessa för att få råd beto­nade ledarna att var och en själva fick bestämma vad de skulle göra.

Några andra agerade på samma sätt som ledarna. Men gruppen tillmätte dem inte lika hög status och ignorerade deras order.

Ett effektivt sätt att passivisera en rörelse är att utse hjäl­tar. Varianter på detta är att lyfta fram ett avantgarde eller tala om motståndets spjutspets och föredömen. Den första i min vänkrets som gjorde civil olydnad, David ”Kedjan” Karlsson, konstaterade att när människor sätts upp på en piedestal blir deras handlingar inget för oss vanliga dödliga. Tillnamnet Kedjan fick han för att han i denna första aktion kedjade fast sig utanför ett kärokraftverk för att hindra en transport med avfall.

Sjuttio‑ och åttiotalet har kännetecknats av uppgörelser med elitism inom ickevåldsrörelsen. Förutom kritiken från feminismen har även självkritiken inom vänstern påverkat ickevåldet.

En beröringspunkt mellan de socialistiska rörelserna och ickevåldstraditionen har varit kampen för de förtryckta.

Självklara exempel på detta är den indiska självständighets­rörelsens hävdande av de kastlösas lika rättigheter och att marxismen lyft fram arbetarklassen som representanter för allmänintresset. I det Kommunistiska Manifestet hävdar Marx och Engels till och med att arbetarklassen när den blir medveten om sin egen existens som klass, skulle bli den revolutionära kraften i det kapitalistiska samhället.

Men inom vänstern idag ifrågasätts detta synsätt. År 1984 skrev Habermas att de historiska erfarenheterna idag har gett oss insikten att det ”inte finns några klart identifierbara klasser eller avgränsade sociala skikt som under alla förhål­landen låter sig utpekas som representanter för ett kränkt allmän intresse.

Denna kritik mot Marx måste även drabba de som ser kvinnorna, de svarta eller trasproletariatet ‑ arbetslösa eller utslagna ‑ som ”de revolutionära” grupperna i samhället. Sådana förslag har framförts inom kvinnorörelsen, Svarta Pantrarna och anarkismen.

De flesta inom vänstern tycks ha varit medvetna om det som Habermas uttrycker ganska tidigt. De historiska erfa­renheterna har ju faktiskt visat att generellt sett är inte kvin­nor, arbetare eller arbetslösa genomgående radikala eller speciellt intresserade av att representera allmänintresset. Men givetvis kan en grupp vara ledande vissa perioder.

De leninistiska revolutionärerna har försökt lösa detta genom att utse eliter som representerar arbetarklassen un­der revolutionen. Dessa ska även uppfostra arbetarna till renläriga revolutionärer. Följden i Sovjet blev att partieliten ledde revolutionen. Med förtryck och hård kontroll försökte den uppfostra folket. Dagböcker och biografier från den här tiden vittnar om att Trotskij och Lenin ansvarade för utrens­ningar av oliktänkande socialister, anarkister och liberaler långt innan Stalin fick makten .

Även den socialdemokratiska rörelsen framförde tidigt partiet som ledande och styrande. Tillsammans med kom­munister, liberaler och konservativa har socialdemokratiska partier i flera länder byggt upp en stark statsmakt. Riks­dagsmän och ledamöter i regeringen anses ha större över­blick än väljarna. De förstår därför samhällets behov bättre än exempelvis folkrörelser. Lokala rörelser körs därför gång på gång över i allmänintressets namn.

Elitism har också växt fram inom flera vänstersekter. I Västtyskland har stadsgerillagrupper försökt få folket att förstå kapitalismens ”rätta ansikte” genom att provocera fram ökat förtryck. Även detta byggde på tron att en elit vet bättre och därför kan leda folket. Men terrorismen stärk­te folkets stöd till statens kontrollapparat. Ju mer våld från gerillan ju mer stöd fick den ökande kontrollen. Vänstersek­terna gick i praktiken den politiska högerns ärende.

Dessa erfarenheter har gett oss flera insikter. Vi riskerar att vilseleda både oss själva och andra om vi genom någon speciell insikt anser oss företräda allmänintresset. På samma sätt skymmer vi verkligheten om vi menar oss representera de fattiga och förtryckta. Man kan aldrig sätta sig in i hur det är att vara fattig om man inte själv är det.

I västerlandet är vi givetvis också förtryckta på olika sätt. Därför går det att prata om befrielse även för oss. Detta kan gälla befrielse för arbetslösa och kvinnor, eller befrielse från förgiftad luft. Faran ligger i att se sig som befriare åt andra.

En nordamerikansk pastor som flyttade ut i slummen på sjuttiotalet har reflekterat över detta49. Han tappade där il­lusionen att han kunde identifiera sig med de fattiga och att han kunde hjälpa dem. Men den vardagliga kontakten med dessa är nödvändig för att kunna förstå att man själv är för­tryckare. Detta behöver vi påminnas om regelbundet. Han upptäckte att dessa vardagliga kontakter och möten utma­nade honom att kämpa en kamp som då istället kommer att handla om att minska vårt gemensamma förtryck. Därför är det ändå nödvändigt för oss i medelklassen att flytta ut till områden där de som har det sämst bor.

