Hotbilderna har sedan många år hopat sig över människosläktet, i och med att vi själva har möjligheten till förintelse. På grund av en orättvis fördelning av jordens tillgångar dödar upprustningen också då vapen inte används.

Ropen på rättvisa och fred når oss från förtryckta och terroriserade människor. Vilket gensvar möter de? Lyssnar människor i kyrkorna i den rika delen av världen på deras rop? Vilket svar får de?

Många kyrkor utformade tidigare "läran om det rättfärdiga kriget" Nu är det dags att formulera en teologi om "den rättfärdiga freden'.

Det finns också många hoppets tecken. I denna bok berättas om sådana hoppfulla tecken och om den nyorientering som äger rum inom vissa kyrkor. Här görs också försök att formulera en teologi om "den rättfärdiga freden'.

Bakom skriften ligger seminarier och en arbetsgrupp knutna till Präster och pastorer mot kärnvapen, för nedrustning och fred i Göteborg under ledning av Leif Herngren, ordförande i Kristna fredsrörelsen.

Bokfakta

Präster och pastorer mot kärnvapen, för nedrustning och fred, Göteborg

Redaktionsgrupp:Carl-Göran Ekberg, Leif Herngren, Dan Melander, Bengt Rasmusson och Anders Svensson

Illustratörer: Thomaz Grahl, Dan Melander och Len Munnik

Först utgiven av Verbum Printed in Sweden by Graphic Systems AB, Stockholm 1988 Verbum förlag AB Box 15269 104 65 Stockholm 08/749 65 00 ISBN 91 526 1563 4

Bön efter Olof Hartman

Inför dig vill vi tala om vår ängslan för vad som övergår världen.

Vi har sett det giftiga molnet över storstäderna,

döda fiskar i förpestade vatten och fåglar drabbade av fördärv,

som människan sått ut över marken.

Vi har sett överbefolkningens tecken som bådar

ännu mera svält på jorden.

Vi ber om vishet och mod att vittna om

dig och göra något åt tillståndet i världen.

Vi ber dig för kyrkan som i sin splittring förnekar dig och mänskligheten,

för stormakterna som fruktar varandra mer än jordens undergång,

för vårt eget folk som hjälper de fattiga folken bara med smulor från sitt rika bord.

Vi tänker inför dig på länder långt borta och länder i denna del av världen där din mänsklighet förnekas.

Vi tänker på de stråk av nöd och övergivenhet som går fram i vårt eget samhälle och som vi gärna glömmer.

Du som blev en av oss och på korset sammanfattade all nöd och ångest,

låt världen se också detta tecken, din korsfästa mänsklighets tecken,

och bli varse att alla människor hör samman och är beroende av varandra, såsom de är beroende av dig.

Sänd hjälpare. Sänd oss, och visa oss vägen.

Förord

Rubriken som vi gett denna teologiska reflektion kan upplevas patetisk. Eller man kan missuppfatta den som vi inte sällan gör inför Jesu budskap att ta vårt kors och följa honom.

Vi kan ibland se korset enbart som tecknet för lidande och bördor att bära. För oss som skriver detta är korset verkligen ett tecken för att det kristna lärjungaskapet inrymmer smärta, försakelse, lidande och ibland död. Det finns många exempel på detta i evangeliet.

Evangeliet är för oss inte en kallelse till personlig framgång och välbefinnande. Det är något betydligt djupare än så. Det är en kallelse till mänsklig värdighet, till upprättelse, till frid och fred och till att rätten skall ta över på vår jord - så som vi ofta ber tillsammans "låt din vilja ske på jorden^—.

För Jesus innehar det att han i Getsemane bad: "Fader. om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste tömma den, så låt din vilja ske".

Men lärjungaskapet är också ett lärjungaskap under det kors som är tecknet för liv och uppståndelse, glädje och hopp.

"Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden".

Vår förhoppning med denna skrift är att den skall hjälpa oss att på allvar ta till oss de hotbilder som är en del av vår värld idag. Den är också att vi skall ta till oss korsets utmaning och försoningens budskap.

Vi ser begreppet "försoning" som centralt. Försoning är Guds gärning för oss till syndernas förlåtelse och upprättelse till att bli det som vi skapats till - ett liv i förvaltarskap av Guds skapelse som hans medarbetare. Det är ett liv i Jesu efterföljd. Jesus levde det liv som vi skapats till att leva. Försoningen ställer oss på den grund som vi behöver för ett liv för fred och rättvisa.

Denna skrift är en del av det projekt som "Präster och pastorer mot kärnvapen, för nedrustning och fred" i Göteborg drivit under 1986-87 med stöd från Fredslotteriet. För projektet har följande ledningsgrupp funnits: Carl-Göran Ekberg SMF (smk), Dan Melander Sv K, Bengt Rasmusson ÖM, Anders Svensson MK och Leif Herregren SMF, som även varit anställd i projektet. Vi har mötts till seminarier både inom föreningen och tillsammans med representanter för andra yrkesgrupper mot kärnvapen. Medlemmar i ledningsgruppen har skrivit en del av materialet men i huvudsak har det skrivits av Leif Herngren som också redigerat skriften.

Som framgår av skriftens avslutning ser vi inte detta som ett färdigt material. Tvärtom inbjuder vi dig som läser detta eller din församling till att reagera på vårt budskap. Men mer än så - vi hoppas att vi som enskilda kristna och som församlingar och kyrkor på allvar tar till oss vår Herres inbjudan till förvaltarskap av Guds skapelse och till ett fredsarbete under korset.

Angered i augusti 1987
Leif Herngren

Tid att bekänna

Inför olika slags hot i historien har kyrkan tvingats att träda fram och bekänna sin tro. Det har gällt då kyrkan uppfattat sig ifrågasatt i sitt budskap. I kyrkomöten eller på annat sätt har man sökt formulera den kristna tron i trosbekännelser eller i mer eller mindre utvecklade bekännelseskrifter. Det har varit nödvändigt för kyrkan att finna sin identitet. Vad är Kristi kyrka och vad står hon för?

En situation av annat slag är då hot riktats mot en grupp människor, mot ett folk eller en ras. Eller det kan vara ett hot riktat mot mänsklig värdighet eller mot själva människosläktet. Då har kyrkan inte alltid uppfattat detta som ett hot mot henne själv utan alltför ofta förblivit tyst. Man skulle kunna uttrycka det så att den kristna läran inte har varit ifrågasatt utan den kristna etiken - eller de etiska värderingar i samhället bakom vilka också kyrkan stått.

Inte sällan har det varit enskilda kristna - som till exempel inför slaveriet - fått påminna kyrkan om att etiska hot också är riktade mot kyrkan själv. Etiken är ju dogmatikens tillämpning, den söker tolka de konsekvenser som den kristna tron får, eller borde få. När evangeliets sanning är hotad avkrävs kyrkan en bekännelse. Det borde gälla antingen hotet uppfattas som ett hot mot "dogmatiken", evangeliets lära, eller mot "etiken", ett liv i enlighet med evangeliet.

Profeterna i Israels historia är företrädare för den förkunnelse som på allvar gör upp med sin tids människoförnedring, förtryck och ondska. Var möter vi den traditionen i modern tid?

