Människan skall inte låta nöja sig med en tänkt Gud, ty när tanken förgår, så förgår även denne Gud. Man skall i stället ha en verklig Gud, som står högt över människors tankar.

Mäster Eckehart

Du skall kungöra mig livets väg,

inför ditt ansikte är glädje till fyllest...

David

- Och vägen dit jag går, den känner ni.

- Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?

- Jag är vägen, sanningen och livet.

Jesus

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?

Paulus

Ett befriande budskap

Världen började med att Gud i begynnelsen föredrog friheten... Historien är ett bloddrypande drama med korsfästelsen i centrum, där Guds egen Son är korsfäst, där Guds lidande är det centrala -- och allt detta därför att Gud önskade frihet...

Nikolaj Berdjajev

Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen.

Paulus

"Och så gick kejsaren i procession under den vackra tronhimlen, och alla människor på gatan och i fönstren sa: 'Gud, vad kejsarens nya kläder är makalösa! Vilket fint släp han har på rocken! Vad det sitter underbart!' Ingen ville låta märka, att han ingenting såg, för då hade han ju inte dugt i sitt ämbete eller varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade gjort sådan lycka.

'Men han har ju ingenting på sig!' sa ett litet barn. 'Herre Gud, hör den oskyldiges röst', sa fadern; och den ena viskade till den andra, vad barnet sa.

'Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger, han har ingenting på sig!'

'Han har ingenting på sig!' ropade till sist allt folket. Och det kröp i kejsaren, för han tyckte, att de hade rätt, men han tänkte som så: 'Nu får jag hålla ut, tills processionen är över.' Och så höll han sig ännu stoltare, och kammarherrarna gick och bar på släpet, som inte fanns."[1]

Vi har alla lett åt H.C.Andersens underbara saga om kejsarens nya kläder. Men tänk om den handlar om oss?

Jag har funderat över frågan om vart vi är på väg i relation till hur poeter och andra författare söker pejla nuets situation. Jag uppfattar att många av dessa har en sällsynt förmåga att klä av åtskilligt av allt det vi har på oss -- inte minst i västerlandet -- och då blottlägger innersidan av både oss människor och samhället. Då har mina tankar mer än en gång gått till kejsarens nya kläder. Är det dem vi håller på att skapa och söker dölja vår nakenhet med. Adam och Eva sökte skyla sin nakenhet med fikonlöv. Döljer dagens "nya kläder" bättre vår nakenhet?

Som läsare kommer du att möta ett nog så mörkt perspektiv på frågan vart vi är på väg som mänsklighet. Det är för mig en del av den verklighet jag upplever i dag. Jag menar att jag inte kan fly från detta. Men hur ser det perspektivet ut i relation till kristen tro? Finns det ett avgörande annorlunda perspektiv i Skriften och i kristen tro?

Du kommer att möta en hel del citat av olika tänkare. Hur ser man i dag bland diktare och andra författare, bland filosofer och andra tänkare på historien och på framtiden? Jag låter deras tankar brytas mot mina tankar, mot min kristna tro och mot Skriftens ord. Bibelcitaten återges kursivt. I boken Jag tror -- Trosbekännelse för kristna och andra sökare sökte jag ge ett personligt färgat vittnesbörd om var jag befinner mig på trons väg utifrån ett mer grundläggande perspektiv.[2] I den här boken har jag sökt fördjupa mig i några av de områden där tron möter vardagen.

Religionen har i alla tider gestaltats på de mest skiftande sätt. Jesu framträdande var en direkt och mycket allvarlig konfrontation med sin tids religiösa ledare och deras budskap. Dessa satt visserligen på Mose stol men vad de sysslade med var att binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas axlar. Och själva rörde de inte ett finger för att lätta på denna packning och befria dem. Jesus var knivskarp i sina kommentarer om denna religiositet som stängde till himmelriket för människor. Han kallade dess religiösa ledare för hycklare och blinda. För Jesus var en sådan religion och dess ledare prydliga och vackra att se på då det gällde utsidan, men inuti var de som vitkalkade gravar, fyllda av de dödas ben och annat orent.[3]

Problemet var att dessa, som Jesus uppfattade vara trälar under religionen, inte begrep sitt slaveri. Då Jesus sa att sanningen skulle ge frihet undrade de som lyssnade över vad Jesus menade. De var ju Abrahams barn och hade aldrig varit slavar under någon. Känner vi igen vår egen tid och oss själva?

