1762 lanserar Jean-Jacques Rousseau begreppet civilreligion för att beskriva hur staten organiserar ordning och sammanhållning med hjälp av riter och trosföreställningar (The Social Contract, 1762). Nationalstaten skapar sig helig auktoritet och gör sig till egen religion, med tiden möjligen den största världsreligionen.
Hundrafemtio år efter Rousseau definierar religionsociologins ”fader” Émile Durkheim religion som ett system av ”uppfattningar och praktiker som förenar till en sammanhängande moralisk gemenskap” (Religious Life, 1917).
Durkheim tar över begreppet civilreligion och undersöker bland annat hur skolan blir en avgörande religiös institution för staten. Av Durkheim får vi hjälp att begripa kampen i skolan om att monopolisera statsreligionen och tränga undan andra religioner ur dess sfär.
Rousseau och Durkheim ger oss även andra verktyg för att analysera hur staten övergår till att bli en religion som kolonialiserar och lägger under sig de gamla världsreligionerna. Nationalstaten gör sig till en metareligion. En religion som uppfattar sig stå över andra religioner.
Per Herngren
2005 och 2018, version 1.1
Texten vidareutvecklar några stycken från artikeln ”Makt eller befrielse” av Per Herngren i tidskriften Trots Allt, december, 2005.
