Duktig och skötsam ondska

Hannah Arendt

Ett kritiskt civilsamhället riskerar att oavsiktligt skapa strukturer som används för förtryck och våld. När målen är goda, när avsikten inte är att döda eller förstöra, blir det svårare att urskilja ondska.

Zygmunt Bauman (1925-2017), professor i sociologi som bott och verkat i Polen, Israel och England, analyserar mekanismer bakom folkmord. Under nazisttyskland visade det sig, enligt honom, att lydnad till lagar och regler, instrumentella kalkyler, rationell administration samt kategorisering av olika identiteter var överlägset effektivare på att döda judar än hatfyllda upplopp så som kristallnatten.[1]

Även Hannah Arendt[2] utforskar hur duktig lydnad under nazismen blir effektivare på ondska än den illvilliga ondskan. I modern tid kräver effektiv ondska välvilja och skötsamhet snarare än vilja till ondska[3].

”Foremost among the larger issues at stake in the Eichmann trial was the assumption current in all modern legal systems that intent to do wrong is necessary for the commission of a crime.”[4]

Hannah Arendt benämner det banal ondska, men välvillig ondska eller duktig ondska gör hennes analys mer rättvisande. Vilja till ondska har de senaste hundra åren fått se sig omsprunget av ordentlighet. Den välvilliga ondskan är ofta effektivare än onda avsikter

Godhet är inte ondska

Förklaringen är alltså inte att välvilja anstränger sig för att bli ondare än ondska. Tvärtom, snarare är det skötsamhet kombinerat med utredande byråkrati som blir effektivare än illvilja. Kritik byggs in i byråkratin. Intern granskning och utvärderingar gör byråkratier effektivare än centralstyrning.

Det innebär givetvis inte att goda avsikter leder till ondska. Det finns ingen sådan kausalitet. Det är snarare så att våld i moderna samhällen kräver engagerade och duktiga arbetsgrupper.

Ifall välvilja inte är en orsak till våld och förtryck utan bara ett hjälpmedel, vad är i så fall orsaken? Kritisk forskning ger olika svar.

Max Weber lyfter fram instrumentaliseringen av lönearbete och administration som möjlig orsak.[5] Instrumentalisering splittrar mål och medel. Organisationer, medborgare och byråkratier reduceras till medel för ett framtida mål. Disciplin och byråkrati skyddar sig därmed mot empati och sympati, enligt Weber. ”Discipline in general, as well as its most rational offspring, bureaucracy in particular, is by its very nature dispassionate, and places such imperturbable “dispassion” at the disposal of any authority that deliberates on its service and knows how to produce it.”[6]

Per Herngren

18 september 2026, version 0.1

Fotnoter

[1] Zygmunt Bauman, Auschwitz och det moderna samhället, Göteborg: Daidalos, 1994.
Zygmunt Bauman, Collateral Damage Social inequalities in a global age, Cambridge: Polity Press, 2011.

[2] Hannah Arendt, Eichmann in Jerusalem A report on the banality of evil, Penguin Group, 2006, s 277 (original 1963).

[3] Att ondska kräver välvilja innebär inte att välvilja tenderar att producera ondska. Man frestas att göra ett likartat misstag när man upptäcker att diktaturer behöver frihet för att bli effektiva. Det innebär på intet sätt att frihet leder till diktatur.

[4] Hannah Arendt, Eichmann in Jerusalem A report on the banality of evil, Penguin Group, 2006, s 277 (original 1963).

[5] ”Purely bureaucratic administration—monocratic, documented administration—is the most formally rational way of exercising rule. Experience has demonstrated that it provides precision, consistency, discipline, rigour, reliability, and hence predictability, for rulers as well as other interested parties.” (s 350).
”Bureaucratic rule is specifically rational in the sense of being bound to rules open to discursive analysis”. (s 376).
Max Weber, Kaith Tribe (red), Economy and society A new translation, Cambridge Massachusetts, London: Harvard University Press, 2019.

[6] ”Discipline in general, as well as its most rational offspring, bureaucracy in particular, is by its very nature dispassionate, and places such imperturbable “dispassion” at the disposal of any authority that deliberates on its service and knows how to produce it.” Max Weber, ”Disciplin and charisma”, Tony Waters, Dagmar Waters (red), Weber’s Rationalism and Modern Society New Translations on Politics, Bureaucracy, and Social Stratification, NY: Palgrave MacMillian, 1015, s 63.

Bli kreativ med texten och dela funderingar!

Rulla till toppen