Varsågod, här är Per Herngres blogg som ebok för att laddas ner och läsas i din mobil, läsplatta eller dator. Formatet är webbsida (html). Om du är uppkopplad när du läser är du välkommen att kommentera texterna (klicka på 'kommentarer' direkt under artikeln). Många demokratier har med tiden utvecklats till postdemokrati, enligt Colin Crouch. Postdemokrati uppstår i en organisation när demokratin utvecklats så att eliter och maktcentran kunnat finslipa olika metoder för att kontrollera demokratin. Det som gör Colin Crouchs bok Postdemokrati (2011, original 2005) speciellt intressant är att han tar post- i postdemokrati på allvar. Det är demokratierna som utvecklas till postdemokrati. Postdemokrati är en fortsättning av demokratin. Det handlar alltså inte om outvecklad demokrati. Man måste därför skilja på välutvecklade demokratier som går över till postdemokrati, respektive odemokratiska organisationer där demokratin är dåligt utvecklad eller ickeexisterande. Postdemokratier har utvecklat demokratiska metoder och institutioner som fungerar. Som ofta fungerar mycket effektivt. Men som med tiden börjat kontrolleras av maktcentran i eller utanför organisationen. Centralisering skapar postdemokratiEn typisk postdemokratisk utveckling i en folkrörelse sker när engagemanget alltmer övergår från lokalföreningar till riksorganisationen, från arbetsgrupper till riksstyrelser, från medlemmar till tjänstemän. Denna postdemokratiska utveckling kan vara följden av ett mycket starkt lokalt engagemang en gång i tiden. Det tidigare lokala engagemanget blev förutsättningen för att organisera stora riksomfattande kampanjer och att anställa alltfler tjänstemän. Det är alltså det stora engagemanget som genom en speciell utveckling tar bort engagemanget. Det är avgörande här att man inte föreställer sig ett orsakssamband mellan professionellt anställda och postdemokrati. Anställda i många organisationer förstärker engagemanget bland medlemmar och medborgare. I dessa fall ökar anställda delaktigheten. Postdemokrati uppstår däremot när centrala organ lyfter verksamheten bort från medlemmarnas delaktighet och engagemang.
Elliptisk postdemokratiInom stora folkrörelser och i mäktiga partier trängs ibland det deltagande engagemanget undan. ”De olika ledarskikten … verkade vara på väg att undanträngas av ett överlappande nätverk av rådgivare, konsulter och lobbyister av olika slag”[1], enligt Crouch. Colin Crouch visar hur detta skapar elliptisk centralstyrning av organisationen. Maktcentrat är både i organisationen och utanför organisationen. Dessa två punkter skapar ellips. Ellips tar han från elliptiska cirklar och matematiken. En elliptisk cirkel styrs från två centrala punkter istället för som i koncentriska cirklar från en central punkt. Ledningen av organisationen värvas i elliptiska postdemokratier både från medlemmarna och från eliter som inte tillhör organisationen. Exempel är om solidaritetsorganisationer, fredsorganisationer och andra radikala organisationer i Stockholm alltmer värvar från varandra för att fylla ledande positioner. Vissa ledare värvas från den egna organisationen medan alltfler betydande ledare värvas från solidaritetseliter som rör sig i ett speciellt skikt mellan organisationerna. De postdemokratiska riksorganisationerna producerar därmed ett sorts gemensamt skikt. Ett riks-skikt. Eller ett plan. Riksplanet. Detta riks-skikt gör att delaktigheten i organisationen minskar. Medlemmarna görs istället till sponsorer, åhörare och åskådare.
Postdemokrati som resonansColin Crouch ger ibland konspiratoriska förklaringar till postdemokrati: ”Bakom kulisserna formas politiken i möten mellan representanter för den folkvalda regeringen och en elit som till största delen företräder det privata näringslivets intressen.”[2] Dynamikerna som leder till postdemokrati i en organisation är i min analys sällan konspiratorisk. Storföretagen styr mindre än vad konspirationsteorier misstänker. När de väl styr är det snarare dold diktatur eller dolt dikterande, inte postdemokrati. Det är mycket vanligare att storföretag, eliter och maktcentran hamnar i resonans med demokratiska organisationer. Resonans är ömsesidig förstärkning. Denna resonans mellan olika maktcentran gör att demokratin i organisationen fjärmar sig från medlemmars och medborgares deltagande och engagemang[3]. Den ömsesidiga förstärkningen i resonans (ex gitarrsträng-gitarrlåda) gör att energiåtgången minimeras. När en demokratisk organisation hamnar i resonans med odemokratiska organisationer skapar man ömsesidig kraft. Skulle man försöka ta sig ur resonansen förlorar man mycket energi, inte bara sponsorer och bidrag, utan faktisk kraft och ork. Resonansen skapar därmed en mäktig gravitation. Den genererar dragkraft som gör att demokratier dras till maktcentran, och får allt svårare att dra sig ur gravitationen. Resonansen skulle lika gärna kunnat skapa dragkraft mellan radikala organisationer, lokala kollektiv och motståndsgrupper. Men ifall man väljer att dansa med de som är mäktiga eller de som har mycket resurser dras man också med i deras dans. Med resonans kan vi delvis ersätta förklaringen av postdemokratin från extern påverkan till gravitation och dragkraft. Det är inte så att mäktiga grupper och eliter styr allt som sker. Det är snarare så att demokratier frestas att dras med i de danser olika maktcentran dansar. Vad som är subjekt och objekt blir därmed inte så enkelt som i linjära, mekaniska förklaringar. Med resonans kan postdemokrati förklaras som både självskapad och kontrollerad. Det går därmed att undvika att mekaniskt reducera postdemokrati till att det nästan bara skulle vara externa maktorganisationer eller mäktiga system som styr. Med resonans går det dessutom att undvika att reducera en organisation bara till sig själv, att det bara skulle vara organisationen själv som konstruerade sig själv. Inte ens den bästa demokratin är helt styrd av sin egen demokrati. Det är snarare så att demokratiska organisationer dansar med varandra, och ibland dansar med kapitalistiska eller statliga organisationer. Detta kan sätta igång dynamiker som ger postdemokrati. Vi ska dock inte gå så långt att vi reducerar postdemokrati bara till resonans. Resonans är en av många avgörande dynamiker som skapar postdemokrati. Ovan tar jag ju exempelvis upp hur centralisering, ellipser och ”riksplanet” producerar postdemokrati.
ReferensBruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005. Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005). Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987. Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962. Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989. Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993. Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009. Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962. Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996. Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.
Bortom metodologisk nationalism - bilagaColin Crouch menar att postdemokrati främst är en följd av en ”enorm koncentration av makt och rikedom till de multinationella företagen, som kan utöva politiskt inflytande utan att egentligen delta i den demokratiska processen”[4]. Crouch fastnar här i metodologisk nationalism och containerföreställningar: han förknippar demokratier med nationalstater. Städer, byar, organisationer och företag skulle därmed befinna sig inuti en demokrati (eller postdemokrati). Demokratin innehåller (contain) i så fall städer, byar, organisationer och landskap. I andra artiklar visar jag mer utförligt hur politiska teoretiker och sociologer sedan sjuttiotalet börjat bryta med metodologisk nationalism och containerföreställningar. Här är bara en kort sammanfattning: Demokrati är vissa metoder och handlingar samt deras relationer. Demokrati är aldrig sfärer. Demokrati kan därför aldrig bli synonymt med en stat eller en organisation. När jag, i brist på bättre formuleringar, skriver demokratisk organisation menar jag bara de beslut och verksamheter i organisationen som styrs demokratiskt. I alla demokratiska organisationer uppstår ickedemokratiska beslut och ickedemokratiska organisationsformer. Ifall ett företag väljer diktatoriska former för att styra verksamheter så är företaget diktatoriskt, även om företaget har stolta (och illusoriska) föreställningar om att befinna sig inuti en demokrati. Genom att bryta med metodologisk nationalism och fantomföreställningar om väldiga demokratiska sfärer (containrar) kan vi analysera regeringar, parlament, Röda Korset, Volvo, Socialdemokratiska partier, moskéer, kyrkor jämlikt, jämte varandra som skilda organisationer snarare än instoppade i varandra. Genom jämlik metod kan vi upptäcka oväntade ojämlikheter och samband som containerföreställningar annars skulle ha dolt. Jag menar dock att Colin Crouchs analysmetod är användbar för att undersöka hur demokratiska organisationer och grupper går över till postdemokrati. Hur de just genom sina välutvecklade demokratiska metoder lämnar demokratin.
I liberala demokratier, och därmed i flera vänstergrupper och proteströrelser, uppfattas politisk påverkan, påverkan av opinion, påverkan av regering, närmast som synonymt med politisk aktivism.
Att påverka ett beslut är dock inte accepterat i deliberativa demokratier. I denna tredje fristående artikel om olika demokratier analyseras deliberationens förbud mot påverkan. I det deliberativa samtalet övervägs vad som sägs utifrån argumentens styrka. Man väger argument mot varandra. Vare sig samtalet eller besluten får påverkas av påtryckningsgrupper. Demokratin ska vara fri från påverkan. Detta avvisande av påtryckningar och påverkan uppfattas ofta som ovant och väldigt märkligt i de vänstergrupper och proteströrelser som valt liberal demokrati som sin demokratiform. I liberal demokrati är demokrati resultatet av påverkan. I liberal demokrati påverkar man åsikter. Och åsikter räknas ihop eller manifesteras för att på så sätt påverka beslutsfattare. I deliberativa demokratier däremot får man inte påverka folks åsikter. Det är argumenten som regerar. Inte påtryckningar. Inte övertalan. Inte dominans.
Övertyga istället för att övertalaDeliberativ demokrati gör en åtskillnad mellan övertala och övertyga. Övertalan accepteras inte. Övertalan ersätter argumenten med karisma, taktik, påtryckningar och målinriktat handlande. I deliberation ska argumenten vara övertygande, inte övertalande. Jürgen Habermas förklarar det så här: ”Ett samförstånd förlorar karaktären av gemensamma övertygelser så snart den berörde inser att det är ett resultat av någon annans yttre påverkan på honom”[1] eller henne. Förutom övertalan vad annat är det som riskerar att påverka samtal? Det som nämns i texter om deliberativ demokrati är makt, taktik, strategi och lydnad. Deliberativa demokratier avvisar alltså taktik och politisk strategi. Taktik och strategi anses hindra demokrati. Demokrati får inte bli ett maktspel.
Utan målinriktat och instrumentellt handlandeDeliberativa demokratier bryter med instrumentellt handlande och målinriktat handlande. Genom målinriktat handlande förmås andra att agera så som man vill. Detta accepteras alltså inte i deliberativ demokrati. I instrumentellt handlande tränger målet undan demokratins självskapande oförutsägbarhet. Argumenten underställs därmed målet. Exempel på instrumentellt handlande är förhandling där parterna kommer fram till en kompromiss. Förhandling har sin plats, exempelvis i privata tvister. Förhandling har dock ingen plats i själva demokratin. Förhandling ses som privat- eller ego-rationell. Rationaliteten bygger på egna intressen. Förhandlingen utesluts därmed ur demokratisk deliberation. Demokratisk deliberation och kommunikativt handlande ses av Habermas och Apel som en annan rationalitet än förhandlingen. Samtalet producerar en helt annan kreativ produktivitet än förhandlingen. Ett instrumentellt samtal (ex förhandling) styrs av avsikter och målsättning inte av argumentens öppna oförutsägbarhet. I deliberativa demokratier underordnar sig alltså inte argumenten ett framtida mål eller en bestämd avsikt.
Demokrati vid sidan av det instrumentellaInstrumentella rutiner leva vid sidan av demokratin. Ibland intervenerar demokratin. Och ibland låter man instrumentellt handlande vara eftersom det fungerar bra utan demokrati. Det är alltså inte så att deliberativa demokratier eller teoretiker förnekar målinriktat handlandet. Man bejakar tvister, sport och tävlingar. Man bejakar trimning av energieffektivitet, teknisk verkningsgrad och minskning av kostnader. Detta förstås dock som något annat än demokrati. Det instrumentella får inte styra det demokratiska samtalet, för då ersätter intrumentalismen demokratin. Lobbygrupper och påtryckningsgrupper får därmed ingen plats i deliberativa demokratier. I deliberativa demokratier följer besluten argumentens makt. ReferensBruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005. Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005). Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987. Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962. Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989. Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993. Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009. Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962. Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996. Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004. I den andra fristående artikeln om demokrati tar jag upp hur deliberativ demokrati bryter med åsikter, intresse och vilja, vilka är så viktiga i den liberala demokratins uppfattning om opinion. En introduktion till deliberativ demokrati och liberal demokrati finns i den här första artikeln. Liberal demokrati frågar efter åsikter, efter medlemmarna eller medborgarnas vilja. Deliberativ demokrati däremot överskrider åsikter och intressen. Deltagande samtal sätter fart på argument som får deltagarna att överge sina åsikter och tyckanden. Så här förklaras skillnaden i boken Deliberativ demokrati, 2004. Liberal demokrati ”bygger på en föreställning om att människor besitter färdigformulerade intressen och åsikter, som … kan uttryckas i de politiska valen och fogas samman … till offentliga beslut. Enligt det deliberativa synsättet bygger emellertid demokratin inte primärt på sådana uttryckta och aggregerade preferenser utan på argument.”[1] I liberal demokrati räknas åsikterna ihop. De aggregeras, de klumpas ihop. Hopräkningen anses representera medlemmarnas eller medborgarnas vilja. Hopklumpandet av viljor kan göras på olika sätt: genom demonstrationer, omröstningar och opinionsmätningar. När liberala demokratier organiserar demonstrationer, slagord, plakat, namninsamlingar, massaktioner, stormöten, massmöten och kraftfulla manifestationer klumpas viljor ihop till vad som liberalerna föreställer sig representera opinion.
Rundabordssamtal istället för mobiliseringDeliberativa demokratier överger demonstrerandet av folkets vilja och organiserar istället rundabordssamtal, studiecirklar, bikupor, småseminarier. Alla i syfte att få igång samtal mellan de som berörs av en fråga. Deltagande-samtal tänks leda till nytänkande, bättre lösningar, bättre argument, samt till folkbildning. Demokratin blir på så sätt en innovativ process. Deliberativ demokrati representerar inte individers eller folkets vilja. Deliberativ demokrati är istället människors delaktighet i politisk problemlösning och i beslutsprocesser. Fokus blir därmed på delaktiga samtal. De berörda har möjlighet att delta i samtal där man lyssnar på varandras argument, och där man bygger vidare på dessa argument.
Det är argumenten som regerar. Argumentets regerande överskrider intressen och viljor. Man får därför inte vinna över andra till ens ståndpunkt. Demokrati handlar därmed inte om att förankra ett beslut. Deliberativ demokrati försöker inte vinna stöd för ett förslag. Genom att deliberativ demokrati inte mobiliserar stöd för ett förslag hamnar den inte i en reducering av lösningar till för eller emot, ja eller nej. Deliberativ demokrati mångfaldigar istället lösningarna. I slutändan kanske man bara väljer ett förslag, eller så väljer man trettio förslag. Men beslutet tas inte genom att reducera förslagen till en negation, för eller emot. I den liberala demokratin däremot mobiliseras stöd för olika förslag. Detta skapar en dynamik av maktkamp. Denna maktdynamik tenderar med tiden att producera negationen för och emot. Ståndpunkten ”för” lägger vanligtvis mäktiga grupper beslag på. Ståndpunkten ”emot” lägger vanligen opposition eller proteströrelse beslag på. Liberal demokrati skapar därmed en stabil ordning med fasta ja-och-nej-positioner som är oberoende av sakfrågorna. Undantag är fildelning där mäktiga grupper definierat sig som antipirater. Piraterna utpekas därmed till den etablerade gruppen, den som regerar, den som uträttar något. Den uträttar något som antipiraterna är emot, något som antipiraterna vill stoppa.
Opinionsmätning blir dumhetLiberal demokrati skickar gärna ut enkäter och gör opinionsmätningar. Deliberativ demokrati påvisar att åsikter därmed görs till dumhet och tröghet. Genom den liberala demokratins betoning på att räkna ihop och klumpa ihop åsikter får demokratin svårighet att utföra politik. Liberal demokrati värjer sig mot kritiken. Den menar sig överskrida dumheten genom fakta och information. Att nå ut med fakta och information blir därmed synonymt med upplysning. -- Men hallå! ropar Immanuel Kant ilsket. Upplysning är inte information. Upplysning är att tänka ihop, att tänka högt och offentligt.[2] Deliberativ demokrati är innovativt och överskridande. Deliberativ demokrati producerar därför avvikande, den producerar minoriteter snarare än majoriteter. Människors argumenterande med varandra leder till oförutsägbara, oväntade och bättre beslut än om man klumpar ihop åsikter.
Vad är politik? - bilagaPolitik används här om att hantera, och besluta om, gemensamma frågor och problem. Varje organisation som hanterar gemensamma frågor för anställda, medlemmar eller medborgare utför därmed politik. Denna ansats bygger på symmetrisk eller jämlik metod: att undersöka olika organisationer jämlikt istället för att särskilja dem genom ideologiska kategorier. Statliga organisationer förutsätts inte vara mer politiska än ett företag, ett tempel, en avdelning, en institution eller en ideell förening. Det är graden av beslut och handlingar som hanterar eller icke-hanterar gemensamheter som avgör politisk grad.
ReferensRune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004. Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005). Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989. Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996. I en serie fristående artiklar undersöker jag motsättningar mellan liberala och deliberativa demokratier. Denna artikel är en introduktion till skillnader mellan liberala och deliberativa demokratier. I senare artiklar kommer jag in på rekursiva demokratier samt sårbara materialiserande demokratier.
Deliberativ kommer från latinets librare: väga, att väga saker mot varandra, att överväga. Inom forskning om deliberativa demokratier används samtals- eller diskussionsdemokrati ofta som synonymer. Bland demokratiaktivister kallas olika varianter av deliberation för konsensus, blockeringsrätt, akvarieform, beslut i smågrupper, feministiska mötestekniker, innovativa beslutstekniker. Deliberationens närhet till folkbildningstraditionens rundabordssamtal och befrielsepedagogik lyfts ofta fram.
Överenskommelse utan maktDeliberativ demokrati förstås i traditionen från Karl-Otto Apel och Jürgen Habermas som överenskommelser som alla berörda kan komma överens om. Det kallas därför ibland för konsensus eller konsensusdemokrati. I det deliberativa samtalet får inte makt styra överenskommelsen. Habermas skiljer på att övertala och att övertyga. Det är bara övertygandet som är accepterat i deliberativa demokratier. Övertalande genom påverkan är inte deliberation.
Demokrati utan förhandlingI liberala demokratier kan olika intressegrupper förhandla med varandra för att få till ett beslut. I deliberativa demokratier accepteras inte förhandling eller kompromiss. Det är bara argumentets makt som godtas. Det går inte att kompromissa bort argument. Det är argument för den bästa lösningen som ska gälla. I liberal demokrati får majoriteter och mäktiga intresseorganisationer stor makt. I deliberativa demokratier stärks minoriteter gentemot dominerande majoriteter: Åtminstone ifall det finns argument för att ett dominerande förslag inte är acceptabelt för en minoritet, ur exempelvis rättvisesynpunkt. Eller ifall det finns argument för att andra förslag är mer acceptabla för minoriteter. Bland demokratiaktivister som använder konsensus används olika former av vetorätt för att stärka minoriteter och medlemmar. Veto kallas nuförtiden blockering. När ett beslut blockeras måste deliberationen fortsätta. I vissa organisationer har grupper rätt att blockera beslut, i andra har medlemmar rätt att blockera. Det är också vanligt med blandformer där medlemmar har blockeringsrätt i mindre grupper; medan grupper har blockeringsrätt i koordineringsgrupper och samarbetsråd.
Deliberativa eller liberala demokratierDeliberativ demokrati bryter med liberal demokrati. Liberal demokrati dominerar i politiska partier och i massmedias bevakning av staten. Liberala demokratiuppfattningar dominerar även i många proteströrelser. Detta skapar konflikter när olika organisationer samarbetar eftersom deliberativ demokratier är vanliga i flera traditionella folkrörelser, och deliberation håller även på att bli etablerad i alternativgrupper, i globaliseringsaktivism och i feministiska aktivistgrupper. Den här första demokratiartikel är en kort introduktion. Senare artiklar fördjupar diskussionen kring deliberativ och liberal demokrati. Avslutningsvis ska jag försöka visa att rekursiv demokrati och sårbar materialiserande demokrati löser flera problem från både liberal och deliberativ demokrati.
ReferensRune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004. Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989. Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996. Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005). Genom att visa osäkerhet, undra över något, och dela med oss av vårt tvivel öppnar vi vanligen upp utrymme för nya tankar och möjligheter. Men undran kan också användas som härskarteknik för att trycka ner, tysta kritik och neutralisera påståenden. Här är några sådana makttekniker som med visst tonfall eller i speciella sammanhang kan förvandlas till angrepp. Elak vänlighet. Passiv aggressiv har de senaste åren blivit ett inneord i intellektuella tv-serier från usa. Det är en form av förtäckta övergrepp. En variant är att extra hjärtligt fråga någon hur hon eller han mår. Eller att med närmast terapeutisk röst undra "hur är det egentligen". Istället för vanlig ytlighet, omtänksamhet eller vänlighet förvandlas den intensiva vänligheten till ett angrepp. Den andre blir osäker och hamnar i underläge. "Jag är inte säker på vad jag anser om det." Skickligt använd kan frasen få den som är engagerad, arg eller kritisk att framstå som tvärsäker, kategorisk, patetisk eller dogmatisk. "Jag undrar hur det är med henne egentligen." Frasen kan referera till underförstådda rykten, och användas för att baktala utan att öppet påstå något. Det kan vara ett sätt att stämpla någon som annorlunda, som ett problem eller som någon som har problem. "Det kan väl inte stämma?" Med viss betoning och visst tonfall påstår man att ryktet antagligen eller möjligen stämmer.
Stockholmssyndrom är när ett hot får de som hotas att bli aktivt lojala med dem som hotar. I olika situationer uppstår detta märkliga fenomen. Vanligast är antagligen i familjer med hot eller övergrepp. Men det kan ibland uppstå hos mobbningsoffer och andra som systematiskt kränks.
Det blir svårare att upptäcka stockholmssyndrom när hotet är långvarigt och när det inte ses som hot av omgivningen. Exempelvis många fall av mobbning. Vi har en annan grupp som under långa perioder är utestängda från lönearbete, inkomster och utbildning. De utsätts kanske för systematisk misstro och kontroll av socialarbetare och arbetsförmedling. De kategoriseras som ickeönskvärda av skolans betygssystem. En del av dessa utvecklar en hyperlojalitet mot överhet och nationalstat. Det vore intressant att undersöka om detta fenomen är stockholmssyndrom.
Ett annat exempel är lönearbetare som hotas av avsked. Eller som får anmärkningar och utskällningar från arbetskamrater och chefer. Även här uppstår ibland en hyperlojalitet mot företaget och mot chefer. Är detta en form av stockholmssyndrom? Eller är det ett närliggande, besläktat fenomen?
Per Herngren
2011-12-11, version 0.1
Stockholmssyndromet är uppkallat efter det kända Norrmalmstorgsdramat i samband med ett rånförsök mot Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm, som ägde rum mellan 23 och 28 augusti 1973.
Symmetrisk metod: För att ovanstående exempel ska begripas som stockholmssyndrom, eller inte, ska stockholms-dynamiken reproduceras, eller inte reproduceras. Det är därmed inte fruktbart att göra en uppdelning av den här typen av fenomen utifrån "kontext". Frågan om olika saker är samma fenomen eller olika fenomen kan alltså inte avgöras utifrån omständigheter: som utifall det faktisk är kidnappning eller vapenhot.
Dynamiker som tar sig ur ett sammanhang och verkar i andra sammanhang kallar Deleuze för universaler, andra kallar dem absoluter. Jag har själv lanserat begreppet transaler (överskridare). Dessa begrepp visar på dynamiker och fenomen som inte är instängda i en speciell kontext. Kontexten förklarar därmed inte fenomenet.
Däremot kan flera av relationerna i en kontext vara delförklaringar. Det kan handla om relationer som byggs upp mellan personer, saker, rumslighet tid, livsavgörande hot, underlåtelse och lojalitet som överlevnadsstrategier, bekräftelse och uppmuntran från den som hotar, bekräftelse av ordning och auktoritet.
Märk väl att det inte är självklart vad eller vem som agerar i komplexa dynamiker. Bruno Latour visar hur ting och platser kan agera och bli aktörer. För att komplexa syndrom och dynamiker ska kunna uppstå krävs dessutom medagerande, samverkan, resonans, följsamhet. Linjär förutsägbar kausalitet är inte dynamik.
Det finns otaliga myter om den gode kungen som är omgiven av onda rådgivare. Lösningen i dessa myter är alltid att hitta ett sätt att ta sig förbi rådgivarna och nå ända fram till kungen med sanningen. Bara han verkligen inser hur det ligger till kommer han att regera rätt. Idag är denna myt starkare än nånsin.
De parlamentariker, ledamöter, ministrar som representerar demokratin, de behöver få fakta. De behöver få veta hur det egentligen är. De behöver få veta hur folk faktiskt tänker. Bara vi lyckas ta oss förbi mediabrus och oävna nyhetsredaktörer så kommer demokratin till slut att segra. Bara ledamöterna inser vad som behöver göras. Bara vi når fram.
För det är alltid någon annan som regerar. Det finns någon längst därinne som faktiskt har makten att förändra. Bara vi når in. Dit in. Med fakta. Med bevis. Innanför. Fängelse är det som håller oss fångna i lydnaden. Muren byggs av hot om att förlora liv, hälsa, jobb, egendom, hus, vänner eller familj. Att under motstånd låsas in i en cell innebär därmed att man brutit sig ut genom fängelsets murar. Problemet är dock att man därmed också blir utelåst. Att låsas ut, utanför fängelset, blir ofta ett större hot än att vara fånge i lydnadens trygghet.
- Hallo! Anybody out there? Fantom är kontur eller form av något som inte materialiserar. Fantomer uppfattas men de är inte där. Avtal, transaktioner, varor och företag som presenteras under bedrägerier men bara existerar på pappret kallas ibland fantomer. Fantomer finns där, fast inte som man tror.
Ordet kommer från grekiska phantazein: orsaka att något syns. Samt även från grekiska phainein: att visa. Det är vanligt att psykologisera ordet så det blir ett hjärnspöke. Här försöker jag istället objektivera det. Objekt presenteras och utformas så det gestaltar något annat, något som inte är där eller som är annorlunda än sin gestaltning. Trolleri är inte privata fantasier utan faktiska tricks som flera kan uppfatta och medverka i. Jag tror egentligen inte trolleri har passiva åskådare, man dras med i tricket, och man är med och medverkar i att skapa skenbilden.
Delar av politisk teori, samhällsvetenskap, 'vänstern' och protestgrupper skapar fantomer i formen av sfärer. Små konkreta, lokala handlingar pekas ut som representanter för väldiga sfärer.
Jag har åkt genom olika samhällen på fem kontinenter men ingen har någonsin pekat ut var Kontrollsamhället ligger, eller det där Kapitalistiska samhället, eller Civilsamhället. När jag säger att jag åkt genom samhällen på fem kontinenter tror en del att jag menar Kulturer eller Civilisationer, två andra fantomer. Fast jag syftar på byar och städer. Verkliga samhällen kretsar kring torg. Precis som marknader är på torget. Men hallå! Vet någon vilken gata som leder till Marknaden? Och i vilket hörn hittar jag Marknadskrafterna? Du där, jag känner mig lite ensam vet du var det Sociala ligger? Ursäkta, skulle någon av er kunna fråga Makthavarna var någonstans de förvarar den där Makten de har? Och snälla, kan någon hjälpa mig att hitta vägen ut ur Kontexten?
I min något barnsliga retorik i stycket ovan börjar jag: "Delar av politisk teori, samhällsvetenskap, 'vänstern' och protestgrupper ...". Hur kan jag säga detta utan att göra ex samhällsvetenskapen och vänstern till fantomer? För att hitta metoder att undvika fantomisering kan vi analysera två av historiens största sociala system: hälsningscermonier och familjer. Vare sig kapitalism eller nationalstater har brett ut sig så mycket och blivit så stora som familjer och hälsningar. Ifall mikro och makro är mått på omfattning och utbredning är hälsningar och familjer mer makro än nationalstater. Historiskt är hälsningar och familjer också bland de första systemen att bli globala. Men de pekas inte ut som väldiga sfärer och fantomer. Vi ser dem som många. Vi ser hur de upprepas och imiteras i fantastisk omfattning.
Det är inte så att alla hälsningar liknar varandra. Olika hälsningar skiljer sig från varandra. Vi kan se skillnader eftersom vi uppfattar att de gör motsvarande saker. Men vi ser aldrig en omslutande väldig Hälsning. Samma gäller familjer. Vi ser skillnader just för att vi kan koppla ihop olika familjeformer. Vi tror oss dock sällan befinna oss i den väldiga Familjen. När vi ändå nostalgiskt pratar om att vi alla tillhör samma familj så är det snarare metafor för någon annan fantom, som Samhället.
Jag dansar salsa och jag kan känna igen salsa genom att folk dansar tre danssteg på fyra taktslag, rytmerna kretsar kring afrikansk klave, basen spelar inte på första taktslaget, folk dansar med vinklade armbågar aldrig raka armar, dansturerna är i stort sett samma som bugg, fast översatta till salsans steg. Och så är det en massa andra detaljer jag är omedveten om men som jag flitigt använder. Skulle jag och mina vänner analysera salsa skulle vi ta upp svärmar av instrument, klubbar, koder, regler, rytmer, steg och rörelser. Men vi skulle aldrig peka ut en väldig Salsa-sfär som omslöt oss.
Nästan allt i salsa hittar vi i andra danser och musikstilar, men inte i just den kompositionen. Salsa betyder sås. Dansare och musiker behöver blanda för att det ska bli salsa. Det genuina kan inte bli salsa. I salsa-metropolen Göteborg är det vanligt att blanda jazz, afrikanskt, hip hop och ball room. En chilenare lägger även in balett vilket är irriterande för det tar sådan plats på dansgolvet. Visst, salsa tenderar att klumpa ihop sig.
Salsa tar plats. Danssteg och turer handlar om att ta plats. Det innebär att dansspar eller individuella dansare även dansar med dem i närheten. På ett komplext sätt produceras visuella och känslomässiga mönster på dansgolvet. Dessa strukturer kommer dels från att handlingar möter handlingar, dels från att reglerande salsaturer möter rytmer och musikaliska uttryck, dels från att scen, bardiskar och väggar agerar med i dansen. Dansandet men även baren producerar dragningskraft och affekt. Cirkulation uppstår runt gravitation. Det finns ingen stor, generell salsastruktur som styr. Struktur blir snarare verb än substantiv: strukturerande. Strukturer agerar.
Salsan blir knappast fantom själv men den hänvisar dock till andra fantomer: Som om det skulle kunna finnas en afrikansk rytm. Det finns givetvis många olika rytmer i Afrika. Det är mycket möjligt att afroklave är vanligare på vissa platser i Latinamerika än på många platser i Afrika.
Salsa som paradigm för makt och motstånd Salsan ger verktyg för att bättre greppa hur stater och kapitalismer svärmar snarare än sväller upp som sfärer. Svärmar av handlingar, steg, turer, golv, stolar och bord hamnar i resonans med varandra. De dansar med varandra.
På samma sätt som vi undviker att göra hälsningar, danser och familjer till väldiga helheter, assemblage, substanser eller sfärer är det möjligt att undvika att göra vänster, kapitalism, vetenskap, stater, samhällen till väldig sfärer eller containrar. Genom att undersöka vilka korridorer, arkiv, protokoll, regler, blanketter, underskrifter, samlingar, kroppsrörelser, torg, hänvisningar, utpekanden som arbetar med eller mot varandra upptäcker vi hur stater och även kapitalismer svärmar. Precis som vänster och feminismer svärmar.
Dessa svärmer är sällan låsta till en plats. De handlingar som ingår i svärmen är sällan inlåsta i svärmen. Handlingar och saker lokaliserar och dislokaliserar. De dras till varandra och klungar ihop. De ger sig ibland iväg och börjar verka på andra platser.
Gilles Deleuze kallar det som kan hoppa över till nya lokala sammanhang för universaler. Andra kallar dem absoluter, då de inte är bestämda av sammanhanget. Själv använder jag ibland transaler.
När vi uppfattar hur stater, kapitalism, civil olydnad och feminism svärmar ser vi hur de blir mer jämlika än om de hade varit sfärer. Det blir inte längre självklart vem som dominerar i en situation eller på en plats. Det blir därmed möjligt att upptäcka hur stater dominerar på många ställen och hur feminism dominerar på andra.
Teorier som är med och skapar fantomer och sfärer förutsäger vad som styr och domderar. Ordningen är redan ordnad. Detta osynliggör hur motstånd och makt agerar som svärm för att fortleva. Hur sårbara de är. Hur följsamhet mot varandra, och hur intensitet drar till sig fler handlingar och fler saker till svärmen. Fantomer osynliggör den ontologiska jämlikhet som finns mellan makt och motstånd.
Per Herngren
2011 10 20, version 0.1 Materialiserande tar plats, tränger undan, ersätter. 'Ta plats' förstås både som att inta en plats där andra, eller andra saker, också tar plats; samt även som att breda ut sig och tränga undan. Fågelsång tar plats och skapar utrymme. Samtal tar plats tillsammans med kaffe macciato, sköna stolar och andra som dras in i samtalet. Tänkande tar plats. Utrymmen som materialiseras via fågelsång, läsande, torg, marknader och samhällen, överlappar ofta varandra. Men de tränger alltid undan något. Materialiserande möter alltid motstånd.
'Materialiserande' är besläktat med Deleuzes båda begrepp 'aktualiserande' och 'blivande'. Där mål och medel är ett utan att bli identiska. De är i blivande. Målet blir medlet. Men målet fortsätter vara medel. Målet blir sällan helt uppnått. Man justerar, slipar och gör förhoppningsvis bättre nästa dag. Materialiserande blir därmed ett ständigt återkommande (Nietzsche). Det pulserar. Takt, rytm och resonans är avgörande för en materialiserande politik.
Materialiserande politik kämpar inte för ett bättre samhälle. Det är blivande bättre samhälle. Det är våndan, sårbarheten och kampen i att tillsammans börja leva de samhällen vi vill leva, leva bättre samhälle. Det är att bli beroende av andra och annat, det är att försöka och misslyckas, det är att imitera och finslipa. Politik är inte bara att hamra och bygga, det är också att slipa bort.
Här är några idéer (jo, jag uppfattar ironin) till en sårbar materialiserande politik. Materialisering har länge praktiserats av radikala kooperativa företag och boendekollektiv, queer och innovativ feminism, proaktiv civil olydnad, rekursivt ickevåld, solidarisk och rättvis handel, samt i de ideella föreningar och folkrörelser som bygger samhällen snarare än protesterar. Det jag möjligen tillför här är ett sätt att urskilja, skilja olika praktiker från varandra för att de ska korsbefrukta och sätta fart åt nya håll. Teori materialiserar på så sätt utrymme tillsammans med andra praktiker.
Innovativ politik. Politik under komplexitet kan inte planeras eller centralstyras i någon större utsträckning. Som segelbåtar styr mängder med organisationer och grupper genom ganska oförutsägbara väder och strömmar. Politik blir därför mycket att uppfinna och experimentera. Experimentera förstås här som att söka bättre metoder att segla mot strömmen. Inte att följa strömmen. Vrakved och timmerflottor följer strömmen. Innovativ politik, som ickevåld, utnyttjar virvlar, motorer och vindar för att gå mot strömmen.
Experiment som deltagande demokrati. Feminister och ickevåldsgrupper har experimenterat med sofistikerade metoder för demokrati och organisation. Det är ena sidan av det politiska. Den andra är att ingripa i orättvisor. Gandhi förstod ickevåld som att experimentera med direkt ingripande i våld och förtryck. Dessa båda former klarar sig inte utan varandra.
Demokrati som smitta. Experimenterande politik sprider sig genom att andra gör det bättre. Experimenterande och imiterande hör tätt ihop. Samhällsförändring sker vanligen genom kedjor av imiterande (Gabriel Tarde). Politisk förändring sker sällan genom försök att påverka väldiga fantomer som Makten, Marknaden eller Samhället.
Smittande politik materialiserar. Allt från att bygga solidariska institutioner till att bygga motstånd materialiserar praktiker som kan imiteras av andra. Solidaritet och omfördelning av resurser har därmed möjlighet att materialiseras. Genom självkritiskt reformerande av rättvis handel, konstruktiv civil olydnad, koalitioner av kooperativ och boendekollektiv, så kan dessa utvecklas, smitta av sig, tränga undan och ersätta andra ordningar. Kritik bör därför riktas mer mot det egna byggandet än gentemot motparter. Varje revolution måste ständigt reformeras för att inte slås ut av andra mer dynamiska ordningar och revolutioner. Precis som i teknikutveckling upphävs dualismen mellan reform och revolution. Däremot stärks motsättningen revolution/reform gentemot nej-sägande/protest. Protest kan med Nietzsche förstås som oviljan att bygga värde.
Resonans. Resonans är ömsesidig förstärkning. Genom återkommande handlingar, som reproduktion av institutioner eller upprepad civil olydnad, byggs pulser och rytmer upp. Organisationer och samhällen pulserar. Det går inte att veta säkert vad som är subjekt och vad som är objekt i resonans. Resonans är ickelinjärt, den kan därför inte kontrolleras eller planeras utan bygger på träning i följsamhet. Både lydnad (makt) och civil olydnad (motstånd) är därmed till stor del träning i följsamhet.
Tillbaka till framtiden. Med hjälp av namn, beteckningar och berättelser kan resonans gå bakåt och framåt i tiden. Tidigare aktioner får liv igen genom att nya aktioner sträcker ut handen och dansar med dem. Samhällen såväl som motstånd dansar tillbaka-till-framtiden-schottis. Återkommande aktioner som är följsamma mot varandra hamnar i resonans. Kraften i aktioner kan därmed tusenfaldigas. Ifall aktionerna fortsätter att koppla armkrok övergår aktionerna till nya ordningar och institutioner.
Förändring bygger institutioner. Handlingar och institutioner är inte väsenskilda. Institutioner kan förstås som pulserande handlingar i resonans med händelser, saker, byggnader, arkiv och med andra institutioner. Även arkiv och byggnader är aktörer i institutioner och organisationer.
Befrielser kommer i svärm. Befrielser kopplar sig till varandra och hamnar i resonans. Gandhis och ickevåldsrörelsens kamp för befrielse från kolonialism utformades så att varje aktion var faktisk befrielse och stärkte andra befrielser. Ensamma aktioner skulle blivit återvändsgränder. Till och med idag lever saltmarschen, som Gandhi deltog i, upp igen genom att dagens civil olydnad fortsätter att koppla sig till den.
Motstånd är dans. Plogbillsaktioner tusenfaldigar kraften genom att dansa med varandras plogbillsaktioner och med andra befrielserörelser. Samtidigt dansar plogbillsaktioner med domstolar och fängelseceller. En plogbillsaktion kommer alltid som en svärm av dansare.
Politik är följsamhet. Att komma i resonans är inte lätt, det kan uppstå oväntat i intensiva eller långvariga relationer men ofta kräver det förmåga till följsamhet, som när man övar salsa eller bugg. Precis som det är tråkigt att dansa med någon som bara dansar med sig själv är motståndsgrupper som bara gör aktioner med sig själva tråkiga. Inga häftiga synkoper och rytmer byggs upp.
Resonans med motparter. Motståndets motpart är aldrig ett, aldrig enhet. Motstånd kan antingen stärka motparters härskande eller så kan det stärka konstruktiva pulser hos motparter. Själva härskandet förstärks genom att hamna i resonans med sin negation: som ex protest eller hot. Härskande förstärks också i konkurens med andra härskare. Undantag är när de krossar varandra. Från detta ska man inte dra slutsatsen att man generellt ska försvaga motparten. Men man ska inte heller förstärka motparters makt genom protest. Motparters komplexitet förstärks mer fruktbart genom att inplantera bättre system. Inympa. Detta sker genom konstruktiva ingripanden i krig, förtryck, orättvisor eller mobbning. Respekt, vänskap, dialog, omsorg kan hamna i resonanser med rättegångar och fängelseceller. Är motståndet riktigt följsamt kan det stärka positiva delar hos motparten som därmed i sin tur tränger undan och ersätta andra delar (displace). Politisk förändring är gemensam (co-poesis). Detta bejakas i demokratier men det gäller även i diktaturer. Diktatorer dikterar inte. De snarare dirigerar och är därför helt beroende av följsamhet.
Ingripa. Ickevåld är att in-gripa i odemokratiska och förtryckande system. 'I system' ska inte förstås som 'inuti system' utan i svärmen som utövar systemet. Inför man ett nytt danssteg mitt bland salsadansare så börjar steget ofta smitta av sig. Folk härmar. Förändring sker i systemen sällan genom påverkan utifrån. Politisk förändring sker vanligtvis genom smitta 'mitt bland'. Civil olydnad måste därför intensifiera och stärka delar av motpart, till synes paradoxalt kan detta försvaga eller tränga undan härskandet.
Träna motstånd och politik. Att öva är att omedvetandegöra. Övning gör snart kroppsdelar, insikter, redskap och verktyg frånvarande. Smedens hammare och dansarens fötter ramlar ur medvetandet när hamrandet och dansandet fungerar. Frånvaro inte närvaro är nyckeln till skicklighet. Samma sak gäller motstånd, samhällsliv och politik. För att få politik och organisationer att fungera måste man öva och omedvetandegöra sig. Genom att filtrera bort information och bli alltmer omedveten blir man samtidigt skicklig. Det är först när något inte fungerar som saker och ting behöver bli närvarande och medvetna. När det blir trögt eller stopp får man ta reda på vilken del som inte fungerade. Efter justeringarna gör man sig omedveten igen. Fungerande politik görs omedveten genom rutiner, färdigheter, samt genom följsamhet med saker, personer och organisationer. Tänk inte på fingrarna om du ska skriva fort på tangentbordet. Tänk inte ettor och nollor om du publicerar dikter på din blogg. Gandhis och senare Martin Luther Kings ickevåldsträning ligger här närmare dansen och hantverket än sjuttiotalets medvetanderörelse. Möjligen är hyperkroppsmedvetande en svaghet i vissa queerpraktiker, men hypernärvaro kan lika gärna vara ett experimenterande som senare övergår i omedvetande och blir då levande. Ickevåldsträning och queer lär oss politisk förändring genom att öva förändring, att förkroppsliga förändring, genom att ta plats. Flera queer-praktiker lär oss också hur intensiv imitation förnyar. Uppfinningar imiterar på nya sätt. Politik förnyar samhällen genom imitation. Politik blir då att öva upp något som är värt för andra att imitera.
Per Herngren
2011 10 12, version 0.1 Att förklara samhällen, handlingar, moral eller konflikter utifrån individen kallas metodologisk individualism. Politisk individualism föreställer sig att politisk förändring kommer ur individuella egenskaper som empati, medvetenhet, insikt, kunskap eller livstil.
Subjektet förstås ofta som synonymt med individen. För att komma bort från subjektiva och individualistiska förklaringar talar Habermas om det 'intersubjektiva': Det som händer mellan människor och som bygger något utöver individen, utöver växelverkan mellan individer. Samtal och samarbete lever sina egna liv; och de kan inte reduceras till individerna.
Begreppet 'intersubjektiv' är dock fortfarande fast i en metodologisk individualism: subjekt blir synonymt med individ. Det som händer mellan, intersubjektiva, förstås inte som egna subjekt. Aktörer förstås fortfarande som individer.
Aktörer-i-svärm (Bruno Latour) och objektrealism (Graham Harman) öppnar upp för att det som anses vara mellan, inter, är egna aktörer. Objektrealismen visar hur en diskussion, en handskakning, en organisation eller en ursäkt blir egna individuella 'objekt'. Med Bruno Latour skulle man istället kunna kalla dessa objekt för 'aktanter'. De agerar. En handskakning gör saker med oss och med platsen där händerna skakas. Själv tycker jag 'aktör' och 'subjekt' säger nästan samma sak på ett enklare sätt än Latours aktant.
Ifall ett gräl eller ett skratt agerar och därmed blir subjekt får intersubjektivitet en ny intressant betydelse. Det är det som händer mellan grälet och skrattet, och som därmed har möjlighet att bli ett eget subjekt: kanske försoning eller irritation. I de flesta fall ska man undvika att förklara det ena med det andra; för då skulle vi få en ny metodologisk individualism, fast där även objekt räknas som individer. Aktörer snarare dansar med varandra. De är följsamma eller bryter av (blir olydiga och går sin egen väg).
Så här blir vi medhjälpare då subjektet bryter sig ur fångvaktaren Metodologisk Individualisms fängelse: Genom att undvika att låsa in personer i teorier som förklarar hur de blir subjekt får personer själva möjlighet att bli subjekt. Annars blir ju förklaringen det egentliga subjektet. En teori om hur individer blir subjekt gör teorin till det verkliga subjektet. Teorins förklaring agerar. I många fall är detta rimligt som när man skyller på att bussen var försenad. Jag är inte skyldig. Poängen här är att träna på att upptäcka oväntade aktörer. Och att upptäcka att man aldrig är ensamt subjekt.
Subjekt kommer alltid i flock. Och en flock blir ett eget subjekt. Ett samarbete blir ett subjekt. Utifrån symmetrisk, jämlik analys agerar medlemmar i flocken även med själva flocken, inte bara med varandra. De som samarbetar samarbetar också med själva samarbetet, inte bara med varandra. Vi upptäcker hur enskilda ting, en person, en organisation, ett krig, medagerar med varandra. Och det är inte självklart vilka aktörer som vid ett givet tillfälle leder dansen. Med symmetrisk, jämlik metod upptäcker man oväntad ojämlikhet; ojämlikhet som skulle dolts om man i förväg förutsatte ordningar som mikro-makro eller maktpyramider.
När man inte automatiskt definierar personer som subjekt blir det möjligt för dessa att göra sig till subjekt, att göra motstånd mot, eller samarbeta med, andra subjekt. Subjektet är den som (med)agerar snarare än den som definieras och förklaras. Visst, för att kunna bli subjekt måste man bli objekt. Det är ingen dualism. Att agera och att vara utsatt (objekt) förutsätter varandra. Men teorier som förklarar subjektet missar även detta.
Subjekt är aldrig helt fria. Att agera är både att göra motstånd och att möta motstånd. Genom att vi möter motstånd kan vi bli subjekt. Utsatthet och osäkerhet öppnar upp möjligheter att bli subjekt. Genom att objektiveras kan man bli subjekt. Därmed blir ignorering, ickemotstånd, de största hoten mot subjekt. Ett skratt som ignoreras dör ut. En person som ignoreras dör socialt (Johan Asplund). Det som lyckas bli helt autonomt kan inte längre bli subjekt. Det är som när det blir hål i Enterprise i Star Trek och någon sugs ut i rymden. Man möter inget motstånd längre och blir därmed hjälplös.
Det finns också andra hot. Vi är sårbara. Det finns alltid risk att bli offer för förtryck, våld, trafik, stormar och sjukdomar. Vi behöver varandra: personer, organisationer, djur, växter och flertalet ting (det lär dock finnas ting som klarar att sväva omkring ensamma mellan galaxer oberoende av dessas dragningskraft).
Istället för att reducera förklaringen, av exempelvis upplopp på Hisingen, till något som ligger bakom, som samhället, kapitalismen eller uppväxten, bör vi leta efter medaktörer och se hur de agerar med varandra. Hur är deras agerande med och skapar upplopp? Vilka resonanser och dissonanser förstärker upploppen? Först ser vi att själva upploppen blir aktörer som agerar med varandra. Upplopp får kraft från en annan aktör, åskådaren. Bland aktörer hittar vi även de som är åtalade, möjligen också droger i deras blod. Sedan har vi gängen. Med svansar som kan agera även mer våldsamt än gängen. Bland medaktörer plockar vi antagligen upp vapen, stenar och slagträn. Vi finner kanske stadsdelsnämd och kommun som skärt ner på fritidsgård och skola. Vi upptäcker bortvända blickar och diskriminerande jobbintervjuer. Vi hittar kanske svenska soldater som skjuter 'svarskallar' på andra sidan jorden. Vi hittar nationalistisk stolthet över vapen och krig. Vi hittar ideologier om rätten till självförsvar. Vi upptäcker att vissa medaktörer agerar som motaktörer. Precis som brottning och fotboll kräver motparter kräver upplopp motparter. Vissa poliser, socialarbetare och fångvaktare agerar som om de befann sig i kamp eller spel. De blir i så fall medaktörer i upploppen.
Även ickevåld bör förstås som svärmar av medaktörer. Tillsammans med plogbillsaktioner agerar plogbillsgrupper, poliser, fångvaktare, fängelser, celler, fångar, stödpersoner, åklagare, målsägande, domare, rättegångar och domslut. Vänskap, vänlighet (Spalde, Strindlund), respekt, dialog, fiendeskap, irritation, förtroende, misstro, maktkamp blir egna aktörer. Även hammare och sönderslagna vapen agerar. Såväl som rättegångsfestivaler och inbjudningskort.
Beteckningen 'plogbillsaktion' gör att gamla plogbillsaktioner runt om i världen agerar tillsammans med nya. Varje plogbillsaktion tar sig ett eget namn, som JAS till Plogbillar eller Plogbillsaktion Bröd inte Bomber. Namn gör att det går att agera tillsammans på stora avstånd i tid och rum. Istället för att bara bli flöde eller formlös massa gör namnen det möjligt att bli egna aktörer.
Plogbillar bor ofta på platser där de bygger långvarig vänskap med hemlösa, flyktingar och fångar. Dessa vänskaper är några av de mäktigaste aktörerna i plogbillsaktioner. Även andra långvariga relationer med lokalsamhällen och folkrörelser är mäktiga medaktörer.
Plogbillsaktioner låser inte in sig i exempelvis fredsrörelsen. Olika plogbillsaktioner kopplar sig till solidaritet, befrielse, revolution, feminism, queer, ickevåld, demokrati, ateism, buddhism, kristendom, islam. Detta öppnar upp för att fler medaktörer ska känna sig välkomna att medagera.
Ytterligare en mäktig aktör är ickevåldets experimenterande. För Gandhi var ickevåld experiment med sanningen och med lösningar. Plogbillsaktioner gör därför inte negationen, nej-et eller protesten till viktiga aktörer. Varje konstruktivt försök att börja lösa ett problem och varje misslyckande blir egna aktörer, de hjälper andra att bygga vidare och utveckla bättre lösningar.
Från samtal med Siawash, med turkiskt kaffe, i en smal gränd vid floden Tigris, nära gränsen till Syrien. Uppe i bergen i Amed tränade Siawash och jag demokratiaktivister från Tunisien, Iran, Irak, Egypten, Kurdistan, Turkiet och Syrien i civil olydnad och ickevåld.
Referens Annika Spalde, Pelle Strindlund, I vänliga rebellers sällskap: Kristet ickevåld som konfrontation och ömhet, Arcus förlag, 2004. Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005. Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009. Moral väljer främlingar framför de nära relationerna. Moral är det som bryter med lojalitet och närhet. Moral väljer de vi inte känner nämnvärt för framför lojalitet med chefer, arbetskamrater, självintresse, avtal, nation eller familj. Moral är radikal jämlikhet och rättvisa. Mina är inte mer värda än era. Moral gör motstånd och intervenerar när närhet och lojalitet producerar orättvisa.
Anteckning 2011 09 24 vid floden Tigris i Kurdistan på gränsen till Syrien där jag just nu tränar folk från Kurdistan, Syrien, Irak, Turkiet, Iran i civil olydnad och ickevåld. Istället för att riskera sårbarheten i att materialisera och förkroppsliga de samhällen och system man vill leva förandligar delar av vänstern sin politiska praktik. Här tar jag upp hur vänsteraktivism förlorar sin kropp. :::Varning det kan finnas rester av ilska i texten. Barn under 15 år bör ej läsa utan förälders närvaro:::
Metoder att förandliga politisk praxis
Agitation. Rätt åsikter föreställs leda till politisk förändring, till och med revolution. Åsikter tänks komma före materialisering av politisk förändring. Andra tänker sig att det istället är information och informationsutskick som skapar politisk förändring. 'Bara folk visste!'
Politiska föredrag och paneler. Genom att göra folk till publik hindras konspirerande och materialiserande.
Medvetandegöra. Att bli kollektivt medveten om hur mäktiga vi är tillsammans som klass, kvinnor eller social rörelse föreställs leda till politisk förändring. En mer individualistisk variant fokuserar istället på att göra individen medveten. Detta kan förandligas ytterligare genom att reducera medvetande till åsikt. Genom numrerisk mystik och enkäter förvandlas sedan åsikten till opinion. Den här typen av förandligande växer fram ur bilden av ting och materia som död och passiv. Vulgärmaterialister förklarar helheten som en mekanik mellan dess delar. Dualister skapade istället en klyfta mellan ande och materia. Någon form av ande eller liv behövde då tillföras materian för att den skulle kunna bli livlig. Samhällelig och materiell förändring förstås som en följd av medvetande, planering, vilja, styrning, syfte eller målsättning. Det här formuleras lite olika. På sjuttiotalet var det stort fokus på medvetande, senare information, och idag målsättning.
Kritik av makt. Istället för att innovativt bemäktiga de egna organisationerna, samhällena och systemen så ska 'makten' alternativt 'makthavarna' genomskådas. En paranoid politisk kritik tror sig avslöja det som är dolt, det som ligger bakom.
Uppmärksamma elände. Genom att ge våld och förtryck uppmärksamhet och publicitet har man fått för sig att de skulle försvagas. 'Upplysning' har gått över från att innovativt tänka tillsammans till att skapa negativ publicitet och att uppmärksamma våld.
Krav på förändring. Kravet ersätter materialiserande av förändring. Kravet pekar ut ett annat subjekt som aktör. Regering, eller annan utpekad makthavare, återinsätts därmed som regerande. Istället för att låta motståndet regera omyndigförklaras den egna gemenskapen som politiskt subjekt, som ett regerande.
Revolutionen skjuts på framtiden. Som i konservativ kristendom uppskjuts himlen/revolutionen på framtiden. Myllret av revolutioner kan därmed osynliggöras. Revolutionerna får inte möjlighet att materialiseras i innovativa experimentella praktiker. Vänstern tittar bort när nya system utvecklas, misslyckas, konfronteras, finslipas och imiteras. Genom att revolutionerna inte tillåts materialiseras i delar av vänstern hindras de från att tränga undan andra system (displace). Vänstern blir här genuint konservativ. Inte nu, tack. En annan gång. Revolution reduceras till snack. En metod att skjuta upp revolutionerna på framtiden är att föreställa sig samhället eller kapitalismen som väldiga omslutande containrar där vi skulle vara instängda. Revolution reduceras till den totala förändringen av Samhället. Genom att göra revolutionen utopisk kan vänstern ignorera alla oräkneliga omvälvningar som ständigt förändrar och stabiliserar våra liv. Det förvandlar vänstern till kontemplativ praktik. Den undviker svett och muskelvärk.
Fantomer. Istället för att ingripa i konkreta materiella och kroppsliga relationer fjärrskådar delar av vänstern uppåt himlen och tycker sig skymta väldiga fantomer som Samhället, Makten, Staten, Kapitalismen, Marknaden, Kulturen, Civilsamhället, Det globala. Förändring av sfärer och totaliteter anses mer realistiskt än konkret lokaliserat byggande och direkt ingripande i förtryck.
Maktrealism. Tron att det finns ett maktcentrum som styr våra liv kommer från föreställningen om en omnipotent gud. Detta översattes till kejsaren och senare fursten vilka antogs styra oss. Den omnipotente demokratiserades och valdes som centralstyrelse eller regering. Maktrealism är att lägga all kraft på de minimala justeringar som man tror har realistisk möjlighet att påverka den omnipotente. Påverkan av den omnipotente sker genom besvärjande praktiker som slagord, protest, krav eller bön. Experimenterandet med radikalt nya system ses som orealistiskt och utopiskt (tja förutom när det gäller teknikutveckling).
Styrka. Genom idealisering av maskinen och den manlige industriarbetarens kropp uppfattas styrka och massa som avgörande för politisk förändring. Maskiner och kroppar projiceras upp i skyn och vi tycker oss skymta väldiga makter. En projektionsmetod är numrerisk magi. Personer görs individuellt numreriska och kan därmed projiceras som massa. Numrerisk magi får funktionen av kvasimaterialitet. I demonstrationer och civil olydnad uppfattas tusentals deltagare som mäktigare än ett halvt dussin. Numrerisk individualism i form av massaktion och opinionsmätning minskar eller tar bort kreativ komplexitet som annars gärna smittar av sig så som sker i exempelvis karnevaler, under samtal i smågrupper och i myller av civila olydnadsaktioner.
Per Herngren
2011-09-15, version 0.1
Relationism är när själva relationen börjar kontrollera de som har relation. Till viss del sker detta i alla relationer. Dansen dansar dansarna. Här tar jag dock upp några exempel när relationen blir tvingande, våldsam eller förtryckande mot deltagarna samt möjliga metoder för att bryta relationismen. Syftet är inte att vara uttömmande eller att ge färdiga lösningar utan att träna analys av relationism, konreta lokala relationsmekanismer. Hur blir själva relationen tvingande eller befriande? Relationer mellan personer, organisationer, saker och handlingar analyseras här symmetriskt, jämlikt, för att upptäcka vad det är som agerar.
Våldsamma parrelationer. Möjlig lösning: Ibland kan nya relationer, med vänner eller skyddande institutioner, skapa tillräcklig dragkraft för att dra sig ur relationens fångenskap. Varning: De kan också bli den oas som gör att man uthärdar och stannar kvar i våldet.
Mobbning. När en grupp, arbetslag eller kamratgrupp, blir tysta åskådare och åhörare till baktaleri eller annat psykiskt eller fysiskt våld blir den en mobb. Mobben fungerar som förstärkande resonans till det direkta våldet som ofta utövas av några få. Möjlig lösning: En enda som ingriper kan förstöra resonansen så mobben upplöses som förstärkare. Varning: Att i stället för ingripande använda medling och 'tala ut' låser fast offer och förövare i den destruktiva relationen. Offret belastas med att själv ta sig ur förtrycket, och får därmed bära ytterligare en börda.
Krig. Möjlig lösning: Söka upp krigets relationer med maskiner, saker, byggnader, räls, hamnar, fartyg, vapen, vinstutdelning, rekryteringskontor, övningsfält och där på plats intervenera och avrusta. Alltså bryta följsamheten i alla dessa relationer. Märk att även saker och platser är aktörer: kanske följsamma och lydiga med möjlighet till att bli del av motståndet. Varning: Dissonans, som ex protest, fungerar ofta som förstärkning av kriget genom feedback loops. Att dessutom fokusera helt på regeringen eller presidenten är att ignorera miljontals andra relationer som bygger upp kriget.
Självupptagen. Möjlig lösning: Bjudas in till andra relationer än med sig själv. Guider kan guida över den självupptagne till andra världar än självvärlden. Varning: Att lyssna och leva sig in i den själupptagnes problem förstärker ofta självupptagenheten.
Beroende och missbruk. Möjlig lösning: Bjudas eller disciplineras in i gemenskaper som inte riskerar att komma i resonans med missbruket. Varning: Dissonans, som moralism, hamnar ofta i resonans och förstärker missbruket.
Förälskelse. Möjlig lösning: Tja. Varning: Hmm.
Per Herngren
2011-09-01, version 0,1
Referens
Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005. Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009. Skiss på en osäker och sårbar materialistisk filosofi om politisk förändring som svar på Bruno Latours relationistiska och Graham Harmans individualistiska kritik av materialism.
En politisk filosofi om förändring utifrån sårbara relationer - samarbete och interventioner - är ett alternativ till 'politisk individualism' respektive 'påverkan på Samhället'. Politisk individualism förstår jag som att förändring uppnås om vi kunde få individen att leva annorlunda. 'Påverkan på Samhället' föreställer sig samhället som en väldig individuell enhet vilket ju också är en individualistisk föreställning.
Individualism betyder odelbar. Personer, stater, nationer, landområden, kulturer, organisationer föreställs som individuella enheter. Här använder jag individ inte i betydelsen omöjlig att splittra utan om 'odelat utrymme'. Individ är en avgörande metafor för borgerliga och nationalstatliga självbilder. Det är en sorts glasögon som visar fantomer som Samhället, väldiga stater, massan eller olika individuella kulturer. Dessa fantomer gör politik närmast omöjligt.
Individuella kulturer, samhällen och nationalstater skulle leva sida vid sida som individuella containrar. Dessutom föreställs vi leva i olika individuella sfärer: ekonomisk, politisk, social, kulturell, civilsamhället, civilisation, natur. Politisk förändring skulle vara att påverka dessa väldiga fantom individer. Sårbar materialism rör istället ihop saker som inte tycks ha med varandra att göra eller ens befinna sig i samma sfär.
Motstånd gör oberoende möjligt
Grupper och saker möter motstånd. Det gör det möjligt att bli oberoende. Oberoende är därmed inte helt självskapande. Oberoende är åtminstone beroende av motstånd. Detta kallar vi materialisering av oberoende.
Beroende och oberoende är mödosamt. De byggs genom kamp och motstånd. De är inte statiskt eller generellt varande, snarare blivande. "Relationer är komplicerade", suckar en vän över en kaffekopp. De behöver affekt och livsglädje.
Därmed blir politik och filosofi utsprunget från kamp och motstånd, affekt och liv, glädje och missmod. Filosofi byggs inte som spekulativ mystifiering, som sökande efter dolda sanningar, som meditativ övning, som förandligande eller som logiska språksatser.
Motstånd skapar gemensamma världar Motstånd skapar gemensamt utrymme. Sit-in av medborgarrättsrörelsen skapade gemensam värld med bardiskar, barstolar, bussar, ku klux klan, ickevåldsträning, fängelseceller, domstolar, lagstiftande, baptistkyrkor och ganska snart med kvinnofrigörelse och senare även fredsaktioner. Men kanske inte med schackklubar, eller mexikansk bolero. Detta upptäcker man genom att undersöka vilka saker som gör motstånd mot varandra, tränger undan varandra, hamnar i resonans med varandra. Ord, berättelser, aktioner, teorier, smitta, fågelkvitter, torg och organisationer skapar utrymme och materialiserar därmed. Detta kallar vi materialisering av utrymme och värld.
Aktioner materialiserar och smittar Politik är att gemensamt skapa gemensamhet, ex som när queer skapar gemensamt utrymme. Politik är därmed alltid materialiserande. Politik är avgörande för alla relationer mellan allt liv. Såväl fjärilar som familjer utövar politik för att fungera med andra. Politiska innovationer kan imiteras av andra grupper och sprids därmed. Vi får politisk förändring som smittar av sig. Ickevåld och feminism kännetecknas av att experimentera fram politiska praktiker och metoder som kan imiteras av andra grupper, som ex innovationerna maktingripare och tidsunderlättare på beslutsmöten. Proteströrelse kännetecknas av besvärjelser mot det som är fel. Och besvärjelser är med och materialiserar det som besvärjs. Protest återskapar motpartens utrymme.
Utan identitet
Relation är mellan något som är oberoende något annat. Annars skulle det vara identitet, totalitet eller kontinuerlig fortsättning av något. Relation kan då aldrig reduceras till deterministisk kausalitet, helhet eller identitet. Detta kallar vi materialisering av skillnad. Politik är mångfaldigande av mångfaldigande, inte identitet.
En sak kan ha sig själv som något annat och kan därför skapa relationer till sig själv. Beståndsdelar är externa inte interna. Delar är därmed med och särskiljer mot det som är något annat. I de fall delar är interna kan de inte vara med och skilja. Då får saken hitta något annat som särskiljer, ex skinn eller ett lådhölje.
En sak kan göra andra saker till del av sig själv eller sitt subsystem. En proteströrelse kan göra USA till sitt eget subsystem, som sin huvudsakliga motpart. USA som subsystem är då faktiskt USA inte en representation av USA. Delar och subsystem är delvis oberoende annars skulle de inte kunna urskiljas som just del.
Relationer är inte relationism eller korrelation
Relationen kan inte förklaras enbart med relationen. Relationer är inte relationism, relationer kan inte helt reduceras till sig själv för då vore det inte relation. Relationism eller korrelation förstår vi då som det som ersätter, hotar eller tränger bort relationen.
Mobbning och våld är relationistiska metoder som tränger undan relationer och ersätter dem med mekanism, tryck, tvång och kausalitet. Det som Marx kallade vulgärmaterialism, mekanism, är korrelation snarare än relation.
Relationism, korrelation och mekanism existerar om än som begränsad förklaring. Materialisering av osäkerhet är mer avgörande än linjär förutsägbar mekanik. Dessutom skapar många små kausala samband tillsammans ickekausalitet, komplexitet.
Marx och Hegels dialektik är relationismer. Genom att begränsa dialektikernas förklaringsvärde stärker man deras relevans. Vissa delar av dialektik behöver dock avvisas i en sårbar materialism: Som att överbyggnad, ex byråkratiska arkiv eller chefernas fikasamtal, skulle vara mindre materiellt än industriarbetares svarvande. Dialektik riskerar också att göra motparter till individuella enheter, som ex klass. Dialektik skapar också dichotomier som förvirrar: Är ekonomi förandligande eller är ekonomi 'materialistiskt'? Är kapital och ägande ett förandligande av saker och förandligande av materia? Det materiella abstraheras bort och blir ägande. Jämför med att bruka saker vilka då snarare materialiserar?
Koalitioner av olikhet inte enhet Organisationer, kollektiv, ickevåldsgrupper eller saker gör sig oberoende och ickeidentiska varandra (och sig själv). Det blir därmed möjligt att ingå relation (även med sig själv).
Koalitioner av olikhet producerar mer förändring än politisk enhet. Sårbart beroende producerar mer förändring än styrka. Osäkerhet skapar mer förändring än strategi och styrning.
Det som är totalt icke-beroende är vare sig i relation eller i oberoende av varandra. De har inte med varandra att göra. Detta är givetvs vanligt.
Det som inte är oberoende kan inte ingå relation. Det som inte är oberoende kan inte heller göra sig beroende. Politik är mångfaldigande av oberoende, och därmed mångfaldigande av regerande. Politik är även mångfaldigande av samhällen. Regerande och samhällen kan hamna i resonans, de kan dock aldrig bilda enhet.
Materialiseringar av relationer och (o)beroende är rimligare politisk aktivism än att försöka påverka väldiga fantomer som staten, imperiet, samhället eller marknaden.
Per Herngren
2011-08-23. Version 0,11
Referens Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005. Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009. Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993. Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009. Realismen motsäger solipsismens individualism: att bara min upplevelse av omvärlden är tillgänglig för oss. Realismen motsäger också social konstruktivism: att en del av världen är beroende av hur vi är med och konstruerar den. Realismen blir en filosofi om saker och tings oberoende.
Traditionell realism påstår att världen finns oberoende av oss människor, och oberoende av vårt språk, och av våra sociala system och maktrelationer. Om jag dör så går världen vidare.
Traditionell realism fastnar i en paranoid (anti)solipsism. Vår upplevelse av världen är diffus och orealistisk. Det verkliga blir något annat än oss själva. Något verkligt därute. Realismen blir idealism, en idé om omvärldens verklighet.
Realism som individualism Graham Harman och objektorienterad realism försöker lösa motsägelserna i traditionell realism. Saker är inte bara oberoende människan. Oberoende existens måste också gälla mellan ex äpplen i en skål. De där andra äpplena är oberoende av om det här översta äpplet ramlar ur skålen. Och byter du ut äpplena så lever äppelskålen vidare. Äppelskålen är oberoende av ett individuellt äpple. Tar du bort alla äpplen så upphör skålen att vara en äppelskål. Men den äppelskål som fanns tidigare var ändå något eget som inte kunde reduceras till sina delar, en skål och några äpplen.
I denna oberoende realism blir allt individer. Ting blir individer. Relationer blir individer. En vänskap blir en egen individ oberoende av de personer som är vänner. Ett gräl blir en individ. Det intressanta med objektsrealismen är en extrem jämlikhet mellan alla dessa individuella objekt. Och en stor respekt för saken själv. Naturen eller samhället förklararar inget. Inget annat förklarar. Gå direkt till saken.
Helt konsekvent blir då objektrealismen också sig själv nog. Den blir intern. Harman plockar från vänner och avfärdar fiender. Och helt konsekvent använder Harman inte referenser när han, i ex Prince of Networks, avfärdar Butler, Foucault eller Derrida eftersom referens skulle lyfta in deras texter i objektrealismen. Ett nytt objekt skulle uppstå som blev oberoende delen objektrealism. Referre är latin och betyder bära med sig tillbaka, ferre betyder bära.
En radikal relationist skulle vända på resonemanget. Saker blir till genom olika relationer. Relationerna har relationer till relationer, inte till något helt eget, inte bara till sig själv. Något kan bli sig själv genom andra och annat. Eller alternativt så blir allt en följd av totaliteten (helheten av relationer): som ex föreställningen av kapitalismen som ett totaliserande system av klassrelationer och bearbetande av materian (arbete). Relationism fjärmar sig från ett radikalt realistiskt oberoende. Den franske sociologen Latour menar att relationer gör handlingar mer verkliga än realismens oberoende.
Latour är inte helt och hållet relationist. Personliga relationer mellan ex de medborgarrättskämpar som på femtio- och början av sextiotalet gjorde sit-in på vita caféer och restauranger i USA försvinner utom synhåll i aktionen. Den civila olydnadsaktionen blir en egen oberoende händelse som inte kan reduceras till de individuella deltagarna eller deras relationer.
Styrkan i en sit-in kommer i Latours sociologi inte från aktionen själv eller antalet deltagare (massans vikt) utan från de associationer som aktionen gör med andra händelser och ting: andra aktioner och organisationer, såväl som med bardisken och stolarna där sit-in aktionen genomförs, med den vita mobben som protesterar mot att integrationslagarna plötsligt upphört att gälla i caféet, ickevåldsträning för att inte bli reaktiv mot mobben och ge den kraft, rättegångar, fängelseceller, övernattningslokaler, soppkök, vita och svarta ghetton nära sit-in aktionen. Allt handlar om lokala relationer.
Någon väldig eller global makt eller något civilsamhälle existerar inte i Latours sociologi. De är bara myter som döljer konkreta relationer. Styrkan i den politiska förändringen blir då hur relationerna aktualiserar faktisk förändring och bygger fler relationer; inte i någon mystisk påverkan på staten eller makten.
En kausalrealist ser allt som orsakat innan sitt existerande. Det finns verkliga orsaker till kriget eller förtrycket. Hm, när nu orsaken existerade? Tidens början? Eller precis före kriget? Vad är då kriget? Bara en följd? För en kausalrealist är det reala inte realt utan snarare en följd. En variant av kausalrealismen är maktrealismen.
En maktrealist ser maktcentrum som den mäktiga orsaken. Vill man politisk förändring ska man vända sig mot makten, påverka makten, röra sig mot centrum. Inte avvika. Avviker du avfärdas du som extremist=orealistisk. Och extremismen är det som inte fungerar. Tja, förutom när maktcentrum gjort extremismen till det normala, fast då är det ju inte extremt längre. Protestaktioner bygger på maktrealism. Maktcentrum skulle påverkas av protesten. Ju fler deltagare, desto tyngre vikt i massan, och desto större påverkan.
Den objektorienterade realisten Graham Harman avvisar orsaker och påverkan. Politisk påverkan skulle bryta med det realas oberoende existens. Det finns ingen materiell, politisk eller ekonomisk påverkan, bara konkret existerande. Bara direkt aktion. Detta kallas aktualism (se Christopher Kullenbergs bloggserie om Harman). Inget är möjligt. Allt som är är. Eller snarare: Det som är är det. Om än tillfälligt. För Harman blir maktrealismen samt förklaringar med 'samhället', 'kulturen' eller 'marknaden' paranoida mystifieringar. Det finns inget mystiskt bakom. Inget som styr. Inget som påverkar. Däremot finns det möjlighet att översätta, översätta ickevåld inne på en vapenfabrik. Översättningen blir då en oberoende händelse. Intressant är att Harman här inspireras av muslimsk occasionalism, fast han ersätter den omnipotente härskarguden med lokala översättningar.
Ickevåld som sårbar materialism Realismen sätter oberoendet i rörelse med Harman som radikalt oberoende. Jag menar att en beroende, sårbar och darrande materialism kan undvika flera realistiska och relationistiska motsägelser. Men även mångfaldiga flera av de realistiska ontologierna. För att inte ramla in i brus och plottrig eklekticism får man ta till sig men begränsa förklaringsvärdet hos realistiska och ickerealistiska förklaringar. Ta vara på det man kritiserar men begränsa hur mycket varje teori förklarar (Ricoeur). Här är en snabb skiss:
Ifall realismen menar att språk och tankar inte ändrar något därute så är språkhandlingar för materialisten lika mycket materialisering som en hammare eller en hand som hamrar. Språk tar plats. Materialismen tar sig ur Harmans och andra realisters (anti)språkidealism. Samtidigt bejakar materialismen både beroende och oberoende. Språklig reduktionism är bara en av många förklaringar. Språkliga handlingar innehåller dålig andedräkt, vibrationer, resonans, vind, sköna stolar eller något gott att dricka. Det materiella är inte tillägg till andliga språkhandlingar - eller vice versa. Språk materialiserar och hamnar i resonans, dissonans. Språk tar plats. Språk existerar inte i en ickerumslig värld bredvid det materiella.
Motstånd gör oberoende möjligt Oberoende växer fram ur motstånd och kamp. Detta gäller såväl bakterier som människor. Oberoende är beroende men tar sig ur relationistiska eller kausala reduktionismer. Eller snarare: materialismen begränsar deras förklaringsvärde och kan därmed bejaka dem istället för att avfärda. Materialismen kan inte bli sig själv nog.
Beroende och oberoende är inte motsatser. För att leva i beroende av andra behöver man kämpa för att bli något eget och delvis oberoende, och det kan man bara göra med andra och annat (Ricoeur). Motstånd gör personer, ting och organisationer möjliga. Det gäller atomer, molekyler såväl som personer och organisationer.
En person och en organisation skulle omedelbart upphöra om man tog bort bakterier, kemikalier och saker (Latour, Brennet, Butler) men även om man tog bort andra personer och organisationer. Det är inte bara människor som är sociala (Tarde, Haraway, Butler). Duvor och atomer slår sig gärna ihop med annat, med olikt. Människor, växter och djur är beroende och sårbara (Butler). Men även ting är livliga (Brennet) och beroende, såväl som oberoende. Intressant med Gandhis ickevåld är att salt, spinnrockar, hus, odlande, mat och djur spelar så stor roll. Motstånd utförs inte av en abstrakt mänsklighet.
Språk utan lingvistisk reduktionism Saker som slår sig samman bildar nya saker, nya materialiteter. Materialiseringar som inkluderar språk kan vara med och skapa materialiteter som Rödluvan och internet. Begrepp är innovativa och lekfulla. De dansar gärna med andra dansare. Dansarna skapar sig även dansgolv, bord och stolar, och något att dricka.
Det är inte enkelt att ta kontroll över begrepp och samtal (diskurs). Latours relationism med enbart lokala aktörer och deras allianser med andra aktörer, eller Harmans objektrealism med enbart individuella objekt blir reduktionism. Eftersom de använder språkliga förenklingar utan att problematisera språkanvändandet så hamnar de i större lingvistisk reduktionism än mycket av den lingvistik de avfärdar och raljerar över. Deras ontologier förutsätter att språket inte gör motstånd, att språkets materialitet är svagt, att språket inte har starka allianser med andra materialiteter, att språket inte agerar mot dem eller mot det de säger, att språket lyder dem.
Materialistiskt ickevåld kan lära sig av Harman och Latour och ändå behålla sitt oberoende. Med dem kan vi undvika mystifieringar som 'samhället', 'civilsamhället', 'makten', 'marknaden', 'massan' och 'det globala'. Motstånd är alltid lokalt och kan därmed smittas över stora delar av vårt klot.
Per Herngren
2011-08-06, version 0,1
Referens Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005. Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009. Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993. Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.
Vetenskap, myt, andlighet, filosofi, mystik, fundamentalism gör ibland påståenden om världen som om själva påståendet inte skulle vara del av verkligheten.
'Verkligheten finns.'
'Det finns något övernaturligt.'
'Det finns en verklighet oberoende av språket.'
'Vi kan inte veta något annat än vår upplevelse av omvärlden.'
'Vi kan göra sanna påståenden om omvärlden.'
'Det är vetenskapligt belagt.'
'Det som står i koranen/bibeln är sant.'
Sådana påståenden sätter sig gärna i ett torn över verkligheten. Då slipper de göra motstånd. De betraktar verkligheten som utomstående domare. Eller ibland som instängd domare med världen utanför. Inre mot det yttre.
Vetenskap, filosofi och religion förväntas ibland avgöra det verkliga istället för att föverkliga. De förväntas representera en annan verkligare verklighet. Världsbilden blir aningen paranoid. De paranoida är ofta förvirrade av den där omvärlden eller också vet de precis hur den är. Den som använder ordet verklighet ofta är med stor säkerhet paranoid. Skeptisk eller tvärsäker. Den vill inte riktigt delta, den vill gärna sätta sig över.
Påståenden om den där världen någon annanstans krockar aldrig med stenar, duvor eller andra påståenden. Inga konflikter. Conflictus är latin och betyder kollision. Här bör vi undvika
att reducera konflikt till negation, motsättning, opposition eller frontalkrock. Varför köra rakt in i varandra? Konflikt är mer gripa in, intervention, knuffa/s undan, ta plats.
Ett språk, en filosofi, en andlighet, en gud som inte knuffas, inte tar plats, som inte är rumslig eller materiell blir över-naturlig. Och därmed spekulativ. Specula är latin och betyder utsiktstorn. Däruppe i tornet avfärdas andra påståenden som ovetenskapliga, obevisade, mysticism, postmoderna, positivistiska, ologiska, okristna, villolära, västerländska eller något annat lägre.
Uppe i tornet får vi ingen dans, inga krockar, inga synkoper. Vare sig resonans eller dissonans hörs däruppe.
Att sätta klarheten och seendet över motstånd, vibrationer, dans, samtal, lyssnande och andra materialiseringar kommer från platonism och gnosticism. Klarseendet har sedan dess skapat märkliga motsägelser. Medvetande ses som ickemateriellt och högre än det materiella. Eller den skenbara motsägelsen när realism hävdar verkligheten där utanför. Vilket blir att återskapa den karikatyr man polemiserar mot: att man bara skulle ha tillgång till den subjektiva upplevelsen eller bara till språket. Vetenskap blir i vilket fall visshet. Världen ses som utanför människan. Beroende eller oberoende människan. Världen blir yttervärld till tankar och språk. Mysticism blir därmed förutsättning för vetenskap. Världen blir tudelad.
Ande, gud, kultur, språk, filosofi, vetenskap eller civilisation skulle lida brist på natur och materialitet och blir därmed övernaturliga, alternativt onaturliga. Men på något sätt ger det ickematerialiserade ändå liv till den livlösa materian. Materian ses annars som död, eller enbart som objekt. Liv blir något som tillförs den döda materian.
Att istället för att höja upp seendet, insikten till spekulationens torn kan vi klättra ner till jämlik kroppslighet. Samtal möter motstånd. Inte bara med andra samtal utan med andra materialiseringar. Samtal är materialisering och intensifiering. Samtal kan hamna i resonans med espresso, värk i lederna, duvor på torget och med krig långt bort.
Vi förlorar mycket om vi sätter upp vetenskapen, guden, matematiken, religionen, språket, kausaliteten, mekanisk determinism, realismen eller makten ensam uppe i ett spekulativt torn. Dansa med eller mot. Knuffas och känn skakningarna. Oförutsägbara saker kommer att hända. Låt stenar, vampyrer och filosofer tala. Värna jämlikheten. Lyssna. Du kommer inte i förväg veta vem som viker undan, vad som sätter fart. Det har aldrig funnits en ordning, ingen plan, ingen övergripande princip. Vi kan inte reducera allt till individer, individuella objekt, information, relationer, processer eller flöden. Det finns inget enkelt påstående som avgör eller förklarar alla möten och krockar. Därför är du bjuden att dansa med. Dansa något annat. Eller sätt dig ner och vila lite.
Per Herngren
version 0.1
Referens Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005. Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009. Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993. Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.
Den franske filosofen Deleuzes kritik mot passionen är att dess lidelse skapar en brist: Passionen vill något annat än det den gör. Passionen skapar saknad. Politiskt och personligt hindrar den därmed skapandet av det vi vill. Lidandet, lidelsen ersätter då levandet av det liv vi vill leva.
Men det finns en annan passion. Det är när lidelsen, lidandet uppstår ur att vi vill mer än det vi kan. När vi kämpar men misslyckas, när vi kämpar men hindras eller fängslas. Denna passion är i blivande. Mål och medel är ett. Det uppstår dock ett glapp mellan att utföra och att helt och hållet genomföra. Den passion som verkar i det glappet drar sig ur Deleuzes kritik. En sådan lidelse är politiskt produktiv.
Per Herngren
2011-06-08, version 0.1 I maj 2011 föreläste Judith Butler på Södra Teatern, Stockholm, ”om rätten att ha rättigheter. Hon menade att den är performativ, den uppkommer i samma ögonblick som en pluralitet av människor framträder tillsammans för att göra anspråk på en rätt”[1]. Performativ utvecklades av John Langshaw Austin i sin berömda föreläsning från 1955 om hur man gör och genomför saker med ord[2].
Performativ handling är när tal når sitt mål genom att utsägas. Handlingen genomförs genom att uttalas. Exempelvis är en vigsel, man blir vigd genom en vigselakt där ord uttalas enligt vissa regler.
Judith Butler utvecklar sin teori om politiskt handlandet där målet utförs direkt genom performativa handlingar i flera av sina texter; mest i sin Excitable Speech A Politics of the Performative[3] från 1997.
Om jag läser Butler på ett rimligt sätt behöver en kamp göra anspråk på rättigheter för att de ska uppkomma. Det räcker då inte att kräva rättigheter av någon regering för att de ska uppkomma. Krävandet är en performativ handling där man pekar ut någon annan som regerande. Det renodlade kravet blir då ett icke-uppkommande av rättigheter: ett performativt avsättande av sitt anspråk. Det renodlade kravet eller protesten blir då ett avsättande av anspråket som regerande och faktiskt gällande.
Genom att istället göra anspråk så får rättigheterna liv, de uppkommer, eller snarare återuppkommer. Anspråket pekar på något som redan finns. Anspråket bygger sitt anspråk bland annat på själva anspråket. Anspråket är därmed självskapande.
Det blir då inte stater eller FN som skapar rättigheter. Det performativa regerandet utförs i själva kampen. Kampen som gör anspråk på rättigheter börjar också omedelbart utföra dessa rättigheter.
Det behöver inte innebära att rättigheterna är helt genomförda. Rättigheter kan givetvis uppkomma utan att vara helt genomförda. Rättigheter handlar inte bara om anspråk och performativa handlingar, de handlar också om ris och takbjälkar. Något kan också utföras på ett ställe utan att vara genomfört på andra ställen. Rättigheter behöver översättas till olika organisationer och sammanhang. Det performativa behöver inte heller vara perfekt för att vara utfört. Det kan alltid utföras igen, och bättre nästa gång. Det är just detta ’igen’ som kännetecknar performativa handlingar.