Samarbete med förtryckta grupper kan inte bygga på att exempelvis fattiga behöver oss som representanter för dem. En kontakt är ändå viktig eftersom den skapar en dialog som kan leda till gemensamma beslut och fortsatt samarbete. Kampen för att minska det egna fartrycket konfronteras med kampen för befrielse. Detta leder dock inte till att tred­je världens befrielseideologier kan övertas. I bästa fall leder det till att samarbetet får fortsätta och att dialogen utmanar oss att trappa upp kampen mot det egna fortrycket.

En skillnad mellan socialistiska‑ och ickevåldsrörelser är att de senare enligt sin tradition inte nödvändigtvis försvarar ett allmänintresse. Om vi stoppar exempelvis våra företag från att exploatera tredje världen, kan det åtminstone teore­tiskt leda till en mycket svår ekonomisk situation i landet. Vår kamp kan gå emot vad som anses vara allmänintresset.

 

Motståndets träning:

Om Utbildning

Träningens historia

Civil olydnad är inte färdig bara för att straffet avverkats. Det är inte slut förrän man kommit fram till en gemensam lösning på problemet. Efter aktioner följer därför träning och förberedelse av nya deltagare.

Utbildning i ickevåld har gamla anor. Medlarna som nämns i Gamla Testamentet löste konflikter speciellt tiden innan Israel blev en stat. Denna visdom måste i så fall ha förmedlats av äldre domare. I fjärran östern lär buddhistiska munkar ha tränats i ickevåldsförsvar som skydd mot tjuvar och rövare. Aikido och jiujitsu kan vara en utveckling av denna ickevåldstradition.

Gandhi använde olika former av träning. Bland annat betonade han den dagliga träningen av medvetandet, krop­pen och talet. Denna ständiga träning är ett hårt arbete som måste genomföras även om man inte tycker om det. Målet är självkontroll. Talet och medvetandet och kroppen ska koordineras.

Med denna tradition är det förståeligt varför indisk icke­våldsträning idag innehåller allt från praktiskt arbete till meditation och samtal. Träningen är relativt lång. De som exempelvis bedriver träning vid Institute for Total Revolu­tion tar helst inte emot personer som vill leva där kortare tid än ett halvår. Undantag är de som kommer på besök.

Institutet drivs av Narayan Desai som växte upp tillsam­mans med Gandhi i hans Ashrams. Narayans far var Gandhis sekreterare. I sin ”Handbook for Satyagrahis” från 1980 tar Narayan upp träning.

Satyagrahin är i grunden en handlingsmänniska. Hand­lingen är viktigare än predikan och föreläsningar. Satyagraha är, enligt Gandhi, en metod att utbilda allmänheten. Det är även ett sätt att leva som inkluderar direkt aktion. Satyag­rahin förbereder sig för dessa aktioner genom att utveckla kunskapen, handlingen och hängivenheten.

Intressant är att Narayan lyfter fram studiet av andras kritik som ett sätt att utveckla sin kunskap om motståndet. Till kunskapsutvecklingen räknas också studierna av de and­ra deltagarna. Att förstå varandra är en del av lösningen.

Även vanor och färdigheter är kunskap. Förmodligen kan också reflexer räknas till kunskap och då tränas upp.

Hängivenheten eller offerviljan är svårare att träna. Den utvecklas, enligt Narayan, genom ständig strävan och öd­mjukhet. Förutsättningen är att förstå enheten och sam­hörigheten mellan människor.

Idag är alltså ickevåldsträningen väl utvecklad i Indien. Men självständighetskampen började utan träning. Efter fle­ra misslyckanden betonade Gandhi vikten av att alla delta­gare i civil olydnad ska gå igenom ickevåldsträning. Efter liknande misstag under fyrtio och femtiotalet fick med­borgarrättsrörelsen i USA dra samma slutsatser som Gand­hi.

Träningen i väst är dock något kortare än i Indien. Icke­våld tror vi oss klara av på en helg…

USA är det land i västvärlden där träning används mest konsekvent inför aktioner. Ingen får delta utan att ha gått igenom en kurs. I Västtyskland finns ofta samma krav. I Europa är dock inte träningen lika etablerad som i USA. Men utifrån erfarenheterna under åttiotalet betonar allt fler betydelsen av ordentlig förberedelse. De problem vi haft med dåligt förberedda deltagare, eller vid några tillfällen även provokatörer, bromsar utvecklingen av motståndet. Olydnaden har varit för ledarberoende.

Träningen har förändrats med åren. Under sjuttiotalet var det populärt med ren teknisk träning. Intresset för civil olydnad byttes mot ett intresse för direkta aktioner. Aktio­nen skulle vara direkt effektiv.

Kurserna innehöll därför träning i armkroks‑teknik, bort­släpnings‑teknik, klättra‑över‑staket‑teknik, skydda‑sej­mot‑polishundar‑teknik eller skydda‑sej‑mot‑tårgas‑teknik.

Kvinnor från feministiska grupper i USA som i mitten på sjuttiotalet mer konsekvent började delta i civil olydnad gjorde upp med de unga manliga värnpliktsvågrarnas tek­nikintresse. Motstånd är till för alla. Kärringar och småtjejer skulle också få vara med. De unga pacifisterna fick tillfreds­ställa sin manliga prestationsångest någon annanstans. De kunde ju till exempel anordna dragkamp eller spela pingis.

