Norm- och maktkritik får ibland funktionen att dölja protestgruppers och organisationers lydnad. Det kamouflerar lydnaden till förtryckande ordningar och lagar, visar queerfeministen Sara Ahmed.
Kritik som självillusion
Innehåll
Normkritik kan göra det möjligt att samarbeta med en maktordning utan att begripa det som underordning och delaktighet. Som om vi genom kritiken skulle hamna utanför ordningen.
Maktkritik skyddar, enligt Sara Ahmed, effektivt organisationer från att begripa sig som delaktiga och därmed medbrottslingar i våld och förtryck. “I realized how the presumption of our own criticality can be a way of protecting ourselves from complicity.”[1]
Kritik blir i så fall ett medel för att slippa tränga ännu längre in i maktordningen och göra motstånd. Utan den självrättfärdiggörande kritiken skulle organisationen bli tvungen att bryta lagen för att ingripa och stoppa ett värre brott.
Målsättningsdokument kamouflerar makt
Kritik som kamouflageteknik liknar hur målsättningsdokument, manifest och radikala handlingsprogram ibland används i organisationer som kamouflagetekniker. Ett handlingsprogram fungerar då, enligt Sara Ahmed, som ersättning för ingripande: “it is as having a policy becomes a substitute for action.”[2]
Per Herngren
2013-10-10, version 0.2
Tack till Queera & postdisciplinära läsgruppen vid Genusvetenskapen, Göteborg för intressant samtal om Sara Ahmeds text.
Referens
Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012.
Fotnoter
[1] Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012, p 3.
[2] Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012, p 11.
