Utkast till boken Civilsamhälle och Makt Hur kritik förvandlas till lydnad som ska komma ut 2025.
Man frestas att reducera civilsamhälle till kugge i ett väldigt statsmaskineri. Det är snarare så att när organisationer agerar stat blir de stat i sig själva1. Detta förverkligas med hjälp av hegemoni.2 När civilsamhället företräder ett allmänintresse utövar det stat. Stat blir på så sätt både verb och substantiv. Stat fungerar som performativ handling, genom att agera stat förverkligas staten. Mål och medel blir ett.
En organisation blir stat när dess verksamhet ombesörjer en helhet: ”hegemony over its historical development belongs to private forces, to civil society—which is “State” too, indeed is the State itself.”3 När institutioner och organisationer riktar sig mot nationalstaten blir de alltså själva nationalstat, enligt Antonio Gramsci. Nationalstaten är därmed en samling av stater snarare än en odelad och homogen enhet. Och parallellt med nationalstaten verkar ett myller av andra stater som inte kopplar sig till nationen.
Det kan verka märkligt att nationalstaten utgörs av ett myller av stater. Men det är inte mer märkligt än att skogen i Tiveden består av många skogar: sumpskogar, aspskogar, ekskogar och så förstås blandskogar. Flera av dessa skogar buntas ihop och betecknas gammelskogar för att skilja dem från granplantager.
Det formella juridiska namnet för organisationen Sverige är Konungariket Sverige. Det har ett hov som formellt heter Kungl. Hovstaterna4. De som namngav Hovstaterna i plural måste ha tänkt sociologiskt. Kungliga hovstaterna lyfter fram att Sverige är en samling.
Grammatiskt är det inte konstigt att beteckna en samling i singular: nationen, landet, staten. Fast ifall man tycker sig uppfatta skepnaden av en väldig monolitisk stat dras man in vidskepelse. Staten förvandlas då till fantasm, en fantasibild.
Myller av stater
Innehåll
Att andra gemenskaper och organisationer än en centralmakt utövar stat är inte unikt för liberala ordningar. Aristoteles argumenterade för att städer ska förvandlas till stater.5 Aristoteles menade att stat är en sammansättning av byar och familjer för att tillgodose behov. Men enligt honom är skillnaden mellan att styra ett hushåll, en by eller en stadsstat egentligen bara storleken. Det är samma form av styre, till skillnad mot slaveri vilket är en annan form av styre.
Under medeltiden fungerade ofta katolska kyrkor, moskéer och synagogor mer likt moderna stater än vad kungariken gjorde. När imperier ägnade sig åt att kriga, plundra och utkräva skatt fyllde familj och släkt en mer politisk funktion än nationalstaten. De tillgodosåg behov medan imperier fungerade som krigarstater.
Även i vår tid tar organisationer och släkter ibland över mer av det politiska ansvaret för det gemensamma än nationalstater. Möjligen kommer detta att öka. Efter millennieskiftet har det blivit vanligare att nationella regeringar drar sig undan det gemensamma och politiska6.
Stat kan alltså inte göras synonymt med nationalstaten. Nationalstaten är bara ett sätt att koppla ihop en samling av stater. Civilsamhället alstrar föreställningen om folket samtidigt som det blir folket, nationen.
Antonio Gramsci utforskar hur den katolska kyrkan blir både nation och stat: ” the Church itself may become State”.7 Detta sker genom att kyrkan representerar folket såväl som ordningen, kyrkan blir både nation och stat. Det ska inte förstås som att den katolska kyrkan konkurrerar med administrativa statsbyråkratier. Istället mångfaldigar civilsamhället myllret av stater som representerar ett land. Att skriva nationalstaten i singularis är som när flera organisationer samordnar sig i en gemensam organisation.
Det existerar därmed ett myller av statliga organisationer. Dessa kan fungera väldigt olika. Stater avviker alltid på något sätt från varandra och från nationalstaten. Det utvecklas kontinuerligt stater som inte inordnar sig i nationalstaten. Civilsamhället blir därför aldrig riktigt färdig med sin uppgift, att rikta grupper och organisationer mot nationalstaten.
Bördan att producera nationell makt läggs alltså, enligt Gramsci, främst på civilsamhälle. För att förstå bredden i uppdraget behöver man som tidiga liberaler räkna med att även företag agerar civilsamhälle. Samhällsmoral, duktighet, plikt och nationalism produceras till avgörande del på arbetsplatser.
Bryta sig ur nationalismen
Gramsci lyfter fram möjligheten att stater riktar sig mot solidaritet, kreativitet och revolution istället för mot nationalstaten. ”It must be criticised, precisely in order to develop and produce new forms of State life, in which the initiative of individuals and groups will have a “State” character, even if it is not due to the ’government of the functionaries’”.8
Befrielse och samhällsomvandling kräver alltså, enligt Gramsci, att grupper och organisationer blir stat. ”The subaltern classes, by definition, are not unified and cannot unite until they are able to become a ’State’”.9
Att bli stat behöver därför inte innebära att man blir del av nationalismen. Stater kan mycket väl vika av i andra riktningar. Nationalstat är bara ett sätt att agera stat. Lokala och globala stater har möjlighet att stärka varandra genom att göra varandra till motparter istället för att agera motpart till nationalstaten.
Per Herngren
26 augusti 2025, version 0.1
Fotnoter
1 ”The subaltern classes, by definition, are not unified and cannot unite until they are able to become a “State”: their history, therefore, is intertwined with that of civil society, and thereby with the history of States and groups of States.” Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 202.
2 ”the general notion of State includes elements which need to be referred back to the notion of civil society (in the sense that one might say that State = political society + civil society, in other words hegemony protected by the armour of coercion).” Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 531.
3 Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 531.
4 Officiell webbsajt för Kungl. Hovstaterna: https://www.kungahuset.se/kungl.-hovstaterna/kungl.-hovstaternas-organisation. (2023).
5 Aristoteles, Politiken, Åströms förlag, 2003.
6 Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011.
7 ”the Church is taken as representing the totality of civil society (whereas in fact it is only an element of diminishing importance within it), and the State as representing every attempt to crystallise permanently a particular stage of development, a particular situation. In this sense, the Church itself may become State.” Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s s 506.
8 Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 544.
9 Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 202.