Tekniktraditionen tycks vara som mest seglivad i Norge och i Australien. I Norge blir en del experter på kedjor. Och i Australien har trädkramare limmat ihop händerna med superlim för att hindra fällning av regnskog.

Det finns en intressant kvarleva av ”teknikepoken”. Den svenska teatergruppen Jordcirkus har lärt ut akrobatik när de vid olika tillfällen tränat vängrupper från det så kallade Ickevåldsnätet. Trots att akrobatik utesluter många så har den anti‑auktoritära gycklartraditionen en möjlighet att ut­veckla motståndet.

De mest kända tränarna idag är Hildegard Goss‑Mayr och Jean Goss. Under många år har de rest runt i världen för att ge träning i ickevåld. Vid upprepade tillfällen tränade de till exempel människor i Filipinerna strax före den fred­liga revolutionen 1986. De har också lett träningar i olika diktaturländer i Latinamerika.

Deras förberedelse består av tre delar: Konfliktanalys, för­beredelse av basgrupperna och utarbetande av en strategin.

Analysen tar upp de historiska, etiska, ideologiska, politis­ka, juridiska och pedagogiska villkoren, samt traditioner och kultur. Vidare görs en analys av vad som gör orättvisan möjlig. Vilka personer, grupper och institutioner är inblan­dade i konflikten? Och på vilket sätt?

En grundläggande fråga för Jean och Hildegard är hur man själv är medansvarig till att orätten består. Ickevåldskamp kan aldrig skjuta över skulden helt och hållet på mot­parten.

Analysen är därför ”bipolär”. Man försöker inbegripa bå­de de förtrycktas och ”den andra sidans” sanning. Detta bygger på förutsättningen att motparten till vissa delar kan ha rätt.

Denna analys blir motståndets första instrument. Det är då den får sin verkliga betydelse. Den används vid samtal med motparten, som exempelvis vid rättegångar och i kon­takt med allmänheten. Under dessa samtal korrigeras sen analysen.

Basgruppernas inre övertygelse är avgörande för dess styr­ka och effektivitet. Gemenskapen och gruppens andliga kraft måste därför hela tiden förnyas under kampens gång. Detta sker genom inre förberedelse.

Precis som Narayan Desai betonar Hildegard och Jean att det behövs en skolning i offerberedskap. Ett pris måste beta­las om orättvisan ska övervinnas. Detta pris måste ickevålds­aktivisten själv betala ‑ inte motståndaren. Insatsen kan vara yrkesmässiga och ekonomiska nackdelar, eller fängelse, eller att man förlorar sitt liv. Detta offer befriar de som deltar från bojorna. Det frigör dessutom den kraft som gör det möjligt för motståndaren att nå fram till en ny, mer rätt­färdig hållning. Motståndet ger alltså motparten kraft,

Analogin med varuutbytet ‑ ett givet pris som måste beta­las ‑ tycker jag själv är olycklig. Pris relateras till värde. Ett pris skall alltså på något sätt motsvara vad varan är värd. Och värdet på de straff som utdelas efter civil olydnad motsvarar på intet sätt den orättvisa man kämpar emot. Straffet kan överhuvudtaget inte jämföras med orättvisan.

Några trivs i fängelse, andra inte. Det går inte att säga att de som avrättas eller fängslas under kampen mot exempel­vis upprustningen betalat orättvisans pris.

Denna dag dör tiotusentals barn på grund av svält. I mor­gon också. Kapprustningen kräver redan innan vapnen an­vänts sina offer. Detta lidande kan ingen betala ett pris för.

Visst kommer solidaritets‑, miljö‑ och fredsarbete innebä­ra att aktivister även i västvärlden dödas eller fängslas. Om jag får tolka Hildegard Goss‑Mayr och Jean Goss något väl­villigt så kan man nog tänka sig att de helt enkelt menar att kampen kommer att innebära risker och lidanden. Om vi inte är beredda att ta konsekvenserna har vi heller ingen möjlighet att stoppa orättvisorna.

Så mycket om de inre förberedelserna. Basgrupperna behöver enligt dem också en yttre förberedelse. Detta innebär att vi bör träna oss i att behärska våra reaktioner, tankar och handlingar. Vi bör även förbereda oss för att möta hån och förtal, psykiskt och fysiskt våld.

För detta använder Jean och Hildegard meditation, fasta, avslappningsövningar och rollspel. I rollspelen tänker man sig in i en kampsituation. Det kan handla om en dialog eller civil olydnad. Rollerna fördelas och spelas upp. Poängen är att försöka sätta sig in i motpartens situation, dess sätt att tänka och agera. Efteråt utvärderar man alltid rollspelen.

De båda tränarna ser dessutom själva samarbetet i basgrupperna som träning i ickevåld. Vi behöver alla övning i det tålamod och den omsorg som krävs för att arbeta till­sammans. Små och vardagliga händelser är också övning. Ickevåld är en livsinställning.

