Maktkritik av jag-budskap | ||
Kurdish, Polish, Arabic, Spanish, Dutch
per.h.ickevaldnet(snabel-a)gmail.com Stöd dessa texter! Genom att klicka på annons nedan gör du annonsören till sponsor av ickevåldsarbetet.
| Jag uppfattar tre traditioner som framhäver jag-budskap. Här är ett försök att problematisera två av dessa:
1) I en tradition hävdas att jag-budskap kan vara användbart i terapeutiska eller vissa begränsade sammanhang. Här är jag-budskapet en avgränsad metod för att lära sig att uttrycka sina känslor, åsikter och tankar som sina egna. Metoden är en del av en terapeutisk metod där terapeuten och klienten ska förstå klienten bättre. Fördelen är att man inte representerar andras förståelse av sig själv (folk uppfattar nog mig som…) utan tvingas redovisa sin egen tolkning av sig själv, samt sina önskningar och behov.
2) I en annan tradition finns läran att man alltid ska prata utifrån jag-budskap. Denna lära utesluter andra sätt att prata. Andra metoder är sämre eller våldsamma. Detta språk blir ett maktspråk som ingen annan har rätt att säga emot. ”Men jag upplever det så." "Du kan inte säga hur jag upplever det!” Vi får en hierarki där "jaget" står över andras tolkningar. "Jaget" blir en auktoritär auktoritet när det gäller "sig själv".
3) Giraffspråk: I giraffspråket finns det inget annat än jag-budskap. Det är alltså inte en värdering att man bör prata i jag-budskap utan ett metafysiskt konstaterande att det bara finns jag-budskap. När någon säger att ”det är fel med förtryck/våldtäkter” så redovisar hon bara sina egna behov. Genom att ta på sig giraff-öron (teknik i giraffspråk) filtreras värderingar och anklagelser bort och tolkas om till ett behov som inte är tillfredställt. Den andre inbjuds då att berätta om sina behov.
Värderingar och moraliska uttalanden om rätt och fel anses i giraff-språk vara ett oklart och ineffektivt sätt att uttrycka sig. I giraff-språk finns det bara ett sätt att uttrycka sociala, politiska och personliga frågor och det är att bara redovisa sina egna känslor, behov och upplevelser utan att värdera eller ställa krav på andra.
Giraffspråk anses av utövarna vara ett sätt att stärka empatin. Om jag förstår giraffspråk rätt så utesluter det snarare empatin till förmån för en ren medkänsla.
Empati är medkänsla men också inlevelseförmåga. Om man har inlevelseförmåga kan man ibland förstå den andra bättre än denne själv. Empati definieras som förmågan att förstå den andre (Collins English Dictionary). Detta ska inte förstås som att man förstår vad den andre säger. Den som empatiskt berättar sin förståelse av den andre påstår något om den andre. Empati skiljer sig alltså från en undran om den andre: skulle det kunna vara så här? Empati är den faktiska förmågan att förstå den andre som person.
Här är ett par illustrativa exempel på empatisk inlevelseförmåga där man påstår något om den andre: ”Nej, det är inte socker du behöver utan bättre kondition.” ”Ditt sätt att uttrycka dig tyder på att det inte bara är känslor av svartsjuka så som du påstår, utan att du också känner dig moraliskt kränkt. Om du faktiskt är kränkt så bör du agera på ett annat sätt.”
Empati blir omöjligt med giraffspråk. Däremot används en medkänsla som dock inte överskrider den andres uttalade önskningar.
Jag-budskap kan dessutom bli ett förnedrande språk. Ifall någon påstår att hon blivit kränkt blir ett jag-budskap hos åhöraren att idiotförklara yttraren: Så här kan det låta: "Du kränkte mig." ”Du ska säga att du upplever att du blivit kränkt.” Så kan det låta med jag-budskap. Inom giraffspråk låter det dock lite annorlunda: ”Jaha, du upplever en känsla av att dina behov inte är tillfredställda. Vill du berätta om dina behov?”
Möjlighet att försvara sig mot jag-budskap För att bryta maktspråk eller förnedrande inom jag-budskap kan man som motståndsteknik svara: ”Nej, jag hävdar att jag faktiskt blivit kränkt, och att det var fel av X att kränka mig.”
Det finns en teoretisk förvirring kring jag-budskap där folk kan påstå att giraff-språk har sina poänger i vissa situationer. Detta är dock respektlöst mot läran om jag-budskap som ju hävdar att man alltid ska prata utifrån jag-budskap. Det finns inte något annat klart sätt att prata på.
Sidospår: Idiotförklaringar: När vi tycker att någon inte fattar någonting, ex en nybörjare, ett barn eller en kuf (knäppskalle) så orkar vi inte att säga emot. Personen blir liksom inte värd att säga emot. Det blir som att tyst säga: ”Tjaha, du tycker så.” Att gång på gång ignorera någons påståenden blir då att stämpla denne som idiot. Ignorerandet är ett vanligt förnedrande maktmedel i grupper. Att som med giraff-öron ignorera folks påståenden, värderingar och hävdande av rätt/fel blir då att på motsvarande sätt idiotförklara yttraren.
Sammanfattning Att lyfta fram jag-budskap som det enda sättet att uttrycka sig är farligt eftersom det är totaliserande och i vissa fall blir en förnedrande maktteknik. Dessutom är kravet på jag-budskap ett effektivt censurinstrument. Jag-budskap upplöser eller ignorerar dessutom etik och moral vilket ersätts med frivillig medkänsla. Däremot har den terapeutiska metoden av jag-budskap (version 1) ett värde. Då och då behöver man en lyssnare som bara lyssnar och som inte säger emot eller talar om för en vad man ska göra. Man behöver ibland få tänka själv . Vid vissa konflikter eller vid vissa faser i en konflikt är det effektivast att bara redovisa hur man själv upplever saker och ting utan att värdera eller anklaga andra. Jag-budskap blir då ett komplement till andra sätt att uttrycka sig. Det får dock inte finnas uttalade eller outtalade förväntningar på folk att de ständigt ska tala jag-budskap.
Per Herngren 2000 09 07 (reviderad 2008-04-11, version 0.5)
| Skriv en kommentar till texten
|
| ||