Alla möjliga organisationer som skolor, stater, domstolar, föreningar, motståndsgrupper kan återskapa rättigheterna genom att satsa resurser, skapa administrativa principer för sitt agerande. Rättigheter blir därmed inte något som uppkommer centralt. Rättigheter är snarare något som performativt smittar genom att det imiteras, återskapas. Det kan därmed tränga undan och skapa utrymme för rättigheter, eller till och med börja ersätta andra praktiker. Displace är ett engelskt ord som betyder både tränga undan och ersätta. Performativa handlingar är att genomföra genom att uttala. Det överlappar Gandhis föreställning om ickevåld där målet börjar genomföras genom att utföras. Det har jag i tidigare artiklar kallat för ickevåldets rekursivitet, mål och medel blir ett, målet finns i medlet, medlet genomför målet genom att utföras. Performativa talhandlingar är alltid rekursiva. Butlers och Austins performativa handlingar behöver därmed bli en avgörande del av en rekursiv teori om ickevåld och motstånd. Motstånd mot krig, förtryck och imperialism riskerar att bekräfta och förstärka det man bekämpar. Ickevåld förstärker ibland etniskt särskiljande istället för att undergräva den. I denna fristående artikel om Judith Butlers teori om ickevåld tar jag upp hennes kritik mot mångfalds- och erkännandepolitik. Hennes kritik och hennes förslag på lösningar är användbara för ickevåldsmotstånd och annan politisk kamp. De senaste decennierna har det blivit vanligare att ickevåldsgrupper ingriper direkt i förtryck och krig. Sedan åttiotalet har Internationella Fredsbrigaderna skickat ickevåldslivvakter till bland annat Columbia, Sri Lanka, Guatemala och El Salvadore. International Solidarity Movement har skickat internationella fredsövervakare till Palestina. Till Palestina och Israel har även Sveriges Kristna Råd skickat följeslagare som är tillsammans med människor och grupper som hotas av våld. Flera av skeppen från Ship to Gaza har valt ickevåld när de kombinerat brytandet av blockaden mot Gaza med att ge förnödenheter. Kristna Freds har skickat fredsobservatörer till Mexiko och Guatemala. Peace Makers Team etablerar sig i Kurdistan, Irak och andra platser där det är krig eller förtryck för att gå emellan och hindra våld. I alla dessa olika former av ingripanden riskerar ickevåldet att förstärka etnisk särskiljning. Ickevåld kan bli del av krigspropagandan. Exempel är då ickevåldsgrupper pratar om ’den andra sidan’ eller ’båda sidor’. Som om det bara skulle finnas två sidor! Reducering till ’båda sidor’ är ett effektivt sätt att dölja alla andra sidor, som barn, skolelever, pensionärer, fackförbund, och myllret av politiska grupper och organisationer som kämpar för befrielse. Mångkulturalism producerar särskillnad genom identitetJudith Butler kritiserar mångkulturalismen för att peka ut en kultur eller ett folk som subjekt. Mångkulturalismen föreställer sig att det skulle vara möjligt att ’judarna’ och ’palestinierna’ kan vara i krig med varandra. Folk eller kulturer pekas ut som aktörer eller ’parter’ som skulle kunna agera i konflikt med varandra.
Mångkulturalismens lösning på dessa konflikter är att kulturer lever sida vid sida i tolerans och respekt för varandra.
Mångkulturalismen skapar kulturmöten. Kulturer anses kunna möta varandra på ett respektfullt sätt. Under kulturmöten kan olika kulturer visas upp. En kultur skulle då kunna bli en respektfull åskådare till en annan kultur. Att sitta på sin plats och åskåda ses däremot inte som en kultur.
Genom föreställningen om identitet tenderar mångkulturalistisk kritik mot nationalism och rasism att reproducera kulturell avskildhet: Likhet inom en kultur ger skillnader mellan kulturer. Ickevåldsteam som åker till områden med krig eller förtryck riskerar precis som mångkulturalismen att fösa ihop människor, grupper, landområden med kultur. Den görs därmed till enheter som särskiljs från ’andra kulturer’.
Fredsobservatörer och ickevåldsingripare riskerar att dras in i en jargong där de i sitt arbete förespråkar försoning mellan kulturer, och en fredlig mångfald av olika kulturer.
Erkännande och mångkulturalism stämplar människorButler visar hur en politik som kämpar för erkännande samtidigt skapar åtskillnad mellan människor genom att ge dem kännetecken och attribut. Det blir därmed möjligt att paketera ihop människor i en kultur. Judith Butler skriver: ”Om mångkulturalismens termer och erkännandets politik kräver antingen att subjektet reduceras till ett enstaka, definierande attribut, eller att ett multipelt bestämt subjekt konstrueras, då är jag inte så säker på att vi har börjat ta itu med den utmaning mot kulturell metafysik … som genomkorsar och animerar flera dynamiska bestämmanden samtidigt.”[1]
Kultur som box eller containerI mångkulturalismen kan man prata om kultur som singularis eller pluralis. Kultur föreställs i mångkulturalism som en box eller en container som kan innehålla människor. Dessa människor blir därmed fångar i sin egen kultur. När folk flyttar anses de bära med sig sin egen kultur. Kultur blir då en mobil bubbla runt dessa människor. Föreställningen om kultur-boxar kallas i sociologin ibland för container-teorier. Contain betyder ju innehålla. En kultur skulle då kunna innehålla människor. Utifrån container-föreställningar uppfattas människor alltså leva inom en kultur. Därmed skulle man kunna säga att människors kommer från en kultur. Och de skulle kunna hamna i en kultur som är främmande för dem. Kulturalism och nationalism tänker sig virtuella boxar som står på ett väldiga landområden. Dessa virtuella kulturboxar kan innehålla människor. Mångkulturalismen tänker sig istället virtuella boxar som kan innehålla människor utan att vara låsta vid ett landområde.
Även i mångkulturalismen kan man alltså vara instängd i en kultur. Därmed kan enskilda samtidigt vara instängda i sin egen kultur men ändå leva blandat med andra kulturer. Mångkulturalismen kan även tänka sig att man kan ta sig in i en annan kultur. Att ta sig in i en annan kultur blir då en lång och svår utbrytnings- och inbrytningsprocess.
När aktivister precis som militär och journalister talar om kultur och folk som väldiga boxar blir det möjligt att peka ut dessa boxar som subjekt och objekt, angripare och offer.
Ifall fredsobservatörer, följeslagare och ickevåldslivvakter pratar om ’palestinierna’, ’judarna’ eller ’kurderna’ som aktörer som är i konflikt med någon annan aktör, eller med varandra, hamnar ickevåldet i resonans med krigspropaganda.
Motståndet mot krig hjälper då kriget att peka ut miljontals människor som en enhet. En enhet kan sedan pekas ut som ett subjekt eller ett objekt. Det blir då möjligt att vara i krig med denna enhet.
Om man kan peka ut ’ folk’ och ’ kulturer’ som krigande blir det därmed möjligt att skapa speciella lagar för våld mellan ’folk’. När soldater dödar barn och gamla, kvinnor och män, från ett folk i krig används speciella lagar som man kallar krigslagar. Soldaterna kan då undvika åtal för mord eller dråp. Krig gör ’folk’ och ’kultur’ till enheter för att legitimera kriget. Mångkulturalism kan ofrivilligt hamna i resonans med legitimerandet av krig. Resonans är förstärkning. En tunn gitarrsträng hörs inte mer än ett par meter. Men med en resonanslåda kan strängen höras i en stor sal. Mångkulturalism tenderar att genom resonans förstärka krig och etnisk separatism.
Enade blir vi svaga Om man inte ser kultur och inte heller folk som väldiga enheter, boxar, containrar går det inte att se dem som subjekt. Då blir det inte längre relevant att försöka göra dem förenliga med varandra. Visserligen är det vanligt att organisationer, ex stater, åberopar religion, folk, kultur eller identitet när de utövar krig och förtryck. Men inga folk och inga kulturer krigar. Det är organisationer som krigar. Att säga att ett folk krigar med ett annat folk är krigspropaganda. Organisationer, som stater, militär och gerilla, hävdar hegemoniskt att de representerar en kultur eller ett folk. Staten eller rebellerna eller gerillagruppen tränger därmed undan folket och blir folket. Detta kallas hegemoni: delen representerar helheten. Liknande hegemoniska operationer görs när olika aktionsgrupper börjar representera klass, kön, civilsamhället eller fredsrörelsen. Med Judith Butlers ickevåld kan motstånd bygga på samarbete och kopplingar istället för enhet eller totalitet. Judith Butler utvecklar en sårbarhetsontologi. Vi är sårbara, vi behöver varandra, vi kan inte bli hela, vi kan inte bli fullkomliga i oss själva, vi är hjälplösa utan varandra. Ingen motståndsgrupp eller politisk organisation är tillräcklig i sig själv. Varje motståndsgrupp behöver därför samarbeta. Genom att samarbeta i koalitioner fortsätter motståndet att mångfaldiga olikheter och konflikter. Skillnader som skapar skillnader möjliggör ständigt nya sätt att samarbeta. Vi får därmed lämna föreställningen om att enade är vi starka. Ett kraftfullt motstånd behöver, enligt Butler, inte enhet utan olikheter och meningsskiljaktigheter. ”I den meningen är ’koalitioner’ inte nödvändigtvis baserade på subjektspositioner, eller på att skillnader mellan subjektspositioner görs förenliga; i själva verket kan de vara baserade på provisoriskt överlappade mål där det kan finnas – och kanske också måste finns – aktiva meningsskiljaktigheter kring vilka dessa mål bör vara och hur man bäst uppnår dem.”[2]
Koalitioner bryter upp mångkulturalismJudith Butler menar att koalitioner av ickevåldsgrupper, solidaritetsgrupper, befrielserörelser, feminister och andra har möjlighet att överskrida åtskillnad och identitet. I koalitioner blir det allt svårare att skilja feministerna från ickevåldsaktivisterna, solidaritetsgrupperna från befrielserörelserna.
Givetvis kan även samarbete i koalitioner fastna i mångkulturell åtskillnad. Koalitionen kan stelna i mångfald istället för mångfaldigande. Koalitioner kan användas för att visa upp ’andra kulturer’. Vi görs då till åskådare av ’andra kulturer’ istället för att bli del av varandra, bli samarbetspartners.
Även koalitioner riskerar att utesluta människor som inte passar in i en identitet ’Kurdisk nationalism’, ’queer’, ’feminism’, vänster, klass kan inte bli totala. Men de kan agera som om de vore identiteter. Koalitioner behöver därför aktivt värja sig från att reproducera föreställningar om skilda identiteter och enheter.
Koalitioner har många möjligheter att bryta upp identiteter. Genom att koppla ihop sig i koalitioner bejakar man att man behöver varandra för att bekämpa förtryck och våld. Koalitioner bryter då upp särdelning mellan vänster, fred, feminism, kurdisk, arabisk och olika nationalistiska befrielsekamper.
Koalitioner bygger på motstånd - inte identitetIstället för att bygga på identitet bör koalitioner, enligt Judith Butler, bygga på motstånd mot orättvisor, förtryck och våld. ”När sådana nätverk bildar basen för politiska koalitioner, är de inte förenade så mycket av saker som rör ’identitet’ eller allmänt accepterade termer för erkännande som av former av politiska motstånd mot viss statlig och annan reglerande policy som åstadkommer uteslutningar, abjektioner, delvis eller fullståndigt suspenderat medborgarskap, underordning, förnedring och liknande.”[3]
Motståndskoalitioner överskrider enfrågeaktioner genom att koppla ihop och koppla om. Jag föreslår därför att koalitioner blir holografiska.
Hologram fungerar inte som en hel helhet. I ett hologram visar delen helheten. Täcker du för halva bilden så ser du ändå helheten. Holografiskt motstånd är därmed aldrig enfrågerörelser. Å andra sidan kan de inte heller bli totaliteter, de kan inte styras eller kontrolleras från någon central punkt.
Hos holografiska koalitioner visar varje enskild del upp en möjlig befrielse. Holografiska koalitioner lever befrielsen. Inte som en helhet utan i varje del. Delen lever helheten. Befrielsen kan därmed mångfaldigas. Den kan imiteras. Befrielse blir mer som smitta än som en befriad enhet. Judith Butlers ickevåld visar på möjligheter. Vi behöver inte vänta på den stora revolutionen, eller den framtida befrielsen. Kultur och ickevåld är praktiker som har möjlighet att slå sig ihop och fungera tillsammans. Kultur och ickevåld är då snarare svärmar och stim än väldiga dinosaurier. När vi i våra praktiker erkänner att vi behöver varandra, just för att vi är olika, just för att vi är oense, just för att vi inte har hela svaret och just för att vi är hjälplösa utan varandra, det är förstå då vi bygger ett kraftfullt motstånd.
Producera skillnader istället för identitetLåt oss sammanfatta Judith Butlers kritik. Mångkulturalism och erkännandepolitik producerar skillnader genom att producera likhet. ’Vår kultur’ förutsätts bygga på likhet och är därför annorlunda andra kulturer. ’Andra kulturer’ ses som annorlunda ’vår kultur’. En ’annan kultur’ blir lik sig själv och den blir därmed annorlunda vår.
De andra ska respekteras som annorlunda.
Förutom att göra kultur och folk till enheter gör mångfaldspolitik och erkännandepolitik även kön, sexualitet och klass till olika enheter.
Butler visar att mångkulturalismen förutsätter att man tillhör en viss kultur eller en viss identitet. ”Subjekten som presumeras av de liberala och mångkulturella … betecknas tillhöriga vissa … kulturella identiteter, och … bestämda av kategorier som etnicitet, klass, ras, religion, sexualitet och genus.”[4]
En politik av ickevåld och sårbarhet visar att vi inte är hela i oss själva. Vi behöver varandra.
Pressmeddelande 19 april 2011 Kurdiskt förlag publicerar bok av Per Herngren 2011
Lär ut civil olydnad i södra Kurdistan och norra Irak över påsk
Per Herngren åker till södra Kurdistan, vars område också är ockuperat av Irak, över påsk (20-25 april) för att lära ut civil olydnad till bl a ledamöter av parlamentet, demokratiaktivister och en polichef. Ett förlag i Kurdistan publicerar en av Per Herngrens böcker på kurdiska. Och i samband med detta har en tidning bjudit in honom till Kurdistan för att hålla träning och föredrag om civil olydnad och ickevåld. I ett område där han ska hålla ickevåldsträning har flera kurdiska demonstranter blivit dödade av militären under våren 2011.
Per är aktiv i plogbillsrörelsen och har deltagit i två plogbillsaktioner (avrustning av vapen med hammare) vid vapenföretag som tillverkat vapen för krig i Irak. Han har även suttit fängslad för detta.
Siawash Goudarzis (översättare svenska-kurdiska samt tolk under resan) mobil Sverige 0768354598
Pers mobil i Sverige 0708877211
Pers mobil i Irak 009647503680138 Ickevåldsrörelsen har inte lika många verktyg för att upptäcka åldersism (diskriminering på grund av ålder) i den egna rörelsen som att upptäcka rasism eller sexism. Det är därför intressant och användbart att läsa Arne Nilssons personliga artikel om åldersism bland internationella ickevåldsaktivister på Västbanken, Palestina. Han tar upp konkreta maktmedel för åldersism som användes av aktivisterna. Läs Arnes artikeln. Arne Nilsson arbetar med queerforskning. Bland annar har han forskat om manligt homoliv kring mitten av 1900-talet i Göteborg och på de svenska amerikabåtarna. På inspelningen föreläser Per Herngren om erfarenheter och misstag när olika grupper använder innovativa mötesfunktioner från feminism och ickevåld. Mötesunderlättare, stämningsunderlättare, maktingripare och tidsunderlättare används ofta omtänksamt och effektivt, men han visar också hur funktionerna alltför ofta används destruktivt och hindrande istället för att underlätta demokratin och omsorgen om varandra.
(1 mars 2011 Jämshögs Folkhögskola, 7 min 30s)
Lyssna på föredraget om mötesfunktioner
Gå kurs i mötestekniker: Ifall du inte själv är van vid dessa mötestekniker är du välkommen på en kurs 14-15 april.
Lyssna på andra program på Billradion (poddradio) Förra artikeln i den här serien om Judith Butlers ickevåld tar upp hur prekaritet, bekymmer, gör att vi behöver varandra. Ömsesidig hjälp och att vara social är en förutsättning för att kunna leva. Denna fristående artikel visar att prekaritet gör att även folkliga rörelser och organisationer behöver varandra. Judith Butler menar att motstånd och folkliga rörelser behöver skapa skillnader snarare än identitet. Organisationer som arbetar för solidaritet, feminism, rättvisa, politisk förändring behöver samarbeta i allianser. Att organisera sig autonomt skulle vara en återvändsgränd. Kritiken mot individualism blir ibland alltför individualistisk. Judith Butler kritiserar dessutom organisationers individualism. Även politiska rörelser och motståndsgrupper är beroende av samarbete och ömsesidig hjälp.
Butler skriver: ”Prekaritet skär tvärs över såväl identitetskategorier som mångkulturella kartor, och bildar sålunda grunden för … allians … mot statligt våld och dess förmåga att skapa, exploatera och distribuera prekaritet för ändamålen profit och territoriellt försvar. En sådan allians skulle inte kräva enighet i alla frågor om begär eller övertygelse eller självidentifikation. Det skulle bli en rörelse som ger skydd åt vissa slags pågående motsättningar mellan deltagarna och värdesätter sådana fortgående och animerande skiljaktigheter som tecknet på och substansen i en radikalt demokratisk politik.”[1]
Motståndsgrupper och politiska organisationer kan inte vara sig själva nog. De behöver alltid gå in i allianser och koalitioner med andra grupper.
Allianser istället för identitetspolitikIstället för en kamp som bygger på enhet och identitetspolitik föreslår Judith Butler allianser och koalitioner mellan grupper som producerar skillnader snarare än identitet.
Judith Butler menar att därför ”bör inriktningen vara mindre på identitespolitik, eller de slags intressen och övertygelser som formulerats med identitesanspråk som grund, och mer på prekaritet och dess differentiella distribution, i förhoppning att nya koalitioner kan bildas”[2].
Det solidaritetsgrupper, vänster, feminister, ickevåldsrörelser har gemensamt är inte identitet utan sårbarhet, osäkerhet, oförutsägbarhet, prekaritet. Att de behöver varandra.
Möjligheten till förändring ligger därför i allianser och koalitioner mellan grupper och organisationer. Prekaritet är det som tvingar fram samarbete därför behöver allianserna också ha prekaritet som avgörande del av alliansen, av hur man organiserar sig, av hur man tar hand om varandra, av hur man kan bli solidariska med varandra. Att erkänna och ta hand om varandras osäkerhet och sårbarhet tvingar fram andra former av organiserande än kamp som bygger på styrka och enhet.
Bejakande av prekaritet förändrar vårt organiserande på åtminstone två sätt. För det första behöver allianser alltid organisera och kämpa utifrån sårbarhet och osäkerhet. För det andra behöver allianserna organisera hur man fördelar de resurser som hanterar eller tryggar den osäkerhet människor lever under.
Allianser istället för autonomt självorganiserandePrekaritet blir hos Judith Butler en kritik mot föreställningar om autonoma subjekt. Kollektiva subjekt: klasser, kvinnor, undertryckta folk eller sociala rörelser, har i kritiska teorier ibland setts som förutsättning för radikala politiska förändringar.
Ofta har synliggörandet av revolutionära eller progressiva subjekt ställts gentemot ödesbestämd determinism, strukturalism eller mekanisk materialism vilka skulle bortse från aktörer och subjekt.
Genom prekaritet blir det dock möjligt för Butler att välja en tredje väg: ”(K)oalitionen i sig kräver ett omprövande av subjektet som en dynamisk samling sociala relationer. Mobiliserande allianser formas inte nödvändigtvis mellan etablerade och erkännbara subjekt, och de är inte heller beroende av en förhandling mellan identitära anspråk. Istället kan de mycket väl komma att sättas igång av kritik mot godtyckligt våld, kringskärandet av den offentliga sfären, … samt instrumentaliseringen av rättighetsanspråk”[3].
Subjektet blir därmed inte en ensam politisk aktör eller grupp som ensam utför en förändring. Det är snarare samarbetet och våra relationer (inklusive djur, natur) som är subjektet, det som bygger samhällen och förändring. Subjektet är inte enhet: ”där ’subjektet’ inte är så mycket en separat substans som en aktiv och transitiv uppsättning ömsesidiga förhållanden.”[4]
Det skulle därmed bli missvisande att förstå allianser som nya enheter. Det handlar inte om den ena eller andra samarbetsorganisationen eller om just den gemensamma kampanjen. Judith Butler talar om det ständiga sökandet efter samarbete med andra, med de som är olika, med de som inte riktigt passar in, med de som har fel. Snarare än allians som substantiv bör man nog förstå det som verb: samarbete mellan grupper och organisationer snarare än just ett definierat samarbete.
Kamp producerar konflikter och skillnader – inte enhetIstället för en klasskamp eller kvinnokamp som skapar enhet visar Butler att möjligheten till verklig förändring finns i kamp som producerar skillnader och konflikt, alltså även mellan de som kämpar med varandra. ”Tvärtom fortsätter jag, i Laclaus och Mouffes fotspår, att argumentera att antagonism håller alliansen öppen och suspenderar idén om försoning som ett mål. … Det som håller en allians mobil är … det kontinuerliga fokuserandet på de maktformationer som överskrider den strikta definitionen av identitet tillämpad på dem som är inkluderade i alliansen.”[5]
Konflikt och antagonism kan därmed bli kreativt. Det hindrar motståndet från att kollapsa in i enhet, identitet och autonomt självorganiserande. Det är inte rätt ideologi eller rättfärdigt leverne som gör en organisation radikal utan snarare fel ideologi och orättfärdigt leverne.
Kamp för rättvis fördelning av resurser och politisk förändring innebär alltid samarbete med dem som har fel, med dem som inte är så ’upplysta som en själv’. Krav på ett upplyst medvetande skulle göra både motstånd och socialt liv tillsammans omöjligt.
”(S)ekulariserade eliters försök att exkludera religion från den offentliga sfären kan ha sitt ursprung i vissa klassprivilegier och en blindhet inför det faktum att religiösa nätverk ofta ger det stöd som sårbara befolkningar med nödvändighet är beroende av.”[6]
För att sammanfatta: Prekaritet skapar förutsättningarna för hur vi organiserar och kämpar. Sårbarhet och osäkerhet avgör metoderna för hur vi organiserar tillsammans, men även hur vi gör motstånd mot våld och förtryck, samt hur vi organiserar våra samhällen så resurserna för att hantera livets prekaritet fördelas jämlikt mellan oss. I denna fristående artikel om Judith Butlers teori om ickevåld försöker jag förklara ordet prekaritet, bekymmersamhet. Det är skillnad mellan hur Butler använder prekaritet som förutsättning för motstånd och för liv överhuvudtaget; och hur prekaritet ibland används i klassanalyser av marxister, autonoma och anarkister. De behöver inte motsäga varandra, men Butler använder prekaritet i en vidare bemärkelse vilket inte kan reduceras enbart till kapitalism eller klass.
I nästa artikel tar jag upp hur Butlers prekaritet tvingar identitetspolitik över i en osäkerhetspolitik som producerar skillnader, inte identitet. Enhet i kampen och autonomt självorganiserande ersätts av allianser. Butler visar på nödvändigheten av samarbete som bejakar och producerar konflikter och olikheter.
Hmm, men först en diskussion om själva ordet.
Prekär betyder bekymmersam, vansklig, ömtålig. Prekaritet och prekär kommer från det latinska precarius: ”som vinns genom böner”. Även om jag inte hittat något ställe där Judith Butler själv tar upp ordets etymologi menar jag att den blir viktig för hur hon använder begreppet i sin teori om ickevåld.
Livets bekymmersamhet kan leda till elände, men det kan också tvinga oss till ömsesidigt stöd. Till av vi bekymrar oss om varandra. Istället för att ensam klara sig genom svåra bekymmer finns möjligheten att be om hjälp och att hjälpa andra.
Butler visar hur prekaritet gör socialitet nödvändigt. Hushåll, samhällen och organisationer skulle inte behövas om inte prekaritet fanns. Prekaritet som sårbarhet blir därmed också nödvändigt för motstånd, både som medel och som mål.
Civil olydnad och ickevåld kan ses som handgriplig solidarisk intervention. Men interventionen löser inte problemen. Det är inte nog. Civil olydnad måste därför också förstås som en bön om hjälp. Ickevåld och civil olydnad förstärker genom sårbara interventioner i våld och förtryck de förtrycktas rop efter solidaritet.
Detta behöver inte förstås som att motståndsgruppen representerar de förtryckta. Det kan läsas som resonans: resonans som ömsesidig förstärkning. Förtrycktas kamp och solidariskt motstånd kan hamna i resonans med varandra. De förstärker i så fall varandra. Detta sker inte alltid jämlikt. Maktproblem kan givetvis uppstå. Representation av det förtryckta blir då en bland flera möjliga maktproblem som motståndet kan hamna i.
Butlers poäng med prekaritet som del av ickevåld är dock här att en kamp av sårbarhet och osäkerhet också kan producera ökad sårbarhet som gör socialitet möjligt.
Prekaritet i senkapitalismenPrekaritet är inte bara nödvändigt för att skapa socialitet och samhällen, prekaritet kan fördelas orättvist och leda till ökat elände för vissa. Prekaritet kan öka på destruktiva sätt genom krig eller genom imperiers agerande runt om i världen.
Prekaritet har diskuterats av autonoma, marxister och anarkister utifrån ökningen av otrygghet och osäkerhet i lönearbetet under senkapitalismen. Arbetsrätten försämras. Skyddsnätet vid arbetslöshet försämras. Exempel är försämringar i a-kassan. Eller exploateringen av kvinnor och barn i viss låglöneproduktion där arbetarna slits ut snabbt och förväntas lämna jobbet efter några år.
Prekariatet används ibland om de som står utan arbete eller utan ett skyddsnät. Prekariatet kan då ses som en underklass, antingen under arbetaklassen eller som en del av arbetarklassen.
En kritik mot att koppla prekaritet enbart till klass skulle vara att den i så fall missar prekaritet som inte enbart kan förklaras genom kapitalism, klass eller arbetsförhållanden. Det finns flera exempel som inte enkelt kan reduceras till klassrelationer: prekaritet för hbtq-personer runt om i världen där lagen hotar snarare än skyddar, för de som flyr förtryck och krig, för kvinnor som utsätts för våld från familj.
Romantisering och fetischering av prekaritetI vänsterdiskussioner om prekaritet har jag hittat[1] en intressant självkritik kring hur ’den nya vänstern’ ibland använder prekaritet. Prekariatet, de utan skyddsnät, har pekats ut som den nya revolutionära klassen. Flera är dock kritiska till att romantisera ett liv i marginalen, att leva utan skyddsnät. Detta är inte bara en kritik mot bohemer och hippies utan mot autonoma och anarkister när de fetischiserar ett liv ”utanför”. Fetischering av utanförskap är då man utvinner kraft, ett högre sinnestillstånd eller speciella insikter, i fattigdom och utanförskap.
Denna kritik är viktig även för ickevåld. Flera ickevåldsrörelser har som praxis att leva i sårbarhet med människor i marginalen, att leva i kollektiv utan privat egendom, att själv sitta i fängelse för civil olydnad, att flytta till områden där fattiga lever, samt att leva och verka i krigsområden. När dessa olika praxis av sårbarhet med tiden hamnar i resonans med varandra uppstår ickevåldssamhällen.
Den politiska och solidariska förändringskraften i dessa intensifieringar av sårbarhet kommer inte genom den utvinner revolutionär kraft ur utanförskap och elände. Tvärtom, det är genom att sårbarheten i ickevåld har möjlighet att skapa hållbarare och kraftfullare former av samarbete och solidaritet som den kan tränga undan förtryck och våld.
Samtidigt frestas även ickevåldsaktivister att romantisera och fetischera fattigdom och marginalitet. Det behöver inte alltid vara ickevåldsaktivisterna själva som romantiserar, det kan vara tidningsartiklar, och fetischeringen kan frammanas under föredrag och seminarier när ickevåldsaktivister bjuds in efter att de suttit i fängelse eller handgripligt intervenerat i en krigszon.
Judith Butler visar hur prekaritet är en nödvändig del av politisk förändring. Hennes teori om ickevåld och sårbart motstånd hjälper oss att undvika romantisering och fetischering av prekaritet.
Prekaritet nödvändig del av motståndNär Judith Butler kopplar prekaritet till ickevåld använder hon det lite annorlunda än autonoma och marxister. Prekaritet handlar inte främst om arbetslivet, eller om senkapitalismens produktion av otrygghet och elände.
Judith Butler kopplar prekaritet till sin sociala ontologi om hur sårbarhet och osäkerhet förutsätter att vi samarbetar och blir sociala och politiska varelser.
Ömtålighet och bekymmersamhet är en del av livet, en del av att överleva. Det går inte att få kontroll. Säkerhet är ouppnåeligt. Prekaritet är oförutsägbarhet och osäkerhet. Det är denna sårbarhet alla människor och allt liv har gemensamt i alla tider.
Säkerhet och osårbarhet ökar våldetIfall man försöker göra det omöjliga, ifall man försöker fly prekaritet, ifall man försöker nå säkerheten, produceras dynamiker av kontroll, härskande och våld, vilket därmed ökar prekariteten för andra. Exempel på metoder som ska öka säkerheten och minska den egna prekariteten är koncentration av rikedom och krig. Judith Butler menar att det omöjliga projektet att tvinga fram säkerhet, säkra stater eller säkra områden, ökar prekariteten hos andra. Försök till osårbarhet och säkerhet producerar krigsoffer, flyktingar, våld mot kvinnor, våld mot barn, rättslöshet, gangstervälde, vapenhandel, samt orättvisa skillnader mellan rika och fattiga. Stärka sårbarhet och osäkerhetTill synes paradoxalt ökar ickevåldmotstånd sårbarheten och osäkerheten; samtidigt som den därigenom stärker solidaritet och omsorg. Genom att öka sårbarheten får samhällen möjlighet att bli starkare och tryggare.
Prekaritet gör oss beroende av varandra, av varandras omsorg och solidaritet. Prekaritet är en del av det som skapar sociala relationer, hushåll, samhällen och organisationer. Prekaritet och omsorg, inte säkerhet och kontroll, är det som gör det möjligt att leva och verka tillsammans. Vi lever inte själva, vi lever genom varandra.
Civil olydnad är inte undantagSolidariska interventioner då samarbete inte fungerar, när våld och förtryck uppstår, är nödvändiga delar av att leva tillsammans. Prekaritet gör det alltså nödvändigt med handgripliga interventioner. Direkta interventioner, som civil olydnad, är därmed inte ett undantagstillstånd vid extremt förtryck eller när ’makten’ flippat ut. Ickevåld som sårbara interventioner är nödvändigt i alla relationer. Ickevåld omöjliggör därmed en absolut uppdelning i vi och dom, förtryckta och förtryckare.
Ickevåld är både mål och medel. Sårbarhet och osäkerhet används för att stärka den sårbarhet och osäkerhet som gör omsorg och solidaritet möjligt, det som gör sociala relationer och samhällen möjliga.
Mekaniska eller linjära föreställningar om politisk förändring söker politiska metoder som ger säkra resultat. En mekanisk föreställning om motstånd och förändring behöver inte vara naiv. Man kan tänka sig att det finns mängder med hinder. Men ifall dessa hinder börjar övervinnas ger metoden resultat. Mekaniska föreställningar söker förutsägbarhet.
Bland ’aktivister’ i Europa och USA urskiljer jag åtminstone två vanliga typer av mekaniska föreställningar kring politisk förändring. Den ena skiljer på medel och mål. Där tänker man sig att kraften i aktionen påverkar opinion och regering. Den andra för istället ihop mål och medel: mål och medel blir ett. Målet uppnås genom ett recept eller en handling som löser problemet.
Sådana recept kan dock bara lösa det politiska problemet när tillräckligt många följer det. När tillräckligt många lever klimatneutralt är det problemet löst. Ifall alla blir veganer är djurförtryck borta. När tillräckligt många lever enkelt löses problemet med överkonsumtion. Ifall folk är snälla mot varandra slipper vi mobbning. Ifall män och kvinnor lever jämlikt tillsammans så blir det jämlikt. I grupper som tänker sig politisk förändring så används renlevnadsregler eller principer som man ska följa.
Här tänker man sig att generella lösningar, såsom livsstil, aktioner och handlingar, kan aggregeras till en global lösning. Ibland är lösningen individuell, ex individuell renlevnad av något slag, ibland tänker man sig större kollektiva enheter som behöver handla rätt.
Inom ickevåldet finns båda mekaniska föreställningarna. Civil olydnad är ofta tänkt att ge politiskt kraft antingen genom att vara spektakulärt, medialt kraftfullt eller genom att mobilisera en massa som ger tyngd åt de politiska kraven. Här är medel och mål åtskilda.
Ickevåld som individualismDet finns andra mekaniska föreställningar där mål och medel blir ett, och där lösningen istället ligger i att tillräckligt många utför lösningen, eller alternativt vägrar utföra det som är fel. Pacifismen tänker sig att krig inte kan genomföras om flertalet vägrar bli soldater och vägrar att betala militärskatt. Mahatma Gandhi och Martin Luther King lanserar en annan mekanisk variant. Istället för antalet deltagare bygger den politiska kraften på aktionernas och deltagarnas renhet. Bara man agerar helt rent, eller gör helt rätt, får vi politisk förändring. Ytterligare en variant ersätter renhet med mod och oräddhet. Tillräckligt stort personligt mod skapar politisk förändring. Den här andra typen av mekanisk föreställning om politisk förändring kan vi kalla för generell eller principiell. Bara man följer en generell princip eller en generell regel är ett problem löst. Det är inte helt tokigt. Det gäller ju faktiskt i många sammanhang. Ifall alla tar av sig skorna i hallen så slipper vi få lera och hundskit i kök och vardagsrum.
Jag argumenterar för att mekaniska (linjära) lösningar där ett visst medel ger säkra resultat främst gäller i enkla sammanhang. När många enkla lösningar verkar på varandra, krockar med varandra, dynamiskt samverkar, då produceras komplexitet och osäkerhet. Osäkerhet är alltså en förutsättning för samhällen, makt, och för motstånd och politisk förändring.
Ickevåld är inte principSom jag visat i tidigare artiklar i den här serien om Judith Butler lanserar hon osäkerhet som ontologisk förutsättning för liv. Vi är i grunden sociala och sårbara. Vi behöver varandra. Osäkerhet blir därmed också förutsättning för politisk förändring. Därmed får vi överge alltför principiella och generella lösningar på hur vi ska agera politiskt.
”Jag tvivlar starkt på att icke-våld kan vara en princip, om vi med princip menar en kraftfull regel som kan tillämpas med samma tillförsikt och på samma sätt i alla upptänkliga situationer. Ifall det finns ett hävdande av icke-våld eller om icke-våld kommer med hävdanden gentemot oss, då tycks det vara en annan sak. Icke-våldet anländer då som ett tilltal eller en appell. Den väsentliga frågan blir då: under vilka omständigheter är vi responsiva gentemot ett sådant hävdande, var gör det möjligt att acceptera hävdandet när det anländer, eller, snarare, vad ombesörjer hävdandets ankomst överhuvudtaget?”[1]
Judith Butlers ickevåld och feminism skapar alltså inte generella principer eller livsstilar, inte heller politiska metoder som ger förutbestämda politiska resultat. Hennes ickevåld och hennes feminism är alltså inga mirakelmedel. De bygger istället på osäkerhet, att vi är sårbara, och att vi behöver varandra för att leva. När hon säger att ickevåld är tilltal och hävdande ska man inte se detta som påverkan som ger resultat. Dynamiken i ickevåld kommer istället från vår respons till varandra, till de förtrycktas krav, vår respons när någon ropar på hjälp. Ickevåld är respons, och ickevåld gör respons möjligt. Jag menar att man kan läsa Judith Butler så att ickevåld faktiskt börjar materialisera lösningar. Ickevåld verkar genom att mål och medel blir ett. Men detta sker dynamiskt, inte mekaniskt. Ickevåld behöver frigöra sig från mekaniska, linjära föreställningar. Kriget bygger på en dröm om säkerhet, ickevåldet är inte ett nytt medel för att bättre än kriget nå denna säkerhet. Ickevåld verkar i och genom komplexa, oförutsägbara former för gemenskap och politik. Genom att stärka osäkerheten och sårbarheten stärker ickevåldet möjligheten till respons. Judith Butler visar att vår sårbarhet inför varandra och vårt beroende av varandra bestämmer förutsättningarna för politisk förändring och hur vi överhuvudtaget kan leva tillsammans. Hon kritiserar föreställningar om politik som en strategisk eller taktisk maktkamp. Jag visar här att hennes kritik också drabbar protester och massaktioner. Detta är den andra i en serie fristående artiklar om Judith Butlers ickevåld och feminism. Även Mahatma Gandhi visar att sårbarhet är en förutsättning för motstånd och för hur samhällen fungerar. Men när protestgrupper i Europa och USA översatte Gandhis ickevåld och civil olydnad reducerades sårbarhet ofta till taktik eller tom ickevåldsretorik. I styrkedemonstrationer genom blockader och massaktioner togs sårbarheten ofta bort helt.
Proteströrelsen sökte i ickevåldet kraft snarare än sårbarhet. Civil olydnad tänktes få tyngd genom föreställningen om massa. Ickevåld kopplades därmed till massrörelse och massaktioner. Civil olydnad förvandlades till ett styrkemedel i en maktkamp med ’makten’. Dynamikerna som uppstår genom att göra sig sårbar inför motståndaren och inför varandra pressades undan från ickevåldet.
Istället för att öka osäkerheten och stärka vårt beroende av varandra sökte proteströrelsen tyngd i massaktionen. Civil olydnad skulle producera (mot)makt, civil olydnad skulle bli mäktigt – det skulle absolut inte öka osäkerheten, inte göra oss mer sårbara inför varandra.
Ickevåld är inte strategiJudith Butlers teori om ickevåld ligger närmare Gandhi än mycket av det ickevåld som utvecklades i väst:
”Osäkerheten är inte effekten av en viss strategi, utan en generaliserad betingelse för vilken strategi som helst.”[1]
Istället för att föreställa sig att ickevåld är ett medel för en framtida politisk förändring visar Judith Butler att ickevåld förändrar direkt, ickevåld är förändring. Denna förändring konstituerar dessutom möjligheten för nya förändringar. Precis som för Gandhi blir därmed mål och medel samma sak, och samtidigt något som går utöver sig själv, något som producerar förutsättningar för nya förändringar.
”Våld och icke-våld är inte bara strategier eller taktiker, utan de formar subjektet och blir dess konstitutiva möjligheter och, således, en pågående kamp.”[2]
Ickevåld är kroppsligt, fysiskt kemisktDen mekaniska, linjära föreställningen hos proteströrelsen tänker sig att massaktioner skapar en opinionskraft som överförs av massmedia för att när den får tillräcklig tyngd till slut påverka regeringen. Protesten vänder sig därmed till regeringen, den utnämner regeringen till subjektet för förändring. Protesten tror sig därmed stå utanför regerandet. Protesten avsätter sig själv som ett regerande. Butler bryter med linjära föreställning om politik och motstånd. Politik kan inte reduceras till orsak-verkan, medel-mål. Ickevåld är därmed inte en linjär påverkanskraft som pekar mot regeringen eller mot makthavarna. Detta ska inte läsas som att Butlers politik bara skulle vara självskapande och introvert. Politik och ickevåld är att relatera sig, det är att ställa krav, att hävda. Ickevåld bygger genom civil olydnad nya sårbara och osäkra relationer. Ickevåld intervenerar i olika maktordningar. En kamp som bara ägnar sig åt sig själv producerar inte förändring. Ickevåld är förändringButler menar att ickevåld materialiserar själva förändringen samtidigt som den ställer krav på ytterligare förändring. Ickevåld är förändring. Och ickevåld är krav på förändring. Jag skulle föreslå, vilket möjligtvis Butler håller med om, att detta sker i just den ordningen. Kraven på förändring kommer inte före förändringen. De politiska kraven materialiseras genom att ickevåld börjar producera politisk förändring.
Ickevåld förändrar inte främst genom massmedier. Ickevåld verkar genom alla sinnen. Detta sker genom lukter, smaker och känsel, och genom bilder och ljudet av röster. Butler skapar alltså en materialism som, jag menar, skiljer sig radikalt från idealistiska föreställningar om politisk påverkan genom demonstrationer, massmedia och opinion.
”Med andra ord sker hävdandet … genom sinnena, vilka delvis är formade genom olika former av media: den sociala organiseringen av ljud och röst, av bild och text, av känsel och lukt. Om den andres hävdande gentemot mig skall kunna nå mig, måste det medieras på något sätt, vilket innebär att själva vår kapacitet att respondera med icke-våld … beror på de ramar som kringskär världen och framträdandets domän.”[3] Ickevåld är alltså kroppslighet och materialitet, förkroppsligande och materialiserande. När Butler använder begreppet ’media’ och ’medieras’ får det en annan betydelse än information eller massmedia.
Respons snarare än politisk påverkanEn fälla vore att förstå ickevåldets materialitet som bara ett nytt effektivare sätt för politisk påverkan. Jag menar att Judith Butlers ickevåld ersätter föreställningen om politisk påverkan med begrepp som respons, materialisering och performativa handlingar (handlingar som faktiskt genomför). Osäkerhet och sårbarhet ska alltså inte förstås som en ny säkerhet. Ickevåld innebär inte att om vi bara gör oss sårbara kan vi bli säkra på politisk förändring. Vår respons till varandra är oförutsägbara och bygger på komplexa omständigheter. När vi hävdar saker genom civil olydnad ska vi alltså inte förstå detta som att vi påverkar motparten, och att regeringen är det egentliga subjektet, den som till slut ska förändra politiken. Med Butlers ickevåld menar jag att vi kan lämna föreställningen om politisk påverkan genom aktioner. För att politisk förändring ska bli begriplig behöver vi överge föreställningar om linjära påverkanskedjor: aktion-massmedia-opinion-regering. Den respons som uppstår mellan oss (mellan makter, ordningar, motståndare, allianser) är mer som resonans, som att dansa med varandra, än en kausal orsak-(på)verkans-kedja. Respons är ömsesidighet, respons är motstånd. Respons är vägran och följsamhet. Vår respons inför varandra är både medel och mål. Om protesten bygger på en mekanisk orsak-verkan föreställning bygger Judith Butler snarare på våra ömsesidiga relationer till varandra, på att vi är sociala varelser. Judith Butler utvecklar i Krigets ramar När är livet sörjbart? en ontologi för människan som bygger på förutsättningarna för ickevåld. Vår sårbarhet inför varandra ska ses som möjlighet inte något som ska övervinnas. Säkerhet är en omöjlighet som med nödvändighet leder till våld och förtryck. Detta är den första i en serie fristående artiklar om Judith Butlers teori om ickevåld.
Det vi har gemensamt som levande varelser är att vi är sårbara, att våra liv är osäkra och att vi därför är beroende av varandra.
Vi är dessutom är beroende av övrig natur, vi är beroende av annan materia och andra ting än våra egna kroppar. Alla dessa relationer är förutsättningen för vår gemensamma överlevnad.
Att själv försöka klara sig själv, att försöka bevara sig själv, att själv överleva, producerar våld och förtryck.
Det vi har gemensamt som människor, vår ontologi, är, enligt Butler, att vi inte kan separeras helt från varandra. Vi kan därmed inte reduceras till enbart individer. Vi kan inte ha ett vara som enskild människa.
Vi kan inte heller separeras från andra ting, från annan natur. Det går alltså inte att dualistiskt skilja helt på människor och ting, eller på människa och natur.
Vi är i grunden sociala, men socialitet kan aldrig reduceras till ren mänsklig socialitet, vi är sociala i/med/genom ting och annat levande. Som människa kan jag alltså inte reduceras till enbart människa. Genom att bryta med dualismer som samhälle-individ, natur-människa, natur-kultur, ande-materia, blir det återigen möjligt att tala om människor och om det sociala utan att ramla in de motsägelser som produceras genom föreställningar om en ren mänsklighet.
När Judith Butler diskuterar människor och socialitet ska man alltså inte läsa det som ren humanism eller ren mänsklig socialitet. Viss kritik av Butler utgår dock från just en sådan läsning av henne. Ett sådant avfärdande av Butler tyder snarare på att kritikerna förutsätter att socialitet och mänsklighet är något rent, något i sig själv.
Inte ens våra ’egna’ kroppar kan ses som helt skilda från varandra och från övrig natur. Vi bär på ett eller två kilo bakterier som vi inte kan klara oss utan. Var och en av oss är samhällen av miljarder varelser, vi är ekologier. Dessutom materialiseras våra kroppar på olika sätt genom ordningar, genom makt och motstånd. Vi kanske smälter in som vita i vita rum, eller framträder som ickevita i vita rum. Eller vi kanske smälter in som män i manliga rum eller framträder som kvinnor i manliga rum. Här lägger sig Judith Butler nära Donna Haraway och cyborgfeminismen.
”Vi måste överväga om kroppen är korrekt definierad som ett begränsat slags väsen. Vad som gör en kropp särskiljd är inte en etablerad morfologi, som om vi kunde identifiera vissa kroppsliga gestalter eller former som paradigmatiskt mänskliga. Jag är i själva verket inte säker på att vi kan identifiera en mänsklig form”[1].
Liv är osäkra – säkerhet döljer livMänniskors liv är osäkerhet och sårbarhet. Detta skapar en grundläggande relation mellan oss av beroende.
”Liv är per definition osäkra: de kan släckas med vilja eller av olyckshändelse … I viss bemärkelse är detta en egenskap hos allt liv, och det finns inget tänkande om liv som inte är osäkert – utom i fantasin förstås, och i militära fantasier i synnerhet.”[2]
Vår sårbarhet och vårt beroende av varandra gör kriget och militärapparaten begriplig som det omöjliga försöket att ta bort osäkerheten. Kriget försöker ta bort osäkerheten för ’en själv’ som grupp, stat eller nation genom att öka osäkerheten för andra. ”Om vi tar livets osäkerhet som utgångspunkt, då finns det inte något liv utan behovet av husrum och mat, inget liv utan beroende av större nätverk av socialitet och arbete, inget liv som höjer sig över skadebarhet och dödlighet. Vi skulle då kunna analysera några av militärmaktens kulturella tillflöden under dessa perioder som försök att maximera osäkerhet för andra”[3].
Statens symbios med kriget bygger därmed på en omöjlig vision om säkerhet vilket i sig återskapar kriget.
”Att bli skyddad från våld av nationalstaten är att vara utsatt för det våld som utövas av nationalstaten, att förlita sig på nationalstaten för skydd från våld är alltså inget annat än att byta ett potentiellt våld mot ett annat.”[4]
Sårbarhet innebär grundläggande jämlikhet med varandraDet finns en grundläggande jämlikhet mellan oss människor som vi delar med annat liv, det är vårt beroende av varandra. Vår jämlikhet bygger alltså inte på en individuell egenskap eller likhet utan på vårt beroende av varandra.
”Det finns inget liv utan de livsbetingelser som på olika sätt bevarar liv, och dessa betingelser är i grunden sociala, de skapar inte den separata ontologin om personen, utan snarare om det ömsesidiga beroendet mellan personer, vilket inbegriper reproducerbara och livsbevarande sociala relationer, och relationer till miljön och till icke-mänskliga former av liv, i vid bemärkelse. Denna form av social ontologi (för vilken det inte existerar någon absolut distinktion mellan det sociala och det ekologiska) har konkreta implikationer för hur vi på nytt närmar oss frågorna om reproduktiv frihet och antikrigspolitik.”[5]
Sårbarhet blir därmed också en grundläggande förutsättning för motstånd och för politik. Detta ska jag med Judith Butler utveckla i kommande artiklar.
Grattis till Ofog för att de får ProVoka pris för att Ofog avrustat haubits och carlgustaf granatgevär! I motiveringen till priset ser man dock att ProVoka-priset förvandlar civil olydnad till en paranoid handling som bekräftar och återinsätter makten/lydnaden. Andra sätt att se på civil olydnad är att den ersätter och tränger undan (displace) makt genom att återskapa lösningen igen och igen. Gandhi skulle säga att civil olydnad är att låta målet bli medlet. Tarde skulle säga att civil olydnad smittar genom att den imiteras igen och igen (samhällen är imitationskedjor).
Civil olydnad som paranoia
'Paranoia' används ibland av sociologer, som Latour, och poststrukturalister, som Deleuze, om föreställningen att det skulle finnas konspirationer eller något gömt som behöver avslöjas. I den paranoida traditionen tror man att detta avslöjande leder till ett nytt seende, en insikt, ett nytt medvetande. Denna insikt om det som tidigare var gömt skulle sedan skapa någon sorts kraft som leder till samhällsförändring.
Här är några exempel på paranoida föreställningar i motiveringen till ProVoka priset:
"syfte att uppmärksamma den militära upprustningens vanvett och avslöja våldets"
"för att synliggöra"
"inte tycks vilja inse vår egen medverkan"
"med små medel och ideellt arbete satt strålkastare på"
Uppmärksamhet som bekräftelse och återinsättande av makt
Postprotest, Nietzsche och Deleuze, Judith Butler och många feminister har visat hur "kritisk uppmärksamhet" tenderar att återinsätta och bekräfta makt och härskande. Alternativet till att vända sig mot makten, alternativet till att återinsätta och bekräfta makten genom uppmärksamhet, är att vika av, producera och leva andra lösningar. Detta sätt att bli "politiken", bli det samhälle man vill ha, har möjlighet att tränga undan och ersätta (displace) destruktiv makt.
Här är ett exempel hur ProVoka motiveringen uppfattar civil olydnad som (negativ) reklam:
"Ofog har således såväl aktivt informerat om" och "uppmärksammat den ökande svenska vapenexporten"
Per Herngren
20101227, version 0.1
Bilaga
Motivering för ProVoka priset: "Nätverket OFOG får 2010 års ProVoka-pris för "en envis och personligt uppoffrande kamp med syfte att uppmärksamma den militära upprustningens vanvett och avslöja våldets förödande följder". I "bästa provokation" inbegriper vi såväl personligt mod och kurage som envist agerande för att synliggöra en ökad politisk acceptans av militära strukturer och ökad svensk medverkan i krigshandlingar där allt fler oskyldiga människor blir offer, medan vi i Sverige inte tycks vilja inse vår egen medverkan. Därför går årets pris till nätverket Ofog. Nätverket har med små medel och ideellt arbete satt strålkastare på sådant som stora delar av mainstreammedia tycks anse vara helt i sin ordning. Ofog har således såväl aktivt informerat om, och agerat mot, att Sverige upplåter Europas största övningsområde för Natos träning för bombflyg, som uppoffrande och modigt uppmärksammat den ökande svenska vapenexporten." Jag undersöker här hur aktivism ibland genererar sin egen stimulans som förvandlas till droger och gör aktivister passiva. InformationsmissbrukSymptom: Missbrukaren känner behov att informera och bli informerad. Man fyller gärna sina vänners ’inkorg’ med fakta och information om vad som sker i rörelsen eller i världen. Vänner görs därför gärna medberoende. Informationsmissbrukaren upplever att information har en magisk kraft som gör världen, regeringen eller individen bättre. Behandling: Ursäkta dig och gå iväg när folk prackar på dig information vid föredrag eller vid kaffebordet. Använd filter i din email. Skicka inte information vidare även om den känns frestande viktig. Information dränerar aktioner på kreativ kraft. Ifall du är organisatör, skicka inte ut information, ange istället en länk eller hänvisa till ett arkiv. Viss information som datum, plats och klockslag kan vara nödvändigt, det går inte att vara informations-absolutist. Informationsmissbrukaren kan träna sig berätta berättelser istället för att informera. Berättelser och politiska aktioner kan hamna i resonans och stärker då varandra. Berättelser blir ofta ett effektivt skydd mot informationsmissbruk.
’Förtryck’-missbrukSymptom: Negativ information är en farligare variant av informationsdrogen. ’Förtryck’-missbrukaren vill inte gärna acceptera att hon eller han är missbrukare. Missbrukaren känner behov av att informera andra, och själv bli informerad, om förtryck, våld, övergrepp, krig och missförhållanden. ’Förtryck’-missbrukaren får stimulans av att tänka på motståndaren och låta dennes handlingar fylla ens tankar. Man blir mer stimulerad av motståndarens ondska än av att försöka leva lösningen. En variant är att utvinna stimulans ur skvaller om enskilda personers misstag eller övergrepp.
’Förtryck’-missbrukaren gör gärna andra medberoende genom att pracka på dem historier och skvaller om missförhållanden och elände.
Behandling: Fokusera på att bygga istället för att vara emot. Utveckla innovativa lösningar istället för att bara säga nej till det som fungerar dåligt. Träng undan det negativa genom att försöka leva det samhälle man vill ha.
FöredragsmissbrukSymptom: Föredragsmissbrukare söker aha-upplevelser och nya insikter. Föredragsmissbrukaren utvinner kraft och tillfredsställelse av att förvandlas till åhörare, åskådare och publik. I USA kallas föredragsmissbrukare för seminar junkie.
Föredrag genererar olika former av stimulans som gör att den stillasittande åhöraren utvinner kraft och en känsla av engagemang. Föredrag blir då magisk fetischism. Effekten avtar snabbt så man söker snart nya föredrag.
Behandling: Undvik föredrag där det inte ges möjlighet till aktiva samtal i smågrupper. Diskutera, konspirera och organisera är bra behandlingar mot föredragsmissbruk. lördag, september 11, 2010 Hur riksdagsval skapar enpartistat - ickelinjärt VIII Handlingar producerar spektrum av andra möjliga handlingar. Låt oss kalla detta spektrum av möjligheter för möjlighetsutrymme. Ifall alla tillgängliga möjligheter sprids ut på en yta så får vi alltså ett möjlighetsutrymme. Detta utrymme ger oss ett verktyg att analysera dynamiker som produceras av möjligheter istället för av utförda handlingar. Möjlighetsutrymmet kallas inom matematiken för fasutrymme. Fasutrymme är alltså den rymd av möjligheter som framträder under vissa relationer och förhållanden. Jag ska här visa hur utrymmet av möjligheter under speciella omständigheter producerar likhet. Hur utrymmet av möjligheter tar bort möjligheterna.
Möjlighetsutrymmet är en förklaring till hur företag som konkurrerar med varandra börjar producera närmast identiska produkter, alltså till hur konkurrens i vissa fall avskaffar konkurrens.
Möjlighetsutrymmet är också en förklaring till hur konkurrerande partier i ett parlament sätter igång och producerar närmast identiska motioner och förslag. Möjlighetsutrymmet förklarar alltså hur konkurrens och parlamentsval tar bort valmöjligheter. Det intressanta med möjlighetsutrymme är att förklaringen till det som sker kommer från det som inte sker.[1] “Phase space contains not just what happens but what might happen under different circumstances. It’s the space of the possible. … What’s possible depends on what questions you ask.”[2] Hur konkurrens minskar konkurrensen I The Collapse of Chaos använder de båda komplexitetsforskarna Cohen och Stewart en badstrand för att enkelt förklara dynamiken i möjlighetsutrymmet. Tänk på en lång strand och två glassförsäljare. Den ena heter Eva och den andra Rosa. Eva och Rosa konkurrerar med varandra om att få sälja glass till badgästerna. Optimalt för de som badar är ifall Eva och Rosa delar upp stranden i två delar och ställer sig mitt på sin egen del. Då får badgästerna kortast väg att gå för att köpa glass. Den som råkar bada mitt på den smala stranden har lika långt till Eva och Rosa och kan alltså välja vilken som utan att behöva gå längre. Eva sneglar på alla badgäster och bort mot Rosa. Hon kommer på att hon kan öka sin intäkt genom att dra sig närmare Rosa. Några av Rosas kunder får då närmare till Eva. Tyvärr får de av Evas kunder som ligger längst ut på yttersidan längre att gå för att köpa glass, men de har inget val, det finns ingen annan säljare åt det hållet. Dynamiken i möjlighetsutrymmet (phase space, fasutrymmet) gör att de båda glassförsäljarna, Eva och Rosa, till slut hamnar bredvid varandra. Mitt på den långa stranden! Detta är ingen bra lösning för badgästerna som i snitt får gå längre för att köpa glass. Och den totala försäljningen för Eva och Rosa tillsammans blir antagligen lägre då de som badar längst bort, och har längst att gå i solhettan, struntar i att köpa glass. Men ifall antingen Eva eller Rosa struntar i möjlighetsutrymmet förlorar hon väldigt många kunder till den andre. Ifall de vill sälja så mycket som möjligt och få så mycket vinst som möjligt måste båda dra sig mot mitten. Detta är inte vinstmaximering eftersom de båda sänker sina intäkter när båda ställer sig bredvid varandra. De förlorar kunderna längst ut. De hade fått högre vinst ifall de stannat kvar på sina ursprungliga platser. Men strävan att öka vinsten minskar med tiden vinsten. Möjlighetsutrymmet skapar en attraktor (gravitation, dragkraft, affekt) som drar både Eva och Rosa mot samma ställe. Denna attraktor ligger alltså mitt på strandremsan. Attraktorn produceras genom den enkla regeln, eller snarare dynamiken, som uppstår när man kombinerar strävan-att-öka-vinsten och möjlighetsutrymmet på badstranden[3]. Även på andra marknader kan möjlighetsutrymmet leda till en dynamik som gör att man till slut säljer i stort sett samma produkt. Konkurrens sätter i vissa fall igång dynamiker som tar bort konkurrensen. Ibland kallar vi sådana likhets-attraktorer för trender eller mode. Vi anar här att önskan att få uppmärksamhet i massmedia eller att få så många deltagare som möjligt genom motsvarande trendutrymme skulle kunna få proteströrelser att producera likhet istället för att mångfaldiga kampen. Hur parlament skapar ’enpartisystem’ Möjlighetsutrymmet i glassexemplet kan även hjälpa oss att förstå hur dynamiken i parlament och i allmänna val kan leda till närmast identiska partier, kanske inte i sina partiprogram men i hur de praktiskt röstar och motionerar i parlamentet. Möjlighetsutrymmet är en förklaring till då partiblock eller två dominerande partier driver i stort sett samma praktiska politik. Skillnaderna mellan partierna förstoras givetvis upp av partierna själva men när vi tittar efter upptäcker vi att partierna i omröstningar bara skiljer sig ekonomiskt från varandra med några procentenheter. Ibland kan dock ett parti eller en politiker motionera om ett helt nytt förslag. Andra kan stödja eller rösta emot det. Men det som tycks vara helt skilda förslag är bara små och marginella. De är ofta så marginella att de egentligen borde beslutas lokalt eller av tjänstemän. I praktiken är det samma politik som drivs av alla partier. Striderna kring de stora reformerna förpassas till en stolt historia, hmm, innan partierna genom möjlighetsutrymmet gjorde sig till kopior av varandra. ’Glassförsäljar-dynamiken’ verkar främst i parlament med två politiska block eller två dominerande partier. När partierna sätter igång dynamiken hamnar alla partier alltså till slut på samma plats. Skillnaderna mellan parlament blir större än inom Ett sätt att undersöka ifall denna dynamik verkar i ett parlament är att jämföra systerpartier i olika länder. Dynamiken skulle i så fall leda till att partier i ett parlament liknar varandra mer än vad partierna liknar sina systerpartier i andra staters parlament. Vi struntar i retoriken och tittar på konkreta motioner och omröstningar. När dynamiken verkar skulle socialister i ett parlament hamna närmare de konservativa i samma parlament än till socialister i andra stater. Samma sak skulle förstås hända mellan konservativa i olika länder.[4] Vissa konservativa partier kämpar för kärnvapen, för rätt till tortyr och mot äktenskap mellan homosexuella. Medan konservativa från andra parlament har motsatta ståndpunkter i samma frågor. Möjlighetsutrymmet i den här typen av parlamentarisk demokrati kan alltså producera en dynamik som skapar ett skimärt flerpartisystem. I praktiken har vi inget att välja mellan. Det händer när ett visst valsystem sätter igång en dynamik som med tiden tar bort möjligheten att välja. Riksdagsval och parlamentsval kan alltså producera en form av enparti-stater. Per Herngren 2010-09-11, version 0.1
[1] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 202. [2] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 200. [3] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 205. [4] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 200-2002. av Per Herngren (c) lördag, september 11, 2010 8 kommentarer Kategorier: makt, system tisdag, augusti 17, 2010 Avskaffa styrelser - ickelinjärt VII Traditionen med central styrelse och en ordförande växte fram ur myten om den styrande fursten. Den gamla utopiska visionen om en furste, kung eller härskare som faktiskt styrde flertalets angelägenheter moderniserades och demokratiserades genom att återinföras som regering, president, styrelse och ordföranden. Furstar har väl aldrig styrt speciellt mycket av det som faktiskt händer men myten om fursten som faktiskt härskar har funnits länge. Den har under århundraden producerat centralistiska organisationsformer, identitets- och enhetssymboler, allsmäktiga gudsbilder och teoretiska föreställningar om maktpyramider. Jag argumenterar här för att styrande styrelser skapar tröghet mer än styrning. Det finns dock undantag. Styrelser har till viss del kunnat styra när verksamheten har varit enkel och förutsägbar (linjär) snarare än komplex: exempelvis när organisationen producerat några få bilmodeller eller arrangerat enstaka demonstrationer någon gång i månaden. Fast inte ens i dessa enkla fall har lydnaden dominerat organisationen. Ifall anställda eller deltagare plötsligt valde att enbart vara lydiga skulle även enkla organisationer och verksamheter tvärstanna och upplösas. Nitisk lydnad blir sabotage Hur en alltför stark lydnad leder till sabotage av organisationens verksamhet illustreras på ett komiskt sätt av Jaroslav Hašeks Den tappre soldaten Švejk vilken har skapat en egen motståndsform som kallas svejkism. Genom nitisk lydnad saboteras en verksamhet. När organisationer utvecklas och möjlighetsutrymmet mångfaldigas blir styrande styrelser alltmer en flaskhals. Visserligen kan inte central styrning helt hindra komplexitet förutom i maskiner och enkla datorprogram. Ickestyrning (komplexitet) kan till och med produceras av försök till styrning. Men ifall organisationen alltför mycket lyder den centrala ledningen undergrävs verksamheten. Nitisk lydnad mot central styrning motverkar produktiviteten. Resultatet blir att mycket energi går åt till att producera ganska lite. Istället för styrelser Som ett sätt att utveckla större komplexitet har organisationer innovativt prövat olika sätt att mångfaldiga maktcentran. Vissa radikala folkrörelser har ersatt styrelsen med flera koordineringsgrupper, råd och interventionsgrupper. Detta ersättande av styrelsen ska förstås som ett mångfaldigande av maktcentran, alltså ett mångfaldigande av grupper som kan ta beslut vilka berör en stor del av organisationen. Det är alltså inte så att makten minskar ifall centralstyrning ersätts med komplexa organisationer. När ickelinjära dynamiker mångfaldigar maktcentran kan även den totala mängden makt öka:
Fler beslut kan tas. Mer disciplin kan tränas in. Delaktigheten i beslut och genomförande kan ökas.
Ifall engagemanget ökar ökar vanligtvis lydnaden till beslut. Detta gäller både i demokratiska folkrörelser såväl som i ickedemokratiska organisationer så som Google. Centralstyrda organisationer har inte möjlighet att producera samma mäktighet.
Problemet med centralstyrda organisationer är inte att de skapar för mycket makt: Det är snarare att centralismen producerar för lite makt. Den bemäktigar inte att lösa problem. Per Herngren 2010-08-17, version 0.1 av Per Herngren (c) tisdag, augusti 17, 2010 0 kommentarer Kategorier: civil olydnad, makt, system onsdag, juli 28, 2010 Stabilitet och ordning kräver olydnad och hierarki - ickelinjärt VI Tidigare i denna serie om ickelinjär makt och motståndsteori har jag skrivit om makt och motstånd som omloppsbanor kring gravitation. Makt och motstånd rör sig genom att pulsera eller oscillera. Men vart är de på väg?
Ickelinjär komplexitetsteori bygger flera av sina teorier på det matematiska begreppet attraktor. Attraktor upptäcker vi genom närmanden. Närmande når inte fram för då skulle det inte längre närma sig, det skulle vara framme. Passion och lidelse kan förstås som närmande utan full tillfredsställelse; vid tillfredsställelse upphör passionen. Passion och tillfredsställelse kan dock skapa en oscillerande puls.
Utopiska kollektiv och organisationer lever det samhälle de vill ha utan att fullständigt lyckas. De som tror sig lyckas stagnerar och blir outhärdliga. En komplex utopism är oscillerande och innovativt föränderlig.
Repetitioner närmar sig en attraktor. Detta skapar ibland stabilitet: “the mathematical notion of the ‘attractor’ to explain why systems only move within certain ‘spaces’ within the entire field of global possibilities.”[1]
Attraktor, lockelse, attraktion och gravitation kan förklara hur oordnad komplexitet producerar ordning och stabila tillstånd - som är i förändring!
I komplexa organisationer krävs det alltså oordning för att skapa ordning. I några texter ska jag försöka visa att det bara är i enkla (linjära) verksamheter som centralstyrning och central kontroll leder till ordning. I komplexa system producerar centralstyrning tröghet, stagnation, konflikter och instabilitet.
Centralstyrning blir därmed en svag styrning. Problemet är inte att centralstyrning leder till för mycket makt, utan snarare att den är alltför svag och får svårt att lösa problem. Att centralstyrning ibland genererar härskande, våld och förtryck ska inte blandas ihop med verklig makt. Makt är mäktighet, att mäkta, att bemäktiga. Makt är mer produktivt än negativt hindrande och undertryckande.
Ordning behöver oordning Något förenklat kan man säga att komplexitetsteori visar att förutom i enkla, linjära verksamheter är det komplexitet som bygger ordning.
En alltför konsekvent lydnad gentemot central ledning eller gentemot generella principer hotar stabiliteten när organisationers verksamheter blir komplexa.
Därmed inte sagt att komplexa organisationer alltid är stabila. Men en alltför konsekvent lydnad omöjliggör de stabiliteter som oordning (komplexitet) kan producera. Komplexa organisationer kräver alltså kontinuerlig olydnad mot generella principer och central ledning för att bli stabila. Ifall personer och organisationer blir alltför lydiga produceras istället tröghet och instabilitet.
Stabila ordningar uppkommer ur oförutsägbara dynamiker mellan lydnad och olydnad; mellan makt och motstånd; mellan hierarki och anarki; mellan ordning och oordning; mellan tvång och frihet.
Hierarkierna mångfaldigas och räfflas Komplexitetsteori visar hur enkla regler och enkla förutsägbara handlingar börjar samverka och producera oförutsägbarhet. Ickelinjärt, komplexitet och oförutsägbarhet ska här närmast förstås som synonymer.
Översätter vi komplexitetsteori till makt- och motståndsorganisationer bygger vi ett verktyg för att upptäcka hur makt mångfaldigas i organisationer: Disciplinerade färdigheter, arbetsgruppers beslut inklusive lydnaden till dessa beslut, fasta ordningar, tilltro till samarbete, tillit till gemenskaper, samt taktfasta pulser och rytmer samverkar på ett oordnat sätt för att producera oförutsägbara komplexa organisationer.
Det är just oordningen mellan alla dessa ofta mäktiga ordningar som efterhand producerar stabilitet och ordning.
Här vore det ett alltför lätt misstag att avfärda lydnad och hierarkier. Men även en alltför konsekvent olydnad skulle avskaffa komplexiteten.
Komplexa organisationer ska inte heller blandas ihop med platta organisationer eller släthet. Istället för central hierarki så mångfaldigades hierarkierna i komplexa organisationer. De är alltså på intet sätt platta så som de ibland framställs i management eller social rörelse litteratur
En helt platt organisation är inte komplex. Platta organisationer är en ideologisk myt vars funktion är att dölja den makt som produceras.[2] De enda helt platta organisationer som existerar skulle möjligtvis vara materia som befinner sig mellan galaxer. Där händer det inte så mycket. Det är inte så mycket som organiseras där.
Komplexa organisationer är alltså aldrig platta, de är snarare räfflade. Och räfflornas toppar (maktens mäktighet) kan mycket väl vara högre än ifall dessa organisationer använt sig av centralstyrning. Komplexa organisationer producerar möjligheten att bli mycket mäktigare än centralstyrda organisationer.
Per Herngren
2010-07-28, version 0.1.1
[1] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 75.
[2] Jo Freeman, Cathy Levine, Untying The Knot Feminism, Anachism & Organisation, London, Dark Star Press/Rebel Press, 1984 s 5-16. av Per Herngren (c) onsdag, juli 28, 2010 kommentarer Kategorier: civil olydnad, makt, system tisdag, juni 29, 2010 Träning för Ship to Gaza I midsommar träffade jag Ulf Carmesund. Han var en i besättningen på det lilla fartyget Sofia på väg med förnödenheter till Gaza när det 31 maj, 2010, blev kapat av Israeliska pirater. Medan vi satt i en trädgård vid Björkö hamn och grillade berättade Ulf hur han och en kvinna använde en klassisk fredsbevararteknik och lyckades stoppa en engelsman från att börja slåss med piraterna. Troligen hindrade de bådas ingripande skottlossning och dödande på fartyget Sofia.
Lite längre ner tar jag upp hur man kan träna den fredsbevarar-metoden som Ulf och kvinnan använde.
Besättningen på fartyget Sofia gjorde armkrok runt styrhytten när det blev bordat. Armkrok är en gammal metod som användes mycket vid vietnamaktioner i USA på sextiotalet, men även här i Norden under åttiotalet för att skydda naturområden från skövling. Armkrok har kritiserats för att metoden låser aktivisterna till en plats, för att den försvårar samtal med motparten, för att den symboliserar kraftmätning snarare än ingripande för att börja lösa ett problem, och för att den är defensiv snarare än ett direkt byggande av det samhälle man vill leva. Men låt gå. Besättningen hade valt att använda armkrok. Ulf Carmesund och kvinnan råkade hamna på var sida om den storväxte engelsmannen. Tidigare under resan hade besättningen både tränat och diskuterat ickevåld. Engelsmannen hade starkt poängterat att ickevåld är avgörande för att Ship to Gazas brytande av blockaden skulle lyckas. Engelsmannen var en anhängare av ickevåld. När de israeliska piraterna slängde ljudgranater och sköt med paintballgevär mot besättningens kroppar märkte Ulf hur engelsmannen blev alltmer spänd och höll på att tappa fattningen. Plötsligt slet sig engelsmannen loss för att slåss med piraterna. Ulf tog tag runt magen på engelsmannen medan kvinnan på andra sidan försökte lugna ner engelsmannen med ord. Ulfs fasthållande och kvinnans ord lugnade till slut ner engelsmannen och slagsmål och skottlossning kunde avstyras. Att träna ’Ulf Carmesunds’ fredsbevararteknik Fredsbevarare är vanligtvis sådana som inte deltar i själva aktionen men som är tränade i att ingripa och lugna ner. På ett fartyg eller om man är långt inne på en militärbas så kan även fredsbevararna gripas. Fredsbevararna behöver träna sig i att inte fångas upp av själva aktionen. De ska bevaka vad som händer och vara maximalt rörliga och kunna gripa in både när motpart eller den egna sidan tappar fattningen eller brukar våld. Under ickevålds- eller fredsbevararkurser brukar jag lära ut en liknande teknik som Ulf Carmesund och kvinnan använde. Det avgörande är att de två har helt olika funktioner, och att de inte ska blanda ihop dessa funktioner.
Ett vanligt misstag kursdeltagare gör är att den som muntligt ska lugna ner en situation börjar knuffa tillbaka, eller ta tag på, den som bråkar. Då förloras den lugnande effekten och risken för slagsmål ökar. Deltagarna behöver därför gång på gång träna sig i att renodla sin uppgift istället för att försöka hjälpa till, alltså hjälpa andra fredsbevarare att hålla fast i bråkmakaren.
Ett annat misstag är att den eller de som har uppgiften att hålla fast i någon efter en stund känner att hon eller han förlorat överblicken över vad som händer runt omkring. Man litar inte riktigt på att de andra fredsbevararna har koll över läget och lossar då greppet lite om provokatören för att titta sig omkring. Provokatören eller bråkmakaren kan då slita sig loss. Att slita sig loss är i sig upphetsande och våldsamheterna eskalerar. Att istället vara ordentligt fasthållen kan ifall det görs på ett bra sätt ha en lugnande effekt på någon som tappat fattningen. Även här behöver alltså deltagarna träna sig i att fokusera på sin uppgift. Ytterligare ett misstag fredsbevarare ofta gör är att alla fokuserar på motparten. Istället ska fredsbevararna dela upp olika målgrupper mellan sig. Några fokuserar på de egna aktivisterna och andra på motparten. Ibland behöver det även finnas fredsbevarare som ägnar sig åt åskådare eller arbetare. Några fredsbevarare fokuserar på de som hetsar upp sig medan andra stärker lugnet hos de som verkar lugna. Ifall det är möjligt ska fredsbevarare personligt försöka hälsa på alla individer bland polis eller militär innan dessa börjar gripa de aktivister som utför själva aktionen, misstaget är att bara prata med befäl. Ickevåldsträning handlar inte om ’ värderingar’, ’insikter’ eller om att ’veta’ vad man ska göra. När något verkligen händer är alla teorier som bortblåsta. Ickevåldsträning handlar om att träna reflexer och vanor så att de inte behöver finnas i medvetandet. Man kan då ägna sig åt att se vad som händer runt omkring en, utan att man behöver tänka på vad man själv ska göra. Ickevåld fungerar ungefär som att träna fotboll eller dans. Det måste helt enkelt sätta sig i kroppen. Först då kan man improvisera och lösa problem. Per Herngren 2010-06-29, version 0.1 Mer om träning i ickevåld och konfliktingripande. av Per Herngren (c) tisdag, juni 29, 2010 kommentarer Kategorier: civil olydnad, kurser onsdag, juni 02, 2010 Aktivister och politiker neutraliserar Ship to Gaza Ship to Gaza använder flera intressanta tekniker för politisk förändring. De bygger allianser av palestinier, hjälporganisationer, judar, muslimer, kristna, socialister, aktivister. Sedan gör de dessa till subjekt, till aktörer. Det är de som med hjälp av fartyg och en inbjudan från organisationer och människor i Gaza bryter själva blockaden mot Gaza: Genom praktiska och solidariska hjälpsändningar.
De som deltar ombord på fartygen får träning i att hantera olika kris- och våldssituationer. Politisk förändring kommer därmed inte ur opinion eller åsikter utan från komplexa färdigheter och innovationer som är möjliga att repetera och lära sig. Genom utvärdering, ännu bättre träning och nya innovationer blir nästa sändning bättre och provokatörer kan effektivt oskadliggöras.
Ship to Gazas metoder kan därmed spridas till nya aktörer som kan vara med och bryta blockaden mot Gaza. Befrielsepolitik utförs inte av regeringar utan pulserar och repeteras mellan organisationer och människor. Befrielse kan därmed smitta av sig.
Efter piraternas dödsskjutningar av människor på ett av skeppen i Ship to Gaza har flera partier och organisationer gett sitt stöd. Några av dessa använder dock tekniker som neutraliserar den politiska dynamiken i Ship to Gaza. Här är några av dessa neutraliseringstekniker som jag upptäckt:
Neutraliseringstekniker mot Ship to Gaza Ship to Gaza bryter blockaden mot Gaza. Israels regering protesterar genom att använda våld och fängelse mot hjälparbetare och besättning.
Flera politiker som stödjer Ship to Gaza försöker göra om dem till en simpel protest. Dessa politiker gör därmed Israels regering till subjektet. Ship to Gaza och de lokala palestinierna är inte längre subjektet i brytandet av blockaden; Israels regering och andra regeringar görs till de subjekt som ska bryta blockaden. Politiker som vill visa sitt stöd till Ship to Gaza avsätter därmed palestinierna och Ship to Gaza som aktörer, de som faktiskt håller på att bryta blockaden.
Ship to Gaza som är ett folkligt regerande i Foucaults bemärkelse blir därmed neutraliserat till negation och protest. Ship to Gaza blir vare sig en hjälpsändning eller ett faktiskt brytande av blockaden. Ship to Gaza förvandlas av dessa solidariska politiker till en megafon som vädjar till Israels regering att bli en god regering. Politiker som med traditionell partipolitisk eller aktivistisk jargong velat ge Ship to Gaza sitt stöd, återinsätter därmed Israels regering som regerande i Gaza. De som ska befria Gaza.
Flera politiker har protesterat mot Israels övervåld mot Ship to Gaza och mot palestinier. Det man därmed (förhoppningsvis omedvetet) påstår är att det skulle finnas ett proportionerligt eller rimligt våld mot palestinier och mot Ship to Gaza. Ett våld som skulle kunna rättfärdigas. Israel skulle alltså ha rätten att borda Ship to Gaza, bara man gör det med rimligt våld. Genom att bara använda begreppet övervåld och inte klargöra vilket våld man ger Israels regering rätt att använda, kan rimligt våld tolkas efter behag. Den klassiska formen av proportionerligt våld är talionprincipen: öga för öga, en hand för en hand. Eller vad är det för rimligt våld man syftar på?
Ship to Gaza är en del av befrielsen av Gaza och på intet sätt ett förespråkande av att Israel borde använda rimligt våld i Gaza.
Ship to Gaza är ett sätt att träna och praktisera färdigheter och innovationer som bygger folkligt regerande (demokrati); snarare än ett vädjande till andra att de ska lösa problemen. På så sätt möjliggörs en smitta av befrielse. En befrielse som kan smitta av sig till andra folkliga organisationer, till myndigheter runt om i världen och kanske även till delar av Israels stat. Befrielse är komplext och oförutsägbart (ickelinjärt). Vi tvingas ta stora risker. Men befrielse är något vi kan träna oss på. Och tillsammans kan vi få mod att leva befrielsen.
Per Herngren
2010, version 0.11 av Per Herngren (c) onsdag, juni 02, 2010 7 kommentarer Kategorier: postprotest måndag, maj 24, 2010 Makthavare finns inte - ickelinjärt V Ickelinjära sociologer och samhällsvetare, som John Urry och John Law, gör upp med föreställningar om att det skulle finnas makthavare. Traditionella teorier kring politik och samhällsförändring utgår gärna från att makt är något som kan ägas och innehas: “in much social science power conceived as a property of agents remains central to the analysis of social relations. … Power gets attached to agency in the couplet agency-structure.”[1] Makt är inte egendom. Makt kan inte innehas. John Urry ser istället makt som flöden och relationer. “Power would not be regarded as a thing or possession. It is something that flows or runs and may be increasingly detached from specific territory or space”[2]. Det går därmed inte att hävda att en regering, styrelse, klass, eller kön har makten: “this refusal of reduction, is why (one) doesn’t see power as something that a group, a class or an apparatus might ‘have’. Power isn’t … driving other parts of the system … it is a ubiquitous relational effect.”[3] Ickelinjär sociologi kan ses som en mer optimistisk syn på samhällsförändring än föreställningen om makthavare. Makten finns inte långt där borta eller högt upp i toppen. Makt kommer inte uppifrån I pyramidmetaforen kommer makt uppifrån. Här får ickelinjär samhällsteori, enligt John Law, bygga vidare på Foucaults analys av makt: “Michel Foucault advises us against treating power as something that trickles down from the top. He pictures it, instead, as an effect, a product, that is generated and penetrates right through the social body.”[4] Foucault menar att makt och motstånd producerar varandra. Makt kan bara produceras där det finns motstånd. Motstånd är då inte något som finns bortom makten. Motstånd är inte bara det där som är i vägen, som hindrar och blockerar makten. Precis som makt så är motstånd producerande. Makt och motstånd, lydnad och olydnad, genomsyrar alla organisationer och samhällen: ”we all seek to resist the orderings that are laid on us at least some of the time.”[5] Tidigare har jag skrivit om hur Maine de Biran (1766-1824) och Paul Ricoeur visar att motstånd möjliggör medvetande. Vi börjar tänka och utveckla språk för att vi möter motstånd. Jag menar att man kan använda deras resonemang för att visa att motstånd möjliggör samhällen. Och motstånd möjliggör makt. Makten kommer alltså inte före motståndet. Motståndet måste finnas före makten. Utan motstånd kan inte makt börja producera sig själv. Makt producerar därför att den möter motstånd. Sedan skapas förstås sammanvävningar och särskiljanden, resonanser och dissonanser. Då blir frågan om vad som kommer först ganska irrelevant. John Urry och John Law använder symmetri som vetenskaplig metod. Ifall vi analyserar makt och motstånd symmetriskt förstår vi dem med samma metod och samma analyssätt. De förutsätts inte vara väsensskilda. Därmed blir det lättare att upptäcka hur de konkreta skillnaderna i makt förändras över tid. Makt och motstånd skapar komplexa dynamiker som är oförutsägbara: ickelinjära. En enkel symmetrisk metod är att byta begrepp: Makt krockar med andra makter. Eller lika gärna: Motstånd möter motstånd. En motståndsgrupp stöter alltid på motstånd, i form av poliser och vakter, när den intervenerar i mäktiga organisationer. Motståndsgruppen stöter också på motstånd från medlemmarna, från svårigheter med att samarbeta i gruppen, och från trötthet och andra kroppsliga begränsningar hos muskler och medvetande. Därför bör vi inte utforma teorier där motståndsgrupper definieras som underordnade staten eller som underordnade multinationella storföretag. Genom interventioner, ex civil olydnad, krockar olika organisationer och verksamheter. Komplexa dynamiker uppstår. Det ickelinjära innebär oförutsägbarhet. Vi kan upptäcka maktskillnader. Vi kan upptäcka stabila ordningar. Men dessa är inte konstanta, de är historiska och dynamiska. Vi kan därmed inte förutsäga resultatet av motstånd. Vi behöver utveckla ickelinjära motståndsteorier. Per Herngren
2010-05-24, version 0.1
[1] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 111. [2] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 112. [3] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 107. [4] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 124. [5] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 128. av Per Herngren (c) måndag, maj 24, 2010 2 kommentarer Kategorier: civil olydnad, makt, system måndag, april 26, 2010 Gravitation istället för politisk påverkan - ickelinjärt IV Ifall vi överger de linjära föreställningarna om att politisk förändring sker genom påverkan behöver vi söka bättre förklaringar. Ickelinjära teorier om oförutsägbara förhållanden tycks visa att förändringskraften går åt motsatt håll än vad den antas göra i föreställningen om politisk påverkan. Den drar snarare än skjuter på.
Det som Karl Marx 1845 i sin kritik av Feuerbach kallade mekanisk eller vulgär materialism kallar jag här knuffa-på-föreställningar. De tänker sig att världen fungerar ungefär som biljardbollar. Kraften i aktionen verkar proportionerligt på sin omgivning. Ju större kraft i aktionen desto större påverkan.
Det finns givetvis olika knuffa-på föreställningar om politisk förändring: Massaktioner antas ge större effekt än småaktioner. Ökad information antas leda till bättre beslut hos individen eller hos beslutsfattare. Ökat politiskt medvetande tänks också leda till bättre handlingar. Opinion och opinionsbildning föreställs kunna förmå regering och riksdag att ta bättre beslut. Inom vänstern har det funnits föreställningar om att agitation leder till klassmedvetande, vilket leder till revolution. Motstånd och civil olydnad ses ofta som del av någon av dessa knuffa-på föreställningar. Civil olydnad anses då öka påverkanskraften i det politiska arbetet. Detta är att se på motstånd mekaniskt, ungefär som biljard.