Jesus ger oss en deklaration om vad han kommit för att förmedla då han träder fram i Nasarets synagoga, läser den gamla profettexten och identifierar sig med denna:

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna året som Herren har valt.[4]

Evangeliet är ett budskap till människor om befrielse -- eller för att bruka Skriftens ord -- frälsning. Då kyrkan genom tiderna inte fullföljt sin uppgift att förkunna befrielsens budskap utan inte sällan i stället bidragit till att ytterligare bördor lagts på människors axlar har kyrkan svikit sin kallelse. Då så sker också i dag är det ett yttersta svek mot kyrkans herre, mot frälsaren, befriaren, Jesus Kristus.

För Paulus är Kristi gärning klar, men han ser hur vi frestas till att förkunna något annat. Han slår därför fast att Kristus har befriat oss, gett oss en frihet som vi har att leva i och leva ut. I den skall vi stå fasta. Vi skall inte på nytt låta oss luras in under något slags slaveri.[5]

Detta är frågor som måste ställas i både samhälle och kyrka, de angår såväl ansvariga ledare som "lekfolket". Vad är det som fjättrar oss i dag och får till följd att världen ser ut som den gör i all sin trasighet och ynkedom, i allt glitter och all glans, i all den materiella välfärd som vi lyckats åstadkomma i västerlandet? Vad är det som fjättrar oss i kyrkorna och åstadkommer att vi förblir i och bevarar kyrkans trasighet - och därmed vår bristande trovärdighet?

Min önskan med vad jag skrivit är att återge det befrielsens budskap som jag möter i Skriften och som jag vill låta vara grundtonen i min tro. Det gäller en befrielse från allt det som klavbinder och förtrycker oss människor. Det gäller en befrielse till det vi skapats till som Guds medarbetare. Det gäller en befrielse till frihet!

Det är min övertygelse att det är det budskapet som vi själva behöver inom kyrkan. Det är också det budskapet som är vår kallelse att förmedla till den värld som Herren Gud älskar -- den värld som han i dag med smärta måste se på i allt det som blivit till förbannelse bland människor i stället för till välsignelse.

Angered den 95.11.05

Leif Herngren

Vart är vi på väg?

Om människans teknologiska hybris en gång drabbas av nemesis, är det emedan hennes egen "natur" inte uthärdar utan uppreser sig mot de livsvillkor, som människan skapat för sig själv.

Georg Henrik von Wright

Så skall den stora staden Babylon med våldsam kraft slungas i djupet och aldrig finnas mer. Aldrig mer skall sång och musik från harpspelare och flöjtspelare och trumpeter höras i dig, aldrig mer skall någon hantverkare av något slag finnas i dig. Ljudet från en kvarnsten skall aldrig mer höras i dig, ljuset från en lampa skall aldrig mer lysa i dig, och rösten av brudgum och brud skall aldrig mer höras i dig. Dina köpmän var jordens herrar, ty alla folk förfördes av din trolldom.

Jag såg en ny himmel och en ny jord.

Uppenbarelseboken

"Min mor satte fram kaffet. Far slog på fatet och drack med ett sörplande ljud. Efteråt tog han Bibeln och satte sig i ljuset utifrån vid fönstret. Än var det inte dags att tända lampan. Vi firade skymning för att spara på strömmen. Det var en stund då man inte kunde göra just någonting, mellan arbetsdagen och kvällens bestyr. En stund då man småpratade, tänkte efter eller bara satt på soffan och tittade ut.

Kanske kom någon förbi nere på vägen.

Min far försjönk i läsningen. Ljuset försvagades i sensommarkvällen och han lutade sig närmare fönstret. Det gick en våg av stillhet. Allting fanns inuti den tystnaden.