Låt oss här dröja inför två sådana situationer:

Under Hitlers uppbyggnad av sin maktposition och hans alltmer diaboliska politik mot judarna ville somliga, "Deutsche Christen", införa statens arierparagraf också i kyrkan. Det skulle få till följd att judar skulle uteslutas från kyrkans gudstjänster. Mot detta reagerade bl. a. Dietrich Bonhoeffer, som hävdade att kyrkan nu stod inför en särskild bekännelsesituation ("status confessiones"). Kyrkan skulle då enligt Bonhoeffer bekräfta denna på ett för hela kyrkan inkallat koncilium genom att reagera på tre plan: verbalprofetiskt, diakonalt och politiskt - det senare genom att gå i direkt konfrontation med staten.

I den kyrkokamp där Karl Barth var ledare, växte Bekännelsekyrkan fram med bl. a. "Barmendeklarationeri " 1934, som slog fast att en bekännelsesituation hade inträtt. Tyvärr fullföljde inte kyrkan intentionerna i Barmen genom att ta upp kampen mot staten. Utgången av kyrkokampen har sammanfattats enligt följande:

"Men ju längre kriget varade, desto mer kvävdes den bekännande kyrkans substans av de alltför många neutrala kristna, d. v. s. sådana, som varken stödde "Deutsche Christen" eller den bekännande kyrkan och som höll sig utanför kyrkokampen". 1

Det andra exemplet som vi vill aktualisera är Sydafrika och det apartheidsystem som där införts. Både Reformerta Världsalliansen och Lutherska Världsförbundet har uteslutit medlemskyrkor, som efter längre tids uppmaning ändå vägrat ta ställning mot apartheid. Denna fråga har alltså klart uppfattats som en bekännelsefråga. Tystnaden inför de rasistiska värderingarna av de svarta och det därmed följande förtrycket har setts som ett så allvarligt svek mot den kristna tron att den föranlett kyrkors uteslutning ur en kyrkofamilj.

Kyrkan inför kärnvapen och upprustning

Vi som står bakom denna skrift menar att vi nu lever i en sådan bekännelsesituation. Inför det ohyggliga hot mot mänskligheten som kärnvapnen och den övriga upprustningen utgör är det tid för kyrkan att bekänna, att träda fram och låta tron tala rakt in i världens problematik. Vi är inte ensamma om den ståndpunkten. I en rapport från Kyrkornas Världsråds hearing i Amsterdam 1981 görs en parallell mellan kyrkornas syn på rasismen och på kärnvapnen:

"Det universella fördömandet av rasismen utgör en användbar parallell. Det har inte vare sig undanröjt rasism eller rasismens alla problem. Men det har angivit ett kriterium. På samma sätt skulle ett universellt förnekande av kärnvapnens moraliska legitimitet kunna sätta in hela nedrustningsprocessen i ett nytt och fruktbarare sammanhang.... Kärnvapenfrågan utmanar oss att rannsaka, om vi inte står inför en ny slags demoni, som för mänskligheten mot självförintelse.

Kyrkornas Världsråd har nu inbjudit alla kyrkor till en "konciliär process" kallad "Justice, Peace and the Integrity of Creation" inför en ekumenisk världsförsamling 1990.

Inför Liv och fred-konferensen i Uppsala 1983 skrev ett antal kristna i Sverige ett brev i vilket man hävdade att hållningen till kärnvapnen måste göras till en bekännelsefråga:

"Vi vädjar alltså till den internationella konferensen för Life and Peace om ett klart och för kyrkornas ställningstagande förpliktande uttalande om hållningen till såväl bruk som innehav av kärnvapen såsom varande av bekännelsekaraktär för alla kristna. Därmed skulle en 'konciliär process' inledas i kyrkorna, vilken kunde klargöra deras hållning till vår tids mest avgörande fråga om liv eller död för den värld som Gud har skapat och vår Frälsare Jesus Kristus försonat till priset av sin egen död."

Vidare utgick det från de tyska kyrkodagarna i Diisseldorf 1985 en inbjudan till kyrkorna världen över att mötas i ett ekumeniskt fredskoncilium inom några år utifrån både pågående krig och ett hotande kärnvapenkrig.

Den granskning av kyrkliga dokument gällande krig och fred som vi gjort visar på att det finns en vilja att ta ställning i dessa frågor och att en omprövning pågår av tidigare ståndpunkter.

Vi presenterar denna skrift i förhoppningen att den skall vara både en utmaning till våra kyrkor att på allvar ge sig in i denna "bekännelseprocess" och ett bidrag i det teologiska arbetet i dessa frågor.

Vi menar i likhet med många andra som arbetar med frågorna att tiden hastar. Om inte väsentliga kursändringar sker är vi på väg mot katastrofen. Människan har nu ställt sig i den mycket egendomliga situationen att hon har möjlighet att förinta sig själv och totalt ödelägga den jord hon fått att förvalta och leva på.

Kritik har riktats mot att en bekännelseprocess av detta slag skulle skapa splittring i kyrkorna och att dess syfte skulle vara att utesluta somliga ur kyrkorna. Poängen ligger inte i en process med sådana konsekvenser. Det handlar om att gemensamt söka finna hur vi skall uttrycka vår kristna tro i relation till de ödesdigra hot som vi nu står inför. Det handlar om att kyrkorna inte kan förbli tysta inför den helt ofattbara upprustning som nu pågår och som har sin kulmination i kärnvapnen.

Teologins bruk och missbruk

Inte sällan talar vi i våra kyrkor om den rätta läran. Mer eller mindre fullständiga system av trossatser, dogmer, har upprättats. I dessa söker vi formulera vår tro. Vi söker efter de ord och formuleringar genom vilka vi tror oss kunna tolka den kristna tron. Ibland glömmer vi i detta arbete att det i grunden handlar om det ofattbara, det som vi saknar ord att uttrycka. Jesus talar bara vid ett tillfälle om sin "lära"(Joh.7:16,17). Självfallet inrymmer hans budskap avgörande trossatser, men han formade inte sitt budskap i dogmatiska system. Han varnade vid flera tillfällen för lärosystem och människobud. Paulus söker på ett annat sätt forma teologi av Jesu budskap. Men han talar inte om den rätta läran utan om den sunda läran. (1 Tim. 1:10, 2 Tim. 1:13). På samma sätt som Jesus stod i ständiga uppgörelser med sin tids skriftlärda om bud och människostadgar fick Paulus i församlingarna ta itu med det som var osunt, det som istället för att befria trälband människor eller skapade uppblåst andlighet.

Teologin är det instrument, som skall hjälpa oss att tolka Bibelns budskap. Det handlar då om en sund teologi.

Men teologin har i kyrkans historia brukats i helt andra syften. Ibland har den blivit ett enda stort gräl mellan olika teologer eller kyrkofurstar. Den har bidragit med avgörande byggnadsstenar i de murar vi byggt upp mellan våra olika kyrkor. Kring olika bekännelser har kyrkor vuxit fram då bokstaven blivit mer avgörande än den ande och det liv som evangeliet bär vittnesbörd om (2 Kor.3:4-6). Vad värre är - ibland har teologin inte längre tjänat kyrkan och evangeliet. Den har blivit uttryck för maktens språk. Eller den har tagit till uppgift att konservera istället för att utmana eller att dölja istället för att avslöja. Jesu radikala budskap har omformats till ett ganska menlöst budskap. Teologin har tagit sig uppgiften att gå runt eller att söka dölja stötestenen i evangeliet.