Dra-med istället för att knuffa på Flera ickelinjära sociologer visar att dragningskraft och gravitation förklarar politisk förändring bättre än påverkan. Vi kan kalla dessa för dra-med föreställningar. Som jag visar längre ner kan dragningskraften skapa omloppsbanor vilka ibland kan dra iväg och bli politisk förändring.
Påverkan och knuffa-på föreställningar ska inte avfärdas helt. Mekanik gäller ju ofta i enkla vardagshandlingar. Vi kan sätta upp tavlor med hjälp av spik, hammare och tillräcklig kraft i hammarslagen. Bygger vi broar och höga hus måste vi dock göra dessa både flexibla och inflexibla utifrån att det uppstår ickelinjära resonanseffekter som annars raserar dem.
I vår samhälleliga, materiella tillvaro är dock påverkan undantagsfall vilka gäller i vissa enkla, linjära förhållanden där de politiska problemen inte är alltför komplexa.
Makt och motstånd är gravitation Jag undersöker här hur både motstånd och makt verkar som gravitation. Genom pulser och rytmer skapas intensiteter, attraktion och affekt. Denna gravitation leder till omloppsbanor.
Samhällen liknar inte vårt solsystem. De är mer som galaxer eller solsystem med många solar. Planeter och meteorer hamnar i omloppsbanor runt en sol för att senare byta omloppsbana till en annan sol. Eller så ändras bara riktningen lite.
Om jag förstått matematiken rätt går det med formler att förutsäga omloppsbanan mellan två kroppar. Men det finns inga formler som kan förutsäga omloppsbanor där tre kroppar är inblandade. Istället för formler krävs det då upprepade beräkningar: algoritmer och simuleringar. Med alltfler kroppar uppstår oförutsägbarhet. Aningen ironiskt kallar vi sådana rörelser och omloppsbanor för ickelinjära vilket inte betyder cirkulära utan just oförutsägbara.
Det blir lite förvirrande då vi upptäcker gravitation och omlopp i samhällen. Det beror möjligtvis på att vi under skolans gamla astronomilektioner skiljde på omloppsbanor och planeternas massa. Samhällen blir möjligtvis mer begripliga ifall vi istället föreställer oss molekyler och atomer. Visserligen såg det ut på skolans affischer som att även atomkärnorna var massiva planeter med elektroner i omlopp. Istället för att rita en atomkärna som en planet är det mer rimligt att tänka sig den som ytterligare omloppsbanor. Atomkärnor är i så fall inte massiva och statiska. De borde inte ens kallas atomer (odelbara).
Inte heller molekyler byggs upp som lego eller mekanodelar. De är mer som komplexa omloppsbanor vars delar också är komplexa omloppsbanor.
För att begripa samhällen och politisk förändring är det bäst att tillfälligt glömma föreställningen om konstant och stabil massa. Samhällen lever snarare genom omloppsbanor runt omloppsbanor. Socialt liv fungerar till stor del med hjälp av pulser och rytmer som dras runt andra pulser och rytmer.
Allianser mångfaldigar gravitationskrafterna Makt såväl som motstånd ska förstås som intensiva relationer. Attraktion, dragkraft och gravitation kan uppstå i intensiteter. Detta gäller makt och motstånd, såväl som andra sociala relationer.
Olika motstånds- och befrielserörelser kan genom resonans och intensitet koppla ihop sina gravitationskrafter. Därmed skapas komplicerade omloppsbanor där gravitationen drar åt olika håll men ändå samverkar. Ifall det uppstår resonans mångfaldigas energin. Resonans kan definieras som att lite energi får stor effekt.
Då blir det begripligt varför civil olydnad är beroende av resonanser med andra institutioner och organisationer. Gravitation, resonans och omloppsbanor kan skapas genom pulser av möten mellan människor och platser. Det kan handla om samtal, fika, fester, poesi, dans, reflektion, samarbete. Motstånd handlar mer om allianser än om motståndsgruppens egna aktioner.
Enstaka händelser och aktioner hinner aldrig skapa resonans. Gravitation och omlopp är helt beroende av repeterande puls. Det går därmed aldrig att renodla motståndet. Motstånd är pulserande relation. Motstånd går inte att särskilja från karnevaler och fester. I varje fall inte om motståndet ska bli kraftfullt: “organizations will intermittently come together to ‘be with’ others in the present, in moments intensely localized fellow-feeling. These moments, involving what has been called the ‘compulsion to proximity’, include festivals …”[1].
Mycket av motståndets gravitationskraft, dess attraktion, byggs upp av vänskap eller kärlek, spännande samtal eller ilska och konflikter. Detta kan leda till svåra och jobbiga konflikt-resonanser, såväl som inspirerande och samhällsomvälvande resonanser.
Gravitation mellan motstånd och makt Ovan nämnde jag att motstånd handlar om allianser snarare än motståndsgruppens egna arbete. Det man lätt förbiser är att det dessutom bildas gravitation och omloppsbanor mellan motparter. Mellan motståndet och det man gör motstånd emot. Samt mellan motstånd och olika rättssystem: polis, domstol och straff. Jag undviker här medvetet att använda ’rättsystemet’ som om det vore en helhet.
I intensiva och repeterande motståndsrelationer bygger motstånd och motpart dragningskraft tillsammans. “Many social practices are drawn to what could be called in complexity terms the ‘power-resistance attractor”.[2]
Genom intensitet och resonans i relationen mellan rättegångar, fängelsestraff, karnevaler, fester och politiska allianser kan det skapas enorma dragkrafter. Det är alla dessa oförutsägbara och ofta väldigt otaktiska relationer som bygger upp motståndets gravitationskraft. Precis som en gitarr med dålig resonanslåda inte riktigt hörs eller låter lite tråkig, uppstår det inte heller någon större resonans i ett motstånd som inte är lyhört till de olika omloppsbanor som börjar byggas upp.
Med ickelinjär komplexitetsteori tror jag det är möjligt att ersätta föreställningen om 'politisk påverkan' med mer rättvisande begrepp som gravitation och dragkraft. En linjär knuffa-på föreställning om politisk förändring kan ersättas med en ickelinjär dra-med teori.
Per Herngren 2010-04-19, version 0.1
[1] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 90. [2] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 10. av Per Herngren (c) måndag, april 26, 2010 4 kommentarer Kategorier: civil olydnad, makt, system torsdag, april 08, 2010 Politisk kamp är dans och resonans - ickelinjärt III Traditionella linjära föreställningar letar efter egenskaper hos organisationer, aktioner, kulturer, individer, samhällen eller hos materia. Politisk förändring i en linjär värld blir att påverka sådana egenskaper. Det ickelinjära däremot visar att egenskaper uppstår i relationer snarare än hos det enskilda och individuella. Politik är då inte att påverka något, utan att ändra relationerna. Med hjälp av John Urrys komplexitetssociologi försöker jag här visa hur motstånd och radikal politik kan gå till i en ickelinjär värld. John Urry hävdar att vi behöver sociologi och samhällsvetenskap som förstår politik, samhällen och världsordningar utifrån relationer snarare än utifrån helheter med vissa inre egenskaper: “Overall my argument here is one that rests upon a profound ‘relationality’ … a mutable function of the character of the mode-of-being-related and its capacity for relationality”[1]. Organisationer, precis som annan materia, producerar och får nya egenskaper genom sina relationer, genom att relatera sig till varandra. Dessa relationer skapar nya egenskaper som inte kan förklaras utifrån delarnas egenskaper. Det handlar alltså inte om en mångfald av delar med olika egenskaper: “complexity examines how components of a system can through their dynamic interaction … develop collective properties or patterns”[2]. För motståndsgrupper och andra politiska grupper skulle detta innebära att ett alltför stort fokus på att bjuda in till det egna arbetet blir en återvändsgränd, en avpolitisering av det politiska. Politisk förändring produceras inte genom egen verksamhet eller egna beslut utan genom koalitioner, samarbeten och konfrontationer. “Quantum behaviour is instantaneous, simultaneous and unpredictable. The interactions between parts are far more fundamental than the parts themselves. Bohm refers to this as the occurrence of a dance”.[3] Dans och resonans För att koalitioner och konfrontationer faktiskt ska producera politisk förändring krävs en lyhördhet till resonanser. Motstånd och politik är därmed en form av dans: “pattern is different from and irreducible to the individual components. The key issue is that of relationality, a dance”[4]. Den motståndsgrupp som fokuserar sitt arbete på att påverka regeringen, opinionen eller andra organisationer blir stum. Stumma material hamnar inte i resonans. Ren påverkan leder till noll förändring förutom i simpla linjära förhållanden som inte är komplexa. Exempelvis staket på sidorna av en bro gör det oftast säkrare att cykla över bron. Politisk påverkan är en linjär föreställning. Men den ska inte avfärdas helt. Den gäller i undantagsfall, alltså i vissa enkla eller linjära sammanhang där ickelinjaritet och komplexitet inte råder. Ifall politisk påverkan är ett undantagsfall måste politiskt arbete tänkas om. En ickelinjär politik förändrar genom att förändra. Den grupp eller organisation som vill förändra måste själv bli förändringen. Dessutom måste denna blivande förändring skapa rytmer tillsammans med andra grupper och organisationer: “Change in living nature involves the notions of becoming and rhythmicity.”[5] Politisk förändring är alltså en form av dans där man genom lyhördhet hamnar i resonans och rytm med varandra: “that rhythmicity is a crucial principle of each organism and its relationships with its environment”[6] Utan lyhördhet är det osannolikt att motståndet hamnar i, och förstärker, resonanser. Politik handlar därmed om att öva och repa tillsammans med andra. Resonans tar tid. Motstånd och politiskt arbete förklaras genom John Urrys ickelinjär samhällsteori på samma sätt som stater, institutioner och företag. Det ickelinjära förstår därmed organisationers sammanhållning, samarbete och kollaps; samhällsordning och politisk förändring; makt och motstånd på ett symetriskt sätt. De förstås utifrån de relationer och rytmer som skapas eller inte skapas. Stater och kapitalistiska företag hamnar i och förstärker resonanser. Frågan är vilka resonanser som ett radikalt politiskt arbete är med och förstärker. Hur blir man förändringen?
Per Herngren
2010-04-08, version 0.1
[1] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 122. [2] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 13. [3] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 20. [4] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003. [5] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 20. [6] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 20. av Per Herngren (c) torsdag, april 08, 2010 2 kommentarer Kategorier: system tisdag, mars 30, 2010 Samhällsförändring är rekursiv - ickelinjär II (Denna text är också publicerad på kurdiska, samt internationellt här)
Nietzsche ger med sin eviga återkomst ett alternativ till linjära föreställningar om samhällen och samhällsförändring. Den kanske vanligaste linjära föreställningen om samhällsförändring är politisk påverkan av makthavare genom aktioner, medvetandegörande och opinionsbildning. Med Nietzsche och ickelinjär teori kan vi bryta med denna dominerande föreställning om hur samhällen fungerar. Och hur man förändrar dem.
Politik som återkomst låter kanske konservativt snarare än som politisk förändring. Men låt oss påminna oss om att re- i revolution och reform hänvisar till återkomst. Jag ska här försöka visa att återkomst eller rekursivitet kanske är den viktigaste förklaringen till politisk förändring. Vad är rekursiv? Rekursiv är något som anropar eller sätter igång sig självt. Det kan vara en domstol som dömer sig själv; en hemsida som har en länk till sig själv. De flesta har säkert sett en bild som innehåller en mindre bild på sig själv som i sin tur innehåller samma bild på sig själv i all oändlighet.
Inom datorprogrammering är rekursiva återanrop kanske det viktigaste verktyget för programmering. Här anas kopplingen till samhällen och politisk förändring: Låt oss tänka oss ett program som heter Avrustning. I slutet av programmet finns ett kommando som skulle kunna lyda enligt följande: ”Ifall det fortfarande finns vapen kvar utför Avrustning.” Programmet repeteras igen och igen tills alla vapen är borta. Det rekursiva anropandet av sig själv är inte bara en tom loop som går runt och runt. Programmet kan innehålla tusentals eller miljontals andra saker som behöver repeteras varje gång programmet återanropas.
Flertalet institutioner, regeringar, parlament, organisationer och företag är rekursiva. De repeterar sig själva och blir därmed självskapande. De anropar sig själva. Ifall någon av dessa istället sätts igång eller styrs externt, utifrån är den inte rekursiv.
De föreställningar av politik och motstånd som dominerar inom proteströrelser, politisk aktivism och samhällsvetenskap missar gärna detta. Istället dominerar en linjär föreställning där kraften i politiska aktioner påverkar beslutsfattarna. Som med bilmotorer tänker man sig att ju kraftfullare aktioner desto större påverkan. Linjär politik söker kraftfulla aktioner och påtryckningar. Rekursiv politik återanropar istället sig själv så smidigt och intensivt som möjligt. Den rekursiva politiken skapar genom intensitet attraktion eller dragningskraft.
Från Aristoteles till kristendom och judendom Den rekursiva brytningen med dualismen medel och mål finns redan i Aristoteles praxis-begrepp. Praxis är när den andre är mål i sig själv snarare än medel för ett mål. Hos techne eller instrumentellt handlande skils däremot medel och mål från varandra. Den andre blir ett medel för ett externt mål.
Det tycks som Jesus också tillhör de tidiga sociologer som bryter med det linjära medel-mål-tänkandet.: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”[1] Lagen ska alltså, enligt Jesus, läsas rekursivt – mål och medel blir ett i en ständig cirkulation. Lagen uppfylls i det rekursiva. Samhälls-kritiken (det profetiska) var inom både judendomen och kristendomen ofta rekursiv, (åter)skapa genom att uppfylla.
Både religioner och politiska aktioner fastnar gärna i rekursiv negativitet. Det som återskapas är bara protesten och det som protesten vände sig emot. Genom att vända-sig-emot återskapar därmed protesten makten i ett rekursivt återupprepande. Då protesten särskiljer sitt vara-emot från byggandet ramlar protesten därmed ur det rekursiva uppfyllandet av samhällsförändring. Protesten blir därmed återskapande av makt inklusive dess negation.
Gandhi uppfinner rekursivt motstånd Gandhis förstod motstånd och ickevåld på ett rekursivt sätt vilket ligger nära komplexitetsteoretikerna. 1926 tänker han sig att medel och mål är ”inter-connected”, de sitter ihop eller hör ihop.
“From some of my actions you have reached the conclusion that I would use any means to gain my end. It is absolutely against my nature to act in that manner. I have stated time and again, and proved through my actions, that I believe means and ends to be intimately inter-connected.”[2]
På trettiotalet går Gandhi ännu längre. Medel och mål blir helt utbytbara. Dualismen mellan medel och mål, och linjariteten mellan dem, kollapsar och blir istället rekursiv, återkommande och självuppfyllande:
“I believe that ultimately means and ends are convertible terms”[3]. “But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end”[4].
Radikaliteten hos Gandhi blir därmed att ickevåld förändrar genom att bli självskapande. Det självskapande ickevåldsmotståndet kan upprepas av andra och tränger därmed undan och ersätter förtryckande makt. Som vi ska se nedan är förtryck och makt också rekursivitet snarare än väldiga samhällssystem som styr oss.
Samhällen som rekursiva istället för styrda Parallellt med dominerande linjär sociologi har rekursiva sociologier utvecklats. Den rekursiva och ickelinjära sociologen John Law nämner exempelvis symbolisk interaktionism. ”It tells that society and mind are recursive processes.
Den rekursiva sociologin undergräver föreställningar om generella samhällsordningar som nationalstater, kapitalism, globalisering eller imperiet: “So I’ve already tried to argue that there is nothing outside – no ‘last instance’ – that drives the process of the social. So we’re left with this awkward conclusion: somehow or other, they are driving themselves. They are self-generating processes. This is the message of recursion … the social is both a medium and an outcome”[5].
Samhällsordning finns inte Givetvis kan rekursiv reproduktion upprepas i den omfattning att man får uppfattningen att det skulle finnas en jättelik ordning som styr. Komplexitetsteori förklarar sådana stabila ordningar med små, enkla handlingar och relationer som genom att repeteras skapar oförutsägbar komplexitet. Komplexitet skapar både ordning och oordning. Det finns därmed ingen överordnad, jättelik ordning som styr.
“There is no social order. Rather, there are endless attempts at ordering. Indeed, this is where I have gone to draw my own picture of the social: the recursive but incomplete performance of an unknowable number of intertwined orderings.”[6]
Istället för att se kapitalism, stater, könsordning, apartheid, familj, fascism, rasism, kolonialism som väldiga system som styr och ställer kan vi upptäcka hur enkla rekursiva handlingar och relationer återskapas i vår vardag. Detta vardagliga återskapande skapar genom sitt repeterande, sin puls och rytm, nya oförutsägbara komplexa relationer.
För en motståndsgrupp innebär detta att det inte finns något fjärran system att bekämpa eller krossa. Att som på sextiotalet bekämpa ”systemet” är att slåss mot väderkvarnar. “this pragmatism is linked to a commitment to recursion – to the idea that events are self-organizing in character – then the tug from necessity is even greater. The assumption is that the search for distant causes is, indeed, a lost cause.”[7]
Det är avgörande att skilja rekursiv sociologi från andra föreställningar om reproduktion, repetition, kopiering och imitation. Flera cirkulära föreställningar förklarar återskapandet med en övergripande logik eller en central ordning. Repetitionerna återförs därmed till en linjär orsak. Det rekursiva blir därmed förlorat: “sociology of process … tends to want to say, sure, there are processes. But then it slips away from symmetry to make non-recursive suggestions about how those flows are shaped.”[8]
Rekursiv materialism bortom dualism
Rekursivitet hjälper oss att bryta med dualistiska föreställningar om språk och materia. Dualismen leder till vad Deleuze kallar en paranoid föreställning om världen. Språket representerar i den paranoida föreställningen en materiell verklighet. Vi får då en ickemateriell språkvärld och en fysisk värld. Språket blir därmed en paranoid mystifiering av det materiella. Det rekursiva kan visa hur stenar, årstider, dans, musik och motstånd är med och tänker och talar. Tänkandet är inte subjektiv upplevelse av en mystisk yttervärld. Exempelvis en stol återkallar rekursivt sig själv, bland annat genom att stolen kallas för stol. Stolen har en åkallan av sig själv i ordet stol. Den kan därmed återanvändas som stol. Världen materialiseras med oss genom sin rekursivitet, där språket är en del av detta materialiserande. Min rekursiva materialism liknar Judith Butlers diskussion om mat(t)erialism i Bodies that Matter, 1993, och performativa och queera språkhandlingar i bland annat Excitable Speech: A Politics of the Performative, 1997, och Undoing Gender, 2004. Ickelinjära teoretiker fastnar ibland i dualistiska föreställningar av språk. De talar om att vår värld är både språklig och fysisk. Något motsägelsefullt blir ickelinjära materialister därmed gärna idealister när de ska förklara språk och mening. Men det finns undantag. John Law gör ett försök att förstå diskurs som rekursivitet, förkroppsligande och materialitet: ”Discourse is discourse is discourse … For a discourse is a pattern that performs recursively. This means that we can look for the pattern in its performances and embodiments and ask how these generate the discursive effects of which they are products.”[9] Det här var några snabba reflektioner om hur rekursivitet tvingar våra föreställningar om samhällsförändring och motstånd in i oväntade och självskapande banor. Skriv gärna en kommentar! Per Herngren
2010-03-30, version 0.1
[1] Matteus 7:12 [2] Gandhis Collected Works vol 36, p 29, original 1926. [3] Gandhis Collected Works vol 54, p 269, original 1931. [4]Gandhis Collected Works vol 76, p 31, original 1939. [5] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 15. [6] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 101. [7] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 96. [8] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 16. [9] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 107. av Per Herngren (c) tisdag, mars 30, 2010 4 kommentarer Kategorier: civil olydnad, system onsdag, mars 17, 2010 Introduktion till ickelinjär teori - I Denna första artikel är en introduktion till ickelinjär teori och ickelinjär politik. Fördjupning och referenser kommer i de följande fristående artiklarna som tar upp olika problem inom ickelinjär teori. Det linjära är förutsägbart. Linjära teorier förklarar natur- och samhällsförändringar med en eller några orsaker. Mest känt är mekanik. Det ena påverkar det andra. Att reducera till enstaka orsaker kallas reduktionism. I psykologi, samhällsvetenskap, ekonomi och politisk teori är det vanligt med linjära förklaringar där man tänker sig att helheter följer generella kausala principer och lagar. Även politiskt engagemang bygger ofta på linjära föreställningar om hur samhällen fungerar: Att information skapar opinion. Och att opinionen påverkar regeringens beslut. Det ickelinjära är oförutsägbart. Ickelinjärt och komplexitet används till viss del synonymt inom komplexitetsteori och kaosteori. Här nämner jag ytterligare några ickelinjära föreställningar förutom kaos och komplexitet. Dessa teorier är mer komplexa än min framställning här, men att förenkla det komplexa är ett sätt att hantera komplexiteten: Olika ickelinjära föreställningar I dialektiska tänkanden skapar motsättningar oförutsägbara kvalitativa hopp; upphävningar till högre stadier med nya motsättningar. Kvalitativt hopp innebär att en högre nivå inte kausalt kan härledas ur en lägre nivå. Den högre nivån innehåller nya motsättningar och är därmed oförutsägbar. I cybernetik och systemteori utgår man från att varje handling skapar en mångfald av möjliga handlingar vilka i sin tur mångfaldigar ytterligare möjligheter. Även i extremt begränsade världar, som ett schackbräde, ger några handlingsdrag en ofattbart mängd möjliga handlingsförlopp. Det är här system kommer in. Ett system skyddar sig mot det oförutsägbara och mot det överblickbara genom att särskilja sig från omvärlden. Därmed producerar systemet sig själv och sina egna förutsättningar. Detta kallas självproducerande eller autopoiesis. I en oförutsägbar och oöverblickbar värld så förenklar system sig själv. Förutom att system skyddar sig mot omvärldens oförutsägbarhet skyddar det sig även mot påverkan från andra system. Därmed försvinner den linjära föreställningen att ett system kan påverka ett annat system. System kan intervenera i varandra och dra undan förutsättningarna för varandras existens. Men de kan inte påverka eller styra varandra på ett förutsägbart sätt. När jag seglar i Bohuslän med en Albin Vega behöver jag inte följa vindens nycker så som en bortblåst badboll. Med ett rörligt segel kan jag till och med utnyttja vädrets komplexitet och kryssa mot vinden. Jag kan segla från Björkö till Orust oberoende av åt vilket håll vinden blåser. När det blåser storm skulle dock systemet Per-Vega-Entusiasm-Behagligt väder-Seglingsteknik kunna kollapsa. Denna kollaps av systemet har jag dock undvikit genom att segla in i välskyddade naturhamnar, som norrviken vid Rammen. Ett system hanterar krafter i sin omgivningen och ifall det lyckas undviker det på så sätt att upplösas, eller att låta sig styras av omgivningens krafter. Inom systemteori går det inte att hävda att motstånd, eller andra politiska gruppers aktioner, påverkar eller styr regeringen. Regeringen och motståndet kommer ur olika självskapande system som skyddar sig mot påverkan från varandra. Ifall systemteori har rätt måste politisk förändring gå till på andra sätt än att ett system påverkar ett annat system. Förståelseteorier, som hermeneutik, förklarar inte förståelse kausalt. Förståelse förstås ickelinjärt. Wilhelm Dilthey, som levde 1833-1911, menar att det finns en dualism mellan förklaringar av kausalitet i naturen och förståelse av historia. Dilthey tänker sig att naturen är linjär och kausal. Den kan därmed förklaras. Men en människa förstår en annan människa eftersom hon liknar denne, hon kan leva sig in i den andres tankar och upplevelser. Denna inlevelse är alltså inte deterministiskt bestämd, den är inte linjärt kausal. För Wilhelm Dilthey var förståelsen av andra människor individualistiskt och psykologiskt. Det var jaget som förstod den andre. Paul Ricoeur ser däremot förståelse som relation, förståelse kommer genom den andre. Det är inte jaget eller subjektet som förstår. Maurice Merleau-Ponty bryter med Diltheys dualism mellan natur och människa, mellan naturvetenskap och humanvetenskap. Precis som hos Ricoeur sker tänkandet inte inuti ett subjekt. Tänkandet sker, enligt Merleau-Ponty, i världen. Vi tänker tillsammans med kroppar, vi tänker tillsammans med träd och stenar. Tänkande är alltså inte rent andligt eller rent medvetande. Det upplöser dualismen inre och yttre. Det upplöser också föreställningen om ett inre medvetande som ska begripa en yttervärld. Kaos och komplexitet Dilthey tänker sig att människor och historien är ickedeterministisk, men han bejakar föreställningen att naturen och fysiken är linjärt deterministisk och förutsägbar. Hos kaosteorin kommer däremot oförutsägbarheten ur determinismen. Det är determinismen som bryter med linjariteten. Determinismen skapar med nödvändighet ickelinjaritet. Den mekaniska linjära föreställningen om proportionella kausala krafter vänds till och med upp och ner hos kaosteori: Små händelser kan orsaka gigantiska effekter. Mest känt är fjärilens vingslag som orsakar storm på andra sidan jordklotet. Ifall detta gäller motstånd och politiska aktioner så är det alltså inte alls så att ju större massa desto större politisk effekt. Många föreställningar om massans betydelse och massaktioner kollapsar. Komplexitetsteori skiljer sig från kaosteori. Komplexitetsteori undersöker hur ordning skapar sig själv med hjälp av oordning. Ordning är beroende av oordning, men den bestäms inte av oordningen. Komplexitetsteorin visar hur enkla relationer skapar komplexitet. Ur denna komplexitet uppstår ibland stabilitet. Stabilitet är inte jämvikt som i många äldre teorier, exempelvis föreställningar om ekologisk eller ekonomisk jämvikt. Stabilitet är stabila ojämvikter, alltså flöden och förändringar. Stabilitet är ur balans. Relationer och repetitioner bygger både stabilitet och instabilitet, både oordning och ordning. Att oordning inte är förutsägbart är kanske självklart. Men inte heller ordningen ses som kausalt förutsägbar. Komplexitetsteori visar att enkla relationslogiker skapar komplexa fenomen. Det finns en äldre ickelinjär föreställning att helheten är större än summan av delarna. Komplexitet visar snarare att relationerna skapar något annat än delarna. Det som händer kan inte härledas ur delarnas egenskaper. Komplexitetsteori bejakar att det finns linjaritet, som i mekaniken, men det ickelinjära dominerar våra samhällen och vårt universum. Det oförutsägbara kan till viss del bli förutsägbart just genom sin oförutsägbarhet. Eftersom man inte kan använda linjära kalkyler och logiker används istället gärna datorsimuleringar. Dessa visar möjliga ordningar. Komplexitet används exempelvis för väderprognoser eller för att simulera flockbeteenden. Det är inte helheten som simuleras utan interaktioner och relationer mellan delarna. När det gäller flockbeteenden har komplexitetsteori vänt upp och ner på den gamla förklaringen. Det är inte flocken som helhet som bestämmer deltagarnas beteende. Det är relationerna mellan delarna som skapar flocken. Ganska enkla relationslogiker kan förklara vissa flockbeteenden. Låt oss anta att varje fisk i ett stim, eller fågel i en flock, gillar att hålla sig väldigt nära de som är runt omkring, men inte så nära att de krockar med dem. Med hjälp av dessa två relationslogiker kan vi simulera den närmast estetiska kedjereaktion som uppstår när ett rovdjur tränger in i flocken. När de som är närmast rovdjuret flyr skapar de två enkla relationslogikerna en kedjeeffekt där flocken agerar otroligt snabbt, men flockens hålls ändå till stor del ihop. Nära men inte krocka. Tidiga linjära förklaringar tänkte sig istället att flocken fungerar som helhet, att det är flocken som agerar genom ett flockbeteende; alternativt att alla i flocken följer en ledarfisk eller en ledarfågel. Det här är en snabb introduktion för de som inte är vana vid ickelinjärt tänkande. Den kan bli till hjälp för att hänga med i de fristående texter där jag tar upp olika problem kring ickelinjärt politiskt motstånd och ickelinjära teorier. Per Herngren
2010-03-17, version 0.1 av Per Herngren (c) onsdag, mars 17, 2010 2 kommentarer Kategorier: system onsdag, mars 10, 2010 Bortom styrning och styrmodeller - motstånd på arbetsplatser V En trög organisation dräneras på lust och engagemang. Detta kan yttra sig i uppgivenhet, motstånd, kostnader och flykt från organisationen. Enligt ett linjärt tänkande är organisationer förutsägbara och styrbara. I den linjära föreställningen anses en organisation bli ineffektiv när den får motstridiga styrsignaler. Detta kallas av forskare för interinstitutionell inkompatibilitet. Men problemet behöver inte vara motstridiga styrsignaler, problemet kan vara styrning i sig. Alltför stark styrning av komplexa dynamiker skapar tröghet och ineffektivitet snarare än kontroll. Sven Siverbo och Johan Åkesson från Handelshögskolan i Göteborg menar att organisationer ofta får problem med överdos av styrning[1]. Styrmodeller Metoder för styrning av organisationer kallas styrmodeller, styrverktyg, styrsignaler och managementkoncept. Olika styrmodeller bygger på organisationslogiker vilka kan motverka varandra. De kan, enligt Siverbo och Åkesson, ha införts när de var på modet och sedan okritiskt levt kvar i organisationen. Detta kan leda till tröghet och ”en förvirrad värld av motstridiga styrsignaler”[2]. Detaljstyrning eller mikrostyrning var länge den populära styrformen. Mest känd är taylorismen. 1911 lanserade Frederick Taylor en starkt centraliserad styrning som byggde på instruktioner och tid. Denna linjära styrteknik förutsäger att människor i en organisation är förutsägbara och påverkbara, samt att den som skriver instruktionerna vet bättre än den som utför dem. På sjuttiotalet gav denna form av detaljstyrning vika för målstyrning. Folk ansågs vara så komplexa att man inte kunde styra deras handlingar i detalj. Central detaljstyrning ansågs skapa tröghet och ökade kostnader. Däremot tänkte man sig att man centralt skulle se till att olika delar av organisationen styrde mot samma mål. Här blandas linjärt och ickelinjärt. Med ett starkt mål ansågs det möjligt att navigera sig förbi komplexitet och rädda visionen om styrning. Här fick mellanchefer och medarbetare befogenhet att utforma olika lösningar. Mikrostyrning blev ett skällsord. Chefen skulle inte längre vara en beslutsmaskin. Istället skulle man tänka helhet och formulera mål vilka skulle vägleda deltagarna. Lokal frihet och befogenhet ”blev en förutsättning för att kunna hantera ökande konkurrens”[3]. Inom företag mättes målet och målstyrningen genom resultat och vinst. Folkrörelser tog över detta tänkesätt och fokuserade alltmer på kampanjer och projekt vilka kunde målstyras genom att de genomfördes och avslutades. Istället för att bygga-vidare är de alltså själv-avslutande. Mätinstrumentet här blev publicitet eller massa (vilket mättes i antalet åskådare eller medlemmar). Kampanjer och projekt bröt med folkrörelsernas tidigare fokus på engagemang och visioner vilka kunde handla om rättvisa, jämlikhet, samhällsförändring eller revolution. Visioner, engagemang och solidaritet gick inte att målstyra och utvärdera på samma sätt som kampanjer och projekt. Dessa tenderar därmed att tränga undan det samhällsbygge som sker i folkrörelserna och det långsiktiga engagemang och gemenskap som varit dynamiken i folkrörelserna. Styrningen döljs Siverbo och Åkesson visar att målstyrning ofta varit ideologin men att praktiken ändå blivit detaljstyrning. Inom exempelvis offentlig sektor formuleras mål men samtidigt ges mängder med regler, detaljinstruktioner och policys som ska följas. Här har målstyrningen alltså lagts ovanpå detaljstyrningen. Målstyrningen legitimerar snarare än ersätter detaljstyrningen. Detaljerade metoder för kvalitetsmätning av verksamheten har blivit en metod för att återinföra detaljstyrning. En annan metod är att lansera många olika mål. Att införa många mål eller en lista på mål är detaljstyrning även om de kallas mål. Ett tredje sätt att återinföra mikrostyrning är att med varje medarbetare formulera individuella mål. I organisationen formuleras en oöverblickbar uppsjö av individuella mål vilket i praktiken blir detaljerade instruktioner för vad varje medarbetare ska göra. Resultatet blir tröghet istället för flexibilitet och kreativitet. Värderingsstyrning Nästa managementtrend efter målstyrning är värderingsstyrning: att organisationen ska styras av värderingar. Olika värdegrundsprojekt ska leda till ”eget ansvarstagande för helheten och öva medarbetarna i förmågan att göra förnuftiga bedömningar”[4]. Här är trenden likadan, enligt Siverbo och Åkesson. Värderingsstyrning införs ovanpå detaljstyrning och målstyrning istället för att ersätta dem. ”Det skapar ytterligare inkompatibilitet.” Inom folkrörelser har värdegrund utvecklats åt två håll: individualisering och frånvaro. Båda används för att neutralisera värde. Å ena sidan individualiseras värdegrunden och görs till individuell moral. ”Börja med dig själv” används som slogan för att göra om värde till individuella egenskaper och praktiker. Politisk individualism avpolitiserar – värde blir inte en gemensam (politisk) angelägenhet utan en individuell. Å andra sidan görs värdegrunden till ett framtida avlägset mål för organisationen. Värdegrunden kan därmed inte bli beslut eller praktik. Värdegrunden blir något man väntar på som en framtida frälsare. Processorientering Den ökande kundorienteringen hos företag banade under 1980-talet vägen för ett horisontellt tänkande vilket skulle ersätta det vertikala styrtänkandet. Vi får processorientering, flödesmodeller och värdekedjemodeller. Syftet var att stimulera samarbete och koordination och värde för kunden. Dessa processmodeller neutraliseras dock av containertänkande: ”Vi jobbar inom den enheten. Vi kan inte springa runt på andra enheter.” Även metoderna för utvärdering fastnade i containertänkande: ”Vår enhet höll budgeten!” Företagskultur, hjärntvätt och sekterism De processorienterade poängterar ibland styrning genom en gemensam kultur. Med olika medel försöker man bygga upp en organisationskultur av samarbete och ansvar för helheten. Styrning av kultur riskerar att bli styrning av personlighet och tänkande. Här återanvänds metoder från sekter och hjärntvätt. En vän till mig som blev utbränd fick som behandling från företaget lyssna på självsuggererande ljudinspelningar där budskap om positivt tänkande, självhjälp, målinriktning och kreativ problemlösning präntades in genom att han repeterade fraser, följde olika instruktioner och fokuserade medvetandet enligt röstens anvisningar. Ifall man förutsättningslöst undersöker olika organisationer kan man mycket väl upptäcka att en del företag blir mer sekteristiska än de som traditionellt kallas för sekter.
Per Herngren
2010-03-10, version 0.1
Referens Motstånd på arbetsplatser I Skapar snarare än hindrar - II Bortom containerföreställning av organisationer - III Definition som maktteknik - IV Bortom styrning och styrmodeller - V
[1] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18. [2] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18. [3] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.
[4] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.
av Per Herngren (c) onsdag, mars 10, 2010 2 kommentarer Kategorier: makt fredag, mars 05, 2010 Kurs i konflikhantering 27-28 mars Grundkurs i proaktivt konfliktingripande
på Bilda Göteborg 27-28 mars 2010, lördag-söndag: anmäl dig hos Bilda. Konflikter, våld, förtryck eller mobbning kan inte lösas enbart med samtal, goda tankar eller insikter. Vi behöver dessutom vanor och reflexer i att ingripa snabbt och konstruktivt. Proaktiv är att initiera förändring snarare än att bara reagera – vara reaktiv. Under kursen tränas verktyg för att bygga och leva det samhälle vi vill ha. Varje organisation, företag och gemenskap som är bestående förstås som ett samhälle (Social Systems Theory). Proaktivt Konfliktingripande har utvecklats av Per Herngren för att träna tekniker för att bygga fungerande gemenskap/samhälle, ingripa konstruktivt i konflikter och utveckla ett sunt samarbete där diskussion, stöd och oenighet befruktar varandra snarare än hämmar. Kurserna har utvecklats vidare från Ingripande Konflikthantering och forskargruppen Powerbreaking and dialogue facilitation där Per deltog. Fler kurser av Per Herngren (c) fredag, mars 05, 2010 kommentarer Kategorier: kurser lördag, februari 27, 2010 Definition som maktteknik - motstånd på arbetsplatser IV I Jan Ch Karlssons användbara bok om motstånd på arbetsplatser, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, diskuteras olika definitioner av motstånd, makt och organisatorisk olydnad. Dessa begrepp används i de senaste årens forskning kring maskning och organisatorisk olydnad på arbetsplatser. Här analyserar jag hur definitioner av motstånd blir makttekniker där forskaren tar kontroll över motståndet. Som alternativ till definitioner föreslår jag dynamiska begrepp som omförhandlas utan att slutgiltigt fastställas.
Gilles Deleuze och Felix Guattari visar i What is Philosophy?[1] att begrepp blir mer precisa och mer produktiva i sina relationer än ifall de generaliseras. Generellt drar jag alltså slutsatsen att dynamiska begrepp kan användas mer vetenskapligt exakt än generella begrepp om motstånd.
Vetenskapens självsyn har annars traditionellt hävdat motsatsen. Exempelvis Durkheim letade efter det konstanta och bestående under det flyktiga. Med Deleuze blir det flytande, det flyktiga och det som är i blivande mer fruktbara för att undersöka makt och motstånd i en organisation än alltför generella föreställningar om över och underordning.
Motstånd och makt förstås bättre genom dynamiska begrepp än genom att definieras: Jag föreslår att man undviker att definiera makt, motstånd, civil olydnad, eller organisatorisk olydnad på arbetsplatser.
Visst, definitioner är användbara i många sammanhang men inte när man undersöker praktiskt motstånd. Fördelen med definitioner är att de har funktionen att värja sig mot det språkliga samspel som uppstår när språket används. I fallet med organisatorisk olydnad på arbetsplatser, då motståndsforskare samtalar med lönearbetare som lyder eller är olydiga, tar forskaren kontroll över både makten och motståndet. I dessa samtal blir definitioner av motstånd och makt en maktteknik som kontrollerar hur motståndet förstås. Med definitioner tar forskaren därmed kontroll över arbetaren; vilket blir aningen ironiskt när det handlar om motståndsforskning.
Istället för definitioner föreslår jag därför att man använder dynamiska abstraktioner, läsningar och beskrivningar vilka preciseras genom att omförhandlas under forskarens undersökning av motstånd – inte minst med de som utför motståndet. Omförhandling innebär att vare sig forskaren eller aktivisten förutsätts ha en mer rättvisande eller slutgiltig förståelse av motståndet.
Detta innebär inte att forskaren ska vara förutsättningslös eller objektivt neutral. Begrepp blir begripliga i kamp och motstånd. Genom att forskaren hävdar saker kan motståndsaktivisten säga emot. Neutrala intervjuer blir paternalistiska: Forskaren klappar aktivisten på huvudet, samtidigt som forskaren ställer sig ovanför motståndet.
Jag använder här greppa för att visa på när forskaren bara kan begripa genom att hävda sin analys och sin förståelse inför motståndsaktivisten.
För att greppa motstånd på arbetsplatser och i organisationer hävdar jag att följande ansats blir en bra början på en dynamisk dialog: Organisatorisk olydnad är när delar av organisationen hindrar eller intervenerar i andra delar av organisationens verksamhet vilka hegemoniskt etablerats som representativa och förhärskande.
Därmed kan vi undersöka hur maktrelationer institutionaliseras, men även hur motstånd, makt och maktkamp producerar osäkerhet och lokala omsvängningar i organisationen.
Per Herngren
2010-02-27, version 0.1
Referens Gilles Deleuze, Félix Guattari, What is philosophy, New York: Columbia University Press, 1994. Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008.
[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, What is philosophy, New York: Columbia University Press, 1994, p 20. av Per Herngren (c) lördag, februari 27, 2010 kommentarer Kategorier: civil olydnad, makt måndag, februari 22, 2010 Bortom containerföreställning av organisationer - motstånd på arbetsplatser III Organisationer förutsätts ibland vara monolitiska helheter. Monolit är ett föremål som består av ett enda stycke, som ex en byggnad uthuggen ur ett enda stenblock. Monoliter förstås inte som relationer utan som en helhet. För att förstå organisationen som helhet väljs en del ut vilken sedan får representera helheten. Delen blir helheten. Den del som anses representera helheten kan vara ledningen i organisationen, eller den forskare som förklarar organisationen. Något motsägelsefullt kombineras en monolitisk helhetsbild ofta med en container-föreställning. Ifall en organisation vore en container så skulle personer, material, maskiner, saker eller handlingar befinna sig inuti eller utanför organisationen. Det som händer på en arbetsplats kan begripas som engagemang runt arbetsuppgifter, arbetstakt, tid, årstider, väder, ansvar, vila, vänskap, lojalitet, solidaritet, familj, jämlikhet, facklig kamp, rättigheter och olika former av aktivism. Containerföreställningen gör dessa verksamheter i organisationen obegripliga eller så förpassas ickeformella verksamheterna automatiskt till det som sker utanför organisationen, till det externa. Precis som nätverk är organisationer relationer, resonanser, kopplingar och flöden snarare än en låda med ett innehåll (contain-er). För att inte hamna i en container-föreställning om organisationer bör man undvika begrepp som innanför och utanför organisationen. Istället undersöker man olika former av kopplingar och relationer. Vissa saker är kopplade till organisationen men de sker utanför arbetstiden, på spårvagnen, andra saker sker på arbetstid men de är inte kopplade till organisationen. Några av de saker som inte är formellt beslutade skulle ändå kunna organisera organisationen som ex toalettbesök eller flört. Handlingar som formellt är beslutade tillsammans med arbetskamrater eller av ledning kanske inte har någon betydelse alls förutom att producera utmattning, ex onödig dubbel arkivering, eller att läsa email från kolleger med information dessa tagit fram, eller att läsa deras arbetsrapporter. En tjänsteman på ett Volvo företag (jag undviker att avslöja vilket) berättade för mig att han och hans kolleger använde ungefär två timmar per dag för att läsa email från varandra. Min kommentar blev att Volvo företaget hade infört sex timmars arbetsdag för sina tjänstemän. Makt- och motståndsintensiteter För att begripa organisationer behöver vi alltså lämna både en monolitisk helhetsförståelse, såväl som en container-förståelse, av organisationer. Vi behöver därmed verktyg för att upptäcka komplexiteten av de dynamiker som producerar organisationen. Varje organisation består av en mångfald av makt/motståndsintensiteter vilka kan befinna sig i resonans eller dissonans med varandra. Dessutom gör olika maktintensiteter sig ibland oberoende av varandra. Maktsystem i organisationen kring verksamhet, beslut, ålder, kön, nationalism, åsikter, kamratskap eller intressen kan ibland bli självproducerande utan att korsa varandra, utan intersektioner. I andra fall hamnar de i resonans/dissonans med varandra. Organisationer bildar därmed aldrig monolitiska helheter, de formar inte heller containrar med ett innanför och ett utanför. Därmed bör en teori om organisatorisk olydnad undvika att förutsätta en enkel motsättning där det ena är makt och det andra är motstånd. Makt producerar motstånd (ickelydnad) och motstånd producerar makt (lydnad). Vi upptäcker därmed komplexiteter av olika maktcentra och olika motståndscentra. Per Herngren
2010-02-22, version 0.1 Referens Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008. av Per Herngren (c) måndag, februari 22, 2010 kommentarer Kategorier: civil olydnad, container-världsbild, makt, system måndag, februari 15, 2010 Skapar snarare än hindrar - motstånd på arbetsplatser II Traditionellt har både arbetarrörelse och forskare förutsatt att motstånd på arbetsplatser, som organisatorisk olydnad och maskning, hindrar organisationen. Man tänker sig att organisationen representeras av företagsledningen, dess avsikter och beslut; och att motstånd hindrar företagsledningen. Här föreslår jag att makt på arbetsplatser inte ska begripas som centraliserad pyramidformad hierarki. Jag visar också att motstånd inte ska förstås som enbart negativt hindrande av företagsledningen. Motstånd på arbetsplatser är i många fall positivt skapande verksamheter vilka utvecklar organisationen. Detta osynliggörs om man förutsätter att organisatorisk olydnad är en negation till organisationens syfte och mål. Vi bör därför undvika att reducera motstånd till en negativ spegling av företagsledningen. I vissa fall blir motstånd formellt accepterade delar av organisationen, som vid strejker och förhandlingar kring strejkerna. I andra fall blir motståndet del av arbetsplatsen och organisationens verksamhet utan att formella beslut tas av ledningen. Snarare än att vara negativt hindrande bör man förstå motstånd som produktivt. Motstånd är med och skapar organisationen. På motsvarande sätt bör man undvika att förstå makt som enbart förbjudande. Makt är också produktivt skapande. I vissa specialfall är givetvis makt förbjudande, och olydnad på arbetsplatser negativt hindrande. Strejken är ett exempel på ett motståndsverktyg som med tiden reducerats alltmer till negation. Strejken fungerar då som medel i en maktkamp där företagsledningen ska tvingas backa. Detta befäster föreställningen att det är företagsledningen som skapar organisationen och därmed också förändrar organisationen. Även om strejken kan försvaga en specifik företagsledning så stärks företagsledandet som generell praktik. Makt är sällan centraliserad När strejken reduceras till negativ motmakt skapas illusionen av centraliserad makt, att företag och andra organisationer är uppbyggda som pyramider. Strejken osynliggör därmed den mångfald av maktintensiteter och hierarkier som i resonans och dissonans med varandra verkar inom organisationen. Forskning om organisatorisk olydnad får inte bli ytterligare ett medel för att osynliggöra denna komplexitet av olika maktdynamiker. Istället bör motståndsforskningen undersöka hur makt och lydnad verkar i en mångfald av dynamiker vilka inte enkelt kan förstås som centraliserad hierarki. Forskningen om organisatorisk olydnad behöver göra upp med föreställningen om att makt är pyramidformad och centraliserad; att organisationer styrs av centraliserad hierarki. Makt och motstånd måste förstås som relationer. Men det innebär inte att man måste förutsätta att en centraliserad grupp av överordnade bestämmer i organisationen, och att det skulle vara företagsledningen som helt avgör vad organisationen förväntar sig av deltagarna. Olika maktmatriser verkar sida vid sida. De stärker eller konkurrerar med varandra, de kan även verka oberoende av varandra. Deleuze visar hur olika maktcentra hamnar i resonanser med varandra. Det som uppfattas som centraliserad makt kan tvärtom vara ett mångfaldigande av maktcentran. Lydnadspraktiker (makt) producerar över och underordning i en organisation både genom beslut och genom ickebeslut. Mobbning, lojalitet, nationalism, sexism och heterosexualitet är exempel på praktiker som kan vara med och organisera en arbetsplats utan att beslut tas av ledningen. Snarare än att enhetligt centralisera över och underordning genom en pyramidformad beslutshierarki mångfaldigar organisationer hierarkierna. Hierarkier kan alltså verka vid sidan av varandra utan att de behöver centraliseras till en pyramidformad ordning. Per Herngren
2010-02-15, version 0.1 Referens Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008. av Per Herngren (c) måndag, februari 15, 2010 kommentarer Kategorier: civil olydnad, makt måndag, februari 08, 2010 Motstånd på arbetsplatser I Jan Ch Karlsson, professor i sociologi, har skrivit en intressant bok om motstånd på arbetsplatser. Där utvecklar han på ett fruktbart sätt begreppet organisatorisk olydnad. Hans arbete är en del av en allt starkare forskning kring maskning, organisatorisk olydnad och motstånd på arbetsplatser. Detta är en viktig och spännande forskning. Här på bloggen undersöker jag i ett par texter ifall det blir fruktbart att justera ansatsen något. I den här första texten gör jag en kort introduktion till organisatorisk olydnad. Jag föreslår att man inte ska förutsätta att makt är centraliserad till företagsledning eller central styrelse. Makt reduceras aldrig till en central hierarki. Organisationer mångfaldigar hierarkierna. Vad är organisatorisk olydnad? Organisatorisk olydnad är ”allt du gör på arbetet som du inte förväntas gör”[1], enligt en klassisk bok i ämnet, Organizational misbehaviour, av Ackroyd och Thompson. Författarna lyfter fram olika former av olydnad på arbetsplatser från självorganisering till sabotage och maskning. Även skvaller och rekreation kan ligga utanför vad som förväntas av en anställd och förstås därför av Ackroyd och Thompson som exempel på motstånd. Själv menar jag att det är olyckligt att lägga in förväntningar och avsikter i definitionen av organisatorisk olydnad. Det osynliggör ifall lydnad till strukturer, vanor och praktiker utgör en stor del eller till och med större del av makten än lydnaden till företagsledningens förväntningar. Förväntning, så som Ackroyd och Thompson använder det, förutsätter någon form av enhet och helhet på arbetsplatsen, samt föreställningen att makt är centraliserad hierarki. Toppen av denna hierarki skulle då representera organisationen och dess förväntningar. Lönearbetare kan därmed bara vara organisatoriskt lydiga eller olydiga gentemot toppen av en centraliserad hierarki. Lydnad och olydnad mot strukturer av kön, klass och rasism blir därmed per definition externa företeelser utanför organisationen. Ifall dessa genom olika praktiker bakas in i organisationen osynliggör definitionen detta. Makt som relation I sin Den smidiga mellanchefen definierar Jan Ch Karlsson motstånd och organisatorisk olydnad som: ”Allt som anställda gör, tänker och är som överordnade inte vill att de ska göra, tänka och vara.[2] För begripa makt och motstånd som relation snarare än egenskap trycker Karlsson på att det ”är de överordnade som genom sin position i arbetsorganisations makthierarki (som) avgör vad som är olydnad och var som inte är det Organisatorisk olydnad är alltså inte vissa handlingar, tankar eller identiteter som vi kan peka ut i förväg, utan en relation mellan över- och underordnade[3] Genom att se makt och motstånd, lydnad och olydnad, som relation använder Karlsson en dynamisk ansats för att förklara organisatorisk olydnad. Makt blir därmed en rörlig och föränderlig relation mellan lydnad och olydnad istället för en fast egenskap eller mängd som man skulle kunna äga eller inneha. Karlssons syn på makt hjälper oss att komma ur föreställningen om makthavare, alltså att man skulle kunna ha makt eller att man skulle kunna stoppa undan makten i något valv. Per Herngren 2010-02-08, version 0.1
[1] Stephen Ackroyd, Paul Thompson, Organizational misbehaviour, Sage, 1999, citerad från Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008, s 132.
[2] Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008, s 132.
[3] Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008, s 133. av Per Herngren (c) måndag, februari 08, 2010 kommentarer Kategorier: civil olydnad, makt lördag, januari 23, 2010 Personlig erfarenhet som argument - börja inte med dig själv III Elin Grelsson problematiserar den allt ökande användningen av ”sin personliga erfarenhet för att lyfta fram sin tes och stärka sin argumentation”. Allt fler ”driver en samhällstes genom att hänvisa till något i deras förflutna”. Om sjuttiotalets feminism använde det privata för att förändra det kollektiva så argumenterar man allt oftare idag genom att företräda sig själv snarare än politiska kollektiv. Personliga upplevelser formas till teser om samhälle och kön. ”Den personliga erfarenheten är nämligen omöjlig att argumentera mot.” ”Den personliga erfarenheten är på så vis fullständigt kompromisslös.” Tendensen är en del av ”en ökad individualisering, ett allt starkare personfokus samt en tilltagande grad av subjektivitet i samhällsdebatten.” Elin Grelsson tar upp hur Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik (2008) ifrågasattes för att Kielos själv aldrig blivit våldtagen. Ett annat exempel är Maria Svelands starka kritik av kärnfamiljen i Bitterfittan. Grelsson visar hur Sveland blev bombarderad av frågor om ”hur hon kunde kritisera en kärnfamilj och använda sig av sin egen erfarenhet när hon själv var gift med en man och hade barn”. Sådan kritik visar på en avgörande tendens: ”Den som ska använda sig av sin personliga erfarenhet måste ha lämnat den bakom sig … innan den har rätt att uttala sig.” Enligt Grelsson skapar den här typen av individualisering avpolitisering. Det gemensamma och det politiska ersätts med det personligt upplevda. Hon avfärdar på inget sätt personliga erfarenheter. Hon tar upp hur Lars Gårdfeldt genom att berätta sin egen historia om hur han själv blivit utsatt för sexuellt våld lyfter ”fram en tidigare marginaliserad skildring” och skapar ”nya sätt att tala om ämnet”. Detta blir återigen att göra det personliga politiskt. Per Herngren
2010-01-23, version 0.1 Referens Elin Grelsson, Beckman och den personliga erfarenheten som argumentationsbas, elingrelsson.se, 20100122. Läs alla tre artiklarna: Börja inte med dig själv
Börja inte med dig själv I - Maine de Biran, Ricoeur
Börja inte med dig själv II - Heidegger
Personlig erfarenhet som argument - börja inte med dig själv III av Per Herngren (c) lördag, januari 23, 2010 kommentarer Kategorier: feminism fredag, januari 08, 2010 Träna civilmotstånd i krig Gratis introduktionsträning om civilmotstånd i krigssituationer lördag 30 januari 2010, kl 10-16, Göteborg Träna civilmotstånd Under kursen tränar deltagarna olika metoder för civilmotstånd under krigssituationer: att ingripa vid politiskt våld, krig eller förtryck. Syftet är att prova på en kurs för sådana som åker till krigsområden för olika former av ingripanden, eller för de som åker som ickevåldslivvakter för att skydda människor som hotas av regim eller paramilitära grupper. För att kunna ingripa vid våld i vår närhet eller på andra platser i världen behövs övning. Civilkurage kommer inte inifrån utan från stöd, solidariskt engagemang och mycket träning. Efter varje träningspass analyserar vi styrka och svagheter som finns i varje metod. Under en kurs i civilmotstånd kan det ta flera dagar innan teknikerna landar och sätter sig i ryggmärgen på deltagarna. För att alla deltagare ska kunna tillgodogöra sig träningen och samtal kring teorin så är det maximalt åtta personer på varje kurs. Svenska Freds i Göteborg bjuder på kursen Anmälan och mer info av Per Herngren (c) fredag, januari 08, 2010 kommentarer Kategorier: civil olydnad, makt måndag, december 14, 2009 Skriv under ditt stöd till plogbillsaktion Disarm Now Plowshares Fem personer i åldrarna 60 till 83, bildade plogbillsgruppen Disarm Now Plowshares, och tog i november 2009 med sig hammare och avrustade delar till Trident ubåten. Skriv under ditt stöd och ge en hälsning på Disarm Now Plowshares bloggen!
http://disarmnowplowshares.wordpress.com/support-us/
Här är utdrag ur stöd texten: Support Letter for Disarm Now Plowshares
We support the nonviolent disarmament action that took place in the U.S. on November 2, 2009 at Naval Base Kitsap-Bangor where Trident nuclear weapons are stored or deployed on Trident submarines. Bill Bichsel, S.J., 81; Steve Kelly, S.J.,60; Anne Montgomery, RSCJ, 83; Lynne Greenwald, 60; and Susan Crane, 66, carried hammers into the secure nuclear bunker area to symbolically carry out Isaiah's injunction to "hammer swords into plowshares." Plowshares actions call for conversion of weapons of war into what is necessary for human life. They also poured out their own blood from baby bottles to make clearly visible the violence the bunkers hide. They sowed sunflower seeds: seeds of hope and international symbols of nuclear disarmament.
During the civil rights and social change struggles in the US, South Africa, the Philippines, Poland, India and many other countries, nonviolent civil resistance has been recognized as a necessary and responsible method for people seeking real justice and peace. In the spirit of these international struggles, the Plowshares cut through the fences at the Strategic Weapons Facility-Pacific.
Consequently, every person has a right and responsibility under the Nuremberg Principles to nonviolently call for their abolition. All people can act responsibly in their local areas to eliminate nuclear weapons ... turn their swords into plowshares, .. become a human family that can eliminate war.
av Per Herngren (c) måndag, december 14, 2009 kommentarer Kategorier: civil olydnad måndag, december 07, 2009 Kristendomen revolutionerar revolutionen - Zizek Slavoj Zizek är filosof från Slovenien. Han utvecklar teorier om psykoanalys, revolution, marxism, ateism och kristen teologi. Det kristna engagemanget är, enligt honom, värt att kämpa för eftersom kristendomen för en kamp mot andlighet och förandligande samtidigt som den kämpar för rättvisa och materialism (inkarnering av befrielsen).
Kärleken till nästan bryter med den kosmiska ordningen av hämnd och bestraffning. Den kristne älskar sin fiende utan att försköna fiendens fiendeskap. För Zizek är detta vägen till en framgångsrik revolution som övervinner orättvisor och förtryck.
I bibeln finns, enligt Zizek, olika gudsbilder. Där finns den potente, härskande magikerguden. Genom stämningsfull eller upprepad bön kan man förmå denne potente gud att ge kraft eller att lösa olika problem. Men på flera ställen görs det upp med potens-guden. På korset uttrycker Kristus sin egen frustration och uppgörelse med härskarguden:
– Gud, varför har du övergivit mig? Det var frestande även för Jesus att föreställa sig en kraftfull gud med magiska krafter som kunde fixa saker och ting. Leva befrielsen nu Kristendomen är precis som judendomen en befrielsereligion.[1] De kristna inkarnerar befrielsen, dock inte som ett etniskt folk utan genom sin tillit (tro) till befrielsen och frälsningen. Kristendomen väntar inte på befrielsen, befrielsen är redan materialiserad i Kristi korsfästelse. Tilliten (tron) handlar om att våga leva frälsningen, våga leva befrielsen redan nu istället för att vänta på en framtida revolution.
Omvändelsen är inte något som ska ske senare. Omvändelsen är en ständig möjlighet.
Långt före marxister och anarkister lanserar därmed kristendomen möjligheten att oupphörligt leva revolutionen. Zizek lyfter speciellt fram Paulus som en som ständigt levde revolutionen. Paulus bryter upp med sin status, sin karriär och lämnar sitt jobb. Han bryter med sin världsbild och sin religion. Gång på gång åker han i fängelse utan att ge upp. Omvändelsen eller revolutionen är inte en brytpunkt som händer vid en tidpunkt, den är en ständig möjlighet, den är ett sätt att leva.
Zizek nämner hur marxisten Rosa Luxemburg kritiserade revisionisterna: ”Om vi väntar på ’det rätta ögonblicket’ för att starta en revolution skall detta ögonblick aldrig komma – vi måste ta risken och kasta oss in i det revolutionära försöket, eftersom det endast är genom en serie ’för tidiga försök (och deras misslyckande) som förutsättningarna för det ’rätta’ ögonblicket skapas.”[2]
Zizek lyfter även fram pastor Martin Luther Kings civila olydnad och hans uppgörelse med de svartas väntan på befrielse. I sitt ”Brev från fängelset i Birmingham” (1963) skriver Martin Luther King: ”Vi vet genom sorglig erfarenhet, att förtryckaren aldrig frivilligt erbjuder friheten, den måste krävas av den förtryckte. Uppriktigt sagt har jag ännu inte deltagit i en direkt-aktions-kampanj, som kom ’vid läglig tidpunkt’ enligt deras åsikt, som (själva) inte lidit orättvist under segregationen. I åratal har jag nu hört ordet ’Vänta!’ Det ’Vänta!’ har nästan alltid betytt ’Aldrig!’ Vi måste förstå, som en av våra framstående jurister sagt, att ’för länge uppskjuten rättvisa är förvägrad rättvisa’.”[3]
Zizek menar att den ”autentiska revolutionen” alltid sker ”i ett absolut Presens, i ett Nus påträngande nödvändighet.”[4] Här läser han Jesus brytning med dåtidens judendom som en brytning med passivitet och väntan på förändring. ”Det är i vår väntan på Messias ankomst som vi tvingas till en passiv väntan, medan ankomsten fungerar som en signal som utlöser aktivitet.”[5]
Målet kommer inte efter medlet – bortom strategin Därmed kan revolutionen inte underordnas en linjär orsak och verkan. Detta bryter med den vanliga politiska påverkanslogiken, det Zizek kallar ’förnuftets list’. Vi ”handlar, intervenerar, men kan aldrig vara säkra på vad som är den sanna meningen med och det slutgiltiga resultatet av våra handlingar”[6]. Även om det inte är direkt uttryckt läser jag Zizek som att han använder kristendomen för att göra upp med vänsterns föreställning om taktik och strategi. Taktik och strategi är något som föreställs leda till en framtida befrielse vilket därmed skapar passiv väntan istället för revolutionär handling. En kamp som blir taktisk eller strategisk tenderar alltså att fastna i väntan på revolutionen.
I kristendomens berättelse om Jesu liv och död på korset är revolutionen redan här som en möjlighet. Genom Kristi begivenhet ”är vi formellt frälsta, … och vi måste engagera oss i det svåra arbetet med att aktualisera denna”[7] befrielse.
Möjligheten till revolution är nödvändig Aktualisera används av Zizek som synonym till materialisera och inkarnera. Vi får därmed en materialism som är materialiserande, befriande, snarare än en ödesbestämd determinism. Det är inte tidsförloppet som är determinerad. Revolutionen är med nödvändighet en möjlighet. Det är möjligheten som är determinerad. Kristendomens inkarnering av den befriande frälsningen gör det alltså nödvändigt, enligt Zizek, att revolutionera materialismen.
Men precis som marxismen och vänstern innehåller kristendomen passiviserande dynamiker. Zizek visar hur kristendomen gång på gång får göra upp med den potente magikerguden med sina allsmäktiga krafter. Potensguden framkallar ändlösa diskussioner om hur Gud kunde låta Auschwitz hända.
Men i kristendomen ser vi hur Gud väljer att bli anarkist (eller impotent i Zizeks termonologi): ”Genom att skapa universum, släppte Han det fritt, lät det gå sina egna vägar, och gav avkall på makten att gripa in i det. Denna självbegränsning är jämförbar med en egentlig skapelseakt.”
En skapelse måste göras fri från styrning för att vara verklig skapelse. En skapelse lämnas åt sin frihet att själv omformas. Den potente härskarguden skulle aldrig kunna skapa något och lämna det ifrån sig som något skapat, härskarguden är ingen skapargud. Den mäktige guden måste styra och lägga sig i. En maktgud kräver att vi ska tigga om nåd och hjälp. I den kyrka som dyrkar potensen används ett speciellt tonfall och upprepande böner eller tiggeri vilket man hoppas ska räcka för att övertala guden att lösa ens problem.
Den kristna guden gör tvärtom: Gud faller ner i skapelsen och får ta del av förföljelsen och lidandet. Det är en gud som gör sig sårbar istället för att härska och kontrollera.
Per Herngren
2009-12-07, version 0.1
[1] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 169. [2] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 172-173. [3] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 185. [4] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 174. [5] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 175. [6] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 175. [7] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 176. av Per Herngren (c) måndag, december 07, 2009 3 kommentarer Kategorier: makt tisdag, november 24, 2009 Börja inte med dig själv II - Heidegger Omedvetandegöra När vi hanterar saker och ting handlar det inte om att ha dem närvarande i medvetandet utan om att ta dem för givna. Ju mindre vi tänker på hammaren desto lättare blir det att hamra[1]. Vi får med Heideggers berömda verktygsanalys från 1919, skilja på när verktyg och saker används, eller när de är närvarande i medvetandet. När hammaren används är den redo i handen men frånvarande i medvetandet: ”the hammer is … ready-to-hand as equipment.”[2] Det som blir närvarande för oss är antagligen trasigt eller så fattar vi inte hur vi ska använda det. En komplikation har uppstått. Saker och ting gör motstånd och vi behöver tänka till. Verktygets eller materialets motstånd gör att det tränger sig på. Medvetande och närvaro kommer alltså inte inifrån. Tvärtom, det kommer ur att något tränger sig på. When we notice what is un-ready-to-hand, that which is ready-to-hand enters the mode of obtrusiveness.”[3] Hammaren blir i komplikationen närvarande för oss ”present-at-hand”. ”Only now are we given any access to properties”[4]. Detta innebär inte att vi vid komplikationer blir helt medvetna om verktyget eller materialet. Det är bara det vi fokuserar på, problemet vi behöver lösa, som blir närvarande i medvetandet. Komplikationer gör att medvetandet får möjlighet att plocka ut saker ur sina sammanhang, ur dess värld. Det som fungerar är frånvarande i medvetandet, det är då kvar i sin värld. Hammare och verktyg som används fungerar genom sina sammanhang och kopplingar. Det är dessa sammanhang och kopplingar som är hammarens värld. Heideggers analys av hammare kan även användas på våra kroppar. På somrarna dansar jag salsa. Det händer att jag börjar tänka på mina steg eller mina fötter när jag dansar. Då tappar jag snabbt rytmen. Jag minns de första danskurserna i salsa. Då hamnade fötterna i medvetandet. Jag försökte fatta hur jag skulle göra en Di-le-que-no eller en annan salsatur. Det var först när stegen och turerna satte sig i benen och i kroppen, och när jag slutade tänka på dem, som jag upplevde att jag dansade salsa. Salsa är inte individuell kunskap. Man dansar salsa med varandra, med musiken, med stämningen på dansgolvet, med den dansstil som är populär just det året. Salsa fungerar i en salsavärld. Saker och ting är involverade i varandra. De tilldelas uppgifter i förhållande till varandra. De är anvisade till varandra. Det är det här involverandet i varandra som bildar värld i Heideggers filosofi. I en värld finns inte individuella kroppar eller saker. De existerar inte som atomer. Med Deleuze kan vi säga att handlingar, kroppar och saker istället bildar kompositioner och molekyler. Med Heidegger skulle vi säga sammanhang, involverande, utsatt, utslängd, påträngande. Verkligheten är inte närvaro Heidegger hävdar att det är olyckligt när en filosofi gör sig skyldig till att reducera verkligheten till någon form av närvaro[5]. Här bör Heidegger läsas som att det därmed även blir olyckligt ifall verkligheten reduceras till medvetande. Att leva i världen och att leva tillsammans handlar främst om att förhålla sig omedvetna. Att arbeta ihop, att politiskt förändra samhällen, att göra motstånd tillsammans, eller att bara umgås med varandra, allt detta kräver mer frånvaro än närvaro. Politik, motstånd och gemenskap gör oss omedvetna när det börjar fungera. Det är när relationer inte fungerar, när saker går söner, när vårt engagemang möter motstånd, det är då medvetandet blir medvetet om saker och ting. Politik handlar inte om att bli politiskt medveten. Motstånd handlar inte om att vidarebefordra information om allt elände i världen. Visst, ibland gör vi misstag, vi behöver rätta till problem. Då gör vi oss medvetna ett tag för att sedan kunna lämna problemet bakom oss, för att kunna omedvetandegöra oss igen. Folkrörelser, folkbildning, protestgrupper och motståndsgrupper fastnar dock ibland i en övertro på information och medvetande. De tenderar att överösa andra med information om alla möjliga problem i världen, problem vi för tillfället inte klarar av att lösa. De missar därmed Heideggers kanske mest avgörande filosofiska insats. En fungerande politik handlar inte om att göra oss medvetna utan omedvetna. Medvetande behövs, men det är tillfälligt. Det är när vi hindras, när vi får problem med att lösa politiska problem, det är först då som medvetandet behöver bli medvetet. Och det medvetandet kommer inte från den politiske aktören utan från problemet självt, från motståndet. Arkivet som förutsättning för motstånd Heideggers verktygsanalys har främst använts för att bryta med närvaron inom filosofi och vetenskap. Men jag menar att vi också behöver den för att bryta med övertron på information inom politisk aktivism och motstånd. Verktygsanalysen behövs dessutom för att göra upp med medvetandegörandet inom folkbildning. Ett avgörande verktyg för politiskt arbete och motstånd är arkivet. Arkivet gör det möjligt för oss att glömma. Arkivet handlar inte främst om att ha information utan om att bli av med den. Arkivet kan skydda vårt minne och vårt medvetande från närvaron, från informationen. Under politiskt förändringsarbete stöter vi på problem och vi behöver ibland plocka fram tidigare misstag och erfarenheter för att lösa dessa problem. Medvetandet behöver bli medvetet. Men när våra lösningar börjar fungera behöver de ramla ur medvetandet igen. Politik strävar åt omedvetandegörandet. Globalisering och lokalisering Heideggers analys av avstånd och närhet blir högaktuell för analysen av internets och mobilernas betydelse för motstånd och aktivism. Låt oss sätta på oss Heideggers glasögon för att begripa hur digitaliseringens fungerar för politisk aktivism. Heidegger observerade att ens glasögon är längre bort, och mer frånvarande, än den bekante jag just upptäckte där på andra sidan gatan. På motsvarande sätt som glasögon fungerar datorer, nätverk, skärmar, högtalare och datorprogram. När jag skypar (en variant av röst- och videosamtal över internet) med min vän Mikael sitter han på ett kontor i Guatemala City och arbetar med mänskliga rättigheter. Själv sitter jag på mitt kontor i Hammarkullen. Det är sju timmars tidsskillnad mellan oss. Men Mikael är ändå närmare än datorskärmen som visar Mikaels bild. Hans röst är närmare än de högtalare rösten kommer från. 2005 deltog jag i en motståndsgrupp som klippte upp stängslet och gick in på kärnvapenfabriken i Aldermaston i England. Vi var elva deltagare från fem nationer. Därinne planterade vi vin och fikon. Vi greps men släpptes efter 36 timmar. I väntan på rättegången åkte vi hem: Treena till Australien, Thomas, Martin och jag till Göteborg och Stockholm. Andra i vår grupp åkte hem till Holland, Irland och olika platser i England. Vi höll kontakten och tog rättegångsbeslut med hjälp av Skype och email. Det hände flera gånger att Thomas och jag satt framför våra datorer i Majorna respektive Hammarkullen och pratade innan vi gick och lade oss. Genom en grön Skype ikon upptäckte vi att Treena i Australien också satt framför datorn, fast hon åt vanligtvis frukost när vi skulle lägga oss. Vi tre samtalade en stund, konspirerade inför rättegången, och kollade av hur de andra mådde. Gemenskap, stöd, omsorg och konspirerande lokaliserades ut över världen samtidigt som närhet skapades. Med Heidegger blir det därmed möjligt att ge lokalt politiskt arbete en annan innebörd än vi kanske är vana vid. Lokalisering av politik och motstånd koncentreras ibland till en enda plats eller en region. Men detta är bara ett specialfall av det lokala. Motstånd mångfaldigar sig själv som repetitioner, erfarenheter och berättelser. Därmed mångfaldigas det lokala. Motstånd sprids som smittor just genom att lokaliseras. När motstånd sprids runt om i världen, eller globaliseras, så är det alltså inte så att det lokala minskas eller försvagas. Tvärtom, spridning är lokalisering, spridning skapar mer lokalitet. Vi kan alltså inte ställa upp det lokala och det globala som motpoler på en skala. Inte heller värld och det lokala är varandras motpoler. Det är lokaliseringar som skapar världar. Värld är inte en container som innehåller saker och ting. Värld är kopplingar mellan saker och ting. Heidegger undergräver motpoler som skapas genom en politisk teori som bygger på medvetande och närvaro. Han undergräver dessutom den linjära föreställning om orsak och verkan som sätter medvetandet före handling. Det handlar inte om att ta bort närvaro och medvetande. Närvaro och frånvaro, medvetande och omedvetande, är viktiga delar av motstånd och aktivism. Men det politiska linjära tänkandet som sätter information och medvetandet före handlandet måste ersättas med rimligare föreställningar om hur politiskt motstånd och politisk förändring går till.
Per Herngren
2009-11-24, version 0.1
Läs alla tre artiklarna: Börja inte med dig själv:
Börja inte med dig själv I - Maine de Biran, Ricoeur
Börja inte med dig själv II - Heidegger
Personlig erfarenhet som argument - börja inte med dig själv III
[1] Martin Heidegger, Being and Time, trans. J. Macquarrie, Robinson E., Harper & Row, 1962, p 98.
[2] Martin Heidegger, Being and Time, Blackwell Publishing, 1962, p 200.
[3] Martin Heidegger, Being and Time, Blackwell Publishing, 1962, p 103.
[4] Martin Heidegger, Being and Time, Blackwell Publishing, 1962, p 200.
[5] G. Harman, ”Technology, objects and things in Heidegger”, Cambridge Journal of Economics, 2009, p 4. av Per Herngren (c) tisdag, november 24, 2009 13 kommentarer Kategorier: postprotest fredag, november 06, 2009 Panoptikon och övervakning mångdubblas från 2000 Antalet tillstånd i Sverige för kameraövervakning på offentliga platser har nästan fyrdubblats från 1996 till 2008. Statistiken för antalet tillstånd visar dock inte antalet kameror. Eftersom kameror och datorsystem blivit billigare kan en fyrdubbling av antalet tillstånd mycket väl innebära, lågt gissat, en tiodubbling av antalet kameror de senaste tio åren.
Panoptikon disciplinerar personer och grupper genom seendet. Disciplineringen sätts igång av möjligheten av att man är sedd. Antagligen sitter det ingen där bakom kameran och tittar på en men bara det att det är möjligt gör att man börjar producera disciplin. Panoptikon är disciplineringstekniker där storebror inte ser dig – fast kanske ändå. Panoptikon fungerar genom paranoia.
Enligt undersökningar av Brå minskar inte våldsbrotten av kameraövervakning. Panoptikon disciplinerar de medborgare som redan önskar se ordentliga ut ifall det nu är någon mot förmodan som ser mig. Panoptikon disciplinerar inte främst brottslingar utan de lydiga samhällsmedborgarna.
Michel Foucault visar att panoptikon inte så mycket hindrar den enskilde från att begå vissa handlingar utan snarare förmår den enskilde att öka sin produktiva disciplin. Panoptikon är alltså inte negativ, hindrande, utan positivt producerande. Disciplinen gör att vi producerar mer.
Per Herngren,
2009-11-06, version 0.1
Referenser
”Enligt nya siffror från justitiedepartementet godkände länsstyrelsen förra året 18 288 kameror i Sverige som övervakar allmänna platser eller butiker. År 2002 var siffran 9 297 stycken.” (Metro International 2009-03-08.)
”Den 1 januari 2002 fanns det 6 078 tillstånd medan det fanns 3 219 anmälningar. Sammanlagt fanns det alltså omkring 9 300 tillstånd eller anmälningar. Detta skall jämföras med att det år 1996 fanns knappt 5 000 tillstånd.” (SOU 2002:110, s 79)
”Men kameror minskar inte våldsbrotten, visar en rapport från Brå.” (DN.se 2009-09-23) av Per Herngren (c) fredag, november 06, 2009 2 kommentarer Kategorier: makt måndag, november 02, 2009 Börja inte med dig själv I - Maine de Biran, Ricoeur Motstånd leder till medvetande – inte tvärtom Maine de Biran (1766-1824) bryter med dualismen mellan ett inre medvetande och en yttre värld. Det är inte så att vi uppfattar eller tar in världen runt omkring oss. Han lämnar alltså dualismen mellan världen och en subjektiv upplevelse av världen.
Handens gripande ligger nära medvetandets begripande i de Birans filosofi. Det är inte medvetandet som leder till handling utan handling som leder till medvetande. Gripande gör att vi greppar. Greppet kommer inte före gripandet.
I Paul Ricoeurs läsning av Maine de Biran betonas hur vårt existerande kommer ur motstånd, ”existing is resisting”[1]. Självet uppkommer ur ett motstånd mellan vår kropp och andra kroppar. Det här ersätter föreställningen om en yttre värld och en inre subjektiv bild av den yttre världen.
När ting och andra människor gör motstånd får vi möjlighet att bli självmedvetna. För de Biran är beröring och motstånd avgörande för hur både medvetandet och självet skapas. Motstånd kan här läsas som hinder, att materia och kroppar hindrar våra rörelser. Det går inte att beröra eller bli berörd utan hinder. Medvetandet skapas därmed genom kropp och kroppslighet, inte som en motsats till kropp.
Det finns inget andligt medvetande. Ren andlighet skulle vara omedvetenhet.
Anden uppfattar alltså inte materian, medvetandet uppfattar inte kroppen. Det är snarare själva fattandet som blir medvetande. Det är genom att fatta tag och svårigheten i att flytta, ändra eller göra om, som medvetande blir medvetet. Medvetande och kropp kan därmed inte åtskiljas som i dualismerna ande och materia, andlighet och världslighet, ett inre och ett yttre.
Det finns ingen andlig verklighet skild från en materiell verklighet. Beröring Med Maine de Birans analys visar Ricoeur att vår sorg och glädje, vår smak för känslor, kommer ur beröringen, ”its aptitude for feeling is revealed most characteristically in the sense of touch”[2].
Självet kommer inte ur en själv utan från den andre och från annanheten; ”that selfhood implies its own ”proper” otherness … for which the flesh is the support”[3].
Därmed vänder vi på Husserls föreställning om den andre som en annan som mig, det blir istället jag själv som är något annat[4]. Vi är inte som varandra, vi är något annat. Vi måste därmed lämna identiteten och likheten som förklaring till både oss själva och andra.
Och vi överger dessutom föreställningen om ett inre äkta jag som skulle påverkas att det världsliga. Då finns det inget inre äkta som behöver ut, något genuint inre som vill uttrycka sig. Politiskt motstånd, texter, dialog och tal är inte uttryck för en inre mening hos en avsändare. När vi talar eller gör motstånd sker inte en ofullständig överföring av en bild av ett inre äkta jag.
Det är snarare svårigheten i att tala och skriva som producerar mening. Det är motståndet mot motstånd som bygger politisk mening. Svårigheten i att genomföra politiska lösningar producerar politiskt medvetande. Medvetandet föregår inte politisk förändring.
Paranoid politik
Med Maine de Biran blir det möjligt att bryta med en paranoid föreställning om politik, motstånd, känslor eller kommunikation. Meningen gömmer sig inte bakom eller bortom. Meningen i samtal och överenskommelser finns där i samtalet inte bortom, inte gömt i kod, ett mål eller en avsikt. Politiken förverkligar politik. Att göra politik till taktik och strategi där mål och medel radikalt separeras blir därför en mystifiering av politiken.
Våra händer och vårt tal sträcker sig ut och berör. Vi kan bara beröra det som gör motstånd. ”Maine de Biran is therefore the first philosopher to have introduced one’s own body into the region of nonrepresentative certainty”. de Biran bryter med den representativa världsbilden. Världen reflekteras inte in i våra tankar eller in i medvetandet. Den representativa världsbilden motsvarare vad som i Deleuze och Guattaris Tusen platåer framställs som paranoid filosofi: Att den egentliga eller riktiga världen skulle finnas gömd bakom det vi uppfattar och ser. Att det vi uppfattar skulle vara en vag bild av verkligheten.
När grupper gör motstånd, när folk tar gemensamma beslut, då utövas politik. Politik är försöket att lösa problem och att förverkliga de samhällen vi vill leva i. Politiken finns därmed inte bortanför det som förverkligas i den politiska handlingen. Det är bara genom att försöka förverkliga som politiken kan misslyckas. Motstånd är därmed inte ett medel till politiska beslut. Motstånd är politiska beslut. Motstånd är att leva det politiska. Motstånd håller på att förverkliga. Därför möter motståndet motstånd.
Här hamnar vi nära Gandhis föreställning om att mål och medel måste bli ett. Detta innebär inte en naiv tro på att den politiska handlingen totalt skulle kunna genomföra sitt syfte. Då skulle det politiska vara över. Men det innebär att motstånd och politik misslyckas igen och igen, och just därför kan det hela tiden justeras.
I den paranoida politiken, i det paranoida motståndet, är det politiska beslutet uppskjutet på framtiden. Den paranoida politiken tänker sig dessutom att det är någon annan som ska genomföra politiken. Det politiska målet blir något utopiskt frånvarande. Den paranoida politiken måste därför föreställa sig världen linjärt: ett medel skulle genom en orsakskedja leda till det ännu frånvarande målet. Men det linjära är bara ett specialfall, ett undantagsfall. Gandhis motstånd byggde istället på att målet är medlet till målet. Gandhis motstånd gör oss alla till politiker. Det är en politik som bygger vidare på misslyckanden. När vår politik gör motstånd, och när materian gör motstånd, då skapas möjligheter att innovativt justera och bygga vidare.
Vi repeterar våra politiska lösningar och andra kan repetera dem. Så sker politisk förändring. Istället för en linjär politisk orsakskedja får vi istället imitationskedjor och repetitioner som lägger sig i resonans och dissonans med varandra.
Börja inte med dig själv om du vill förändra världen
Det är inte bara vårt medvetande och vårt själv som skapas genom den andre. Enligt Ricoeur skapas även subjektet och aktören genom den andre. Det är den andres tillskrivande som gör mig till författare av mina handlingar, ”the self-designation of the agent of action appeared to be inseparable from the ascription by another, who designates me in the accusative as the author of my actions.”[5] Genom att bli affekterad av varandras handlingar kan vi tillskriva handlingar till sig själv eller till någon annan.
Det är i handlandet subjektet växer fram.
Med hjälp av Lévinas filosofi visar Ricoeur att den andre verkligen är den andre. Det går inte att reducera den andre till samma som mig eller som identisk med mig eller likadan som mig. Motstånd, rätt, solidaritet och moral kommer alltså inte ur att andra är precis som mig eller lika mig, utan från att de verkligen är andra.
Identitet med varandra och föreställningen att vi egentligen skulle vara samma blir totalitära tänkesätt. De omöjliggör relationer. Det som är identiskt kan inte ha relation. Relationerna ersätts då av helhet eller av samma sort. ”Because the Same signifies totalization and separation, the exteriority of the Other can no longer be expressed in the language of relation.”[6]
Därmed blir det mer begripligt då Nietzsche attackerar det dåliga samvetet. Dåligt samvete handlar om mig själv, om hur duktig jag är, inte om solidaritet med den andre. Det värsta, enligt Ricoeur, är att ersätta det dåliga samvetet med det goda samvetet. Solidaritet med andra ersätts då med själv-rättfärdigande.[7]
Föreställningen att man måste börja med sig själv, eller leva rättfärdigt själv, krossar möjligheten att den andre har ett eget värde, ett värde som inte kommer från mig eller från att vi är samma. Vi är solidariska med andra för deras skull inte för vårt goda samvetes skull eller för vårt välmående. Politik är att genomföra, och ta beslut om, saker som berör varandra. Politik är också att beröra varandra för att genomföra saker tillsammans.
Per Herngren
2009-11-02, version 0.2
Läs alla tre artiklarna: Börja inte med dig själv
Börja inte med dig själv I - Maine de Biran, Ricoeur
Börja inte med dig själv II - Heidegger
Personlig erfarenhet som argument - börja inte med dig själv III
[1] Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 322.
[2] Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 324.
[3] Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 324.
[4] Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 326.
[5] Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 329.
[6] Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 336.