Han hade läst Bibeln i åratal, nästan vartenda ord. Skriften var kunskapens källa, Gamla testamentet, evangelierna och apostlabreven. Många stycken kunde han utantill. Helst sökte han sig till profeterna och Uppenbarelseboken. Han läste dem om och om igen. Han vätte på tummen, vände och strök ned över bladen. De var bruna i hörnen av bläddrandet.

Vad var det han sökte? Var det svar på frågorna om Guds verk och vilja, ihop med frågorna om vårt liv med den svåra och fåfänga ävlan från dag till dag i denna tid? ...

Skriftens ord var gåtfulla. Människorna uppfattade dem olika. De var större än vardagens möda och bekymmer. Min far läste och begrundade.

Denna längtan jag fick såsom ett arv.

Han satt i tankar. Det hände mest varje lördagskväll men också andra kvällar under veckan. Hans öron blev döva och hans ögon såg bortom. Då fanns ingen annan i vårt kök. Inte vi barn som började kivas, lekte och skrattade. Inte mor med sitt stök kring spisen. Han knäppte sina händer och bad med låg, mumlande röst. Då fanns inget annat än hans förhållande till sin Fader.

Hans bön kan jag inte återge. De orden har för längesen gått till Gud. Vad Gud svarade honom vet jag heller inte, bara att min far förblev troende och sökande livet ut. Men jag kan höra rösten som blev alltmer lågmäld med åren.

Jag hör den inifrån mig själv."[6]

Vad handlar livet egentligen om? Vart är jag på väg och varifrån kommer jag? Finns det en väg för mig att gå -- en livets väg? Och i så fall -- Vart går vägen? Mauritz Edström återger i sin bok I min faders hus sin fars sökande och låter det få vittna om hans eget -- och vårt -- sökande. Vi söker efter fotfäste i livet, efter meningen med livet, efter vem som står bakom mig och mitt liv.

Vart är vi på väg? Det är en fråga som många ställer sig i dag. Och man gör det med ett djupt allvar utifrån vad som sker i världen. Man gör det för att man inte längre känner sig ha fast mark under fötterna. Man saknar en grund att bygga sitt livs hus på.

Det är en fråga som också måste få bli personlig: Vart är jag på väg? Det finns risk för att jag alltför snabbt skjuter den frågan i bakgrunden -- kanske förtränger. Jag låter det korta perspektivet gälla. Vad skall jag göra i dag -- eller kanske de närmaste dagarna? I det perspektivet behöver jag inte brottas med frågan om vart jag som människa är på väg.

Det är då något lättare att krypa in i kollektivet och fråga: Vart är vi på väg? Men i den frågan inryms likväl den personliga frågan.

Vart är vi på väg? Den frågan ställs i ett internationellt likaväl som i ett nationellt perspektiv. Den frågan ställs i samhället i stort likaväl som i våra kyrkor. Vi behöver alla i varje fall ställa den.

En av dem som intensivt har arbetat med problematiken är filosofen Georg Henrik von Wright, utan tvekan internationellt sett en av Nordens mest kända kulturpersonligheter. Hans perspektiv uppfattas av många som alltför pessimistiskt -- av andra som profetiskt. Själv kallar han det, han inte minst på äldre dagar engagerat sig i, för tidsdiagnostik och sin attityd till vad som sker för en provokativ pessimism.

Det mörka perspektivet möter vi i hans bok Vetenskapen och förnuftet i ord som dessa: "Jag tror det är nyttigt att vara medveten om realismen i de apokalyptiska perspektiv, som öppnar sig för oss. Djurarter har uppstått och gått under. Homo sapiens är säkert inte något undantag från den förgänglighetens lag, som gäller för allt levande. Psalmistens ord 'Lär oss betänka, hur få våra dagar är, på det att vi må undfå visa hjärtan' har en innebörd, inte bara för den enskilde, utan också för mänskligheten som art. En gång skall människan säkert försvinna från jorden och det kan vara värt att besinna, att den dagen kanske är närmare än vi tror."[7]

Von Wright sammanfattar sin analys i tre tänkbara perspektiv. Ett är det ovan beskrivna att mänskligheten som zoologisk art går mot sin undergång. Det andra är att vi anpassar oss till den pågående utvecklingen i -- som många upplever -- omänskliga livsformer. Det stora flertalet föds till "navelskådande konsumenter" medan ett litet fåtal utan egentlig insyn svarar för makt och beslut. Detta senare är redan ett faktum i många avgörande frågor.