Vi kommer senare i det avsnitt som tar upp hur kyrkan genom historien har sett på frågorna om krig och fred att visa på hur, efter det att Konstantin gjort kyrkan till en priviligierad statskyrka, teologerna utformade den så kallade "läran om det rättfärdiga kriget". Utifrån den läran har kyrkan välsignat vapnen och som regel förklarat det egna landets krig för rättfärdiga.

Kyrkorna har tigit inför det egna landets upprustning också då det egentligen varit uppenbart att denna skett inte i försvarssyfte utan för att utöva makt. Så har kyrkorna varit påfallande tysta inför den gigantiska upprustning som länge pågått. Trots att man måste ha insett inte bara dess oerhörda krigshot utan också att upprustningen dödar i fred genom att ta de resurser som skulle ge möjlighet till människovärdigt liv för världens svältande miljoner. Det pågår för närvarande i många kyrkor en omprövning av läran om det rättfärdiga kriget. Eller man finner att den i varje fall inte genom sina kriterier för det rättfärdiga kriget kan rättfärdiga dagens krig.

På allt flera håll talar man idag om kyrkans uppgift att istället utveckla förutsättningarna för en "rättfärdig fred". Det vi bland annat sökt formulera i denna skrift är en fredens teologi. Vi har gett den rubriken "Den rättfärdiga freden".

Medel och mål

"Ändamålet helgar medlen" hävdar vi inte så sällan.

I den granskning som för närvarande pågår av Boforskoncernens vapenförsäljning finner vi en rad åtgärder som präglats utifrån den filosofin. Det finns lagar och förordningar som omger den svenska vapenhandeln. Dessa har man tydligen tummat på såväl från Bofors som från granskande myndighets sida. De målsättningar som företaget satt upp utifrån sitt vinstintresse - som också de kan ifrågasättas - har frestat till bruk av åtskilliga medel i strid mot gällande lag.

Fackliga företrädare har tydligen utifrån sina intressen, arbetstillfällen och sysselsättning, valt tystnaden. Uppsatta målsättningar har lett till omoraliskt agerande - handlingar i strid med svensk lag.

"Ändamålet helgar medlen!" Ett annat sådant exempel aktualiseras i denna skrift, då vi tar upp frågan om säkerhet. Vi visar där på att man utifrån säkerhetsaspekten är beredd att totalt utplåna andra folk genom massförstörelsevapen för att - som man tror - skydda det egna folkets intressen.

Vi menar att frågan om medel och mål måste tas upp på ett helt annat sätt än vad som nu sker i diskussionerna kring säkerhet och försvar.

Samhällen som präglas av förtryck och är i avsaknad av demokrati brukar våld och terror för att kunna bestå. Maktmissbruk, förkvävande av mänskliga rättigheter, tortyr och dödande är den grund på vilken ett fåtal bygger sin makt och sina privilegier.

Men hur kan det vara möjligt och rätt att bruka likartade destruktiva medel i arbetet för att uppnå ett samhälle med helt andra målsättningar? Kan människovärde och mänskliga rättigheter uppnås och sedan bevaras genom bruk av medel som karaktäriseras av omänsklighet och förakt för människoliv?

Människor önskar en värld präglad av rättvisa och fred. Gemensamt söker vi bygga ett samhälle där de mänskliga rättigheterna är ett honnörsord och där varje människa har rätt att leva. Vi talar om internationell solidaritet och propagerar för hela skapelsens överlevnad.

Är det möjligt att dessa målsättningar kan helga bruket av massförstörelsevapen?

Vi säger NEJ!

Vi ifrågasätter kyrkornas välsignande av destruktiva medel och vapen för att uppnå mål präglade av höga etiska kvaliteter. Vi menar att samma etiska kriterier skall gälla såväl för medel som för mål.

Vi hävdar att en rad av de medel som vi idag är beredda att bruka för högt uppsatta målsättningar förråder dessa mål istället för att föra till dem.

Försvaret av liv och frihet, av själva människosläktet, måste, som vi ser det, ha sin utgångspunkt i försoning och "dödande" av fiendskap. Det kan inte få fortsätta som nu och handla om oförsonlighet, ett odlande av misstro och dödande av "fiender".

Vi tror inte att vi kan svara upp mot vår kallelse som förvaltare av Guds skapelse och mänskligt liv genom bevarandet av nuvarande maktstrukturer och den terrorbalans som följt i dess spår.

Mänskligheten har valt medel som är helt ovärdiga de mål vi är kallade att uppnå. Ändamålet helgar inte medlen. Destruktiva medel förblir lika destruktiva och dödande för höa mål som för låga. Det onda går inte att döda med våld,^' vapen och terror.

Vad värre är - ibland övergår de destruktiva medel vi väljer till att bli själva målet. Där målet en gång var att försvara mänskliga rättigheter och människoliv, där är nu målet - som det tycks - att till varje pris skapa ett förödande starkt militärt försvar. Priset är miljoner människor som dör i pågående krig. Men priset är också de miljoner som dör av undernäring och bristsjukdomar på grund av vår vanvettiga satsning på vapen istället för bröd.

Våld föder våld. Våldets spiral skjuter för närvarande ovillkorligen i höjden. Då Jesus talade om att älska våra fiender, var han klar över de oerhörda spänningar som skulle finnas i vår värld. Men med de orden ville han visa oss hur man gör sina fiender till bröder.

Jesus levde som han lärde. Jesu medel överensstämde med de mål han hade. När skall vi som människor lära oss att fred, verklig fred, endast uppnås med fredens medel?

Synen på krig och fred utanför kyrkan

Vi har ingen möjlighet i denna text att redovisa hur man ser på krig och fred utanför kyrkorna. Det är ändå intressant att se att man också på andra håll bearbetar dessa frågor och ifrågasätter tidigare romantiska bilder - bland annat inom befrielserörelserna - av bruket av våld och militär kamp.

Det är intressant att lägga märke till hur kyrkornas sätt att rättfärdiga kriget också färgat av sig på hur andra ser på detta. Inom en revolutionär rörelse som i Kina ville man självfallet inte glorifiera kriget. Man såg ett hot i militarismen men menade att den bara uppstår och frodas i kapitalistiska samhällen. Den väpnade kampen i revolutionen har - hävdar man - en helt annan utgångspunkt. Mao-Tse-tung uttrycker detta på följande sätt med en terminologi vi känner igen:

"Vi stöder rättfärdiga krig och motsätter oss orättfärdiga krig. Alla kontrarevolutionära krig är orättfärdiga och alla revolutionära krig är rättfärdiga. Människosläktets era av krig kommer att föras till ett slut genom våra egna insatser, och utan tvivel är det krig vi för en del av den slutliga striden. Vårt krig är heligt och rättfärdigt, det är progressivt och dess mål är fred. Målet är fred inte bara i ett land utan utöver hela världen, inte bara tillfällig utan evig fred." ²

I en uppsats vid Göteborgs Universitet har Amanda Peralta bearbetat dels hur man ser på bruket av våld och dels hur detta utvecklas inom en revolutionär rörelse, i detta fallet Montoneros i Argentina.

Hon visar på hur man utifrån Maos teorier försvarar mordet på en arbetarledare som verkställs av några medlemmar inom Montoneros. Om andra dödat denne företrädare för arbetarrörelsen skulle protesterna kommit och det betraktats som ett grymt mord.