[7] Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 347. av Per Herngren (c) måndag, november 02, 2009 3 kommentarer Kategorier: container-världsbild tisdag, oktober 20, 2009 Världssystem och containervärldsbildens kollaps En rörelse av forskare som kallar sig världssystemanalytiker lanserade under sjuttiotalet begreppet världssystem. Föreställningen är att de olika systemen bildar egna världar. Enligt Immanuel Wallerstein var valet av begreppet ’världssystem’ (world-system) ”avsedd att indikera att det inte var fråga om system, ekonomier och imperier som omfattar (hela) världen, utan om system, ekonomier och imperier som var för sig utgör en värld (men som inte nödvändigtvis sträcker sig över hela jordklotet).”[1] Immanuel Wallerstein är den mest kända förespråkaren för världssystemanalys. Enligt honom vänder den på det gängse sättet att forska och ersatte därmed ”den traditionella analysenheten, nationalstaten (med) ’världssystem’. Historikerna hade i första hand undersökt nationella historier, ekonomerna hade analyserat nationella ekonomier, statsvetarna nationella politiska system och sociologerna nationella samhällen.” Världssystemanalytikerna frågade sig skeptiskt ”huruvida dessa studieobjekt verkligen existerade, och om det inte gick att göra mer användbara undersökningar utifrån andra utgångspunkter.” Istället för att se nationalstaten som en ram för olika samhällsföreteelser byts nationalstaten ”ut mot ett antal ’historiska system’”. Världssystemen är både rumsligt och tidsligt begränsade. De innefattar flera politiska och kulturella enheter; och verksamheter och institutioner integreras och lyder vissa systemiska regler. På det här sättet kunde de undvika att göra det nationalstatliga ideologiska projektet; om att skapa en kultur, en nation och ett folk, under en politisk statlig enhet; till förebilden för ekonomi och samhällsvetenskap. De kunde dessutom visa att det nationalstatliga projektet aldrig någonsin lyckats genomföras i praktiken. Nation (folk) och stat har aldrig blivit ett, aldrig blivit en enhet. Att bygga vetenskap på en utopisk föreställning som är orealistisk blir olyckligt.
Oräkneliga teorier som försöker förklara övergången från feodalism till kapitalism, från underutveckling till utveckling, från fattigdom till välstånd; utifrån interna och externa faktorer är, enligt Wallerstein, ”av försumbart värde”[2]. Nationalstaten är inte en container. Det finns inga nationella ekonomier lika lite som det finns nationella blommor eller fåglar.
Nationalstaten innehåller inte. Den är vare sig en bubbla eller en låda.
System är vare sig nödvändiga eller helheter Världssystemanalytikerna bröt dessutom med tron på den nödvändiga utvecklingen, och det oundvikliga framsteget. ”De betraktade framsteget som en möjlighet snarare än en nödvändighet”[3]. De ”ifrågasatte till och med om uppkomsten av en kapitalistisk världsekonomi alls kunde beskrivas som ett framsteg.” Därmed kunde (och kan) helt andra mer framstegsinriktade system utvecklas istället för världskapitalism. Kapitalism är inte nödvändig. Inte heller lönearbete är nödvändigt för en effektiv och lönsam ekonomi. Världssystemanalytikerna ”har slagit fast att lönearbete bara är ett av många sätt att kontrollera arbetskraft” både för kapitalism och för andra ekonomiska system. För kapitalistiska företag kan andra sätt än lönearbete vara mer lönsamma: Som förlagssystem i relationen författare-bokförlag, eller som att göra om konsumenten till oavlönad producent som hos Facebook och Youtube.
För världssystemanalysen är marknaden inte ett system. Att hänvisa till marknaden är inte mer vetenskapligt än att hänvisa till alver eller hustomtar. Det finns däremot mängder med marknader och mängder med ekonomiska institutioner. Många av dessa kan vara sammanflätade genom kapitalistisk världsekonomi. Det ”är sätten på vilka de kombineras som förklarar världsekonomins rörelser”[4].
Genom att välja begrepp som sammanfläta och kombineras bryter Wallerstein med helhetstänkande. Världssystemanalysen närmar sig därmed andra systemteorier vilka bryter med helhetsföreställningar: som ickelinjär dynamik (matematik, fysik, samhällen), sociala systemteori (Luhmann), assemblageteori (Deleuze, DeLanda), komposition (Deleuze, Guattari), rhizome (Deleuze, Guattari), imitationskedjor och dess intersektioner (Tarde). Jag tycker dock att världssystemanalysen ibland beskriver själva världssystemen som helheter vilka innehåller (contain). Man misstänker att vissa visioner från det nationalstatliga utopiska projektet har överförts till systemtänkandet. För att befria analysen från containervärldsbilden skulle världssystemanalysen behöva göra upp med möjlig barlast från nationalstatens utopiska självförståelse. Detta är något som även motståndsgrupper och folkrörelser skulle behöva göra för att lämna en föreställning om politik och samhällen som enligt flera systemteorier de senaste åren måste ses som fantasi och vanföreställning. Per Herngren
2009-10-20, version 0.1
[1] Immanuel Wallerstein, Världssystemanalysen en introduktion, Tankekraft Förlag, 2007, original 2004, s 36. Här kommer parenteserna från originaltexten. [2] Immanuel Wallerstein, Världssystemanalysen en introduktion, Tankekraft Förlag, 2007, original 2004, s 37. [3] Immanuel Wallerstein, Världssystemanalysen en introduktion, Tankekraft Förlag, 2007, original 2004, s 39. [4] Immanuel Wallerstein, Världssystemanalysen en introduktion, Tankekraft Förlag, 2007, original 2004, s 49 av Per Herngren (c) tisdag, oktober 20, 2009 kommentarer Kategorier: container-världsbild, system måndag, augusti 31, 2009 Karnevalen som eget samhälle Sociologen Gert Nilson visar hur karnevalen under medeltiden blev egna samhällen snarare än avbrott i träldom och feodalism. Själv bor jag i Hammarkullen och sista helgen i maj tar jag ledigt tre dagar för att vara med på Sveriges äldsta karneval: Hammarkullekarnevalen. Första gången jag deltog i mitten på sjuttiotalet var jag tonåring. Några år senare, från åttiotalet, fick vi redan i februari på torg och gårdar runt om i Hammarkullen vara med när Chile Lindo och bolivianska dansgrupper övade och provade dräkter. För mig börjar karnevalen därför i februari och intensifieras i april genom alla förfester. Under sommaren är många i Hammarkullen arbetslösa eller lediga från skolan. Så varför inte fortsätta karnevalen hela sommaren?
När det ekonomiska överskottet i Venedig under 1700-talet var stort ”pågick karnevalen … ofta i ett halvår”, enligt Gert Nilson. Överskottet ”kunde förbrukas av såväl hög som låg”[1]. Karnevalssamhällena kan ses som likvärdiga med feodala, borgerliga och kyrkliga samhällen. Dessa samhällen levde sida vid sida snarare än inuti en väldig container-feodalism.
”Karnevalslivet utgjorde en egen värld klart skild från” de feodala och kyrkliga världarna ”med sina hierarkier och skiktningar” Karnevalen skapade ”en annan värld av frihet, gemenskap, jämbördighet och överflöd, i vilken kampen fördes mot allt stelnat, och där det odefinierade, det tillblivande och det föränderliga betonades.” Folk agerade som ”jämbördiga och möttes utan de barriärer som ålder, egendom, yrke och kast vanligen utgjorde.”[2].
Karnevalen bygger revolutionära samhällen ”Karnevalen utspelades inte på en scen för en publik, där fanns ingen åtskillnad mellan deltagare och åskådare. Alla levde karnevalen, i enlighet med dess egna regler”[3] och ordningar.
”Karnevalen var ingen vilopaus i en ansträngande vardag, som nutidens fester vanligen är.” ”Karnevalen var ett … förverkligande av ett visst ideal: förändringen.”[4]
Karnevalen byggde upp intensiteter och resonanser av ifrågasättande, parodi och relativiserande av allt etablerat: ”såväl sanningar som auktoriteter” Gert Nilson berättar att ett” typiskt inslag var den parodiska kröningen och därpå följande avsättningen av en karnevalskung. Karnevalens bilder av förändring var ofta tvetydiga, där fanns … högt och lågt, vishet och dårskap, uppbyggande och neddrivande.”[5]
Karnevalen utvecklade queer-praktiker där män uppträdde som kvinnor, där kvinnor uppträdde som män, och även ’queera’ klasspraktiker där präster blev tiggare, trälar blev herrar. Det är inte säkert dessa praktiker undergrävde ordningen i kyrkan eller i feodala eller kapitalistiska samhällen. Rollomkastningar kunde utnyttjas som säkerhetsventiler.
Men man behöver inte förstå karnevalen som protest eller som reaktivt motstånd mot andra samhällen. Karnevalen är inte främst en negation, den var ett positivt skapande. Den levde sitt eget liv och fastnade inte i en trotsig mot-spegel av andra samhällen. Karnevalen var mer proaktiv än reaktiv, mer postprotest än protest.
Kedjor av imitation istället för centralstyrning eller påverkan Karnevalen utvecklade innovativt egna praktiker som kunde imiteras, användas och spridas. Artonhundratalssociologen Gabriel Tarde skulle kalla detta för kedjor av imitationer. Karnevalen revolutionerade och förändrade inte centralt, genom styrning. Karnevalen mångfaldigar centrum, istället för att centralisera till enhetlighet. Alla dessa centrum (torg, fester, stilar, högtider, tidpunkter) kunde hamna i resonans och disonans med varandra eller med feodala och kyrkliga centrum. Karnevalerna mångfaldigar ordningar snarare än avskaffar dem. Karnevalerna skapade samhällen ”i ständig tillblivelse”[6].
Karnevalen skapade sina egna värdesystem där ”arbetsflit, anständighet, ordning, självbehärskning, sparsamhet och värdighet” kunde trängas undan av värden som ”generositet, spontanitet, allianser, kärlek och glädje i oordningen”[7].
”Under 1600- och 1700 talet urvattnades dock karnevalskulturen och den blev alltmer tillfällig och trivial. Kvar blev parader genom gatorna kantade med åskådare.”[8] Karnevalerna som hade blivit egna jämbördiga samhällen urvattnades och blev ”till korta avbrott i vardagen. Från en anda av frihet, till ett semesterfirande. Från ett allmänt deltagande till huvudsakligen åskådande.”[9]
Från att börja leva ett eget samhälle med egna ordningar blev karnevalen en energikälla för feodalsamhälle och livegendom, och senare för kapitalism och lönearbete. Karnevalen förvandlas till ”en säkerhetsventil genom vilken maktens förtryck kunde vädras ut temporärt”[10].
Genom att göra karnevalsdeltagarna till åskådare görs karnevalen till bröd och skådespel för folket vilket ”ofta räddat Makten. Tillåtna och förväntade och ritualiserade protester kan bevara och stärka den etablerade ordningen.”[11].
Karnevalens återkomst Idag har karnevalen och liknande intensiva samhällen en motsvarande möjlighet som i Venedig på 1700-talet. Gert Nilson lyfter fram sociologisk forskning som visar att snart bara 30 procent av befolkningen behöver lönearbeta. Eller att vi bara behöver lönearbeta 30 procent av arbetstiden. De enorma överskotten som genereras idag behöver inte gå till de rika, till enorma byråkratier för stater eller storföretag, till aktieägare eller till krigsmakter. Överskottet kan fördelas så att det blir möjligt att överskrida Venedigs magiska 50-50 gräns på 1700-talet. Då blir det möjligt, enligt Gert Nilson med: ”Karnevaler som pågår åtta, nio månader om året. Ett liv som vi idag inte ens kan föreställa oss. En allas fest för livet.”[12]
Detta möjliggör en brytning mellan ”åtskiljande av deltagare och åskådare”, ”Alla kan vi handla, alla griper vi in”. Vi behöver imitera karnevalen så att: ”Vi som deltar är i majoritet, de som åskådar i minoritet.” [13] Detta bryter med proteströrelsernas negativitet, besatthet av att vara emot. Detta bryter också med vänsterpraktiker där vissa är föreläsare och andra åhörare, där vissa sjunger revolutionära sånger och andra är publik.
Karnevalen är en möjlighet att bygga nya ordningar: ”Här bryts regler och nya krävs.” ”Karnevalstidens påtagliga brott mot grundläggande spelregler, för att inte säga orgie av rollomkastningar, stimulerar till omprövning, experiment och sociala uppfinningar.”[14]
Karnevalen bryter med proteströrelserna: Istället för att föreställa sig Samhället som synonymt med nationalstaten mångfaldigas samhällena. Det finns inget centrum protesten kan vända sig emot. Istället för inuti Samhället upptäcker man en rad samhällen bredvid varandra och hur dessa ständigt kopplas, kopplas om, kopplas isär, kopplar av. Istället för att påverka de så kallade styrande skapas i karnevalen direkt tillblivelse som sedan kan imiteras och bilda långa imitationskedjor. Repetition, imitation, kopiering och återskapande ersätter påverkan av styrande eller opinionen. Istället för att bekräfta kapitalistiska eller nationalistiska samhällen genom negativa protester, genom inverterade speglingar, särskiljer karnevalen sig och mångfaldigar sina egna ordningar. Dessa nya pulser och rytmer erbjuds alla; ungefär som fri programvara i opensource-rörelsen. Ifall du spelar våra rytmer så spelar vi era rytmer! Varför leva i ett nej när vi direkt kan börja leva det samhälle vi vill ha. Istället för att reducera ordning till styrning och centrala hierarkier skapas ordning genom resonans, rytmer och pulser som man följer, utvecklar eller bryter med.
Per Herngren
2009-08-31, version 0.1 Referens Gert Nilson, Ett. Två. Tre. Det sociala livets grundfigurer, Korpen, Göteborg: 2008.
[1] s 197.
[2] s 193.
[3] s 194.
[4] s 193-194.
[5] s 194.
[6] s 194.
[7] s 197.
[8] s 194.
[9] s 195.
[10] s 196.
[11] s 196.
[12] s 197.
[13] s 197.
[14] s 198. av Per Herngren (c) måndag, augusti 31, 2009 kommentarer Kategorier: container-världsbild, postprotest, system måndag, augusti 24, 2009 Spådomskonst på ledarskapskurser På ledarskapskurser används ibland samma metoder som brukas av teckentydare när de spår i handen eller Tarotkort. Genom att använda Ray Hymans Guide to Cold Reading prövar jag hur spådomstekniker kan ha hoppat över till föreläsningar och kurser i ledarskap, självhjälp, coachning och personlighetsutveckling. Hyman delar upp spådomsteknikerna i tretton punkter. Jag utgår från dessa, preciserar dem något, samt ändrar så det blir åhörare i pluralis istället för en enda klient som spås. Nedanstående punkter ska inte ses som en rättvisande beskrivning av flertalet ledarskapskurser utan som verktyg för att upptäcka när spådomstekniker används under en föreläsning eller kurs. Vid varje påstående om åhörarnas problem med ledarskap, konflikthantering eller sin personliga utveckling ska man låta övertygad och säker på det man säger. Var samtidigt blygsam om din egen visdom annars sätter åhörarna upp skygglappar. Gör inga stora anspråk för då känner åhörarna sig utmanade och vill överbevisa dig. Däremot får du inte ange att det finns en osäkerhet eller motstridig forskning kring det du påstår, eller att det skulle kunna vara på ett annat sätt, för då bryter du mot punkt ett. Blygsamheten ska stärka säkerheten inte osäkerheten. Påståenden kan omformuleras som frågor och personliga upplevelser då kan åhörarna inte motbevisa dem. Ramla aldrig in i en debatt där du försöker överbevisa någon i publiken. Nicka och lyssna och dela sedan med dig av din visdom. Betona att din metod och din visdom är helt beroende av åhörarnas egna ansträngningar. Språket räcker inte till och åhörarna måste översätta det du säger så det passar in i deras egna liv. Det är inte du som föreläsare som ska testas utan åhörarnas förmåga att ta till sig. Ifall din metod inte fungerar på någon åhörare så är denne inte redo, det är inte din metod det är fel på. Varje åhörare behöver alltså bli en aktiv översättare för att ”spådomskonsten” ska fungera. Koppla dina påståenden till bilder och rekvisita. Motsvarigheten till att plocka upp ett Tarotkort är enkla tester eller beskrivningar där man känner igen sig i någon av nio personlighetstyper, fyra produktivitetstyper, fyra ledarskapstyper, sex olika ledarstilar eller två kommunikationstyper. Tarotkort använder mytiska figurer, på ledarkurser kan man på motsvarande sätt använda egenskaper hos symboliska djur eller roller i lagsport (som försvar, mittfällt, anfall). Dramatisera: ge bara lite visdom i taget, och baka in varje avslöjande i metaforer och bilder. Ha ett lager av ledarskapsfraser tillgängliga när det blir dialog med publiken. Ifall man känner igen visdomen från andra föreläsningar tycks den ännu mer originell och unik. Ledarskapsjargongen räcker dock inte, den är bara en utgångspunkt, din uppgift är att precisera den. Bli en god lyssnare och håll ögonen öppna. Var interaktiv med publiken så att du kan ge den det den förväntar sig. Fiska efter tankar och erfarenheter hos publiken som du sedan kan omformulera och ge tillbaka till dem. Detta gör också att du uppfattas som en demokratisk föreläsare som lyssnar, och inte en sådan där gammeldags auktoritär föreläsare som bara predikar en lära. Ge alltid intrycket att du vet mer än du kan avslöja. Tiden räcker inte till för att avslöja allt. Du vet mer om åhörarna än vad de kan ta emot vid detta tillfälle. Smickra dina åhörare. Tala om att där finns mer hos dem än vad de släpper fram. All den visdom du delar med dig av finns egentligen redan hos dem, men det är gömt långt därinne, eller så hindras det från att komma fram.
Per Herngren
2009-08-24, version 0.1 Referens Ray Hyman, Guide to Cold Reading, 1989. av Per Herngren (c) måndag, augusti 24, 2009 2 kommentarer Kategorier: makt tisdag, augusti 18, 2009 Mikrorevolution utan makro - Deleuze & revolution IX Den nionde texten i serien om Deleuze & revolution tar upp hur artonhundratalssociologen Gabriel Tarde ger oss verktyg för att bryta med dichotomin mikrohandlingar och makrosystem, samt dichotomin lokalt och globalt. Detta leder till att nationalstatliga revolutioner bör ses som undantagsfall. Det är inte på det nationalstatliga planet revolutioner vanligtvis sker. En gång för väldigt länge sedan blev ett par vandrande genier trötta på att hela tiden bli rånade och attackerade. De diskuterade problemet och den ena föreslog att de behövde skapa fredsavtal när de mötte främlingar. De två var väldigt innovativa och hittade på något som de kallade ”hälsningscermoni”. Denna första hälsning utfördes genom att de slog handflatorna mot varandra och sa: "What’s up, man?" Senare föreslog någon från deras by att man skulle ta bort ”man”, så även kvinnor kunde hälsa på varandra. En annan började säga sitt namn: ”Det blir faktiskt lite mer personligt”. Lite högre upp på kusten valde ett strandfolk att krama varandra istället för att slå ihop handflatorna. Hälsningcermonierna imiterades och spreds som en smitta över världen och blev en av de första globala företeelserna jämte familjebildning och den mycket populära seden att sitta framför lägerelden och ljuga ihop historier om dagens bedrifter. Att hälsa på varandra är en tillitscermoni, vilket fungerar som ett fredsavtal. Ifall sådana fredsavtal upprepas regelbundet skapar de förutsättningar för att mångfaldiga bekantskaper, vänskaper, kontakter, uppgörelser och även hela samhällen. Dessa kedjor av kontakter och imitationer kan vi kalla singulariteter. Singularitet är något som återskapar sig själv och skapar en rörelse. Singulariteter underordnar sig inte helheter, de bygger inte på överordnade eller generella regler eller lagar. Singulariteter är snarare ett återanvändande. Singulariteter lever sina egna liv oberoende av överordnade system. De återvänder till sig själv och är därför inte resultat av centrala hierarkier eller principer. Att presentera sig och att hälsa på varandra är del av singulariteter av bekantande. Att bekanta sig skapar fredsavtal, ibland vänskap. De leder dessutom till att man blir presenterar för nya personer. Det är det som gör att det är singulariteter och inte enskilda händelser. Hälsningar förändras innovativt beroende på situationen och när nya personer presenterar sig. Samtidigt möjliggör de andra förändringar. Utan hälsningar skulle både stabila samhällen och revolutionära omvälvningar bli omöjliga. Hälsningar är kanske det mest utspridda systemet för fred och tillit mellan främlingar. Kapitalism, nationalstater och kärnfamiljer är inte lika globala som hälsningscermonier. Ändå tänker vi oss inte hälsningar som en gigantisk makrostruktur. Hälsningar brukar snarare ses som mikrohandlingar. Men mikrohandlingen hälsning är mer utspridd än de system vi kallar makro. Vi behöver alltså inte anta att omfattande samhällsbyggande och förändringar övergår till makroförändring. Vi behöver inte heller anta att förändringar på makronivå skulle vara större eller mer omfattande än mikrohandlingar. Revolution som mikropraktik I platå nio av Tusen platåer bygger Deleuze och Guattari vidare på den bortglömde artonhundratals sociologen Gabriel Tardes sociologi: Samhällen skapas och förändras genom kedjor av imitationer och innovationer. Enligt Tarde består samhällen till stor del av imitationskedjor. Tarde ger oss alltså kedjor som visar på något helt annat än hierarkiska pyramider eller globala system. Tarde, Deleuze och Guattari ställer flöden och imitationskedjor gentemot både individualistiska och kollektiva förklaringar av revolutionär förändring. De ger oss möjligheten att upptäcka revolutioner som inte genomförs av vare sig den kollektiva helheten eller av den individuella atomen (in-divide, icke-delbar från latinets individúus). Enligt Deleuze och Guattari blir många historiska revolutioner obegripliga ifall vi ser dem som makropolitiska förändringar. Revolutionära förändringar som när folk slutade buga för överheten, eller övergivandet av flera auktoritära praktiker runt 1968, bör förstås som mikrorevolutioner. Dessa revolutioner förstås bättre som smittor eller kedjor av innovationer och imitationer[1] än som makropolitiska förändringar. Mikrorevolutioner sprids ofta snabbare över större områden, eller över världen, än nationalstatliga revolutioner. Smittor sprids snabbare och över större områden på mikroplanet än på makroplanet. Intensiteter, flöden och imitationer sätter fart och leder till direkt förändring. Enligt Tarde kan olika imitationskedjor dessutom korsa varandra och därmed antingen stärka eller motverka varandra. Dessa korsningar kallar Gabriel Tarde för intersektioner. Han har alltså gett oss två intressanta verktyg för att bryta med helhetsföreställningar om nationer, globala system och makro: Dessa teoretiska verktyg är imitationskedjor samt intersektioner av sådana kedjor. Per Herngren
2009-08-18, version 0.1 Referens Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969. Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888. Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000. Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890. Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980. Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968. Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.
Fotnot
[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 238, 240-241. av Per Herngren (c) tisdag, augusti 18, 2009 0 kommentarer Kategorier: container-världsbild, system fredag, juli 24, 2009 Härskare styr inte: Spinoza - Deleuze & revolution VIII Den åttonde texten i serien om Deleuze & revolution visar hur Spinoza hjälper oss att bryta med föreställningen om makt som styrning.
Spinozas utgår från att samhället finns, att vi befinner oss i detta samhälle, att vi inte kan befinna oss utanför det och att samhället behöver ett härskarvälde (dominion). Spinoza har en container-bild av samhället, han ser det som en helhet vilken innehåller (contain) medborgare och institutioner. Samhället ses också som synonymt med staten. I andra texter har jag visat hur containervärldsbilden av samhället får konkurrens av andra föreställningar där kompositioner, kopplingar och sammansättningar ersätter totalitetstänkandet. Samhället blir inte synonymt med staten. Staten kan aldrig vara ett samhälle.
Det finns dock något intressant i Spinozas teori om staten. Det är att härskarna inte är styrande.
Härskarna styr inte så som det framställs av våra samtida proteströrelser och massmedier. Spinoza bryter med föreställningen om härskande som styrande. Istället för att vara styrande, marionett spelare, är härskarna mer som bastrummor. Härskarna bör i Spinozas politiska filosofi snarare dominera pulsen. Att leda handlar om att stärka den puls som leder framåt — inte om att styra. Härskarna fungerar mer som resonans, förstärkning av en ton.
De underordnade föreställs agera som mängd och de kallas därför multituden. I Spinozas A Treatise on Politics har jag funnit åtminstone två mekanismer som förklarar rundgången mellan härskarna och mängden. Härskarna kan antingen ledas av sin rädsla för multituden. Eller så söker härskarna rekrytera stöd hos multituden.[1] I båda fallen skapas en rundgång, en resonans, mellan härskarna och den underordnade mängden.
Spinoza fastnar dock i en binär dichotomi mellan de rationella, taktiska härskarna, och den opersonliga mängden. Vi får därmed två motsatta subjekt, en härskande grupp som taktiskt och reaktivt agerar mot, eller följer, mängden. Och en lika reaktiv mängd som behöver härskarnas ordning för att förverkliga sig.
Makt kodas, enligt Deleuze och Guattari, ofta som binära motsatser: “it simultaneously performs an overcoding by binary organizations and resonance (Powers, Church, empires, rich-poor, men-women, etc.)”[2] Motsättningar mellan två parter, dichotomier, kan inte avfärdas. Men stater verkar inte genom en central binär motsättning.
Stater verkar inte heller genom centrala maktcentrum. Deleuze och Guattari visar att stater snarare är resonans mellan många maktcentrum.
Vi är alla regerande Den gamla vänsterföreställningen om att staten förklaras genom en central motsättning måste avfärdas. Vi måste dessutom avfärda den liberala föreställningen om att makt centraliseras till ett styrande maktcentrum (pyramidmetaforen). ”There are already just as many power centers … in State societies. The latter … behave as apparatuses of resonance; they organize resonance.”[3]
Deleuze och Guattari ger oss verktyg för att lämna föreställningen om samhället som totalitet och som synonymt med staten. Denna totalitet tänks innehålla både medborgare och lokala samhällen.
Vi får istället verktyg för att se hur makt sätts samman och plockas isär, och där kompositionerna ständigt ändras. Regerande och makt materialiseras överallt. Regerande är mer lokalt än centralt.
Detta sker genom repeterande. Inte repeterande som kopiering utan som nyskapande. Repeterandet kan stärka de dominanta pulserna. Repeterandet kan också producera nya kompositioner och nya synkoper. Repeterandet mångfaldigar eller hålla samman. Relationen härskande och makt (lydnad, underordning) är inte pyramidformad utan utspridande. Makt centraliseras sällan. Makt mångfaldigar sig.
Regerande och lydande sprids som svamprötter åt alla håll. Vi är alla blivande regering. Forskare, företagare, lokalsamhällen, föreningar och institutioner tar fler politiska beslut än de som tituleras politiker. Det är inte så mycket parlamentet som producerar politik. Gemensamma beslut tas omkring oss hela tiden.
Det blir därmed ett gravt misstag att vända sig mot ett föreställt maktcentrum och ignorera all politik som sker runt oss. Massmedia och proteströrelser vänder sig mot ett föreställt centrum. De riktar sig mot, de vänder sig till. De vänder sig därmed bort från politiken.
Per Herngren
2009-07-24, version 0.1
[1] Benedictus de Spinoza, A Treatise on Politics, London: Holyoake and Co, 1854, paragraph XI p 58. [2] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 219. [3] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 211. av Per Herngren (c) fredag, juli 24, 2009 4 kommentarer Kategorier: container-världsbild, makt, postprotest lördag, juli 18, 2009 Visuella mobbtekniker i möten Inom motståndsgrupper och ickevåldsrörelsen sprids några makttekniker för möten som får funktionen att tysta avvikande åsikter och hindra innovativa reflektioner. De övergår dessutom lätt till en svårupptäckt mobbning mot de som inte är populära eller som har avvikande åsikter. Teknikerna går ut på att deltagare genom handrörelser visar om man håller med eller inte håller med den som talar. Genom att hålla upp båda händerna framför bröstet och skaka dem visar man att man håller med. Håller man ena handen horisontellt och skakar den visar man att den som talar borde sluta prata. Tummen ner visar att man inte håller med. Dessa tekniker får en stor visuell kraft när flera använder dem samtidigt. Här är ett vanligt exempel som jag observerat i Skottland och i Sverige: En person delar med sig av sina funderingar. Någon annan säger emot. Flera deltagare visar att de håller med den andre genom att hålla upp händerna och skaka dem. Även om det är bara en femtedel som skakar händer så blir det en visuell bild av att hela gruppen är emot den förste talaren. Denne får antingen vara mycket stark, eller bli trotsig motsägare, för att våga yttra sig igen. Det innovativa samtalet tystas. Man kan kalla detta för mobbteknik i betydelsen av att ett samtal inte förs mellan personer utan gentemot en massåsikt som demonstreras visuellt. Personer övergår obetänksamt till att fungera som mobb eller massa. Det personliga ersätts av massa. Det som dessutom kan vara svårt att upptäcka är när mobben övergår till mobbning. Det sker över tid genom att den visuella mobben stödjer vissa deltagare samtidigt som den konsekvent är emot någons, eller några deltagares, åsikter. Lösningar Stoppa direkt yttringar som visar popularitet och impopularitet inför gruppen. Undantag är när man ber någon hålla ett föredrag eller när någon presterat något utöver det vanliga. Då kan man visa uppskattning genom ex handklappning eller andra audiovisuella effekter. Då är man inte inne i polemik och risken för censur är liten. Det kan visserligen finnas andra makteffekter som att innegäng eller eliter uppstår ifall gruppen bara visar uppskattning mot vissa deltagare. Innovativa funktioner från feminismen och ickevåldsrörelsen som att välja maktingripare, stämningsunderlättare och mötesunderlättare används ofta effektivt för att stoppa mobbeteenden och stärka oliktänkande. Visualitet som motverkar makt Att deltagare diskret nickar åt den som talar för att visa att man lyssnar eller håller med denne, får inte en kollektiv funktion av mobbeteende. Personerna är fortfarande personer. Att nicka är ett bra sätt att bekräfta och stödja oliktänkande och att sätta fart på någon som bromsar eller censurerar sig själv. Att bli ignorerad är vanligtvis värre än att bli motsagd. När någon avbryter en annan kan man diskret göra en handrörelse som får denne uppmärksam på att hålla tyst. Ifall denna tystning görs demonstrativt så den uppfattas av gruppen kan det dock övergå till en skamning (visa att någon borde skämmas). Per Herngren
2009-07-18, version 0.1 av Per Herngren (c) lördag, juli 18, 2009 kommentarer Kategorier: feminism, makt måndag, juni 08, 2009 Makt är decentraliserad: Foucault - Deleuze & revolution VII I denna sjunde artikel om Deleuze & revolution tar jag upp likheter mellan Deleuzes filosofi kring makt och Foucaults governmentality. Härskandet och regerandet sker inte däruppe i ett maktcentrum. Istället blir vi regering, makt med våra kroppar och i vårt tänkande. Makt kräver inget maktcentrum. Flertalet makttekniker bygger inte på centrum. Vi kan istället lyda traditioner, praktiker, färdigheter, föreställningar eller principer utan att det bildas centrum. Maktcentrum är bara ett specialfall av makt. Men låt oss för en stund studera detta specialfall och undersöka hur även centralisering av beslut är en form av decentralisering. Ett centrum är ett centrum av något. Ett centrum kan därmed aldrig bara vara sig själv. Då hade det varit sin egen helhet. Ett centrum skapas av det som cirkulerar runt eller av det som pekar i dess riktning. Centraliserandet mångfaldigar sig. Det är detta mångfaldigande som skapar centrumet. Förutom i geometriska figurer finns det aldrig ett centrum. Det vi kanske uppfattar som maktens centrum är flera centrum som skapar resonans mellan sig. Genom denna resonans förstärker dessa centra varandra. Så här beskriver Deleuze resonansen mellan olika centrum: ”The central State is constituted not by the abolition of circular segmentarity but by a concentricity of distinct circles, or the organization of a resonance among centres.”[1] Maktcentrum mångfaldigas Maktcentrum är den riktning dit makten pekar. En makt som bara existerade i själva centrumet skulle inte vara någon makt. Det skulle inte vara någonting. Maktcentrum är en maktteknik för att decentralisera centraliserandet. För att maktcentra ska kunna produceras måste dess puls återskapas ända ut till maktens gräns. Varje form av lydnad och underordning reproducerar maktens puls. Musiker stampar takten. Lönearbetare tar sig till jobbet varje dag. Hyresgäster betalar räkningar i slutet på varje månad. Tidningsredaktionen träffas klockan nio på morgonen. Puls är nödvändigt för att decentralisera makt. Ett maktcentrum skapar därmed inte makt. Det är utpekandet av centrum, lydnaden till det, underordningen som producerar centrum. Maktcentrum mångfaldigas. En starkt centraliserad stat är en stat där regerandet mångfaldigas och återskapas i periferin. Den stat där inte makten mångfaldigas i periferin är en svag stat. Governmentality och Foucault I sin första februariföreläsning på Collège de France, 1978, lanserar Foucault begreppet governmentality. Han visar hur regerandet genomsyrar vår praktik, vårt tänkesätt och därmed varje underordnad organisation. Governmentality ska läsas som själv-regerande, självkontrollerande. Problemet för regerandet är inte hur man ska kunna styra uppifrån utan hur ett hushåll eller en institution ska bli självkontrollerande. Vi införlivar regerandet i vårt tänkesätt, i vår praktik. Regerandet blir en del av oss. Vi blir regering. Governmentality förstås ibland som en rent mental eller diskursiv process. Men det finns inget totalt icke-materiellt medvetande eller icke-materiell diskurs. Tankar och samtal materialiserar och materialiseras. They matters, som Judith Butler visar i Bodies that Matter (1993). Med governmentality kan vi se hur självkontroll, praktik, tänkande och makt sammanvävs. Självet länkas till tekniken, det andliga till det materiella. Regerandet blir en lokal praktik snarare än härskarnas beslut. Vi styrs inte uppifrån av regeringen, borgmästaren eller bolagsstyrelsen. Bara genom att kontrollera oss själva kan vi komma i resonans med en central styrelse eller regering. Nietzsche visar med ett liknande resonemang att vi alla är lagstiftare. Vi är med och producerar lagar. En total laglydnad är omöjlig. Lagen återskapas i vår praktik vilket gör att den hela tiden nyskapas. Vår laglydnad skapar ny lag. Per Herngren 2009-06-08, version 0.1
Referens
[1] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 211. av Per Herngren (c) måndag, juni 08, 2009 kommentarer Kategorier: container-världsbild, makt, postprotest onsdag, maj 27, 2009 Rika, fattiga och den tredje vänstern Sitter på boksläppet för Johan Lönnroths nya bok: Den tredje vänstern, 2009, och bläddrar. Här finns flera intressanta fakta: Några hundra rika privatpersoner äger mer än nationalinkomsten för halva jordens befolkning (s 43). Världen har ungefär en miljard extremt fattiga som lever på under en dollar per dag. Inkomstskillnaderna i världen minskar dock svagt (s 52-53). I västvärlden minskade klassklyftorna fram sjuttiotalet. I början av åttiotalet började de dock återigen öka (s 50).
I slutet av boken ger han förslag på vägar för en tredje vänster. På sidan 176 antyder han att de som arbetar på ett företag ska ha den avgörande makten över sitt arbete. En demokratisering som inte utövas via en central stat alltså! Samarbetet mellan folkrörelserna är mer avgörande än ett vänsterparti! Vi anar möjligheten till förändringar och skapandet av nya samhällen som inte alltid går via partier och makt över statliga organisationer, som regeringar och parlament. Johan Lönnroth bygger viktiga broar till ett ickevåldsmotstånd där man direkt försöker leva det samhälle man vill leva, där ingripande ersätter protester, där mångfaldigandet av samhällen ersätter påverkan av det mystiska "Samhället".
Referens
Johan Lönnroth, Den tredje vänstern, Federa, 2009. av Per Herngren (c) onsdag, maj 27, 2009 4 kommentarer Kategorier: makt måndag, maj 18, 2009 Välkommen på fortsättningskurs i Proaktivt Konfliktingripande tre dagar, lördag-måndag: 27-29 juni 2009 Fortsättning på kurs i ickevåld och Proaktivt Konfliktingripande, samt övning i att träna andra. Innehåller förutom träning i konfliktingripande även nya radikala mötestekniker och metoder för att redan nu börja leva det samhälle vi vill ha. Dessutom övning i att lära ut teknikerna till andra. Möjlighet till lite bad och semester också … Läs hela inbjudan av Per Herngren (c) måndag, maj 18, 2009 kommentarer Kategorier: civil olydnad, makt tisdag, maj 05, 2009 Makt är mer resonans än centralstyrning - Deleuze & revolution VI Styrteknik eller reglerteknik Innan vi undersöker makt i samhällen låt oss först snegla lite på styrning av tekniska system. Styrteknik ses som en gren inom reglertekniken. Styrning behöver ofta inte ta hänsyn till egenskaper hos det som styrs eller vilka förhållanden som gäller. Det förutsätts att styrningen har kontroll över situationen. I extremfallet av styrning behöver man inte ta hänsyn till resonansen, man kan ignorera med- eller motsvängningar. Andra former av reglerteknik däremot använder återkoppling som uppfattar hur systemet reagerat tidigare. Adaptiva reglertekniker förändrar sig efter förändrade förhållanden. Återkopplingen följer en puls vilket gör att regleringen blir en del av en resonans. Regleringen, återkopplingen och det som regleras är alla med och skapar denna resonans. Genom att motverka icke önskvärd resonans skapar regleringen ordning. Makt är sällan toppstyrning Organisationer — som motståndsgrupper, företagsledningar eller regeringar — kan inte koppla solida styrstänger eller hydrauliska slangar till sina medlemmar eller lönearbetare. Styrning kan därför inte överföras via en sådan mekanism.[1] Auktoritet och ledande verkar främst genom andra maktmekanismer än centralstyrning eller toppstyrning. Makt som styrning uppifrån gäller bara i några specialfall. Jag föreslår att puls, resonans och rytm är vanligare maktmekanismer än styrning. Det går inte att reducera makt till någon enstaka mekanism. Olika maktdynamiker verkar samtidigt. Dessa kan motverka eller stärka varandra. De kan också koppla sig eller verka oberoende av varandra.
Här gör jag inget anspråk på att ta upp alla dessa maktmekanismer. Jag kritiserar en centraliserad pyramidföreställningen om makt och försöker visa på rimligare förklaringar till makt.
Centrala beslut utan pyramid Vissa beslut i en organisation måste förstås som centrala. Men för att beslut tagna av en styrelse eller en regering ska bli en del av organisationens makt måste nya beslut tas. Några av dessa icke-centrala besluten handlar om hur man ska följa de centrala besluten. Men flertalet ”lokala” beslut handlar snarare om hur den ”lokala” verksamheten ska fortgå. Kommittéer, arbetsgrupper, utskott är främst självgående och självskapande. De ska inte förstås som styrda marionetter. Så fort de låter sig toppstyras eller när någon annan försöker styra dem så blir de tröga. Ifall toppstyrningen blir alltför stor kollapsar verksamheten. Detta innebär att en överlägsen del av alla viktiga beslut inom en maktordning är icke-centrala. Icke-central är väl inget bra begrepp, men just här är det till för att undvika decentralisering vilket återskapar föreställningar om centrum och periferi. Motsatsparet centrum och periferi ger en falsk bild av makt som centraliserad. (När jag i brist på synonymer här och var ändå använder decentralisering så försök tänka bort motsatsparet centrum-periferi.) Centrum är inte makt eller makthavare Centrala beslut är i sig inte makt. För att centrala beslut ska kunna bli delaktig i maktskapandet måste de mångfaldiga sig och decentraliseras.
Auktoritet, ledande och hierarki mångfaldigar sig genom olika dynamiker. Detta sker utan att solida styrmekanismer konstrueras. Ledande och hierarki är mer samspel än styrning. Avdelningar, styrelser och arbetsgrupper koordinerar sig med varandra genom repeterande puls.
Genom att anpassa sig till en puls skapas resonans. Makt är att hänga på pulsen. Makten svänger! Den är resonans. Diktaturer såväl som demokratier fungerar, enligt Deleuze, genom medsvängningar snarare än som uppifrån-kontroll. The “most rigid of segmentarities does not preclude centralization: this is because the common central point is not where all the other points melt together, but instead acts as a point of resonance” “Even when the State is totalitarian, its function as resonator for distinct centers”[2]. Med hjälp av Deleuze kan vi se hur makt och motstånd bildar resonans. Vare sig makt eller motstånd handlar speciellt mycket om centrum eller centralstyrning. De är snarare spridningar. Spridningar av pulser, repetitioner och rytmer. Makt som med- och motsvängningar Det är inte pulsen som blir makt utan det som cirkulerar runt pulsen, alltså rytmen. Varje grupp som väljer att underordna sig resonansen i en organisation tar mängder med egna beslut. Ifall dessa olika beslut bildar resonans med varandra stärks makten. Makt ska därmed förstås som den resonans respektive dissonans som stärker eller försvagar pulsen. Detta får inte förstås som att dissonans skulle försvaga pulsen medan resonans stärker dem. Både resonans och dissonans kan försvaga eller stärka pulsen. Med- och motsvängningar skapar intensitet, de bygger upp ett sväng. Att följa (lyda) pulsen alltför mycket minskar intensiteten och försvagar framåtkraften.
Det är inte de individuella egenskaperna hos det som svänger med som driver pulsen framåt utan hur de förhåller sig till varandra. Rytmen (intensiteten) är alltså skillnaden till pulsen och skillnaden till de andra instrument som bygger upp rytmen. Skillnad är det som driver pulsen framåt, inte likhet.
Auktoritärt, såväl som demokratiskt, ledande fungerar alltså mer som improviserad jazzmusik på Club Brazil än som en fast maktpyramid. Makt är mer samba än pyramid. Varje musiker spelar en liten del av musiken. Detta gäller även mestre, dirigenten i en sambagrupp, hon får sin auktoritet som mestre genom att vara skicklig på att följa pulsen (att själv lyda), samt genom att stärka pulsen, få oss andra att följa den (stärka vår lydnad). Men svänget i samban kommer från att vi spelar runt pulsen, inte så mycket på pulsen. Alla de instrument som cirkulerar runt pulsen stärker eller försvagar ”svänget”. Både att hamna i otakt eller att ligga för rakt på pulsen försvagar ”svänget”. De sambaorkestrar som spelar alltför rakt kallas lite föraktfullt för marschorkestrar. Makt är inte strikt marscherande utan det som producerar skillnader, alltså rytmer och intensitet.
Per Herngren 2009-05-05, version 0.2
Referens [1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Translation Paul Patton, Continuum International Publishing Group, 2004, p 105. [2] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 224. av Per Herngren (c) tisdag, maj 05, 2009 8 kommentarer Kategorier: container-världsbild, makt onsdag, april 22, 2009 Sex månaders fängelse för försök att avrusta JAS Annika, Pelle och Martin fick upp till sex månaders fängelse för "Försök till sabotage". De tog sig in i JAS hangaren i Linköping med hammare för att avrusta Jas plan. Läs om avrustnings aktionen och rättegången. av Per Herngren (c) onsdag, april 22, 2009 kommentarer Kategorier: civil olydnad tisdag, april 21, 2009 Singularitet istället för påverkan - Deleuze & revolution V I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här femte artikeln tar jag upp hur ett för stort fokus på motstånd och politik genom påverkan av styrande är slöseri med kraft och tid. Samhällen fungerar bara marginellt genom styrning uppifrån. De skapas och förändras mer som självskapande singulariteter. Samhällen förklaras ofta genom styrning uppifrån. Folklig politisk verksamhet tänks då fungera genom påverkan av opinion och makthavare. Ifall inte påverkan fungerar skulle man kunna dra undan makten från den centrala ordningen genom olydnad. Civil olydnad blir i så fall riktad mot en central ordning. Den här typen av samhällen fungerar som en buss med förare och passagerare. Komplexitet tänkbara möjligheter oöverblickbara. Styrning uppifrån skulle därför skapa tröghet och handlingsförlamning. Jag hävdar här att styrning uppifrån och att politik genom att påverka styrande har ett begränsat förklaringsvärde. Samhällen fungerar till största del med helt andra dynamiker. I traditionen från Gabriel Tarde och Gilles Deleuze finns verktyg för att se hur samhällen och politisk verksamhet fungerar som repeterande puls, en puls som återskapar sig själv och som driver sig själv framåt. Sådant motstånd och sådan politik fungerar mer som medryckande dans och improviserande musik än som en buss vilken är möjlig att styra från platsen längst fram. Istället för att påverka centrala ordningar sker sådana samhällsförändringar genom utstrålning: kaskader, kedjeeffekter, kedjor av imitationer, repetitioner, övning, träning, genom smittor som går från grupp till grupp och från händelse till händelse. Deleuze använder begreppen singularitet och repetition för att visa på förändringar nerifrån snarare än uppifrån. Singulariteter återskapar sig själv. Singulariteter skapar puls, repetitioner och innovationer. Singulariteten kopierar inte något annat, den repeterar. We “must find the Self of repetition, the singularity within that which repeats. For there is no repetition without a repeater, nothing repeated without a repetitious soul.”[1] Singulariteter driver sig själv framåt genom intensivt pulserande. Dess väsen är inte ett tillstånd utan intensitet och förändring. ”What Spinoza calls singular essence, it seems to me, is an intensive quality”.[2] I repeterandet förändrar singulariteten sig själv, skapar nytt, delar sig, avviker. Genom den repeterande pulsen skapas direkt förändring. Singulariteter är inte enskilda händelser eller aktioner. Singulariteter mångfaldigar sig (multiplicitet), utan att underordna sig någon generell[3] eller logisk princip. ”What is a judgment of singularity? It’s not the same thing as a judgment called particular, nor the same thing as a judgment called general.”[4] Singulariteter bryter med marknaden, med kapitalismens profit, de bryter med överordnade trender, de bryter med överordnad makt, och de bryter med generella ideologier. “If repetition exists, it expresses at once a singularity opposed to the general, a universality opposed to the particular, a distinctive opposed to the ordinary, an instantaneity opposed to variation and an eternity opposed to permanence.”[5] Singulariteter kan skapa ordning och makt, över och underordning. Men singulariteten är inte själv underordnade en ordning. Visst kan andra ordningar hindra, avgränsa eller krossa singulariteten. Men det vi kallar singulärt är det som är repeterande, det som skapar sin egen förändring. Singulariteten blir aldrig något enskilt, den blir aldrig sig själv nog, den dras till andra singulariteter, för att samarbeta eller för att göra motstånd. “’Singularity’ is not the individual but rather the case, the event, the potential, or better, the distribution of potentials in a given matter. Draw the political map of an individual, of a group, or of a society, and there is no essential difference: the aim is to extend one singularity toward proximity with another in such a way as to produce a ‘configuration of events’”[6] Samhällsförändringar är aldrig renodlade. Singulariteter lever jämsides med generella eller överordnade processer. Singularitet och generalitet stärker eller motverkar varandra, vävs ihop eller gör sig oberoende av varandra. Men generella beslut från styrande — såväl regeringar som bolagsstyrelser — förklarar bara en liten del av vad som sker. Singulariteter och andra underifrån mekanismer utgör en mycket större del av våra samhällen. Därför blir en för stor fokusering på politik och motstånd genom påverkan av regeringar eller styrande slöseri med kraft och tid. Singulärt motstånd och politik experimenterar med de samhällen de vill leva. Genom repeterande puls och innovationer sker samhällsförändring som kedjeeffekter. Det är politik nerifrån snarare än uppifrån. Per Herngren
2009-04-21, version 0.1
[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 23. [2] Gilles Deleuze, Lecture Transcripts On Spinoza’s Concept of Affect, Cours Vincennes, 1978 01 24 [3] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia Uni versity press, 1994, original 1968, p 27. [4] Gilles Deleuze, Leibniz, Cours Vincennes, 1980 04 22. [5] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 2-3. [6] Gilles Deleuze, Pericles and Verdi: The Philosophy of Francois Chatelet, Opera Quarterly, Vol. 21, No. 4, 2005, p 720. av Per Herngren (c) tisdag, april 21, 2009 kommentarer Kategorier: container-världsbild, makt, postprotest, system tisdag, april 07, 2009 Intressanta domskäl för plogbillsaktion Tingsrättsdomare Petra Lundin skriver i domslutet: ”Med hjälp av pinnar konstruerade de en stege i stängslet och använde sedan stegen för att klättra över detsamma. Väl inne på området hamrade de med varsin smideshammare … en radarkupol … De planterade också fikonträd.” De åtalade hävdar att ”aktionen var fredlig, proportionerlig och försvarbar. Bolaget tillverkar utrustning avsedd för militärt bruk, vilken använts i bl.a. kriget mot Irak. Irakkriget är kriminellt enligt internationell lag. Bolaget är således delaktigt i massmord och verksamheten är olaglig. Såsom samhällsmedborgare ser de det som sin plikt att upprätthålla lag och att ingripa när människor riskerar att skadas eller dödas.” ”Denna fara har varit reell eftersom Irakkriget skördat ungefär en miljon civil irakiska offer. De har genom sitt agerande försökt upprätthålla lagen för att förhindra irakiska offer i Irakkriget.” Under rubriken Tingsrättens bedömning fortsätter domare Petra Lundin: ”Tingsrätten ifrågasätter inte … att de agerat på ett sätt som de uppfattar varit det enda moraliskt godtagbara.” Men hon avvisar att avrustningen skulle vara rättsligt försvarlig: ”Inte heller har det inom detta område förelegat någon fara för liv, hälsa, egendom eller annat viktigt intresse”. Så här kommenterar jag domskälen i pressmeddelandet: ”Domen är intressant. Den innebär att jag inte har vare sig rätt eller plikt att ingripa mot exempelvis en terroristorganisations laboratorie eller en kriminell vapenleverans till maffian ifall vapnen är planerade att döda sina offer på annan plats.” Från pressmeddelande 2009-04-07 Dagsböter för hamrande på krigsradarkupol Idag fick Ulla Røder och Per Herngren domen 40 dagsböter av Mölndals Tingsrätt för olaga intrång (4 kap 6 § 2 st brottsbalken, mål nr B 2761-08). Rättegången hölls 1 april 2009. 24 och 26 juni 2008 hade de två åtalade som är medlemmar i plogbillsrörelsen gått in på Saab Microwave i Mölndal och hamrat med smideshammare på krigsradarkupol samt delar av testanläggningen. Kontakt Dömda Ulla Røder och Per Herngren: 070-88 77 211. Tingsrättsdomare Petra Lundin, Mölndals Tingsrätt: 031-739 41 00 Rättegången, plogbillsaktionen Lyssna på hela rättegången (mp3). Per Herngrens sakframställan under rättegången: Pressmeddelande efter plogbillsaktionen 26 juni, med personlig info. Högupplösta bilder från plogbillsaktionen. lördag, april 04, 2009 Lyssna på hela plogbillsrättegången Det går nu att höra hela plogbillsrättegången på Billradion, en radiostation som drivs av några motståndsgrupper. 1 april 2009 ställdes Ulla Røder och Per Herngren inför tingsrätten för att med var sin smideshammare ha avrustat en krigsradarkupol. Detta skedde torsdagen 26 juni 2008. Två dagar innan, den 24 juni, hade de dessutom börjat avrusta Microwaves test-anläggning för krigsradar i Mölndal. Plogbillsgruppen som kallar sig Saab Microwave Blivande2 Plogbill planterade dessutom fikon inne på krigsfabriken. av Per Herngren (c) lördag, april 04, 2009 fredag, april 03, 2009 Min sakframställan under plogbillsrättegång Nedan är min sakframställan under plogbillsrättegången 1 april 2009. Ulla Röder och jag var ställda inför rätta för att med hammare avrustat en radarkupol och delar av testanläggning på Saab Microwave. Rättegången blev en spännande dialog där åklagaren och vi i plogbillsgruppen utbytte funderingar kring om det är en plikt eller ett brott att avrusta vapen. - Vad är det för organisation du tillhör? Vår grupp kallar oss ’Saab Microwave Blivande2 Plogbill’. Och vi ser oss som en del av det hundratal plogbillsaktioner som utförts sedan 1980. Plogbillarna hamrar med hammare på kärnvapen, stridsflygplan, helikoptrar, JAS plan, granatgevär och ubåtar. Vi har nu avrustat mer spängkraft än vad som har använts i alla krig i världen från stenåldern fram till detta senaste Irakkrig. Plogbill kommer från judendomens, kristendomens och Islams profet Mika (4:3-4) som säger åt oss att smida svärd till plogbillar. Att inte bli negativ och protestera utan börja bygga de lösningar vi uppfattar kan rädda människor och ge mat och husrum till alla. Förändring är inte att säga emot utan en positiv smitta av bra handlingar och verksamheter. Det är genom att skapa kedjor av repeteringar som samhällen skapas. Under plogbillsaktionen samarbetade vi med ett forskarseminari kring Deleuze filosofi. Deleuze betonar blivandet och skapandet istället för att bli negativ och protestera. - Vad vill ni uppnå? Syftet är att rädda några människoliv och sätta igång en positiv smitta där fler avrustar vapen. Ulla Röder från Danmark och jag hamrade på en krigsradarkupol 26 juni 2008, samt på själva testanläggningen med smideshammare 24 juni 2008. Vi kallar detta för plogbillsaktioner, att smida svärd till plogbillar. Vi ville dessutom försöka hjälpa till att bryta den närmast totalitära lydnaden hos solidaritetsgrupper och andra folkrörelser. - Hur förberedde ni er inför aktionen? Vi övade oss i att agera ickevåldsligt i olika situationer. Vi tog på oss ansvaret att vår plogbillsaktion skulle gå lugnt tillväga utan rädsla och hot. Ickevåld är ingen insikt eller åsikt utan något som sitter i kroppen efter långvarig träning. Därför måste vi hela tiden träna oss på motstånd och ickevåld. Vi samtalade dessutom tillsammans med Deleuze forskarseminarie i Göteborg om den franske forskarens filosofi kring blivande. Inspirerad av Spinoza och Nietzsche har Deleuze byggt upp en blivande filosofi. Vi är i ett ständigt skapande och blivande. Vi är blivande demokrati och rättvisa. Eller så är vi blivande underordning och kontroll. Vi kan inte hävda att det är makthavare som sköter rättvisan eller demokratin. Vi måste bli blivande rätt och blivande rättvisa när domstolar, storföretag och regeringar deltar i mord och krig. - Varför har ni valt de metoder ni gjort? Om man räknar till antalet mördar regeringar och företag fler människor och begår större brott än de organisationer vi vanligtvis kallar kriminella eller terrorister. Lydnad mot kriminella organisationer, såväl knarkmaffia eller SAAB Microwave, blir i sig delaktighet i mördandet. Istället måste vi lyda rätten och rättvisan. När då domstolar skyddar brott och mord måste vi ingripa för att skippa rättvis. av Per Herngren (c) fredag, april 03, 2009 6 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest söndag, mars 29, 2009 JAS-avrustare häktade för försök till sabotage Martin Smedjeback, Annika Spalde och Pelle Strindlund greps 22 mars 2009 inne i Saabs flyghangar i Linköping på väg att avrusta Jasplan genom att hamra på dem. Därinne höll de även en tyst minut för de tjugo barn som varje minut dör av fattigdomsrelaterade orsaker, i en värld som satsar mer på vapen än på fattigdomsbekämpning. De tre är misstänkta för "försök till sabotage" och begärdes häktade tre veckor fram till rättegång.
Läs mer om deras avrustningsaktion. Annika bloggar från häktet av Per Herngren (c) söndag, mars 29, 2009 kommentarer Kategorier: civil olydnad måndag, mars 23, 2009 Bygga eller ställa krav - Deleuze & revolution IV I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här fjärde artikeln tar jag upp skillnaden mellan kamp i blivande och kamp som kräver och protesterar. Kamp i blivande gör sig själv till subjekt medan protester ständigt måste (åter)tillsätta ledare och styrande.
Blivande och aktualiserande är direkt skapande och byggande. I platå tio i A Thousand Plateaus visar Deleuze och Guattari att blivandet är ett blivande av blivande, inte av något färdigt och slutgiltigt. Blivande-kamp bryter här med strategiska och instrumentella handlingar. Man använder alltså inte en strategi för att uppnå en revolution som leder till ett framtida mål, det nya systemet.
Kampen är inte på väg mot ett mål. Man sätter snarare fart på målet. När målet aktualiseras är det målet som verkar här och nu. I blivandet byter mål och medel plats. Målet blir medlet[1]. "Becoming produces nothing other than itself.”[2]
Det som aktualiseras blir inte aktualiserat. Att aktualisera det samhälle man vill leva innebär inte att det blir aktualiserat. Aktualisering förblir ett verb, det är ett sätt att handla. Blivandet övergår inte i ett varande. Revolutionen är alltså inget som uppnås, istället skapas skapande. Blivande bygger byggande[3]. Revolution skapar revolution.
Det innebär att revolution pulserar. Den kan sätta fart och den kan vila. Den kan gå snett och den kan räta upp sig.
Kamp i blivande aktualiserar sina mål och sina visioner. Genom att aktualisera demokrati blir motståndet blivande demokrati. Genom att sätta fart på rättvisa blir kampen blivande rättvisa. Och på motsvarande sätt blivande jämställdhet. Blivande det samhälle vi vill leva.
Axiomatik försöker påverka Axiomatisk kamp förstås hos Deleuze och Guattari som krav, hävdande eller protest. Denna typ av kamp skapar en klyfta mellan mål och medel. Ett medel är tänkt att åstadkomma ett mål. Till skillnad från i blivande kamp existerar inte målet i medlet. Axiomatisk kamp gör sig inte till en del av åstadkommandet. Det innebär att axiomatik försöker åstadkomma genom att inte åstadkomma. Undantag är yttrandefrihet där axiomatiken vanligtvis är ett direkt förverkligande av yttrandefrihet.
Axiomatikens icke-åstadkommandet avses generera kraft som påverkar och orsakar åstadkommandet någon annanstans. Denna mystiska kraft kan vi kalla påverkans-kraft. Kraften tänks uppkomma ur opinionen, mängden eller massan. Det är därför axiomatisk kamp är så fixerad vid antal. Eller det som Deleuze kallar för numrerandet.
’Politisk påverkan’ tänker sig att det finns makthavare som åstadkommer. Det finns någon därframme som styr. Någon som vi passagerare behöver påverka ifall vi vill ändra riktning. Den axiomatiska kampen pekar alltså ut någon som aktören, som det egentliga subjektet för förändring.
Det axiomatiska motståndet avsätter därmed sig själv som subjektet för förändring. Därför måste det ständigt tillsätta härskare. Detta utförs genom att motståndet vänder sig åt ett speciellt håll, den riktar sig till någon. Den kamp som kräver eller protesterar återinsätter ständigt härskarna. Den måste ge dem makt för att bli meningsfull.
Per Herngren
2009-03-23, version 0.1
För den som vill läsa mer om just blivande motstånd eller axiomatiskt motstånd kan läsa artikel ett. Referens Benedictus de Spinoza, A Treatise on Politics, London: Holyoake and Co, 1854. Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969. Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888. Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000. Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890. Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980. Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962. Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968. Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118. Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002. Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994. Per Herngren, Postprotest, 2005. Fotnoter [1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 300. [2] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 238. [3] 'Bygger' är inte ett Deleuzebegrepp. Det kommer från Otto von Busch läsning av Deleuze i Otto von Busch, Karl Palmås, Abstract Hacktivism: The making of a hacker culture, London: OpenMute, 2006. av Per Herngren (c) måndag, mars 23, 2009 4 kommentarer Kategorier: postprotest torsdag, mars 19, 2009 Mångfaldigande och singularitet - Deleuze & revolution III I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här tredje artikeln tar jag upp Deleuzes begrepp mångfaldigande och singularitet. De gör det möjligt att förstå motstånd som direkt politisk förändring utan föreställningen att den går via centrala makthavare eller via en förändring av helheten. Med multiplicitet hjälper oss Deleuze att komma ur föreställningen att det är helheten som innehåller delen och som dessutom bestämmer delens funktion. Multiplicitet är mångfaldigande. Det är både handlingens mångfaldiga och resultatet: ett mångfaldigande. Det är viktigt att inte bland ihop mångfaldigande med begreppet mångfald som ofta används för att beteckna att olika helheter samsas. En mångfald av kulturer skapar kulturer som olikhet och helhet. Medan att mångfaldiga kultur skapar kopplingar, hybrider och innovationer. Mångfalden av metoder för motstånd skulle kunna leva sida vid sida utan att beröra eller motsäga varandra. Medan att mångfaldiga motståndsmetoderna innebär kopplingar, brytningar och förändringar. Multiplicitet skapas av att delen mångfaldigar sig utan att underordna sig en central ordning. Eftersom del förutsätter en helhet behöver vi byta ut begreppet del. Här använder Deleuze singularitet från matematik och dynamisk teori. En singularitet mångfaldigar sig själv. Singularitet är en förändring som skapar nya förändringar. En metod för att både mångfaldiga sig och förändra. Singulariteten lyder inte en central princip eller ordning. Singularitet som metod för mångfaldigande I sin Difference and repetition, från 1968, visar Deleuze att singularitet är problem[1] och idéer som sätter fart på sig själv. Singulariteten ger inga generella lösningar som andra ska genomföra. Den ställer inte krav på att makthavarna ska lösa problemen. Singularitet bygger och skapar multiplicitet utan att bestämmas av en utgångspunkt, av en ordning eller av en större helhet[2]. Singularitet är alltså inte en del av helhet utan sättet eller metoden för att mångfaldiga sig.
Singulariteten skapar själv, utan att bli sig själv nog.
Singulariteten bestäms inte av en inre bestående logik. Det är lätt att falla in i föreställningen att det finns en oföränderlig metod eller logik inbyggd i singulariteten. Men det som gör Deleuzes begrepp dynamiskt är att singulariteten förändrar egenskaperna när den kopplar sig.
För Deleuze ska singularitet inte förstås som kopiering utan som relationer och kopplingar. Detta blir alltså något helt annat än att kopiera ett original, eller att mångfaldiga en central idé. Den bestäms inte av någon övergripande logik eller av härskare. Den är inte heller bestämd av ett framtida mål.
Singularitet är metoden för att skapa eller bryta relationer, för att koppla sig eller koppla ur. Singulariteten bestämmer själv hur den kopplar sig. Men samtidigt förändras den, den har ingen kontroll över vad som blir till. Per Herngren
2009-03-19, version 0.1 Referens Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980. Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962. Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968. Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969. Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888. Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000. Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890. Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118. Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002. Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994. Per Herngren, Postprotest, 2005. Fotnoter [1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 163, 1, 8. [2] Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002, p 16. av Per Herngren (c) torsdag, mars 19, 2009 kommentarer Kategorier: container-världsbild, postprotest onsdag, mars 11, 2009 Singularitet eller centralstyrning - Deleuze & revolution II I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här andra artikeln går jag igenom några av Deleuze begrepp. Dessa begrepp hjälper oss att se hur motstånd är nödvändigt i organisationer och samhällen för att skapa ordning. Alltför stor lydnad skapar kaos. När jag tillsammans med vänner spelar salsa och latinjazz kan jag som congaspelare sätta igång en ny rytm som fortsätter generera sig själv utan att de andra musikerna kopierar mitt congaspel. De andra tar upp den nya rytmen: spelar med och mot den. Ifall jag med mina congas inte är helt dominant svarar jag på de andra. Min rytm återvänder som ny rytm och ändrar mitt spelande. Musiken förändras genom att den spelas. Istället för att se förändringen i musiken som helhetsförändringar — nyss var det salsa nu är det chacha — kan vi se det som mångfaldigande av särskilda rytmer och melodier som lever sida vid sida. Med Deleuze kan vi kalla en självgenererande rytm för singularitet. Men självgenererande menas att den inte helt kontrolleras av noter, dirigent eller genre. En singularitet kan skapa sig sin egen lydnad och makt men den kan inte förstås som lydnad till någon yttre makt. Puls Med hjälp av pulsen kopplar sig rytmer och melodier till varandra och samspelar. En repetition kan i cubansk musik bestå av en eller flera klaves. En klave är en rytm som slås med trästavar under två takter. Klaven slås sällan på pulsslagen. Klaven cirkulerar snarare runt pulsen. Och de andra instrumenten cirkulerar runt klaven. Klaverytmen skapar en affekt som ger kraft till musiken. I Deleuze filosofi verkar affekt genom att sätta fart på. Dessutom kan affekt skapa dragkraft som singulariteter cirkulerar runt. I olika böcker kallar Deleuze detta för puls, resonans, repetition eller den eviga återkomsten. Rytmer och melodier multipliceras, avbryts och återkommer. Variationerna mångfaldigar, eller multipliceras. Här anar vi skillnaden mellan centralstyrda organisationer och mer samspelande multipliciteter. Man hör när musiker i en orkester är alltför fixerade vid noterna eller dirigenten och inte lyssnar på sina medspelare. Musiken låter steril. Medspelare som spelar mot och med varandra skapar levande musik. Men även i toppstyrda orkestrar mångfaldigar sig vanligtvis singulariteter och skapar en levande musik som inte går att förklara med dirigentens tolkning av stycket. Att ge erkännandet eller skulden helt till ledaren skapar en skenbild av hur orkestrar och organisationer fungerar. Multipliciteter och singulariteter är så dynamiska att de gör sig oberoende av central styrning och kontroll även i auktoritära organisationer. Mångfaldigandet sätter alltså fart också i extremt centralstyrda organisationer. Till synes toppstyrda organisationer konstruerar alltid utrymme för att organisationen ska kunna leva sitt eget liv. Annars skulle organisationen inte överleva. Även organisationer som identifierar sig som centralstyrda inför olika skyddsmekanismer mot toppstyrning. Sådana skyddsmekanismer kan vara: Årsmöten, styrelser och chefer ska undvika mikrostyrning av medlemmar och tjänstemän. Eller att regering, riksdag och kommunfullmäktige inte får utöva politikervälde. Politiker får inte agera tjänstemän. Sådana skyddsmekanismer finns även i organisationer som använder sig av diktatur som beslutssystem: alltså även i enpartistater, privata stiftelser eller i transnationella storbolag.
Man hör dock tjänstemän som själva hävdar att de bara följer order eller regelverk. Som tjänsteman måste jag följa reglerna. Detta är en falsk självbild. Ifall de faktiskt gjorde detta skulle de inte få något gjort. Om tjänstemän bara följde order eller regler skulle staten kollapsa inom några timmar.
Kanske kan man totalt styra en trummaskin men det vore omöjligt att totalstyra komplexa organisationer. Centralstyrning fungerar för bankautomater och trummaskiner. Men total toppstyrning kan inte hantera komplexitet. Stelheten skulle producera oordning och ineffektivitet. Singulariteter eller motstånd ska alltså inte förstås som avvikande beteende eller som kaos. Singulariteter skapar ordning under konstant förändring. Singulär olydnad skapar ordning i komplexa organisationer. Total laglydnad skulle däremot producera kaos och kollaps. Motstånd måste därför ses som en nödvändighet i alla samhällen och organisationer. Under komplexa förhållanden krävs olydnad för att skapa stabilitet. Föreställningen att laglydnad leder till ordning, och att olydnad leder till oordning, är falsk. Däremot skapar samspelet mellan dem ordning. Per Herngren 2009-03-11, version 0.1 Referens Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980. Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962. Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968. Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969. Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888. Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000. Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890. Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118. Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002. Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994. Per Herngren, Postprotest, 2005. av Per Herngren (c) onsdag, mars 11, 2009 13 kommentarer Kategorier: postprotest måndag, februari 23, 2009 Motstånd i blivande eller axiomatik - Deleuze & revolution I I en serie artiklar visar jag hur Gilles Deleuze vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I A Thousand Plateaus gör Deleuze och Guattari upp med en kraftlöshet som driver in politisk kamp i återvändsgränder. I trettonde platån (kapitlet) lyfter de fram den skarpa åtskillnaden mellan kamp i blivande och kamp i axiomatik[1]. Det är kamp i blivande och aktualiserande som ger möjlighet till revolutionära förändringar. Axiomatisk kamp skapar istället kraftlöshet. Axiomatisk kamp kan förstås som hävdande och krävande. Den kan hävda mänskliga rättigheter, kvinnlig rösträtt, stopp för ett krig eller rätt till mat och husrum. Axiomatisk kamp är viktigt, enligt dem, men den når alltid en punkt där den går in i en återvändsgränd. Det axiomatiska har svårt att lösa problem. Deleuze och Guattari betecknar den axiomatiska kampen som impotent. Om jag läser dem rätt ska impotens förstås som makt oförmögen att producera — en kraftlös makt. Idag känns impotens som en något sliten och förlegad metafor. Dessutom producerar den en sexistisk idealbild av ett potent motstånd. Deleuze och Guattari såg dock inte impotens som metafor utan som en faktisk egenskap hos axiomatisk kamp. Axiomatisk kamp ska inte uteslutas helt. Den pekar på en annan kamp. Axiom fungerar som index: utpekande av något annat. Axiom manifesterar därmed ett gap mellan de två formerna för kamp: Å ena sidan skapas flöde och blivande, och å andra sidan hävdas axiom: protest, krav och anspråk. Om vi använder blivande och axiomatisk på motstånd knyter de an till två begrepp jag lanserade i ”Postprotest” (2005): proaktivt motstånd respektive reaktivt protestmotstånd. Jag betonade skillnaden mellan att initiera den förändring man vill ha gentemot att reaktivt säga nej till det man inte vill. Axiomatisk och blivande knyter också an till de gamla motståndsbegreppen indirekt och direkt aktion. Direkt aktion är handlingar som börjar lösa problemen. Och indirekt aktion är handlingar som inte löser något men som kräver att någon ska göra det. Per Herngren
2009-02-23, version 0.1 Referens Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980. Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962. Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968. Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969. Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888. Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000. Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890. Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118. Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002. Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994.
[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 520. av Per Herngren (c) måndag, februari 23, 2009 7 kommentarer Kategorier: postprotest fredag, februari 13, 2009 Välkommen på rättegång och Hopp & Motståndfestival 31 mars-1 april 2009 Saab Microwave Blivande2 Plogbill ställs inför rätta 1 april för att ha hamrat på krigsradar och Saab Microwaves testanläggning i somras 24 och 26 juni 2008. Välkommen på rättegång och Hopp & Motståndsfestival! Se schema och vägbeskrivning för hela festivalen nedan. Rättegången är till för att bygga motståndssamhällen och få igång nya avrustningar. Därför finns det inga åhörare i en plogrättegång. Det handlar om att koppla ihop motstånd och rättvisa, bygga och sätta fart. Enligt Nietzsche är vi alla lagstiftare. På knytkalaset kvällen innan rättegången inleder biologen Adam Brenthel med reflektion om vad en motståndsgrupp kan lära av biologins och kroppens motstånd. Läs mer om plogbillsaktionen och kopplingen med Deleuzes blivande-filosofi. Anmäl dig till knytkalaset eller hela Hopp & Motstånd. Rättegången, plogbillsaktionen och Hopp & Motståndsfestivalen är ett samarbete mellan Blivande2 Plogbill, Deleuze forskarseminarier i Göteborg, Fikonträdet Svenska Freds Göteborg Rosa Huset, Kristna Freds Smeder. Tisdag 31 mars 13:00 Åtalade träffas Rosa Huset
18:00 Hopp & Motstånds-Knytkalas Rosa Huset, Presentationsrunda
19:00 Adam inleder samtal: Vad kan en motståndsrörelse lära sig av biologins ”motstånd”? (bl a utnyttja nischutrymme, kaskader, motstånd mot motstånd)
20 Äta och mingla. Onsdag 1 april 9:00 Frukost Rosa Huset
10 Göra rättegången till blivande rättvisa
10:30 Delar upp i stöd (rättegångsförstärkare) och åtalade
11:25 Åker buss och spårvagn mot Mölndals Tingsrätt
12:30 Mingel med dricka och tilltugg i Mölndals Tingsrätt
13 Rättegång Mölndals tingsrätt, Södra Vägen 25, vid Heden
Ca 15 Posträttegångs-reflektion på Café Condecco Avenyn (lätt lunch, rättvisemärkt kaffe, soja-latte)
17 Fortsätter till pub på Avenyn av Per Herngren (c) fredag, februari 13, 2009 kommentarer Kategorier: civil olydnad måndag, februari 02, 2009 Författarkurser våren och sommaren 2009 Författarkurserna jag håller på Folkuniversitetet i Göteborg vänder sig till den som vill träna metoder och tekniker för att berätta: Hur skriver man litterära reportage, noveller eller romaner? Hur gestaltar man istället för att förklara för läsaren? Hur undviker man perspektivsvaj? Hur gör man karaktärer och relationer levande? Hur bakar du in miljön i handlingen? Under kursen väljer du själv om du vill arbeta med skrivövningar eller med en egen novell eller roman. Anmäl dig här till Författarkurserna
Läs kursprogrammet
Våren och sommaren 2009
28 feb-1 mars - Grundkurs, nivå 1 28-29 mars - Bygga spänning, nivå 1 och 2 25-26 april - Grundkurs, nivå 1 9-10 maj - Dialog och karaktär 7-10 juli - Grund-Fortsättning, nivå 1-2, Fyra dagar 15-16 augusti - Grundkurs, nivå 1
av Per Herngren (c) måndag, februari 02, 2009 2 kommentarer söndag, januari 25, 2009 Film om att sitta i kvinnofängelse för civil olydnad ”Nothing but the truth” (2008) är en bra hollywoodfilm om en kvinna som sitter i fängelse knappt två år i USA för civil olydnad. Filmen bygger på en sann historia. Filmen tar upp olika makttekniker och strafftekniker som används mot kvinnan av åklagare, poliser, fängelset, äkta make och vid ett par tillfällen även av hennes advokater. Men den tar också upp betydelsen av principer, stöd och uthållig solidaritet för att orka med fängelsetiden. Filmen kan laddas ner här! av Per Herngren (c) söndag, januari 25, 2009 kommentarer Kategorier: civil olydnad, makt torsdag, januari 22, 2009 Frys ut de jobbiga - självhjälp VI I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, undersöker Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans forskning för att analysera makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen. Här i sista artikeln prövar jag en analys som inte direkt finns hos Aspelin. Självhjälpsrörelsen lär ut att vi genom ett harmoniskt utbyte får energi och kraft från andra människor. Detta överordnas andra värden. Vi måste ”göra rent bland våra sociala relationer”[1]. För att må väl måste vi rensa bort relationer som inte ger energi och behålla de relationer som ger energi. Det här innebär att personer med sjukdomar, depressioner, problem, missbruk eller de som är fattiga och hemlösa behöver uteslutas ur vår gemenskap. Åtminstone om de inte ger oss något! Möjligtvis kan några av dessa ge oss energi under välgörenhetsarbete, när vi får ut energi av att hjälpa dem. Fast de jobbiga får inte tränga sig på och stjäla ens kraft. Fascism kan definieras som att låta ett enda värde överordnas alla andra värden. Klassisk fascism sätter folket och nationen före värden som mat till de hungrande, hem till hemlösa, solidaritet med fattiga, rättvisa åt de förtryckta och demokrati för de som berörs. Fascismen avskaffar medmänniskan och ersätter henne med folket. I den radikalaste delen av självhjälpsrörelsen lär man ut att man ska dra sig undan dem som tar min kraft. Personlig välgång och utveckling blir det överordnade värdet. Detta utesluter effektivt de som inte passar in. Här skapas en maktteknik som liknar den klassiska fascismen. Detta ska inte läsas som att självhjälpsrörelsen är fascistisk som helhet, utan som att en fascistisk maktteknik förökar sig och smittar delar av rörelsen. De tärande, de som inte tillför något, som inte ger mig (nationen) något, de fryses ut från min gemenskap (samhället). I den del av självhjälpsrörelsen som är smittad av denna fascism avskaffas medmänniskan och man ersätter henne med jagets behov och utveckling. Per Herngren
2009-01-22, version 0.1.1 Referens Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008. Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006. Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.
[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 37. av Per Herngren (c) torsdag, januari 22, 2009 3 kommentarer Kategorier: makt måndag, januari 19, 2009 Självkontroll och instrumentalism - självhjälp V I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, undersöker Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans forskning för att analysera makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen. Självhjälpsrörelsens livsfilosofi försätter individen i projektläge[1], menar Thomas Johansson i sin Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Individen ”behöver utveckla sig själv. Framgång kan både ges en materiell som en mental sida”[2]. ”Drivkraften kommer från individen själv”[3], och individen bestämmer själv om hon vill vara lycklig[4]. ”Vem du än må vara är det en följd av dina egna val och något du bär ansvar för”[5]. Jaget görs till objekt. Ett objekt som ska utvecklas. Jaget måste drivas framåt av en stark längtan efter att vara aktiv och växa som människa[6]. Jaget instrumentaliseras. När jaget görs till objekt för sig själv kan jaget kontrolleras.
Enligt Martin Buber har vi en vilja att hävda att det är jag som utfört det här, eller att det är jag som gjort det där. Detta kallar Buber för upphovsmannadriften. Jag hävdar att det var jag som diskade i morse eller att det var jag som skrev den här texten.
Denna upphovsmannadrift tillhör tingens värld. Enligt Buber har vi inte en drift att hävda att det var jag som tillverkade den där personen, eller att det var jag som gjorde henne till den hon är. Men i självhjälpslitteraturen underställs både jaget och omvärlden upphovsmannadriften. Instrumentalismen förvandlar oss till ting. I vissa delar av självhjälpsrörelsen leder detta till artisteri — jag är konstnären i mitt liv. I andra fall leder det till ren teknokrati, alltså instrumentalism[7]. Jaget blir både producent och produkt. ”Än en gång är din attityd helt avgörande! Det enda du behöver göra är att omprogrammera det du säger till dig själv.”[8] Och Dave Pelzer ger oss rådet: ”Lägg ner tid och energi på att verkligen investera i din viktigaste tillgång: dig själv”[9]. Men jaget blir inte bara ett ting i självhjälpsrörelsen. Den tar ett steg till och omvandlar jaget till en ägodel[10]. Jaget är skapat av mig själv och jaget är helt och hållet mitt. Ingen annan får lägga sig i! Jaget förvandlas därmed till ägandets det[11]. Det jag äger. En självhjälpsförfattare vittnar: ”Jag har tränat mig själv till att ta ägandeskapet över min kreativa kraft genom att se varje livserfarenhet som en möjlighet att växa och lära.”[12] Här får vi låna Erich Fromms kritik mot modernismen: Självhjälpsrörelsen förvandlar ”allting — också det egna jaget — till ting att äga och bruka”[13]. Våra medmänniskor förtingligas — objektivering Det är inte bara jaget som görs till verktyg. Även omvärlden förvandlas till instrument. ”Du skapar den respons du får från omvärlden.”[14] Relationer och bekantskaper förtingligas! Allt kan göras ”till objekt för individens målmedvetna handlingar.”[15] Vänner och bekanta görs om till nätverk — till saker och ting som kan exploateras! Martin Buber menar att vi ser en gradvis ökning av förtingligade relationer[16]. Vänner och gemenskaper görs om till varor, till nytta som ska exploateras. Självhjälpsrörelsen rättfärdigar detta genom argumentet att exploateringen är tänkt att ske ömsesidigt, man ger och tar. Gemenskap och vänner stöps om till byteshandel i harmoni. Självhjälpsrörelsens ”idealmänniska är sig själv närmast och behöver inte omgivningen annat än som medel för sitt personliga projekt”[17]. Varje situation blir ett medel för jaget: En självhjälpsförfattare berättar stolt hur han använder allt som händer till sin egen utveckling. I varje situation frågar han: ”Hur kan jag använda denna situation för att göra mig till en bättre människa?”[18] Per Herngren
2009-01-19, version 0.1 Referens Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008. Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006. Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.
[1] Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006, 79.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 21.
[3] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 36.
[4] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 32.
[5] Refererat av Wayne W Dyer, Älska dig själv. Eller: Inte sämre än man gör sig. Stockholm: Forum, 1980, s 14, från Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 92.
[6] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 98.
[7] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 59.
[8] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 78.
[9] Dave Pelzer, Att hjälpa sig själv. Om hoppet, modet och lyckan, Stockholm: Månpocket, 2005, s 110. Från Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 97.
[10] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 83.
[11] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 100.
[12] Cheryl Richardson, Stand up for your life. A practical step-by-step plat to build inner confidence and personal power, London: Bantam Books, 2003, s 51, citerad från Aspelin s 92.
[13] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 87.
[14] Philip McGraw, Angelägenheter. Finn ditt autentiska jag. Symposion, 2004, s 91, citerat från Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 50.
[15] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 81.
[16] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 67.
[17] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 87.
[18] Cheryl Richardson, Stand up for your life. A practical step-by-step plat to build inner confidence and personal power, London: Bantam Books, 2003, s 51, citerad från Aspelin s 92. av Per Herngren (c) måndag, januari 19, 2009 0 kommentarer Kategorier: makt lördag, januari 10, 2009 Kärlek ersätts med självkärlek - självhjälp IV I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, undersöker Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans forskning för att analysera makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen. Eventuell kärlek till andra är egentligen en äkta kärlek till sig själv. Solidaritet och medmänsklighet ersätts med egot. Den som sitter fast i en destruktiv omgivning kan ta sig samman och bryta sig ur den[1]. Den som hävdar att hon är förtryckt eller hotad får svaret att det egentligen handlar om henne själv. Det gäller bara att skapa en positiv självkontroll och förbli positiv. Var och en är utrustad med det hon behöver för att kunna fullfölja sin uppgift här på jorden.[2] Hon behöver ingen annan. Aspelin menar att självhjälpslitteraturen skapar en allsmäktig människa[3]. Ytterst är det hon själv som bestämmer. Att vara sig själv blir att vara sig själv nog.
Vårt ansvar berör främst oss själva och våra egna handlingar[4]. Den fria människan är hänvisad till sig själv. Den gemensamma moralen och solidariteten ersätts med det subjektiva, med den egna upplevelsen av den andre.
Det här innebär att självhjälpsrörelsen motarbetar den sfär som existerar mellan människa och människa. Den andre blir något som bara existerar inom mig själv. Min nästa reduceras till min egen upplevelse av den andre[5]. Kärlek är inte en kärlek till något radikalt annat än mig själv, till den som kan störa och göra mig ledsen: Kärlek förvandlas till självkärlek. Per Herngren
2009-01-10, version 0.1 Referens Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008. Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006. Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.
[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 91.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 45.
[3] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 50-51.
[4] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 57.
[5] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 76. av Per Herngren (c) lördag, januari 10, 2009 kommentarer Kategorier: feminism, makt torsdag, januari 08, 2009 Solipsism: Världen är jaget! - självhjälp III I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, undersöker Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans forskning för att analysera makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen. Självhjälpslitteraturen utgår från en åtskillnad mellan en ”yttre” omvärld och en ”inre” omvärld[1]. Det som räknas är individens inre verklighet. Inom den radikala delen av självhjälpsrörelsen skapas därmed en paradox: Dualismen mellan det yttre och det inre övergår till en monism: Det yttre handlar egentligen bara om min egen attityd[2]. Det yttre är bara min upplevelse av omvärlden. Självhjälpsrörelsen förvandlar därmed ”yttervärlden till en spegling av ditt inre tillstånd”[3]. En av självhjälpsförfattarna John Gray använder just spegelmetaforen. Den ”värld du lever i är faktiskt en spegelbild av ditt inre tillstånd”[4]. När världen är lika med individens upplevelse kallar vi det solipsism. Världen reduceras då till en subjektiv upplevelse. ”Ditt sätt att uppleva världen och de situationer som du drar till dig eller dras till ger en bild av din inre värld.” ”Till syvende och sist är det individens attityd som bestämmer hur och vad hon ska känna.”[5] Solipsismen ersätter osäkerheten, överraskningen med självkontroll. Fascinationen med att upptäcka hur ickeavsedda, aldrig tidigare skådade verkligheter, växer fram runt omkring oss, ersätts med rätt attityd. Sårbarhet ersätts med upptränad och kontrollerad upplevelse av omvärlden. Världen blir bara vår upplevelse av den. Det gäller därmed att uppleva världen rätt! Allteftersom du återvinner förmågan att bestämma hur du ska uppleva din värld, förändras sättet världen berör dig. Allt finns i ditt sinne, det är det enda som räknas[6]. ”Självkärlek betyder att du älskar dig själv — den kräver inte kärlek från andra. Det finns inget behov av att övertyga andra. Ett inre godtagande av det egna jaget är helt tillräckligt. Detta har inget som helst att göra med vad andra anser.”[7] För den radikala självhjälprörelsen inträffar saker och ting inte längre. Inget kan träffa oss. Per Herngren
2009-01-08, version 0.1 Referens Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008. Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006. Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.