Det sista momentet i träningen ‑ utarbetandet av en stra­tegi ‑ är helt beroende av den konkreta situationen. Grund­pelaren för ickevåldskampen är dialogen. Om motparten avbryter dialogen måste de berörda med hjälp av aktioner verka för att dialogen återupptas. Lösningen på konflikten kan alltså bara nås genom förhandlingar.

Ofta blir dialoger bara två monologer. De hävdar därför att en verklig dialog kräver noggrann förberedelse. Som hjälp för detta delar de in dialogen i fyra olika steg:

1 Att upptäcka motpartens sanning och visa respekt för denne som person. Basgrupperna kan visa på de positiva insatser motparten gjort.

2 Att upptäcka och erkänna den egna delaktigheten i kon­flikten. Jean och Hildegard räknar även passivitet som delaktighet. När man öppet erkänner de egna bristerna ökar möjligheten att nå motpartens samvete. Detta utmanar och provocerar motparten att även medge att denne är medansvarig.

3 Att beskriva oförrätten.

4 Att bidra med konstruktiva förslag till lösningar. De berörda har ansvaret att hitta lösningar som de sedan lägger fram för diskussion. Det är viktigt att visa den egna beredskapen att delta i arbetet.

Om samtalet avbryts så kan alla dessa fyra steg i dialogen föras med hjälp av direkta aktioner. Direkt aktion är, enligt Hildegard Goss‑Mayr och Jean Goss, en dialog som förts ut på ett offentligt plan. Den har bland annat som syfte att komplettera orden genom att åskådliggöra orättvisan.

Det finns också andra internationella tränare. Den norske bonden och ickevåldsmissionären, Jörgen Johansen, an­vänder sig medvetet av den mer traditionella undervisnings­formen på sina kurser. Han har bland annat kritiserat bru­ket av rollspel. Deltagarna har alltför ofta en benägenhet att blanda samman spelen med verkligheten. Den bästa trä­ningen får man genom att göra aktioner och arbeta praktiskt med ickevåld.

En annan intressant synpunkt är att han betonar vikten av att inte blanda samman terapi och träning. Motstånd är ingen metod för självförverkligande. Djupgående terapeu­tiska övningar kan dessutom allvarligt skada deltagare om de används lättvindigt.

Jörgen Johansen är en av de få tränare som leder fackliga kurser i ickevåld. Lokala fackklubbar som anser att civil olydnad är en del av deras arbete hyr in honom. Kurserna brukar vara fem dagar och sker på betald arbetstid.

Allt fler intresseorganisationer ser civil olydnad som en del av deras arbete. Andy Mager från USA har lett kurser för handikapporganisationer. Själv har jag lett kurser för olika politiska partier.

I januari 1988 deltog jag i en företeelse som förmodligen är unik för Sverige. Tillsammans med Nestor Verdinelli, Henrik Frykberg och Stellan Vinthagen var jag handledare på den första kursen i att gömma flyktingar. Den hölls un­der fyra dagar för Socialhögskolan i Göteborg.

I USA finns det mycket träning som inte är direkt inriktad på civil olydnad. Över hela landet hålls regelbundet kurser i medlingsteknik för att utbilda ideellt arbetande konflikt­lösare. Kvinnogrupper ger träning i att bemöta våld från män. Det finns också ickevåldsträning för människor som vill lösa problem i sitt bostadsområde. Ofta är det männi­skor i slumområden eller i arbetarklassområden som organi­serar detta. Även skolor organiserar ickevåldsträning för sina elever.

Alternatives to Violence Project har med stor framgång tränat fångar som vill lära sig möta våld med ickevåld. Witness for Peace utbildar de som åker till Nicaragua för att i fredsbevarande syfte uppehålla sig i stridsområdena. Peace Brigades International tränar de som åker till exem­pelvis Guatemala för att fungera som ickevåldslimakter.

Föregångaren till Fredsbrigaden hette The World Peace Brigade for Non‑Violent Action. 1962 höll de Sveriges förs­ta ickevåldskurs. Åtminstone känner inte jag till någon tidi­gare. Den varade två veckor och tränade ickevåldsaktivister som skulle åka ner till Nord‑Rhodesia. För detta behövde deltagarna lära sig allt från tropiska sjukdomar till inhemska kulturmönster. De studerade konfliktens politiska bakgrund och förberedde sig att själva gå in i den med hjälp av socio­drama, som är en form av rollspel.

Utbildning i ickevåld

I början på åttiotalet kritiserades själva ordet träning. Det kunde lura en att tro att man mer eller mindre kunde lära sig ickevåld genom kurser, och att tränarna kunde detta bättre än deltagarna. I USA används därför idag vanligtvis begreppet förberedelse istället för träning.

Syftet med ickevåldsträning är att omvandla medvetande till en praxis som sitter i hela kroppen, samt att få igång ett samtal som kan leda till beslut om motstånd. Min målsättning med varje kurs är att alla deltagarna ska kunna träna andra. Min ambition är att detta också ska ske. En annan målsättning är att deltagarna bildar vängrupper.

Jag lägger in två moment på en ickevåldskurs: samtal om motstånd och hjälpmedel för dessa samtal. Viktigast är dis­kussioner kring praktiska, etiska och teoretiska frågor. Men jag använder mig också av rollspel på tänkta situationer eller övningar som ska användas för att teoretiskt bena upp olika problem.