Peralta visar på hur man, influerad av både revolutionärers och kyrkans rättfärdigande av vapen, förväxlar den revolutionära kampen med en militär beväpnad kamp. Denna militarisering bryter ned den egentliga revolutionära kampen för rättvisa och fred. Rättfärdigandet av kriget gör revolutionen orättfärdig. Den militära apparaten blir sitt eget mål. Den blinda lydnaden och lidandet ersätter tidigare revolutionära mål. En försköning sker av både den egna döden och andras död. Förnuftet utplånas. Det är resultatet av militarismen, med eller utan vapen, inom den rörelse som från början stod för människovärde, rättvisa och fred.

"Men revolution och krig är i själva verket inte synonymer. Världens tillstånd kräver t. o. m. att dessa begrepp blir varandras motsatser. Det positiva ligger inte på kampens utan på livets sida, och att försvara livet blir idag varje människas - inte apparaternas - revolutionära uppgift."³

I sin skrift "Frihetens herrar, frihetens knektar^- aktualiserar Sven-Eric Lidman andra ideologiers syn på krig och fred. Han påminner om att det fanns en tid - Manchesterliberalismens tid - då kapitalism och krig ansågs oförenliga. Den tiden är nu måttlöst avlägsen. Men det fanns också en tid då socialism och krig ansågs oförenliga. Hans fråga är om också den är till ända?

Hans slutsats inför de omvärderingar som skett är att det bara finns en möjlighet att bryta den militära spiralen. Vi måste återvända till tidigare ståndpunkter. Vi måste villkorslöst arbeta för avrustning och fred. 4

. Då vi inom kyrkorna arbetar med dessa frågor är det viktigt att vi inser att våra ställningstaganden också påverkar andra. Det är också hoppingivande att se att man även på andra håll både arbetar med frågorna och ser behoven av uppbrott från tidigare ståndpunkter där ändamålen fått rättfärdiga de destruktiva medlen.

Fred under korset

Vi tror att kyrkornas bidrag till fred på jorden bland människor - och då den fred som rymmer rättvisa - måste ta sin utgångspunkt i den utmaning som korset utgör. Korset innebär försoning och korset dödar fiendskapen - inte fienderna (Ef.2:14-17). En fredens teologi har sin grund i Jesu försoningsgärning och den gemenskap, Guds folk, som Jesus upprättar och som är en gemenskap under korsets tecken.

Den fredens teologi som vi försökt teckna blir präglad av den dårskap som hör samman med korset. Vi tror att kyrkornas ständiga frestelse och missgrepp är att söka forma sitt budskap utan den dårskapen.

Vi är likväl frimodiga i vårt hävdande av "fred under korset". Vi är det därför att vi tror att korsets dårskap är starkare än människors vishet. Vi är det inte minst därför att vi tror att den dårskapen är svaret också på vår tids djävulskap. Det är den dårskapen som trots allt är just kyrkans alldeles speciella bidrag till fred på jorden.

Somliga tror att en korsets teologi blir tandlös och omöjlig att bruka för att hantera vår tids gigantiska politiska problem. Vi hävdar motsatsen. Det är vår tids så kallade visdom som fört oss till fördärvets brant.

Vi har inte format vår teologi för att den omedelbart skall kunna omsättas politiskt. Vi tror inte att en kristen tro direkt kan eller skall omsättas till politisk "lag och ordning". Men vi är helt övertygade om att det är kyrkans kallelse att förkunna och hävda den människosyn och de värderingar som ryms i evangeliet.

Politiskt arbete innebär alltid kompromisser av olika slag mellan skiftande ideer och värderingar. Men vi menar att det för oss som kristna aldrig borde få innebära ett svek mot den kristna identiteten att delta i samhällsbygget. På olika sätt bör vi som kristna ta del i det politiska arbetet, men vi har att göra detta som lärjungar till honom som valde korset och manat oss att göra detsamma.

Kyrkan frestas ständigt att omforma sitt budskap för att bli politiskt gångbart eller för att då tro sig få större möjlighet att påverka samhället. Vi tror att det är just genom att vara trogen sitt budskap som kyrkan i verklig mening påverkar samhällsbygget, inte genom att bara upprepa vad andra säger.

De i vår tid som ur kyrkan trätt fram som verkliga profeter för rättvisa och fred har i sina liv gestaltat den tro, den teologi, som vi här har valt att kalla "fred under korset".

Några få kyrkor har historiskt utifrån sin bekännelse och sin praxis i dessa frågor kallats för fredskyrkor - Kväkarna, Mennoniterna och Church of Brethren. Vi menar att det nu är tid att alltfler kyrkor träder fram både i sin bekännelse och i sin praxis så att också de med rätta kan bära namnet "fredskyrka".

Det är tid för oss kristna, för våra församlingar och våra kyrkor att bekänna var vi står i frågorna om krig och fred.

Ära i höjden åt Gud

och på jorden fred..." (Luk.2:14)

Litteratur

1 Sigurd Bergman, Vad bekänner kyrkan när freden hotas? Uppsats vid Lunds Universitets teologiska fakultet, 1986.

2 Citatet av Mao-Tse-tung är hämtat från Bernard Semmel, On war. Princeton, 1976.

3 Amanda Peralta, Militarismens dynamik: Fallet Montoneros. Uppsats vid Göteborgs Universitet, Institutionen för ide- och lärdomshistoria, 1983.

4 Sven-Eric Liedman, Frihetens herrar, frihetens knektar. Ideologier på 1980-talet. Arbetarkultur 1982.

Hotbilder

Ur djupen ropar jag till Dig, Herre.

Jag åkallar Dig om natten i mitt fängelse,

i koncentrationslägret,

i tortyrkammaren,

i arrestlokalens mörker

och under korsförhöret.

Hör min röst, mitt SOS.

Ernesto Cardenals bearbetning av psalm 139.

Vi vill i denna skrift söka uttrycka vad som är kyrkans uppgift i en värld som ständigt gastkramas både av krig, våld och förtryck och av hotet om krig och massförstörelse. Vårt material är ett försök att uttrycka den Guds kallelse, som vi möter i hans ord, till medarbetarskap i den värld han gett oss. Detta kapitel, som vi kallar "Hotbilder", kommer vi inte att tynga med en massa faktauppgifter och statistik. Det går att få på annat håll.

Vi söker att fatta oss kort och ange några av de hotbilder vi uppfattar och de mekanismer som ligger bakom dessa. Det blir den bakgrund mot vilken vi sedan tecknar "motbilderna".

Fattigdom och förtryck

"Två män bodde i samma stad. Den ene var rik och den andre var fattig. Den rike hade får och fäkreatur i stor mängd. Men den fattige hade inte mer än ett enda litet lamm, som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp hos honom och hans söner, tillsammans med dem; det åt av hans brödstycke och drack ur hans bägare och låg i hans famn och var för honom som en dotter.

Så kom en vägfarande till den rike mannen. Då nändes han inte ta av sina får och fäkreatur för att tillaga åt den resande som hade kommit till honom, utan han tog den fattiges lamm och tillagade det åt mannen som hade kommit till honom."

Vi blir säkert lika upprörda över denna historia som kung David blev då den berättades för honom av profeten Natan. (2 Sam. 12:1-4) David utlovar på stående fot att den rike mannen skall straffas och den fattige fyrdubbelt gottgöras. Det är då Natan säger till sin kung:"Du är den mannen!"