En tredje möjlighet återstår, "att den instinkt, som ligger till grund för en protest, som redan hörs, skall visa sig stark nog att bryta den nuvarande trenden och leda utvecklingen i annan riktning." Utgångspunkten för en sådan förändring är för von Wright tron på att förnuftet, människans rationella anlag, trots allt skall segra.[8]

Några år senare kom en ny bok av honom, Myten om framsteget. I den konstaterar han att den pessimism som präglade hans förra bok ytterligare har fördjupats. Han kan inte längre "bekänna sig till förnuftet som ett hopp för mänskligheten." Han lyfter i stället fram ett helt annat perspektiv:

"En tanke som funnit uttryck i många kulturers diktning och religiösa mytologi är att människan bara genom lidanden och prövningar kan undfå en visdom som ändrar hennes sätt att leva.... Det är inte omöjligt att vi står på tröskeln till en era när hemsökelser i stor skala skall falla över oss. Om de kommer att göra oss visare på lång sikt är osäkert. Däremot kan det nog hända att det som förestår kommer att förändra våra livsvillkor och därmed också vårt sätt att leva... Mycket av det som problematiserat vår tillvaro härrör från en överskattning av vår förmåga att rationellt, med vetenskap och teknologi, behärska utvecklingen." [9]

De profetiska undergångstoner som ljudit i historien har som regel kyrkan svarat för. I dag är det ganska tyst från det hållet. I stället är det några av vår tids filosofer och vetenskapsmän som träder fram som tidens väktare. Utan tvekan gör de det grundat på en mycket djup kunskap om vad som pågår i vår tid. Det mest tragiska i deras budskap är insikten att människan själv i dag skapat möjligheterna för sin egen undergång. Hotet mot människans fortsatta existens är människan själv.

Ljudet från en kvarnsten skall aldrig mer höras i dig, ljuset från en lampa skall aldrig mer lysa i dig, och rösten av brudgum och brud skall aldrig mer höras i dig. Dina köpmän var jordens herrar, ty alla folk förfördes av din trolldom.[10]

Kan jag avfärda den "provokativa pessimism" som von Wright står för -- och som han inte är ensam om -- som rätt och slätt uttryck för var en gammal människa kan hamna då livet rinner ut? Eller är det i stället så att jag i hans texter möter den profetiska rösten?

Uppenbart är det ju för varje bibelläsare att såväl profeterna som Jesus och Uppenbarelseboken återkommer mer än en gång till temat om mänsklighetens undergång. Det möter oss som följden av människans ondska och ofta relaterat till destruktiva makter av såväl jordisk som icke jordisk karaktär. Att människan själv nu genom sin vetenskap och teknik skapat förutsättningen för denna undergång är nytt i relation till de bibliska perspektiven.

Om det finns en stark trovärdighet i de perspektiv som vi här ställts inför -- hur skall vi se på dessa i relation till den kristna trons andra och betydligt ljusare scenarier? Pekar inte von Wrights avslutande tankar mot evangeliet och den väg han gick som sa sig vara Vägen -- den väg som han bjuder oss att gå tillsammans med honom? Är inte det evangeliets utmaning till oss att all förnyelse och förändring alltid föds ur smärta och i djupa födslovåndor?

Vart är då kyrkan på väg?

Fjodor Dostojevskij låter Jesus komma tillbaka till jorden på 1500-talet då den värsta inkvisitionen pågår. Ett hundratal kättare har bränts till döds i Sevilla i Spanien i närvaro av både de högsta samhälleliga och religiösa ledarna och stadens befolkning. Jesus blir igenkänd av folket som sluter sig till honom och tar emot hans helande krafter och välsignelse. Detta ser kyrkans högsta ledare, kardinalen och storinkvisitorn, som griper Jesus och för honom till stadens fängelse. I nattens mörker söker han upp sin fånge för ett samtal och där utspelar sig en både märklig och mäktig scen. Han anar vem denne är och hans huvudfråga är "Varför kommer Du och stör oss?"