Träningsverktygen är inriktade på motstånd och konflikt­lösning. De kan vara hjälpmedel för att organisera informa­tion eller en kampanj. I huvudsak är de till för att öka för­ståelsen genom att åskådliggöra eller strukturera proble­men.

Alla verktygen ska fungera som inledning till samtal. Det skulle inte vara så lyckat om man såg exempelvis rollspel som ren färdighets‑ eller teknikträning. De ger i sig inga svar på hur man ska göra motstånd. Rollspel är principiella och generella. Verkligt motstånd är konkret och specifikt. Varje aktion har sina unika drag som inga övningar eller tidigare erfarenheter kan förutse.

Men det hjälper inte att bara slopa rollspelen för att kom­ma tillrätta med hur‑det‑går‑till mentalitet. När tränare istället för rollspel berättar om erfarenheter vid tidigare ak­tioner tror ofta både de och lyssnarna att nästa aktion kom­mer att gå till på samma sätt.

Rollspel kan förhoppningsvis ge deltagarna egna syn­punkter. De får uppslag till nya idéer som kan motverka problem vid aktioner. Detta gör att handledarna kan kom­ma ur sin tränarposition och själv få lära sig ett och annat.

Att rollspelen inte är verklighetstrogna är faktiskt dess styrka. De är som sagt till för att illustrera och ge nya per­spektiv på generella och principiella frågor.

Alla verktygen ska användas för att bygga upp och stärka vängruppen. Jag är starkt kritisk mot den träning som ibland förekommer i Västtyskland där olika övningar tvingar fram undermedvetna aggressioner eller ångestkänslor. Syftet är förmodligen att bli medveten om våldet inom sig. Men re­sultatet blir att bara de som är psykiskt starka kan delta i övningarna. Resten drar sig undan eller bryts ner.

Behoven av träning varierar. Grundläggande är att vi be­höver färdigheter och överenskommelser för att fungera till­sammans. Detta gäller både relationerna i en vängrupp och aktivisternas relation till motparten. Själv har jag också be­hov av att få stöd för att övervinna min osäkerhet inför ak­tioner.

Träning har också funktionen att lyfta fram traditionen. Genom att lära oss av tidigare erfarenheter kan motståndet utvecklas. Detta konservativa, traditionella drag är förut­sättningen för ett radikalt motstånd.

Tydliga exempel på träningens betydelse får man genom att studera de aktioner där inte alla deltagarna är tränade. Aktionerna blir då beroende av ledare. En grupp som åtmin­stone tidigare varit auktoritetsbunden är de anarkister och syndikalister i Bohuslän som under åttiotalet gjort många bra aktioner mot vapenexporten och besprutningen av ban­vallar. Aktionerna utformades oftast som blockader mot vapentåg eller gifttåg. De som haft tidigare erfarenheter el­ler gått igenom syndikalisternas träning blev de ledande vid nya aktioner. Initiativ till aktionerna togs av några få med lång erfarenhet. Kunskapen om att arbeta med vängrupper byggdes på så sätt aldrig upp.

Det är inte alltid ledarnas fel att de får för mycket makt. Paradoxalt nog stärkte ledarna sin ställning i Bohuslän när de på sant anarkistiskt manér förklarade att alla fick bestäm­ma själva och att ingen var ledare. Men då ökade bara delta­garnas tillit.

Förbereda en kurs

Inför en kurs i civil olydnad väljs antingen handledare bland deltagarna eller så bjuder man in några utomstående. Det sista är nog det vanligaste. Om deltagarna själva ska leda kursen kan de förslagsvis ta ansvar för var sin del. Då får alla färdigheter i att träna andra.

Det är stor skillnad på en kurs som är direkt förberedelse för civil olydnad och en kurs som hålls för de som bara vill veta mera. Under kurser som inte har ett konkret syfte får handledarna hela tiden kämpa mot att tiden inte bara ska ge en intellektuellt stimulerande underhållning.

Flera handledare försöker motverka underhållningsten­densen genom att från första dan lägga in tid för planering. Syftet kan exempelvis vara att starta vängrupper eller börja planera en aktion. Den konflikt som då måste lösas är att några kanske inte för tillfället vill planera motstånd. Detta kan undvikas om man i inbjudan specificerar kursens syfte.

En annan lösning är att anpassa den för alla intressen. Enklast är då att dela upp sig i intressegrupper. Vanligast är att hålla flera parallella så kallade workshops som samtidigt tar upp olika ämnen. Då slipper man också dessa erbarmligt tråkiga storgruppssamlingar som ju egentligen alltid är paneldiskussioner. En workshop bör för att diskussionerna ska fungera bra inte ha fler än sju deltagare.

Kursens innehåll får till största del bestämmas före kurs­starten. Resultatet blir annars nästan alltid kaotiskt.

När jag som utomstående ansvarar för en kurs brukar jag låta gruppen välja stämningsunderlättare och tidsunderlättare. Då ansvarar även deltagarna för att allt flyter och fun­gerar. Annars tenderar de att överlåta ansvaret på oss som är handledare. För att underlättarna verkligen ska ta sitt ansvar brukar jag se till att vi utvärderar deras funktion när halva kursen gått. Utvärderingen gör dessutom att alla myc­ket bättre fattar vitsen med underlättare än om man bara berättar varför vi brukar använda dem.