Det är många i den rika i-världen som upprörs över fattigdomen i u-länderna. Det är få som inser sambanden mellan de fattigas fattigdom och de rikas rikedom.

Den "brödkaka" som frambringas i var varig idag ar tillräcklig för att mätta oss alla. Men detta blir omöjligt då en fjärdedel av oss tar tre fjärdedelar av kakan.

Resterande trefjärdedelar av jordens befolkning har att dela på "en fjärdedelskaka". Då de - liksom vi - delar den ojämnt, får många bara smulor och alltför många - inte minst barnen - inget alls. Man räknar med att över 100.000 människor - varav 40.000 barn - dör varje dag av svält och bristsjukdomar. Vi kan göra den något groteska jämförelsen att det är lika många som Hiroshimabomben dödade. 1

Några av de samband vi tidigare talat om mellan de fattigas fattigdom och de rikas rikedom fångas in i följande budskap från Kyrkornas Världssråds möte i Vancouver 1983:

Jag var hungrig

och ni gav min mat till era djur

Jag var hungrig

och era transnationella företag planterade era vintomater på våra bästa jordar

Jag var hungrig

och ni vägrade att avstå från er sydamerikanska biff

Jag var hungrig

men de odlar te åt er, där mitt ris skulle kunna växa

Jag var hungrig

men ni använde våra sockerrör och vår maniok till bensin åt era bilar

Jag var hungrig

men utsläppen från era fabriker förgiftar jordens fiskevatten

Jag var hungrig

men med era pengar köpte ni upp min mat

Jag var hungrig

men mitt land odlar exotiska frukter till era bord.

Vad är ni rädda för?

att ge upp en överdriven skadlig konsumtion?

att behöva ändra attityd?

politikernas makt?

det arbete som ligger i att uppnå mer av självförsörjande?

era grannars ogillande blickar?

Vad är ni rädda för?

Jag var hungrig,

men ni gav mig ingenting att äta.

Vi talar ofta - och inte utan anledning - om spänningen mellan öst och väst. Där möter vi olika politiska system i konflikt med varandra. Det är ur bl. a. den spänningen som upprustningen växer och idag tagit helt ofattbara dimensioner.

Mindre ofta talar vi om den spänning som nord-sydkonflikten utgör. Och i det spänningsfältet finns öst och väst på samma sida. De rika hör i huvudsak hemma i norr och de fattiga i söder.

Det som skapar och alltmer ökar klyftan mellan fattiga och rika är de ekonomiska strukturer som upprätthålls idag. De är upprättade av de rika för de rika. Bakom den ekonomiska makten finns vapenmakten.

"DÖD I AYACUCHO, PERU" - En femårings berättelse i bild om när militären kom till hans by för att leta efter gerillan.

Det är mycket nära relationer mellan de ekonomiska krafter som utövar förtrycket mot u-världen och de krafter som svarar för upprustningen och därmed försvaret av uppnått välstånd.

Bakom det vi här kallar för ekonomiska och militära krafter döljer sig människor. Det är människor som förtrycker andra människor. Det är inte fråga om opersonliga eller ödesbestämda krafter.

Det är inte heller så att man lever i okunnighet om följderna av dagens ekonomiska spel. I en rapport från Världsbanken 1978 kunde man läsa följande av en expert:

"De senaste 25 åren har varit en period av förändring och framsteg i i-världen av aldrig skådat slag. Och ändå, trots detta imponerande rekord, så fortsätter omkring 800 miljoner människor att vara snärjda i vad jag betecknar som absolut fattigdom: en livssituation så präglad av undernäring, analfabetism, sjukdom, smutsig miljö, hög spädbarnsdödlighet och kort livslängd att den inte ens kommer i närheten av en rimlig definition på mänsklig anständighet"

Fattigdom och förtryck har funnits i alla tider. Olika former av djävulska samband mellan fattiga och rika, mellan förtryckta och förtryckare har rätt. Genom historien har människor längtat efter och kämpat för befrielse:

"Jag har nog sett mitt folks betryck i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag vet vad de måste lida. Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våld

Det var vad Herren hade att säga till Moses, då han kallade honom till redskap i befrielsens tjänst.(2 Mos.3:7-9) "Därför har jag stigit ned.." På samma sätt steg han ned och avslöjade i Jesus för världen sitt ansikte i proklamationen i Nasarets synagoga;

" Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna året som Herren har valt" (Luk.4:18,19)

Som kristna har vi att se på de fattiga och de rika i det bibliska perspektivet.

Upprustning, militarism och vapenhandel

"I våra politiska beslut och överväganden måste vi värja oss mot obehörig påverkan - avsiktlig eller oavsiktlig - från det militärpolitiska komplexet. Det existerar och kommer att fortsätta att existera och ge möjligheter till makt vid sidan om den lagliga. Vi får aldrig låta trycket från den här kombinationen sätta våra friheter och vår demokratiska beslutsprocess i fara."

De orden fälldes av den förre generalen Dwight Eisenhower då han 1960 avgick som president. De har därför en särskild tyngd från en som mött dessa krafter både som president och som militär.

Samtidigt som den ekonomiska nedgången i världen under senare år på många håll fått till följd drastiska sociala nedskärningar, ökar världens militärutgifter med 3,6% per år. I USA har de ökat med 9,2% sedan 1981. 1 Sovjetunionen uppskattas ökningen till 2% men för 1985 visade budgeten på 12% höjning.

Kemiska vapen sattes av USA in mot Indokina med oerhörda följder för många år framöver. Den amerikanska kongressen har nyligen godkänt administrationens begäran om medel till produktion av nya kemiska vapen. Sovjetunionen har nyligen offentliggjort sin lagerhållning av dessa vapen.

Huvuddelen av alla rymdaktiviteter har militära syften. Vi kan därför konstatera att yttre rymden redan är militariserad. Vi vet nu att det inte minst är här som den fortsatta kapprustningen skall ske.

Uppgifter om antalet forskare som sysslar med vapenforskning - 25% av världens samlade forskningsresurser - vittnar om den vansinniga satsning av personella resurser som vi sätter in på destruktion och förintelse av oss själva. 1984 användes sex-tusen-miljarder kronor för militära ändamål. Både personellt och materiellt är det ofattbara resurser som sätts in i dödens istället för i livets tjänst. Uppgifterna i huvudsak från SIPRIs årsböcker. 2

Trots allt kan man nu börja ana att varken USAs eller Sovjetunionens ekonomi stoppar för en fortsatt kapprustning. Att världen totalt inte gör det - och inte någon gång har gjort det - vittnar fattigdomen och hungern om.

Nu är det inte bara stormakterna som satsar militärt. En upprustning pågår över hela världen och inte minst i tredje världen med t. ex. Mellan-Östern och CentralAmerika som de mest tragiska exemplen. En mycket allvarlig sida av detta är den växande vapenhandeln. Man uppskattar att omkring en fjärdedel av Tredje världens skuldbörda i form av lån och krediter kan hänföras till vapenköp. Till länder som befinner sig i konflikt med varandra - som t. ex. Irak och Iran - går det ett obegränsat flöde av vapen.