[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 49, 51.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 79.
[3] John Gray, Hur man får det man önskar och är nöjd med det man har, Brombergs Bokförlag, 2000. Citerat från Jonas Aspelin, 2008, s 49.
[4] John Gray, Hur man får det man önskar och är nöjd med det man har, Brombergs Bokförlag, 2000. Citerat från Jonas Aspelin, 2008, s 53.
[5] Jonas Aspelin, 2008, s 37.
[6] Jonas Aspelin, 2008, s 50.
[7] Wayne W Dyer, Älska dig själv. Eller: Inte sämre än man gör sig. Stockholm: Forum, 1980, s 58, från Jonas Aspelin, 2008, s 98. av Per Herngren (c) torsdag, januari 08, 2009 kommentarer Kategorier: feminism, makt söndag, januari 04, 2009 Medvetande går före handling - självhjälp II I en serie texter tar jag upp makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen. Jag utgår från Jonas Aspelin genomgång av människosynen: Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008. Gnosticismens filosofi utvecklades i relation till nyplatonism. Gnosticismen tror på en dualism mellan kropp och ande, och den hävdar att insikt föregår handling. Högre medvetande ska leda till handling. Den självhjälpsrörelse Jonas Aspelin studerat är starkt gnostisk. Tanken formar ens liv[1]. Tankarna ses som magneter. Positiva tankar drar till sig det positiva. Negativa drar till sig det negativa. ”Det är viktigt att vara medveten om vem man är och ta ansvar för sina handlingar.”[2] Eller så formuleras det: ”För att bli lycklig och framgångsrik fordras det att du hela tiden är medveten om vem du är och vill vara, vad du gör och vill göra”[3]. Den som är olycklig hon ”tycker inte om sig själv, står inte i kontakt med sig själv”[4]. Hon har bara sig själv att skylla. Det som krävs är gott självförtroende, att man tänker positivt och att man ”är övertygad om att man kommer att lyckas med det man företar sig”[5]. Vissa delar av självhjälpslitteraturen visar hur man genom positiva tankar, insikter och gott självförtroende får ökad materiell välgång. I andra böcker ses det materiella som yttre hot gentemot självet. Jaget och självet förandligas och ställs i motsats till det materiella. Per Herngren 2009-01-04, version 0.1 Referens Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008. Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006. Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.
[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 50.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 37.
[3] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 89.
[4] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 34.
[5] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 97. av Per Herngren (c) söndag, januari 04, 2009 3 kommentarer Kategorier: feminism, makt onsdag, december 31, 2008 Bara det inre är äkta - självhjälp I I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, analyserar Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans undersökning för att upptäcka makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen. Självhjälpsböckerna ger oss budskapet: ”vänd dig inåt och förverkliga dig själv”[1]. Enligt Jonas Aspelin verkar rörelsen ”för en demontering av den mellanmänskliga sfären”. Därmed skapas en dualism mellan ”en personlig insida — vilken står i förbund med en andlig kraft — och en opersonlig utsida. Människan förlorar sig själv om hon vänder sig utåt utan att stå i kontakt med sitt inre”. Dualism tänker inte mellan. Dualismen skapar ett inre jag vilket är skilt från det yttre. Det inre och det yttre ses som motpoler. Det ”finns ett motsatsförhållande mellan ’det inre’ och ’det yttre’ i människans liv”[2]. Antingen kontrollerar andra oss eller så kontrollerar jag mig själv. Kontrollen ligger antingen hos samhället eller hos individen, i yttre omständigheter eller i jagets inre[3]. Befrielse är att vända sig till ett inre äkta jag. Det inre undertrycks av det yttre. Det måste därför befrias från det yttre. Det äkta jaget är inte riktigt autentiskt och äkta ifall det påverkas av det yttre, av andra personer, av det materiella, av saker och ting[4]. Det är bara det opåverkade innersta som anses riktigt äkta. En oupplyst människa ”avskärmas ifrån sig själv genom att uppehålla ett falskt utanpåverk”. För självhjälpsrörelsen gäller det att söka sitt ”inre, autentiska jag”[5]. ”Autenticitet handlar … om kontakten mellan ego och ett inre väsen.”[6] Det autentiska handlar därmed inte om det mellanmänskliga och det gemensamma. Det handlar inte heller om gemenskap och möten mellan människor. Autenticitet kan därför inte sökas i motståndet, i solidariteten med förtryckta eller i kampen för rättvisa. Autenticitet måste sökas i jagets inre. Samhället underkuvar vårt autentiska jag Självhjälpsrörelsen konstruerar en världsbild där samhället gör oss ofria[7]. Befrielsen från samhället är att finna — och även motsatsen att utveckla — sitt inre jag. Här utförs flera operationer samtidigt: Samhället ses som helhet, en gigantisk container som låser oss inne och underkuvar oss[8]. Samhället ses som det stora, omslutande. Vi tänks befinna oss inuti samhället. Att föreningar, kollektiv, arbetslag och organisationer bildar samhällen suddas ut. Då samhällena i plural, i sitt mångfaldigande, ersätts av Samhället, en gigantisk sfär, suddas relationerna mellan samhällena ut. Det blir därmed svårt att koppla ihop samhällen, koppla om dem på nya sätt eller koppla loss dem. Men det är inte bara samhället som bildar en container. Även jaget görs till en container. Jaget har ett inre. Och detta jagets inre behöver befria sig från det yttre. För självhjälpsrörelsen är befrielsen från samhället inte att skapa nya samhällen. Omvärlden kan inte befria dig! Omvärlden vill bara att vi ska anpassa oss och bli fogliga[9]. Jaget görs till en container med sitt egna innehåll. Ytterligare en operation utförs här: Jaget individualiseras och blir atom — en egen helhet. En helhet som är hel i sig. Istället för att ses som komplex person — med olika personligheter — görs hon till individ (in-divide, icke-delbar från latinets individúus)[10]: Idealt behöver jaget ”ingen annan”[11]. Målet för självhjälp blir därmed självtillräcklighet. Personen suddas ut och ersätts av individen. Hon rycks genom atomiseringen bort från kopplingar och gemenskaper som är viktiga delar av hennes personlighet. Personlig utveckling blir ett maktverktyg för denna atomisering. Jaget formas till ”en inre sammanhållen enhet — och hon blir samtidigt alltmer separerad från omvärlden”[12]. Våra relationer och gemenskaper ska inte utvecklas — det är jag som ska utvecklas. Det innebär att personlig utveckling används för att avpersonifiera jaget. Låt oss sammanfatta: Inom självhjälpslitteraturen som Jonas Aspelin analyserat finns det inte utrymme för att gemenskapen — de relationer och samhällen vi är del av — också skulle kunna vara del av oss[13]. Gentemot denna människosyn visar Jonas Aspelin att relationer alltid är del av både jaget och personligheten. Om individen isolerar sitt jag från sina relationer och det mellanmänskliga produceras främlingskap snarare än gemenskap[14]. Individualismen inom självhjälpsrörelsen blir därmed en uppsättning maktverktyg som ska ge självkontroll. Men därmed hotas individen själv. Per Herngren 2008 12 31, version 0.1 Referens Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008. Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006. Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.
[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 29-31.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 41.
[3] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 41.
[4] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 45-46.
[5] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 21.
[6] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 48.
[7] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 66.
[8] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 71.
[9] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 72.
[10] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 88.
[11] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 86.
[12] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 89.
[13] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 68.
[14] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 79-80. av Per Herngren (c) onsdag, december 31, 2008 2 kommentarer Kategorier: container-världsbild, feminism, makt onsdag, december 10, 2008 Plogbill stämd efter hamrande på krigsradar Pressmeddelande 2008-12-10 Med var sin hammare avrustade Ulla Røder och Per Herngren från plogbillsgruppen Saab Microwave Blivande2 Plogbill, 26 juni 2008, kupolen till en krigsradar samt en del av Microwaves test-anläggning i Mölndal. Plogbillsgruppen greps efter att under en halvtimme hamrat på krigsradar samt planterat fikon inne på krigsfabriken. Även en forskargrupp deltog men blev inte gripna eller stämda (se pressmeddelande nedan från 26 juni). 10 december fick Per Herngren stämning till Mölndals Tingsrätt. — Från idag får jag möjlighet att åberopa vittnen att Microwaves eldledningssystem användes i Irakkriget. Jag ska försöka bevisa att civil olydnad och direkt avrustning av vapen därmed blir en plikt enligt internationell lag. När företag eller stater deltar i olagliga krig blev det i och med Nurnbergprinciperna medborgarens skyldighet att ingripa, hävdar Per Herngren. (Nurnbergrättegångarna hölls efter andra världskriget och dömde i folkrättsbrott.) Åtalet mot Per Herngren är olaga intrång. Mål nr B2761-08 Ulla Røder från Danmark meddelar att hon blev åtalad i november för samma plogbillsaktion. Varför Per Herngren fick stämningen 10 december är oklart. Möjligtvis försvann han en månad i tingsrättsbyråkratin men blev återfunnen under någon hög. Läs mer. Se bilder från plogbillsaktionen. av Per Herngren (c) onsdag, december 10, 2008 3 kommentarer  onsdag, december 03, 2008 När ickevåldsträning blir oanvändbart I en sporttidning jag läste i väntrummet inför ett sjukbesök skrevs det om forskningen kring koncentrationsträning för elitidrottare. Olika undersökningar hade visat att rena koncentrationsövningar, affirmationsövningar etc, inte har någon stärkande effekt på focus under tävlingar. De rena koncentrationsövningarna hade låg överföringsgrad. Om man blev bra på dem innebar det bara att man blev bra på dem - inte att koncentrationen ökade under tävlingarna. Det som däremot fungerade, enligt undersökningarna, var att under den normala träningen för sin sport dessutom träna koncentration. Denna sport-forskning skulle möjligtvis kunna stärka den inriktning inom ickevåld som menar att övningarna under ickevåldsträning ska ligga nära ”verkligheten”. Att utveckla indirekta och orealistiska övningar för ickevåld skulle ha låg överföringsgrad. Precis som Gandhis devis målet är medlet så ska man öva sig på att leva det liv och det samhälle man vill leva. Genom övning blir man bra på det man övar; det blir inte så många andra effekter. Övningar under ickevåldskurser för att medvetandegöra deltagare skulle då bli slöseri med deltagarnas tid. Medvetandeövningar kan till exempel vara ett dilemma som deltagarna ska lösa, ett spel eller en pedagogisk uppgift. Istället för att träna tekniker går medvetandeövningar ut på att frambringa en aha-upplevelse, en insikt hos deltagarna. Medvetandeövningar plockar ut individen från verkligt förtryck och politik, från det gemensamma, och gör om ickevåld till individuella egenskaper: om bara individen blir medveten så ändrar hon sitt beteende. Tanken är att förändring börjar hos individen inte i det gemensamma. Därmed blir ickevåld en maktteknik som döljer vad politik, lydnad, makt och motstånd egentligen handlar om: Vad som sker mellan oss! Hur vi fungerar ihop! Vilka innovationer, färdigheter och överenskommelser som behövs! Hur vi stödjer varandra och ger varandra utrymme! Detta ligger i linje med Mearleau-Pontys och Bourdieaus forskning om disposition: Kroppslig kunskap som inte sitter enbart i det egna huvudet. Utan lika mycket i kroppen, situationen, positionen och relationerna mellan varandra. Disposition är alltså inte individuella kunskaper som vi lär in och bär med oss. Disposition är kunskaper som bara finns när vi kopplar ihop oss och arbetar tillsammans. I sin bok om manlig makt kritiserar Bourdieau medvetanderörelsens tro att ökat medvetande skulle skapa förändring. Under sjuttiotalet skapade man medvetandegrupper som genom samtal om fattigdom, könsroller, föräldrarskap skulle skapa förändring. Bourdieau kritiserar tron att könsordning skulle ändras bara man blev medveten om genusproblematiken. Sjuttiotalets medvetandegrupper blev en återvändsgränd. Däremot blir dagens queer-rörelse mer intressant. Här testar och prövar man nya ordningar. Det finns inget indirekt linjärt tänkande att det ena leder till det andra. Queer är snarare ickelinjärt. Genom att plugga ihop sig i molekyler, plugga ut, och plugga ihop på nya sätt så skapas förändring mer direkt. Queer har därmed stora likheter med den variant av ickevåldsträning som i Gandhis anda experimenterar med olika tekniker och lösningar för att innovativt utveckla färdigheter som gör det möjligt att leva det samhälle vi vill leva. Den här formen av ickevåld handlar om att finslipa och experimentera med nya demokratiformer, pröva styrkan och svagheterna hos olika tekniker för att ingripa vid våld och förtryck. Det har skett en hel del forskning de senaste tjugo åren som om den togs på allvar skulle förändra ickevåldsträningen så den blev mer realistisk och relevant. Det tål att reflektera vidare på! Per Herngren Publicerad i Fredsnytt 2008 av Per Herngren (c) onsdag, december 03, 2008 kommentarer Kategorier: makt, postprotest torsdag, november 20, 2008 Välkommen på grundkurs Proaktivt Konfliktingripande! Maximalt åtta är välkomna att delta på Grundkurs i Proaktivt Konfliktingripande Om att leva det samhälle man vill ha, lördag och söndag 17-18 januari 2009, utanför Göteborg. Kursen tar bland annat upp nya radikala tekniker och former för demokrati. Och hur man ingriper vid konflikter och övergrepp. Avgiften är subventionerad och det blir strax under halva priset. För de som vill veta mer och förbereda sig inför kursen finns anmälan och texter här. av Per Herngren (c) torsdag, november 20, 2008 3 kommentarer Kategorier: feminism, makt, postprotest lördag, november 15, 2008 Tre månaders fängelse för avrustning av Haubitz 77B Vid lunchtid, 12 november, föll domen för Catherine Laska och Pelle Strindlund: Tre månaders fängelse och 220 000 kronor i skadestånd för att de den 16 oktober avrustade haubitsdelar på BAE Systems Bofors i Karlskoga. Hamrarna som användes för att avrusta vapnen. Effektivitetsanalys: Man ser att det är metall eller smideshammare - inte snickarhammare som skulle gått av när man smider på metall. På ”baksidan” är alla tre hamrarna spetsiga. Den sidan används för att oskadliggöra vapen med hård metall. av Per Herngren (c) lördag, november 15, 2008 kommentarer Kategorier: civil olydnad tisdag, november 11, 2008 Makt utan makthavare - Nietzsche-Deleuze VII Befallningen förutsätter att den andre inte är tvingad eller totalt underkuvad. Befallningen är i Deleuzes läsning av Nietzsche ”ett erkännande av att den absoluta makten hos motståndaren inte blivit besegrad, införlivad eller upplöst”[1]. Att befallningen behöver befalla och hävda sig befäster att den andre inte är totalt underkuvad, makten har inte övergått till tvång. Det är möjligt att bli olydig.
Makt och tvång utesluter därmed varandra. De kan kopplas och de kan båda generera varandra. Men de är särskiljande. Tvång används på den man inte har makt över. Man skulle inte spärra in den som lyder. Därmed ska vi inte tro oss upptäcka den största makten i förtrycket eller i härskandet. Dessa visar snarare att makten är begränsad eller håller på att förloras.
Vilja till makt Deleuze läser Nietzsches ”vilja till makt” som viljan att producera[2]. Inte som en vilja att ha makt[3]. Deleuze preciserar viljan och visar att det handlar om att producera producerande, inte att skapa något statiskt och färdigt. ”Viljan” får en viktig funktion i Nietzsches filosofi. Den blir en filosofi om viljan att producera, inte om viljan till produkten eller resultatet.
Viljan till makt är en process, en kraft[4] inte något som uppnås, innehas eller ägs. Viljan att producera blir aldrig makthavande. Den är en ständig process utan annat mål än det som produceras. Resultatet är alltså skapandet inte något annat som orsakas i en mystisk påverkan-kedja.
Hindrande eller skapande makt Både det negativa hindrandet och det positiva skapandet är makter. De återproducerar därmed sig själva. De är autopoietiska, självskapande. Blivandet är immanent, inte transcendent. Blivandet kommer från företeelsen själv, det är inte orsakat utifrån. Både det skapande och det negativa är alltså självskapande, och båda ska ses som makt.
Den negativa makten hindrar. Negativa makter ska ses som immanenta. De är inte orsakade utifrån och de är inte en del av en linjär orsaks-kedja. Protesten och hindrandet ska ses som självskapande verksamheter.
Då upptäcker vi en överensstämmelse mellan det hindrande motståndet och den förbjudande lagen. Både det motstånd som hindrar och den härskare och den lag som förbjuder producerar negativ makt. Makt som stryper skapandet. Sittblockaden hindrar en verksamhet, exempelvis en vapentransport. Ett lagförbudet producerar förbud mot skapande[5]. Det finns många skillnader mellan sittblockader och lagförbud, men med hjälp av Nietzsche kan vi se en grundläggande likhet. Det negativa skapar negativitet.
Nietzsche föreslår att vi istället ska övergå till att skapa skapande. Detta innebär inte att vi accepterar det destruktiva och det negativa: att skapandet blir ett komplement till hindrandet, att de skulle kunna försonas. Vi kan inte uppnå balans mellan protest och skapande. Vi får aldrig låta protesten försonas med skapandet. Bejakandet av livet är inte positivt tänkande, bejakandet är en hård och långa kamp[6]. Skapandet innehåller alltid förstörelse. Förstörelse av det negativa. Det negativa måste handgripligt konverteras, omvandlas och bli skapande[7]. Här visar Nietzsche på nödvändigheten av ett handgripligt och skapande motstånd som faktiskt griper in och förstör det negativa. Förstörelsen måste dock vara faktiskt skapande för att inte ramla in i negativitet.
Per Herngren
2008-11-11, version 0.1
- Detta är sjunde artikeln om Nietzsche och Deleuze Referens Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, först publicerad 1887. Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982. Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, först publicerad 1962. Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987. Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968. Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.
[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 85.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 223.
[3] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 8.
[4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 98.
[5] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 102-103.
[6] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 261, 265.
[7] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 262. av Per Herngren (c) tisdag, november 11, 2008 kommentarer Kategorier: makt, postprotest fredag, november 07, 2008 Värderingslinje som maktteknik Analys av värderingsövningar (Spectrum, Barometer) som hölls under Nonviolent training exchange WRI Bilbao, Spanien, 2008-10-27. Detta är en första delrapport från tränarutbytet.
I oktober deltog jag i ett ickevåldstränarutbyte i Spanien. Tränare från stora delar av världen utbytte tekniker med varandra. Där fanns tränare som deltagit och tränat ickevåld i flertalet kända krig och förtryck runt om i världen under de senaste tjugo åren. Nedan har jag gjort en maktanalys av värderingslinje som en nordamerikansk tränare visade oss. Värderingslinje är vanlig i Sverige, och den går ut på att man ställer sig utmed en linje från vägg till vägg. Ena väggen representerar ”håller med helt” och andra väggen ”håller inte alls med”. Min metod för maktanalys är inspirerad av Judith Butler och Michel Foucault.
Makttekniker under värderingsövningarna 1. Majoritetsskapande: Övningarna visualisering på ett effektfullt sätt majoriteter och majoritetsuppfattningar. Folk klumpade ihop på värderingslinjen. Enstaka personer befann sig i andra ändan eller utspridda utmed värderingslinjen. 2. Avvikare synliggörs. Ovanstående majoritetsdominans gjorde att värderingslinjen konstruerade avvikare och avvikelse. 3. Åsikt och person blandas ihop. Eftersom folk ställer sig utmed en värderingslinje (alternativt i fyra hörn) blir det svårt att värja sig mot att person och åsikt blandas ihop. Detta bryter med Gandhis tanke att skilja på sak och person. 4. Mobb-teknik – att dra sig undan: När någon uttalade sig så uppmanades andra att dra sig närmare eller dra sig bort från den som talade. Detta var tänkt att visa ifall man höll med den som talade eller inte. Avståndstagande blev obehagligt synliggjort. Deltagare började dra sig undan när vissa pratade. När mer än tre började dra sig undan skapades en mobb-känsla. Vi var mellan 20 och 30 under övningarna. Jag uppfattade det som att åtminstone tio procent synliggjorde avståndstagande för att dessa skulle representera flertalet. För att mobb ska skapas måste dessutom de övriga vara passiva åskådare. Mobb är inte helhet utan representation. 5. Mobb-teknik – att göra handtecken. Några deltagare använde handtecken för avståndstagande eller medhåll när folk pratade. Genom speciella handtecken visade de att de inte höll med; eller att de höll med. När flera personer visuellt visade avståndstagande skapades en mobb mot den som talade. Det blev tydligt att folk tystnade när de upptäckte den visuella mobben. 6. Karismatisk övertalning: När övningsledaren frågade varför man ställt sig på olika platser utmed värderingslinjen passade flera deltagare på att karismatiskt predika för oss andra. Istället för problem-fördjupning övergick värderingslinjen till övertalning. 7. Ickevåldshegemoni. Ideologiska ord som holistic, empowerment m m, förutsattes vara tränargruppens gemensamma värde och helhetssyn på ickevåld. Vid några spännande ögonblick höll övningarna och samtalen på att producera värde (i motsatt till att värdera). Då använde flera deltagare, och även övnings-underlättaren, hegemoniska begrepp som fastställde vad som var viktigt med ickevåld. Under övningarna blev det svårt att undergräva hegemonin. Värdeskapande och innovativt nyskapande avbröts av värdering och fastställande. Hegemoni förstås här som att delen representerar helheten, en viss grupp fastställer vad som är ickevåld. 8. Värderingarna i övningen sägs inte ut öppet. De byggs in i hur övningen utformas och hur frågorna ställs. 9. Omöjligt att säga emot kursledaren: ”It is no right and wrong here.” Övningsledaren (underlättaren) redovisade inte sina egna åsikter. Detta gjorde det svårt för deltagarna att säga emot de värderingar som fanns inbyggda i övningen, i frågorna och i hela seminarie-kontexten. 10. Storgruppsdiskussion hindrar dialog: Storgruppsdiskussionerna efter varje övning gav bara möjlighet för några deltagare att uttala sig. Storgrupp hindrade effektivt en dialog mellan deltagarna. 11. Kvasidemokrati skapar dominans. En kvasidemokrati skapades genom att alla kunde lägga sig i alla frågor när som helst. En övning kunde avbrytas mitt i när någon tog upp en organisationsfråga. Detta innebar att några få dominerade och undergrävde arrangörernas och övnings-underlättarnas auktoritet. Idealet om direkt-demokrati fick underlättarna att tillåta att några få avbröt och tog upp sina hjärtefrågor inför alla. Ett antiauktoritärt ideal skapade därmed dominans. Självvalda informella ledare bildades. Ett tydligt exempel blev när förtroendet för de två inhyrda tolkarna undergrävdes då deltagare inför hela gruppen lade sig i hur man skulle arrangera tolkningen, hur radiosändarna skulle sända tolkningen till våra mottagare etc. 12. Sortering av deltagare. Värderingslinjen fungerar som urvalsteknik för att se vilka man kan ha förtroende för eller inte: Frågorna i värderingslinjen rörde synen på människovärde, samt ifall man kunde använda våld och liknande. De blev därmed effektiva sorteringstekniker för att urskilja vilka som man kunde ha förtroende för och bjuda in till aktioner och arrangemang. Värderingsfrågorna sorterade också deltagarna utifrån erfarenhet: vilka som var redo för ickevåld, vilka som var genomtänkta och vilka som inte hade kommit lika långt som andra. Tekniker för att motverka makt Det fanns flera tekniker som övningsledaren använde för att motverka makt: 1. Turordning: Övnings-underlättaren lät inte samma person uttala sig två gånger. Det blev därmed svårare för några att dominera gruppen. 2. Spektrum av värderingar: Namnet på några av värderingsövningarna var spectrum vilket uppfattades som ett positivt ord. Idealet var mångfald av åsikter. Namnet motverkade därmed lite av dominans-effekten av själva övningen. 3. Övnings-underlättaren berättade att hon använt smågrupper hemma i USA för att diskutera varje fråga på värderingsövningen. Detta såg hon som fördel gentemot storgruppsdiskussionen hon just använt på grund av tidsbrist. 4. Övnings-underlättaren var noga med att ge ordet till folk från olika kön. Jag fick uppfattningen att hon medvetet också försökte ge ordet till tränare från både nord och syd. Per Herngren 2008-11-07, version 0.1 av Per Herngren (c) fredag, november 07, 2008 6 kommentarer Kategorier: makt söndag, november 02, 2008 Motstånd är inte att medvetandegöra - Foucault-Deleuze Här är ett utdrag ur ett intressant samtal mellan Foucault och Deleuze från 1972:
FOUCAULT: The intellectual’s role is no longer to place himself “somewhat ahead and to the side” in order to express the stifled truth of the collectivity; rather, it is to struggle against the forms of power that transform him into its object and instrument in the sphere of “knowledge,” “truth,” “consciousness,” and “discourse. “
In this sense theory does not express, translate, or serve to apply practice: it is practice. But it is local and regional, as you said, and not totalising. This is a struggle against power, a struggle aimed at revealing and undermining power where it is most invisible and insidious. It is not to “awaken consciousness” that we struggle (the masses have been aware for some time that consciousness is a form of knowledge; and consciousness as the basis of subjectivity is a prerogative of the bourgeoisie), but to sap power, to take power; it is an activity conducted alongside those who struggle for power, and not their illumination from a safe distance. A “theory ” is the regional system of this struggle.
DELEUZE: Precisely. A theory is exactly like a box of tools. It has nothing to do with the signifier. It must be useful. It must function. And not for itself. If no one uses it, beginning with the theoretician himself (who then ceases to be a theoretician), then the theory is worthless or the moment is inappropriate.
Referens
Foucault blog
The whole conversation between Foucault and Deleuze
“Intellectuals and Power” a 1972 conversation between Foucault and Deleuze. It was previously published in Language, Counter-Memory, Practice (ed. Donald Bouchard, 1977), and in Foucault Live ( ed. Sylvere Lotringer, 1996). av Per Herngren (c) söndag, november 02, 2008 18 kommentarer Kategorier: makt, postprotest lördag, oktober 18, 2008 Cattis och Pelle häktade för avrustning av Haubitz-kanon Pressmeddelande från Ofog den 18 oktober 2008
Frisläppta desarmerare gjorde ny civil olydnad
De två som natten till torsdag 16 oktober 2008 avrustade tjugofem granatgevär av typen Carl Gustaf är åter omhändertagna av polisen. Ytterligare en i gruppen greps tidigare under natten mot lördag inne på Bofors industriområde i Karlskoga.
Just nu:
De aktivister från nätverket Ofog som greps natten till torsdag efter aktionen mot Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna sattes under fredagen på fri fot. De fria fötterna utnyttjade de idag till att göra en ny aktion mot företaget.
- Vi påbörjade avrustningen av svenska vapen för export under natten till torsdagen. Men alla vapen på Saab Bofors Dynamics är inte avrustade. Vi inbjuder fler att vara med och avrusta för ett fredligt Sverige, säger Martin Smedjeback, 35 år från Malmö.
- Efter att ha oskadliggjort Carl Gustaf-gevär är vi misstänkta för grov skadegörelse. Jag ser fram emot att etiskt och juridiskt argumentera för vår aktion i en rättegång och hoppas att vapenföretagen en dag kommer åtalas för den "grova skadegörelse" som svenska vapen orsakar i krig och konflikter runt om i världen, säger Anna Andersson, 26 år från göteborg.
Vid lunchtid på lördagen omhändertogs de av polisen när de stod i begrepp att avrusta fler vapen.
Tidigare i natt:
Ytterligare en aktivist från nätverket Ofog, Annika Spalde, tog sig natten mot lördag in på BAE Systems område i Karlskoga för att göra ytterligare en avrustningsaktion. Hon klippte sig genom stängslet, satte upp en skylt som uppmanade till avrustningsaktioner och tog sig obemärkt in på området där hon senare greps utanför en av BAE Systems byggnader.
- Så länge Sverige skickar vapen till krig och bidrar till att upprusta världen militärt behöver vi ingripa mot denna verksamhet. Jag hoppas att våra aktioner ska inspirera fler att göra motstånd, sa hon strax före aktionen.
Spalde släpptes vid sextiden på lördagsmorgonen men är fortsatt misstänkt för skadegörelse och olaga intrång alternativt brott mot lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar.
Läget för tillfället:
* Hittills har krigsmateriel för omkring 450 000 kronor oskadliggjorts den här veckan.
* Annika Spalde är på fri fot
* Martin Smedjeback och Anna Andersson är omhändertagna i Eskilstuna
* Cattis Laska och Pelle Strindlund sitter sedan i fredags häktade i Örebro.
Aktionerna ingår i kampanjen Avrusta som drivs av nätverket Ofog.
Mer information ges av: Petter Joelson, Ofog: 0733-81 53 61. Annika Spalde: 076-246 19 94
Om de omhändertagna släpps kan de nås på:
Anna Andersson: 073-777 28 18, Martin Smedjeback: 070-257 90 97
Cattis Laska och Pelle Strindlund sitter häktade i Örebro. Möjligen kan journalister nå dem med hänvisning till meddelarfriheten.
På hemsidan www.avrusta.se finns videoklipp, bilder och mer information om aktionerna. av Per Herngren (c) lördag, oktober 18, 2008 kommentarer Kategorier: civil olydnad torsdag, oktober 16, 2008 14 bazookas samt en Haubits 77B avrustade i Eskilstuna och Karlskoga! Tredje och fjärde avrustningen av vapen i Sverige under 2008!
Vapen till USAs armé desarmerade inatt Natten till idag 16 oktober 2008 utförde en grupp en aktion mot två vapenfabriker i mellansverige och desarmerade vapen av typen som exporteras till USAs armé. Två av dem oskadliggjorde 20 granatgevär av typen Carl Gustaf som används av USA i Irak. De greps på vapenfabriken Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna. De andra två greps inne i BAE Systems Bofors tillverkningshall i Karlskoga i färd med att avrusta vapen destinerade till USA och Indien. Aktionsgruppens femte medlem, Annika Spalde håller en presskonferens vid Bofors industriområde i Karlskoga (Dammbrokontoret) klockan 12 idag torsdag 16 oktober, för att därefter fortsätta avrustningsaktionen. Annika Spalde nås på telefon 0762461994.
– Vi arbetar för fred på många olika sätt; med att påverka politiker, föra dialog med vapenföretag och konkret försöka stoppa vapentillverkningen genom ickevåldslig direkt aktion. Att oskadliggöra vapen som annars riskerar att döda människor och förvärra konflikter borde vara en självklarhet, säger en av deltagarna i aktionen Anna Andersson, 26 år webbutvecklare från Göteborg som oskadliggjorde granatgevären.
Grupperna tog sig in genom att klippa upp en ingång i stängslet som omgärdar vapenfabrikerna. Ovanför den nygjorda porten satte de upp en skylt med texten ”Välkommen in och avrusta”.
Trots riksdagens riktlinjer om att Sverige inte bör exportera vapen till krigförande länder säljs flera olika sorters vapen till USA, som använder dem i Irak och Afghanistan. År 2003, då Irakkriget inleddes, ökade den svenska vapenexporten med 88 procent, och därefter har den ökat med ytterligare nästan 50 procent. Saab Bofors Dynamics är en del av Sveriges största vapentillverkare Saab. BAE Systems Bofors är en del av företaget BAE Systems, världens tredje största vapenproducent.
- Jag kan inte stå och se på när vapen som säljs till krigförande länder tillverkas mitt framför ögonen på mig. Det är vårt ansvar och vår rätt att agera när orättvisor sker, säger Cattis Laska, 24 fritidsledare.
— Jag vill att mitt land ska bidra till en fredlig utveckling i världen, inte till upprustning. När Sverige stödjer USA:s folkrättsvidriga krig och skickar vapen till diktaturer är det dags för oss vanliga medborgare att konkret gripa in mot denna verksamhet, säger Annika Spalde, 39, diakon och författare.
Gripandet av fredsaktivisterna gick lugnt till. Avrustningsgrupperna tog emot väktarna på ett fredligt sätt och inväntade därefter polisen. Det är tredje och fjärde gången under 2000-talet som en sådan här avrustningsaktion genomförs i Sverige. Avrustningsaktionen är en del av kampanjen Avrusta, som drivs av nätverket Ofog. Nätverket jobbar med informations- och opinionsarbete samt fredliga direkt aktioner mot militarism.
Avrustakampanjens talesperson är Maja Backlund, telefon 0733815361 mail avrusta@ofog.org
Avrustningsgruppen består av: Anna Andersson, 26 år, webbutvecklare från Göteborg Annika Spalde, 39 år, diakon och författare från Göteborg Cattis Laska, 24 år, fritidsledare från Göteborg Martin Smedjeback, 35 år, ickevåldsutbildare från Malmö Pelle Strindlund, 37 år, författare från Sundsvall
Pressbilder, videomaterial www.avrusta.se Kampanjen Avrusta drivs av det antimilitaristiska nätverket Ofog, www.ofog.org. av Per Herngren (c) torsdag, oktober 16, 2008 2 kommentarer Kategorier: civil olydnad tisdag, oktober 07, 2008 En filosof lyder inte - Nietzsche-Deleuze VI Nietzsche är viljans filosof. Vilja ska inte förstås som opinion eller åsikt. Vilja är för honom skapande, vilja är glädje[1]. Viljan befriar.
En filosof är ingen vis kvinna eller man. Hon har ingen speciell insikt i det som är fördolt för oss andra. Hon underordnar sig inte något hemligt, undangömt, bakomliggande värde. Inte heller underordnar hon sig en princip, en logik eller ett framtida mål.
Tänkande är att ”uppfinna nya möjligheter för livet”[2]. Tänkandet ska inte söka det autentiska livet, det sant mänskliga. Istället ska tänkandet överskrida det mänskliga, överskrida livets gränser.
En filosof upphör att lyda[3]. Lydnaden och åskådandet är inget för en filosof. Att lyda för lydnadens skull är ”groteskt, dumt och inskränkt”[4]. “Who still wants to rule? Who obey? Both require too much exertion.”[5]
Per Herngren
2008-10-07, version 0.1
- Sjätte texten om Nietzsche och Deleuze
Fotnoter
[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 141.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 163.
[3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 152.
[4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 206-207.
[5] Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982, s 130 av Per Herngren (c) tisdag, oktober 07, 2008 18 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest torsdag, oktober 02, 2008 Repetition och återanvändning av motstånd - Nietzsche-Deleuze V Nietzsches eviga återkomst kan jämföras med reproduktion, repetition, kopiering och imitation. Fast jämförelsen är vansklig. Hos Nietzsche finns inget ursprung eller original som kopieras. Dessutom fastnar de olika upprepnings-begreppen alltför ofta i likhet[1], identitet och representation[2]. Upprepnings-begreppen förutsätter vanligen en transport av något gömt vilket förs över genom upprepningen. Denna hemlighet kallas ofta det generella[3] eller det som är likt eller det som är identiskt. Upprepandet blir därmed en representation av det som är lika och generellt; vilket alltså skulle föras vidare genom upprepandet. För Nietzsche är den eviga återkomsten inte en transport utan skapande av värde. I Difference and repetition från 1968 lanserar Deleuze begreppet simulacra för att visa hur repetition spelar på repetition. Likheten är inte överförd, istället används den kreativt för att skapa skillnad[4]. Simulacra blir för Deleuze omstörtande, det stjälper omkull och förstör likheten. Repetition och simulacra är singularitet vilket motsätter sig det generella och partikulära[5]. Repetitionen är inte instängt i föreställda totaliteter som folk, kulturer eller civilisationer. Repetitionen låses inte fast i totalitetens delar som partikulära intressen eller perspektiv. Simulacra kan inte reduceras till en utsiktspunkt. Simulacra bryter sig ut och tar sig åt olika håll. Återanvändning av motstånd Själv laborerar jag med begreppet återanvändning för att inte hamna i identitet och överföring. Återanvändning är att skapa skillnad, skapa något nytt. Återanvändning representerar inte något identiskt som transporteras vidare. Man kan återanvända en pryl, en teknik eller en färdighet på nya sätt. Man kan hamra plogbillar av en missiler. Även repetitionsbegreppet blir användbart för att bryta med identitetstänkandet. Musiker och dansare repeterar för att klara olika situationer och skapa nytt. Repeteringen breddar alltså repertoaren, den ökar möjligheten att skapa nya saker. Då får vi också införa träning och övning. Även dessa hjälper oss att se hur upprepnings-begreppen mångfaldigar och skapar egna värden snarare än transporterar identitet eller generella värden. Deleuze tar upp den årliga festivalen och karnevalen för att visa på något som repeteras utan att egentligen återupprepa[6]. Karnevalen vänder inte åter, den firar inte minnet av någon ursprunglig högtid. Karnevalen bär fram den gamla högtiden för att låta den producera ny kraft. På så sätt kan kraften mångfaldigas jämfört med det enskilda evenemanget och den ensamma händelsen. Vissa former av motstånd fungerar som karnevalen. De återkommer varje hiroshimadag, eller de använder speciella namn och symboler. På så sätt kan kraften i motståndet mångfaldigas jämfört med den enskilda aktionen. Kraft från tidigare aktioner återuppväcks och återanvänds genom repetitionen. Per Herngren
2008-10-01, version 0.1
— Detta är femte delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze. Referens Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, först publicerad 1887. Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982. Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, först publicerad 1962. Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987. Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968. Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.
[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s XV. [2] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s XIX. [3] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 1-2. [4] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s XIX- XX. [5] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 2. [6] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 1. av Per Herngren (c) torsdag, oktober 02, 2008 2 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest onsdag, september 24, 2008 Paranoid världsbild - Nietzsche-Deleuze IV Nietzsche avfärdar sökandet efter ett vara eller ett värde bortom. Av samma skäl avfärdar han värden före eller bakom[1]. Vår verklighet är inte en representation av något annat, en högre sanning, en mening bakom, ett värde senare, eller ett vara bortom. ”Begreppet representation förgiftar filosofin”[2]. Varat och sanningen blir snarare än är. Nietzsche vänder sig inte emot värde, vara och sanning, men de ska sökas i blivandet, inte någon annanstans, inte i representerandet av något annat mer egentligt. Både politik och vetenskapen söker som hundar efter spår av annanstans-världar: Tolka en mening bakom. Söka en bakomliggande förklaring. Eller söka efter ett framförliggande mål. Leta efter en nytta bortom aktionen. Söka representation av en objektiv verklighet någon annanstans. Istället för att bejaka begäret efter att skapa tar spårandet över; spårandet efter vara, efter mening, efter värde, efter objektiv kunskap, efter sanning. Föreställningen att saker och ting representerar något annat förvandlar politiken, filosofin och vetenskapen till en flock spårhundar. Allt detta annanstans mystifierar. I svensk psykologijargong förstås hänsyftningsparanoia som att ständigt läsa in undermeningar hos det som sägs[3]. Hundra år efter Nietzsche betecknar Deleuze och Guattari en representativ världsbild för paranoid[4]. Per Herngren 2008-09-24, version 0.1 — Detta är fjärde delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze. Referens Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887. Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982. Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962. Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987. Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.
[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 61. [2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 137. [3] Paranoia, Nationalencyclopedin, 2000. [4] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987. av Per Herngren (c) onsdag, september 24, 2008 3 kommentarer Kategorier: postprotest torsdag, september 18, 2008 Protest blir nihilism - Nietzsche-Deleuze III Viljan att vara emot och förneka är en vilja till intet. Att bara protestera är att förneka livet, det blir en ovilja gentemot det levande och skapande. Den negerande protesten kallar Nietzsche nihilism[1]. Nihil förstås ibland som icke-vara, men det betecknar snarare värdet av intet, skapandet av intet som värde – att inte skapa värde, att inte vilja.[2] Intet blir därför inte ett vara eller negationen av detta vara. Intet är ej en beskrivning utan snarare ett blivande och en vilja. Nihilism är aktivitet och handling. Man kan därmed inte bara vara negativ, bara vara emot eller bara vara passiv. De är alltid aktiviteter.[3] De är aktiviteter som underordnar sig det de vänder sig emot. Protesten får sin kraft från motståndaren istället för att frambringa kraft ur sitt skapande. Nietzsche säger att den negativa anden är ”demonen som drar bort människan från alla hennes krafter, som lämnar henne helt utan kraft och helt utan vilja”[4]. Det reaktiva är passiviserande, fast alltså inte i betydelsen icke-handling. Passivisering och passivitet är alltid handling[5]. Det är handling som inte agerar. Icke-agerar. Det är handlingen att inte gripa in. Passivitet är det reaktivas triumf.
Nietzsches begrepp nihilism är fruktbart för att upptäcka om motståndet producerar negativitet och ickeingripande. Eller om den producerar värde och skapande.
Per Herngren 2008-09-18, version 0.1 — Detta är tredje delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze. Referens Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887. Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982. Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962. Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987. Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.
[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 102-103. [2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 225. [3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 256. [4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 283. [5] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 186. av Per Herngren (c) torsdag, september 18, 2008 1 kommentarer Kategorier: postprotest måndag, september 15, 2008 Protest som livsförnekelse - Nietzsche-Deleuze II Det reaktiva ”vill underkasta sig makten, … vill ersätta de egna krafterna med makten som dominerar henne”[1]. Här är det Deleuze som destillerar Nietzsches filosofi till en teori om både makt och motstånd.
Den motståndsgrupp som blir reaktiv underordnar sig. Då behöver den protesten och det negativa för att skapa ett sken av positivitet[2], ett sken av att vilja något positivt. Men för att skapa detta skenbara bejakande krävs en dubbel negation: Genom att peka ut motståndaren som den onde blir protesten det goda.
Det som är emot det som är emot livet måste väl vara gott?
Det som protesterar mot det onda måste väl vara det goda?
Den gode blir därmed den som avhåller sig från att producera och skapa. Den som tror att det räcker med att vara emot det onda. Härmed förstår vi hur Nietzsche kan hävda att det negativa är asketiskt[3]: Det är avhållsamhet, det avhåller sig från det den förmår, det avstår från att producera positiva värden. Det förnekar sin vilja att skapa. Därmed underordnar protesten sig sin motståndare. Protesten tillsätter i sitt protesterande makthavare som sedan pekas ut som de aktiva, som de som borde vara aktiva, som de som borde lösa problemen.
Protesten blir det som avstår, det som avhåller sig.
Asketism och enkel livsstil Asketism predikar fattigdom, ödmjukhet, andlighet eller kyskhet[4]. Istället för att ägna sig åt att leva och bejaka det liv och de samhällen man vill ha vänder sig asketismen mot det den inte vill ha. Därmed blir asketismen inte revolutionärt skapande. Den blir en förminskning av det samhälle den inte önskar. Vi vill ha mindre av detta. Och det där vill vi också ha mindre av.
Här anar vi hur antikomsumism, enkel livsstil, andliga rörelser, förvandlar sig själva till nihilism istället för att skapa nya värden, leva nya liv, bygga nya samhällen.
”Asketen behandlar livet som en villoväg”, menar Nietzsche, ”som man till slut måste vandra tillbaka ända dit där den började. Eller som ett misstag som måste vederläggas i handling”[5].
Trots sitt ihärdiga bedyrande om motsatsen faller asketismen in i självcentrerad egofixering. ”Av sin medicinman, den asketiske prästen, får hon en första vink om ’orsaken’ till sitt lidande. Hon skall söka den inom sig själv, i en skuld, i något i sitt förflutna”[6]. Asketen kan inte producera nya värden och nya samhällen eftersom hon måste ägna sig åt sig själv. ”Man måste leva som man lär!” ”Man måste börja med sig själv!”
Per Herngren
2008-09-15, version 0.1
— Detta är andra delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.
Sjunga, dansa och bejaka — Nietzsche-Deleuze I Referens Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887. Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982. Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962. Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987. Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191. Fotnoter [1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 282. [2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 190. [3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 222. [4] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 127. [5] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 137. [6] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 166. av Per Herngren (c) måndag, september 15, 2008 kommentarer Kategorier: postprotest söndag, september 14, 2008 Offentliga samtal bara genom små grupper Ett av mina inlägg på Christopher Kullenbergs blogg.
I Habermas kanske radikalaste bok: Borgerlig Offentlighet, från 1962, visar han hur offentliga samtal i tidig liberalism sågs som samtal, där folk pratade med varandra. Tanken att offentliga samtal skulle kunna vara envägskommunikation i massmedia fanns inte.
Publikationer lästes högt på salonger och i kaffehus, SEDAN satte det offentliga samtalet i gång. Opinion sågs då som problemlösning inte som en representation av vad folk tycker och tänker innan problemlösningsprocessen sätts igång.
Efter nästa sekel ersattes offentliga samtal med publicering och publicitet. Det skapades en illusion om att samtal kan vara massmedial envägsmonolog. Inte heller ett referat av elitens samtal med varandra (panelen) kan ses som samtal utan som envägs-referat, alltså en form av monolog.
Jag har försökt använda Habermas Borgerlig Offentlighet för att visa att även föredrag och paneldebatter i föreläsningssalar hindrar offentligt samtal och producerar publik som ska vara tyst och lyssna.
De öppna frågestunderna efteråt skapar istället en självvald panel som återigen kommunicerar ensidigt. Flertalet tystas av själva mötesformen.
Den här formeln: n(n-1)/2; visar antalet individuella relationer i en grupp. n=individ eller snarare nod. Det är ju en väldig förenkling men om vi tänker oss att varje individuell relation behöver reda ut åtminstone ett missförstånd i ett samtal: i en grupp med 5 behövs 10 missförstånd redas ut. I en grupp på 7 behövs 21 missförstånd redas ut. I en grupp på 9 är det 36. Med 11 deltagare 55. Stormöte med 250 blir det över trettio tusen “Va, vad menade du?”Vi kan också leka med tanken att det istället för missförstånd är antalet konflikter eller oenigheter som behöver redas ut.
Man anar att i grupper på över sju personer så tystas några för att samtalet ska fungerar. Det bildas alltså självvalda paneler. Om man undersöker stora kongresser så skulle jag kunna tänka mig att man finner att det aldrig är fler än sju som samtalar med varandra, de andra som sätter upp sig på talarlistan för antingen själva monologer eller blir inte tilltalade tillbaka.
Offentliga samtal behöver publikationen och föredraget men bara som inledning till samtal i små grupper.
Tja, offentliga samtal förs vid runda bord, i bikuppor, ev på bloggar - inte i massmedia.
Per Herngren
2008 09 14, version 0.1 av Per Herngren (c) söndag, september 14, 2008 kommentarer Kategorier: makt onsdag, september 10, 2008 Sjunga, dansa och bejaka - Nietzsche-Deleuze I Vi behöver skratta, dansa och spela – bejaka och bekräfta livet. Under det negativas herravälde är det alltid livet som nedvärderas[i]. Det gäller, enligt Nietzsche, ”att bekämpa en viss, nästan till epidemi stegrad trötthet och tyngd”[ii]. Det negativa vänder sig mot sin egen förmåga mer än mot det den protesterar emot. Detta kan brytas genom uppskattning istället för nedvärderande, genom viljan att skapa istället för protestens ovilja att skapa. I Sålunda talade Zarathustra visar Nietzsche hur viljan att skapa är beroende av viljan att bejaka och uppskatta[iii]. Dansen, leken och skrattet ”omvandlar tungt till lätt, … lidandet till lycka”. Dansen kan dock inte leva sida vid sida med den reaktiva protesten. Skapandet och bejakandet måste förstöra och förinta det negativa[iv]. Annars besegras livet av protestens ovilja att skapa[v]. Lever motståndsgruppen det liv den bejakar? Eller vänder sig motståndsgruppen mot det liv den förnekar. Livsbejakande ska inte förstås som att vara allmänt positiv utan som att leva det bejakande livet. Det är inte en attityd eller åsikt utan en vilja, en kraft som förändrar och skapar. Bejakandet ska inte heller förstås som en orsak till något annat. Det är ingen effektiv taktik för ett framtida mål. Den taktiska handlingen förnekar sig själv. Precis som representationen vill den taktiska handlingen något annat än sig själv. Det är inte detta vi vill, vi vill något annat. Bejakandet har däremot sig själv som sitt objekt[vi]. Bejakandet är sammanvävt med skapandet och blivandet. Bejakandet handlar därmed inte om något färdigt. Bejakandet kan inte vara sig själv nog. Bejakandet är alltid i blivande. Per Herngren 2008-09-10, version 0.1 — Detta är den första av en serie texter om Nietzsche och Deleuze. Referens Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887. Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982. Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962. Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987. Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.
Noter [i] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 257. [ii] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 154. [iii] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 260. [iv] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 261, 264. [v] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 36. [vi] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 276. av Per Herngren (c) onsdag, september 10, 2008 2 kommentarer Kategorier: postprotest fredag, september 05, 2008 Kontroll producerar paranoid vänster Här är en fundering i en dialog med Karl Palmås om panoptikon och panspektrocism, en dialog som även förgrenat sig till Christopher Kullenbergs blogg.
Dagens övervakning skapar paranoia, att man aktivt söker efter och uppfattar olika representationer för en överhet som kartlägger ens kopplingar.
- I panoptikon blir problemet lillebror-ser-sig-själv snarare än storebror-ser-dig. (Seende genom ex övervakningskameror.)
- I panspektrocism blir problemet istället lillasyster- och lillebror-paranoia. (Att någon genom avlyssning eller övervakning av internet kartlägger kopplingar och relationer.) Den paranoida dividerade underordnar sig genom att undvika att plugga in sig. Panspektrocism producerar en paranoid praktik som blir en rädsla för kopplingar. Lydnaden som skapas genom rädslan för det panspektrocistiska sociogrammet blir därmed särskiljande: ickekopplande till motstånd, ickekopplande till olagliga motståndsgrupper, ickekopplande till araber … Detta producerar isolering av olagligt motstånd. Motståndsassemblage och motståndsmolekyler blir svårare att skapa. Här lyckades det dock pluggas ihop till motstånds-filosofi-assemblage …
Anonymt kopplande
Hemligt kopplande, eller anonymt kopplande, måste också förstås som en underordning, som en rädsla för att plugga in sig i det samhällsomälvande, eller i det som uppfattas som farligt. Hemligt kopplande reproducerar då det parnoida hos den paranoida praktiken i panspektrocism. Jag försöker här producera en agnostisk maktanalys som inte blir beroende av hur eller ifall sociogrammen skapas hos marknadsanalytiker eller FRA. Per Herngren 2008 09 05, version 0.1 av Per Herngren (c) fredag, september 05, 2008 3 kommentarer onsdag, augusti 27, 2008 Tingsrättsdom idag mot Vin & Fikonträdsplanterarna Pressmeddelande 2008-08-27 40-60 dagsböter för plantering på vapenföretag De fem som 2006 samt 2007 planterat vinstockar och fikonträd inne på vapenföretaget Microwave dömdes i Mölndals Tingsrätt onsdag 27 augusti kl 14:30 till mellan 40 och 60 dagsböter. — Domen inspirerar oss att fortsätta omvandla Microwave till en trygg trädgård som ger liv, menar Klaus Engell. Jag har därför bjudit in till en ny grupp som fortsätter plantera vinstockar och fikonträd påsken 2009. Dom i Mål nr B737-07, 27 augusti 2008 Annika Spalde, 40 dagsböter (diakon i Svenska Kyrkan) Klaus Engell 40 dagsböter (konflikthanterare, yogalärare) Per Herngren, 60 dagsböter (författare, leder konfliktingripandekurser) Pelle Strindlund 40 dagsböter (författare) Jonas Johnsson 40 dagsböter (läser socialt arbete) Presskontakt Vin & Fikonträdsplanterarna: 0735-97 09 58, 070-88 77 211 Mölndals Tingsrätt Mål nr B737-07, tel 031-7782900 Åklagare Jonas Almström 031-739 41 72 Vin & Fikonträdsplanterarnas hemsidor Bilder inifrån Microwave 14 april 2006 Bilder inifrån Microwave 6 augusti 2007 Bilder från plogbillsaktionen 26 juni 2008 av Per Herngren (c) onsdag, augusti 27, 2008 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest tisdag, augusti 19, 2008 När civil olydnad passiviserar Motståndsgrupper fastnar alltför lätt i traditionella makttekniker vilka gör folk till publik och åskådare. När vin & fikonträdsplanterarna startade 2005 inspirerades vi av konstfestivalen Burning Man i Nevadaöknen. Under Burning Man är ingen åskådare, alla som är där skapar aktivt Burning Man-samhället. Efteråt städas alla spår av samhället bort för att ett år senare återskapas på nya sätt. Molly Steenson skriver: ”You're here to create. Since nobody at Burning Man is a spectator, you're here to build your own new world.” Själv har jag några år åkt på Krokstrandsfestivalen vid Idrefjorden. Det är en dansfestival, där vi som dansar är i centrum. Banden är till för att hjälpa oss att dansa. Vissa band dyker dock upp utan att fatta festivalens revolutionära samhällsbygge och de behandlar oss som publik, gör oss till sina åskådare. Sven Rånlund skriver i ”När varje åskådare blir medskapare” (GP) om den nya teatern där alla i publiken deltar, eller där skådespelarna under pjäsens gångs ersätts av folk från publiken. Han menar att denna form av deltagande teater och konst kommer att öka. Jag skulle vilja kalla det för en kamp mot publik. Inom vin & fikonträdsplanterarna försökte vi kommer underfund mer hur motståndsgrupper obetänksamt passiviserade folk genom att göra dem till åskådare och publik. Ett värde med civil olydnad är att bryta lydnaden, inte att forma folk till lydiga åhörare. De publik-tekniker som används är föredrag, utan möjlighet till samtal i smågrupper där alla kan yttra sig. Genom att ge ordet fritt på stormöten skapar motståndsgruppen en självvald panel som gör flertalet till åhörare. Detta har vin & fikonträdsplanterarna försökt bryta genom att undvika beslut och diskussioner i storgrupper. Vanligtvis delar man upp sig så att det är mellan tre och sju i varje samtalsgrupp. Inledningstalare får inte tala längre än halva tiden, annars stjäl de samtalstid från de andra deltagarna. Under rättegångar efter aktioner tenderar många olydnadsgrupper att välkomna till ett arrangemang: ”Välkommen till rättegången!” Vin & fikonträdsplanterarna bröt med detta genom att välkomna folk att göra något av rättegången. Istället för att se rättegången som ett arrangemang, en återvändsgränd, förstås den som processer och flöden vilka är till för att intensifiera engagemang och motstånd. Vid första rättegången i England 2006 arrangerade konstnären Liz Jones så att de som satt på åhörarläktarna använde sig av det som hände och sades under rättegången för att måla funderingar kring ickevåld och motstånd, virka ersättningsstängsel för det vi klippte upp som trädgårdsgrind, eller tillverka skulpturer. Dessa konstverk var inte en bild av rättegången utan utvecklade och utökade motståndet. Konstverken avbildade inte, de representerade inte, de producerade nya tankar och ny kraft. Konstverken sattes under de tre dagar rättegången varade upp i rättegångssalen, i korridorer och på toaletterna. Domstolen förvandlades till vernissage och konstutställning. Istället för att välkomna folk till rättegångar, arrangemang och föredrag bör motståndsgruppen uttryckligen välkomna folk till att återanvända kraften, teknikerna, innovationerna för att fortsätta motståndet. Detta kräver dock att man erbjuder utrymme, stöd och verktyg för att kunna producera nya tankar och nytt motstånd. Det man behöver få reda på i inbjudningar är hur man får stöd, träning och hur man bjuder in till, eller blir inbjuden till, framtida motstånd. Per Herngren 2008-08-19, version 0.1 Detta är skrivet på ett självhjälpscafé för drogmissbrukare och hemlösa. Här är tanken att förändring inte utförs av behandlare eller ledare utan av folk själva i inbördes stöd. Referenser Molly Steenson, What is Burning Man? Vine & Fig Tree Planters Sven Rånlund, “När varje åskådare blir medskapare, GP, 2008-08-19, del 3, s 70. av Per Herngren (c) tisdag, augusti 19, 2008 5 kommentarer Kategorier: civil olydnad, makt, postprotest onsdag, augusti 13, 2008 Domare tystar de åtalade Pressmeddelande 2008-08-13 Domare stoppade sakframställan samt slutplädering Rättegång vid Mölndals Tingsrätt idag onsdag 13 augusti kl 14-16:30 - Detta blev en unik och spännande rättegång, hävdar Annika Spalde som är en av de fem åtalade. Vi fick en ovanligt stark grund för överklagan till hovrätten! · ”Civil olydnad” fick inte nämnas av de åtalade under rättegången · Försvaren stoppas i slutplädering · Försvarare och åtalade stoppas under sakframställan · Tre åtalade släpper bok samma dag som rättegång. I rättegången vid Mölndals Tingsrätt idag onsdag 13 augusti kl 14-16:30 stoppas Per Herngrens försvare Mikael Baaz, lektor i juridik och specialiserad på internationell lag, mitt under sin slutplädering när han ska visa att målsägande SAAB Microwave levererar eldledningssystemet Arthur till Irakkriget. Han stoppas också från att visa att FN ej sanktionerat kriget och att Sveriges regering definierat kriget som olagligt och brott mot folkrätten. Den åtalade Klaus Engel stoppas av domaren från att under sakframställan fråga sina fyra medåtalade något om varför de valt civil olydnad som metod för att ingripa mot vapenhandeln. ”Civil olydnad är inte en fråga under denna rättegång”, hävdar domaren. Försvarare Mikael Baaz stoppas under sakframställan när han ställer följande frågor till sin klient Per Herngren: Mikael Baaz börjar fråga: ”Du hävdar att du använder civil olydnad. Varför väljer du ej lagliga metoder?” Detta får inte Per Herngren svara: ”Jo, det gör jag också. Idag har vi knappast några härskare kvar med totalitära anspråk. Men då har paradoxalt nog stora delar av vänstern och folkrörelserna blivit närmast totalitärt lydiga. Jag valde civil olydnad eftersom fienden idag inte är regeringar och storföretag utan folkrörelsernas lydnad gentemot orättvisa och krig. Total lydnad i folkrörelser ses som normalt idag. Det är otäckt!” Mikael Baaz börjar fråga: ”På era hemsidor om vin och fikonträdsplanteringarna på Microwave står att ni valt bort protesten. Varför protesterar du inte? Detta får inte Per Herngren svara: ”Det är Nietzsche och senare den franske filosofen Deleuze som visat att protesten gör en handlingsförlamad. Man blir genom protesten en negativ spegling av makten. Man pekar ut makthavare och bekräftar dem genom att säga emot dem. Vi bestämde oss för att vi istället behövde bli positivt skapande. Därför tog vi bort alla protestbudskap. Frågan var inte om vi var emot att Microwave säljer eldledningssystem till Irakkriget utan vad vi skulle göra åt det, och hur vi kreativt skulle kunna leva och reproducera de lagar och de samhällen vi vill leva med.” Välkommen på Releaseparty för ny bok om ickevåld av de tre åtalade Annika Spalde, Pelle Strindlund och Klaus Engell, samma dag som rättegången onsdag den 13 augusti kl 19.30 Hagabion, Linnégatan, Göteborg För bakgrundsinformation se tisdagens pressmeddelande nedan. Presskontakt: 0735-97 09 58, 070-88 77 211 Åklagare Jonas Almström 031-739 41 72 Vin & Fikonträdsplanterarnas hemsidor Bilder inifrån Microwave 14 april 2006 Bilder inifrån Microwave 6 augusti 2007 Bilder från plogbillsaktionen 26 juni 2008 av Per Herngren (c) onsdag, augusti 13, 2008 2 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest Fem vin & fikonplanterare inför rätta Pressmeddelande 2008-08-12 Inför rätta 13 augusti för plantering inne på vapenföretag Fem från Vin & Fikonträdsplanterarna ställs inför rätta onsdag 13 augusti kl 14 i Mölndals Tingsrätt. De stämda har med trädgårdshackor planterat vinstockar och fikonträd inne på vapenfabriken Microwave i Mölndal långfredagen 14 april 2006, hiroshimadagen 6 och även 7 augusti 2007; samt 24 och 26 juni 2008 då en plogbillsgrupp förutom planteringen även avrustade en krigsradarkupol med smideshammare. De som ställs inför rätta på onsdag är Annika Spalde diakon i Svenska Kyrkan, Klaus Engell-Nielsen konflikthanterare, Jonas Johnsson socionomstudent, Pelle Strindlund författare och Per Herngren plogbillsrörelsen. "Profeten Mikas vision om vin och fikon innebär att vapen avrustas och att resurser istället satsas på mat och trygghet för människor. Jag vill, som kristen, försöka leva denna vision. Att börja omvandlingen av en vapenfabrik till en trädgård är ett litet steg i den riktningen" säger Annika Spalde, 39, diakon i Svenska kyrkan. (Mika 4:4 se nedan) Presskontakt: 0735-97 09 58, 070-88 77 211 Mölndals Tingsrätt kl 14, 13/8 Södra Vägen 25, Göteborg Välkommen på Rättegångsfest tisd 12 augusti kl 19 Rosa Huset, Lövgärdet, Rosmaringatan 52 Och välkommen på Releaseparty för ny bok av Annika, Pelle och Klaus, samma dag som rättegången onsdag den 13 augusti kl 19.30 Hagabion, Linnégatan Åklagare Jonas Almström 031-739 41 72 Vin & Fikonträdsplanterarnas hemsidor Bilder inifrån Microwave 14 april 2006 Bilder inifrån Microwave 6 augusti 2007 Bilder från plogbillsaktionen 26 juni 2008 Fakta Fakta om Saab Microwaves delaktighet i Irakkriget Vin & fikonträdsplanterarna är inspirerade av profeten Mika: ” Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom” eller henne. Mika 4:3-4 Planteringarna är ingen protest utan konstruktiv civil olydnad och ickevåld. Rörelsen har valt bort alla motbudskap eller protestbudskap och fokuserar proaktivt på vad som behöver göras. Annika Spalde Diakon i Svenska Kyrkan, 38 år. Avtjänat 6 månader fängelse för plogbillsaktion i England. Annika Spalde, Peller Strindlund, och Klaus Engell-Nielsen är aktuella med boken Ickevåld! Handbok för fredlig samhällsförändring (Karneval förlag) som släpps samma dag som rättegången. Releaseparty efter rättegången Hagabion, Linnégatan kl 19:30. Klaus Engell-Nielsen, Konflikthanterare, yogalärare från Tidaholm, 39 år. Klaus har jobbat som ickevåldsföljeslagare i Palestina/Israel. Jonas Johnsson 23 år, läser till socionom i Göteborg Följande är hämtat från Jonas slutplädering: "Jag hävdar här att vi står inför en orättfärdig användning av lagen och att det därför var våran moraliska skyldighet att bryta mot den och börja bygga om fabriken till något livgivande." Följande är från sakframställan "Precis innan vi klättrade över staketet till Microwave tänkte jag att jag var tokig och ville mest springa därifrån, men efteråt blev jag väldigt stolt och glad att jag faktiskt kunde bryta lydnaden till något som är orättfärdigt, även när det kostar på lite" Pelle Strindlund Författare, Pelle Strindlund, 36 år, från Sundsvall. Avtjänat fängelse för öppna och ickevåldsliga djurrättsaktioner. Från Pelles sakframställan: På Microwave tillverkas eldledningssystemet Arthur. Det har bland annat används av Storbritannien i Irakkriget. Vår plantering av vin- och fikonträd i gräsmattan vid vapenindustrin i Mölndal var ett litet bidrag till ett annat Sverige: där krigsfabriker omvandlas till trädgårdar som ger liv. Denna planteringsaktion anser jag inte bara moraliskt och juridiskt berättigad, utan framförallt nödvändig. Därför uppmanar jag tingsrätten att frikänna oss. Per Herngren Jobbar med kurser i konflikthantering, författare, har suttit 15 månader i fängelse i USA, England och Sverige för olika plogbillsaktioner, 47 år och bor i Hammarkullen. Förutom att plantera vin & fikonträd så har han med smideshammare även hamrat på testanläggningen inne på Microwave 24 samt på en krigsradarkupol 26 juni 2008. Från Pers sakframställan: ”Det är Nietzsche och senare den franske filosofen Deleuze som visat att protesten gör en handlingsförlamad. Man blir genom protesten en negativ spegling av makten. Man pekar ut makthavare och bekräftar dem genom att säga emot dem. Vi bestämde oss för att vi istället behövde bli positivt skapande. Därför tog vi bort alla protestbudskap. Frågan var inte om vi var emot att Microwave säljer eldledningssystem till Irakkriget utan vad vi skulle göra åt det, och hur vi kreativt skulle kunna leva och reproducera de lagar och de samhällen vi vill leva med.” Se även hans artikel postprotest som skrevs inför första Vin & Fikonträdsplanteringarna i England 2005 där Per Herngren fick en månads fängelse. Pers blogg och hemsidor Mikael Baaz är juridisk representant under rättegången (formellt för Per H). Mikael Baaz är doktor i freds- och utvecklingsforskning samt lektor i juridik med inriktning på internationell rätt. Baaz ska under rättegången bevisa att ”Sverige är världens åttonde största vapenexporterande land. På tio år har värdet trefaldigats och uppgår till cirka 10 miljarder kronor årligen.” Samt ”att SAAB Microwave tillverkar bland mycket annat Eldledningssystemet ARTHUR. ARTHUR används av Storbritannien, allierade till USA i det olagliga aggressionskriget mot Irak.” ”Kriget är ett mycket allvarligt brott, SAAB Microwave är medbrottslingar och bryter därmed mot såväl svensk som internationell lagstiftning.” av Per Herngren (c) onsdag, augusti 13, 2008 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest onsdag, juli 09, 2008 Deleuze & Blivande motstånd Deleuze-forskarseminarie i Göteborg var torsdagen 26 juni ihoppluggad med Saab Microwave Blivande2 Plogbill då de med smideshammare började avrusta en krigsradarkupol och bitar av testanläggningen inne på fabriken. Forskarna och plogbillarna undersökte tillsammans hur motstånd och Deleuzes filosofi sätter fart på varandra. På plogbillsgruppens websajt har jag samlat lite Deleuze-citat som kan vara en hjälp för att utveckla postprotest motstånd. Nedan är några av citaten kring blivande. På websidan har jag också lagt in citat kring rhizom och multiplicitet. Becoming "becoming is creation" Thousand Plateaus p 106 "A becoming is not a correspondence between relations. But neither is it a resemblance, an imitation, or, at the limit, an identification." Thousand Plateaus p 237 "Above all, becoming does not occur in the imagination" "They are perfectly real." "Becoming produces nothing other than itself. We fall into a false alternative if we say that you either imitate or you are. What is real is the becoming itself" "it is in the domain of symbioses that bring into play beings of totally different scales and kingdoms, with no possible filiation." "Becoming is involutionary, involution is creative." Thousand Plateaus p 238 "Becoming is certainly not imitating, or identifying with something; neither is it regressing-progressing; neither is it corresponding, establishing corresponding relations; neither is it producing, producing a filiation or producing through filiation. Becoming is a verb with a consistency all its own; it does not reduce to, or lead back to, "appearing," Thousand Plateaus p 239 "powers (puissances) of becoming that belong to a different realm from that of Power (Pouvoir) and Domination" Thousand Plateaus p 106 "become operative and lines of deterritorialization positive and absolute, forming strange new becomings, new polyvocalities. Become clandestine, make rhizome everywhere, for the wonder of a nonhuman life to be created." Thousand Plateaus p 191 "to have dismantled love in order to become capable of loving. To have dismantled one's self in order finally to be alone and meet the true double at the other end of the line. A clandestine passenger on a motionless voyage." Thousand Plateaus p 197 "The genius is someone who knows how to make everybody/the whole world a becoming" Thousand Plateaus p 200 "becoming-molecular that undermines the great molar powers of family, career, and conjugality" Thousand Plateaus p 233 "Although there is no preformed logical order to becomings and multiplicities, there are criteria, and the important thing is that they not be used after the fact, that they be applied in the course of events, that they be sufficient to guide us through the dangers." Thousand Plateaus p 251 av Per Herngren (c) onsdag, juli 09, 2008 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest fredag, juni 27, 2008 Hamrade på krigsradar-kupol Här är lite uppdatering från plogbillsaktionen. Se pressmeddelandet i förra artikeln. Pressmeddelande fredag 2008-06-27 Uppdatering Nu finns bilder från plogbillsaktionen. Ulla Røder och Per Herngren hamrade på en tre meter (ø) kupol för krigsradar samt delar av Test Range (Microwaves testanläggning). De var inne på skyddsklassat område (Saab Microwave) i en halvtimme innan de greps av vakt. Vakten var vittne när de två plogbillarna hamrade på kupolen för krigsradar. Vakten vittnade inför polisen att allt gick lugnt tillväga från plogbillarnas sida. Både Ulla Røder från Danmark och Per Herngren från Hammarkullen är nu släppta i väntan på åtal. Allt gick mycket lugnt till enligt de båda plogbillarna. Ulla och Per säger att de fick fina samtal med både vakt och polis. ”En av dem undrade hur det kommer sig att inte krig har olagligförklarats”, berättar Per Herngren.
av Per Herngren (c) fredag, juni 27, 2008 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest torsdag, juni 26, 2008 Plogbillsaktion på Saab Microwave Mölndal Pressmeddelande 2008-06-26 Med var sin smideshammare började Ulla Røder och Per Herngren avrusta Microwaves test-anläggning i Mölndal torsdagen 26 juni. Plogbillsgruppen som kallar sig Saab Microwave Blivande2 Plogbill greps inne på Saab Microwave. Förutom den handgripliga desarmeringen har de även planterat fikon inne på fabriksområdet. — Ett gammalt profetord från Mika sätter oss i rörelse, berättar Ulla Røder. Vi smider svärd till plogbillar. Vi protesterar inte mot Microwaves eldledningssystem eller att de sägs vara femte störst i världen på krigsradar. Vi väljer bort protesten eftersom den blir reaktiv och negativ. Det är tid för ingripande och positivt skapande. Profetcitatet från Mika återfinns längre ned i faktadelen. — Vi har möjligheten att gripa in, menar Ulla Røder. Det blir därmed en plikt när det finns våld och nöd i världen. Vi använder ickevåld. Däremot menar jag, till skillnad från min vän Per, att vi inte utför civil olydnad. Vi upprätthåller internationell lag! Det är Saab Microwave som bryter mot lagen genom att med eldledningssystem ha deltagit i Irakkriget. — Blivande upphöjt till två, som står mitt i vårt namn, ser kanske lite märkligt ut, säger Per Herngren. Det växter fram ur att vi under torsdagens aktion samarbetar med Deleuze-forskare i Göteborg. Forskarna undersöker tillsammans med oss hur motstånd och Deleuze filosofi kan sätta fart på varandra. Deleuze betonar det dubbla blivandet: Vi ska skapa skapande! Inte något färdigt. Motstånd och filosofi är ständiga processer som inte ger färdiga resultat. Deleuze tvingar oss plogbillar att undvika tänka mål och medel eller den Stora Aktionen; istället för ändstationer är civil olydnad påfarter som sätter oss i rörelse. Syftet är inte att vara någon annanstans, att komma fram till en viss punkt. (Gruppens namn är Saab Microwave Blivande2 Plogbill) Kontakt När de är släppta kan Ulla Røder och Per Herngren nås på 070-88 77 211. Ullas email: bur200854(snabel-a)hotmail.com Bilder från plogbillsaktionen Profetord i tre världsreligioner ”De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom” eller henne. Mika 4:3-4 Detta citat finns i texttraditionen från islam, kristendom och judendom. Ulla Røder Ulla Røder, 53 år från Danmark, avrustade delar till kärnvapenubåten Trident i Loch Goil i Skottland 1999 tillsammans med plogbillsgruppen Trident Three. De vann rättegången. Strax före andra Irakkriget 2003 avrustade Ulla Tornado-flygplan som skulle användas under angreppen mot folk i Irak. Ulla har suttit fängslad i lite över ett år för dessa och andra ickevåldsaktioner. Per Herngren Per Herngren har avtjänat 15 månader av ett åtta års fängelsestraff i USA för att tillsammans med sju andra i Pershing Plowshares avrustat Pershing II kärnvapenraket 1984. Under första Irakkriget 1991 avrustade han två Carlgustaf granatgevär på FFV i Eskilstuna. Per Herngren var med och startade plogbillsrörelsen i Europa. Han är 46 år och bor i Hammarkullen och arbetar som författare och ickevåldstränare. Hans böcker har utkommit på svenska, polska och engelska. Plogbillsrörelsen Plogbillsrörelsen har sedan 1980 under ett hundratal aktioner avrustat handeldvapen, flygplan och helikoptrar för västvärldens krig i tredje världen, kärnvapen och Trident-ubåtar. Enligt Per Herngrens inte helt exakta uträkning har plogbillsrörelsen med enkla smideshammare desarmerat mer sprängkraft än vad som använts under alla krig från stenåldern till idag. Första plogbillsgruppen bestod av katolska nunnor och präster. Idag deltar allt från ateister och agnostiker till buddhister. Arrangörer Plogbillsaktionen 26 juni 2008 är ett samarbete mellan Saab Microwave Blivande2 Plogbill, Fikonträdet – Svenska Freds i Göteborg, Deleuze & Guattari Forskargrupp i Göteborg, samt Kristna Freds Smeder. Länkar Hemsidor för Saab Microwave Blivande2 Plogbill Info om Saab Microwaves delaktighet i Irakkriget Plogbillsrörelsen i närheten Plogbillsrörelsen i världen Deleuze och blivande motstånd av Per Herngren (c) torsdag, juni 26, 2008 5 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest lördag, juni 14, 2008 Hur du saboterar övervakning på internet För en motståndsgrupp är det ofta funktionellt att privata och statliga säkerhetstjänster vet vad man sysslar med. Ökar tryggheten och alla sover mycket bättre på nätterna. Minskar dessutom paranoian i motståndsgruppen.
Men för andra är övervakning kränkning och förtryck. Makten i ett övervakningssystem kommer från hur den övervakade börjar ändra sitt beteende och sitt tänkesätt. En agnostisk maktteori om övervakning innebär att det inte är speciellt avgörande ifall det faktiskt finns en person eller en dator där bakom. Makt är lydnad; hur vi underordnar oss. Ifall makthavare eller övervakare faktiskt existerar i verkligheten, det ändrar knappast något.
Makt från övervakning Organisationer och privatpersoner överför gärna övervakningen på sig själva och man förändrar hur man rör sig, talar och tänker. Man övervakar sig själv. De som övervakas tenderar att disciplinera sig själva. Dessutom blir de övervakade lätt paranoida. Man tror att det finns dolda meningar bakom det man ser. Övervakade blir dessutom ofta reaktiva. Reaktiv innebär att man blir en trotsig motbild, allmänt anti, vilket fungerar som en bekräftande och stärkande spegel för makten. Övervakning gör gärna sina offer hemlighetsfulla och sekteristiska. Man gömmer undan sin egen betydelse.