Något kortfattat skulle jag vilja hävda att en kurs är till för att lyfta fram problem med civil olydnad och sedan till­sammans försöka hitta lösningar. Problemen kan vara våld eller förtryck i samhället, maktrelationer i gruppen, delta­garnas personliga rädsla och svårigheter med civil olydnad. Dessa lyfts fram på olika sätt. Att varva gruppdiskussioner, rollspel på förväntade situationer och korta föredrag är van­ligt.

En kurs i civil olydnad bygger inte på handledarnas erfa­renheter utan på deltagarnas tvekan och betänkligheter. Alla som frågat sig hur den förlamande lydnaden ska kunna över­vinnas och som har fantasi nog att leva sig in några av de svå­righeter som kan uppstå under en aktion kan hålla en kurs.

 

Motståndets framtid:

Om Möjligheter

Tankar om en olydig utopi

– Men tänk om alla gjorde så här…

Ja, då hade vi inte haft någon miljöförstöring eller vapen­export. Men det är väl bara en dröm. Vi är alltför lydiga. Men kanske kommer vi att närma oss denna utopi, att olyd­naden blir en del av vårt vardagliga liv. Detta är onekligen en originell vision, ett samhälle av olydnad.

Ett sådant samhälle skulle knappast vara harmoniskt. De heliga eller de fridsamma skulle förmodligen inte trivas där. Kort sagt: Det skulle vara som gjort för oss misslyckade tviv­lare. Vi som varken har frid eller lever i harmoni med våra grannar. Vi som med våra skavanker aldrig skulle klara av att leva i ett problemfritt samhälle. Vi som snart skulle bli utpekade som problemen själva.

Men jag skulle å andra sidan inte vilja leva i ett kaos. Olydnad är inte meningsfullt om det inte finns ordning. Vad skulle man då vara olydig emot? Ett samhälle där vi med­borgare tog direkt ansvar och blev myndiga skulle behöva vara mycket mer välorganiserat än den kaotiska situation vi har nu.

Men hur väl organiserat det än var så skulle det krävas olydnad. Ingen av oss är perfekt. Hur skulle då våra organi­sationer kunna vara perfekta?

Varje samhälle om det så är en utopi, en parlamentarisk demokrati eller en diktatur kommer att få problem med lydnad och makt. Olydnaden är till för att bryta koncentra­tionen av makt och göra dessa samhällen lite mer mänskliga att leva i.

Min vision är en blandning av ett väl utvecklat samarbete och en väl utvecklad olydnad när samarbetet blir förtryckan­de.

Själv har jag inga illusioner om människans innersta god­het. I och för sig har jag inte heller någon föreställning om någon inre ondska. Men misslyckandet är en del av våra liv. Trots våra misslyckanden så händer det mycket gott. Ibland händer det att någon kommer fram och säger något vac­kert. Då kan jag inte förneka det goda.

Men jag skulle inte lita ens på mig själv om människor plötsligt började lyda mig. Jag skulle korrumperas. Vem kan garantera att jag kommer fram till bra lösningar? Bra lös­ningar är något man kommer fram till tillsammans.

Det är bara om man tror på människans opåverkbarhet och absoluta ädla sinne som man skulle våga ge människor så mycket makt som många har nu. Men makten finns inte bara där. Det är inte bara att ta för sig. Det är vi som ska­par makt genom vår lydnad. Det är vi som står bakom korruptionen.

I mina drömmar blir olydnaden en del av brevbärarens och affärsbiträdets vardag. I yrkesutbildningen eller på fack­kurser finns olydnaden på schemat.

Att vara en demokratisk medborgare är att vara myndig, att ta ansvar för varandras handlingar och beslut, inte bara sina egna. Olydnaden skulle då inte bara riktas mot företag eller stat. Kyrkan behöver känna av motstånd. Även fackför­bunden behöver olydnad från sina medlemmar. Ja, jag tror att också Plogbillsrörelsen och Fristadsrörelsen mår gott av olydnad.

Detta kräver mötesplatser. Platser där vi kan mötas och diskutera oss fram till gemensamma lösningar. Politik är att organisera dessa. Olydnad är att mötas på nytt när en part vägrat samtala och lämnat mötesplatsen.

Hur når vi dit? Är dessa drömmar inte bara en fjärran utopi? Nej, de förverkligas varje gång vi tar ansvar för var­

andra. De förverkligas när vi arbetar tillsammans för ett bättre liv för alla. Utopin förverkligas varje gång någon väg­rar lyda en order som kan skada en annan.

Men drömmarna skulle behöva förverkligas mycket mer.

För detta krävs att folkrörelserna inte bara gnäller och protesterar mot förmyndarnas ofullkomlighet. Olydnaden och det gemensamma skapandet bör vara de två viktigaste verksamheterna. Det obstinata gnället kan väl fortfarande få vara en del. Men det ska inte dominera så totalt som nu. Vem lyssnar i längden på tjat? Nej, ta en paus i tjatandet, Var istället lite kreativt

Nu är det dags för en väckelse, som vi säger i kyrkan. Olydnaden måste bli en del av vårt arbete, av vårt politiska engagemang, av våra relationer till grannarna. Blotta inte ryggen. Vänd om. Möt makten ansikte mot ansikte.