I Liv och Fred-dokumentet som antogs i Uppsala vid den stora kristna världskonferensen 1983 säger er man om vapenhandeln:

"Den internationella vapenhandeln är ödesdiger, cynisk och samvetslös. Dess tillväxt har gått hand i hand med ökningen av antalet förtryckande militärregimer, vilka våldför sig på de mänskliga rättigheterna och uppammar orättvisor. Den har också sedan förra världskriget försett de otal krig som utkämpats främst i Tredje världen med krigsmateriel. Denna handel måste fördömas och ställas under internationell kontroll."

Sveriges deltagande i denna smutsiga handel är beklämmande. Här har vi fått bevittna hur svenska företag går förbi både intentionerna i lagen och dess bokstav. I SIPRIS rapport 1984 uttryckte man sig så här:

"Regeringar finner ofta de ekonomiska drivkrafterna bakom vapenexporten så starka, att de godkänner vapenaffärer som de av politiska skäl helst skulle vilja avstå ifrån.

I det här sammanhanget är det märkligt att läsa vad kyrkoherde John Woxström skrev 1935 i sin skrift "Avskriv krigskristendomen - Rädda kyrkan, civilisationen, livet". Formuleringarna är inte lika försiktiga som våra, då han tar upp sin tids svenska rustningsindustri och vapenexport:

"När skola vi börja smida svärden till plogbillar? Skall det ske här eller först i en tillvaro, där inga krigets svärd finnas? Vem eller vad skall stänga Bofors och andra liknande krigshelvetesförberedande industrier? Förhindra dem att vidare sprida sin moralförstörande och människomördande förbannelse över jorden? Med andra ord; omlägga dem för fredlig och välsignelsebringande produktion? ³

Han ger själv uppslag till svar på sina frågor genom att nämna: deras aktieägare, folkens riksdagar och regeringar, Nationernas Förbund, den socialdemokratiska arbetarrörelsen eller de kristna samfunden?

Vad är det för krafter som driver oss till forskning, produktion och handel med vapen i den skala som nu sker både inom stormakterna och i vårt eget Sverige?

Det finns en fruktan mellan block och länder idag som ständigt underhålls av både faktiska förhållanden och av propaganda, fördomar och rent falska uppgifter. Här har vi anledning att återvända till president Eisenhowers uttalande. Han hade från sina utsiktspunkter sett militarismens krafter spela. Vi måste inse att den fortsatta upprustningen bl. a. sker därför att starka ekonomiska intressen tjänar på detta vansinne och inte har några hämningar då det gäller att tjäna grova pengar på andras lidande och död.

Våldets spiral pressas ständigt uppåt p.g.a. att ingen part är villig att börja vrida den nedåt genom det som borde vara det mest naturliga av allt - att avbryta upprustningen och börja nedrusta.

Här råder ännu djungelns lag så som den bl. a. har uttryckts av Väinö Linna i Okänd soldat.

"Lampinen badade i svett från topp till tå där han låg bredvid Rokka. Med darrande fingrar rev han upp kartongerna och fyllde på trummagasinen som Rokka hade tömt. Han var nästan virrig av skräck. Striden tycktes honom högst ojämn och dess utgång osäker, trots att han i någon mån lugnades av Rokkas min som inte ens var spänd, bara lurande och uppmärksam. När som helst kunde de bli kringrända. Och utom rädslan fanns där dessutom en kväljande känsla inför allt detta slaktande. När han kastade en blick över kärret kunde han se hur någon döende försökte krypa bort, tills ett nådaskott från Rokka gjorde slut på försöket. Och genom knattret hörde han hjärtslitande jämmer och rop på hjälp. Lampinen hade aldrig sett slaktning i så stor skala, och trots att det inte alls försatte honom i samvetsnöd av humanitära skäl kändes detta hänsynslösa dräpande dock onaturligt hemskt....

Men Koskela visste vad som måste göras. Han hade förmåga att tänka på vad han ville och låta bli att tänka på det han inte ville. An en gång sköt han undan från tröskeln till sitt medvetande den plågsamma känslan som hörde samman med dessa lidanden och detta vanvettiga dödande, densamma som gjort honom rasande den gången Lehto sköt en fånge och de andra slängde käft om det. Här fanns inte rum för människan. Koskela började tänka på hur kulsprutorna skulle placeras om."⁴

Kärnvapen

"Tillkomsten av kärnvapen har fått oss in i en ny era av terror. För första gången i historien har vi människor, som alltid haft begränsade möjligheter till förstörelse, nu möjligheten att utradera den civilisation som byggts upp under föregående århundraden. Mänskligheten står ansikte mot ansikte med det slutgiltiga valet mellan liv och död. Produktionen av och hotet om att använda kärnvapen som kan utplåna männsikosläktet uttrycker en yttersta förmätenhet inför Gud, som ensam råder över liv och död."

Så karaktäriseras kärnvapenhotet i Liv och fred-dokumentet. Man räknar med att det idag finns över 50.000 kärnvapen. Man uppskattar att vi nu kan förinta mänskligheten flera gånger! Det finns ett "kärnvapenstaket" rakt genom hela Europa. Det handlar om ett dubbelt sådant - i öst raketer riktade mot väst och i väst raketer riktade mot öst.

Den balans som man säger sig vilja uppnå, uppnås aldrig. Den målsättningen resulterar enbart i en fortsatt våldsspiral.

En kärnvapenbestyckad u-båt har idag mer sprängkraft i sina vapen än andra världskrigets samtliga vapen.

SIPRI skriver i sin rapport (1984) bl. a. följande:

"Både USA och Sovjetunionen deklarerar, att avskräckning är det enda syftet med kärnvapen, d v s att det inte har någon annan uppgift än att avskräcka den andra sidan från att använda sina kärnvapen; ett kärnvapenkrig kan aldrig vinnas och får därför aldrig tillåtas utbryta.

Ändå har båda sidor sedan länge utvecklat långt fler vapen än som är nödvändigt för avskräckning. Båda parter tycks tro på det politiska värdet i att förfoga över kärnvapen, att en underlägsenhet, även om den inte har någon betydelse militärt, kan vara förödande, och att följaktligen nukleär överlägsenhet är politiskt värdefullt. Om det blir accepterat, att en stat kan förutsätta att kärnvapen medför internationell politisk makt, kan man befara att antalet kärnvapenstater inte stannar vid de fem (USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina) vi har idag."

Sovjetunionen har gjort en utfästelse att aldrig vara först med att tillgripa kärnvapen. NATO har inte gjort motsvarande utfästelse.

Ett partiellt provstoppsfördrag undertecknades 1963 av USA, Sovjetunionen och Storbritannien, men det årliga antalet kärnvapenprov har inte minskat sedan dess. Sovjetunionen inledde 1986 ett stopp på sina kärnvapenprov och vädjade till i första hand USA att göra detsamma, vilket inte skedde. Både USA och Frankrike fortsatte sina prov, Frankrike för säkerhets skull långt borta från sina egna landområden, borta i Mururoa-atollen i Stilla Havet. Detta ledde till att man från Sovjets sida återupptog sina prov våren 1987.

Nya initiativ har emellertid återkommit med jämna mellanrum från Mikhail Gorbachev angående bl a avlägsnandet av medeldistansrobotarna från Europa. USA har svarat positivt på några av Sovjets förslag. Då detta skrivs pågår samtal som tycks leda till nedskärningar av kärnvapenarsenalen i Europa. Tyvärr sker dessa samtal under kritik från starka krafter i Europa, som vill behålla kärnvapnen.

