En sen sommarnatt läser jag ett par av Nancy Frasers artiklar och böcker. Hon skiljer analytiskt på omfördelning (ekonomisk omfördelning, socialism) och erkännande (Adam Smith, Hegel, lika rättigheter).
Under sextiotalet fanns en kritiken från svarta, gay, feminister gentemot den socialism som fokuserade på klassfrågor: Kritiken bestod i att erkännande inte kan reduceras till omfördelning av resurser och kapital. Erkännande/misskännande har sina egna logiker.
Under åttio- och nittiotalet trängdes materiella omfördelningsfrågor undan inom erkännande-politiken. Den extremaste varianten av erkännande politik blev identitetspolitik (nya sociala rörelser). Lösningen var att upphöja förtryckta grupper genom att ge dem speciella egenskaper och genom separatistisk politik.
Omfördelning av makt och resurser
Detta undanträngande av omfördelningspolitik samtidigt med nyliberalismens frammarsch blir enligt Fraser reaktionärt.
Nancy Fraser avfärdar identitetspolitik. Men hon avfärdar också en reduktionistisk omfördelningspolitik. Hon försöker finna en kombination av erkännande och omfördelning. Istället för identitet lyfter hon fram status som avgörande för erkännandepolitiken. Vilken status får man när det gäller beslutsfattande, rättigheter, tillgång till resurser på grund av att man definieras som kvinna, gay eller definieras in i en speciell etnicitet eller ras.
För att undergräva diskriminerande eller förtryckande gruppstatus eller gruppidentitet lyfter hon fram nödvändigheten av att identitet dekonstrueras. Hon visar att status är mer kopplat till ex Foucaults och feminismernas olika maktbegrepp än identitetsbegreppet.
Fraser visar också att genom statusbegreppet kan hon koppla erkännande och omfördelning och visa hur de (kanske alltid) hör samman och hur de vävs samman (intersektion), utan att det ena reduceras till det andra.
Per Herngren
11 augusti 2006, version 0.1
Referens
Ok ok, jag har lagt undan texterna, det är mitt i natten och jag är för trött för att hoppa upp och leta fram dem igen.