Olydnaden är ett ansvar. Men åh va’ skönt det vore att få lämna över det ansvaret på någon annan’ Eller…?

En handbok växer

Precis som andra handböcker är denna ett resultat av otaliga mer eller mindre lyckade försök att praktisera ämnet. Den har växt fram ur diskussioner och arbete inom Plogbills­rörelsen och under kurser i civil olydnad. Några har också läst olika versioner av mitt manuskript och då gett flera konkreta synpunkter.

Jag vill speciellt tacka följande: Leif Herngren har i om­gångar läst avsnitt som blivit klara. ”Det här får du skriva om”, har varit en standardkommentar. Stellan Vinthagen som själv leder kurser i civil olydnad har gett mej flera bra förslag. Jag har också tvingat tre vänner från Idéhistoriska Institutionen i Göteborg, Amanda Peralta, David Karlsson och Mats Andrén, att ge mig kritik på texten. Tålmodigt har de var och en gått igenom sida för sida. De har i sin tur tvingat mig att finslipa de mer teoretiska avsnitten. Tyvärr kunde jag inte göra dessa mindre kontroversiella. Det är dock inte riktigt sant att jag ”vänder upp och ner på alla föreställningar”. Jag ser mig som ganska trogen den tradi­tion jag behandlar.

Även de som läst delar av handboken har varit till stor hjälp: För Birgitta Westlin räckte det med att snegla på manuset för att ge förslag på förbättringar. Jag bad min vän, Mats Hårsmar, som råkar vara journalist, granska massmedia avsnittet. En advokat, Lennart Brodén, snyggade upp kapitlet som handlar om rättegångar. Ola Westlin, som är lärare, fick se närmare på undervisningsavsnitten. Även en solidaritetsarbetare som också är tränare i civil olydnad, Henrik Frykberg, gav några förslag på hur handboken skulle bli mer användbar. Redaktören, Ingela Palmquist, gav flera viktiga uppslag till förbättringar.

Jag vill dessutom tacka min förläggare, Hans Isaksson. Utan stöd från honom hade jag förmodligen inte använt flera år för undersökningar och bearbetningar av materialet.

Noter

1 Thoreau, H. D. Om civilt motstånd. (R. Ekner, översättning.) Stockholm: Arkturus. 1977. s 18.

2 Thoreau, H. D. Om civilt motstånd. (R. Ekner, översättning.) Stockholm: Arkturus. 1977.

3 Thoreau, H. D. Om civilt motstånd. (R. Ekner, översättning.) Stockholm: Arkturus. 1977. s 15.

4 Gandhi, M. K. Non‑violent resistance. New York: Schocken Books. 1985. s 18. (Min översättning.)

5 Thoreau, H. D. Om civilt motstånd. (R. Ekner, översättning.) Stockholm: Arkturus. 1977. s 14.

6 Rawls, J. A theory of justice. Cambridge, Massachusetts: The Belknap Press of Harvard University Press. 1971. s 333‑391.

7 Habermas, J. Civil olydnad—den demokratiska rättsstatens grundbult. Retfaerd Nordisk Juridisk Tidskrift, 35. 1986. (Ori­ginal publicerat 1985.)

8 Fischer, L. The Life of Mahatma Gandhi. London: Granada. 1982. s 336‑340.

9 Efter Andra Världskriget fastställdes vissa principer för inter­nationell lag. Den skulle bland annat gälla alla medborgare, inte bara de offentliga representanterna. Om en regering bry­ter mot internationell lag har alltså medborgarna enligt bland annat Nürnbergprinciperna plikt att lyda internationell lag snarare än regeringen, annars blir medborgarna medskyldiga till regeringens brott.

10 Gandhi, M. K. Non‑violent resistance. New York: Schocken Books. 1985. s 38.

11 Gandhi, M. K. Non‑violent resistance. New York: Schocken Books. 1985. s 6.

12 Sharp, G. The methed of nonviolent action. Boston: Porter Sar­gent Publishers. 1980. (Original publicerat 1973.) Se spe­ciellt Part One och Part Three.

13 Sharp, G. The method of nonviolent action Part Two. Boston: Porter Sargent Publishers. 1980. (Original publicerat 1973.)

14 Kropotkin, P. Inbördes Hjulp. (K.G. Ossian‑Nilsson, översätt­ning.) Stockholm: Federativ. 1978.

15 Tyvärr har jag inte hittat någon text där Phil Berrigan utreder detta närmare. I diskussioner har han flera gånger hävdat att gemenskap både är målet och grunden för motstånd. En plog­billsgrupp brukar därför börja i detta sökande efter det ge­mensamma. Denna process skapar i sin tur gemensamhet.