I USA satsar man nu enorma resurser på "Stjärnornas krig". Man vill flytta upp kärnvapenkriget i rymden, trots kraftiga protester och ifrågasättande av poängen med dessa nya vapenslag och möjligheten att åstadkomma dem. Man räknar med att Sovjetunionen på samma sätt förbereder sig för rymdkriget.

Kanske det allvarligaste hotet idag i vår värld är den ömsesidiga misstron som finns mellan blocken. Den resulterar i att man bl a inte tar positiva förslag från motparten på allvar. Sovjetunionen presenterade 1987 ett konkret program för avrustning av kärnvapen fram till år 2000. Detta skulle ske i etapper utifrån ömsesidiga överenskommelser och under gemensam kontroll på ort och ställe. Det bästa sättet att pröva hållbarheten i ett sådant förslag borde ju vara att ta det på allvar och därmed låta verkligheten bekräfta eller avslöja sanningshalten i förslaget.

En av vår tids mest kända vetenskapsmämn, Albert Einstein, som själv genom sin forskning var med och la grunden för dagens kärnvapen, har sagt: "Klyvningen av atomen har förändrat allt utom vårt eget sätt att tänka. Därför är vi nu på väg mot en katastrof utan motstycke."

En skapelse i födslovåndor

Shalom

I verkligheten betyder shalom

för judarna den endräkt som råder i ett samfund.

I begynnelsen levde människan ifred

med sig själv och med hela naturen.

Messias ville bringa ett nytt fredsrike,

alla folk skulle leva ifred,

ja till och med djuren

skulle leva ifred med varandra:

den kosmiska harmonin skulle återupprättas,

och människan

skulle på nytt leva ifred med Gud. Ernesto Cardenal

Solen lyser mellan träden. Det är en morgon i augusti. Sommaren som ligger bakom har inte bjudit på sol och värme i någon större utsträckning. Men nu tycks vi få några sensommardagar. På verandan står en skål med några kantareller och i en annan skål finns det KarlJohan. Blåbären är stora i år även om de känns lite vattniga. Det är Västgötabygd som bjuder på sina frukter och sin skönhet.

För några dagar sedan lämnade vi i familjen Bohusläns klippor och salta bad. Några oförglömliga dagar på Saltö söder om Strömstad och med utsikt till Koster kommer att bära oss vidare in i arbetsuppgifterna i storstan om någon vecka. Bohuslän har på nytt fångat oss i familjen med sin säregna natur. Kala klippor med någon enda blomma i en liten skreva, växlar med lummiga skogar, där vi tidigare år försett oss med vinterns behov av lingon.

Där jag nu sitter och skriver bryts tystnaden åter och åter av bilarna som passerar förbi. Efter den vägen har jag sett alltfler och fler granar som dött eller håller på att dö. Den moderna tekniken som bjuder oss så stora möjligheter att förflytta oss - antingen det gäller mellan Bohusläns skärgård och Västergötlands inland eller betydligt längre resor - sprider också förgiftning och död. Och jag vet denna morgon då jag kan meditera över skapelsens oerhörda rikedom att ohyggligt mörka moln hotar vår natur.

Människan som var satt till förvaltare och till att "bruka och bevara" (1 Mos 2:15) sitt hem har alltmer gjort sig till herre över naturen och dess väldiga tillgångar. Vi missbrukar istället för att bruka och vi förstör istället för att bevara. Det är en märklig dårskap som präglar människans förvaltarskap av "sin" jord. Kanske är det just detta som är roten till det eländet. Människan har lämnat rollen som förvaltare och gått in i en ägarroll. Hon tror att jorden hon brukar är hennes, att vattnet och luften går att nyttja hur som helst för snäv vinnings skull.

Människan har glömt vad biskop Ambrosius hade lärt sig; "Jorden är skapad för alla. Naturen känner inga rika, bara fattiga, som den föder."

Job drabbades av förödelse och lidande. Han grubblar över detta och i sin uppgivenhet går han till rätta med sin skapare - precis som så många andra idag inför livets djävulskap. Skapelsens verklige herre ger honom då en lektion som också vi har anledning att ta del av:

Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd... Knyter du samman Sjustjärnornas knippe? Och förmår du att lossa Orions band? Ja, förstår du himmelens lagar, och ordnar du dess välde över jorden?... Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de svävar omkring utan föda? Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva? Räknar du månaderna som de skall gå dräktiga, ja vet du tiden för dem att föda? Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder? Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?" Job 38:4,31. 39:3-5, 29, 30

Vi behöver återfå en vördnad inför livet. Vi behöver lära oss ödmjukhet inför skapelsen. Vi behöver åter den helighetskänsla inför vattnet, jorden och luften som Stefan Edman utvecklar i sin bok Jordens sång. ⁵

Den här skriften aktualiserar i första hand de hot som krig och upprustning utgör. Det är helt klart att upprustningen och ett "konventionellt" krig och än mer ett kärnvapenkrig allvarligt hotar vår natur. Indokinas skövlade landskap vittnar om vad det moderna kriget innebär också då det kallas "konventionellt".

I sin jakt på profit och makt tycks människan helt sakna samvete. Kortsiktiga vinster får som konsekvens långsiktig förödelse av naturen. I sin förmätenhet glömmer människan att hon är en del av skapelsen. Hon glömmer att hennes ve och väl beror av skapelsens ve och väl.

Elin Wägner skrev i sin bok Fred på jorden: "Nu återstår hoppet att vapnen skall läggas ned medan jorden ännu har så mycket osårad hud kvar att den kan leva och läka sina sår. Och att de överlevande skall inse att de, drivna av samma nöd, måste gemensamt sluta fred med jorden."

Vi som, arbetar med fred på jorden måste inse att det också innebär fred med jorden.

Stefan Edman hävdar med stor sakkunskap att det är människans girighet och inkrökthet i sig själv som får till resultat en skapelse som ropar i födslovåndor. (Rom.8:22.) Det handlar om nonchalans och oförsvarlig okunnighet. Det är människans bortvändhet från skapelsens herre och hennes försök att själv spela herre som bär skulden till "detta sabotage mot allt liv". Det handlar om synd inför Gud.

I vår teologiska reflektion tar vi bland annat vår utgångspunkt i försoningen och hävdar att vi som kristna har kallelsen att gå in i försoningens uppgift. Det uppdraget måste också gälla skapelsen.

Människans frälsning berör direkt skapelsens frälsning. Det perspektivet tar Paulus upp i det bibelsammanhang från vilket vi tagit vår rubrik. (Rom.8:19-22) Han har då ett eskatologiskt (framtids-) perspektiv, men han visar genom detta sammanhang människans nära samband med skapelsen. Det är ett samband som människan svikit. Vi behöver på nytt se det. Vi behöver försonas både med skapelsens herre och hans skapelse. En del av vårt försoningsuppdrag är att värna om skapelsen.

Vi behöver höra varningssignalerna. Vi behöver se dem. Vi behöver känna dem med hela vår varelse - för det handlar både om jordens och människans framtid. Hoten finns där som en följd av människans framfart.