Ett sätt att undergräva övervakning är att sabotera möjligheten till övervakning på internet. Här är några motståndstekniker:
Alla dessa motståndstekniker riskerar att hamna i de fem maktfällorna jag nämner ovan. De blir då förstärkning av övervaknings-makten. Det är därför avgörande att man inte använder motståndsteknikerna för att förminska sig själv och bli hemlig, eller för att bekräfta makten genom att bli allmänt trotsig. Motstånd handlar istället om att leva det samhälle man vill ha och handgripligt demontera ner det som skadar och förtrycker. Skapa och ingripa - motståndets två ben. av Per Herngren (c) lördag, juni 14, 2008 1 kommentarer Kategorier: civil olydnad tisdag, maj 13, 2008 Nätverka som maktteknik Nätverket har lyfts fram som ett magiskt svar till maktkritiken under femtio- och sextiotalen mot auktoritära organisationer och system. Enligt Brian Holmes producerar nätverken dock nya tekniker för makt. Nätverkaren ser han som ”en ny form av internaliserat yrke, en kallelse till kreativt självförverkligande i och genom varje arbetsprojekt”. Nätverkaren formas till individer som blandar arbete och fritid. Kaptitalistiska företag och offentliga arbetsgivare styr oss att se på arbetet som ”kreativ verksamhet och självförverkligande”. På så sätt slipper företaget och arbetsgivaren använda direkt övervakning. Den anställde styr ”sin egen tillfredsställande aktivitet”, fast bara så länge verksamheten kan omvandlas till ett utbyte. Det är så man får stanna kvar i nätverken. Företaget eller de andra nätverkarna vill ha något i utbyte. Annars osynliggörs man eller glöms bort i inbjudningar. Uteslutningsmetoderna i nätverken uppfattas inte som uteslutning, man liksom ramlar ut. Genom nätverken skapas en ny personlighetstyp som underordnar sig, och den underordnar sig med stor tillfredsställelse. Denna personlighetstyp kallar Brian Holmes för den flexibla personligheten. Den flexibla personligheten fungerar annorlunda än den auktoritära personligheten som Horkheimer, Adorno och andra inom kritisk teori påvisar redan 1950. Den auktoritära personligheten underordnar sig auktoriteter, lyder regler och är ovillig till förändring. Den flexibla personligheten är snarare självständig och den anpassar sig snabbt. Om den auktoritära personligheten censurerar sig själv använder den flexibla personligheten istället en avpolitiserande individualistisk jargong eller också cynism och distans. Den flexibla personligheten ser inte sin verksamhet och sina beslut som politiska. Politik är något främmande som andra sysslar med. Per Herngren 2008-05-13, version 0.1 Referens Brian Holmes, ”Den flexibla personligheten: mot en ny kulturkritik”, Kairos nr 12, 2007. Adorno, T.W., et. al, The Authoritarian Personality. New York: Norton Press, 1950. av Per Herngren (c) tisdag, maj 13, 2008 kommentarer Kategorier: makt, system onsdag, april 30, 2008 Första plogbillsaktionen på Nya Zealand! För första gången i historien utförs en plogbillsaktion på Nya Zealand! En plogbillsaktion är att avrusta och oskadliggöra vapen oftast med hjälp av hammare. Läs mer: http://ploughshares.org.nz/ Se video på plogbillsaktionen: http://tvnz.co.nz/view/page/1320238/1755601 Waihopai Spy Base Penetrated by WAIHOPAI ANZAC PLOUGHSHARES “The morning, 30 April 2008, we entered the Waihopai Spy Base near Blenheim. Our group, including a Dominican Priest, temporarily closed the base by padlocking the gates and proceeded to deflate one of the large domes covering two satellite dishes. At 6am we cut through three security fences surrounding the domes - these are armed with razor wire, infrared motion sensors and a high voltage electrified fence. Once inside we used sickles to cut one of the two 30-metre white domes, built a shrine and knelt to remember the people killed by United States military activity. We have financed our disarmament through personal savings, additional part-time employment and a small interest-free loan from one of our supporters." "Sam, Peter and Adi have been denied bail and will remain in custody. The next hearing at Blenheim District Court." Ploughshares actions "There have been over 100 Ploughshares actions over the last twenty years around the world. Ploughshares direct actions are linked through the common factors of: entry to locations connected to military activity, and involve some form of property destruction, which is called disarming weapons or dismantling weapon systems." “They shall beat their swords into ploughshares, their spears into pruning hooks; nation shall not lift sword against nation; and there shall be no more training for war.” Isaiah 2:4 http://ploughshares.org.nz av Per Herngren (c) onsdag, april 30, 2008 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest tisdag, april 22, 2008 Ledarfixering ”Jag har stött på temat om den viktiga ledaren många gånger under de år jag arbetat med mångfalds- och jämställdhetsfrågor”, berättar Lena Martinsson, docent på Genusvetenskap vid Göteborgs Universitet. ”Detta är en ledarnormativ diskurs som upprepas i en mängd olika sammanhang och som naturaliserar betydelsen av ledaren.” För att förstå hur ledarpositionen görs viktig måste man förstå hur positionen ledd konstrueras. Lena Martinsson visar att den starka ledar-diskursen de senaste åren är en del av en pågående naturalisering av klass-relationer där några ”ges större organisatorisk makt än andra och där över- och underordning naturaliseras som något ofrånkomligt”. Ledaren framställs som den aktive och den som ska starta, legitimera och organisera jämställdhetsarbete och andra förändringar. Den som är ledd ska dock utföra själva arbetet. Här behövs då makttekniker för att pränta in att den som är ledd inte själv kan ta initiativ. I en undersökning av en jämställdhetskonferens använder Lena Martinsson en intersektionell feministisk kritik. Intersektionell kritik kan förstås som att påvisa hur olika makttekniker och maktsystem interagerar, konkurrerar eller stärker varandra. Under konferensen återberättas gång på gång att eldsjälen blir utbränd om hon inte har chefen eller ledaren med sig. Det präntas in att det är avgörande för jämställdheten att man får med sig cheferna och ledarna. Undergräva ledarnormativitet Lena Martinsson lyfter fram möjligheten att jämställdhetsarbetet lika gärna skulle kunna undergräva den ledarnormativa föreställningen. ”Varför inte istället understryka vikten av alliansskapande?” På konferensen framställs eldsjälar som bloss som inte åstadkommer varaktiga förändringar. Det skulle vara ledaren som gör jämställdhetsarbetet stabilt och genomsyrande. Denna maktteknik kan undergrävas genom att istället betona kollektiv organisering, stöd till varandras initiativ, skapa alternativa former för organisering. Detta blir då en organisering som ”inte så självklart återskapar en klasshierarki av över- och underordnade, av aktiva och inväntande”. Tanken att man måste ha ledarna med sig för att åstadkomma varaktiga förändringar innebär att man måste ha hierarkin med sig. Organisationen ska inte utmanas i sig. Därmed skapas tron på att ledaren är subjektet för förändring. Organisationen kan bara förändras som helhet, någorlunda harmoniskt utan inbördes kamp eller motstånd från ledarna. Denna ledarföreställning motverkar möjligheten till allianser mellan vanliga deltagare eller mellan anställda eller mellan anställda och deltagare. Möjligheten ”att förändra något tillsammans med andra – underifrån.” Moderskap som ledarskap Lena Martinsson visar att denna ledarsyn är parallell med den heteronormativa föreställningen om den aktive mannen och den ”passiva och underordnade kvinnan”. Den är också parallell med den imperialistiska synen på tredje världens folk som efter i utveckling och själva oförmögna att lösa sina problem utan vår hjälpande och förmanande hand. Hon nämner dessutom nyare makttekniker där kvinnor framställs som de goda ledarna genom ”jämförelser med rollen som moder”. Denna metafor framställer alltså modersrollen som ledarskap. Den skapar också liknelse mellan vuxna-barn och ledare-ledda. Vi får en naturalisering av föreställningen om modern som ledare, samt även om den gode ledaren som vårdar, sköter och älskar sina underlydande. Föreställningen om ledare får paralleller i förmedlingspedagogiken som används i värdegrundsarbete, på jämställdhetskonferenser och ledarkurser såväl som i delar av grundskola. Detta är en pedagogik där man föreställer sig att kunskap överförs från kursledare till deltagare, från lärare till elev. Lena Martinsson lyfter fram helt andra pedagogiker där deltagare eller elever aktivt söker kunskap. Istället för att läraren, ledaren återigen görs till subjektet och deltagaren blir objekt som ska ta emot en förmedlad kunskap så behöver deltagare och elever träna sig på att göra sig till subjekt – både individuellt och som kollektiv. Lena Martinsson visar hur ledarfixeringen blir en ”naturalisering av ett klasstänkande där under- och överordning ses som något oundvikligt, som en paradoxal förutsättning för rättvisa.” Genom en intersektionell kritik kan hon visa hur ett jämställdhetsarbete kan reproducera ett klassperspektiv. Hon visar också att ett snävt klassperspektiv på sjuttiotalet på ett liknande sätt kunde reducera maktrelationer kring kön, ras, funktionshinder och andra skiktningar. Det är dags att stärka och utveckla tekniker för engagemang, organisering och alliansskapande underifrån. Per Herngren 2008-04-22, version 0.1 Referens Lena Martinsson, ”Utbrända eldsjälar Om intersektionalitet och den (o)möjliga kritiken”, Paulina de los Reyes, Satu Gröndahl (red), Framtidens feminismer Intersektionella interventioner i den feministiska debatten, Tankekraft förlag, 2007, s 72-79. av Per Herngren (c) tisdag, april 22, 2008 13 kommentarer Kategorier: feminism, makt, postprotest onsdag, april 16, 2008 Skicklig inkompetens - från ledarkurser Skicklig inkompetens uppkommer när ledare och chefer tränar sig på att visa upp en okritisk attityd, ge lättvindiga lösningar och modeller, samt bruka en ledarskaps- och management-jargong där uttryck och begrepp inte preciseras vilket skapar pseudokommunikation[1]; de pratar förbi varandra. Detta sker på ett sofistikerat och konstfärdigt sätt vilket kräver mycket träning. Inkompetensen är en avancerad skicklighet. Chris Argyris lanserade begreppet skicklig inkompetens 1986[2]. Redan 1914 påvisade Thorstein Veblen ett liknande fenomen: intränad oförmåga[3]. Intränad oförmåga är att lära sig att inte se, eller att inte agera. Om intränad oförmåga förekommer på alla möjliga nivåer uppkommer skicklig inkompetens snarare hos ledare och chefer. Skicklig inkompetens förklaras av forskarna som upptränade försvarsmekanismer för att undvika konflikter. Ledare och chefer tränar sig på att samtala med andra - klienter, medarbetare eller andra chefer - på ett sätt som skickligt undviker att göra mottagaren upprörd. Dessa tekniker används även då ledaren ska styra eller övertyga den andre. Detta kan tyckas effektivt men blir, enligt Argyris, inkompetent eftersom det inte tar itu med grundläggande frågor och problem i organisationen eller samhället. Undviker man skickligt konfrontationer får det olika sidoeffekter som skadar arbetet, organisationen och de relationer man befinner sig i. Man ska egentligen inte förstå de skickliga ledarna som avsiktligt manipulativa. Det är inte högre eller instrumentella mål som styr. Ledaren försöker undvika att uppröra. Det är alltså inte ett medvetet planerat sätt att få kontroll och makt. Det är snarare intränad omedvetenhet, ett sätt att se som också innebär ett sätt att inte se. Det är ett inlärt automatiserat beteende. Det är en defensiv försvarsmekanism för att individen och gruppen ska slippa ändra fundamentala antaganden, och slippa ta itu med grundläggande konflikter och problem. Skicklig inkompetens är, enligt Argyris, vanligt förekommande i organisationer, inte minst bland organisatörer, ledare och chefer[4]. Från en viss typ av ledarskapskurser snappar man upp teorier och modeller som redan är förlegade. Från kurserna får man med sig ett vokabulär som legitimerar ens ledarskap snarare än bidrar till praktisk användbar kunskap. Ledarskapskurserna kan, enligt Henry Mintzberg, skapa rena vanföreställningar[5]. Men mer avgörande är att ledare och chefer tränar in en oförmåga att ifrågasätta grundantaganden: man blir skicklig på att inte tänka om och att inte avlära sig förlegade teorier och modeller. Skicklig inkompetens bygger på skickligt utförda teorier-i-handling vilka man alltså kan snappa upp i ledarskapslitteratur och på ledarskapskurser. Man ska, enligt Argyris, inte förklara skicklig inkompetens genom individuella egenskaper hos ledarna. Inkompetensen är snarare organisatorisk, den består även om personer kommer och går[6]. Undersökning av empowerment-kurs I sin egen undersökning av en empowerment-kurs upptäcker de båda forskarna Robert Wenglén och Peter Svensson 1) en bejakande, tillmötesgående och okritisk attityd, 2) lättvindiga lösningar på olika problem, 3) samt ett utövande av pseudokommunikation. Redan i början av empowerment-kursen anslår seminarieledarna förutsättningarna för kursen: Negativ kritik och ifrågasättande ska undvikas. Attityden ska vara ”Ja!”, inte ”Nej!” Det påstods under kursen att det var vetenskapligt bevisat att hjärnan inte kunde tänka kreativt och kritiskt på en gång. I gruppdiskussionen bryter kursledare in när någon deltagare gör fel: ”Nej, nej. Tänk på ja-och-attityden. Ingen negativ kritik.” Detta inbrytande ska, enligt de båda forskarna, i sig förstås som en kritik av deltagarna. Här får vi alltså en motsägelse i kursen. Forskarna upptäckte också att en rad lösningar presenterades och lyftes fram utan att det fanns något uttalat problem. Deltagarna skulle alltså själv söka de problem lösningarna skulle lösa. De lade också märke till kursledarna gång på gång påstod att man skulle ”tänka bort” gränser, vilket ledde till nickande och bifall hos deltagarna. Detta blir intressant eftersom forskarnas observation påvisade att empowerment-kursen skapade ett begränsat tänkande. Den pseudokommunikation forskarna upptäckte var att deltagarna tycktes prata förbi varandra. Första upplevelsen var att det pågick lyssnande, bekräftelse, samtal och dialoger men i praktiken pratade man inte riktigt med varandra. Egentlig dialog och respons på det som sades saknades. Det som istället uppstår är, enligt Robert Wenglén och Peter Svenssons undersökning, parallellt tal utan egentlig erfarenhetsutbyte. Under empowerment-kursen lanserades flera uttryck vilka användes utan att preciseras eller kritiskt diskuteras. Exempel var ”ny kultur”, ”individuell mognad”, ”mental träning”, ”trygghet”, ”enighet kring vision och mål”, ”ny ledning”, ”commitment nedåt och förändring uppåt”, ”tvärfunktionella team”, ”informationsflöde”, ”aktivt få in nya impulser”. Man kan tolka en sådan jargong som att samtalet på ledarskapskursen abstraherar sig från deltagarnas erfarenheter och sedan börjar leva sitt eget liv i ledarskaps-jargongen. Som deltagare möter man, enligt forskarna, en osammanhängande hagelskur på lösningar, som enligt ja-attityden inte ska ifrågasättas. Det går inte att förklara skicklig inkompetens hos empowerment-kursen enbart med kursupplägget. Man kan inte bara skylla på kursledarna. Att deltagarna redan är intränade i oförmåga var en förutsättning för att påståenden inte skulle ifrågasättas. En av Robert Wenglén och Peter Svenssons möjliga förklaringar till skicklig inkompetens blir extra intressant. Att faktiskt vara vag, glidande och bejakande skulle kunna vara viktiga egenskaper på många ledar-positioner. De båda forskarna föreslår att frånvaron av ”en fördjupad förståelse av olika organisatoriska fenomen” kan vara en viktig byggsten i ledandet[7]. Man behöver alltså skapa okunnighet hos ledarna så de inte lägger sig i och stör organisationen och dess verksamhet. Detta motsäger en bild av att makt kommer från ledarna. Makt i organisationer utgår kanske inte främst från ledare eller chefer utan utifrån andra mekanismer. Skicklig inkompetens kan vara ödesdigert både för organisationen och de omgivande samhällena, enligt Robert Wenglén och Peter Svensson. Kortsiktighet och opportunism kan skapa instabilitet kring demokrati, ekonomi, miljö och rättvisa. Per Herngren 2008 04 16, version 0.1 Källa Robert Wenglén, Peter Svensson, ”Den skickligt inkompetente chefen”, Sociologisk forskning nr 1, 2008. Chris Argyris, On organizational learning, Oxford: Blackwell, 1999. Chris Argyris, ”Skilled incompetence”, Harvard Business Review 64 (5), p 74-80, 1986. Kenneth Burke, Permanence and change: An anatomy of purpose, Los Altos, California, Hermes, 1954. Henry Mintzberg, “The MBA Menance”, Fast Company 83, p 31-32, 2004. Mintzberg, H, Managers not MBAs: A hard look at the soft practice of managing and management development, San Francisco, CA: Berret-Koehler Publishers, 2005. Thorstein Veblen, The instinct of workmanship and the state of the industrial arts, New York, Macmillian, 1914. Bibliografi av Chris Argyris verk
[1] Robert Wenglén och Peter Svensson, ”Den skickligt inkompetente chefen”, Sociologisk forskning nr 1, 2008, s 57. [2] Argyris, C, ”Skilled incompetence”, Harvard Business Review 64 (5), p 74-80, 1986. Från Robert Wenglén och Peter Svensson, ”Den skickligt inkompetente chefen”, Sociologisk forskning nr 1, 2008. [3] Veblen, T, The instinct of workmanship and the state of the industrial arts, New York, Macmillian, 1914. Burke, K, Permanence and change: An anatomy of purpose, Los Altos, California, Hermes, 1954. Från Robert Wenglén och Peter Svensson, 2008. [4] Argyris, C, On organizational learning, 2a upplagan, Oxford: Blackwell, 1999. Från Robert Wenglén och Peter Svensson, ”Den skickligt inkompetente chefen”, Sociologisk forskning nr 1, 2008. [5] Mintzberg, H, “The MBA Menance”, Fast Company 83, p 31-32, 2004. Mintzberg, H, Managers not MBAs: A hard look at the soft practice of managing and management development, San Francisco, CA: Berret-Koehler Publishers, 2005. Från Robert Wenglén och Peter Svensson, 2008. [6] Argyris, C, On organizational learning, Oxford: Blackwell, 1999. Argyris, C, ”Skilled incompetence”, Harvard Business Review 64 (5), p 74-80, 1986. Refererat från Robert Wenglén och Peter Svensson, ”Den skickligt inkompetente chefen”, Sociologisk forskning nr 1, 2008. [7] Robert Wenglén och Peter Svensson, ”Den skickligt inkompetente chefen”, Sociologisk forskning nr 1, 2008, s 57. av Per Herngren (c) onsdag, april 16, 2008 2 kommentarer Kategorier: makt, postprotest lördag, mars 08, 2008 Träna bort container-världsbilden Ulrich Becks kritik av metodologisk nationalism En gång i tiden började nationalstaten grunda sin makt ”på bindningen till en viss plats” (s 17). Ulrich Beck visar i Vad innebär globaliseringen? hur statens glasögon sprider sig och börjar användas även av vetenskapen. Sociologer, samhällsvetare så väl som folkrörelser skapar sig en fiktiv bild av att samhället är synonymt med staten eller nationen. Redan 1979 kallade samhällsforskaren Anthony D. Smith denna föreställning metodologisk nationalism. Metodologisk nationalism innebär ”att samhällets konturer väsentligen tänks sammanfalla med nationalstatens.” (s 39, 91) När samhällsvetenskapen växte fram för ett par hundra år sedan hade nationalstaten redan lyckats konstruera en mäktig föreställning av samhället. Territoralstatens maktteknik att försöka göra sig till container för samhället (s 91) överfördes till den samhällsvetenskapliga metoden. Kategorierna ”för statens observationer av sig själv” blev till ”de empiriska samhällsvetenskapernas kategorier, så att de samhällsvetenskapliga definitionerna av det verkliga bekräftar de byråkratiska.” (s 43) ”Gemensamt för den moderna samhällsvetenskapens klassiker som Emile Durkheim, Max Weber och till och med Karl Marx är trots alla skillnader en territoriell definition av det moderna samhället, alltså av den nationalstatliga samhällsmodell som idag skakas” (s 44). Detta container-tänkande leder till att nationalstater definieras som olika samhällen. När statistiken ibland lyckas upptäcka sammanblandningar och överlappningar som transnationella organisationer och folk; svarta judar, blonda araber och grekiska tyskar, då förklaras det som undantag. Och undantagen används för att bekräfta den fiktiva hopblandningen av stat och samhälle. De senaste tio åren har professor Ulrich Beck, tillsammans med många sociologer och postkoloniala tänkare, gjort upp med ”föreställningen om att liv och handlande utspelar sig inom de slutna och mot varandra avgränsade rum som utstakas av nationalstaterna” (s 38). Denna uppgörelse med metodologisk nationalism innebär revolutionerande omtolkningar av en stor del av samhällsforskningen. Mycket av vår världsbild kullkastas. En ”nationalstatligt orienterad sociologi blir obsolet” (s 102), enligt Ulrich Beck. Det vi ser idag är att likställandet ”av stat, samhälle och identitet upphävs” (s 93). Rasera containern Uppfattningen att vi lever inuti ett territorium eller en nationalstat kallar Ulrich Beck för containerteori. Containeruppfattningen om samhället förutsätter en ”statlig behärskning av rummet” (s 42). Containerteorin gör att vi till vardags pratar om svenska, amerikanska eller tyska samhällen. Lokala samhällen och organisationer har tänkts som inuti nationalstaten och underordnad den. Samhällsordning har betraktats som statlig ordning. Samhällsförändring har varit då nationalstaten förändras. Revolution kallas det när staten utvecklar en ny styrelseform. Ulrich Beck visar att den nationalstatliga doktrinen bygger på två principer: ” likställande av stat och samhälle, och statens och samhällets uteslutande bindning till ett territorium” (s 145). När denna doktrin kollapsar måste den ersättas. Och idag ser vi, enligt honom, en ”fruktbar strid om vilka grundläggande antaganden, vilka bilder av det sociala och vilka analytiska enheter som ska ersätta den nationalstatliga axiomatiken” (s 45). ”Mer ödesdigert rasar dessutom hela byggnaden av de grundantaganden efter vilka samhällen och stater hittills har … organiserats som territoriella, från varandra avgränsade enheter. Enheten av nationalstat och nationellt samhälle bryter samman.” (s 39) Uppgörelsen med metodologisk nationalism påverkar inte bara vetenskapen. Den förändrar hur vi ser på politik, folkrörelser och motstånd. Den förändrar vår bild av hur samhället ser ut. Ifall motståndsgrupper eller folkrörelser inte befinner sig inuti Sverige eller någon annan nationalstat så får det omvälvande konsekvenser för vad vi uppfattar som politiskt arbete. De nationalstatligt orienterade protest- och motståndsrörelserna blir förlegade precis som den samhällsvetenskap som fastnar i metodologisk nationalism. Vi är inkluderade Ulrich Beck lanserar begreppet ”dubbel inklusion” (s 76). Det innebär att vi blir delaktiga i mängder av kriser och konflikter. Fiktionen att nationsgränser skulle avgränsa oss och skydda oss mot delaktighet försvinner. Vi kan inte längre prata om deras konflikt, eller båda parter i konflikten. Det finns ingen enskild palestinsk-israelisk konflikt. Svält kan inte ses som nationellt problem. Varje samhälle - stad, familj, företag, organisation - behöver undersöka och diskutera hur det stöder, tjänar på eller gör motstånd mot förtryck och exploatering. Istället för dubbel inklusion vore det nog mer rättvisande att tala om mångfaldigande av inklusion. Vi blir inblandade på alltfler sätt, och vi blir alltmer inblandad. När föreställningen om slutna rum blivit fiktiv kan inget land, ingen grupp sluta sig gentemot andra.” (s 24) Samhällsforskningen upptäcker hur ”gemenskap, arbete och kapital blivit ’ortslösa’” (s 27) Ekonomins avnationalisering handlar om att ”såväl företagsmärken som nationella ekonomier i allmänhet blir fiktiva” (s 36). För att kunna se världen på nya sätt får vi analysera hur proteströrelser, media och forskning en gång i tiden började uppfatta det politiska som förbundet med staten. De verksamheter som inte kopplat sig till staten har framställts som opolitiska. Hur har föreställningen av vad politik är för något fastnat i denna fiktiva container-världsbild? Hur har folkrörelser fått för sig att de är ”nedsänkta och bevarade i nationalstatens maktrum som i en container.” En viktig teknik folkrörelser använer för att bekräfta container-världsbilden är att placera nationen främst i sitt namn. Sveriges Arbetares Centralorganisation och Svenska freds och skiljedomsföreningen, Svenska Kyrkan återskapar i sina namn en fiktiv container-uppfattning av samhället. Man skulle kunna säga att de låser in sig själva i containern. Men eftersom ingen av dessa organisationer finns inuti den nationalstat som kallas Sverige blir denna inlåsning dessutom en illusion. Det återstår att innovativt utveckla organisationsformer, metaforer och motståndstekniker för en värld utan containrar. En metafor jag använt för att komma ur containern är att använda bredvid istället för i eller inuti. Göteborg befinner sig inte i Sverige, det ligger snarare bredvid Sverige. Mitt kollektiv Fikonträdet, mitt bostadsområde Hammarkullen, och kommunen Göteborg där jag deklarerar ligger alla bredvid varandra istället för i varandra. Metaforen bredvid skapar förstås nya fiktiva bilder, men möjligtvis kan den undergräva världsbilden att vi befinner oss inuti Sverige. Metodologisk nationalism döljer brott Container-bilden och metodologisk nationalism blir både ett osynliggörande och ett omyndigförklarande av en rad levande samhällen. Man ser inte att organisationer, kollektiv, kommuniteter, institutioner och arbetsplatser blir samhällen i mycket högre utsträckning än staten. Dessa ses dock inte som riktiga samhällen utan som inneslutna i Samhället. Istället för att ta ansvar som relativt självständiga samhällen förväntas protest- och folkrörelser kräva att nationalstaten ska lösa problemen. Men vad gör vi när det är nationalstaten som dödar flest och begår de grövsta brotten? Och hur ska vi agera när vi upptäcker att vapenhandel och miljöförstöring aldrig varit instängda i nationalstatliga containrar? Då nationalstaten inte är Samhället utan en organisation bland andra organisationer upptäcker vi hur både folkrörelser och statliga organisationer använder containerteorin för att dölja ohyggliga brott och ansvaret för att ingripa mot dessa brott. Vår möjlighet att uppfatta lag och rätt undergrävs genom att ”sannolikheten för att myndigheternas frikännande ökar med brottets omfattning” (s 99). Enstaka politiker som betalar sina betjänter olagligt eller undviker att redovisa sina kontokort kan anmälas, prövas och avsättas. Individuella politiker är ingen avgörande beståndsdel av nationalstaten. Men när staten genom sin reglering av vapenexport, handel eller immigration blir delaktig i massmord, förtryck, svält och fattigdom, då använder såväl vetenskap som folkrörelser container-världsbilden för att osynliggöra de verkligt stora brotten. Folkrörelseaktiva, forskare och andra medborgare kan på så sätt dölja både sitt och andra samhällens ansvar att stoppa dödandet. Politik förvisas från myllret av samhällen till den statliga organisationen. När vi börjar se folkrörelser, lokalgrupper, bostadsområden, kollektiv och arbetsplatser som samhällen upptäcker vi att inget samhälle kan sluta sig inom sig själv. Vi upptäcker hur vi faktiskt redan håller på och löser varandras problem. Och vi förstår hur vi behöver intervenera i varandras samhällen när människor och demokrati hotas. Vi blir alla politiska varelser som inte kan överlåta vår delaktighet och vårt ansvar på någon fiktiv bubbla som skulle omsluta oss. Per Herngren 2008-03-08, version 0.1 Källa Ulrich Beck, Vad innebär globaliseringen?, Daidalos, 2001, första tryckning 1998, tyskt original 1997. Anthony D. Smith, Nationalism in the Twentieth Century, 1979. Daniel Chernilo, Social Theory’s Methodological Nationalism, European Journal of Social Theory, Vol. 9, No. 1, 2006, p 5-22. av Per Herngren (c) lördag, mars 08, 2008 11 kommentarer Kategorier: container-världsbild, postprotest, system måndag, mars 03, 2008 Politik utan påverkan - Deleuze & Nietzsche Nietzsche ersätter dualiteten mellan orsak och verkan med samhörigheten mellan mening och fenomen[1]. Istället för att aktioner påverkar framtida skeden i en orsak-verkan kedja så producerar mening bemäktigande och dominans. Alla aktioner och händelser bär med sig en mångfald av meningar vilka kan börja producera eller dominera. Politisk förändring får då inte ett ursprung hos tidigare aktioner. Förändring går inte att härleda ur tidigare påverkan. Den är istället ett pågående producerande av mening som utnyttjar och omvandlar annan produktion av mening. Både Nietzsche och Deleuze avvisar linjär påverkan likväl som linjär utveckling. I Capitalism and Schizophrenia, visar Deleuze tillsammans med Guattari hur rhizom - ex gräsrötter - förgrenar sig åt alla håll utan centrum eller ursprunglig huvudrot. Politisk vilja kan genom Nietzsche inte förstås som ett framtida mål eller syfte[2]. För honom är viljan ett bejakande (affirmerande) av både skillnader och skapande. Den politiska viljan producerar direkt. Politisk kraft är inte politiska aktioner som representerar något mål som inte finns i medlet. Dualismen mellan medel och mål blir en politisk fiktion för Nietzsche. Med dagens aktivistiska språkbruka skulle man kunna säga att Nietzsche avvisar tron på indirekta aktioner. Han uppfattar snarare en värld av direkta aktioner. För att viljan till skapande hos Nietzsche inte ska förstås naivt eller slutgiltigt som färdiga skapelser behöver man hela tiden tänka sig dubbla skapande: producera producerande, bejaka bejakandet, konstruera konstruerande. Den kraftfulla aktionen eller den stora politiska händelsen blir alltså politiska återvändsgränder vilka bygger på den mekaniska eller atomistiska fiktionen: ju större energi och kraft desto större effekt. Deleuze och Guattaris tvåbandsverk Capitalism and Schizophrenia kan läsas som preciseringar av Nietzsches positiva bejakande och skapande. Vår värld består av producerande av producerande; åt alla håll; i alla möjliga riktningar, brytningar och vändningar. Det gäller för oss att bejaka produktionen, återanvända och producera bejakande. Per Herngren
2008-03-03, version 0.1 Källa Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962. Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minneso ta Press, 1987.
[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 34. [2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 41. av Per Herngren (c) måndag, mars 03, 2008 1 kommentarer Kategorier: postprotest, system tisdag, februari 05, 2008 Hur jag blev utvisad från USA - igen Citerat direkt från Pressmeddelande 2008-02-05
Utvisas för att 24 år tidigare utfört en plogbillsaktion i USA Idag tisdag 5 februari 2008 utvisades Per Herngren från New York, JF Kennedy flygplatsen. Per Herngren greps igår kväll 4 februari när han landade med flyg från Paris på väg till Guatemala. Han förhördes en timme och hölls fängslad fem timmar för att sedan bli utvisad. Skälet till utvisningen var att han påsksöndagen 1984 symboliskt med hammare avrustade delar till Pershing II kärnvapenraket tillsammans med sju personer i plogbillsgruppen Pershing Plowshares.
Per Herngren har varit i USA 2002, då han bland annat deltog i begravningen av Phil Berrigan, katolsk präst som grundade plogbillsrörelsen. Immigrationspolisen förklarade att skälet för att han utvisades nu men inte 2002 var att de helt enkelt har fått ett effektivare datorsystem än de hade 2002.
Mikael från en tidigare plogbillsstödgrupp lyckades tidigt i morse intervjua Per Herngren om nattens utvisning:
Varför utvisade de dig till Guatemala och inte till Sverige?
- En polis ville att jag skulle utvisas till Sverige. Men eftersom jag hade biljett till Guatemala redan så föreslog jag att det borde bli enklare för dem att istället eskortera mig till det planet.
Du blev ju utvisad 1985 för din plogbillsaktion. Hur kändes det att hållas i förvar hos immigrationspolisen igen?
- Det kändes lite som att ha hamnat på en teater. New York polisen har exakt den jargongen som man hör på polisserier från New York. När de såg att jag satt och skrattade åt det surrealistiska i situationen spelade de med och lade in citat från polisfilmer i dialogen med varandra. Jag hade flera fina samtal med poliserna. Min förhörsledare blev intresserad av vår tidigare plogbillsaktion och började diskutera ickevåld och världssituationen med mig. Det visade sig att vi på flera punkter faktiskt höll med varandra. Det som kändes obehagligt var att det blev så tydligt att immigrationssystemet i USA är rasistiskt. Jag var den ende vite bland ett trettiotal gripna. Flertalet som hålls är fattiga indianer och mestiser som mellanlandar på väg någon annanstans. De har inte gjort något brott men hålls rutinmässigt i förvar innan de förs med vakter till nästa flyg. De rika däremot får gå fritt på flygplatsen och handla taxfree innan de kliver på sitt flyg.
Vad gör du i Guatemala?
- Jag ska korrekturläsa en äventyrsbok jag skrivit och behövde lite inspiration och idéer. Jag tackade faktiskt Immigrationspoliserna för att de gav mig ovärderliga uppslag för min bok. Då skrattade de men tyckte ändå att jag i framtiden borde åka via Mexiko istället för USA. av Per Herngren (c) tisdag, februari 05, 2008 3 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postkolonial tisdag, januari 22, 2008 Befria sig från container-världsbilden Kolumn publicerad i Göteborgs Fria, 2008-01-02
Någon smart typ lyckas övertyga mig om att jorden inte alls är platt. Motvilligt accepterar jag detta, i varje fall logiskt. Fast hur långt tid tar det innan jag börjar se på jorden som rund, uppleva den som rund? Det är en sak att veta, men det tar ett tag innan kroppen, seendet, upplevelsen ändrar sig. De som levde på medeltiden behövde nya bilder och metaforer som hjälpte dem att se världen annorlunda. Att betrakta den rundade horisonten var säkerligen till stor hjälp.
Under några år har min världsbild genomgått en liknande omvandling. Det har inte varit lätt. Jag har fått träna mig och jag har fått pröva nya metaforer. Container-världsbilden har varit så inetsad i min kropp, i mitt seende och i min tankevärld att jag gång på gång ramlat tillbaka in. För tio år sedan visade en tysk sociologprofessor, Ulrich Beck, för mig hur nationalstaten skapat en fiktiv bild av att samhälle och nation är samma sak. Säger man samhället så menar man nationen. Man talar om det svenska samhället eller det franska samhället. Sverige och Frankrike skulle alltså vara olika samhällen. Under ett par hundra år har staten försökt göra sig till container för samhället. En viktig metafor har varit territoriet. Genom att låtsas att den behärskar detta landområde har staten fått oss att tro att vi befinner oss inuti Sverige. Statens glasögon började tidigt användas även av samhällsvetenskapen. Sättet staten såg på sig själv överfördes till samhällsvetenskapernas metoder och teorier. Redan 1979 kallade A.D Smith detta för metodologisk nationalism. Vetenskapen bekräftade byråkratins världsbild. Sedan åtminstone tio år har en rad samhällsforskare gjort upp med container-världsbilden. De tror inte längre att liv och handlande utspelar sig inom slutna rum. Samhälle och nation är inte längre samma sak. Detta har inneburit att en stor del av samhällsforskningen blivit förlegad. Dessutom upptäcker vi att många protest- och motståndsgrupper verkar inom en förlegad världsbild. Politik har uppfattats som nationens politik. Samhällsordning har uppfattats som nationalstatens ordning. Samhällsförändring har uppfattats som förändring av staten. Det politiska arbetet blir instängt i en fiktiv container där protestgrupper och motståndsgrupper får för sig att de befinner sig inuti Sverige. Man namnger till och med sina organisationer som om man vore en liten mini-container inuti Sverige-containern: Namn som Sveriges Arbetares Centralorganisation eller Svenska Freds skapar illusionen att dessa organisationer finns inuti Sverige. De grupper som inte låser in sig i den fiktiva Sverige-bubblan utan arbetar direkt med kvinnor som misshandlas eller gör aktioner på vapenföretag anses inte utöva politik. Det betecknas som opolitiska. Att vi skulle befinna oss i Sverige bygger på metaforerna ”i” eller ”inuti”. Låt oss pröva nya metaforer. Själv har jag haft stor hjälp av att ersätta ”i” med ”bredvid”. Nationen är inget samhälle Inom den samhällsforskning som gör upp med container-världsbilden ses Sverige inte längre som ett samhälle. Däremot kan man se kollektiv, kommuniteter, städer, familjehushåll, företag, avdelningar som samhällen. Olika statliga verk bildar genom de anställdas gemenskap olika samhällen. Även riksdagen bildar ett litet samhälle. När en gemenskap börjar leva sitt eget liv skapas ett samhälle. Vi kan tänka oss alla dessa samhällen som bredvid varandra snarare än inuti varandra som boxar. Jag kan uppleva att jag med min dator kopplar upp mig mot Internet. Men jag uppfattar inte mig själv befinna mig inuti Internet. På ett liknande sätt är samhällen kopplade till varandra. Samhällen är inblandade och länkade till varandra och de har därmed ansvar att ingripa i varandra. Ulrich Beck menar att fiktionen att nationsgränser skulle avgränsa oss och skydda oss mot delaktighet försvinner. Vi kan inte längre prata om ”deras konflikt” eller ”båda parter i konflikten”. Det finns ingen enskild palestinsk-israelisk konflikt. Fattigdom är inte nationellt. Vi behöver istället undersöka hur de samhällen vi rör oss mellan stöder och tjänar på exploatering och förtryck. Och vi måste börja skapa motstånds-samhällen som ingriper. Vi kan inte längre vända oss till en fiktiv samhälls-container och förvänta oss att de som sitter i riksdagen är mer politiker än vad vi är. Vi har ansvar att börja leva det solidariska samhället och samarbeta med andra rättvisa samhällen. Och vi måste dessutom intervenera i våldsamma, förstörande och förtryckande samhällen.
Per Herngren
Läs vidare Kultur är inte en container Sverige är inget samhälle av Per Herngren (c) tisdag, januari 22, 2008 1 kommentarer Kategorier: container-världsbild, makt, postkolonial, postprotest, system fredag, januari 11, 2008 Hur IT påverkar organisationsdesign I en motståndsgrupp blir det lätt att informationsteknologin förlamar arbetet då informationen stockar sig och skapar fördämningar. Vad som populärt kallas information-overload. Vi ska inte använda IT för att underlätta kommunikationen, menar organisationsforskaren Lars Groth. Han vänder upp och ner på hur aktivister och organisatörer ofta ser på IT. Informationsteknologi ska inte göra kommunikation lättare och effektivare. Istället ska teknologin användas för att eliminera behovet av kommunikation. IT kan automatisera rutinärenden så man undviker onödig kommunikation. Precis som med skrift är IT effektivt för att arkivera och göra informationen tillgänglig när den behövs. Det Lars Groth kallar information sharing handlar då om tillgänglighet inte om ständig överföring av information. IT möjliggör mer komplexa organisationer ifall den gör att man slipper belasta minnet och ifall den får oss att undvika tidsödande kommunikation av information. IT möjliggör att informationen processas utanför det mänskliga medvetandet. Utan IT skulle en organisation fastna i flaskhalsar som uppstår när styrelser, ledare och organisatörer försöker greppa alltför komplexa uppgifter. IT är alltså en möjlighet att slippa information och att slippa minnas. Information dödar engagemang I undersökningen Too much information-age gjord av Jack Santos på Burton Group visas att IT används för att bombardera organisationer med information. I rapporten hävdar nästan hälften av IT-ledarna att de överöses med för mycket information. Var femte ledare förstår inte värdet av den information de tar emot. Jack Santos menar att informationsöverbelastning hindrar förmågan att tänka strategiskt och fokusera på grundläggande frågor. Överösningen av information leder till dåligt beslutsfattande och oförmåga att förstå sammanhang. Även vanliga sociala färdigheter kan kollapsa. Hur undviker motståndsrörelsen information? Här är några tekniker för att undvika information som använts i plogbillsrörelsen och i vin & fikonträdsrörelsen. Med dessa tekniker har möten kunnat blivit narrativa istället för detaljbeslutande. · Använd inte stormöten för sammanträden och beslut. Använd istället små arbetsgrupper. Dessa kan ha öppen inbjudan för de som utanför arbetsgruppen är engagerad i någon fråga. · Informera inte i storgrupp. Använd anslagstavla eller hemsida. (från Hopp & Motstånd 92-2001) · Delegera bort alla frågor från koordineringsgruppen eller styrelsen förutom övergripande principfrågor. Organisationer där toppen på hierarkin driver verksamheter gör ”styrelsen” till en flaskhals som sliter ut medlemmarna och drar undan engagemang från resten av organisationen. (från Avrustningslägret i Linköping 92, 93, 95) · Men även i arbetsgrupper kan detaljinformation överbelasta och trötta ut. Använd sammanträden för berättelser och reflektion hellre än detaljbeslut och information. Delegera detaljer till individer eller par-grupper. (från Vine & Fig Tree Planters 2005) · Arbetsgrupper kan även använda email, Skype eller Internet-communities för enkla beslut och ägna fysiska möten åt djupare reflektion. (från Vin & Fikonträdsplanterarna 2006-) · Undvik att skicka information i email, lägg istället in länkar med tydliga rubriker. (från misstag i plogbillsrörelsen och Vin & Fikonträdsplanterarna) · Med ovanstående tekniker kan man minska antalet frågor under möten och istället ha djupare reflektioner. (från plogbillsrörelsen i USA) · Inled en fråga under ett möte med högläsning från relevant poesi, litteratur eller filosofi. Efter högläsningen kan man ha en kort tystnad innan reflektioner kommer igång. Detta leder till att samtalen inte fastnar på en mellannivå. De kan istället bli både personliga och abstrakt filosofiska, mer konkreta och mer teoretiska. (från plogbillsrörelsen i USA) Dessa och andra liknande metoder hjälper en organisation att gå över från informationsprocessande till narrativ reflektion. Övergången från ett fokus på information till ett fokus på berättande och lyssnande skulle bli en revolution som skapar ringar på vattnet istället för att dränera engagemang. Per Herngren 2008-01-11, version 0.1 Källa Lars Groth, Future Organizational Design. The Scope for the IT-based Enterprise, recenserad av Pasi Pyöriä i Acta Sociologia: volume 45, 2002, s 242-243. ”För mycket information dödar din produktivitet”, IDG News 2008-01-07. Per Herngren, Civil olydnad – en dialog, Lindelöws förlag, 1999. av Per Herngren (c) fredag, januari 11, 2008 3 kommentarer Kategorier: postprotest, system lördag, december 29, 2007 Kultur är inte en container Under sommaren går jag på torsdagskvällarna till Henriksberg och dansar bachata, merengue och salsa. Danserna är del av lokala danskulturer i Göteborg. De är också del av min kultur. Zygmunt Baumann ser ”entydighetens slut”. Kulturer har tidigare setts som omslutande och entydiga containrar som höll folk instängda. Varje kultur skulle verka enligt sina egna förutsättningar. Mångkulturalism blir då att olika kulturer lever sida vid sida utan att störa varandra. En annan professor i Sociologi, Ulrich Beck, avvisar ”kulturell relativism som ser kulturer som helheter, som gestalter eller konfigurationer”. Kulturrelativism blir en maktteknik för att man inte ska blanda sig i, inte ingripa vid krig eller förtryck. En variant av kulturrelativismen är den intellektuella uppfattningen att folk är inneslutna i sin kontext (s112). Ulrich Beck använder ”universalistisk kontextualism” som ”ett fint uttryck för icke-inblandning. Här råder den eviga relativismens eviga (o)fred. Man vill vara ifred och lämna andra ifred.” (s112-114) Gentemot universalistisk kontextualism lanserar han den kontextuella universalismen. Den utgår från att ”icke-inblandning är omöjlig”. ”Det som ska diskuteras är därmed inte om utan hur vi ska blanda oss i, bli inblandade, beblanda och beblandas.” Befinner oss ej inuti kultur Ulrich Beck ser kultur som allmänmänsklig mjukvara som breder ut sig och kombineras med andra kulturer (s93). Istället för kultur i singularis bör vi se kulturer som pluralis. Kultur är ”icke-integrerad, icke-avgränsad mångfald utan enhet” (s94). Istället för att som kulturrelativisterna se en mångfald av kulturer (containrar) så är kultur mångfald. Olika ”världar är potentiellt närvarande på en plats” (s104). Ulrich Beck avvisar tesen att det sker en McDonaldisering av världen. Globaliseringen framtvingar inte en kulturell likriktning. Mångfaldigandet av kulturella symboler leder inte till global kultur utan snarare till en ökning av möjliga liv, vi får ett mångfaldigande av kombinationer (s80). Om vi inte befinner oss inuti kulturer kan vi istället tänka oss dem som begränsningar och möjligheter som vi har mer eller mindre tillgång till. I Göteborg har vi mer tillgång till bachata och salsa än vad folk har i Gutatemala City. När jag varit i Guatemala har folk mer dansat till mtv-pop, progg-rock, cumbia och punta. Men det innebär inte att vi befinner oss inuti olika kulturer bara att kulturerna inte är lika tillgängliga överallt. Kulturell globalisering kan då ses som upprepning av kulturella möjligheter och begränsningar som sker i nya lokaliteter. Det innebär inte att kulturella resurser är lika tillgängliga för alla. Rikedom och fattigdom, makt och underordning, fortsätter att återskapa skillnader. En skillnad skulle, enligt Ulrich Beck, vara att de rika inte längre är lika beroende av de fattiga som tidigare. De fattiga behövs vare sig som reservarbetskraft eller konsumenter (s80-83). De fattigas rörlighet begränsas av nationella gränser i större utsträckning än de rikas rörlighet. Själv undrar jag om inte nationsgränser är det effektivaste och mest seglivade apartheidsystemet i den moderna världshistorien. Dessutom döljer metodologisk nationalism att det faktiskt är apartheid. Men nationalstatens försök att hålla de fattiga apart blir aldrig totalt. De fattiga utövar en enorm olydnad mot immigrationslagar och flyttar ibland mer än både över- och medelklass. Per Herngren 2007-12-29, version 0.1 Källa Ulrich Beck, Vad innebär globaliseringen?, Daidalos, 2001, första tryckning 1998, tyskt original 1997. Feministisk Geografi av Per Herngren (c) lördag, december 29, 2007 0 kommentarer Kategorier: container-världsbild, postkolonial, system lördag, december 15, 2007 Revolutioner kan inte orsaksförklaras - Foucault Här är ett intressant citat som motsäger tanken att revolutioner orsaksförklaras. Det borde, enligt Foucault, innebära att man inte kan göra revolution genom att sätta igång strategiska och taktiska orsak-påverkan-kedjor. Om inte påverkan fungerar blir revolution något man mer direkt behöver leva, organisera och bygga. Kanske kan man ersätta föreställningen om påverkan med skapande av ”möjligheter”. Man skapar (eller hindrar) möjligheten för andra att upprepa, fortsätta, finslipa eller ignorera det man påbörjat. En analogi vore att bygga ett hus. Att skrapa på murbruk och sedan lägga på en tegelsten orsakar inte huset men gör det möjligt att bygga vidare. Noggrannhet med hållfasthet skapar dessutom möjligheten att bygga fantastiska kreationer. Foucault: "The man in revolt is ultimately inexplicable. There must be an uprooting that interrupts the unfolding of history, and its long series of reasons why, for a man ’really’ to prefer the risk of death over the certainty of having to obey." Per Herngren Källa Foucauldian Reflections av Per Herngren (c) lördag, december 15, 2007 2 kommentarer Kategorier: postprotest, system fredag, december 14, 2007 Kommentera texten Själv är man aldrig speciellt smart. Bäst tänker man tillsammans. Precis som i en blogg lägger jag nu in möjligheten att reflektera och kommentera varje text på min webb-plats.
Hur du ger en kommentar 1. Skrolla ner till efter sista inlägget och klicka på: "Skicka en kommentar". 2. Ange rubrik och web-adress till den text du kommenterar. 3. Dela med dig av dina funderingar och följ instruktionerna så är din kommentar publicerad. Tack för ditt bidrag!
Per Herngren av Per Herngren (c) fredag, december 14, 2007 3 kommentarer fredag, december 07, 2007 Ernesto Laclau - makt, olydnad och demokrati Den traditionella borgerliga bilden av det politiska är att det skulle försiggå inuti ett ramverk, närmare bestämt inom en social helhet som kallas Samhället. Denna helhet kan representeras av politiker, en klass eller en grupp. Handlingen att representera visar att det finns en klyfta mellan handling och universalitet, mellan del och helhet. Helheten agerar tydligen inte själv. Denna klyfta upplöses inom marxismen genom att en universell klass avskaffar alienationen. Arbetarklassen kan därmed representera det hela samhället. En annan variant skulle vara att en organisation inom staten, exempelvis riksdagen, anses kunna representera helheten. Den motsatta ståndpunkten har gjort sig alltmer gällande under senare år. Ingen grupp anses representera det hela, alla är partikulära och begränsade. Detta får dock till följd att helheten representeras av den intellektuelle analytikern, forskaren eller kritikern. Denne ser hur alla grupper är kringskurna och avgränsade och denne skapar därmed en ny representation av det globala, eller av det hela. Detta osynliggörs dock när kritikern avfärdar representation som omöjligt. Ifall representation inte funnes skulle grupper och individer bli självtillräckliga. De skulle ha fullkomliga och nakna identiteter. Därmed skulle identifikation vara omöjligt. Att se sig som del av något annat, att känna igen sig i någon som är olik, det är att börja representera. Hegemoni Med hjälp av hegemoni visar Ernesto Laclau på hur den partikulära gruppens försöker representera det universella, det globala, det hela. Hegemoni härleds inte ur något ursprungligt eller ur det rationella. Helheten är inte heller direkt representerad av arbetarklassen som för Marx eller av riksdagen som hos nationalismen (nationen förstådd som Samhället). Hegemoni är snarare försöket att hävda det universella i en maktkamp med andra partikulära grupper. Det hegemoniska handlandet skapar en obestämbarhet, vilket jag tolkar som att man måste bestämma sig, göra val. Det hegemoniska handlandet möjliggör och blir närmast liktydigt med det politiska handlandet. Det finns ingen rationalitet - vare sig kalkyl eller analys - som avgör för oss, vi måste själva göra val. Politik är hos Laclau möjliga ingripanden i en obestämd terräng. Med möjlig menas här icke-logiskt-nödvändigt. Politik innebär alltid hegemonisk intervention. Ingen rationalitet eller strategisk uträkning kan ersätta våra politiska val, alltså våra ingripanden och motståndshandlingar. Ifall hans resonemang stämmer kan hegemoni dock aldrig uppnås för då skulle vi få en totalitet som avskaffade möjligheten till hegemoni, alltså möjligheten till politik. Hegemoni är direkt aktion Jag tolkar det så att hegemoni istället för att förstås som samhällstillstånd måste förstås som performativ. Hegemonin uppnås i det hegemoniska handlandet. Performativ är direkt aktion vilket kan jämföras med indirekta handlingar där man hoppas uppnå något annat än det som görs. Exempel på performativ är ett välkomnande som genomförs i och med själva välkomnandet. Eller en vigselakt där vigseln är genomförd i och med akten. Hegemoni är ett performativ som skapar en direkt representation av helhet i sitt handlande. Sådana representationer av det allmänmänskliga, av det universella konkurrerar med varandra. Några representationer dominierar och börjar leda maktkampen men ingen kan vinna - inte för ett ögonblick - för då skulle nya hegemoniska handlingar inte bli möjliga. Varje hegemoni öppnar istället upp genom dekonstruktion, genom att skapa sprickor och sättningar som öppnar upp nya möjligheter. På ett fruktbart sätt kopplar Laclau härmed Gramscis hegemoni med Derridas dekonstruktion. Våra samhällen är inte självtillräckliga, eller ens förenliga med sig själva. Det finns en ursprunglig brist, saker som inte kan avgöras. Detta gör det möjligt att tänka sig subjekt (motståndsgrupper och organisationer) som gör val. Ett val kan inte vara ett resultat av en kalkyl, lika lite som resultatet av två plus två skulle vara ett val. Våra beslut att göra motstånd blir en valhandling just genom att saken inte redan är avgjord av någon samhällelig eller universell struktur eller kalkyl. Att göra motstånd, att vara politisk, är alltså att gå utöver samhällsstrukturen. Det är den brist, och de konflikter som uppstår när grupper hegemoniskt försöker fylla bristen, som gör samhällenas politiska väsen synligt för oss. En fullständigt lydig grupp eller organisation osynliggör sitt samhälle. Det politiska döljs genom den totala lydnaden och blir omöjlig. Brist hos samhällen Bristen snarare än helheten, fullheten, är essensen för alla samhällen (föreningar, grupper, organisationer). Enligt Laclau är världen ”trots allt vildare och mer oförutsägbar än våra rättänkande marxisters ritningar” (s 153). Vårt handlande öppnar upp möjligheter och skapar osäkerhet. Därmed måste vi besluta oss. Men ifall bara möjligheten betonades, ifall den hegemoniska representationen av gemenskapen glömdes bort, då skulle vi befinna oss i en förskingrad värld utan gemensamma riktningar. Monadiska väsen skulle definiera sin egen identitet och därmed bli självtillräckliga och fullkomliga helheter (s 149). Det går inte att prata om delar utan att hänvisa till helhet för då blir istället delen helheten. Den totala negationen mot helhet förutsätter och återskapar den mystiska helhet den negerar. Det totala avfärdandet av samhälle eller av rationalitet lämnar makterna i fred. Det hegemoniska handlandet får verka utan motstånd. Den totala negationen omöjliggör motstånd. Representation är, enligt Ernesto Laclau, den handling genom vilken någon annan – representanten – ersätter och på samma gång förkroppsligar den representerade (s 160). Det skapas ett tillägg. Det innebär att den representerade utvidgas utan att någonsin fyllas och bli total. Laclau säger att vi får multipla jag. Nietzsche skulle säga multipla själar. Vi blir aldrig totala, vi blir aldrig ett (med oss själva). Vi kan aldrig totalt representera oss själva. Vi är alla hybrider, och alla våra samhällen är hybridiska (Homi Bhabhas hybriditet refereras på s 164). Möjlig demokrati Demokrati är inte ett samhälle som är fullständigt rationellt eller där det bästa dominerar. Demokrati lever i de samhällen där inget är absolut vunnet, där det alltid finns möjlighet till olydnad och ifrågasättande, till kamp och konflikt. Det innebär att en fullständigt snäll eller god organisation där makten helt har avlägsnats samtidigt har avskaffat våra möjligheter att välja, att bli politiska, att bli subjekt. Den hegemoniska kampen, det politiska, ersätts med det fullkomliga. Någon form av lydnad, alltså makt, är nödvändigt för frigörelse. De organisationer som är totalt olydiga hotar demokratin precis som den totalt lydiga organisationen hotar demokratin. Vi kan inte bli publik och åskådare. Vi tvingas ständigt välja vilka organisationer (samhällen) som representerar världen på ett solidariskt och adekvat sätt. Att vara politisk kräver ingripanden (hegemoniska interventioner) mot de organisationer som är ohållbara och orättvisa. Men inte som ren protest utan som ett skapande av ett mer rättvist samhälle. Det innebär att lydnad och olydnad, hävdande och kritik, alltid är nödvändiga i det politiska handlandet. Att tillfälligt utesluta det ena eller andra totaliserar och utesluter möjligheten till demokrati. Per Herngren
2007-12-07, version 0.1 Källa Ernesto Laclau, Makt och representation, Kairos nr 12, 2007, s 141-168, övers. Staffan Lundgren från Power and representation, Emancipation, London: 1996. Per Herngren, Anteckningar om Ernesto Laclau, 2001. av Per Herngren (c) fredag, december 07, 2007 kommentarer Kategorier: makt, postprotest, system torsdag, november 22, 2007 Feministisk geografi I ”Intersektionella rumsligheter”, publicerad i Tidskrift för Genusvetenskap, tar Irene Molina upp ny spännande forskning som visar hur sexism, rum, land, nation och rasism flätas ihop till kraftfulla makttekniker. ”Hemmet” och bilden av hemmet används för att separera och ta kontroll över folk. Den utpekade separationen mellan invandrare och svenskar, eller mellan rika och fattiga handlar, enligt Irene Molina, inte om marknadens naturliga kraft, eller om invandrarnas eller arbetarklassens ovilja att integreras. Det handlar om de ”mäktigas medvetna avsikt att” slippa ”oönskad närhet.” (s 17) Vad är det för närhet medelklassen istället skulle vilja ha? Är det till det vackra, det trygga, det mysiga, det trevliga, det självrättfärdigande? Främst är det nog till varandra, det är med varandra de trivs. Det är tillsammans de kan hålla undan de oönskade, de som stjäl energi, de som ställer krav, de som är annorlunda på fel sätt. Det är tillsammans de mäktiga blir mäktiga. Här lyfter jag fram några intressanta delar av i Irene Molinas artikel. Hem och nation flätas ihop Molina visar hur hem, landområde och nationalstat föses ihop och blir starka metaforer och myter. Resultatet blir en sorts upplevd container som vi antas befinna oss inuti. Geografer och kulturdebattörer gör nationen till en del av landskapet och området. Hemmet sammanflätas med myten om ett gemensamt ursprung. Svenskheten personifieras i den blonda eller blåögda. Nationalism, rasism och sexism får ett nära ”beroendeförhållande som artikuleras territoriellt och som använder sig av kultur som förenande faktor för folk”. (s 13) Grunden lades tidigt i folkhemsbygget, eller i föreställningen av nationen som en kvinna. Det här återskapas även inom arbetslivet genom ”de uttalade kraven på specifikt svensk kulturell kompetens”. (s 13) Förorterna kolonialiseras Mentala ”nationella gränsdragningar uttrycks ständigt vid vardagsfrågor som var kommer du ifrån? Eller längtar du hem?” (s 15) Eller skulle du vilja återvända? ”Hemmet blir för en stor del av medborgarna i Sverige således en utopi, en plats som inte finns eller som bara kan finnas långt borta i rum och i tid. Invandrarskap blir på detta sätt synonymt med hemlöshet.” I massmediers bild av förorter förvandlas dessa till ”annorlunda, till andra platser”, de avsvenskas och placeras i periferin eller utanför det mytiska ”Samhället”. Förorterna pekas av forskare, politiker och media ut som problemområden, utsatta områden eller segregerade områden. De tillhör inte nationen Sverige. De ”tillhör forna tider, avlägsna och främmande rum. Denna kolonialistiska exercis av att stigmatisera, separera och relegera människor och platser verkar genom många, mer eller mindre, subtila mekanismer.” Många traditionella koloniala makttekniker brukas för att skildra förorten som exotisk, kulturell, etnisk, problemladdad, farlig. På sjuttiotalet presenterades svenskarna i förorten som offer, som arbetslösa, som utslagna. Idag förknippas invandrarna som ”själva problemet”. (s16) De är både orsak och effekt för segregation, arbetslöshet och andra problem. I debatt om segregation, hemlöshet och exkludering ”är det ofta de exkluderade människorna och deras bostadsområden som stått i fokus. De kallas för utsatta, svaga och missgynnade vilket kan ge sken att det som står i centrum är exkluderande processer. Men den bestående tystnaden om de högt satta, de starka och de gynnade talar om att dessa underordnade och konstruerade kategorier får stå för både orsak, och effekt av sin underordnade situation”. (s 11) Sexism & rasism Livet i förorten skildras genom sexistiska och rasistiska framställningar. ”Männen sexualiseras” som ”potentiella våldtäktsmän eller patriarkala familjehuvud” som förbjuder barnens kärlek. (s 17) Kvinnorna beskrivs som ”passiva och förtryckta” eller som sexuellt utmanande. Ibland målas kvinnorna ut som okunniga och språksvaga. Förortsbon framställs som ständigt varande ”på väg in i samhället, på väg att integreras”. De görs till nomader. Själva förorten skildras som feodal, patriarkal eller mer traditionell än riktiga svenska platser. De två maktteknikerna att göra människor rumslösa och tidlösa vävs ihop. Land och rumslighet är inte en container Irene Molina visar att forskningen har gjort upp med gamla myter om rum och land. ”De senaste femtio årens teoretiska arbeten har inneburit att rummet inte längre uppfattas som blott en kontext eller en container där mänsklig aktivitet äger rum. Idag är det Lefebvrianska bemärkelsen, nämligen rummet som socialt producerat … och rytmisk i sin dynamism, ständiga rörelse och föränderlighet som dominerar.” (s 11) Men forskningen (åter)skapar fortfarande makt. Enligt Irene Molina finns en tendens att observera och beskriva mönster och vad som händer utan att ”utforska de maktförhållanden som skapar den ojämlika staden eller det orättvisa boendet. Detta bidrar till en reproduktion av sådana maktförhållanden.” (s 11) Per Herngren 2007-11-22, version 0.1 Källa Irene Molina, Intersektionella rumsligheter, Tidskrift för Genusvetenskap, nr 3, 2007. av Per Herngren (c) torsdag, november 22, 2007 3 kommentarer Kategorier: feminism, makt onsdag, november 21, 2007 Se film på Catonsville Nine från 1971 Den klassiska civil olydnadsaktionen 1971 med Dan & Phil Berrigan och Catonsville Nine finns nu på You Tube! Dan och Phil grundade 1980 plogbillsrörelsen tillsammans med Anne Montgomery och några andra. På filmen ser ni hur Catonsville Nine bränner inkallelseorder till Vietnamkriget med hemmagjord napalm. De hade tidigare tömt ett värnpliktskontor på inkallelseorder. av Per Herngren (c) onsdag, november 21, 2007 kommentarer Kategorier: civil olydnad lördag, november 17, 2007 Plogbillsaktion i Heroes I tv-serien Heroes har huvudpersonerna superkrafter som de fått genom en genetisk defekt. De använder sina krafter för goda eller onda syften och flera intressanta moraliska problem tas upp. Problem som återkommer är hur man stoppar bomben eller hur man stoppar kriget. Den japanske Hiro kan stanna tiden samtidigt som han kan rädda människor eller avväpna hotfulla personer. Hiro råkar hamna i samurajernas tid. Under några avsnitt i början av säsong två arbetar han för att hindra ett stort krig. Krigsherrarna har från väst importerat en ny typ av vapen som verkar på avstånd, vi skulle kalla dem gevär. Med sin super-snabbhet har Hiro möjlighet att döda både soldater och generaler. Men han hävdar att lösningen är att avrusta alla gevär. Och i avsnitt 7 av säsong två utför han en plogbillsaktion och lyckas stoppa hela kriget. Andra serier och filmer med plogbillsaktioner Terminator 2 Star Trek, Voyager av Per Herngren (c) lördag, november 17, 2007 kommentarer Kategorier: civil olydnad fredag, november 09, 2007 Kalkylera konsekvenser är omöjligt Jag hittade ett roligt tankeexperiment som visar hur praktiskt omöjligt det är att kalkylera och förutsäga konsekvenserna av ett handlande eller en aktion. Låt oss tänka oss en man som går in i en liten fyrkantig värld med extremt begränsade handlingsalternativ. Efter en stark kopp kaffe vaknar mannen upp och blir väldigt pigg. Mannen går in i sin garderob och tänder lampan. Han vet att han har ett enda viktigt möte under dagen och behöver hitta den kombination av kläder som skapar bästa intrycket, bästa resultatet. I garderoben hänger tio skjortor, tio byxor, tio kavajer och tio slipsar. Och längst ner står fyra par skor. Han bestämmer att han bara får använda en halv sekund för att bedöma resultatet av varje klädkombination. Efter någon timme ger han upp. Att gå igenom alla olika klädkombinationer skulle nämligen ta fyrtio timmar, en hel arbetsvecka. Istället för konsekvenskalkyl fick mannen använda magkänslan eller att ta första bästa kombination som stämde med någon klädregel eller värdering. Per Herngren 2007-11-09, version 0.1 Källa W.B. Macleod, Complexity, Bounded Rationality and Heuristic Search, Arbeidsnotat fra University of Southern California, San Diego, 1999. Hämtat från: Gaute Torsvik, Människonatur och samhällsstruktur, en kritisk introduktion till ekonomisk teori, Daidalos, 2006, s 171. av Per Herngren (c) fredag, november 09, 2007 kommentarer Kategorier: postprotest, system fredag, oktober 26, 2007 Rika och fattiga När man kombinerar fakta på nya sätt upptäcker man ibland att världen ser annorlunda ut än vad man trodde. På Global Rich List fick jag nyligen reda på att med min årslön tillhör jag de 12 procent mest välavlönade i världen. Några dagar senare hittade jag en intressant inkomstlista i lokaltidningen GP. Medelinkomsttagaren i Hammarkullen där jag bor är tydligen bland de elva procent mest avlönade i världen. Om vi åker en kvart med spårvagn 4 eller 9 hamnar vi mitt i Göteborg. Medel-göteborgaren tjänar ungefär dubbelt så mycket som vi i Hammarkullen, hm. ”Göteborgaren” hamnar då bland de sex procent mest avlönade i världen. På andra sidan Göteborg från Hammarkullen sett är snittinkomsten bland de två procent rikaste i världen. När jag åkte spårvagn idag tog jag gratistidningen Metro. Deras statistik visar att klyftan mellan de rikaste och fattigaste i Sverige har ökat kraftigt de senaste tio åren. Jag hoppar av vagnen och går upp till Skanstorget. Inne på Blue Mountain café är det gratis trådlöst Internet. Jag kopplar upp mig mot Global Rich List igen och får då reda på att de tio procent mest välavlönade i Sverige är bland de fyra procent mest avlönade i världen. Och de tio procent mest fattiga i Sverige är bland de tretton procent mest ”rika” i världen. Man kan dra många slutsatser av det här. Min första reflektion är att ”Sverige” är väldigt missvisande för att skapa en statistisk population. Sverige är inte en egen autonom bubbla som flyter omkring för sig själv i världshavet för att ibland stöta på andra bubblor. Vi har blivit indoktrinerade att tänka på Sverige som en egen mängd. Hur tränar vi bort det? Per Herngren 2007-10-26, version 0.1 Källor http://www.globalrichlist.com/ Metro Göteborg, 2007-10-26, s 12. Göteborgs-Posten 2007-10-22, s 10. av Per Herngren (c) fredag, oktober 26, 2007 kommentarer Kategorier: makt, postkolonial måndag, oktober 22, 2007 Avrusta svenska vapen för Burma Artikel som publicerades i Göteborgs Fria Krönikören Petter Karlsson berättar hur han för några år sedan samtalade med soldater i Burma som stolt berättade att de använde Carl-Gustaf granatgevär. Företaget som tillverkar Carl-Gustaf ligger i Eskilstuna och Karlskoga. Plogbillarna har varit inne på fabriksområdena och om vår information fortfarande är riktig tillverkas bazookan i Eskilstuna och granaterna i Karlskoga. Granatgevären har funnits länge. En australiensk officer berömde Carl-Gustaf efter Vietnamkriget och avslöjade att vietkong bokstavligen låg fastklistrade utmed väggarna efter att en granat sprängts. Svenska granatgevär har även använts i Irakkriget. Genom reklamblad upptäckte vi att företaget tillverkar granater som sprängs först inne i huset, alltså inte vid träffen mot väggen. På så sätt sparas huset och granaten dödar ”bara” dem som befinner sig i huset. Eller i klostret om det används mot munkar i Burma. Ickevåldsrörelsens nya underrättelse-satelit - Google Earth - visar dock färska bilder där hela byar i Burma utplånats, alltså även husen. Också hus-förstörande-granater tillverkas för Carl-Gustaf. I vilken utsträckning Carl-Gustaf använts de senaste veckorna är oklart. Men vapnets egenskaper är sådana att det är effektivt för att jaga folk som gömmer sig inne i hus eller kloster, och när soldaterna är alltför nervösa för att gå in i huset med gevär. Plogbillsrörelsen har under två plogbillsaktioner avrustat tre Carl Gustaf granatgevär med hjälp av smideshammare. Innan vi avrustar bazookan tittar vi inuti röret så den inte är laddad med granat. Ser du rakt genom röret är det tomt. Visserligen tillverkas det inte granater i Eskilstuna, dessa görs i Karlskoga. Så vi vet att det inte finns granater i vapnen i gevärsfaktoriet. Men av ickevåldsskäl — garantera trygghet för motparten – har vi beslutat att alltid kontrollera vapnen innan vi desarmerar dem. Att tro sig veta är inte tillräckligt. Med den vassa delen av hammaren räcker det med att vi slår ett par slag inne i röret så får styr-räfflorna rispor som gör granatgeväret obrukbart. Vi har också avrustat själva siktet på ovansidan som används för att sikta på människor. Dessutom har vi avrustat avtryckaren som ju används för att skjuta iväg granaten. Vi hamrar aldrig i blindo. Minsta detalj får en meningsfull innebörd som stärker eller försvagar ickevåldet. Vi har haft mycket bra relation med gevärsfaktoriet i Eskilstuna: Plogbillar har fått gå på studiebesök. Vid andra tillfällen har vi blivit inbjudna att tala med chefer och fackligt aktiva. När jag vid senaste plogbillsaktionen hamrade på två Carl Gustaf sa jag till arbetaren som upptäckte mig: - Du kan gå iväg och hämta vakten! Jag stannar kvar på plats och väntar! - Jag vet! Ni är ju plogbillar”, sa hon och lämnade mig ensam. Vi tar alltid med gåvor till de anställda för att visa att vi skiljer på sak och person. Vi använder inga negativa budskap mot de anställda. Vi tränar oss på att undvika alla signaler av trots, gnäll eller protest. Vi har ett konstruktivt arbeta att utföra och vi vill göra det så bra och inspirerande som möjligt. Ifall några bestämmer sig för att utföra ickevåldsaktioner vid Bofors Carl Gustaf AB så var snäll och respektera den goda relation vi lyckats bygga upp. Den är skör. Och den kan så lätt förstöras av självupptagna aktivister som blir ivriga och absolut måste få uttrycka vad de tycker och tänker. Ingen medborgare kan lämna över ansvaret för vapenexport på stater och företag. Ifall privata företag och regeringar bidrar till mord och förtryck i Burma, då är det vår uppgift att se till att folk där ska kunna leva det samhälle de vill ha. För detta krävs bra verktyg. En trähammare går av när man slår på metall. En god smideshammare behövs. Per Herngren Källor: Carl Gustaf i Burma: Petter Karlsson, Krönika, City Göteborg 2007-10-09, s 4. Bofors Carl Gustaf AB 691 80 KARLSKOGA
SWEDEN
Tel: 0586-810 00
Fax: 0586-858 41 av Per Herngren (c) måndag, oktober 22, 2007 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest onsdag, oktober 10, 2007 Lönearbetet är asketisk religion Det asketiska livet är en gestaltning av tillvaron efter Guds vilja. En rad puritanska metoder uppfinns och utvecklas inom kristendom. Detta öppnar upp nya möjligheter även utanför kristendomen. Asketismen förs via protestantismen över till kapitalismen. ”Puritanen ville ta sitt yrke som ett kall”, skriver den klassiske sociologen Weber i den Protestantiska etiken. Inom kapitalismen väljer lönearbetaren alltmer att uppfatta sitt yrke som ett kall och bröt därmed med den traditionella livshållningen. Vad som en gång var en fråga om dagliga val och beslut blir alltmer en fråga om anpassning till konsekventa asketiska metoder där lönearbetaren offrar sig själv för arbetet. Uppoffrande lojalitet och asketisk lydnad blir lönearbetets etik. Weber går så långt att han använder metaforen demon. Lönearbetaren måste lyssna på sin demon, hörsamma sin yrkesplikt med all den självbegränsning som detta innebär. Här skapas en sekulär asketisk religion där demoner och gudar finns inuti vår värld snarare än bortom den. Speciellt intressant är att uppoffringen för lönearbetet uppnås genom individualism. Genom disciplinerat självförverkligande underordnas individen lönearbetet. Att växa som människa individualiseras och blir en metod för att tukta lönearbetaren. De senaste åren får alltfler lönearbetare hjälp av en personlig coach eller rådgivare med att stiliseras och designas. Vi kan kalla det för ett stiliseringstvång när man blir tvungen att markera tillhörighet vilket skapar en form av kastsamhälle. Denna asketiska religion avlastar lönearbetaren från att dagligen behöva ta ansvar för hur hon ska leva sitt liv. Lönearbetet är alltså en religion som konstruerar en etisk och styrande moral. Man behöver inte längre fundera över det möjliga livet. Lönearbetet ger svar på frågan om vad som är det riktiga och rätta livet. Per Herngren 2007-10-10, version 0.1 Källor Carl-Göran Heidegren, ”Livsstil och livsföring i Simmels och Webers klassiska sociologi”, Sociologisk Forskning 2004, nr 4. Weber, The Protestant Ethic and the Spirit of Capitalism, London: Unwin University Books, 1968. Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Borgholm: Argos, 1978. av Per Herngren (c) onsdag, oktober 10, 2007 6 kommentarer Kategorier: makt, system lördag, september 29, 2007 Protester fastnar i metaforen transport Nedanstående text skrev jag för Resistance Studies.
The protest movement is trapped in the metaphor of transport. The protesters have special information, an insight or knowledge, which needs to get out and then transport itself through some kind of medium into the consciousness of those in power or the public. Speakers, leaflets, web pages or actions, are supposed to transmit the protest message to an audience. Something is then happening inside the recipient and the result will be change. Political work, actions, dialogues are understood as a transportation of information or insights to somewhere else - instead of ways to live the society one wants. I would propose more constructive metaphors like production, imprint and tools. And I still think the resistance metaphor from electricity and biology for disobedience and obstruction is useful. Displacement might be a metaphor to connect resistance and constructive work.
Per Herngren
September 10, 2007, version 0.11 av Per Herngren (c) lördag, september 29, 2007 kommentarer Kategorier: postprotest, system fredag, september 14, 2007 Antistrategi enligt Foucault I tradition från Aristoteles och Kant vänder sig Foucault mot det instrumentella, strategiska handlandet där människor, organisationer och aktioner reduceras till medel för ett framtida mål. För Foucault är inte meningen i det politiska handlandet något mystiskt annat, något icke närvarande, ett frånvarande mål: "If someone ask me what it is I think I am doing, I would answer: if the strategist is a man who says "what importance does a particular death, a particular cry, a particular uprising have in relation to the great necessity of the whole, and of what importance to me is such-and-such a general principle in the specific situation in which we find ourselves?" then it is indifferent to me whether the strategist is a politician, a historian, a revolutionary, someone who supports the Shah or the ayatollah. My theoretical morality is the opposite. It is "antistrategic": be respectful when singularity rises up, and intransigent when power infringes on the universal." Source: "Is it useless to revolt" (Inutile de se soulever?). Quoted here from Foucauldian Reflections. Who quoted from Eribon, Michel Foucault, (pp. 290-91). av Per Herngren (c) fredag, september 14, 2007 2 kommentarer Kategorier: makt, postprotest, system lördag, augusti 25, 2007 Yttrande om förundersökning Bland Vin & Fikonträdsplanterarna försöker vi använda postprotest – visa lösningar utan att betona det negativa. Det är svårt när man går in i rättsprocessen eftersom den bygger på negationer. Här har jag dock gjort ett försök i mitt yttrande till polisen. Är det någon som har idéer och förslag på hur man kan formulera sig proaktivt snarare än reaktivt i rättsprocessen? Yttrande Diarienr 1400-K133136-07 Tack för arbetet med förundersökningen! Utredningen tycks inte ha undersökt ifall jag och mina medåtalade faktiskt försökte förhindra brott, då främst deltagande i av riksdagen fastställt olagligt krig, samt mord. I förundersökningen ser det ut som det är fastställt att det är vi som begått brott. Jag antar att inte rättegången är uppgjord i förväg och begär därför att utredningen undersöker ifall brott begås av Saab Microwave, och ifall vår intention i Vin & Fikonträdsplanterarna var att skapa en trädgård med vinstockar och fikonträd inne på vapenfabriken vilken verkar rehabiliterande för att företaget istället för mord och brott ska kunna gå över till samhällsviktig verksamhet. Vänliga hälsningar
Per Herngren,
Angered 2007-08-24 av Per Herngren (c) lördag, augusti 25, 2007 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest torsdag, augusti 16, 2007 Beslagtagna foton inifrån vapenfabrik nu publicerade Les Gibbons hade med sig kameran när Vin & Fikonplanterarna grävde och vattnade inne på Saab Microwave. Därinne är det fotoförbud. Och kameran beslagtogs när Les anhölls. Men nu är bilderna tillbaks och vi har äran att publicera dem på Internet (vilket också är civil olydnad). Delta i olydnaden och njut av bilderna! (Plantorna med stora blad är fikonträd och de med smalare blad är vinrankor.) av Per Herngren (c) torsdag, augusti 16, 2007 7 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest fredag, augusti 10, 2007 Tre trädplanterare gripna för civil olydnad på vapenfabrik Från pressmeddelande 9 augusti 2007 "Vin & fikon Saab Microwave 2007" började bygga om vapenfabrik i Mölndal Åklagare begär Les Gibbons häktad fram till rättegång På Hiroshimadagen den 6 augusti, gick gruppen Vin- och fikon Saab Microwave 2007 in på Saab Microwave i Mölndal och planterade ett vinträd och ett fikonträd. Sedan greps de klockan 18:00. Se bilder på planteringen inifrån vapenfabriken. Per och Jonas släpptes efter förhör. Les Gibbons är begärd häktad fram till rättegång av åklagare Jonas Almström. Häktningsförhandlling sker på Nagasakidagen 9 augusti kl 11:30 i Mölndals tingsrätt, Södravägen 25 i Göteborg. De tre från Vin- & fikonplanterarna som greps är Jonas Johnsson 22 år, socionomstudent, Göteborg. Per Herngren 46 år, författare, Hammarkullen. Les Gibbons 49 år, mentalvårdare, Southhampton, England. De anlade en trädgård inne på vapenfabrikens område. De har vid tre tillfällen under tre dagar planterat 3 vinträd och 2 fikonträd på området på ca 15 meters avstånd från fabriksbyggnaden. "Planteringen av vin och fikonträd är vårt sätt att gestalta liv och ickevåld, och med det faktiskt börja ombyggnaden av fabriken" berättar Jonas Johnsson 22 år, Göteborg. Vi försöker skapa en värld där 'Var och en skall sitta under sin vinstock och under sitt fikonträd, och ingen skall hota honom' eller henne - Mika 4:4 Planteringen gjordes som skapande civil olydnad istället för protest. "Istället för att protestera vill vi initiera en förändring. Protesten är negativ och överlåter beslutsfattande. Vi behöver sätta igång att förändra och inbjuda andra att fortsätta omvandlingen av vapenfabriken. Detta kallar vi postprotest. Vi föreslår att protestens epok är förbi", säger Per Herngren.
"Vår civila olydnad var öppen och ickevåldslig och en nödvändig del av demokratin." förklarar Les Gibbons från Southhampton. Vidare hävdar han att "Lydnad skulle vara ett större brott än att plantera vin & fikon inne på SAAB Microwave."
"Som socionomstudent vill jag göra göra mitt framtida yrke onödigt. Det är viktigt att förhindra att människor nödställs genom krig och fattigdom likaväl som att ge de redan nödställda en hand" motiverar Jonas sin medverkan i planteringen. "Jag åkte till Irak för att utmana saktionerna, nu planterar jag vin- och fikon för att göra en proaktiv förändring" säger Les Gibbons 49 år, Southhampton, England. Bortanför protesten Vin-och fikonplanterarna har lämnat protesten, inga negativa slagord förekommer, istället föröker de betona det positiva skapandet. "Vi använder inga protestord: vi säger inte 'Nej!'. Inte heller ber vi ledare utföra jobbet åt oss. Henry David Thoreau menade att problemet inte är regeringen utan de som protesterar men ändå lyder. Här sådde han fröet till ett ickevåldsmotstånd som bygger på en helt annan logik än protester: att vara emot, uttrycka missnöje, att vara reaktiv. Vi kallar den skapande olydnaden för proaktivt motstånd" berättar Per Herngren, 46 år, Hammarkullen. "Vi undviker protestbudskap utan försöker istället visa på positiv förändring. Inget utpekande eller personangrepp förekommer" tillägger Jonas Johnsson, 22 år, Göteborg. Pressmeddelande. av Per Herngren (c) fredag, augusti 10, 2007 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest torsdag, augusti 02, 2007 Antistrategiska vändningen I soldiset från en sommar som enligt SMHIs hemsida möjligtvis kommer på måndag läser jag manuset till en ny intressant bok om civil olydnad av Annika Spalde, Pelle Strindlund och Klaus Engell. För dem gjorde jag en uppställning om den anti-strategiska vändningen inom motstånd och ickevåld. Det vore intressant att få andras synpunkter. Den antistrategiska vändningen finns redan hos Gandhi men är nog mest radikal hos amerikanska plogbillar som Liz McAllister, Anne Montgomery, Phil och Dan Berrigan. Motsättningen mellan instrumentellt och antistrategiskt tänkande inom motståndsgrupper motsvaras delvis av motsättningen mellan naturvetenskapligt inspirerade orsak-(på)verkan teorier kring makt och politik gentemot mer konstruktionistiska tankar från Foucault, poststrukuralistisk feminism, hermeneutik, fenomenologi och system teori. Det antistrategiska tänkesättet vänder sig mot att man använder naturvetenskapens orsakskedjor på samhället, alltså tron att samtal och social gemenskap egentligen är orsak-verkan snarare än förståelse och dialog. Orsak-verkan är traditionellt kopplade till borgerliga tankar om strategiska maktspel mellan maktgrupper. Men de återfinns också inom proteströrelsens tro på påverkan genom informationsöverföring eller kraftfulla massaktioner. Här har jag gjort en idéhistorisk översikt om övergången från instrumentellt tänkande till antistrategiskt och konstruktionistiskt tänkande. Tillägg, synpunkter och nyanseringar vore tacksamt! Per Herngren onsdag, juli 18, 2007 Civil olydnad plikt enligt Martin Luther King I sitt brev från fängelsecellen i Birmingham i Alabama skrev Martin Luther King: ”Man har inte bara juridisk utan också en moralisk förpliktelse att lyda rättfärdiga lagar. På motsvarande sätt är det en moralisk plikt att bryta mot orättfärdiga lagar. Jag är enig med Augustinus som säger att en orättfärdig lag är ingen lag.” För dig som är redo att göra sin plikt! av Per Herngren (c) onsdag, juli 18, 2007 kommentarer Kategorier: civil olydnad tisdag, juli 10, 2007 Sverige är inget samhälle Professorn i sociologi, Göran Ahrne, avlivar flera av de myter som ickevålds- och motståndsgrupper fortfarande ofta lever kvar i. Här är ett referat av hans spännande analys:
Nationer är inte samhällen
”Den globala revolutionen ”innebär att staten inte längre kan ses som mittpunkten i samhället.” Samhället kretsar inte kring staten. ”En stat är inget eget universum med en egen himmel”. Den viktigaste insikten med upptäckten av det globala, är för Göran Ahrne, professor i sociologi, ”kritiken av det traditionella samhällsbegreppet och axiomet att en stat skulle utgöra ett avgränsat samhällssystem. Den ”samhällssystemcentrerade världsbilden” har spelat ut sin roll. Det är inte bara så att globala processer korsar nations- och samhällsgränser, de upphäver dem. Det finns inget särskilt svenskt eller norskt eller Nya Zeeländskt samhälle. Lika lite som det finns en svensk natur finns det ett svenskt samhälle.” ”Stater är en typ av organisationer”. Det är inte så att svenskarna är lika varandra, och att guatemaltekerna är lika varandra och att de därför är olika varandra. Kanske ”är storstäder i många länder mer lika varandra än de är lika sina små grannstäder i samma land. Varför skulle vi tro att den geografiska yta som begränsas av en stat skulle vara en samhällelig enhet?” Folkrörelser och organisationer är samhällen Ahrne föreslår teorier och forskning som visar hur ”människors handlingar kanaliseras och filtreras i olika former av kollektiv handling: i organisationer, i rörelser eller i nätverk.” Våra ”värderingar och sätt att se på varandra formas av kulturer, institutioner eller diskurser”. ”Detta kan vi kalla samhälle.” För flertalet motstånds- och folkrörelseorganisationer innebär Göran Ahrnes analys att de måste definiera om sin svenskhet. ”De svenska folkrörelserna kan inte ha en svensk förklaring.” De behöver, överge tanken att man lever inuti Samhället. Föreningar och organisationer snarare än nationalstaten är samhällen. Eftersom det, enligt Ahrne, inte finns något svenskt samhälle måste man överge tron att Samhället är lika med nationalstaten. Det innebär också att folkrörelserna behöver lämna metaforen att de påverkar Samhället. Istället för att se relationen vertikalt, som de svenska folkrörelserna eller att sociala rörelser skulle förändra nationalpolitiken, upptäcker vi ”en mängd horisontella relationer mellan organisationer och rörelser av olika slag.” Dessa relationer är inte symetriska eller platta utan innehåller makt och hierarki. När vi lämnar nations-samhälls-begreppet blir det lättare att upptäcka denna makt. Jag tolkar det som att en folkrörelseorganisation istället för påverkan metaforen tänker sig att den lever det samhälle den vill ha. Men alla dessa samhällen är inte isolerade öar. Det finns konflikter mellan alla dessa samhällen (organisationer). Ett samhälle kan då intervenera i ett annat samhälle. Det som då sker blir ersättning, bortträngning (displacement) snarare än påverkan. Dessutom väljer samhällen att samarbeta med varandra och även att underordna sig varandra. När organisationer organiserar sig i organisationer får vi metaorganisationer. Dessa kan vara War Resisters International, Universal postal Union, European Parking Association. De kan verka över stora delar av världen. De kan även specialisera sig och dominera inom sitt område. Om den tidigare nationella världsbilden gjorde klotet rutigt så gör metaorganisationerna jorden smalrandig. Nationer är globala Det är inte bara så att nationalstaten inte längre ses som ett samhälle. Staten och nationen är inte heller synonymt med ett landområde. Varje nation är internationell och global. ”En stat är inte ensam. Allt det som definieras som en stat skulle vara omöjligt att upprätta om det bara fanns en stat. Då skulle det inte behövas några gränser.” ”Stater hjälper varandra att kontrollera medborgarna och hindra dem från att flytta.” Och istället för att reducera gränser till nationsgränser passerar vi dagligen en massa gränser: bostadsområden, arbetsplatser, daghem, turistanläggningar, krogar. Alla dessa har gränser. ”Nu har vi äntligen insett att världen hänger samman och att samhällsprocesser över hela jorden är sammankopplade med varandra. Och det har de alltid varit.” Vi tvingas äntligen ”inse att det inte finns några isolerade samhällen och att den mänskliga världen alltid hängt samman och att inga samhällen har börjat från början.” Vetenskap utan nations-samhället Upptäckten av det globala framstår ”som en kopernikansk revolution inom samhällsvetenskapen”. Insikten om det globala har ”förändrat villkoren för sociologiska förklaringar och förståelsen av samhälleliga processer.” Den leder till ”en kritik av en hel del traditionell sociologisk och samhällsvetenskaplig teori.” Det globala är inte något som skulle ha inträffat under de senaste tjugofem åren. Det är ingen ”ny era eller tidsålder”. Globaliseringen är lika gammal som ”the rise of the so-called world religions two thousand and more years ago”, enligt religionssociologen Robertsson. Frågan är om man inte också bör nämna en rad för oss självklara innovationer: tal- och skriftspråk, familj, hushåll, släkt och giftermål, samt lag och rätt. Peter Wagner visar hur sociologins historiska utveckling som vetenskaplig disciplin kom att sammanfalla med ”en period av medvetna försök att nationalisera social praktik” (egen översättning, Wagner 2001:144). Samhällsvetenskap, både empirisk och teoretisk, ”kom på ett olyckligt sätt att inriktas på studiet av enskilda ’samhällen’”. Göran Ahrne menar att även vår bild av historien måste omtolkas. Tanken ”om globalisering är ett upphävande av övningen att kategorisera olika samhällen” som moderna eller senmoderna, eller som jordbrukssamhälle eller industrisamhälle. ”Upptäckten av det globala kan förhoppningsvis få oss att förstå att det alltid varit fel att tänka sig världen som ett antal avgränsade stadier som befann sig i olika faser.” Göran Ahrne avlivar inte bara myterna om nations-samhällen och historiska faser, han avlivar även flera av myterna om det globala: · Det ökande resandet och Internet gör inte att världen krymper utan att den ”utvidgas och fragmenteras”. · ”I den globala världen finns inte heller några majoritetsbefolkningar utan här tillhör alla en etnisk minoritet.” · Det är inte så att företag sprids ut och globaliseras. De har ”en tendens att samlas i täta konstellationer”. Per Herngren 2007-07-10, version 0.1, Blogg, hemsida Källor Göran Ahrne, ”Upptäckten av det globala”, Sociologisk Forskning, nr 1, 2007. R. Robertson, Globalization and sociological theory, London: Sage, 1992. R. Robertson, “Globalization and sociological theory”, i Robertson, White (red) Globalization, Critical Concepts in Sociology, London: Routledge, 2003, s 291-308. Peter Wagner, A History and Theory of the Social Sciences, London: Sage, 2001. av Per Herngren (c) tisdag, juli 10, 2007 1 kommentarer Kategorier: container-världsbild, makt, postkolonial, system lördag, juni 30, 2007 Välkommen på civil olydnad i augusti! Anmäl dig för att göra civil olydnad eller bli stödperson till Jonas Johnsson - 0735-97 09 58 Pressmeddelande 12 Juni 2007 Planterar vin & fikonträd inne på Microwave i Mölndal Vin- & fikonträdsplanterarna anlägger en vin- och fikonträdgård inne på Saab Microwave i Mölndal den 4-9 augusti 2007. Saab Microwave tillverkar idag radarsystem och elektronik till vapen. Därför kommer vin- & fikonträdsplanterarna med civil olydnad börja bygga om del av fabriken till en fruktträdgård, som ger liv istället. Planteringen görs som en proaktiv aktion, där man initierar konstruktiv förändring utan att använda negativ protest. Bortanför protesten Vin-och fikonplanterarna har lämnat protesten, inga negativa slagord förekommer, istället föröker de betona det possitiva. "Vi använder inga protestord: vi säger inte 'Nej!'. Inte heller ber vi ledare utföra jobbet åt oss. Henry David Thoreau menade att problemet inte är regeringen utan de som protesterar men ändå lyder. Här sådde han fröet till ett ickevåldsmotstånd som bygger på en helt annan logik än protester: att vara emot, uttrycka missnöje, att vara reaktiv. Vi kallar det för proaktivt motstånd" berättar Per Herngren, 46 år, Hammarkullen. "Vi undviker protestbudskap utan försöker istället visa på positiv förändring. Inget utpekande eller personangrepp förekommer" tillägger Jonas Johnsson, 22 år, Göteborg. "Planteringen görs som en civil olydnadsaktion. Det innebär ett lagbrott som bygger på öppenhet och ickevåld, där man inte smiter undan från konsekvenserna. Att vi tar ansvar för det vi gör, tar straffet." säger Jonas Johnsson. "Att det sker i ickevåldets anda innebär att vi bemöter alla med respekt och gör vårt yttersta för att undvika att våldsamma situationer uppkommer. Ickevåld innebär inte bara att avstå från våld, utan även att uppsöka det och bemöta det" förklarar Frida Jönsson, 23 år, Tommelila. Civil olydnad och ickevåld är på så sätt invävt i varandra. Förberedelserna innan är viktiga, så att vin-och fikonplanterarna är beredda på vad som kan hända när de börjar bygga om del av fabriken. "För att garantera att planteringen sker ickevåldsligt, tränar vi i förväg olika situationer som kan uppkomma, så att vi är förberedda och kan undvika våld eller respektlöst beteende" förklarar Per Herngren. Det sker främst genom rollspel, så att deltagarna kan prova situationer som kan uppkomma under planteringen. Då vet man lite mer hur man reagerar och inga farliga eller respektlösa situationer behöver uppkomma. Att det är just vin- och fikonträd som planteras kommer sig av deras inspirationskälla. "Inspirationen har vi fått från den bibliska profeten Mika. Vi vill börja bygga och leva den värld Mika profeterar om ('Var och en skall sitta under sin vinstock och under sitt fikonträd, och ingen skall hota honom' eller henne - Mika 4:4 ), där vin- och fikonträd ger människor skydd, mat och dryck. Där kan var och en sitta trygg under sin vinstock och allt förtryck är borta." berättar Frida Jönsson. "Vi är del av vin & fikonträdsplanterarna som började använda proaktiv civil olydnad utan protest i England där två svenskar dömdes till en månads fängelse" säger Thomas Helgesson, 37 år, Göteborg, som var med och planterade på Aldermaston i England 2005. Vin- & fikonträdsplanterarna, startades av plogbillar och andra inom ickevåldsrörelsen och har verkat i England (Aldermaston 2005), Holland (2005) och Sverige (Bofors 2006, Microwave 2006). Arrangörer av planteringen är Kristna Freds Göteborg, Kristna Freds Smeder, motståndskommuniteten Fikonträdet - Svenska Freds Göteborg, Speak Civil olydnad & Ickevåld. Bilder från förra årets plantering på Microwave. Dessa bilder står 2006 års Vin & Fikonträdsplanteringsgrupp åtalad för i Mölndals Tingsrätt.