16 Gandhi, M. K. Non‑violent resistance. New York: Schocken Books. 1985. s 55.

17 Gandhi, M. K. Non‑violent resistance. New York: Schocken Books. 1985. s 52.

18 Gandhi, M. K. Non‑violent resistance. New York: Schocken Books. 1985. s 40.

19 Nyström, S. Palmemord och affärer bakom säkerhets‑boo­men. Veckans affärer, nr 37. 5 september 1988. s 86‑89.

20 Britton, C. Fler anställda än hos polisen. Dagens Nybeter, In­rikes, 22 augusti 1988.

21 Andersson, B. G. Nye Säpochefen: Öppenhet ska ge nytt för­troende. Dagens Nyheter, Inrikes, 21 september 1989.

22 Bratt, P. Detta är Gunnar Ekberg… Folket i Bild Kulturfront. nr 10. 1973. s. 4‑5.

23 Andersson, B. G. Ansträngda USA‑relationer 1979, CIA av­bröt Säposamarbete. Dagens Nyheter, 24 september 1989.

24 Davis, W. D. Schemes and devices, Surveillance. Soujournes, nr2. 1986. s 16‑19.

25 Jesaja 2:4.

26 Mika 4:4.

27 Marx, K. Kapitalet Första bandet. (I. Bokman, översättning3 Bo Cavefors Bokförlag. 1974. s 66.

28 Plowshares Newsletter 1. P.O. Box 585, Orlando FL 32802, USA. 1988.

29 the Nuclear Resister nr 53 ~ 54. P.O. Box 43383, Tucson, AZ 85733, USA. 1988.

30 Women’s Encampmentfor a Future of Peace &: Justice. Womans Encampment for a Future of Peace & Justice, 5440 Rt. 96, Romulus, NY 14541, USA. 1983.

31 Hindenfeldt, C. Arbetaren nr 42, 1988, 21 oktober. s 2.

32 Wellbring, C. Arbetet. 30 augusti 1984.

33 Foreman, D. & Haywood, B. (Redaktörer.) Ecodefense. A field Guide to Monkeywrenching. (2 reviderade upplagan.) Kalifor­

nien: Ned Ludd Books, P.O. Box 5871, Tucson, AZ 85703. USA. 1987.

34 Carl von Clausewitz (1780‑1831) som var preussisk militär­teoretiker hävdade denna tes i sin klassiska bok ”Om kriget

som första gången kom ut 1831. Den svenska upplagan är tyvärr inte helt komplett. Läs därför: Clausewitz, C. v. On War. New Jersey: Princeton University Press. 1984. s 87. (Första upplagan 1976.)

35 Ricoeur, P. The Conflict of Interpretations Essays in Hermeneu­tics. Evanston: Northwestern University Press. 1974. s 12. (Original publicerat 1969).

36 Bergwall, P. Ett helt dygns symfoni. Pax Tidningen för Fred, nr 3. 1988. s 9.

37 Wright, P. Spy Catcher ”Spionfångaren” Den nakna sanningen om brittiskt kontraspionage. Stockholm: Norstedts. 1987.

38 Habermas, J. Borgerlig offentlighet. (J. Retzlaff, översättning.) Lund: Arkiv förlag. 1984.

39 Habermas, J. Borgerlig offentlighet. (J. Retzlaff, översättning.) Lund: Arkiv förlag. 1984. s 137.

40 Habermas, J. Borgerlig ofJ’entlighet. (J. Retzlaff, översättning.) Lund: Arkiv förlag. 1984. s 137.

41 Thoreau, H. D. Om civilt motstånd. (R. Ekner, översättning.) Stockholm: Arkturus. 1977. s 18‑19.

42 Gandhi, M. K. Non‑violent resistance. New York: Schocken Books. 1985. s 66.

43 Gandhi, M. K. Non‑violent resistance. New York: Schocken Books. 1985. s 64‑66.

44 Jesaja 58:6

45 Protagoras som uttryckte subjektivismen på det här sättet lev­de 480‑410 före Kristus.

46 Gandhi, M. K. Non‑violent resistance. New York: Schocken Books. 1985. s 38.

47 Månson, P. Jürgen Habermas och moderniteten. Månson, P. (Red.), Moderna Samhällsteorier. Stockholm: Prisma. 1988. s 239.

48 Läs bland annat: Goldman, E. Anarkistiska Minnen. Göte­borg: Korpen. 1980. (Den engelska versionen ”Living my Li­fe’, är mer omfattande och finns i flera utgåvor.)

49 Wallis, J. Ett nytt sätt att leva. Örebro: Libris. 1982. (Origi­nal, The Call to Conversion. Washington. Publicerat av Sojournes, Washington.)

50 Goss, J. & Goss‑Mayr, H. Jesu ickevåld ‑ En kraft som skapar fred. (H. Rödholm‑Siegrist, översättning.) Kristna Fredsrörel­sen, Götgatan 3, 752 22 Uppsala, Sverige. (Original, Die Gewaltlosigkeit Jesu ‑ eine Kraft, die Frieden schaffl. Publi­cerat av Bund der Deutschen Katholischen Jugend, Düssel­dorf.)

51 Deras handbok för träning i fängelser heter: Alternatives to Violence Project, Manual Basic Course. Alternatives to Violen­ce Project, 15 Rutherford Place, New York, NY 10003, USA. 1986.

52 Deras handbok för träning inför arbete i Nicaragua heter: Witness for Peace Training Manual. (tredje upplagan.) Witness for Peace, P.O. Box 567, Durham, NC 27702, USA. 1986.

 

(Senaste revideringen av boktexten är gjord 2004 04 16)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *