Sex gripna  Vin & fikonträds pla

Martins brev från en cell

Up

Martins brev från en cell
Pressmeddelande

Påsken 2009

Ny vin & fikonträdsplantering påsken 2009 har börjat planeras. Kontakta Klaus klaus_engell(snabel-a)yahoo.se, 0733-197010

European Vine & Fig Tree planters:

Home garden
Up
Contacts
Hiroshima planting 2007
Easter planting at Ericsson 2006
Ulla Røder on proactive resistance
Figs on trial and in prison
Swedish
____________________
…………………………reflections
Statement for Aldermaston
To Go Beyond Protest-Resistance
Vine & Fig Tree Disarmory
Les’ reflection from prison
Beyond Protest
Proactive Resistance
Martin’s reflection on planting
Manual for civil disobedience
Theory of Resistance
____________________
…………………………photos
Photos Hiroshima 2007 planting
Liz’s art exhibition
Photos from police evidence
Arrest photos Aldermaston 2005
Photos of Aldermaston planting 2005
Figs at Aldermaston photos
Queer trans-forms community
Planting at Ericsson
Bofors Easter 2006
____________________
…………………………more resistance
Vine & Fig Tree in the Netherlands
Vine and Fig Tree song

                              
  ]]>

                                               

Brev från en cell

 

Den 5 augusti gick nio personer från England, Irland, Australien, Holland och Sverige in på kärnvapenfabriken AWE Aldermaston i södra England. Där planterades vin- och fikonträd enligt visionen i Mika 4 i gamla testamentet. Nedan följer ett brev som skrevs av Martin Smedjeback efter han släppts ur sin cell den 6 augusti.

 

Hej vänner!

Idag släpptes jag från ett fängelse i England. Jag sitter nu på ett internet café i Oxford och har ett behov att skriva av mig om det som har hänt. Tänkte att jag gärna vill dela med mig lite av det som hänt med dig ifall du skulle vara intresserad. Innan jag skriver mer vill jag tydliggöra att jag gjorde inte denna aktion som ickevåldssekreterare i Kristna Fredsrörelsen.

Plantering bland avslappnade poliser

Igår gick vi upp klockan 3 på morgonen och var vid kärnvapenfabriken i Aldermaston vid 5.30. Vi lyckades klippa upp det första stängslet och börja lite att klippa på det andra
stängslet efter att polisen kom efter cirka 5 minuter. Vi hade då hunnit med att planera några träd. Polisen var förvånansvärt lugna. Inga pistoler eller gevär lyftes mot oss. De tog inte ens i oss eller skrek. De observerade mest och funderade på vad de skulle göra. Tre av oss hade klättrat upp på det andra stängslet och polisernas uppmärksamhet var mest riktad mot dem. Deras avslappnade attityd berodde nog på att vi hade varit på kärnvapenfabriken dagen innan och planterat några träd utanför basen och hälsat på polisen och sagt att vi kanske skulle komma tillbaks. Jag stod och väntade i kanske en timme innan de kroppsvisiterar mig och kollade i min ryggsäck som jag hela tiden hade haft på mig. Det visar på hur avslappnade de var trots terrorbombningarna i London.
 

Att lämna ifrån sig allt

När vi kommer till polisstationen i Newbury frågar de oss efter vår adress i
England. Vi säger alla ”AWE Aldermaston” (kärnvapenfabriken) eftersom vi har
bestämt att detta ska vara vårt hem tills Hiroshimadagen, dagen därpå. Vi blir satta i varsin cell, cirka 2×2 meter med en enkel madrass och inte mycket mer. De tar allt ifrån oss – ryggsäcken, mitt bälte och allt innehåll i fickorna. Men jag får lov att ta med mig två böcker och min astmamedicin in i cellen. Jag sover gott nästan hela förmiddagen. På eftermiddagen kallas jag till “intervju” (förhör). En mycket vänlig polis frågar vad jag gjorde och varför. Han förklarar snällt att det är förbjudet att förstöra andras egendomar. Efter en kvart får jag gå tillbaks till min cell. Vid lunchtid kommer en vakt med en påse med choklad och granolabars. Detta kommer från Orla som är var irländska stödperson. Hon har skrivit glada tillrop på godsakerna som tex. “Fin plantering – bra jobbat, love Orla”. Gör gott för magen som inte har fått något i sig på sex timmar, men allra mest stärkande för skälen!

 

Övertalningsförsök

En kvinnlig vakt tar mig till ett rum för att ta fingeravtryck, DNA-prov (tas genom att försiktigt röra vid insidan på min kind) och ett foto. Hon är mycket glad över att jag gör det frivilligt. På kvällen flyttas alla så att vi blir två i varje cell. Jag delar med svensken Per Herngren. Känns bra att prata om det som har hänt efter att ha suttit isolerad nästan hela dagen, även om jag visserligen njöt över att i lugn och ro kunna läsa min Martin Luther King-bok och sova. Klockan elva på kvällen kommer några andra poliser och säger att vi ska iväg till en annan polisstation, i Reading, för att ta digitala fingeravtryck. Per, Mike och jag åker med dem. Här är lite hårdare tag, men fortfarande med respekt. De tar på oss handklovar vilket vi inte haft tidigare och sätter oss i en bur i en välbepansrad bil. En kort kvinna tar emot oss på polisstationen i Reading och tar mina fingeravtryck digitalt. Hon tar mig sedan till ett annat rum och försöker övertala mig att ge en riktig adress i England så att de kan släppa oss tills rättegången. Hon ljuger och säger att Mike har uppgett sin adress, men senare fick jag reda på att de har hittat den i sitt register. Hon hotar med att om jag inte uppger min adress kommer jag kanske att spendera natten i deras häkte med våldtäktsmän och andra grova brottslingar, vilket visar sig vara ett tomt hot. Stärkt i var gemensamma överenskommelse att inte ge vår adress säger jag inget annat vilket inte heller Per gör, även om de ljuger för honom också. Jag känner mig riktigt nöjd med mig själv att jag inte gav mig trots hennes kraftiga övertalningsförsök.

 

En potentiell planterare bland poliserna

Medan poliserna tar de andras fingeravtryck sitter jag och pratar med en 25-årig polisman med indiska föräldrar. Han säger att “om inte jag skulle jobba for polisen hade jag nog kunnat göra samma sak som ni”. Känns riktigt skönt att höra! Sen diskuterar vi världspolitik och konst. Han tycker att Tony Blair har förstört hans land och rekommenderar en latinamerikansk konstnär till mig. Jag försöker förklara varför jag är emot kärnvapen och frågar honom om han känner till Martin Luther King. Vi får en jättebra kontakt på kvällskvisten. Vi körs tillbaka till vår cell i Newbury. På vägen tillbaka säger poliserna till varandra att de fyra kvinnorna som är kvar i cellerna ska väl inte vara några problem att ta på en gång. När vi går igenom korridoren pratar vi högt om att polisen i Reading ljög och hotade oss för att få oss att uppge våra adresser. Våra kvinnliga medbrottslingar i cellerna bredvid hör detta och bestämmer sig därför och på grund av den sena timmen att vägra att åka med till Readings polisstation. Det lyckas utmärkt utan att poliserna tar till våld även om de hotade att göra det. Poliserna säger senare att tjejerna var mycket mer besvärliga än oss killar. Jag är stolt över dem.

 

Till domstolen med Madonna

Jag sover som en stock från 2 till 7 och väcks av att den tunga dörren slås igen när Per har varit uppe på toaletten. Poliserna var vänliga dagen innan men nu på morgonen är de extremt schyssta mot oss och ordnar snabbt varm frukost, skön dusch, tandborste, vatten och allt annat vi frågar efter. Vid 8 är det dags för oss att åka till domstolen i Reading. Handklovarna åker på igen och vi får åka i en ny typ buss med en liten cell inuti för var och en. Madonna på högsta volym sätts på i bussen. En automatisk röst säger “Warning. Cell number 1 is open.” iiiih “Warning Cell number 1 is open.” ihhh. Påminner om nedräkningen till självdestruktion i en science fiction-film. Väl framme sätts jag i en större cell utan mina vänner, men med en ung kille som också skall till domstolen. Sen kommer det snart två andra för mig okända män. Dessa män pratar med en annan engelsk dialekt än mina brittiska vänner i planteringsgruppen, vilket gör det lite svårt för mig att första dem. Den första killen jag träffar frågar varför jag är där. Jag säger att jag var med en grupp som klippte upp stängsel i Aldermaston. “Var ni fulla?” frågar han. Troligtvis trodde han att vi gjorde det i bostadsområdet som också heter Aldermaston, så jag förklarar lite mer i detalj vad vi gjorde.

“Chris, darling, you are up” säger den kvinnliga vakten i en familjär stämning.

 

Ut i det fria

Vi kommer överens i gruppen att vi nu ska uppge en riktig brittisk adress, vilket vi gör i vår korta domstolsförhandling. Detta gör att vi släpps mot borgen med riktlinjerna att vi inte får gå närmare än 100 meter till AWE Aldermaston och att vi ska infinna oss till vidare domstolsförhandlingar på onsdag förmiddag kommande vecka. Troligtvis hinner jag detta innan jag tar flyget hem på onsdag, med förutsättning att de inte sätter oss in i fängelse igen, men detta är mycket osannolikt.  

 

Att stiga över tröskeln

Några avslutande reflektioner om aktionen som jag tänkt över. Jag har tvekat och varit rädd för att göra en civil olydnadsaktion i många år, av många olika skäl. Vad ska familj, kollegor och vänner tycka? Kommer jag att få en prick i mitt straffregister eller böter som kommer att hänga över mig. Hur kommer jag att kunna ta fängelsevistelsen? Oron finns till viss del kvar men det var mycket mer smärtfritt än jag trodde att det skulle vara. Jag blev otroligt imponerad och förvånad över vänligheten och respekten från den brittiska polisen. De var inte alltid så professionella, i säkerhetshänsyn, men alltid schyssta och alltid lätta att prata med. Jag har lärt mig en del saker om mig själv också. Att jag klarar att sitta isolerad en kortare tid och att jag klarar att vara olydig om jag vill. Det känns som en gräns som var viktig för mig att kliva över. En annan sak är att jag tror att alla kan göra en sån här handling om man vill. Om 58-åriga nunnan Susan som är nästan helt blind kan göra det, då kan nästan alla göra det. Visst är man rädd och osäker, det är väl alla, men man kan om man vill. Sen kan det ta lång tid innan man är redo för det eller så gör man det aldrig, men alla kan om man vill. En sista sak är vikten av att stödja varandra i en grupp – det hade knappt gått utan det stöd som vi har gett varandra i gruppen. Det har varit ovärderligt och visat också på att om man bygger upp tillit och omsorg om varandra kan man klättra över murar eller stängsel som tidigare verkat allt för höga för en att klara av själv.

 

Epilog

Samtliga nio arresterade släpptes på onsdagen den 10 augusti med borgen att inte gå närmare än 100 meter till AWE Aldermaston. Utlänningarna fick lov att lämna England för att sen komma tillbaks till de slutgiltiga rättegångsförhandlingarna som hölls den 7-9 februari 2006. Domen blev fyra veckors villkorligt fängelse under sex månader och 201 £ i skadestånd.

 

Martin Smedjeback

 

För mer info se:

http://ickevald.net/vineandfigtreeplanters

 

                     

                                     

 Editor: Treena Lenthall, Web slave: Per Herngren

 

  ]]>Bli aktiv!