Singularitet eller centralstyrning – Deleuzes revolution

Alltför stor lydnad producerar kaos och tröghet. Motstånd är nödvändigt i organisationer och samhällen för att skapa ordning och kreativitet. Men motstånd som bara är motstånd mot en chef eller central regering hindrar kreativiteten. För att motstånd ska bli kreativt måste den skapa sig ett eget liv. När något börja leva ett eget liv som inte styrs av något annat kallas det för singularitet. Politik som vill bygga levande samhällen behöver fokusera på att skapa singulariteter.

Singularitet

När jag med vänner spelar cumbia och salsa kan jag som congaspelare prova en rytm. Ibland fortsätter rytmen att generera sig själv under låtens gång. De andra fångar upp rytmen: spelar med och mot den. Ifall jag med mina congas inte är helt dominant svarar jag på de andra. Rytmen får ett liv utan att de andra musikerna kopierar mitt congaspel. Min rytm återvänder som ny rytm och ändrar mitt spelande. Musiken förändras genom att de som spelar följer varandra. Att följa blir att skapa något nytt.

Deleuze skulle kalla en självgenererande rytm för singularitet. Med självgenererande menas att den börjar leva sitt eget liv. Den kontrolleras inte helt av noter, dirigent eller genre. 

En singularitet kan skapa sig sin egen lydnad och makt, men den kan inte förstås som lydnad till någon central makt.

Med hjälp av pulsen kopplar sig rytmer och melodier till varandra och samspelar. En repetition kan i cubansk musik bestå av en eller flera klaves. En klave är en rytm som slås med trästavar under två takter. Klaven slås sällan på alla pulsslagen. Klaven cirkulerar snarare runt pulsen. Och de andra instrumenten cirkulerar runt klaven.

Pulserande skapar affekt

Klave-rytmen skapar en affekt som ger dragkraft till musiken. I Deleuze filosofi verkar affekt genom att sätta fart på saker. Dessutom skapar affekt dragkraft som singulariteter cirkulerar runt. Affekt fungerar alltså som en form av gravitation.

I sina böcker beskriver Deleuze fenomenet med begrepp som puls, resonans, repetition eller den eviga återkomsten.

Rytmer och melodier multipliceras, avbryts och återkommer. Variationerna mångfaldigar, de multipliceras.

Följa varandra eller följa ledare

Här anar vi skillnaden mellan centralstyrda organisationer och mer samspelande multipliciteter. Man hör när musiker i en orkester är alltför fixerade vid noterna eller dirigenten och inte lyssnar på sina medspelare. Musiken låter steril. Medspelare som spelar mot och med varandra skapar levande musik.

Men även i toppstyrda orkestrar mångfaldigar sig vanligtvis singulariteter och skapar en levande musik som inte går att förklara med dirigentens individuella tolkning av stycket. Att ge erkännandet helt till ledaren skapar en skenbild av hur orkestrar och organisationer fungerar. Det skapar en vidskepelse om en högre makt som styr.

Singularitet är olydnad mot central styrning

Multipliciteter och singulariteter är så dynamiska att de gör sig delvis oberoende av central styrning och kontroll. Detta sker även i auktoritära organisationer, till och med i fängelser och i krig. Total kontroll och total lydnad är omöjligt. Singulariteter sätter fart i oväntade och okontrollerade riktningar.

Till synes toppstyrda organisationer konstruerar alltid sättningar, sprickor och utrymme där singulariteter tar plats och lever sitt eget liv. Annars skulle organisationen inte överleva.

Skydd mot toppstyrning

Även organisationer som identifierar sig som centralstyrda inför skyddsmekanismer mot sin egen toppstyrning. Skyddsmekanismer mot centralstyrning kan växa fram genom årsmöten, verksamhetsgrupper, separata avdelningar, väggar, rum, rutiner och även genom chefer och medarbetare som aktivt undviker mikrostyrning.

Regering, riksdag och kommunfullmäktige bygger skydd mot sig själva. Politiker får inte utöva politikervälde. Politiker ska inte agera tjänstemän.

Skyddsmekanismer mot toppstyrning finns även i organisationer som använder sig av diktatur istället för demokrati som beslutssystem: alltså även i enpartistater, privata stiftelser eller i kapitalistiska företag.

Total lydnad vore sabotage mot makt

Man hör ibland tjänstemän hävda att de bara följer order eller regelverk. Som tjänsteman måste jag följa reglerna. Detta är en falsk självbild. Ifall de faktiskt gjorde detta skulle de inte få något gjort. Om statliga tjänstemän bara följde order och regler skulle staten kollapsa inom några timmar.

Det går nästan att totalstyra en trummaskin eller en bankautomat. Men det är omöjligt att totalstyra komplexa organisationer. Total toppstyrning kan inte hantera komplexitet. När centralstyrningen blir för kontrollerande producerar den oordning och ineffektivitet.

Singularitet skapar ordning genom olydnad

Singularitet ska inte förstås som att den alltid innebär avvikande beteende. Singulariteter kan vika av och revolutionera ordningar. Men singulariteter kan lika gärna möjliggöra en ordning. Speciellt under konstant förändring krävs singulariteter för att en ordning ska överleva. Det är delvis genom singulariteter kapitalism och nationalstater överlevt trots att världen förändrar sig snabbare än nånsin.

Singulär olydnad är nödvändigt för att skapa ordning i komplexa organisationer. Total laglydnad skulle producera kaos och kollaps. Motstånd mot lagar och centrala regeringar ska därför ses som en nödvändighet i alla samhällen och organisationer. Om dessa inte ska stagnera och kollapsa.

Under komplexa förhållanden har olydiga singulariteter möjlighet att producera stabilitet. Föreställningen att laglydnad leder till ordning, och att olydnad leder till oordning, är falsk. Det är snarare samspelet mellan dem som får ordning att växa fram. Organisationer som närmar sig total laglydnad är ett lika stort hot mot samhällen som total olydnad. Att leva tillsammans är att samverka och göra motstånd.

Per Herngren
2009-03-11, version 0.2

Referens

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.

Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.

Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.

Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.

Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.

Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.

Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002.

Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994.

Per Herngren, Postprotest, 2005.

Bli kreativ med texten och dela idéer!