För att läsa om tidigare planteringar och tankar kring det hela. Presskontakt Jonas Johnsson - 0735-97 09 58 Bilaga om förberedelserna Ickevåldsträning och plantering Innan aktionen kommer de att träna ickevåld, så inga våldsamma situtationer riskerar uppkomma vid planteringen. Träning och planering kommer att ske i vängrupper. En vängrupp består av både stödpersoner och de som gör civil olydnad. Den finns som stöd under aktion, rättegång och straff. av Per Herngren (c) lördag, juni 30, 2007 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest onsdag, juni 27, 2007 Kamp mot publik Inom delar av vänster och proteströrelse lever tron att världen förändras när folk blir medvetna, får information eller insikt. Detta ifrågasätts skarpt av maktkritiker som Foucault, sociologer som Bourdieu, feminister som Butler, postkoloniala kritiker som Spivak och Bhabha, och motståndsaktivister som Montgomery och Berrigans. Gemenskap, färdigheter, dis/positioner, strukturer, system, samtal, berättande, textualitet, kroppslighet och materialisering lyfts fram som rimligare förklaringar till förändring än medvetandet. Övertron på insikt och information har gjort föredraget till en huvudform för politiskt arbete. Det föredraget främst konstruerar är åskådare och tyst publik. Föredraget blir ett effektivt medel för att skapa politisk passivitet. Tron på insikt både förandligar och individualiserar politisk kamp. Vi kan kalla detta för politisk andlighet respektive politisk individualism. Förslag för att motverka publik 1. Ersätt föredrag med inledningar. Som grundprincip kunde man tänka sig att inledningar aldrig är längre än halva tiden. Deltagarna får i smågrupper rätt till halva den tillgängliga tiden för att samtala om ämnet eller inledarens reflektion. Möjligheten för deltagare att ta sig ordentlig tid till att samtala och undra gör dessutom att svårighetsnivån på inledningen kan höjas avsevärt jämfört med traditionella föredrag. 2. Ersätt transportmetaforen med produktion och skapande. Istället för transport av tankar från någon insiktsfull föredragshållaren in i något mystiskt inre hos publiken, producerar deltagarna i smågrupperna aktivitet, kunskap och beslut. 3. Ersätt frågestunden med smågruppsdiskussioner och så kallade bikupor direkt på plats. Arrangörer och föredragshållare uppfattar att de är demokratiska ifall de ger utrymme efter föredraget för frågor och diskussion bland publiken. Men i storgruppsdiskussionen tar några få över och skapar en självvald panel. Storgruppsdiskussionen är en effektiv maktteknik för att producera tysta åskådare som är svårare att genomskåda än föredraget. "Vi ger ju alla möjlighet att yttra sig." Genom att istället gå direkt till smågrupper, med max sju personer, har i princip alla en praktisk möjlighet att ta till orda: att högt tycka och tänka och undra. Med bikupor, tre till fem som flyttar ihop stolarna, går det dessutom snabbt att växla fram och tillbaka mellan samtal och anförande i storgrupp. 4. Avskaffa redovisningar. Något märkligt behov; att man måste få veta; gör att många arrangörer slösar samtalstid med gruppredovisningar. Redovisningarna av smågruppsdiskussioner är sällan lika intressanta som gruppsamtalet. Redovisningarna får snarare funktionen av kontroll och konklusion. Låt istället smågrupperna fortsätta samtalet. Finns det möjlighet kan inledaren gå runt till de grupper som vill konfrontera eller undra över något. Eller så kan grupperna skicka reflektioner och frågor till inledaren för ytterligare tid i helgrupp. 5. Även smågrupper kan domineras av några få. Använd därför samtalstekniker från feminism och ickevåldsrörelse för att bryta dominans. Om varje grupp får tilldelat sig, eller väljer: samtalsunderlättare, tidsunderlättare och maktingripare kan makt fördelas och undergrävas. Genom att dessutom inleda smågruppsdiskussionen med runda får alla tid att yttra sig innan den lilla gruppen går över till fri reflektion. Per Herngren 2007-06-26, version 0.1 av Per Herngren (c) onsdag, juni 27, 2007 12 kommentarer Kategorier: feminism, makt, postprotest tisdag, juni 12, 2007 Yta utan djup Vi måste bli misstänksamma mot de vardagsmetaforer som formar vårt tänkande, menar Kathy Ferguson. Alltför ofta stärker de makt. Hon bor på Hawaii och tituleras professor, feminist och postanarkist. Nyligen blev hon inbjuden som inledningstalare då forskarnätverket Resistance Studies startade i Göteborg 6 juni 2007. Tolv timmars tidsskillnad, och värk i benen skyllde hon på då jag under kvällens fest frågade om jag fick lov att dansa med henne. Då jag satte mig med henne i ett hörn bredvid dansgolvet, lyfte hon fram metaforen yta och djup: Tron att det skulle finnas ett djup eller något nedanför ytan. Istället för att försöka hitta ett mer äkta djup nedanför eller innanför ytan av en person eller text bör vi leta efter relationer mellan ytor. Här ligger hon nära den franske filosofen Jacques Ranciére som också fokuserar på ytan. Ytan döljer inte, den är en scen där kreativa språkspel spelas upp. Talet blir därmed inte effekter av något inre eller det omedvetna. Talhandlingar är inte heller orsakat av något yttre, något annat, något som kan förklara dem. De är snarare handlingar och politiska yttranden i sin egen rätt; och de kan förändra förutsättningarna för situationen där de uttalas. Båda lyfter fram en mer direkt världsbild än proteströrelsen. Där ligger fokus istället på påverkan som är en metafor från naturvetenskapens orsak-verkan. Politiska handlingar anses inte direkta, skapande utan påverkar något annat. Genom påverkan är det tänkt att någon annan ska bli skapande. Protesten fastnar då även i metaforen transport: att kommunikation skulle vara en överförelse av budskap och information. Man tänker sig en inre politisk insikt eller kunskap hos en sändare som transporteras via media in i en mottagare. Och vips händer det något "inne" i mottagaren. Aktioner, samtal och text ses som transportmedel på väg till något annat. Protestgruppen kämpar för att få "ut" sitt budskap, få ut informationen - istället för att leva och skapa det samhälle den vill ha. Per Herngren
12 juni 2007, version 0.1 av Per Herngren (c) tisdag, juni 12, 2007 2 kommentarer Kategorier: feminism, makt, postprotest fredag, maj 11, 2007 Deckare lär ut sociala systemteorin Tv-deckaren Day Break lär oss grunden för teorin om sociala system. Tv-serien handlar om en deckare som återupplever samma dag igen och igen. Han kommer ihåg vad som hände när han agerat på olika sätt de tidigare samma dag; och han försöker nästa samma dag få kontroll över dagen för att rädda olika personers liv. Men även små ändringar i hans handlande skapar helt nya eventualiteter och helt andra händelseförlopp spelas upp och det blir aldrig samma dag. Små ändringar gör alltså att dagen kan se helt annorlunda ut.
Sociala systemteorin bygger, enligt Luhmann, på att varje handling skapar en oöverskådlig mängd eventualiteter. Det går alltså inte att förutsäga konsekvenserna av ens handlande. För att ändå göra världen överblickbar kommunicerar folk med varandra. När kommunikationen börjar hänvisa fram och tillbaka skapas system som skyddar sig själv mot påverkan från handlingar och händelser utanför systemet. Den ändlösa raddan av möjliga eventualiteter reduceras därmed och det blir någorlunda greppbart. Dessa system kan vi kalla samhällen eller organisationer. av Per Herngren (c) fredag, maj 11, 2007 1 kommentarer Kategorier: system söndag, maj 06, 2007 Teaterpjäs om plogbillen Carl Kabat Det har gjorts en teaterpjäs om plogbillen Carl Kabat som suttit femton år i fängelse för olika plogbillsaktioner. Här kan man titta på en video om pjäsen och läsa om Carl Kabat. Han är en katolsk präst som klär ut sig till clown när han med hammare eller slägga avrustar vapen. De flesta har han utfört i USA men han deltog i den första europeiska plogbillsaktionen 1983 i Tyskland. av Per Herngren (c) söndag, maj 06, 2007 kommentarer Kategorier: civil olydnad fredag, maj 04, 2007 Välkommen plantera vin & fikon i vapenfabrik Civil olydnad, ickevåldsträning, bad & vandring i skön natur Göteborg 4-9 augusti 2007 "Var och en skall sitta trygg under sin vinstock och under sitt fikonträd, och ingen skall hota honom" eller henne. - Mika 4:4 Välkommen plantera vinstockar & fikonträd inne på vapenfabriken Microwave Ickevåld för en värld där människor kan leva i trygghet Vi vill tillsammans med dig börja anlägga en trädgård där människor kan leva i trygghet. Vi vill börja bygga och leva den värld Mika profeterar om (Mika 4:4), där vin– och fikonträd ger människor skydd, mat och dryck. Där kan var och en sitta trygg under sin vinstock och allt förtryck är borta. Detta är en del av "vin- & fikonträdsplanterarna", som startade 2005 och har verkat i Holland, England och Sverige. Ickevåldsträning och plantering Vi kommer att börja den 4 augusti med två dagars ickevåldsträning. Vi kommer att träna och planera i vängrupper. En vängrupp består av både stödpersoner och de som gör civil olydnad. Den finns som stöd under aktion, rättegång och straff. Vi kommer sedan att börja anlägga en vin- och fikonträdgård inne på Saab Microwave i Mölndal, som gör radarsystem till vapen. Detta görs som en proaktiv aktion, där vi initierar konstruktiv förändring utan att använda negativa protestbudskap. Allt vårt handlande sker i ickevåldets anda: vi tar ansvar för våra handlingar och vi bemöter alla med respekt. Civil olydnad innebär här ett lagbrott, som bygger på öppenhet och ickevåld, där man inte smiter undan från konsekvenserna. Vi kommer också att ha tid till reflektion och samtal. Efter aktionen kommer vi att ha tid för stillhet samt att prata om det vi gjort och hur vi kan stötta varandra under rättegång och straff. Välkommen! Logi ordnas i Rosa Huset, som är tillgängligt för rullstol. Det är beläget nära naturskönt område och badplats. Maten är vegetarisk/vegansk. Förväntade personliga konsekvenser av planteringen kan vara böter eller kort fängelsestraff samt eventuellt skadestånd. Vid fängelsestraff får du enligt svensk lag automatiskt ledigt från ditt jobb utan att semesterdagar dras. Arbetsgivaren får inte heller avskeda dig pga detta. Arrangörer Motståndskommuniteten Fikonträdet – Svenska Freds Göteborg, Speak Civil olydnad & Ickevåld , Kristna Freds Göteborg, Kristna Freds Smeder.
För anmälan eller frågor
Epost (ta bort mellanslag runt @): vinfikonplantering2007 @ gmail.com
Eller ring Jonas på 0735-97 09 58. Anmälan senast 1 juli.
Ange adress, telefon, email, och ev mat och boendeönskemål.
Överför samtidigt anmälningsavgiften till bankkonto: 9020 41 413 99 (9020 är clearingnummret), bank: Länsförsäkringar. Märk med ditt namn.
Anmälningsavgiften är till självkostnadspris och är 1200:- för arbetande, och 900:- för studenter, arbetslösa och pensionärer. Det inkluderar boende och mat för sex dagar, samt aktionskostnader. Du får dessutom rabatt om du är med i förarbetet. Hör av dig! Schema Samling och frukost i Rosa Huset: Kl. 9:00, lördag 4 augusti 2007
Ickevåldsträning & formande av vängrupper: Lördag 4 augusti & söndag 5 augusti.
Under dagarna kommer vi också att ha tid till reflektion, bad, naturskön vandring.
Stöd och rättegångsplanering: Torsdag 9 augusti.
Avslutning: Kl. 16:00, Torsdag 9/8 5 augusti. av Per Herngren (c) fredag, maj 04, 2007 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest onsdag, april 25, 2007 Civil olydnads största misstag (Jag behöver hjälp av era erfarenheter: Stärker eller försvagar era erfarenheter av blockader min analys?) Det största misstaget i den civila olydnadens historia är blockader. Att blockader har gjorts till den främsta metoden för civil olydnad leder till att den reproducerar det hegemoniska maktspelet istället för att innovativt lösa problem och bygga nya självständiga samhällen med nya möjligheter. När Gandhi var som mest kreativ använde han proaktivt motstånd. Lösningen av ett problem blev också hans metod för den civila olydnaden. När lokal saltutvinning och bommullsproduktion förbjöds av kolonialmakten bröt han salt och spann bomull. Målet blev medlet. Det geniala hos Gandhi filtrerades dock till stor del bort när hans ickevåld exporterades till kolonialmakten och den övriga västvärlden. I väst hade delar av vänstern redan under Gandhis tid fastnat i krigiska metaforer kring styrka och kraftmätning. Detta tog sig uttryck i en övertro på det som uppfattades som kraft: massrörelse, opinion, mediatäckning samt strejk. Det västerländska ickevåldet gjorde samma misstag som vänstern och sökte metoder för att göra olydnaden stark i en kraftmätning. Blockaden blev därför den logiska analogin till både strejken och massdemonstrationen. Blockaden skulle som strejken faktiskt hindra motpartens verksamhet. Och precis som i massdemonstrationen blev antalet deltagare metafor för opinion och politisk styrka. Den våta fantasin blev att få med så många att man faktiskt stoppade en verksamhet. Jag föreslår att det här tänkandet kommer från en metaforisk koppling mellan politik och manlighet, mellan makt och kroppsstyrka. Det leder till att kampen med hjälp av vakter och poliser reproducerar kroppsliga upplevelser där makt tycks bygga på närmast fysisk styrka. Blockader stärker makt Här är min analys över hur blockad bekräftar och stärker den rådande makten snarare än undergräver den: Blockader pekar ut motparten som huvudperson i dramat. Blockaden ska hindra motpartens verksamhet. Deras verksamhet blir den produktiva skapande verksamhet som ska hindras. Motparten placeras därmed i centrum. Blockader är reaktiva snarare än proaktiva. Blockader bekräftar det den reagerar emot. I Gandhis mer kända aktioner var det istället polisen som blev reaktiva och hindrade självständighetsrörelsen i deras verksamhet. Eller också blev polisen passiv som under saltmarschen och tillät saltutvinningen. På ett genialiskt sätt vände Gandhi elegant på de förväntade rollerna. Vem är det som regerar? Vem är aktör? Vem är samhällets subjekt? Blockader blir en fysisk kraftmätning som främst reproducerar själva kraftmätningen. Därmed stärker blocken den redan starke. Precis som i brottning eller dragkamp skapas ett spel där teknik och styrka blir det logiska idealet. Kraftmätningen blir mål i sig själv. I förlängningen av den fysiska kraftmätningen lockar våldet. I boxning och brottning finns domare som stoppar spelet så fort spelet bryter mot reglerna och övergår till våld. Detta behövs eftersom våldet finns inbyggt som förväntad överträdelse, som nästa steg, som frestelse när man är på väg att förlora. Under blockader byggs förlusten in i kampen. Blockaden skapar med nödvändighet ett maktspel där ena parten ska segra och den andra förlora. För att motverka den inbyggda frustrationen har blockerare skapat provisoriska delsegrar. Delsegern mäts i hur länge förlusten kan uppskjutas. ”Åh fantastiskt, vi blockerade i tre dagar!”
Blockadspelet har inbyggda mål som aktivisterna inte kan värja sig emot. Blockad producerar därmed sin egen förlust. Följden av dessa inbyggda mekanismer blir att blockaden motverkar verklig förändring och den motverkar dessutom själva syftet med ickevåld: direkt skapande av samhällen med andra regerande logiker än lydnad, styrka och våld. Per Herngren 2007-04-23, version 0.1 av Per Herngren (c) onsdag, april 25, 2007 kommentarer Kategorier: civil olydnad, makt, postprotest tisdag, april 17, 2007 Folkrörelser blir oligarki Oligarki kommer från grekiskans oligos som betyder få och archo som är härska. Oligarki är ett fåmannavälde. Inom sociala system teorin förstås varje ideell organisation som samhälle. En organisation är lika mycket samhälle som en stad och kanske till och med mer samhälle än en nationalstat. Precis som för andra samhällen bör vi maktkritiskt analysera regerandet i organisationen. I sin avhandling Tanter och representanter lyfter Gun Jonsson fram två idealtyper av ideella organisationer – oligarki och direktdemokrati. Oligarkin inom organisationen växer fram i sju steg. En uppdelning görs mellan aktiva och betalande medlemmar. Istället för rotation av arbetsuppgifter driver några få spindlar i nätet organisationen. Och istället för att styrelsen koordinerar olika lokal- eller arbetsgruppers verksamheter tar styrelsen över och driver en egen verksamhet. Styrelsen börjar leva sitt eget liv och skyddar sig mot lokala grupper vars verksamhet ibland uppfattas som ett hot mot organisationen. Organisationen ses inte längre som arbets- och lokalgruppernas verksamheter utan som styrelsens och personalens verksamhet. Gun Jonsson visar att en organisation lika gärna kan organiseras mer delaktigt och demokratiskt. Hon nämner några tekniker för detta. Inom feminismen finns nu en avancerad uppsättning verktyg för effektivare och mer demokratiska organisationer. Det är dags för innovationer, träning och finslipning! Det Gun Jonsson föreslår blir en revolution för många ideella föreningar. Per Herngren 2007-04-17, version 0.1 Källor Gun Jonsson, Tanter och representanter, Dilemman i frivilliga organisationer – en fråga om oligarki eller demokrati, Akademisk avhandling vid Sociologiska institutionen, Umeå universitet, No 44, 2006. Göran Ahrne, Recension av avhandlingen i Sociologisk forskning nr 4, 2006. av Per Herngren (c) tisdag, april 17, 2007 kommentarer Kategorier: feminism, makt tisdag, april 03, 2007 Avancerad 2+4 dagars kurs i ickevåld och proaktivt konfliktingripande Inbjudan till avancerad trestegsutbildning (2 +4 dagar) i ickevåld och konfliktingripande, med nya mötestekniker.
De senaste tre åren har utvecklingen av tekniker för konfliktingripande och ickevåld accelererat. Det är en spännande utveckling. Tack vare generöst bidrag från Ickevåldskommuniteten Fikonträdet, Fred i Våra Händer och Kristna Freds på tillsammans ca 20 000 kr kan vi subventionera en tvådagars grundkurs och en avancerad fyradagarskurs till ungefär halva priset mot normalt. Om att leva det samhälle man vill ha Kurser om hur ickevåld kan användas i vår vardag, men även i solidaritet med medmänniskor nära och fjärran. För att deltagarna ska få tillräcklig övning samt hög nivå på teoretiska och praktiska kunskaper är det max åtta deltagare per kurs. Praktiska trestegs kurser i Proaktivt konfliktingripande och ickevåld
med nya mötestekniker och organisationsutveckling Grundkurs steg 1 Fredag-lördag 4-5 maj 2007 Man ska alltså ha gått grundkurs eller motsvarande för att kunna gå den avancerade. Du kan också gå bara grundkurs utan att gå avancerad. Fortsättning & Träning för tränare Steg 2-3 Fyra dagar på Solvikens kursgård med badsjö inom 100 m!
Torsdag-söndag 14-17 juni, 2007. Du ska ha gått grundkurs först. För mer info se nedan. För praktisk info klicka här av Per Herngren (c) tisdag, april 03, 2007 kommentarer Kategorier: civil olydnad, feminism, makt, postkolonial, postprotest fredag, mars 30, 2007 Akademin tar makt över rörelser Genom att undergräva organisation och institution, gemensamma beslut och samarbete, stöd och gemenskap kan akademiker kolonisera rörelser och överta narrativt utrymme. Jag använder kritik mot massa som organisationsform från Emma Goldman och Anti-Mass, samt den feministiska kritiken mot nätverk och informella möten från Jo Freeman. Massa som maktteknik En inventering över makttekniker för att undergräva folkrörelser: Massa och mängd: Genom att förstå, och organisera, engagemang och kamp som massa, multitude, skapas myten om aggregerad mängd eller oöverskådligt myller. Mängden mystifieras som antingen aggregerat resultat av individers och gruppers engagemang eller som oöverskådlighet. Massan och mängden görs till fetisch som ska ge rörelsen den politiska sprängkraften. Eftersom mängden inte kan representeras av en institution, ett årsmöte eller någon demokratiskt vald grupp görs ledarna till den som tar plats i talarstolen, medier eller akademisk forskning. Tolkningar inom mäktiga akademiska och mediala institutioner konstruerar rörelsens och massans ledare och uttolkare. Individer och massa: Massideologin använder individen som sin viktigaste maktteknik. Massan splittrar gruppens eller organisationens möjlighet att ta beslut. Att splittra upp gemenskap, interaktion och samarbete i individ och individuellt beteende blir ett effektivt maktmedel för att privatisera kamp och politisk förändring. Massa och individ växelverkar och undergräver interaktivitet, samarbete och demokratiska beslut. Pussen på kinden, handslaget, kramen – vad som händer mellan människor – är motmetaforer gentemot den metodologiska individualismen och dess massa. Publiken görs till rörelsen: Under internationella konferens- evenemang framställs ensamma workshopledare och föredragshållare med stor publik som mer betydelsefulla än den lilla bestående gruppen. Trots bekännelsen till det glokala förstås det lokala som mindre globalt än den tidsbegränsade internationella konferensen. Den akademiska seminarieformen blir själva rörelsen, den senaste trenden. Akademiska föredrags- och seminarieformer är effektiva maktmedel för att konstruera publik och tysta åhörare. Nätverk: Genom att systematiskt prata om nätverk istället för grupp, organisation eller institution omkonstrueras samarbete och engagemang till marknadsmekanismer. Marknadsformen stärker dem som redan har resurser. Den politiska bördan läggs över på individen och hennes förmåga att nätverka. Nya sociala rörelser skapar despoter: När nya sociala rörelser definieras som platta nätverk utan hierarkier förvandlas akademikern, journalisten och den självvalde ledaren, till hierarkin. Årsmöten kan per definition inte sätta sig emot eller uttala sig. Informalism och ”ledarlöshet” osynliggör despotism: Myten om informella och ledarlösa möten osynliggör, enligt Jo Freeman, att det alltid finns hierarkier och ledare. Det informella och ledarlösa blir maktmedel för att dölja kotterier och självvalda ledare. Det informella hindrar också gruppen från att formellt avsätta de självvalda ledarna och välja egna. Nya sociala rörelser undergräver demokratin: Folkrörelser, med sina årsmöten, styrelser och regelverk för ideella föreningar definieras som gamla sociala rörelser. Den hierarkiska demokratin med sina årsmöten, styrelser och redovisningsskyldiga kommittéer definieras som gammalt. Det som feministen och socialisten Jo Freeman 1971 betecknade strukturlöshetens tyranni förstås som det nya. Det nya är på väg in, det gamla är på väg ut. Det som rörelseforskare uppfattar som vetenskaplig observation av nya trender förvandlas till normen. Spontana aktioner: Genom att förstå folkliga aktioner som spontana exotiseras och idealiseras folket som spontant, naivt, oplanerat och oorganiserat. Medelklass och intellektuella har tillgång till institutioner och organisationer, medan underklass, ungdomar eller immigranter definieras som mindre institutionella. De underordnades institutioner - som högtider, festivaler, familjer, grupper, arbetslag, kvartersråd och andra organisationer - osynliggörs eller nedvärderas. ”Folket” konstrueras som det andra, det annorlunda, det mindre utvecklade, något med potentiella outlösta magiska krafter. Det tillfälliga ställs över det bestående: Genom konsekvent användning av projekt, evenemang och kampanjer byggs avslutet in i engagemanget. Den institutionaliserade tillfälligheten leder till att mycket tid och kraft läggs på att bygga upp tillfälliga samhällen (communities) för att sedan avsluta, börja om och bygga nya samhällen. Samtidigt nedvärderas andra institutioner och det kontinuerliga organisationsarbetet. De samhällen som växer fram inom rörelser fråntas genom ”projektet” möjligheten att konkurrera ut etablerade samhällen.
Per Herngren 2007-03-28, version 0.1 av Per Herngren (c) fredag, mars 30, 2007 3 kommentarer Kategorier: makt Referens Sociala Forum: Akademi snarare än rörelse och aktivism? Professorn och rörelseforskaren Andrew Jamison menar att det som händer på flera Sociala Forum snarare är traditionell, fast intressant, akademi än social rörelse eller aktivism: ””at the most recent social forum in Lund in February (2007), it was pretty obvious that the claims that are made in the book about social forums being a part of a global social movement are, to put it mildly, highly questionable. In my seminar, we had a good discussion about the effects of globalization on science, but there was certainly nothing at the forum that could meaningfully be characterized as activism, or for that matter, a social movement. It reminded me more of an academic conference than anything else, and a fairly traditionally organized conference at that.” Andrew Jamison, recension av Wennerhag, m fl, Aktivister: Sociala forum, globala sociala rörelser och demokratins förnyelse, Atlas, 2006, i Sociologisk Forskning 2007:1. av Per Herngren (c) fredag, mars 30, 2007 1 kommentarer Kategorier: postprotest fredag, mars 16, 2007 Homi Bhabhas antirealism Den postkoloniala teoretikern Homi Bhabhas skepsis mot litterär realism drabbar också politisk realism. Min iteration av Bhabhas kritik av realismen skiljer sig naturligtvis något från tidigare iterationer (upprepningar) av hans texter. Antirealism ”Att vara realist är att ta hänsyn till det faktiskt föreliggande och avstå från att bygga på spekulationer.” Nationalencyclopedin, 2000 Realismen tror den realistiska texten representerar en annan verklighet än den egna texten. Resultatet blir en antivisionär vision, det som realismen tror är - det är. Och det är därför inte något annat. Och kan det inte vara något annat kan det inte heller bli något annat. Realismen som dyrkar det som är möjligt undertrycker det möjliga. Realismen blir därför en maktteknik för att hindra motstånd och befrielse. Men realismen fullbordas aldrig, den lyckas aldrig representera verkligheten. Den motsäger sig själv och skapar sprickor och öppningar för motstånd. Realismen skapar sin egen motsägelse genom att den hävdar att den realistiska beskrivningen beskriver något annat än sig själv, samtidigt som detta andra realistiskt representeras av realismen. Detta andra än realismen blir därmed icke-realism. Realismens uppgift är att gestalta och representera icke-realism. Denna icke-realism kallas av realismen för verkligheten. Realismen förpassar därmed sig själv utanför verkligheten. Vi får en dualism i texten där verkligheten blir en mystisk värld någon annanstans och som representeras av realismen. Realismen som värjer sig mot idealismens subjektiva världar ramlar själv in i idealismen. Per Herngren 2007, version 0.11 av Per Herngren (c) fredag, mars 16, 2007 kommentarer Kategorier: makt, postkolonial fredag, mars 09, 2007 Makttekniker i grupper Inom plogbillsrörelsen har vi inventerat makttekniker i ickevålds- och motståndsrörelser. Maktinventeringen tar upp hur vi ibland utövar makt och förtryck inom gruppen. Den har även funnit beteenden som ibland är konstruktiva men i andra fall saboterar för, eller undertrycker, gruppen. Ingen av oss har känt oss felfria och vi undviker att använda listan för att peka ut någon. Inventeringen får inte i sig själv bli en ny maktteknik. Maktdynamiker Rituella mord på ledare. Dynamik som uppstår i grupper efter en period. Deltagarnas respekt för initiativtagarna har fått sig en stöt men de vågar inte vara raka eller prata ut. Därför använder de menande blickar, suckar när ledaren pratar. De pratar om ledaren bakom dennes rygg. Ledaren blir inte inbjuden eller så blir hon avsatt när hon inte är närvarande. Utstötning, utfrysning. Mobbning: Då någras förtryck, förtal eller utfrysning får funktionen att representera hela gruppen. Informalism. ”Det här löser vi lite smidigt, và?” Informalism leder till: att de som inte kan tränga sig på saknar rättigheter i gruppen, att orättvisa eller förtryck inte kan hanteras att informella kotterier bildas, att ledarnas makt döljs. Illusionen om frihet från makt: ”Ni bestämmer själva.” ”Här använder vi inte makt.” En antimaktjargong hos ledare leder både till att maktproblem i gruppen inte hanteras samt att ledarens egen makt döljs. Ex: Inte ingripa när någon i gruppen sätter sig på någon annan (ickeingripande). Pedagogik: Latin – leda barn. En form av förmynderi där läraren i förväg vet vad undervisningen, övningen, diskussionsmomentet kommer att leda till. Intimitetens konsensus. I små grupper tenderar deltagarna att skapa en känsla av samförstånd. Vi tycker lika. Tydligast är detta i bästisrelationer och prata ut situationer. Med kroppsspråk visar deltagarna att vi förstår varandra precis. Ett falskt samförstånd bildas som döljer censurerar motsägelser och avvikande uppfattningar. Maktspråk Subjektivt språk. "Jag upplever att du inte passar in här.", "Jag känner att det inte är bra att umgås med dig" "Jag upplever att du förföljer mig." Girafföron. Lyssnar inte på kritik, anklagelser, krav eller påståenden utan tolkar om det till att bara vara ett utryck för att den andre har ett otillfredsställt behov, att det är den andres problem. Gentlemannafeminism: Definiera och stämpla kvinnor, funktionshindrade eller utlänningar som offer eller svaga genom att prata med dem på ett mjukare och försiktigare sätt än med jämlika män. Heta diskussioner och kritik förs mellan jämlikar medan kvinnor och andra ”svaga” grupper hålls utanför. ”De tål inte kritik.” ”Man måste ju visa hänsyn så man inte gör ”dem” illa.” Den ”ödmjuka” makten riskerar att leda till att den offer-gjorde själv stärker underordningen genom snyftroller, omyndiggöra sig eller genom att kräva bli behandlad som ojämlik, med silkesvantar, som annorlunda. Förstöra diskussionen genom att prata för mycket, för länge och för högt. Föra diskussionen från ämnet genom att lyfta fram sina egna favoritfrågor. Prata med stora bokstäver: Att genom tonläge och kroppsspråk framhäva sina åsikter som sista ordet i frågan. Trycka ner andra genom att påpeka varje fel i dennes uttalanden och lyfta fram varje undantag till varje generalisering. Nedvärdera andras åsikter genom uttalanden typ "En gång i tiden trodde jag också så. Men nu..." eller "Hur kan du säga så...". Upprepa med andra ord vad någon redan sagt. Ignorera någons åsikter, aldrig säga emot, aldrig hålla med. Prata för andra: "Vad hon verkligen menade var att..." Makttekniker Stämpla: ”Du är ju köttätare/förtryckare/borgare.” Utdefiniera: ”Du är ingen riktig plogbill/feminist/kommunist/anarkist/demokrat.” Driva showen ensam: Ta ansvaret innan andra får chansen. Hålla fast vid sina positioner i rörelsen. Hålla inne med viktig information för sitt eget syfte. Låsa sig: Ta ett slutgiltigt ställningstagande även i småfrågor. Defensiv. Svara på varje åsikt som inte stämmer överens med ens egen. Söka uppmärksamhet genom ett dramatiskt uppträdande. Se mötet som terapi för att lösa personliga problem. Undvika känslor: Intellektualisera, skämta, eller dra sig tillbaka i tystnad när det är dags att dela med sig av sina känslor. Sakfixerad: Glömma deltagarnas personliga behov och koncentrera sig helt på att lösa sakfrågan. Vänligt överseende: Vänliga leenden och skratt eller vänliga uppmuntrande kommentarer när en kvinna yttrar sig, speciellt när hon är allvarlig eller ger sig in i en häftig diskussion. Naivisera människor. Kvinnor som inte erkänner att det finns ett förtryck från männen väljer ibland att behandla dessa som barn. Då upplevs männen som ofarliga. Motsatsen är också vanligt. Män blir överbeskyddande när kvinnor ger sig in på deras domäner. Flörta: Använda sexualitet för att manipulera. Män söker uppmärksamhet och stöd hos kvinnor i konkurrens med andra män. Eller tvärtom att kvinnor söker stöd hos männen gentemot andra kvinnor. Könslojalitet. De från samma kön sluter sig samman gentemot representanter för det andra könet. Gruppens uppmärksamheten riktas mot några få ledande personer. Osynliggörande av de som är mindre populära. Gruppen sätter större värde på några personers uttalanden än andras. En del kanske nonchaleras helt. Försöka få igenom sin åsikt genom att gång på gång upprepa vad man redan sagt tidigare. Ointresse: Hindra möten genom att komma försent, gå mitt under sammanträdet, byta ämne under diskussioner eller vara allmänt flamsig. Förtal: Definieras i lagen som att påstå något klandervärt om någon. Det är alltså förtal både om det är sant eller inte. Förtal gör att andra får en negativ bild av någon vilket kan leda till uteslutning ur gemenskap vilket därför ses som allvarligt brott. Det är dock juridiskt inte förtal om man bara pratar med sin partner eller sin bästa vän. Baktala. Säga negativa saker om en person när denne inte är närvarande. Antydaren: Hon är inte så populär. Pragmatikern: Det är inte så bra för vårt rykte om vi umgås med dem. Självmordsbombaren: Hänga över offret: skapa bråk eller massiv ryktesspridning, vilket gör att både baktalaren och den utsatte dras med i fallet. Fredlig som kontroll- och censureringsteknik: ”Vi fortsätter när du lugnat ner dig.” ”Den här diskussionen känns inte konstruktiv.” ”Du behöver inte höja rösten.” Bestraffa Falsk uppskattning: ”Att du fortfarande orkar hålla på med det där.” Engagemanget definieras som belastning: ”orka”. Och man borde ha slutat för länge sedan: ”fortfarande”. Påpeka varje litet misstag när någon anstränger sig. Falsk uppmuntran. Avsluta uppmuntran med ett negativt påpekande. Eller mer sofistikerat: lägga till en kommentar som motsäger det positiva: ”… för att vara dig.” ”Det är ju inte din starka sida.” Legitimera makt och förtryck Legitimera: Genom en retorik av mångfald och tolerans legitimeras övergrepp och intolerans. Regler eller uteslutning av intoleranta beteenden skulle alltid vara fel. Problemet är inte normalt: ”Så här var det inte förut.” De avvikande är problemet. Ofta pekas fanatiska, psykotiska eller psykopatiska personer ut som ett problem i motståndsgrupper när det snarare är konflikträdsla eller naivt accepterande som gett dem den plattform som gjort att galenskaperna kunnat skada gruppen eller deltagarna. Balansera bort våld eller förtryck. Hänvisa till att offret faktiskt begått våld eller övergrepp vid något tillfälle. ”Hon började.” ”Det är aldrig en som träter.” ”Det är aldrig den enes fel.” ”Du gjorde ju också dumma saker.” Skylla på offret: ”Du borde ha förstått.” ”När man säger kontroversiella saker blir man ju utsatt …” ”När du går in i sådana sammanhang så får du räkna med …” Maktroller Grå eminenser – De som aldrig sticker ut hakan utan innehar olika positioner. De överlever olika maktövertaganden. Kulturbärarna – De som kämpar för en viss moral, blir avsatta och får stryk. Auktoritära personligheten - bli lärjunge. Trotsaren. Visa för stor respekt för auktoriteter genom att göra motsatsen: Ta avstånd från allt de säger. Oppositionella. Jobbar aldrig proaktivt för att skapa något eget. Hänger på och bekräftar makten som ständigt oppositionella. Ledare. Acceptera en permanent ledande roll utan maktdelning och rotation. Initiativtagare. Risken är att initiativtagare informellt blir ägare av saken. Klamrare – Vågar inte lägga ner en dåligt fungerande organisation. ”Vi får väl bättra oss.” Representanten: ”Jag har hört en del säga att ...” Svansen: De som inte deltar i arbetet men hänger på och har en massa synpunkter på hur det egentligen borde vara. Svansen tenderar att straffa de som inte är till behag. Överslätaren - "Jag tycker du är för hård." Eller: "Vi ska väl inte bli oense om detta." "Alla metoder är lika bra. Vi ska inte kritisera andra." Beskyddaren: Lägga armen beskyddande om en kvinna eller någon yngre. Elitisten – de utvalda. "Oräddhet är nödvändigt för ickevåld." "Man behöver ett speciellt feministiskt/socialistiskt/andligt medvetande för att riktigt förstå." "Fattiga/kvinnor har en speciell insikt som andra inte kan få." Imperialisten – ta över för att man vet bättre. "Jag är här för att hjälpa er kvinnor i er kamp." "Vi ska organisera de fattiga/arbetarna/flyktingarna och stå bredvid dem i kampen!" "Ni borde ha arbetare med i er organisation!" "Vi bör locka till oss så många som möjligt. De har något att lära från oss." Kolonialisten – erövra för att upplysa och hjälpa de okunniga. Riddare – Feminismens riddare är män och kvinnor som tar på sig uppgiften att slå och straffa de orättfärdiga, de som inte är politiskt korrekta. Istället för enkel utfrysning attackerar och jagar riddarna bort de oönskade. Deras funktion är att som en sann patriark skydda rörelsen, stoppa rekryteringen av oliktänkande och oönskade aktivister. Eftersom de slår hårt mot de orättfärdiga så lämnar de bannlysta rörelsen med sår som gör att de kanske aldrig mer orkar engagera sig. På motsvarande finns revolutionens eller de fattigas riddare, de som självpåtaget hindrar de orättfärdiga att komma i närheten av revolutionen eller de fattiga. Förmyndaren: Förkorta diskussionen genom uttalanden typ: "Okej, är det någon av er flickor som har nå’t att tillägga". Pyromanen: Tänder bränder lite här och var. Om missnöje ligger och pyr någonstans tänder pyromanen på. Om någon gör fel förstoras det upp och blir till en brand. Om några har konflikter eldas dessa tills de sprids. Brandmannen: Släcka all kritik och alla konflikter innan de slår igenom. Exploatera Vampyr: Suger kraft från en grupp utan att ge tillbaka. Underordna sig Rebellen: Allt som är - är fel. Trotsaren: Lydig - men omvänt. Protesteraren: Vill att någon annan ska förändra. Skylla ifrån sig: ”Jag blev provocerad.” ”De gjorde också fel.” Dys/funktionella roller i grupper En del roller får en funktionell betydelse, de blir tidvis viktiga för gruppen. Men samma roller kan under vissa perioder bli dysfunktionella och destruktiva för gruppen. Avhopparen: Säga att man ska göra en sak men sedan hoppa av. Löshästar: Delta när det går bra för en grupp men hoppa av när det går nerför. Hoppjerkan: engagera sig lite här och lite där. Eller: Provsmakaren: Gå från grupp till grupp och lämna kvar en känsla av övergivenhet. Bara ta på sig en uppgift en enda gång. Erfarenhet och hantverksskicklighet hinner aldrig byggas upp. Hobby- eller fritidsaktivisten: Prioritera utbildning och arbete framför motståndet. Inte vilja ta ledigt från skola eller arbete. Ej våga riskera karriären: "Mina arbetskamrater får så mycket att göra om jag blir borta." "Tyvärr kan jag inte vara med. Jag har en tenta." Preliminärbokaren: Ständig osäkerhet om möten och träffar verkligen blir av. ”Nej, men vi bokade ju bara preliminärt.” Inte mer än man lovat: Göra exakt det man lovat eller det gruppen beslutat. Inte göra de uppgifter som krävs för att uppgiften ska bli fullständig. Problemlösaren: Kontinuerligt ge svar och lösningar utan att ge andra möjligheten. Den erfarne. "Vi prövade det en gång." "Bästa sättet är att..." Bromsklossen: Vågar inte ta nya beslut. Behöver hela tiden mer förankring eller mer utvärdering. Reformisten: Vågar inte pröva något helt nytt eller lägga ner en dåligt fungerande grupp. ”Vi får väl se till att lösa det här.” Den ständiga revolutionären: Ska alltid starta något helt nytt. Den grinige: Motvilligt medlem, delaktig, ansvarig. Negativisten: Vara negativ till alla förslag och idéer. Botgöraren. Utnyttja kampen för att bli kvitt skuldkänslor. Självlyssnaren: Formulera ett svar medan andra pratar och hoppa in vid första bästa paus. Eller vara mer koncentrerad på vad som ska sägas än vem som lyssnar. Demokraten Fixaren Den flexible pragmatikern. Nyttjaren. Värderar människor efter hur nyttiga de är för ett visst syfte. Syndabocken Pajasen Hjälparen Fadern Modern Sabotören Skeptikern Den positive Offret Martyren Kufen Psykologen: Vill analysera vad som ligger bakom någons synpunkt. Skvallerbyttan: Inom ickevåldsrörelsen kan skvallerbyttor uttrycka sig till synes nyanserat och komma med brasklappar: "Det är bara så som jag hört. Jag vet inte om det stämmer." Antimoralisten: Accepterar ingen kritik. ”Du skuldbelägger ju.” Moralisten. Använder en sådan här lista för att slå varandra i huvudet. Maktstrukturer Sexism: Att behandla människor olika på grund av kön - är inte alltid lätt att upptäcka eftersom det ofta blandas med andra former av förtryck och självförtryck. Ageism: Behandla människor olika p g a ålder. Ableism: Behandla människor olika p g a förmåga eller handikapp. Patriarkat: Fadersvälde. En form av förmyndarvälde när några vet bättre och anses vara bättre lämpade att ta hand om de svagare. Välfärdsstaten är nog det mest utpräglade patriarkatet. Ickevåldsrörelsen tenderar att bli patriarkisk genom kombinationen välvilja och utvecklade metoder/ideologier för konfliktlösning. Herravälde: Härskande för härskandets skull. Kan ses som motsatsen till patriarkatets omhändertagande. Homofobi: Rädslan för homosexuella eller för människor av samma kön. Heterofobi: Rädslan för människor från det motsatta könet. Homosocialisation: Lika barn leka bäst. Företeelsen att män hellre umgås med andra män och kvinnor hellre umgås med andra kvinnor. Paternalism: Förmyndarattityd. Att hjälpa de som inte kan själva. Kategorisering: Avgörande för makt över större grupper är en kategorisering av dem, ex kvinnor-män, handikappade, invandrare, färgade. Vi behandlar varandra därefter omedvetet eller medvetet olika, vilket till slut leder till diskriminerande behandling. Avkategorisering kan därför vara medel för att olikhet ska behandlas jämlikt. Per Herngren © 2007-03-02, version 0.82 (kontakta författaren perh.ickevaldnet(snabel-a)gmail.com om du vill använda ovanstående text i något sammanhang.) av Per Herngren (c) fredag, mars 09, 2007 kommentarer Kategorier: civil olydnad, feminism, makt tisdag, mars 06, 2007 Icke-ingripande blir kriminellt - Tänker regeringen som Gandhi? Ett nytt lagförslag skulle innebära att om du upptäcker våld mot personer skulle det bli kriminellt att inte ingripa. Detta ligger nära Gandhis förståelse av ickevåld. Ickevåld är aldrig att bara protestera eller att bara vägra delta. Ickevåld ingriper rent faktiskt. Lagförslaget om det går igenom, måste innebära att om vi får belägg för att Sverige exporterar vapen till ett krig som strider mot folkrätten: Då skulle det bli kriminellt av freds- och solidaritetsgrupper - och naturligtvis alla andra - att inte fysiskt ingripa och stoppa den vapenexporten. Hm, tänka sig att det kommer så ickevåldsliga förslag från regeringen! Från City Stockholm - Tisdag 06 mars 2007 ”Du kan tvingas att ingripa vid brott Snart kan alla svenskar tvingas ingripa när de ser ett brott. Regeringen planerar att införa en civilkuragelag ... Lagen är under bearbetning och kommer att genomföras under mandatperioden, säger Inger Davidsson, vice ordförande i justitieutskottet, kd.” av Per Herngren (c) tisdag, mars 06, 2007 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest fredag, februari 16, 2007 Motståndsträning genom fiktion Några tips på litterära och dramatiserade manualer för de som vill träna varandra. Om man bortser från visst våld och auktoritära inslag i följande berättelser finns flera intressanta aspekter på hur man organiserar och samarbetar i en motståndsrörelse. Ken Follett Fritagningen: detaljplanering av aktioner, analystekniker, eventualitets-planering, improvisation, friktioner och konflikter i aktionsgrupp, lojalitet och omsorg om aktionsgrupp, ledarskap. West Wing (tv-serien Vita Huset, främst de fyra första säsongerna): Out of the box-träning, minimalistisk dialog, skydda sig mot information och information overload. The L Word: (tv-serie) Skapa utrymme och välkomnande i motståndsgemenskap. Queer motstånd, undergräva identitetsbildning och likriktning i en motståndsgrupp. Analysera makt och härskande i och utanför motståndsgrupp utifrån inkonsekventa och motstridiga matriser, och undvika enkel pyramidanalys där makt skulle vara uppifrån och ner. Upptäcka och hantera intersektioner av förtryck, ex där ras, sexualitet, kön och handikapp skapar nya former av makt som inte går att förstås som separata maktsystem. Oriana Falaci En man: Focus, engagemang och uppoffring, fantasi och improvisation. Och rymningstekniker. av Per Herngren (c) fredag, februari 16, 2007 5 kommentarer Kategorier: civil olydnad onsdag, februari 14, 2007 Vem ska integreras? krönika publicerad i Fria Tidningar 2007 Nere på torget i Hammarkullen finns ett Folkets Hus. När Chile Lindo har fest uppe på andra våningen går jag dit för att dansa salsa och träffa vänner. Men Folkets Hus används även på vardagarna. Då och då dyker det upp någon föreläsare från vårt grannsamhälle Göteborg. Föreläsaren forskar kanske på universitetet, eller är med i något kommunalt eller statligt projekt. Ofta berättar talaren hur viktigt det är att vi från Hammarkullen integreras i Samhället. Vi som bor i Hammarkullen sneglar på varandra och undrar vem av oss som borde integreras. Viskande frågar min vän vart det där Samhället ligger, och hur länge man är tvungen att stanna där för att bli integrerad. - Får man flytta tillbaka sedan? Jag skrattar. - Du skojar med mig, va? - Inte bara, säger hon dystert. Integration kommer ursprungligen från latinets integrare – något som inte är helt görs helt. De som inte är hela ska integreras och bli en del av det hela. I Statens Offentliga Utredningar 2005:41 har Paulina de los Reyes och Masoud Kamali gett en suverän kritik av integrationstänkandet: ”Integrationspolitiken … vilar på antaganden om människors inneboende olikheter.” ”Integrationens skapande av skillnad” formar ”majoritetssamhälle” och utgår från ”ett ’vi’ som ska integrera och ett ’de ’ som ska integreras.” Integration kan ses som en bunt makttekniker som packats ihop i ett paket: Den skapar skillnad genom likhet: vi är lika varandra och dom är lika varandra. Och därför blir vi och dom olika. Integritet alstrar, enligt Reyes och Kamali, dessutom anonymitet genom kategorier som ”svenskar” och ”invandrare”. Låt oss meditera en stund över invandrarna. De flesta som bor i Hammarkullen har slutat vandra. Och även om föräldrarna kommer från Majorna eller Santiago är många födda här i Hammarkullen. Men gång efter gång jagas de ut på vandring. En välmenande besökare undrar om det fungerar bra: - Alltså när majoriteten är invandrare och så. - Majoriteten är svenskar här, svarar jag. Den välmenande besökaren lyfter på ögonbrynen och tittar undrande på mig. Men han vill inte säga emot. Och jag är lite trött på att förklara så jag förklarar inte. Antagligen tror han att om man reser och hälsar på sina föräldrar i Chile för att fira jul så kan man inte vara svensk själv. Jag är uppväxt i Hammarkullen och har svårt upptäcka invandrarna. Det är inte så att jag är immun mot kategorier. Andra kategorier som fundamentalisterna (frikyrkliga eller muslimska), veganerna, ickevåldarna, mopedterroristerna tränger sig på och invaderar mitt tänkande. Och med kategorierna gror fördomar. Men just invandrarna är svåra att upptäcka. Mina grannar är inte tillräckligt anonyma. Vi har ju dansat salsa och kurdisk dans tillsammans. Dessutom är de alldeles för olika varandra. Det går liksom inte att se dem som lika, som en grupp. En särdelning som är svår att värja sig mot är när kulturarbetare kommer hit och ordnar mångkulturella fester. Det blir samma uppdelning som i integrationstänkandet. Personer pekas ut som lika varandra genom att dom är olika andra som är lika varandra. I det mångkulturella idealiseras olikheten. Genom musik, kläder och mat görs folk annorlunda, exotiska och spännande. Kultur är att mötas, och när vi möts har vi metoder för att hantera våra olikheter. Vi lär oss därför gemensamma sätt att hälsa på varandra och umgås, att ta beslut och samarbeta. Det finns ingen som ingår i en kultur. Kultur är inte ett utbrytningssäkert fängelse. Vi är alla transkulturella. Det finns inget genuint, oberört. Alla deltar vi i flera kulturer med rötter utspridda över stora delar av världen. Jag älskar att dansa salsa. Den salsa-stil jag lärt mig kallas ibland göteborgs-salsa. Den är inspirerad av salsa från bland annat London, Los Angeles och Havanna. Salsa betyder sås. Sås är en blandning. En sås som inte rörs ihop är inte speciellt god. Per Herngren med i plogbillsrörelsen och tränare i ickevåld av Per Herngren (c) onsdag, februari 14, 2007 kommentarer Kategorier: postkolonial fredag, januari 12, 2007 Strafföreläggande för Vin & Fikonträdsplantering Från åklagaren: Strafföreläggande gentemot Per Herngren Förseelse mot lag 7 och 35§§ (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar. Ni har uppsåtligen eller av oaktsamhet brutit mot ett förbud att fotografera ett skyddsobjekt på Bergfotsgatan i Mölndal 2006-04-14. Om du inte godkänner beslutar åklagaren i de flesta fall om att väcka åtal mot dig i tingsrätten. Straffet är 30 dagsböter. Till åklagaren: Jag godkänner inte strafföreläggandet och ser fram emot dialogen i en rättegång. Jag hoppas där bevisa att Microwave på Bergfotsgatan i Mölndal regelbundet deltar i seriemord på människor samt i några fall även i massmord. Och jag hoppas bevisa under rättegången att planterandet av vin & fikonträd inne på fabriksområdet var en proaktiv metod att börja omvandla fabriken till något som kan ge liv istället för organiserat dödande av människor. Vänliga hälsningar Per Herngren Angered 2007-01-12 av Per Herngren (c) fredag, januari 12, 2007 4 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest tisdag, januari 02, 2007 Kritik är nödvändigt för en rörelse enligt Judith Butler Här är en skarp kritik från Judith Butler mot kritikrädsla inom den egna rörelsen: ”På många sätt är motståndet mot sympatisk kritik, eller just immanent kritik, ett utslag av den akademiska återstoden av en identitetspolitik som hävdar att kritik enbart försvagar en rörelse och inte inser att en sådan rörelses demokratiska och icke-dogmatiska utveckling är beroende av dess förmåga att härbärgera, utan att domesticera, utmaningarna från den egna föränderligheten. Om den som framför en sådan kritik påstås ha brutit med rörelsen i fråga, då är det inget som skiljer lojalitet från dogmatiskt avvisande. Jag är övertygad om att det är det dogmatiska avvisandet av sådana utmaningar som försvagar både feminismen och lesbiska och gaystudier”. ” En livskraftig feminism måste komma till rätta med den egna delaktigheten i olika former av förtryck: kolonialt, klassbaserat, rasistiskt eller homofobt.” - från ”Mot egna objekt” i Judith Butler, Könet Brinner, 2005, först publicerad i differences: a Journal of Feminist Cultural Studies, 1994. av Per Herngren (c) tisdag, januari 02, 2007 3 kommentarer Kategorier: feminism, makt fredag, december 15, 2006 Medelklassens snällhet skapar klyftor Jag är uppväxt, och bor fortfarande, i Hammarkullen där vi har ett transkulturellt lokalt samhälle med boende från över hundra folk samt en blandning av folk från under- till överklass. Akademiker från Argentina träffar och umgås med arbetslösa från Sverige eller företagsledare från Libanon. Prinsar från Centralafrika träffar fattiga och rika från Sydkorea och Chile. Före detta fångar och kvinnor som levt under slaveri studerar tillsammans. Detta överskridande av identiteter tränar oss att uppskatta likheter och olikheter. Själv har jag därför reagerat när jag hamnat i grupper med ett radikalt snällhetsideal. Detta enhetliga ideal uppstår inte bara i vissa svenska medelklassmiljöer utan man kan stöta på det i exempelvis delar av persisk överklass, och ännu vanligare är det i delar av nordamerikansk medelklass. Men kultur är aldrig en mängd. Kultur är aldrig enhetligt. Som alla andra kulturer överskrider snällhetsidealet en uppdelning i folk och klass. Det radikala snällhetskravet kan ändå förstås som ett ideal i delar av medelklassen. Idealet kan i sin tur förstärkas inom kyrkan eller inom alternativ och fredsrörelse. Jag menar att snällhetsidealet skapar åtminstone två hot mot ett solidariskt och tolerant samhälle. 1 En konsekvent snällhets-fostran hindrar både barn och vuxna att träna och utveckla verktyg för att hantera konflikter. Om gräl, utskällningar, höjda röster är uteslutet får vi bara två verktyg kvar: Baktaleri utan konfrontation. Och att dra sig undan från den som är jobbig. Den som inte kan kontrollera och hålla sig lågmäld blir utfrusen. I snälla grupper drar man sig undan snarare än knuffar ut. Därför blir utfrysningen svår att upptäcka. Det här innebär inte bara att enstaka individer utesluts från gemenskapen. Hela grupper blir uteslutna. De som kommer från folk eller klasser där gräl eller högljudd argumentation är vanligare, och även uppmuntras, utesluts ur den snälla självkontrollerande delen av medelklassen. Därmed riskerar vi att få en av de effektivaste klassbarriärerna sedan adeln tappade sin dominanta ställning. Barriären får dessutom kulturrasistiska konsekvenser. Den skapar skillnader, gränser och murar gentemot andra folkslag. 2 Ett barn som inte får någon respons utvecklar asociala beteenden. Det hindras från att lära sig gemenskapens färdigheter. Om ett barn aldrig möter motstånd: höjda röster, ilska eller starka känsloyttringar riskerar det att hindras i sin sociala utveckling och mognad. Thomas Ziehe, professor i sociologi visade under en föreläsning 18 november 2004 hur alltfler barn och elever går in i självvärldar. Självvärldarna behöver inte vara barnets privata värld. Det kan vara små eller stora gemenskaper kring intressen eller studier. Men i självvärlden får man svårt att upptäcka och förstå det som är främmande, det som är utanför självvärlden. Ziehes förklaring är att dessa barn och elever har vuxna runt omkring sig som sedan 68 klarat av upproret mot auktoriteter. Barnen är inte vana vid att vuxna i omgivningen höjer rösten eller skäller på dem. Barnen möter inget motstånd. Då kan de inte heller själva göra motstånd eller uppror. Dagens ideal av supersjälvkontroll och snällhet kan göra att delar av medelklassen lever i sociala bubblor. Om enda tekniken att hantera ilska och upprördhet – egen eller andras – blir att dra sig undan riskerar vi att inom några år närma oss ett apartheidsystem som inte styrs av tullar, nationsgränser, lagar eller regler. Det styrs istället av inlärda färdigheter och beteenden, det styr med a-sociala dispositioner. Hur en gemenskap klarar konflikter eller bråk handlar inte om attityder och goda tankar. Det handlar om lång vana och träning. Tekniker och metoder för att ingripa och hantera konflikter, makt eller dominans bör därför bli återkommande inslag i skolschemat, på yrkesutbildningar och på fackliga kurser. Per Herngren av Per Herngren (c) fredag, december 15, 2006 kommentarer Kategorier: makt fredag, december 15, 2006 Rörelsekotterier hot mot folkrörelser Under 1800 o 1900 talet byggde folkrörelserna upp demokratiska principer som med tiden fick definiera själva begreppet folkrörelse. En person en röst var en grundläggande princip. Principen vände sig mot att de som ansågs bidra mer till samhället fick fler röster. En annan var öppenhet och rättigheten att delta i föreningen oberoende av om man var populär eller inte, hade rätt åsikt eller inte, var obekväm eller inte.
Dessa principer har institutionaliserats av staten. Exempelvis får en organisation inte registrera sig och kalla sig ideell förening om medlemmarna väljs in i föreningen. Alla som inte bryter mot stadgarna eller s k objektiva regler har rätt att ansluta sig och delta i en ideell förenings verksamhet. Dessa objektiva regler kan handla om ifall man betalt medlemsavgift, har rätt ålder, ej är ansluten till organisation som är motstridig. Fyller man kriterierna kan man inte uteslutas eller vägras inträde i föreningen. Under senare år har det blivit mer accepterat i vissa rörelser att bryta med folkrörelseprinciperna. Deltagare i ex aktionsgrupper väljs ut av de gamla deltagarna. Skälet kan vara att man trivs att arbeta med just de man väljer in. ”Det måste kännas rätt om jag ska jobba med någon.” Medlemmar som inte tillhör innegänget (kotteriet) men ändå deltar i arbetet, förlorar ibland sin beslutanderätt. ”Varför ska de som inte gjort något ha besluträtt?”
Dessa tendenser undergräver folkrörelsernas principer och därmed också en viktig tradition. En del menar att folkrörelserna håller på att gå under för att ersättas med nya sociala rörelser som är informella och verkar i nätverk. Jag tror dock att folkrörelserna bidrar med något avgörande för demokrati och att de är värda att utvecklas och bli ännu mer demokratiska. Detta kommer innebära komplexa formella regler för mötestekniker och organisering som blir mycket mer avancerade än i dagens folkrörelser. Istället för att närma sig formerna för nya sociala rörelser bör folkrörelser fokusera på träning och innovativ utveckling av avancerade metoder för att motverka dominans och förtryck, öka möjligheten till omsorg och solidaritet. Dagens stora hot mot folkrörelserna kommer kanske inte från kommersialismen eller nationalstaten utan från nya anti-folkrörelseströmmar bland aktivister. Per Herngren av Per Herngren (c) fredag, december 15, 2006 kommentarer Kategorier: makt fredag, december 01, 2006 Kurser i proaktivt konfliktingripande & ickevåld Kurser i proaktivt konfliktingripande, ickevåld och organisationsutveckling Grundkurs steg 1 fredag-lördag 4-5 maj 2007 Fortsättning samt Träning för tränare 4 dagar på Solvikens kursgård steg 2-3 torsdag-söndag 14-17 juni 2007 *För kursinformation och anmälan av Per Herngren (c) fredag, december 01, 2006 kommentarer Kategorier: postprotest torsdag, november 30, 2006 Möjligheten att delta aktivt i en grupp Som yrkesskadad gammal x-doktorand i sociologi och tränare i ickevåld använder jag nångång matematik för att förstå hur grupper fungerar. Här är en formel som antyder hur möjligheten att delta aktivt i en grupp närmast halveras från 7 till 9 deltagare: Antal individuella relationer (missförstånd, konflikter, presentationer, lära känna) är lika med n(n-1)/2. Resultatet blir 21 med sju personer, och 36 med nio personer, och 55 med elva personer i en grupp. Någonstans vid 7-8 personer krävs det att några i gruppen blir passiva eller lydiga för att gruppen ska fungera. Alternativet är att dela upp tid för samtal, beslut och gemensamt arbete i mindre grupper … Per Herngren 2006-11-30, version 0.1 av Per Herngren (c) torsdag, november 30, 2006 1 kommentarer Kategorier: makt fredag, november 10, 2006 Konservatism som maktteknik När jag uppdaterade ett motståndslexikon som kanske kommer på mina hemsidor försökte jag tolka om konservatism från uppfattning till en maktpraktik. Detta är inte tänkt att bli en komplett definition utan snarare förskjuta förståelsen – att ideologier finns i praktiker snarare än i medvetandet. Synpunkter någon? Konservatism: Dagens främsta konservativa maktteknik är: Vi kan inte börja förändra, alla måste ändra sig samtidigt: Sverige kan inte börja, det måste ske globalt. Göteborg kan inte lösa det här, det måste lösas nationellt. Det är inget vår avdelning kan göra något åt, det måste ske i hela företaget. Nej, vår lilla förening kan inte börja lösa den här frågan, vi kan bara skapa en opinion för att Samhället ska ändra sig. Vadå börja, revolutionen kommer när produktionsförhållandena är tillräckligt utvecklade. Motsatsen mot vår tids konservatism är exemplets makt, unilaterala avtal och beslut, direkt aktion, proaktivt motstånd, alternativt samhällsbygge, Gandhis konstruktiva program, rättvis handel. av Per Herngren (c) fredag, november 10, 2006 kommentarer Kategorier: makt tisdag, oktober 24, 2006 Jag hör vad du säger - en maktteknik Inom delar av konfliktlösning och ”aktivt lyssnande” brukas frasen ”Jag hör vad du säger” för att visa att man lyssnar. Jag föreslår här att den ofta fungerar som en maktteknik. Enligt Anna Gunnarsson, sjuksköterska på psykiatrisk klinik, används ”jag hör vad du säger” gentemot patienter för att tala om att man hört, utan att lova att man kommer att göra det de frågar efter och utan att antyda att man håller med. Den nyttjas, enligt Anna Gunnarsson, för att ”inte gå med i patientens sjukdom” - uttryck inom psykiatrin - men ändå bejaka att patienten själv upplever eller tycker så. ”Jag hör vad du säger” kan i olika sammanhang motsvara: bekräftelse på att man förstår, utan att gå med på vad den andre säger ”jag har inget intresse att bidra mer till det här samtalet” klappa på huvudet avspisande jag förstår dig så du behöver inte förklara mer snälla, kan vi sluta det här samtalet och prata om något annat
Per Herngren 2006-10-24, version 0.1 av Per Herngren (c) tisdag, oktober 24, 2006 5 kommentarer Kategorier: makt tisdag, oktober 17, 2006 Kritik mot integration Integration kommer ursprungligen från latinets integrare – något som inte är helt görs helt. Här är en suverän kritik av integrationstänkandet från Statens Offentliga Utredningar: SOU 2005:41 Paulina de los Reyes & Masoud Kamali, s 7-8 ”Integrationspolitiken sätter upp ett mål om lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund samtidigt som den vilar på antaganden om människors inneboende olikheter. Särskiljandet mellan de som integrerar och de som ska integreras etablerar även en hierarkisk ordning. ntegrationens skapande av skillnad berör inte bara etniska minoriteter och personer med invandrarbakgrund, utan även formeringen av ett föreställt majoritetssamhälle. En av de viktigaste invändningarna mot integrationstänkandet är således att det utgår från två fördefinierade och hierarkiskt rangordnade kategorier; ett ”vi” som ska integrera och ett ”de” som ska integreras. Denna polariserade verklighetsuppfattning är i sin tur beroende av den anonymisering och homogenisering som döljer sig bakom användningen av kategorierna ”svenskar” och ”invandrare”, det vill säga av att individer och grupper definieras och ses i första hand utifrån den uppsättning egenskaper som kan associeras med tillhörigheten i någon av dessa grupper. En sådan definition innebär samtidigt att andra tillhörigheter, identiteter, egenskaper, preferenser och erfarenheter förbises eller nedvärderas. Homogeniseringen av kategorierna ”svenskar” och ”invandrare” och cementeringen av dessa gruppers differentiering är två sidor av samma mynt. Gränsdragningen mellan dessa kategorier är inte bara inbyggd i premisserna för integrationstänkandet; den återskapas och naturaliseras i sociala praktiker, i kunskapsproduktionen och i symboliska handlingar genom vilka idén om integrationen, om att ”de” ska bli värda att leva bland ”oss”, implementeras, kartläggs, följs upp och utvärderas. Integrationstänkandets fundamentala paradox är att det måste förverkligas genom en uppdelning i ”vi” och ”dem” en uppdelning som även skapar en illusion om en intressepolitik som bör och kan formuleras inom ramen för en identitetspolitik.” av Per Herngren (c) tisdag, oktober 17, 2006 kommentarer Kategorier: postkolonial Moral stärker konflikter I äldre systemteori tänkte man sig att moral hade en integrerande funktion för samhällen. Men Luhmann (Social Systems Theory) visar att moralen snarare har en konfliktskapande funktion. Moral motverkar och trycker tillbaka konfliktlösning och medlingslösningar. Moral kräver rätt. Moral kräver av vi skyddar den svage mot den starke. Moral kräver ingripande. Moral accepterar inte underlåtenhet att handla. Luhmann förstår konflikter som immunsystem för samhällen. De motverkar samhällens stagnation, kollaps och död. Foucault har en liknande positiv syn på konflikter: I en gemenskap utan konflikter har någon fått lida för det. Konfliktlöshet är ett tecken på att någon är tystad, utfryst eller undertryckt. Tja, några sömniga tankar vid midnatt efter att ha läst ett par sidor Luhmann Social Systems Theory. Per Herngren 2006-10-17 version 0.1 av Per Herngren (c) tisdag, oktober 17, 2006 kommentarer måndag, oktober 16, 2006 Myter om "kravaller" i "förorten" De påhittade kravallerna i Angered ”Oavsett om det är 10 eller 50 rutor som krossas så är det lika förfärligt att ungdomarna i Angered, Hjällbo, Hammarkullen och Lövgärdet gått ut och medvetet förstört sina egna stadsdelar. De har vandaliserat skolor, ålderdomshem och butikslokaler.” Det är skrämmande att på GP:s ledarsida få läsa detta och samtidigt i samma tidning läsa att kravallrubrikerna enligt polisen var helt felaktiga. På nytt tvingas företrädare för dem som bor i eller arbetar i Nordost bemöta mediernas skriverier om Angered av den typ som Malin Lernfelt presterar. För den som på GP:s ledarsida försöker producera politisk propaganda är det tydligen ointressant vad som verkligen hänt. Då skulle ju det inte gå att skriva: ”Det är nog dags för vänsterblocket att backa hem från sitt självförsvar om att allt går åt rätt håll och börja se verkligheten.” Vilken verklighet? Den som skapas av rubriker och GPs ledarsida eller den som de boende och aktiva gör sig till tolk för i tidningen? Vi – far och son - som skriver detta har bott i Hammarkullen och på skiftande sätt varit verksamma i Angered i 26 respektive 35 år. I rollen som ordförande i några av de samarbetsråd vi byggde upp i Angered och som pastor i Hammarkullen under 14 år fick Leif Herngren tillsammans med andra åter och åter bemöta de fördomar som odlas av åtskilliga som i många fall aldrig levt med i det pulserande liv som råder ute i dessa stadsdelar – eller ens varit här. Vid uppvaktningar av de politiskt ansvariga och senare själv skolpolitiker har det gått åt mycket kraft för att visa på att också centralorten Angered bebos av människor. Under denna helg då GP lanserade sina fördomsfulla rubriker höll Per Herngren en kurs om ickevåld och konflikthantering i Lövgärdet. Intresset för ickevåld var så stort att hälften av deltagarna omedelbart anmälde sig till två dagars fortsättningskurs. De tre böckerna om Hammarkullen som Jens S. Jensen gett ut under en tjugoårsperiod ger denna andra bild av en förort. Han kom som nyutbildad arkitekt till Hammarkullen för att skildra denna stadsdel och bosatte sig där en tid. I den första boken skrev han: ”Mitt sätt att se på Hammarkullen förändrades totalt under denna tid. Från att ha varit fixerad till den brutala miljön till att utgå från de människor som bodde i miljön.” Inte sällan har våra försök att peka på det positiva här i Angered bemötts av att man ansett att vi inte ser det negativa. Vårt och mångas engagemang i och för Angered har naturligtvis sin grund i att vi inte bara sett problem utan också sökt ta tag i dem. Kanske är det Angeredsbornas långa engagemang som gjort att den generella brottstatistiken antyder att vårt område är lugnare än flera andra stadsdelar. En bild som många av oss bär med sig av Hammarkullen är det som hände efter den ohyggliga branden på Hisingen. I Hammarkullens kyrka samlades överlevande med anhöriga och de som ville vara vid dessas sida som drabbats. Där stod imamen tillsammans med präst och pastor från olika kyrkor - en bild av människors möten i Angered. Vi frågar: Är det möjligt att slippa medianidbilderna av Angered? Är det möjligt att media kan se och skriva om dessa stadsdelars problematik utan överdrifterna och samtidigt ge något av allt det fina, av innovativt samhällsbygge, av lokal och internationell solidaritet, som präglar vårt Angered? Leif och Per Herngren Oktober 2006 av Per Herngren (c) måndag, oktober 16, 2006 3 kommentarer torsdag, oktober 05, 2006 Härskartekniker i alternativa mötestekniker Bakgrund: Under ickevåldskurser brukar man ofta lära ut feministiska och ickevåldsliga mötestekniker. Dessa anses vara mer demokratiska än traditionella. Men de kan också omformas till att bli härskartekniker. Sekt och härskartekniker i alternativa mötestekniker Jag har försökt analysera fallgropar, faror och möjligheter hos alternativa mötestekniker. Vad är demokratiskt och vad blir odemokratiskt och maktfullkomligt. Här är två snabba reflektioner. Det skulle vara intressant att höra andras analyser eller invändningar: Skamning och förnedring av förövare: Från 1996 och senast för någon vecka sedan har jag då och då stött på personer som gått ickevåldskurser som berättat för mig att de lärt sig att Maktingriparen eller Stämningsunderlättaren ska säga ”förtryck” i gruppen när någon avbryter, nedvärderar, är nedlåtande eller oförskämd. Detta blir ju en förnedringsteknik gentemot förövaren. Själv brukar jag lära ut att den som är vald till Maktingripare löser problemet genom att avbryta och kanske be om ursäkt, upprätta offret, stramar upp moral och regler. Men Maktingriparen undviker att peka ut boven inför hela gruppen. Sedan kan Maktingriparen ju alltid ta ett gräl enskilt efter mötet och förklara att ett uttalande är sexistiskt, rasistiskt eller nedlåtande. Utpekande inför en grupp är ett effektivt sätt att stöta ut någon ur gemenskapen. Förövare blir tvungna att bli defensiva eller aggressiva för att skydda sin integritet. Skamning inför grupp är också vanlig sektteknik för att skapa konformitet. Man kan säga emot enskilda men man kan inte säga emot hela gemenskapen. Mobbningstekniker under möten: Några tekniker som funnits i rörelser i bl a Belgien och Skottland har börjat komma till Sverige. De används ofta under stormöten. När någon talar lyfter deltagarna händerna för att visa vad de tycker. Dessa får då funktionen av mobbning av de ickepopulära, eller karismatisk upplyftning av vissa deltagare: Praise, lyfta armarna och skaka händerna. – Visar att man stödjer talaren. Slå handen mot sin egen hals – Visar att man vill att talaren ska sluta tala, att hon är tjatig eller upprepar sig. Tummen ner - Visar att man är emot vad talaren säger.
(Kommer någon ihåg fler varianter?) Mobbningsfunktionen kommer ur att de som utför hand-teknikerna tycks representera hela gruppen. Budskapet blir att ingen vill lyssna på vad talaren tycker är viktigt. De som utför handteknikerna är dock inte valda av gruppen, de har inte blivit tilldelade funktionärsroller. Istället för att en vald funktionär förklarar ”objektivt” när tiden gått ut skapas ett grupp-tryck som talaren tvingas underställa sig eller trotsa. Talaren anar att folk ogillar hennes åsikter eller också ogillar de att hon överhuvudtaget yttrar sig. Handteknikerna ersätter delvis saklighet, argument och dialog. Karismatisk utvaldhet kommer från att vissa genom praise-markeringar framstår som populära, medan andra inte får praise-tecknet (eller applåder). Tja, några tankar från andra? Per Herngren
2006-10-03 Version 0.1 av Per Herngren (c) torsdag, oktober 05, 2006 2 kommentarer Kategorier: makt lördag, september 23, 2006 Definitioner på makt Några begrepp som används i mina texter om makt: Makt är lydnad. Makt är i modern tid mer producerande än förbjudande (Foucault). Tvång är motsatsen till makt. Den som inte lyder kan tvingas med galler eller fysiks styrka. Tvång används alltså när makt saknas. Makthavare är en illusion som döljer att den som lyder producerar makt bara de gånger den lyder. Makten kan inte behållas, bevaras eller innehas. Det som gör att illusionen upprätthålls är att vissa frukter av makt kan behållas, som position eller rikedomar. Härska innebär att trycka ner och krossa motstånd eller avvikelse. Härska används när lydnaden är svag. När makten är stark blir härskartekniker ineffektiva och oekonomiska. Auktoritär personlighet lanserades av Theodor Adorno 1950 som beteckning på en personlighetstyp som tenderar att helt underordna sig och lyda överhet. Tidigare hade dock Abraham Maslow 1943 och Erich Fromm använt begrepp med liknande betydelse
av Per Herngren (c) lördag, september 23, 2006 1 kommentarer Kategorier: makt tisdag, september 12, 2006 Makttekniker i massmedia Här är ett första försök till analys av makttekniker i massmedia. Ge gärna synpunkter och förslag! Reducera läsare eller gemenskaper till massa. Genom kombinationen individualitet och kvantitet förvandlas gemensamma beslut, gemenskaper och olika former av samarbete till aggregation, alltså sammanslagen effekt av individuellt handlande. Förvandlingen till massa sker både i hur artiklar skrivs och i marknadsundersökningar vilka används för annonsering och finansiering av massmedia. Reducera läsaren till medvetande. Enligt Habermas (Borgerlig offentlighet, 1962) sågs det offentliga samtalet i den tidiga borgerliga traditionen som ett faktiskt samtal. Massmedier lästes högt på salonger och kaffehus innan ett offentligt samtal satte igång. Massmedia var alltså det ickesamtal som genom att läsas högt på offentliga plats intensifierade ett samtal som uppstod efter högläsningen. I och med 1900 talet började massmedia förstå sig själv som det offentliga samtalet, vilket förvandlar samtal till ett ickesamtal. ”Paneldebatter” blev en uppsättning makttekniker för att förvandla folk till tysta åskådare och åhörare. Upplysning blev konsumtion av information, fakta och åsikter vilket skulle leda till högre medvetande. Detta blev motsatsen till Kants förståelse av upplysning som att tänka högt, alltså tillsammans. Opinionen som i den tidiga borgerliga traditionen sågs som slutsatser av samtalen vilka alltså skedde på offentliga platser, förvandlades till privata, individuella attityder som man trodde sig kunna kvantifiera till ”opinionen”. Reducera makt till makthavare. Genom att peka ut individuella bovar bland politiker döljs maktmekanismerna, alltså hur handlingar, system och struktur skapar lydnad. I traditionen från Gandhi och Foucault får man påstå att makthavare inte finns. Det finns ingen som kan ta emot och lagra makt. Makt är ett mönster av lydnadshandlingar som existerar i sin upprepning inte som ett ting som kan innehas. Reducera offer, förtryckare och aktörer till ”parterna”, vilka oftast ses som två. Dessa två parter förstås som regeringar, nationalstater eller krigsmakter. Exempel är mellersta östern där Parterna förvandlas till Hamas och Israels regering snarare än fackförbund, lokala religiösa sammanslutningar och tempel, internationella organisationer, solidaritetsgrupper nära och fjärran, biståndsarbetare, observatörer, massmedier, åskådare, familjer, grannar, byar, produktions, handels och transportföretag runt om i världen. Omvandla särintresse till helhet. Genom en hegemonisk operation förstås särintressen som allmänintresse. Hegemoni är när delen försöker representera helheten. Nationalstater förstås som en container vilken kallas för Samhället. Organisationer, företag och sammanslutningar ses inte som likställda samhällen utan som inneslutna i Samhället (nationalstaten). Regeringar och politiska partier presenterar sig inte som särintressen utan som allmänintresse. Även massmediernas egna särintressen doldes som allmänintresse eller medias uppdrag. Omvandla perspektiv och ställningstagande till objektivitet. Massmediernas makttekniker; urval och lansering av några få aktörer eller diskursiva begränsningar av accepterade vinklingar i en artikel osynliggörs genom makttekniker som kallas balansera, objektivitet och neutralitet. Dessa tekniker används också för att neutralisera värden och engagemang i intervjuobjektens uttalanden och handlingar.
Per Herngren 2006-09-12 version 0.1 av Per Herngren (c) tisdag, september 12, 2006 2 kommentarer Kategorier: makt lördag, september 02, 2006 Civil olydnad - skyldighet snarare än rättighet I debatten kring civil olydnad hänvisar en del till när det är taktiskt riktigt att använda civil olydnad. Om man förstår civil olydnad som en skyldighet under vissa förhållanden (ex svensk vapenexport till olagliga krig) blir civil olydnad inte en taktisk fråga utan snarare en juridisk och moralisk. Lydnad skulle vara ett grovt brott precis som värdetransportrån eller knarksmuggling. from judgement: The Law of the Charter The Nuremburg Charter 1945 “…the very essence of the Charter is that individuals have international duties which transcend the national obligations of obedience imposed by the individual State. He who violates the laws of war cannot obtain immunity while acting in pursuance of the authority of the State, if the State in authorising action moves outside its competence under international law.”
Nuremburg War Crimes Tribunal 1945
http://home.earthlink.net/~platter/nuremberg/judgement-law-of-charter.html Old link: http://www.actionagainstwar.org/legaldutytobreakthelaw.html av Per Herngren (c) lördag, september 02, 2006 kommentarer Kategorier: civil olydnad fredag, september 01, 2006 Ny plogaktion Clown avrustade vapen silo En präst och två krigsveteraner hamrade 20 juni 2006 en kärnvapensilo obrukbar, vilket kallas för plogbillsaktion eller avrustning. Prästen Carl Kabat, 72 år, har avtjänat ungefär 16 år i fängelse för olika plogbillsaktioner i USA. Han deltog i första plogbillsaktionen i USA 1980 och även i den första i Europa 1983. Läs mer: http://www.jonahhouse.org/ Skriv till fångarna: Carl Kabat, Greg Boertje-Obed, Mike Walli - McLean County Jail, P.O. Box 1108, Washburn, North Dakota Pressmeddelande: On Tuesday morning, June 20, 2006, a Roman Catholic priest and two war veterans were arrested at a nuclear missile silo in North Dakota after they hammered on the lid and entry hatch. The action effectively took the nuclear weapon off-line. It cannot be used until it is repaired. av Per Herngren (c) fredag, september 01, 2006 kommentarer Kategorier: civil olydnad Frida Berrigan on weapons trade as entertainment. By Frida Berrigan, August 2, 2006 ”… Like American entertainment, American arms are a multibillion-dollar industry that leans heavily on foreign sales. In fact, the United States exported $18.55 billion in fighter planes, attack helicopters, tanks, battleships, and other weaponry in 2005. All signs point to 2006 being another banner export year. Just as in the movie, TV, and music businesses, we dwarf the competition. Russia is the next largest arms exporter with a measly $4 billion in yearly sales. In fact, U.S. arms exports accounted for more than half of total global arms deliveries -- $34.8 billion -- in 2004, and we export more of them ourselves than the next six largest exporters combined….” http://www.alternet.org/story/39761 av Per Herngren (c) fredag, september 01, 2006 kommentarer fredag, augusti 11, 2006 Sverige mest kapitalistiskt i världen... Under frukosten – pannkaka med nytinade blåbär – såg jag på tv4 nyhetsmorgon. När jag hade munnen full av pannkaka fick jag reda på att svenskarna har den största andelen fondsparare i världen. Så om den kapitalistiska mätstickan mäter hur stor andel av befolkningen som satsar på kapitalismen … Chao Per av Per Herngren (c) fredag, augusti 11, 2006 kommentarer Umberto Eco uppmanar till civil olydnad mot avgifter Svenska Dagbladet Publicerat 21 juni 2006 05:30 ”Konsumentmakt manifesteras nog bäst i civil olydnad - av det slag som författaren och professorn Umberto Eco berättade om i sin bok "Vad kostar ett mästerverk?" (1987), det vill säga den rörelse i USA av människor som tröttnade på de stora telefonbolagens hutlösa priser. I stället för att använda de förtryckta inbetalningskorten, skrev de egna och - vilket var själva sabotaget - betalade alltid in tio cent för mycket. Detta klarade inte bolagens administrativa system. Allt sattes i gungning, systemen klappade ihop, bolagen vädjade i tv till abonnenterna att sluta med tilltaget.
Det var en uppfinningsrikedom jämförbar med den kreativitet som banker och företag besitter för att få oss att betala för att betala. I tider då vi gör deras jobb genom att använda oss av Internet, har det blivit ännu större anledning att vägra betala för att betala.”
Av JAN-EWERT STRÖMBÄCK Gammal länk: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_12997998.asp av Per Herngren (c) fredag, augusti 11, 2006 1 kommentarer Kategorier: civil olydnad Radikal pensionsfond Debatt på Vägval Vänsters göteborgslista Jimmy & Anders Tack för intressanta tankar!