Det blir inget samtal. Jesus tiger hela tiden. Storinkvisitorns huvudpoäng är en uppgörelse med Jesus angående dennes ställningstagande inför frestelserna i öknen.

"Men vad var det då som erbjöd sig för dig? Det finns tre krafter, de enda tre krafter i världen som är i stånd att en gång för alla betvinga och tämja dessa kraftlösa upprorsmakares samvete, till deras egen lycka -- dessa tre krafter är: undret, mysteriet och auktoriteten. Du avvisade såväl det första som det andra som det tredje och gav själv exempel...

Men du visste inte att i samma stund människan förnekar undret, i samma stund förnekar hon också sin Gud, ty det är inte Gud människan söker utan ett underverk. Och eftersom människan nu en gång inte uthärdar att leva utan underverk, så skapar hon åt sig nya underverk, egna underverk, och är redo att falla på knä för häxeri och gamla käringars spådomskonst, även om denna människa är aldrig så upprorisk och gudsförnekande. Du steg inte ned från korset, när man ropade till Dig, hånade Dig och gjorde narr av Dig: 'Stig ned från korset och bevisa vem Du är'. Du steg inte ned, därför att Du inte ville än en gång förslava människorna genom underverk - Du begärde deras frivilliga tro och inte deras underverkstro."

För storinkvisitorn är slutsatsen att Jesus hade för stora tankar om människan. "Människan är en svagare och lägre stående varelse än Du trodde!" Utifrån den "insikten" har kyrkan övergett Jesu väg -- men därmed inte menat sig uppge sitt ärende. "Vi utförde Ditt värv och grundade det på undret, mysteriet och auktoriteten. Och människorna gladde sig över att de åter drevs som en hjord..."

Storinkvisitorn såg en helt annan väg för människan än den väg som Jesus hade valt och den som Jesus uppfattat som Guds väg. Hans poäng är att Jesus inför de frestelser han ställdes inför skulle valt att handla rakt motsatt det han gjorde. Storinkvisitorn vill befria människan från friheten. Friheten är den besvärliga vägen. Den kräver att människan tar sitt ansvar -- och det kan innebära lidande. Då är det betydligt lättare att underställa sig andras val och tvång -- att bli en hjordmänniska.

Storinkvisitorn får aldrig Jesus att gå i svaromål utan Dostojevskij låter scenen avslutas med att Jesus tyst och stilla går fram till den gamle kardinalen och sakta kysser "hans nittioåriga blodlösa läppar". Det blir Jesu hela svar. Inför det låter storinkvisitorn honom gå med slutorden: "Gå Din väg och kom aldrig mera tillbaka... kom aldrig tillbaka mera... aldrig, aldrig!" [11]

Skulle Jesus känna sig hemma i våra kyrkor i dag -- eller uppleva sig som främling? Skulle han verkligen vara välkommen med den radikalitet som präglade hans uppträdande då han en gång vandrade bland oss människor? Jag tror inte det jakande svar är så givet som vi snabbt kan frestas att avge.

Vart är kyrkan på väg? Är det inte så att vi -- också i dag -- inför att människor överger kyrkorna och den kristna tron faller för de frestelser som Jesus avvisade? Gäller det också för mig att jag egentligen inte söker Gud? Är det hans gåvor, hans välsignelser, som jag i första hand söker? Prioriterar jag Andens gåvor före Andens frukt -- vänlighet, ödmjukhet eller kärlek? Handlar detta med att vara kristen i dag också om lärjungeskap -- det som Jesus tecknade med orden om att ta korset på och följa honom? Vad är det som vi bjuder människor till i våra kyrkor i dag?