Men för att kunna ta itu med det försoningsuppdraget behöver vi också höra med hela vår varelse den sång som Stefan Edman tecknar med följande ord:

"Så stiger från Jorden inte blott mänsklighetens svanesång, dödsmässan över det kosmiska livsundrets sammanbrott på vår planet. För den som har öron att höra ljuder en annan sång, vackrare, klarare. Den kommer från markens och vattnets myllrande liv. Du hör den viska i kolatomer och vattenmolekyler. Den brusar tyst i din egen kropp. Lovsången över den skapande Kärleken. Till Livets Herre; från livet självt ... Jordens sång." 5

Makterna

"Han avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus". (Kol. 2:15)

Makterna som här avses kan givetvis tolkas på många sätt. En tolkning av makterna är t. ex. den som Paulus har i Romarbrevet av lagen som en makt som fördömer oss. Vi har de "onda andarna" som onda makter. De senare har fått förnyad aktualitet under de senaste åren. Vad man här kan lägga märke till är den privatisering av ondskan som sker. Allt ont blir en slags inre relationsfråga mellan endast Gud och mig själv. De onda strukturer och skeenden som finns omkring oss, är "världsliga". Hela denna tolkningsprocess skulle kunna vara ett exempel på en ond makt. När Jesus drev ut onda och orena andar var detta ofta ett helande från det vi i dagens kunnande och språkbruk kallar psykisk ohälsa. Allt destruktivt kallar NT för ont, ibland möter vi det i Jesu ord om onda andar.

John Howard Yoder tar i sin bok Jesu politik upp just frågan om Jesus och makterna. 6 Bl.a. hävdar han att makterna i paulinsk terminologi är fallna strukturer. Fallna från Gud och skapelsen. De är med andra ord strukturer som Gud gav människan men som inte förblivit stödjande utan så att säga tagit över och lämnat sitt goda uppdrag.

I Jesu Kristi död bryts dessa strukturers makt och de avväpnas. Jesu lydnad in i döden är både tecken på och frukt av en helt återställd mänsklighet, befriad från de onda makterna eller om man så vill, de fallna strukturerna.

Vi samlar här andra tolkningar av makterna under fem rubriker.

Först dock en enkel skiss på hur människor trots all upplysning och kunskap fortfarande faller för dessa "ismer".

Erich Fromm menade att i vår frigörelse från ett slags naturens och människans ursprungliga ensamhet, har vi två vägar att välja emellan. Den ena är att nå fram till frihet i positiv bemärkelse genom att förbinda sig med världen med kärlek och skapande arbete. Denna väg leder då till att människan blir mer oberoende och kritisk än förut. Den andra vägen är stagnationen där människan avstår från sin frihet och flyr undan den. Det senare resulterar i mer ensamhet och rädsla. 7

Ideologisk fanatism

Människan som undviker sin frihet måste ju likväl ha något som riktar livet, ger det mål och innehåll. Här har vi ideologier som tillhandahåller mönster som är färdigtänkta och enkla. I den ideologiska fanatismen finns inbyggt ett belöningssystem som gör det enkelt för "lärjungen".

Människor som följer och lever för en ideologi i fanatism har också en starkt överdriven auktoritetstro. Någon har tänkt för massan, alltså behöver ingen mer tänka. Kritik är ett okänt ord. Självständighet likaså. Då detta råder i en ideologi blir det fanatism, en hängivenhet som inte känner några som helst gränser, varken eget eller andras liv eller egendom.

Denna fanatism blir en hotbild av samma orsak som de följande exemplen, av den anledning att de inte frigör människans goda egenskaper utan förkväver dem och ersätter kärlek och kreativitet med rädsla och ensamhet.

Dessa destruktiva krafter är i sej makter och krafter som är hot i många former.

Rädslan är en ständig drivkraft i destruktionen.

Religiös fanatism

är givetvis inte annorlunda än den ideologiska. Skillnaden kan ligga i att drivkraften är en gudom som belönar. Man lyder alltså överjordiska lagar och kan då sätta våra gängse lagar ur spel. Samtidigt innebär detta att det finns en belöning, ett paradis utlovat till den som dör för den rätta läran etc.

Bakom detta ligger återigen rädslan. Rädslan får att inte duga, inte vara godkänd, inte vara med. I nära relation till rädslan som drivkraft finns ensamheten.

HOTET, är vår rädsla och vår ensamhet, drivkrafter som är oerhört starka och farliga, men, inte omöjliga att besegra. Petrus säger: "Var inte rädda, låt dem inte skrämma er." (1 Petr.3:9-14)

Rasism

Denna ism är släkt med de övriga nämnda ismerna genom att den spelar på rädslan och människans ensamhet. Här gäller den härskande gruppens rädsla för en annan grupp av annan hudfärg. Dagens sydafrikanska ledargarnityr använder exakt samma drivkrafter som en gång Hitler - rädslan för att "de andra" är farliga, är hot mot det bestående och mot de regerande individerna.

Vi kan också iaktta en kulturell rädsla som grogrund för rasismen. Detta blir tydligt i länder med hög invandring. I bland annat USA och då särskilt i New York, bildar invandrargrupper egna och slutna sällskap där man fortsatt håller sin kultur levande genom sitt språk och sina seder. För landets övriga innevånare blir detta något man inte förstår och då är hotbilden nära. Det generösa accepterande man skulle kunna ge sina invandrare blir aldrig givet, istället späds fördomarna på och rasen blir den gemensamma nämnaren och hatobjekt.

Signifikativt är att man söker en legitimering i godkända ideologier för sitt hot. Bibeln har här fått ge hjälp till hotbildens förstärkande.

Orsakerna för den som projicerar hatet mot en rasgrupp, kan vara flera, men oftast är de av ekonomisk natur. Man tjänar gott på att hålla de sydafrikanska urinnevånarna på en lägre nivå. Så kunde Hitler tjäna på att projicera allt hat mot judarna, zigenarna m. fl. etniska minoriteter. Rasismen bygger alltså också på rädslan och utgör en allvarlig hotbild mot vår fred och all rättvisa.

Nationalism

Nationalism är nära förbunden med rasismen, men här är "den andre", den som är farlig, ett stycke bort. Professorn i socialpsykologi, Antti Eskola, påpekar i sin bok ”Socialpsykologi" att " människor som kommer i varandras närhet börjar tycka om varandra, sådana som råkat komma långt ifrån varandra fjärmas ifrån varandra." ⁸

Därför blir detta ett hot mot nationalismen, att människor kommer närmare varandra. Man börjar tycka om varandra. Då är inte den andre ett hot, han är inte farlig, han är en människa. Därför förutsätter nationalismen att människor hålls åtskilda från varandra och att man som regent eller liknande kan måla upp andra nationer och folk som hot, som farliga.

Den nationalism som vi aktualiserat här är den som avskärmar och antar destruktiva former. Ett visst mått av nationalism av annat slag är den positiva grunden i varje folks känsla av att vara ett folk, en nation, en gemenskap.

Främlingskap

Människor i vårt samhälle lever i mycket stor utsträckning som främlingar för varandra. Kontaktlösheten och ensamheten är resultat av vårt främlingskap i ett samhälle som vi själva byggt. Det finns många exempel på människor som levt i samma farstu i höghuset under tio år utan att ha lärt känna grannen.

Vandalisering, gatuslagsmål och ökad brottslighet är tecken på att människor lever i främlingskap. Ensamheten föder rädsla för "de andra" och resultatet blir alltför ofta våld.