Jo, jag tror det skulle vara möjligt att starta en pensionsfond som är revolutionär. Då definierar jag revolutionär som att ett system med en systemlogik ersätter ett annat system med en annan systemlogik. Detta ersättande behöver förverkligas inom en sfär men ersättandet behöver inte vara totalt. Om man startar en pensionsfond som mot en rimlig ränta (1-2 %) bara lånar ut till demokratiskt styrda kooperativ i tredje världen och kanske också kooperativ i vår del av världen, då blir den fonden del av ett system-ersättande. Detta ersättande är inte ofullständigt utan fullgjort i liten skala inuti kooperativens demokratiska interna struktur och i den kooperativa marknaden samt i det demokratiskt-pensionsfondstyrda finansieringssystemet. Om jag förstår modern systemteori rätt så tänker man sig inte ett enda stort system utan flera system som kan konkurrera eller skydda sig från varandra - de blir autopoietiska, alltså självskapande. Några system kan givetvis dominera som ex heterosexuell kärnfamiljer, nationalstater, kapitalism. Dessa dominerande system kan kolonisera varandras sfärer men inget system tar över och blir totalt. Ett mindre system kan på samma sätt förverkliga sitt eget system, alltså i liten skala ersätta ett annat och dessutom skydda sig mot andra större system. De dominerande systemen kan då inte dominera i det lilla systemets självskapande sfär. Det mindre systemet kan även ta energi (ex kapital, arbetskraft, kunskap, färdigheter) från de större systemen. Hypotes: Utan handelskapitalismens experimenterande och finslipning i Holland och andra kuststäder mitt under feodalismen hade kapitalismen inte kunnat ersätta feodalismen några århundraden senare. Handelskapitalismen tog också en stor del av sina produkter från feodalismen. Det lilla ickeproducerande handels-systemet exploaterade alltså det större producerande systemet. Ett system kan alltså göra sig självstyrande trots att det är omgivet av mycket större system. Förslag: Att vi "ersätter" en stor del av vänsterns negationer: protester och systemkritik med ett proaktivt systemskapande. Vi kan ex experimentera med ett nytt parlament - kanske hellre än att starta nya partier som stärker det gamla parlamentet. Och så har vi ju pensionsfonder, k0operativ etc. Chao,
Per av Per Herngren (c) fredag, augusti 11, 2006 3 kommentarer Civil olydnad måste tränas och läras Debatt på Vägval Vänsters göteborgslista: Hej Maria och Börje! Tack för era tankar!
Jag skulle vilja invända mot ditt förslag, Maria, att civil olydnad inte ska läras ut. Ok, låt oss för ett ögonblick gå tillbaka motståndets gamla patriark. Gandhi föreslog att civil olydnad är svårare att lära sig än att bli soldat. Man behöver alltså längre utbildning för civil olydnad än en militärutbildning. Om yrkessoldater får två till fem års (?) utbildning borde alltså en heltidsutbildning för civil olydnad bli, tja, säg tre till sju år. Jag tror detta stämmer ganska väl. Jag har själv försökt skissa på en sjuårig utbildning i civil olydnad. Man ska dock undvika att mystifiera civil olydnad. Motstånd är inte svårare än andra verksamheter i samhället. Ingenjörer, lärare, läkare, sjuksystrar får ju tre till sju års utbildning för att kunna göra ett bra jobb. Den andra mystifieringen vore att göra olydnad till en attityd: Olydnad är ingen åsikt eller inställning utan en rad svåra och komplicerade system och tekniker för motstånd. Vi skulle inte lita på en outbildad läkare som hade läkarkallelsen som en attityd eller livsinställning. Här är en hypotes: Om ett par folkhögskolor tog på sig att ge en tre årig utbildning i civil olydnad så kanske att man efter några år får ett par tusen utbildade motståndskämpar: Då gissar jag att vi skulle kunna stoppa exempelvis vapenexport och med tiden kanske även några andra former av svensk delaktighet i förtryck. Jag föreslår inte en elitlösning utan snarare att motstånd blir en vardaglig verksamhet med etiska, estetiska, praktiska, teoretiska tekniker och metoder precis som socialt arbete, arbeta i kvinnojour, arbeta som lärare eller läkare: Olydnad blir alltså på samma nivå och därmed jämställt med andra nödvändiga delar av ett fungerande samhälle. Tja, några tankar
Per av Per Herngren (c) fredag, augusti 11, 2006 kommentarer Kategorier: civil olydnad Religion som opium eller motstånd Dialog med Maria Hagberg på Vägval Vänsters göteborgslista Hej Maria Jag gillar din analys av kyrkans hierarki. Patriarkala strukturer inom kyrkan legitimerar och befäster motsvarande strukturer i andra system. Själv är jag inte så fokuserad på att förändra hierarkin inom vare sig kyrkan eller nationalstaten. Jag försöker arbeta med att skapa nya system. I dessa försöker vi finslipa systemen genom att fokusera på innovationer, som nya organisationsformer, mötestekniker, och nya motståndsformer som ex proaktivt motstånd istället för protest. I bästa fall, när vi ibland lyckas skapa något som fungerar, kan andra system som kyrkan, lagen, nationalstaten och den mer laglydiga vänstern plocka innovationer från detta systembyggande. Kanske kan det finnas större möjlighet för reformationer i de gamla systemen om man fokuserar på att bygga nya system, än om man försöker påverka de gamla systemen genom protester. Hilsen fra Hammarkullen Per Herngren av Per Herngren (c) fredag, augusti 11, 2006 kommentarer Kategorier: makt Hur kan vänstern förändras. Reflektion med Jimmy Sand om Vägval Vänsters och vänsterns framtid
Hej Jimmy
Här kommer en tanke på en något mer drastisk förändring av Vägval Vänster: Kanske ska vi lämna själva "uttalande-praxisen" och mer syssla med att initiera förändrande system och kritiskt utvärdera olika proaktiva experiment. Alltså vara med i det praktiska kunskapandet snarare än i åsiktsskapandet. Det skulle bli en vridning från ett idealistiskt arbete till att istället bidra med analys och förslag om hur socialismen materialiseras. Ok, jag ska uttrycka mig enklare: Låt oss inrikta oss på att förverkliga det vi tror på istället för att producera åsikter.
Låt vänstern bli proaktiv, alltså att faktiskt förverkliga och initiera förändring. Då tror jag vi ska göra som bankkapitalismen i Italien på 1000 talet och den första förlagskapitalismen på 1600-1700 talet, experimentera i liten skala. Kapitalismen finslipade sina verktyg, system och strukturer i åtta hundra år innan den slog igenom till produktionskapitalism. Jag tror vänstern behöver bli mer innovativ än uttalande.
Det kan vara allt från små bestående experiment, till att under kort tid testa eller simulera vissa system under ett seminarium. Det kan ex vara att testa nya beslutssystem, som ex feministiska mötestekniker. Eller att testa varianter av motstånd, civil olydnad. Hitta former för kollektivt boende som inte bara passar ungdomar. Eller att simulera hur vi skulle kunna skapa en demokratisk och dynamisk infrastruktur för kooperativa företag. Eller varför inte i liten skala pröva Johan Lönnroths förslag om att skapa pensionsfonder som investerar i demokratiska företag (kooperativ, föreningar). När jag bodde i USA var jag medlem i en lokal, radikal bank, som liknar det samarbete i olika delar av tredje världen med mikrolån som Maria Hagberg tog upp på VVVs paneldebatt i Gtb för ett par månader sedan. Ytterligare något som ligger mig varmt om hjärtat är att att börja använda samhällsbegreppet. Varför inte börja prata om ett frihetligt socialistiskt samhälle, som uppstår och reproduceras genom olika aktiviteter och arrangemang. Och sedan titta på hur vi kan förtäta detta samhälle, skapa infrastrukturer, innovativt utveckla system som gör oss mer rationella, mer omsorgsfulla, mer toleranta, mer demokratiska.
Tja, några tankar från Hammarkullen
Per Herngren av Per Herngren (c) fredag, augusti 11, 2006 kommentarer Kategorier: postprotest Gränsöverskridande OCH gestaltande Diskussion med Maria Hagberg på Vägval Vänsters göteborgslista
Hej Maria
Du föreslår att det är själva gränsöverskridandet som är samhällsförändrande. Om jag förstår dig rätt så innebär överskridande av gränser att bryta lagar, normer, strukturer, nationsgränser etc. Jo, jag håller med. Får jag fundera högt en stund över hur Gandhi tänkte kring detta? Det som kanske är ett av Gandhis största bidrag till motståndet är att gränsöverskridandet eller olydnaden inte bör ske som en negation, ett nej-sägande, en protest. Istället föreslog han kombinationen olydnad och konstruktiva programmet. Man skulle använda målet som medel. Istället för att satsa på en dålig kompromiss är det bättre att förverkliga målet, om så bara för några personer, eller i någon timme. När man stoppas får man utvärdera, finslipa och göra det igen och igen. Alla sociala strukturer är egentligen upprepningar - som är möjliga för andra att också upprepa. Om jag förstår honom rätt så är det ingen större mening att bara ockupera en vårdcentral i protest mot nedläggningen. Man bör ockupera den och utföra den verksamhet man vill ha. Och man bör visa upp en bättre verksamhet än tidigare. Gestalta och visa istället för förklara alltså. Att med ord peka på gränsöverskridande blir abstrakt och svårt att ta till sig. Att visa på något bättre ger alla möjlighet att se och utvärdera. Är den här gruppens verksamhet bättre än statens/företaget. Här kan man se Gandhis som materialist: man måste materialisera. Och den del av vänstern som sysslar med information, tyckanden och protester kan ses som idealistisk. Ytterligare ett av Gandhis bidrag är att man måste trappa upp kampen (ickevåldsligt) om motparten ignorerar en genom att ge låga straff eller strunta i en. En viss elasticitet finns alltså i maktens gränser. Den införlivar eller bryr sig inte om vi överskrider gränser lagom mycket. Man behöver alltså ligga på kännbara fängelsestraff för att olydnaden ska bli effektiv. Det är flera skäl till det. För det första är det inte böter som avskräcker oss från att ta över företag, proppa igen avloppsrör eller avrusta vapen utan just kännbara konsekvenser. Det är kärnan i vår lydnad som är nyckeln maktens makt. Genom att ta kännbart fängelsestraff så neutraliseras maktens straff-medel och förvandlas istället till en stark moralisk kraft. För det andra så krävs ordentliga rättegångar för att gränsöverskridandet ska bli en konfrontation mellan olika värden. Skillnaden mellan alternativrörelsens alternativ och Gandhis ickevåld är att det konstruktiva programmet ska börja byggas mitt i våldet eller förtrycket och alltså bli en konfrontation. Det handlar alltså inte bara om positiva öar vid sidan av,
utan positivt skapande mitt i våldet. Tja, det blev en gandhiutläggning,
Per av Per Herngren (c) fredag, augusti 11, 2006 kommentarer Kategorier: postprotest Metodologisk nationalism Debatt på Vägval Vänsters göteborgslista
Det är en spännande kritik mot nationalstatsvänstern som Johan Lönnroth gör i Världsmedborgarvänstern.
Här är några nattliga tankar utifrån min läsning av Johan Lönnroths artikel: Inom sociologin pratar man om "metodologisk nationalism": när man sätter likhetstecken mellan samhället och nationalstaten. En enkel test kan avslöja metodologisk nationalism, om man säger samhället, och det då är underförstått staten eller nationen eller Sverige, så har man antagligen fångats i metodologisk nationalism. I Sverige är metodologisk nationalism svårare att se än i andra länder. Engelskans society betyder ju förening, sammanslutning och samhälle, och engelskans community betyder samhälle, gemenskap, kollektiv. Själv försöker jag undergräva min egen hjärntvättade metodologiska nationalism genom att använda samhällsbegreppet på föreningar, sammanslutningar, större företag, städer, byar, förorter, nationer. Det finns inte längre något entydigt samhället, i bestämd form. Fördelen är att nationalstaten reduceras till en bland många föreningar, och sammanslutningar om ändock extremt mäktig. Olika samhällen lever överlappande, bredvid varandra. Ibland är det bättre att ett samhälle tar över delar av ett annat samhälles verksamhet. Aktioner skulle då vara att tillfälligt ta över en verksamhet. När aktionerna upprepas institutionaliseras verksamheten, om en gemenskap uppstår börjar ett samhälle bildas. Efter att olika samhällen konkurrerar om inflytandet över en verksamhet kan den plötsligt övergå till det andra samhället. Eller så kan det första samhället reformera sig för att kunna behålla verksamheten. Inom folkrörelser och vänster bygger man ofta in nationalismen i sin egen organisation, ex genom riksstyrelse respektive lokalstyrelse. Ofta står nationsnamnet först i föreningens namn, som ex Svenska Freds och Skiljedomsföreningen, eller Sveriges Kommunistiska Parti.
När jag satt i polis-arrest i England i sommar läste jag Michel Foucault, "Society must be defended". Där menar han att politiken är fortsättning på kriget. (Här syftar han på politik som är kopplad till nationalstaten). Analysen tar sin utgångspunkt i att alla nationer bildats genom krig. Antingen har några tilltvingat sig nationen genom erövrning eller tvingat den på andra (koloniala nationer).
Etienne Balibar visar i Ras, Nation, Klass (tillsammans med Immanuel Wallerstein) att det inte går att frikoppla ras och nationsbegreppet. De förutsätter varandra.
Själv anser jag att nationalstater är det mest effektiva och mest förödande apartheidsystemet i världshistorien. Vi har fått en värld med nästan fri rörlighet för rika och kringgärdade områden för fattiga och flertalet från tredje världen. Apartheid inom nationer har inte varit så effektivt eftersom den bl a hamnat i motsättning till nationalstatens konstruerande av konstgjorda "folk" (nation betyder folk, från latinets natio födelse, stam, nasci att födas).
Oj, det blev en del text så här på måndagkvällen.
Hilsen fra
Per
20050926 av Per Herngren (c) fredag, augusti 11, 2006 kommentarer Kategorier: makt Social systemteori och anarkism Debatt på Vägval Vänster göteborgslista med Jimmy Sand
Hola Jimmy och alla andra systemteoretiker. Jag har inte läst America Vera-Zavalas bok. Jag har sneglat lite på Murray Boochin. Här kommer några tankar om systemteori och alternativrörelse/anarkism.
I systemteori (Luhmann) kan ett system inte styra ett annat. System är självskapande. Att stå utanför ett system och försöka påverka det skulle då bli verkningslöst. Den vänster-verksamhet som är inriktad på påverkan, propaganda eller upplysning av andra grupper upplevs av många också vara just verkningslös.
Men vad har vi då för möjlighet att förändra samhället. Sociala system teorin visar ju att system är öppna innifrån, ett system kan studera andra system. Det borde ju innebära att man kan kopiera bra innovationer, tekniker, institutioner och organisationsformer. Istället för påverkan skulle man då inrikta sig på innovation och finslipning - alltså skapa bästa möjliga erbjudande - något som är intressant att kopiera av andra system.
Det är den kommunikation som avgränsar sig själv som blir ett system. Ett intellektuellt samtal mellan några på en fest förstås av deltagarna som sammanhängande och oberoende av flirten eller grälet vid borden bredvid. Då skulle Luhmann se på samtalet som ett system och de andra flirt-gräl-systemen som omgivning. (Men för flirten och grälet blir samtalet vid det första bordet istället omgivning.) Om jag nu fattar det här rätt så innebär det att i det här samtalet kan exempelvis världskapitalismen eller nationalstaten bli subsystem i samtalet. Samtalet (systemet) förenklar en alltför komplex mening till ett subsystem (ett subsystem som ju dock är ett eget system och inte konstruerat av samtalet, ingen konstruktivistisk magi alltså). Detta borde väl vara intressant: System kan införliva andra system i sitt eget system som subsystem (Eller avgränsa dem, stänga ute dem, som sin omgivning men ändå exploatera kraft från dem). Då skulle vi kunna förstå nationalstaten som ett subsystem under exempelvis elitfotbollen (elitfotboll förstås då som ett kommunikativt avgränsat system). Och nationalstaten kan på motsvarande sätt införliva elitfotboll i sitt eget reproduktions-system . Istället för att införliva ett annat system som subsystem kan man välja att ta kraft från det.
Anarkistiska eller ekologiska avgränsade experiment har möjlighet att undvika att införliva nationalstaten eller kapitalismen i sina experiment. Däremot kan nationalstaten som omgivning bli en kraftkälla för det ekologiska eller anarkistiska experimentet. Min kritik mot proteströrelsen är ju att den genom negation främst fungerar genom att reproducera nationalstaten inom sig själv. (Vilket sedan staten eller massmedia exploatera inom sina system.)
Här anar vi kanske (åtminstone i mina optimistiska illusioner) hur revolution egentligen handlar om att reformera det nya systemet. Att snacka om framtida revolutioner har möjligtvis litterärt/poetiskt eller teoretiskt intresse men det har inget med revolutionär verksamhet att göra.
Så jag undrar om inte det här resonemanget kan göra revolutionsbegreppet intressant igen inom demokratisk/frihetlig vänstern och kollapsa dualismen mellan revolution och reformism?? Fast då med en förskjutning av reformerandet till nya innovativa system snarare än de gamla etablerade systemen.
Gamla system tar från nya system
Det avvikande experimenterandet med helt nya logiker kan bli intressant för de gamla etablerade systemen (ex kan gåvosystem som fildelning, freeware, shareware användas för att skapa profit). Så ett finslipat nytt revolutionerande system kan kopieras tillbaka in i traditionella system. Då skulle revolutionärt finslipande av innovativa system egentligen vara mer reformistiskt än att innifrån det etablerade systemet försöka justera det etablerade systemet åt ena eller andra hållet. Reform är helt beroende av små-gruppers revolutionära utvecklande av helt nya system-logiker. Jag vill dock betona att det kan vara fruktbart inom vänstern att göra både ock. I vilket fall: Två fruktbara huvudstrategier: 1 Gå in i etablerade system och finslipa/reformera det. 2 Experimentera fram nya bättre system i liten skala som finslipas och blir möjliga att kopiera. Det tredje alternativet: Att stå utanför ett sytem och gnälla på det blir enligt min tolkning av sociala system teorin inte produktivt (förutom att gnällandet återanvänds av det kritiserade systemets i sin avgränsningsoperation, alltså för att producera sig själv som avgränsat system).
Åh, det här blev sent!
Chao för inatt
Per av Per Herngren (c) fredag, augusti 11, 2006 kommentarer Social systemteori och Roy Rappaport Inlägg en sen natt på Väg Val Vänsters göteborgslista - debatt med Jimmy Sand
Jag är inte helt säker på att jag förstod Roy Rappaport så du får gärna korrigera mig, men här är ett försök: Intressant med Roy Rappaport tycks vara att han kan se hur olika delar av samma system kan bli självproducerande gentemot varandra, alltså att delar av ett system inte behöver påverkas av förändringar i det egna systemet.
Luhmann skulle nog använda begreppet subsystem för detta fenomen. Roy Rappaport tittar på väldigt omfattande system och tycks förklara en rad företeelser som orsakade av globala och kosmologiska system (modernitet, postmodernitet). Det tycks som han blir reduktionistisk och lämnar social systemteori. Eller att han nästan som Wallerstein ser några få gigantiska världssystem, och att allt annat är delar av dessa. Här ligger jag närmare Foucault, jag tror de små mikrosystemen har en "tyngre" betydelse än de vaga generaliserade globala systemen. Och jag är nog radikalt anti-reduktionistisk. Däremot kan ju mikrosystemen kopiera eller välja att ta in (exploatera) delar av sin omgivning (andra system). Flera globaliseringsteoretiker och social rörelse forskare ser dock mer enhetliga globala tendenser än vad jag ser. Vi får reda på att vi går från modernism till postmodernism, från nationalism till globalism etc. Jag menar snarare att vi har miljontals parallella motsägelsefulla system och att världen inte är riktigt så enhetlig. Det finns snarare mängder med socialistiska, kommunistiska, anarkistiska, kapitalistiska religiösa, folkrörelse system samtidigt. Några är ointressanta eller dåligt utvecklade. Några har svårt att få tummen ur (sätta igång systemet) men de finns där som mer eller mindre utvecklade möjligheter. Om det är mikrosystemen som är "avgörande" så blir vänsterkampen mer opitimistisk tycker jag än om globaliseringsteoretikerna har rätt. Om småsystem är självproducerande och "starkare" än de generella stora systemen, då handlar vänsterkamp om att i liten skala experimentera och
utveckla innovationer, alltså finslipa tills man får systemet att fungera. Sedan blir det till slut intressant för andra system att stjäla och kopiera. - Man försöker alltså inte påverka eller orsaka förändring utan snarare erbjuda, inbjuda och locka in. Det kräver att man har något att ge, alltså tränar och experimenterar med mötestekniker, företagsformer, aktionsformer, arbetsformer organisationsformer - inte i stor skala för då går aldrig systemet igång. (Det här tänkesättet är faktiskt mer likt hur kapitalismen fungerar med innovationer, små företag som växer och blir gigantiska, andra företag som
kopierar eller väljer helt andra vägar (nischar)) Hm, ni får gärna invända och pressa mig. Tänka måste man göra tillsammans om man vill komma någon vart.
Gönatt för nu Per av Per Herngren (c) fredag, augusti 11, 2006 4 kommentarer Är mål och medel samma sak? Från en debatt med Jimmy Sand på vägval vänsters göteborgslista
Jimmy: "Arne Næss, som jag läste för några år sedan. Kärnan är ett resonemang om att medlen för en avsikt måste motsvara målet."
Per:
1) Arne Naess är kvar i handlingsteorin (action theory). Han gör fortfarande en uppdelning mellan medel och mål. Därmed tänker han sig att medlen ska motsvara målet. Om man istället utgår från systemteori (social system theory, kommunikativa system, symbolsystem) så försvinner uppdelningen mellan medlen och målet. Då blir medlet en del av målet, målet
är inget annat än alla medlens hänvisande till, och bekräftande av, varandra. Något förenklat: Alla system kan ses som en cirkel. System är alltså återuppreningar. I just kommunikativa system hänvisar alla delarna till de övriga delarna i systemet. Alltså: antingen är ens kommunikativa handlingar del av hela systemet. Eller också är de utanför, alltså med i ett annat system (eller flera). Härmed blir allt politiskt arbete direkt aktion. Och vi kan därmed låta direkt aktion ramla ur handlingsteorin. Ens lilla handlingsbidrag referar till de andra delarna i "sitt" system. Demonstration och protest skapar alltså demonstrationer och protester. Protest är direkt aktion, del av, och hänvisar till, ett större protest-system. Det behöver inte finnas några andra effekter. Enligt Luhmann är system öppna innifrån och slutna utifrån. Ett annat system kan alltså omvandla och ta kraft, energi från sin omgivning (andra system). Staten kan alltså ta kraft från andra systems negering, ex protesters nej-sägande. Detta sker genom att protesten är ett system som ständigt bekräftar staten genom nej, genom att säga emot, negera. På samma
sätt kan protesten ta kraft från statens agerande, ett krig kan användas för att stärka protestsystemet. Protesten kan däremot inte styra staten utifrån. Och staten kan inte styra protesten utifrån. Du tar också upp kravaller eller terrorism: Olika våldsystem är ju direkt aktion, de genererar sitt eget våldsystem. Eftersom andra system är slutna utifrån kan våldet inte kontrollera andra system. Däremot kan andra system använda sig av våldet för sin egen makt. Staten kan använda motståndarnas våld för att stärka sitt eget system. Även ickevåldet kan använda andra systems våld. Ickevåldsystemet är öppet innifrån och kan ta kraft från andra system. Ickevåldet kan alltså ta kraft och se till att låta sig stärkas av andras våld mot dem, eller av andra systems förtryck eller av fängelse. (Eller av hinduismen eller
hippierörelsen eller ...) Det här att kommunikativa system skapar sig själv kallas autopoiesis - självproducerande. Social system teori bryter alltså med input-output modellen som finns i äldre systemteori (och i ekologiska system?? Och ekonomiska??).
Tja, det här var ett snabbt försök att föra över direkt aktion från handlingsteori till systemteori. Någon får gärna rätta min tolkning av systemteori vilken ju är extremt svår att förstå, hm.
Hilsen fra
Per av Per Herngren (c) fredag, augusti 11, 2006 kommentarer Kategorier: postprotest Tvång är motsatsen till makt Inom ickevåldsrörelsen definieras makt som lydnad. Tvång och makt blir då varandras motsatser. När man bär bort ett sprattlande och skrikande barn så gör man det för att barnet inte lyder, man använder tvång. Fängelse är ett tvångsmedel som används bara för att man inte har makt över vissa. Krig är också ett tvångsmedel som används för att man inte har makt över motståndaren. Slaveriets tvång och hot om direkt våld var olönsamt. Kapitalismens makt - lydnad istället för tvång och hot om våld - blev mer lönsamt. Kapitalistiska företags makttekniker är enligt Foucault producerande snarare än förbjudande: De skapar alltså lydnad, snarare än hindrar. Om makt är lika med lydnad så blir civil olydnad en av några grundläggande metoder som måste användas för att hantera förtryckande makt. Olydnaden drar undan förutsättningen för den förtryckande makten. Om makt är lika med lydnad så finns inga makthavare, man kan inte ha makt. Däremot kan man tänka sig maktmottagare, men makten kan inte förvaras i ett valv, innehas, ägas, utan måste hela tiden mottas pånytt och pånytt. En vänster som är totalt lydig, alltså där man inte sitter i fängelse eller blir avskedad, har inte någon större möjlighet att förändra en förtryckande makt. En totaliserad lydig vänster är alltså på ett sätt ett större hot mot de förtryckta än staten eller högern som ju får hela sin makt genom folks lydnad. Därmed kan vi förstå Thoreaus utalande att problemet inte är regeringen
utan de som protesterar men ändå lyder (1849).
Buenos noches
Per av Per Herngren (c) fredag, augusti 11, 2006 kommentarer Kategorier: makt Mystifiering inom vänstern och proteströrelsen Var kommer aktionens effekt från? Traditionell politisk handlingsteori förutsätter mystiska, närmast magiska, krafter som skulle skapa indirekta effekter vilka är kontrollerbara genom någon sorts manipulativ strategi och taktik. Här är ett förslag på hur vi kan avmystifiera aktioner och bättre förklara deras politiska effekt. Vänstern och folkrörelserna som ska ge sig ut i offentligheten dras alltför ofta till följande former av mystifierande magi: Gnostisk magi: Andlig insikt, upplysning, medvetande eller information anses ge en effekt antingen på hur folk lever eller hur makthavare tar beslut. Här förutsätts att det är anden, medvetandet som styr kroppen och samhället. Besvärjelsemagi: genom att mässa korta budskap tänker man sig att orden får politisk effekt. Två typer av besvärjelsemagi används: Mässande förbannelser riktade mot makthavare, samt upprepande av ramsor för att stoppa ett krig eller ett förtryck. I vardagligt tal säger man talkörer eller slagord. Numerisk magi: Antalet personer samlade på speciella platser anses också ha effekt. För att få effekt måste då personerna omvandlas från lokalgrupper, folkrörelser, gemenskaper, kollektiv, individer till en massa. Två tekniker används för att omvandla grupper till massa. Den ena är massdemonstrationen och den andra är massmöten. Båda styrs med panoptiska verktyg (Jeremy Bentham och Michel Foucault). Deltagarnas blickar riktas bort ifrån varandra och mot en talare under massmöten eller mot en imaginär makthavare under demonstrationer. Direkt magi Den indirekta effekten av de tre magier jag nämnt är inte riktad mot kampens mål, både den indirekta handlingen och effekten riktas snarare bort från målet. Däremot är dessa tre former mycket kraftfulla för att omvandla kamp mot makt till negerande bekräftelse på makt. De har en magisk dragningskraft just för att de inte är medel utan mål i sig själ. Massmötet och massprotesten tros vara medlet för politiskt arbete. Men de genererar sina egna referenser och system. De blir då målet för politiskt arbete. Andra tänkta mål göms i praktiken undan som åsikter, de blir alltså inte praktik utan tanke. Protester och massmöten har alltså inte den indirekta effekt som utövarna hoppas på. Indirekta effekter av aktioner är inte speciellt kontrollerbara eller ens förutsägbara. Därför blir den del av vänsterns taktik och strategi som främst är ”upplysande” eller ”protesterande” mystifieringar av hur samhälle och kamp fungerar. Ett logiskt misstag vore att man tänka sig direkta aktioner som motsatsen mot indirekta aktioner. En direkt aktion utan indirekta effekter vore totalt privat. Direkta aktioner har alltid indirekta effekter. I vardagligt tal pratar vi om exemplets makt. Indirekta effekter hos direkta aktion är en inbjudan till upprepning av det direkta. Den indirekta effekten skulle mycket väl kunna vara mycket större hos direkta aktioner än hos indirekta aktioner. Jag vill föreslå att man ska använda direkta aktioner om man vill få indirekta effekter. Detta kan tyckas paradoxalt men är egentligen mycket mer begripligt än det traditionella särskiljandet av medel och mål. Låt oss för en stund hålla oss kvar inom den magiska världen. Magin erbjuder ett helt annat mer direkt sätt att se på kraft. Den för fram tre direkta former av magi: Kontagiös magi, smittsam magi, ofta från beröring, visar på kraften hos direkt kontakt samt exemplets makt. Ett annat begrepp är homomagi (i antropologin beskriven som homeopatisk magi). Homomagi innebär att lika leder till lika. Ett tredje begrepp är illusionen. Illusionen att något fungerar kan göra att något börjar fungera, det kanske tydligaste exemplet är hur ett mått på värde har förvandlats till den huvudsakliga varan (pengar). Om vi lämnar magins begrepp vill jag föreslå en teori om politisk effekt som är inspirerad av Judith Butlers mat(t)erialisering, Jacques Derridas dekonstruktion och Donna Harraways cyborg. Dessa teoretiker, och aktivister, avvisar närvaron av mystiska indirekta krafter. De sysselsätter sig snarare med handlingar som förvandlas till inskrift och därmed blir möjliga att upprepas, återberättas, citeras. Jag föreslår att denna inskrifts karaktär är den politiska handlingens effekt. Judith Butlers poststrukturalistiska feminism visar hur upprepningen gör att världen materialiseras och får betydelse (matters, mat(t)erialize). Derrida visar i sina diskussioner om textualitet som föregående tanken och talet, att det inte finns någon mystisk linjärt riktad kraft inbyggd i aktioner. Utifrån Derridas begrepp iteration (repetition), kan man förstå politisk effekt som direkt inbjudande. Politisk effekt är hur handlingen inbjuder till upprepning och därmed materialiseras genom inskrift. Sättningar och förskjutningar i de politiska aktionerna ger öppningar och möjligheter till iteration - upprepning. Donna Harraways cyborgfeminism visar hur aktioner föder hybrider och cyborgar. Här vill jag främst lyfta fram hur radikala aktioner föder hybrider mellan borgerliga livsformer och antikapitalistiska livsformer. Precis som den postkoloniala diskussionen (Spivak, Bhabha) visar, kan man inte hoppa ut ur det moderna, imperialistiska, borgerliga samhället. Hybrid och cyborg visar på revolutionära möjligheter snarare än att drömma sig bort till något helt annat. Politik är alltid iterativ Utifrån dessa tre tänkare föreslår jag att politisk effekt av aktioner är iterativ, upprepningsbar. Upprepningsbarhet ger möjlighet till inskrift och därmed materialisering av nya revolutionära samhällen. Handlingsteorin måste då lämna traditionell koppling till instrumentell handlingsteori och närma sig språk- och systemteori. Men man måste också lämna de gamla strukturteorier som uppfattar samhället som lika med nationen. Det engelska ”community” visar på en ändlös radda av samhällen från kollektivet till globala organisationer. Användbara begrepp hos strukturteorier - som tänker via strukturer snarare än genom handlingar och beslut – är funktion, disposition (möjligheter, färdigheter, teknik, träning), position (hur en kamp positioneras och lutar sig både mot andra former av kamp och mot etablerade system), materialisering. Även inom vänstern finns en lång fruktbar diskussion att knyta an till: Från aktivistbegreppen blir direkt aktion realiserande, och därför realistiskt, medan indirekt aktion blir mystifierande. Direkt aktion lyfter fram inbjudan snarare än påbjudan. Indirekt aktion skulle förutsätta att vi hade någon mystisk kraft som gör att andra lyder. Och om vi hade denna kraft så kanske lydnad ändå inte är lösningen. Andra tankar som ligger nära direkt aktion: Mahatma Gandhi hävdar att målet är medlet. Särskiljande är feltänkande: Ickesolidaritet leder inte till solidaritet, ickefred leder inte till fred. Målet är medlet innebär att jämställdheten i en motståndsgrupp inbjuder till jämställdhet. Varje kamp materialiserar sitt eget mål, och verkar genom detta mål. Gandhi lyfter även fram nödvändigheten av det kreativa program. Proaktivt skapande blir mer revolutionärt än reaktivt protesthandlande vilket låser fast aktivisten i en bekräftande negering. I plogbillsrörelsen och ickevåldsrörelsen finns en diskussion om symbolisk kraft hos direkt aktion som ställs mot den utpekande, och därmed bekräftande, kraften hos indirekta negerande protester. Jag föreslår att politisk kraft bör undersökas utifrån spelet mellan (1) innovativ kraft och (2) möjligheterna till rättvisa, solidaritet, omsorg, gemenskap som framträder (materialiseras). Min ansats kan användas både för att tydliggöra kraften hos kapitalismen, nationalismen och kraften hos revolutionära och radikala praktiker. 1 Innovativ effekt. Innovation som slår igenom skapar tradition. Tradition är en innovation som slagit igenom. Uppfinningar är, enligt Derrida, både upprepning och brytning. Här lyfter jag fram tre aspekter av innovation. a) Möjlighet: Så kan man ju göra! Skapa nya handlingshorisonter, strukturer, dispositioner. b) Innovativ utmaning: Är det rimligt/are sätt att handla, genomföra, leva? Det uppstår en dekonstruktion av moral, mening, sanning genom åtskillnaden mellan den nya innovativa handlingen och de traditionella handlingar den håller på att ersätta. c) Iterativ användbarhet. Hur väl utarbetad är handlingen för att den ska kunna upprepas? Vilken träning behövs och finns den träningen tillgänglig? Här uppstår en cirkulär rörelse mellan möjligheten att upprepa och finslipningen under själva upprepandet. 2 Solidaritet, rättvisa, demokrati, omsorg och gemenskap kan inte instrumentellt skapas. Anarkismens kritik mot proletariatets diktatur blir även riktad mot alla försök hos en elit att genom effektiva (manipulativa) medel styra folket in i socialismen eller in i ett globalt, ekologisk samhälle. Visst innebär rättvisa kontroll av orättvisa, men samtalen som föds ur motsättningar och kamp måste också innehålla obestämbarhet. Demokrati eller gemenskap kan inte styras. Men de kan inte heller förklaras som naturvetenskapens orsak och verkan. Vi är inte enbart orsakade: våra val och praktiker begränsas (och möjliggörs) av tvingande nödvändighet men kan aldrig reduceras till orsak. Däremot kan man diskutera vilka praktiker som ökar eller minskar möjligheterna till rättvisa och socialism. En kamp handlar om att självkritiskt experimentera med nya former som kan ersätta andra. Det är så här vi kan förstå den borgerliga revolution: hur kapitalismen från tusentalets Italien till idag experimenterade sig från bankkapitalism till handels- och förlagskapitalism, fram till de moderna formerna för industri- och programmerad kapitalism. Hur öppnar innovativa dispositioner och institutioner upp möjligheterna till rättvisa? Och hur blir de till nya makttekniker som kontrollerar oss? Per Herngren Version 0.2 av Per Herngren (c) fredag, augusti 11, 2006 kommentarer Kategorier: postprotest Nancy Frasers kritik av identitets-politik Några tankar en sen onsdag natt Jag håller precis på att läsa några av Nancy Frasers artiklar och böcker. Hennes förslag/kritik ndg kombinationen socialism och feminism är intressant. För er som inte läst henne än så kommer här en extremt kort sammanfattning: Hon skiljer analytiskt på omfördelning (ekonomisk omfördelning, socialism) och erkännande (Adam Smith, Hegel, lika rättigheter). Kritiken från svarta, gay, feminister från sextiotalet har bl a varit att erkännande inte kan reduceras till omfördelning. Erkännande/misskännande har sina egna logiker. Under åttio- och nittiotalet trängdes materiella omfördelningsfrågor undan inom erkännande-politiken. Den extremaste varianten av erkännande politik blev identitetspolitik (nya sociala rörelser). Lösningen var att upphöja förtryckta grupper genom att ge dem speciella egenskaper och genom separatistisk politik. Detta undanträngande av omfördelningspolitik samtidigt med nyliberalismens frammarsch blir enligt Fraser reaktionärt. Nancy Fraser avfärdar identitetspolitik men hon avfärdar också en reduktionistisk omfördelningspolitik. Hon försöker hitta en kombination genom att visa vad i erkännandet som är nödvändigt. Istället för identitet lyfter hon fram status som avgörande för erkännandepolitiken. - Får individer högre/lägre status när det gäller beslutsfattande, rättigheter, tillgång till resurser på grund av att de definieras som kvinnor, gay eller definieras in i viss etnicitet eller ras. För att undergräva diskriminerande eller förtryckande gruppstatus eller gruppidentitet lyfter hon också fram vikten av att identitet dekonstrueras. Status är dessutom mer kopplat till ex Foucaults eller feminismernas olika maktbegrepp. Fraser visar också att genom statusbegreppet kan hon koppla erkännande och omfördelning och visa hur de (kanske alltid) hör samman och vävs samman (intersektion), utan att reducera det ena till det andra. Även klass kopplas alltså till erkännande. (Med reduktion menar jag här att förklara exempel förtryck av kvinnor enbart med det kapitalistiska systemet.) Är det någon som har intressant kritik mot Nancy Fraser? Och har jag förstått henne? Det finns ju en debatt här i Göteborg om att identitetspolitik kan vara frigörande, ex den nya avhandlingen om Negritude-rörelsen av Mikela Lundahl. Men det tycks som den debatten förutsätter kritiken mot identitetspolitik, alltså att identitet är ett problem i sig, men att man hos konkreta identitetsrörelser "ändå" hoppas kunna hitta frigörande potential. Per Herngren Version 0.1 av Per Herngren (c) fredag, augusti 11, 2006 kommentarer Kategorier: feminism torsdag, augusti 03, 2006 Feministiska klassiker inom ickevåldsrörelsen. Feminismen har förändrat ickevåldsrörelsen. Jag skriver här lite kort om några feministiska ickevåldsböcker för de som inte läst dem. Andra får gärna ge andra tolkningar. 1 Barbara Deming: Prisons that could not hold. 1995. We are all part of another. 1984. Deming tar bl a upp att makt är lydnad. Problemet är de som lyder inte regeringen. Här finns en intressant paralell till dagens feministiska diskussion om att kvinnor inte behöver vänta på att männen ska bli upplysta, männen är inga räddande prinsar. Männen tjänar på patriarkaten och kommer inte att förändra sig på grund av lobbying utan av motstånd (olydnad). Ett problem med detta synsätt är att om vi ser det på ett moraliskt handlingsplan så blir bördan på den enskilda kvinnan/mannen. Eftersom patriarkatet splittrar kvinnors solidaritet så blir den bördan oerhört svår. Deming tycker jag därför förutsätter det som Joreen och andra feminister skapade några år senare, alltså vängrupper där deltagarna får stöd. 2 Reweaving the Web of Life (red Pam McAllister, 1982) Den finns på svenska med ett urval av texterna från det engelska originalet. I antologin finns bl a två kritiska kapitel om Gandhi. Här finns också den klassiska diskussionen från 70 talet om att androgynitet skulle vara lösningen på patriarkatet. Androgynitet blev inne i ickevåldsrörelsen på sjuttiotalet. Män skulle utveckla sina kvinnliga sidor och kvinnor sina manliga sidor (andro-man, gyno-kvinna). Flera senare feminister har på ett övertygande sett visat att androgynitet bygger på den heterosexistiska uppdelningen av kön i man och kvinna. Varför skulle manligt och kvinnligt vara något bra som kompletterar varandra? Manligt och kvinnligt är hos Judith Butler båda skapade i en heterosexistisk matris. Vi behöver alltså överskrida det manliga och det kvinnliga. 3 Jo Freeman Strukturlöshetens Tyranni (1971). Det är förmodligen denna klassiska text som inspirerade till alla feministiska verktyg i ickevåldsrörelsen: vängrupp, stämningsunderlättare, förtrycksobservatör, sexismobservatör, tidsunderlättare, rundor, personlig rapport. Denna text visar att struktur är en motvikt mot vänskapens kotterier. 4 En feminist som inte används så ofta inom den feministiska ickevåldsrörelsen är Donna Haraway som bl a skrivit Cyborgmanifestet. Där har hon det klassiska citatet: Jag är hellre en cyborg än en gudinna. Hon gör upp med idealiseringen och särskiljandet av det manliga, kvinnliga, mänskliga, naturliga och vetenskapliga. Hon lyfter också fram en plogbillsaktion/avrustning i Kalifornien som ett ex på hur vi alla är cyborgare. Hennes cyborgfeminism är intressant för just plogbillsrörelsen. Hon visar hur vi gör motstånd mot det kvinnliga, manliga, mänskliga, naturliga bl a med hjälp av tekniken eller genom att förändra tekniken. Avrustning är därför en cyborgaktion. Hon menar att det inte finns några rena män, kvinnor, människor, natur, naturfolk. Vi är alla delvis teknik, människa, natur, djur etc. Ex så använder jag kläder, glasögon, amalgam, mediciner, bor i hus etc. Det går inte att skilja oss helt från naturen eller tekniken. Tekniken kan användas för att göra motstånd mot det naturliga, mänskliga eller mot teknokratin. Det är nog fler inom ickevådlsrörelsen som läst Harraways feministiske föregångare Marge Piercy. Marge Piercy har skrivit många cyborg science fictions. Den klassiska från 70-talet är On the edge of time. Vad jag minns är det där hon tar upp möjligheten av att med tekniken göra så att skillnaden i reproduktionen mellan kvinnor och män försvinner. Per Herngren Version 0.3 av Per Herngren (c) torsdag, augusti 03, 2006 kommentarer Kategorier: feminism Star Trek en plogbillsserie? Martin Smedjeback från vin och fikonträdsplanterarna rekommenderade Star Trek för mig. Han menade att den tar upp frågor kring ickevåld. Martin och några av oss som var på vår rättegång med Vine & Fig Tree i England (feb 2006) började se Star Trek efter rättegångsdagarna när vi kom hem till Stephens kollektiv i Oxford. Nu har jag precis sett klart säsong 1-7 av Star Trek Voyager (ladda ner den på thepiratebay.org). Alla säsongerna är totalt cirka 170 avsnitt. I ungefär 130 av dessa avsnitt görs plogbillsaktioner, alltså avrustningar av vapen, dock med fazer istället för hammare, utan att skada människor. Upptakten i dessa avsnitt börjar (nästan alltid) med försök till dialog. När inte dialogen fungerar avrustas krigarnas vapen utan att skada dem. Sedan kommer dialogen vanligtvis igång, vilken stundom leder till överenskommelse. Serien innehåller en rad dilemman kring ickevåld, våld och rasism. Ofta håller man inte med. Det intressanta är dock att serien antyder att konsekventa ickevåldsliga metoder och principer ger bättre resultat än taktiska pragmatiska kompromisser. Tja, någon annan som analyserat Star Trek utifrån ickevåld? Hilsen fra Hammarkullen Per Herngren Per Herngren (c) torsdag, augusti 03, 2006 kommentarer Kategorier: civil olydnad Hur man korrumperar en motståndskämpe - en självkritik Korruption kommer från det latinska corruptus, skämd, bortskämd samt från corrumpere, ödelägga, förstöra eller bryta ner. Om vi tittar på en motståndsrörelsen kan vi förstå korruption som det som skämmer bort oss så att rörelsen ödeläggs och bryts ner. Varje motståndsrörelse hotas av mutor, inte enskilda bidrag från våra motståndare, utan från lockelser i den borgerliga livsstilen eller frestelsen att välja den enkla breda vägen och omvandla en motståndsrörelse till en riskfri, trivsam, oförargerlig proteströrelse. För oss blir det då intressant att skilja på två varianter av korruption: Den som lockar bort från motståndet samt den som oskadliggör motståndet. Plogbillsrörelsen är en motståndsrörelse som med hjälp av hammare oskadliggör och avrustar vapen. Men det blir inte så många vapen avrustade. Tydligen är det något som distraherar. I samtal plogbillar emellan har vi försökt rannsaka vad som korrumperar oss. Här följer ett försök till sammanställning: Borgerlig korruption som fångat oss Lönearbete och karriär: För oss har det varit lockande med ”meningsfulla” borgerliga yrken som bokskrivande, journalism, konst, religiösa eller politiska anställningar, samt forskning. När vi fångas av ett yrke tar det snart mer tid, och engagerar oss mer, än motståndet. Privat egendom: Privat egendom suger upp en stor del av ens tid och engagemang. Någon motståndsnisse lär ha sagt att det är svårare att göra motstånd om man har egendom än att krypa igenom ett nålsöga. Kärnfamilj eller tajta parförhållanden: Alla grupper som upptar mycket av ens engagemang tenderar att totaliseras. Kärnfamiljen är, tillsammans med arbetsplatsen, två gemenskaper där sekterism är socialt accepterat och dessutom uppmuntras. Apartheid från förtryckta: Ensidigt umgänge med folk från medelklassen, eller de med samma ålder, likasinnade, starka och välartade, gör att vi slipper utmanas. Våra liv ruckas bara av den borgerliga. Korruption inom motståndsrörelsen Sidoaktiviteter och lågriskaktioner: Nyårsläger och mindre protest-civil olydnad har dragit vårt engagemang bort från motstånd: Nedtrappning är skönare än upptrappning. Sidokarriärer: Konflikthantering har setts som en ickevåldslig karriärmöjlighet. Vi har fått för oss att vi behöver inkomster och om vi censurerar delar av det radikala motståndet kan vi tjäna pengar och till och med göra karriär. De senaste åren har suget efter konflikthanteringskurser varit lockande. Även informationskampanjer för den lydiga fredsrörelsen, eller idealistisk folkbildning har frestat. Ickevåld som livsstil: Ickevåld förvandlas från hur man stoppar folk från att dödas och förtrycks till hur man ska leva med gott samvete. Medelklassens villaidyll har återuppstått som introverta kollektiv och ekobyar. Ickevåld som personlig utveckling: Ickevåld som effektivt motstånd ersätts med självkontroll, snällhet och det egna jaget som ett utvecklingsprojekt. Man läser hellre uppbyggelselitteratur än motståndshandböcker. Man deltar i kvasiterapeutisk konfliktlösning eller gemen-skapande snarare än i motstånd. Också själva plogbillsaktionen kan vara korrumperande. Man avrustar ett vapen och känner att man gjort något gott för världen, sedan behöver man inte rörelsen längre. Tycke och smak: Istället för att undersöka vad som handgripligen behöver göras för att skydda förtryckta och fattiga från våra vapen och multinationella företag ser man vilka man trivs med och vad som känns kul. Aktivistkompisar och aktiviteter blir en marknad. Slit och släng ersätter uthållighet och lojalitet. Kanske tänker man sig att mutan, det som lockar oss bort från det vi ansåg vara viktigt, är något dåligt. Problemet är snarare att det som förleder är så bra. Det attraherar för att det fungerar bättre än det outvecklade motståndet, tillfredställer bättre, är mer utmanande och inspirerande. Mutan fungerar effektivare när den uppfattas som något gott, som mer genuin, som ett sätt att åtminstone själv få komma närmare det goda livet. Det är inte konstigt att det som känns gott är mer attraktivt än det som känns nytt och svårt och hotfullt. Det är inte säkert alls att vi ska göra oss av med allt som korrumperar. Vi får lära oss att göra val och hitta tekniker för att skydda våra beslut mot det som leder bort från det motstånd som kan avgöra om vi ska lyckas få ett bättre samhälle för alla. Per Herngren Först publicerad 2002 07 23, vers 1.1 av Per Herngren (c) torsdag, augusti 03, 2006 kommentarer Kategorier: makt Definition av staten Länge trodde jag att staten hade sitt säte i Stockholm. Så åkte jag dit häromsistens men upptäckte ingen stat. Då tänkte jag att staten måste vara någon sorts myt vi i Hammarkullen återberättar för att ha något gemensamt att jobba för eller emot. Staten är alltså en vardaglig praktik bland oss vanliga aktivister och medborgare. Staten finns inte någon annanstans än i vår praktik. Här är ett försök till definition av staten. Staten är den symbol på en förening som vi igen och igen försöker ställa över andra föreningar. Som symbol är staten ett system av tecken varav flaggan och lagboken är de mest privilegierade tecknen. Ett privilegierat tecken är ett tecken som har en styrande funktion för andra tecken. Staten är ett spel vi spelar lite då och då. Staten är ett försök att koordinera våra handlingar och kategorisera våra människor (vi, dom, äkta vi, oäkta vi (svensk, utlänning, ursprungs svensk, invandrare)). Per Herngren version 0.1 ps Inte heller fotboll finns på någon mystisk plats, eller i något mystiskt fotbollsförbund, eller bland byråkraterna i någon VM turnering. Det är en praktik med vissa regler, en viss laganda, gemenskap och utslagning som återskapas varje gång fotboll spelas. Spelet som spel kan inte kontrolleras av något fotbollsförbund. Även när fyra-fem skolelever sparkar boll mot ett eller två mål kallas det fotboll. På samma sätt är det omöjligt för någon grupp, ex riksdagen, att ha kontroll över spelet staten. Fotbollsförbundets möten är möten inte fotboll. Fotbollen pågår inte någonstans i några mystiska korridorer långt borta. Precis som regeringsmöten är möten och inte alls synonymt med staten. Staten är snarare ett spel vi vanliga människor spelar då och då under vår vardag. Ibland tröttnar vi och undviker spelet och ibland spelar vi för fullt. Det som styr fotbollen är främst det privilegierade tecknet mål. Andra tecken: plan, lagdräkter, gränslinjer, bollen; styrs alla av målburen. pps System för mansvälde och patriarkat har skapat fallosen som privilegierat tecken (Lacan). av Per Herngren (c) torsdag, augusti 03, 2006 kommentarer Return of Street Fighting Man - Feministisk kritik mot politiskt våld Det dök upp en intressant radikalfeministisk kritik från Carol Moore mot
politiskt gatuvåld på plowshareslistan (plowshares-subscribe@yahoogroups.com). Nedan är en länk som visar hela Carol Moores onlinebok samt länkar till andra texter hon skrivit om tekniker
för fredsbevarande etc.
http://www.carolmoore.net/sfm/ av Per Herngren (c) torsdag, augusti 03, 2006 kommentarer Kategorier: feminism Gentlemannafeminism Under cirka tio år har vi i plogbillsrörelsen analyserat olika makttekniker som vi stött på i ickevåldsrörelsen eller i plogbillsrörelsen. Nu är det en lång lista. Gentlemannafeminism är en sådan manlig maktteknik som blivit vanligare på senare år. Gentlemannafeminism Stämpla kvinnor, funktionshindrade, yngre eller utlänningar som offer eller svaga genom att prata med dem på ett mjukare och försiktigare sätt än med jämlika män. Heta diskussioner och allvarlig kritik förs mellan jämlikar medan kvinnor och andra ”svaga” grupper hålls utanför. ”De tål inte kritik.” ”Man måste ju visa hänsyn så man inte gör ”dem” illa.” De radikala gentlemännens förväntar sig att ”de svaga” bekräftar sin ”svaghet” genom snyftroller, att omyndiggöra sig eller genom att förvänta sig att bli behandlad med silkesvantar, som annorlunda, som mer sårbar än andra. Att en kvinna gråter tolkas inte som styrka eller kraftsamlande utan som ett tecken på svaghet, att hon återigen blivit ett offer. Den som inte följer det nya gentlemannaidealet utan behandlar folk som jämlikar ses som hård, elak, våldsam eller ondskefull. Tja, lite analys Per version 0.1 av Per Herngren (c) torsdag, augusti 03, 2006 kommentarer Kategorier: feminism Studentuppsatser som maktteknik Tillsammans med några som gått på genusvetenskapens forskarseminarier har jag diskuterat makttekniker i studentuppsatser och avhandlingar som handlar om radikala grupper. Här är ett par tankar om hur man som uppsatsskrivare ofta blir ett verktyg för härskandet:
Förlängning av makten
- Många uppsatser syftar bara till att begripa (gripa) den gruppen den undersöker. Dessa kan då använda maktens tekniker för sortering och avskiljande. Vanligaste maktteknikerna är att sätta in aktivisterna/grupperna i olika kategorier, eller sätta in deras ideologi eller aktioner under förklarande rubriker, beteckningar.
- Dualistisk sortering delar upp i två kategorier. Fyrfältare låser in i fyra fält som bygger på två dualismer, den ena på ovansidan, den andra på sidan. En enkel maktteknik är att sortera genom att räkna upp en rad kategorier.
- Istället för att se vilken kunskap som finns i de begrepp som ”aktivistgruppen” använder vill maktens uppsatser gärna lansera egna begrepp som distanserar studerandet från motståndet. Egna begrepp ger uppsatsen status som nydanande
- Studenternas makttekniker kan objektivera den radikala gruppen, distansera forskning från motstånd samt att (bort)förklara aktivisterna.
Forskning för förändring
- I förändrande forskning ägnas uppsatsen åt frågor som:
- Vilken utmaning ger den här gruppen till oss?
- Vad kan vi lära oss av dessa erfarenheter?
- Hur skulle man kunna göra detta bättre idag?
De befriande uppsatserna vänder riktningen. Istället för att peka ut de radikala grupperna så gör man sig till lyssnare. Vad är det den här gruppen säger att vi borde göra? Uppsatsen utmanar då läsaren och ger (fingervisningar om de) verktyg som kan behövas för att ta gruppens budskap på allvar. En förändrande uppsats är aldrig neutral. Den kan upptäcka att motståndsgruppen motsäger sig själv och ger då förslag på lösningar. Den kan vara mycket kritisk och ge bättre förslag än aktivistgruppen, men den är en del av en förändrande, utvärderande och inspirerande motståndsprocess.
Per Herngren
version 0.2 av Per Herngren (c) torsdag, augusti 03, 2006 kommentarer Kategorier: makt Mångfald är inte att enas Här är en fundering över varför samarbete mellan ickevåldsmotståndsgrupper och folkrörelser ibland blir passiviserande. Folkrörelser har en lång tradition av att utveckla former för samarbete. Dessa samverkansformer kan både stärka mångfalden eller urvattna den. Mångfald är inte att enas kring det man är överens om. Tendensen i folkrörelser att samarbeta kring minsta gemensamma nämnare är snarare ett tecken på enfald. Det man redan är överens om är ju det som är likt. Om likhet är värdet för samarbete blir olikhet och skillnad det som stör samarbetet. Olikhet och konflikt kan i mötet leda till nya olikheter och konflikter. Vi får en dynamik av förändring. Likhet och identitet däremot gör att en folkrörelse stagnerar. Men än värre är att likhet och identitet är uteslutande gentemot de som är olika, de som inte tillhör ”vi”. Den fransk-argentinske filosofen Ernesto Laclau visar att identitet sker på bekostnad av möjligheten till identifiering. Om identiteten någonsin skulle fullbordas, om vi som individer eller grupp blev identiska, kan vi inte längre identifiera oss med andra. Identifiering förutsätter olikhet och distans, att vi kan se något av oss i något annat. Ytterligare en fransk forskare, Michel Foucault, hävdar att om en grupp är enig och harmonisk har någon fått lida för detta. Någon har stötts ut eller tystats. Vi ska alltså inte vara misstänksamma eller rädda för de sammanhang där konflikter uppstår, vi borde bli vettskrämda när vi inte kan upptäcka några konflikter. Detta kallar vår tredje franske tänkare, Paul Ricoeur, för intimitetens konsensus. Intim kommer från intimus, att vara väldigt nära, och intus, att vara inom eller inuti. Ett till synes brett samarbete där man är lyckligt överens och enig ska snarare förstås som ett internt samarbete inom en dominerande ideologi: vilket vår förste italienare, Antonio Gramsci, betecknar hegemoni. En av Gramscis stora förtjänster är att förhållanden vi uppfattar som naturliga och självklara har blivit så inom en maktideologi. På den stora världskonferensen i Göteborg, under juni om feminism och filosofi, använde en av huvudtalarna, Chantal Mouffe, begreppet för att lyfta fram att mångfald innebär att hegemonier lidelsefullt konfronteras (agonistic confrontation). En sansad hopjämkning är tecken på att en hegemoni håller på att krossa andra hegemonier. Jag föreslår att utvecklandet av samarbetsformer ska inriktas på det som skiljer oss. När våra folkrörelser organiserar arrangemang där man inte står bakom innehållet, där flera organisationer kraftfullt och engagerat tar avstånd från delar av innehållet och detta uppfattas som utmanande och positivt, då bygger folkrörelsernas samverkan på mångfald snarare än enfald. Per Herngren Först publicerad på plogbill@yahoogroups.com 2004-06-24 Vers 0.2 av Per Herngren (c) torsdag, augusti 03, 2006 kommentarer Bryta maktbalanser - Ny princip för destruktiv konfliktdynamik och konfliktingripande Här är en princip för konfliktingripande som jag vill pröva: Vanligtvis tänker man sig att det är önskvärt att konfliktparter har jämlik makt, att det finns maktbalans. Här prövar jag motsatta teorin: Konflikter som innehåller makt eller förtryck tenderar att låsa sig, stagnera om det uppstår maktbalans. I exempelvis personliga gräl eller motsättningar drar grälet ut på tiden och dör möjligvis ut av frustration och utmattning. Denna cementerande maktbalans bevaras av passivitet eller neutralitet från tredje part. Ickevåldsingripande skulle därför vara till för att bryta maktbalansen genom att exempelvis reda ut, pröva eller fastställa vad som har rätt - moraliskt eller juridiskt. Genom att rucka maktbalansen förlorar konflikten en utdragen destruktiv dynamik. Här stärker man ena sidan och försvagar den andra. Det skapar möjligheten att makten glider bort från parterna och över i en mer generell moral eller rätt. Inom våld och krig leder maktbalanser, eller omöjligheten att besegra varandra, ibland till utdragna och fruktansvärda krig. En ickevåldsgrupp som verkar i ett område som uppfattas som den ena sidan i kriget skulle kunna bryta maktbalansen genom att minska den ”egna partens” makt för att få den egna sidan att ge sig, alltså att förlora. Detta kan ske genom att förstöra materiella resurser eller göra direkt aktion mot den ”egna” sidan. Detta skulle naturligtvis pekas ut som förräderi. Men när kriget är över blir det möjligt att bygga upp ickevåldsmotstånd mot den ”andra sidans förtryck”. Tar gärna synpunkter Per Herngren version 0.1 av Per Herngren (c) torsdag, augusti 03, 2006 kommentarer Kategorier: makt Att förstärka konflikter Konflikt definieras i system teori (Luhmann Social Systems theory) som uttalade intressemotsättningar. Motsättningar och konflikter ses enligt system teori som avgörande för organisationers och samhällens fortbestånd och skydd mot kollaps. Det gäller att utveckla motsättningarna och konflikterna. En organisation eller samhälle utan motsättningar stagnerar och kollapsar. Ett sätt att förstärka konflikter är, enligt Luhmann, att dra in tredje part. Speciellt om de ursprungliga parterna försöker vinna över tredje part på sin sida ökar argumentationen vilket också ökar konfliktens komplexitet. Detta blir då funktionellt för organisationen (alla organisationer ses som samhällen). Parter ska alltså, för samhällets skull, inte göra upp själva. Dra in fler. Öka konfliktens omkrets. - Våld och förtryck ses som icke funktionellt eftersom det hindrar och sätter stopp för motsättningarna i och med segern eller krossandet av motparten. Samhällssystemen förlorar då sitt immunsystem mot katastrof och kollaps. Motsättningarna behöver snarare öka än minska för organisationernas och samhällenas skull. Min tolkning är att även personangrepp, förtal och mobbning blir icke funktionellt eftersom det undertrycker själva konflikten istället för att lyfta upp den. Individuella personliga motsättningar ses i systemteori som ointressant för samhället, det är intressemotsättningar som är funktionella, som skapar immunsystem. - En stark hierarki ses i systemteorin som konfliktdämpande och därför ickefunktionellt för samhället eller organisationen. Det som Luhmann inte tycks ta upp är att ett beslut i och med en omröstning avgör och tar bort konflikten. Beslut kan då bli ett dysfunktionellt hot mot samhället eller organisationen. Ett sätt att förlänga och förstärka konflikten är att göra det svårare att ta beslut. Om man tar beslut med kvalificerad majoritet måste fler vinnas över med argument. Konfliktens komplexitet ökar. Ytterligare ett steg för att utveckla konflikten är att använda vetorätt. Beslut med vetorätt skulle på ett radikalt sätt förlänga och öka konflikten eftersom alla måste övertygas eller mot-övertygas. Tja, några tankar om konflikter och systemteori Per Herngren Version 0.1 av Per Herngren (c) torsdag, augusti 03, 2006 kommentarer Kategorier: postprotest Gringo, Gandhi och Martin Luther King Här är en intressant kolumn om proaktivt motstånd av Gringos redaktör Zanyar Adami. Läs hela kolumnen http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13352770.asp I Sverige hålls inga frihetsmarscher längre
Kolumn i Svenska Dagbladet av Zanyar Adami
"Aldrig någonsin i historien har privilegierade grupper släppt ifrån sig sina privilegier frivilligt" Ett av mina favoritcitat från en av mina husgudar: Martin Luther King.
Rätten till att bara få vara människa utan att reduceras i sin mänsklighet är få förunnat. De flesta reduceras till sin hudfärg, kön eller sexualitet. Det är bara genom kamp som du kan återerövra din mänsklighet som du föddes med men som tagits ifrån dig.
Alla ageranden vi människor gör kan kategoriseras under facken rädsla eller kärlek. En kamp som inte är kärleksfull är destruktiv. Martin Luther King drevs av kärlek i hela sitt hjärta och drömde om försoning och frihet utan våld. Det visade sig att Kings metod var den som till slut segrade.
King var inspirerad av min andra husgud Gandhi. När han började sin frihetsmarsch från sin lilla hemstad hade han sju följeslagare. Med sitt budskap om kärlek och ickevåld lyckades han dra i gång en rörelse som fick ett av de största imperierna världen någonsin sett på fall … ZANYAR ADAMI zanyar.adami@svd.se Läs resten av kolumnen http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13352770.asp Svenska Dagbladet Publicerat 2 augusti 2006 05:30 av Per Herngren (c) torsdag, augusti 03, 2006 kommentarer Möjlig kritik av Fredstjänst i Chiapas och Guatemala Jag försöker undersöka hur postkolonial kritik kan användas på ickevåld. Här är några ofärdiga funderingar på Kristna Freds Fredstjänst vilka bl a åkt till Chiapas och Guatemala för att som fredsobservatörer minska risken för våld. 1. Fredstjänst har en uppsättning metoder och tekniker när de åker till Chiapas och Guatemala. Om dessa tekniker inte tränas med intresserade grupper på plats får vi en monopoliserande situation där metoderna att hjälpa genom den skapade klyftan blir onåbar för de lokala aktivisterna. En postkolonial beroende situation skapas. 2. Klyftan eller dualismen skulle kunna reproducera illusionen av två kulturer (vår, deras) och på så sätt stärka kulturrasismen (ett folk är en kultur, ett annat folk är en annan kultur). 3. Man skulle också kunna använda Foucaults analys av seende som maktteknik. Han analyserade bl a panoptikon där de observerade kontrollerade sig själva just för att de kunde vara observerade. Fredsobserverandet som seende skapar hiearki och makten att anpassa sig till den seende, man börjar se på sig själv som sedd av en observerande observatör eller som man börjar se genom observatörens ögon. De sedda producerar dessutom observatören i sitt sätt att se på varandra och kan börja börja se på varandra som offer, objekt, exotiserande etc. Tja, detta var inte en analys av Fredstjänst utan ett möjligt uppslag som skulle kunna användas för en analys. Fredstjänst tränar säkert en rad tekniker för att motverka sådan här makt. När fungerar dessa? Hur kan de utvecklas? Är de tillräckliga eller behövs det fler? Hur reproducerar motverkande-teknikerna det de försöker motverka? Per Herngren av Per Herngren (c) torsdag, augusti 03, 2006 kommentarer Kategorier: postkolonial onsdag, augusti 02, 2006 Plogbillsgrupp frikänd i Dublin - avrustat Irak-flyg Plogbillsgrupp frikänd efter att avrustat USAs krigsflygplan 25 juli frikändes de fem plogbillarna i The Pitstop Ploughshares. Med hjälp av hammare avrustade plogbillsgruppen ett krigsflyg från USA 3 februari 2003 som mellanlandade på Shannon Airport i Irland på väg till Irak. Irakkriget bröt ut veckan efter. Inspirationen till plogbillsaktioner kommer från ickevåld, civil olydnad och Mika 4:4 ”De ska smida sina svärd till plogbillar” De fem är från tre olika världsdelar: Deirdre Clancy, feminist och redaktör från Irland. Nuin Dunlop, socialarbetare i Catholic Worker, från USA. Karen Fallon, forskare från Irland. Damien Moran, katolik från Catholic Worker från Irland. Ciaron O’Reilly, utfört två plogbillsaktioner tidigare, från Australien. Foton http://www.indymedia.ie/article/77477 http://www.indymedia.ie/article/77472 Not Guilty. The Pitstop Ploughshares All Acquitted on All Charges Tuesday July 25, 2006 The verdict was given at aproximately 11.50 a.m. this morning at this significant trial in The Four Courts. Since their action on the 3rd February 2003 the five defendants have waited three years for todays verdict, under onerous bail conditions. http://www.indymedia.ie/ Beskrivning av plogbillsaktionen http://www.indymedia.ie/newswire.php?story_id=26615 "POST ACQUITTAL STATEMENT", DRAWN UP, CONSENTED ON & RELEASED TO MEDIA - BEFORE PIT STOP PLOUGHSHARES FIVE LEAVE COURT 23 The jury is the conscience of the community chosen randomly from Irish society. The conscience of the community has spoken. The government has no popular mandate in providing the civilian Shannon airport to service the US war machine in it's illegal invasion and occupation of Iraq. In 1996 in Liverpool the Jury acquittal of the four 'ploughshares' women contributed to the end of arms exports to the Suharto dictatorship in Indonesia and the independence of East Timor. The decision of this jury should be a message to London, Washington DC and the Dail that Ireland wants no part in waging war on the people of Iraq. Refuelling of US warplanes at Shannon Airport should cease immediately. Deirdre Clancy, Nuin Dunlop, Ciaron Fallon, Damien Moran, Ciaron O'Reilly IRIISH INDYMEDIA FEATURE (BACKGROUND TO PIT STOP PLOUGHSHARES ACTION, 3 TRIALS & ACQUITAL. www.indymedia.ie 6) KATHY KELLY REFLECTS ON CLOSING SPEECHES http://www.indymedia.ie/article/77455 av Per Herngren (c) onsdag, augusti 02, 2006 kommentarer Kategorier: civil olydnad onsdag, juli 12, 2006 Nationalstat och lönearbete som religion Här är några utdrag ur en längre artikel för tidningen Trots Allt (januari 2006). Nationalstaten och lönearbetet skulle kunna vara ett par av de ”makter” som hindrar ickevåldsmotsånd från att etablera sig i europa så som det har etablerats i ex USA och under perioder i Indien. Min kontroversiella tes är att nationalstaten och lönearbetet inte är så absolut i USA som i Europa. Det verkar vara mer självklart att avstå lönearbete i USA för att ägna sig åt engagemang. Och den federala nationen har inte lika självklar ställning där som här i europa. Fler usa-are flyttar nära varandra för att bygga upp alternativa samhällen, vilket gör det lättare att också skapa motståndskommuniteter. Några förslag på hur man skulle kunna bygga upp motståndsrörelser i Sverige och Europa? Per Nationalstat som religion 1762 lanserar Rousseau begreppet civil religion för att beskriva hur staten skapade ordning och sammanhållning med hjälp av riter och trosföreställningar. Nationen blir en egen religion. Religionsociologins klassiker Émile Durkheim definierar religion som ett system av ”uppfattningar och praktiker som förenar till en sammanhängande moralisk gemenskap” (Religious Life, 1917). Med Rousseau och Durkheim får vi möjlighet att förstå hur nationalism övergår till religion. ... De senaste åren har vi sett hur tillväxt alltmer blir ett trossystem. Och hur krig framkallar religiös karisma. Gud definieras, enligt Luther, som den eller det man sätter sin tillit till. Under feodalismen var pengasamlandet en central motor i ekonomin. Pengar benäms därför redan inom judendom och tidig kristendom som en gud (Mammon). Under kapitalismens framväxt blir motorn istället vinst, återinvesteringar och tillväxt. De reformerta och lutherska kyrkornas betonande av arbetsplikten får en viktig funktion i denna omsvängning. Vi ser då två nya religioner växa fram: en folklig och en för eliten. I den folkliga religionen blir tilliten till lönearbete, plikt och lydnad centrala dogmer. Hos eliten är religionen snarare tillväxt och framgång. ... Lönearbete som absolut väsen Ibland får jag rysningar när jag hör mig själv säga: ”Nej, då kan jag inte. Jag jobbar”. Vadå kan? Förmodligen är lögnen främst riktad till mig själv. Jag gör ett val, jag prioriterar. Jag är ingen slav som andra äger. Men jag vill slippa känna ansvar för mina handlingar och förvandlar lönearbetet till en absolut gud, och därmed uppfattar jag det inte längre som mitt val. När lönearbetet blir ett absolut väsen uppstår stress. Denna stress kan ses som ett kroppsligt-andligt motstånd. Lönearbetet förvandlas till ett absolut väsen som lyckas uppnå högre lojalitet än våra systrar och bröder vilka kräver befrielse och solidaritet, inte välgörenhet och fritidsengagemang. ... Makt kan aldrig bli total Hos både nationalstaten och lönearbetet blir lydnaden helig. Lydnaden får ett högre värde än rättvisa och solidaritet vilka förvisas till det privata, till fritiden, när vi får tid över. Det har blivit tydligt i flertalet vänster- och folkrörelser. Lydnaden till lagen uppfattas som självklart. Civil olydnad förvisas till individer eller "nya sociala rörelser". Det är som om facket skulle hänvisa strejker till enskilda anställda och smågrupper. .... Så fort maktens gudar korrumperar oss skapas alltid utrymme att bryta vår lydnad och göra motstånd. Makt blir aldrig total. ... Tja, ett utdrag ur en längre artikel, några tankar? Per Herngren av Per Herngren (c) onsdag, juli 12, 2006 kommentarer Svenskar som planterade träd på brittisk kärnvapenanläggning dömda till fängelse Fyra veckors fängelse för de två svenskar som planterade vin- och fikonträd på brittisk kärnvapenanläggning De åtalade dömdes av domstolen i Newbury, England till fyra veckors fängelse. Fängelsestraffet är villkorligt i sex månader. Mer info på hemsidan: http://ickevald.net/vineandfigtreeplanters/ Bilder på vin- och fikonträdsplanteringen Polisens bilder: av Per Herngren (c) onsdag, juli 12, 2006 1 kommentarer Kategorier: postprotest Egnahemsrörelsen som hinder för motstånd I sin avhandling, Drömmen om det egna huset, problematiserar Annika Almqvist egnahemsrörelsen utifrån feminismen. Hon visar hur en bostad förvandlas till ett livsprojekt. Hennes analys kan också användas för att förstå egnahemsrörelsen som ett av de stora hindren för motstånd. Annika Almqvist frågar i avhandlingen varför drömmen om det egna huset är så levande trots att ”kvinnorörelsen bedrivit kamp för att frigöra kvinnorna ur hemmen?” Denna kamp är inte ny. Under mellantiden lanserade bland annat Alva Myrdal en befrielse för kvinnan genom frigörelse från hemmet. Hon ”var en ivrig förespråkare för kollektivhusidén”. Egnahemsrörelsen har i Sverige haft sina storhetstider i början av 1900 fram till trettiotalet, för att återigen sätta fart på 1970- och 1980-talet. ”Drömmen om det egna huset framträder till en början i ord som frihet, självbestämmande …, närhet till natur, ostört läge, barnvänlig miljö, frisk och sund miljö, möjlighet till viss självförsörjning, odling …, egen tomt …, någonstans för männen att ’hålla till’.” Utopin blir privat Annika Almqvist visar hur bostaden får utgöra en kompensation för ett alienerat lönearbete. Huset ses som en plats för självständigt skapande. För de som har svårt att påverka i samhället kan drömmen om det egna huset ”förstås som en önskan att skapa ett kärleksprojekt och en frizon” (Almqvist). Sökande efter mening sker alltmer i det privata. Man får tolka det som att samhällsvisionen, utopin, blir privat. Almqvist ser egnahemsdrömmen som en del av ökad intimisering och individualiseringen. Skapandet av det egna hemmet blir ett livsprojekt i parrelationen. Här visar hon hur kvinnornas förhållningssätt till boendet fylls av paradoxer. Enligt hennes undersökning är det de kvinnor som har sämst möjlighet till autonomi och skapande på arbetet som är mest hem- och familjeorienterade. Egnahemsrörelsen som hinder för ickevåldsmotstånd Själv vill jag lägga till några tankar utifrån ickevåld. Eftersom motstånd är olagligt och snart leder till skadestånd skulle ett eget hem beslagtas av kronofogden. Motstånd och eget hem kommer därför med nödvändighet i konflikt med varandra. Utifrån ickevåld får då det egna hemmet korrumperande kraft. Inte bara för att man behöver undvika motstånd för att behålla det egna hemmet. Det egna hemmet slukar, enligt Almqvist, dessutom engagemang och tid. Det slukar ett helt livsprojekt. Visioner och drömmar om ett bättre liv och ett bättre samhälle projiceras på det egna privata livet istället för gemensamt ägande och kollektiva livsprojekt (community). Kamp och solidaritet med förtryckta måste ersättas med välgörenhet för att inte hota det egna hemmet. Per Herngren 2006, version 0.1 Läs mer: Annika Almqvist, Drömmen om det egna huset Från bostadsförsörjning till livsprojekt, Uppsala Universitet, 2004. Citaten är från: Recension av Lena Jarlöv, Sociologisk Forskning nr 3, 2005. av Per Herngren (c) onsdag, juli 12, 2006 kommentarer Kategorier: feminism, makt Ekonomisk och kulturell fundamentalism i radikala grupper Ekonomisk- och kulturell fundamentalism är begrepp som feministen Berit Ås lanserar jämte det mer traditionella religiös fundamentalism (föredrag Kvinnofolkhögskolan 2006-03-04). Fundamentalismen definieras som påförande av normer på andra, samt att göra andra till objekt. Jag tolkar det så att fundamentalismen blir instrumentell, den gör folk till instrument för sin lära. Om jag förstår det rätt måste dessutom andra värden underordnas denna instrumentella objektivering. Fundamentalismerna hänvisas inte till extrema minoriteter utan är, för henne, snarare överordnade begrepp vilka styr kapitalism och byråkrati. Ekonomisk och kulturell fundamentalism är, enligt henne, det som exempelvis gör krig och vapenexport möjligt. Hennes föredrag inspirerade mig att pröva begreppet för att förstå lydnaden i folkrörelser, lönearbete och företag: Privata företag bygger in fundamentalism i företaget när order från överordnade ska lydas oberoende av om lydnaden bryter mot andra värden. Ibland kan även facket stödja en sådan total lydnad. I flera yrken finns avtal som öppnar upp för att andra värden kan stå över företagets eller chefens order. I journalistyrket finns det etiska regler som gör det möjligt för journalisten att i vissa fall vägra skriva en artikel som går emot hennes etik. Även statliga byråkratier bygger in fundamentalism i byråkratin ifall överordnades order alltid går före andra värden i samhället. Jag ville dessutom pröva Berit Ås tanke om kulturell fundamentalism på vänster-, freds- och solidaritetsgrupper: Solidaritets- och fredsgrupper bygger in fundamentalism i sina egna organisationer om lydnad till lagen görs till ett överordnat styrningsbeslut oberoende av om lydnaden bryter mot andra värden. Berit Ås visar hur hänvisning till överordnade gör närmast total lydnad möjlig. Fundamentalismen förutsätter att det är andra som bestämmer, att det är andra som är aktörer. Hennes användning av fundamentalism visar hur den kan genomsyra hela samhällen, och alltså även radikala grupper. Åsikter och yttrandefrihet hotar då inte våra västerländska fundamentalismer. De undergrävs genom att bryta en totalisering av laglydnaden. Per Herngren 2006-03-04, version 0.1 av Per Herngren (c) onsdag, juli 12, 2006 kommentarer Kategorier: feminism Sex trädgårdsanläggare gripna för civil olydnad på Ericsson Microwave Påskplantering av vin- och fikonträd Bilder från planteringen På långfredagen greps sex Vin & Fikonträdsplanterare av polis efter att ha anlagt en trädgård på vapenfabriken Ericsson Microwaves område i Mölndal. De planterade en vinplanta vid stängslet, tog sig sedan över detta och fortsatte planteringen av fikonträd och vinstockar på ett grönområde vid ett av Microwaves byggnader. Samtidigt som ett samtal mellan vakt och planterare inleddes, fortsatte vin- och fikonträdsplanteringen. "Allt gick mycket lugnt till", säger Ulla från Danmark, som tidigare med hammare avrustat engelska stridsflygplan. "Planteringen var början på en dialog mellan oss, vakterna och poliserna" tillägger Annika Spalde. Polis kom till platsen efter tio minuter, sex planterare greps och en av dem hölls kvar av polisen över natten. Under förhören var polisen intresserad av planterarnas argument för att Ericsson Microwaves vapenexport var olaglig och att planteringen därför blev en plikt, berättar Per Herngren. "Vi har läst profeten Mikas vision om att var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen ska hota honom. Som kristna tror vi att profeternas visioner är något som vi ska börja leva här och nu, och inte passivt invänta" säger Klaus Engell-Nielsen. "Vinstockar och fikonträd är i Bibeln starka symboler för fred, trygghet, frihet från förtryck. Genom vår plantering vill vi påbörja den omvandling av detta område som vi tror måste ske, från vapenproduktion till ett företag som tillverkar något som ger människor trygghet" säger Annika Spalde. "Detta är proaktivt motstånd - inte en protestaktion", säger Les Gibbons från England. "Vi säger inte "Nej" eller ber våra ledare att göra jobbet för oss. Vi vill påbörja den förändring som vi vill se och bjuda in andra att vara med." Deltagit i påskvandring till Bofors Vin & Fikonträdsplanterarna består av nio personer och arbetar med ickevåld och civil olydnad. Under påskveckan har de deltagit i en ickevåldsträning samt en påskvandring från Örebro till Bofors i Karlskoga som arrangerades av rättvisenätverket Speak, Kristna Freds i Örebro och Göteborg, samt Motståndskommuniteten Fikonträdet. I onsdags bjöd BAE Bofors och SAAB Bofors in hela påskvandringen att plantera vin och fikonträd på deras område i Karlskoga. Tre av deras säkerhetschefer samt informationschefen deltog i planteringen. Efteråt bjöd båda Boforsföretagen på kaffe och bullar. Kontaktpersoner: Annika Spalde, tel 076-246 1994, (reserv: Per Herngren, tel 070-88 77 211). Vin & Fikonträdsplanterarna Ulla Röder, 51, från Danmark, Annika Spalde, 36, från Göteborg, Pelle Strindlund, 34, från Göteborg, Les Gibbons, 47, från England, Per Herngren, 44, från Göteborg, Klaus Engell-Nielsen, 37, från Tidaholm. av Per Herngren (c) onsdag, juli 12, 2006 kommentarer Kategorier: civil olydnad, postprotest Riksdagsutskott förutsätter adekvat undervisning i civil olydnad på alla nivåer Riksdagsutskott förutsätter civil olydnad på schemat
Utbildningsutskottet förutsätter adekvat undervisning i civil olydnad på
alla nivåer från grundskola, folkhögskola till högskola. Rapportera till
högre instans om någon skola bryter mot Utbildningsutskottet.
Se hela texten:
http://www.riksdagen.se/Webbnav/?nid=3322&dok_id=GT01UbU14
Motion till riksdagen
2005/06:Ub511 av Tasso Stafilidis (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att träning i civil olydnad och icke-våld borde vara en
självklarhet i den demokratiska processen och även vara en del av
utbildningen i ämnen såsom samhällskunskap, rättskunskap och historia på
högstadiet, gymnasiet, folkhögskolan och högskolan.
Svar från Utbildningsutskott
Utbildningsutskottets betänkande 2005/06:UbU14
Som utskottet tidigare har konstaterat gäller att det i den mål- och
resultatstyrda skolan finns en stor frihet att utforma undervisningen så
länge målen i läroplanen och kursplanerna för respektive ämne uppnås.
Kursplanerna i de samhällsorienterande ämnena omfattar bl.a. de frågor som
uppmärksammas i ovan nämnda motionsyrkanden. Utskottet förutsätter att
adekvat undervisning ges. av Per Herngren (c) onsdag, juli 12, 2006 kommentarer Beating small arms into spoons and art http://www.utne.com/pub/2006_136/promo/12156-1.html In war-scarred countries, sculptors and smiths turn weapons into art and tools
—By Chris Dodge, Utne magazine July / August 2006 Issue av Per Herngren (c) onsdag, juli 12, 2006 kommentarer Kristna Freds ordförande uppmanar till vild olydnad Enskild olydnad leder till kaos I senaste numret av Fredsnytt finns många spännande tankar av Kristna freds nya ordförande Joakim Wohlfeil. Bland annat tar han upp att nöd bryter lag, och att man måste ingripa när människor kränks. Men på en punkt skulle hans förslag leda till ett kaotiskt och farligt samhälle: Han menar: ”beslutet att låta nöd bryta lag så är det alltid mitt eget beslut” alltså den enskildes beslut. ”Jag varit väldigt noga med att det är något som jag gjort som enskild.” Som organisation ”kan man inte uppmana folk att bryta lagen”. Jag tror olydnad eller strejk som enskild är ett undantagsfall som man ska vara mycket försiktig med. Olydnad är ett stort beslut och måste stötas och blötas i organisationer där man kan ta gemensamma beslut. Precis som att fackföreningar organiserar strejker – vilda strejker är problematiska, måste det vara organisationer och grupper som organiserar, står bakom och tar ansvar för civil olydnad. Rättsfilosofen Rawls har visat att civil olydnad måste bygga på en gemensam moral inte enskilda samveten. Vild olydnad Vild olydnad, vilket jag kallar det som Kristna Freds ordförande Joakim Wohlfeil förespråkar är en privatisering av moral och kamp vilket leder till kaos och undergräver byggandet av samhällen med gemensamt ansvar. En annan farlig följd av Joakims förslag är att han indirekt förespråkar total lydnad hos organisationer (”som rörelse kan man inte …”). En totalisering av lydnaden mot överheten inom folkrörelse-organisationer är lika farligt för samhället som en kapitalism där fackföreningar avskaffat möjligheten att strejka. Tja, några tankar som start på en dialog Per Herngren av Per Herngren (c) onsdag, juli 12, 2006 kommentarer Kategorier: civil olydnad Om att leva det samhälle vi vill ha Startar här en blogg om att leva det samhälle vi vill ha - snarare än att "påverka" ett annat samhälle - nationen, regeringen, marknaden.
Du kan läsa mer om mig på http://ickevald.net/perherngren/ av Per Herngren (c) onsdag, juli 12, 2006 kommentarer Kategorier: postprotest |