"Detta är gudsnjutningens tid mer än gudsfruktans. Man älskar frukterna mer än trädet, gåvorna mer än givaren, tryggheten mer än efterföljelsen. Det finns hela teologier som spelar på dessa känslosträngar. Det finns terapeutiska eller framgångsorienterade fromhetsriktningar som tar sin utgångspunkt i den lycka eller psykiska (eller fysiska eller ekonomiska) hälsa som utlovas i de heliga skrifterna." Så tecknar religionspsykologen Owe Wikström vår tid.[12] Vad många önskar är en nyttig gud, en gud som man har glädje av och som i stort överensstämmer med ens tankar och gällande samhällssystem. Men "en Gud som är nyttig, aktiv och nödvändig för att säkerställa civilisationens framgångar och utveckla det industriella kapitalistiska systemet kan inte vara en sann Gud." [13]

Vart är vi på väg? Det är inte bara utanför kyrkorna eller i vissa grupperingar inom kyrkorna, som den frågan behöver ställas med ett djupt allvar -- och bearbetas. Det är en fråga som vi i kyrkorna måste ta tag i också utifrån en vilja att bryta upp från självvalda vägar. Det är en fråga som vi får arbeta med i nära relation till det samhälle och de människor bland vilka vi är kallade att vara kyrka.

Jag vill ställa den frågan i relation till frågan: Vart går vägen? Det kommer jag att göra genom att bryta dessa frågor mot de bibliska texterna -- både de gammaltestamentliga och de nytestamentliga. Min förhoppning är att du som läsare då skall upptäcka att dessa gamla texter har relevans för vår tid och för vår tids svåraste frågor. De ger oss både historiens och uppenbarelsens utsiktspunkter för att hjälpa oss att lära känna vår egen tid och vart vi är på väg.

Vi kan ibland frestas att tro att de gamla berättelserna i Bibelns början är passé. De ger oss naturligtvis inte den kunskap om vår värld som naturvetenskapen vaskar fram genom sina undersökningar. Men de öppnar i stället våra sinnen för verkligheten bortom den verklighet som människan kan kartlägga. Många lever i dag i en tillsluten värld. Man tror att det enda som existerar är det synliga, det mätbara, det som är möjligt att undersöka. De filosofiska och naturvetenskapliga riktningar som förnekar metafysiken, det som ligger bortom det syn- och mätbara, frånsäger sig därmed också möjligheten till en djupare förståelsen av människans villkor. Det föreligger en risk att jag så vänjer mig vid denna tolkning av verkligheten att min värld blir sluten, att mitt medvetande stelnar till och inte blir öppet för det som ligger "bortom bergen, bortom blommorna och sången... något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt".

Myterna -- sådana som vi möter dem i de religiösa texterna -- är den djupare källan till kunskap om människans historia, hennes verkliga historia, den historia som också inkluderar den himmelska historien med människans historia här och nu.

Ordet myt har tyvärr en dubbel betydelse. För de flesta innebär ordet att något "bara är en myt" i betydelsen "en osanning". Men ordet myt används också i religiös betydelse för att beteckna de tidlösa berättelser, texter, som människan genom tiderna bär med sig i ett försök att tolka historien och sin egen situation relaterad till forntid, nutid och framtid. I den betydelsen innebär det att "myten" i sig inrymmer djupare sanningar än vad som först framgår av den ibland till synes ganska naiva texten. Så ger oss skapelseeposet i vår Bibel inte några naturvetenskapliga eller historiska kunskaper. Den vill ge oss något ännu mer och djupare -- öppna våra ögon för konstnären bakom konstverket, Skaparen bakom skapelsen.

De bibliska texterna ger oss också kunskapen om vart vägen går -- den väg som Jesus Kristus är. Men kanske går den inte där vi just nu vandrar. Historiens Gud kallar varje ny generation till uppbrott och till vandring på rättens och rättfärdighetens väg. Vi vet från Jesus själv att den vägen går fram där människor finns, att han aldrig slog sig ned bakom avskärmande kyrkväggar och aldrig inbjöd oss till en fromhet för vår egen skull. Hans kyrka är till för världen och är därför också "vägens folk". Det var så man kallade de första kristna -- de som hörde till Vägen.[14]

Han som själv benämnde sig som Vägen talade också om sig själv som Sanningen. Det var inte för att värna om traditioner och gamla värden som Jesus kom. Hans proklamation var: Jag är sanningen. Hans budskap till sin tids människor var att om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.[15]

Dessa hänvisade då till att de var ättlingar till Abraham och alltså fria människor. Men Jesus såg deras ofrihet och hur de hamnat i slaveri under lag och bokstav. Det var då inte nog med att höra hemma bland gudsfolket. Det är inte heller i dag nog med att höra hemma i eller representera kyrkan. Den "religiösa verkligheten" döljer inte så sällan Guds verklighet. Sann hälsa och verklig befrielse -- såväl psykisk som andlig -- kan vi endast uppnå då vi är beredda att uppfatta verkligheten sådan som den innerst inne är -- och till varje pris, också då det innebär smärtsam omprövning för oss.

Jesus stod i en ständig uppgörelse med bokstavstron och lagens förespråkare med alla sina bud och förbud. Hans ord blir aldrig så skarpa som i mötet med dogmatismens företrädare. Jesus kom inte för att upprätta lag och ordning. Han kom med befrielse och nåd för att upprätta sin kyrka -- rotad i det gamla förbundet men samtidigt något helt nytt, där tillbedjans väsen är ande och sanning.

Kyrkan har ständigt frestats att falla tillbaka i de gamla formerna. Skiftande reformatorer har på nytt och på nytt genom kyrkas historia kritiskt granskat vad kyrkan står för -- skeptiska inför en kyrka som stadigt slagit ned sina bopålar i denna världens mark -- både rent praktiskt och andligt. "När din lilla båt har legat så länge för ankar i hamnen att du börjar få för dig att den är ett hus, när din lilla båt börjar skjuta rötter i gyttjan vid kajen, då är det dags att styra ut! Till varje pris måste du rädda båtens seglarsjäl och din egen pilgrimssjäl." [16]

Vi har att inse att "dogmatismen, inte skepticismen är sanningens verkliga fiende." [17] Runt om i vår värld i dag -- inom religion likaväl som politik -- sker i fundamentalismens namn ohyggliga våldsdåd i åsiktsförtryckets hägn. Kyrkans historia bidrar med många vittnesbörd om hur vi på denna avgörande punkt misslyckats med att vara Jesu lärjungar.

Då Jesus tar avsked av sina lärjungar talar han om sanningens ande från Fadern. Denna, sanningens ande, behöver få verka både inom och utom kyrkorna för att demaskera, avslöja, de ideologier som bara är fraseologier eller inte sällan ondskans ideologier. Sanningens ande, den profetiska rösten i Guds kyrka, är till för att klä av ondskan sina olika masker och ge det onda -- både innanför och utanför kyrkväggarna -- dess rätta namn .

Är det sant som det sagts att kyrkan förlorade sitt "eskatologiska salt" då hon förenade sig med staten och makten och blev en ideologi som rättfärdigade etablissemanget?

Teologiens frestelse är att stanna inom Skriftens pärmar och enbart söka tolka den utifrån vad som en gång sades och den tidens referensramar. Teologien kan också bli tolkningar och uppgörelser inom teologien. Teologerna arbetar med andra teologers ställningstaganden och inom teologiens ramar kan det utspelas väldiga bataljer. Eller inför skiftande attacker utifrån så backar man, retirerar. Inför upplysningens och Marx religionskritik svarade man med att privatisera tron. Evangeliet behöver på nytt avprivatiseras för att kyrkan åter skall bli en samhällskritisk röst.

Kyrkan i Latinamerika lever i dag i konfrontation med samhället utifrån att den genom befrielseteologerna sökt fånga upp verkligheten utanför kyrkorna. Det är en konfrontation i tre stadier. Man söker förstå verkligheten. Man bär verkligheten med sig in och ur kyrkorna. Och man tar ansvar för den verklighet som samhället runt kyrkorna utgör. Teologiens uppgift måste vara att framställa trons väsen på ett sådant sätt, att de troende kan leva ut denna tro i sin vardag. Det är också då som tron får ansikte för andra människor.

Sanningens ande är först och sist Guds röst till människan i alla tider för att hon skall finna vart Vägen går.

"Ve därföre och trefalt ve över dem, som ej vilja se..."

"Tidens stämning är ond och hård!"

Släktet tröttnat på själavård,

tänker självt och med egna ord

talar högt på Guds sköna jord,

lyssnar icke på fagert snack,

sätter modigt på lögn sin klack,

lögn, som levat i tusen år

och fördenskull i ära står...

Ve därföre och trefalt ve

över dem, som ej vilja se,

men fördölja med rosenfärg

ruttenheten och rost och ärg![18]

I historien, så som vi möter den i Skriften, är det Israels folk som står i förgrunden med sina olika gudsmän. I dess historia möter vi folket i dess lydnad och olydnad -- i dess välsignelse i det förlovade landet eller i dess betryck under förtryckare i ockuperat land, som trälar i Egypten eller i exil i Assyrien och Babylon.

Mose blev den ledare som på Guds befallning ledde sitt folk ut ur fångenskapen och förtrycket i Egypten tillbaka till det utlovade frihetslandet. Vid Sinai slog man läger och uppe på berget talade Mose med sin Gud.

Folket fick vänta och blev otåliga efter en lång tid av strapatser och motgångar ute i öknen. Till sist tröttnade man på att vänta och bad sin andre ledare, Aron, att göra dem en gud. Tydligen ville man ha en annan gud än den Gud som Mose mött och presenterat. Så tillverkade man en gud i guld i form av en kalv kring vilken man satte igång dansen i full intensitet.

Men nu var Mose på väg ned från berget med de två stentavlorna på vilka Guds skrift var inristat. Han hör den väldiga sången från lägret och ser dansen kring guldkalven. Inför vad han ser slår han sönder Guds två tavlor.

Från att ha varit på berget tillsammans med sin Gud står han där nu nedanför berget. Det är inte bara de två tavlorna som slagits sönder. Gud hade kallat honom att föra folket ut ur fångenskap och träldom för att det skulle bli Guds eget folk. Nu har de vänt Gud ryggen och tillverkat sig sin egen gud.

Denna händelse med Israels folk för mina tankar till ett annat folk. Jag tänker på Sveriges folk som i mitten och slutet av förra århundradet fick uppleva stora väckelser -- tider då Gud på nytt talade genom sina profeter. Jag ser hur detta folk befriades från förfallets och från fattigdomens och orättfärdighetens bojor -- en tid då bönhus byggdes, då människor slöt sig samman och i omsorg bar varandras bördor och i solidaritet med varandra byggde ett nytt Sverige.

Men var står vi i dag och var står Sveriges folk? Var finns broderskapet och solidariteten i Sverige i dag?

Jag ser hur andra gudar tillverkas -- en tillbedjan av det vi själva skapat. Jag ser hur dansen kring guldkalven pågår. Jag ser hur Guds inristade bud har nötts bort och hur det folk som bekände sig till Herren Gud och var hans folk vänt honom ryggen och går sina egna vägar.

Dansen kring guldkalven går för fullt och raserar så mycket av det goda och det fina och samtidigt ömtåliga hos människan och i skapelsen.

Var står då vi -- som i dag kallar oss för Guds folk -- inför Mammons så ohyggliga herravälde? Vad har vi att säga inför den konsumism som så starkt präglar vår vardag? Tror du att jag som skriver detta -- och du själv som nu läser det -- är opåverkade av penninggaloppen och den utstuderade kommersialismens alla lockropp? Står vi inte som Guds folk ganska handfallna inför allt som sker? Än allvarligare: Vilken del har vi i ansvaret för att Sveriges folk vänt Gud ryggen?

Vart är vi på väg? Får vi som människor tillåta oss vad som helst? Vad menade vår Herre med den skapelse som han la i våra händer för att vi skulle vara hans förvaltare? Vad kommer vi att säga då vi en dag står inför vår Skapare som de förvaltare som gjorde sig till herrar på anförtrodd jord?

Har vi modet att pröva vart vägen går? Har vi modet att våga rannsaka vad det egentligen innebär att vara människa? Har vi modet att vara människa -- den människa som Gud skapat oss till -- och som han uppenbarat i Jesus Kristus? Har vi modet att vara kyrka, Kristi kyrka och Guds folk -- så som Kristus genom inkarnationen, sitt människoblivande, utmanar oss att vara -- en kyrka i världen?

Överallt från jordens folk stiger skriet, från fattiga, förtryckta människor, som ropar ut sin nöd och ropar efter rätten att också de skall betraktas som människor. Inför judarnas slaveri i Egypten står det att Herren Gud hade sett folkets betryck och hört hur de ropat över sina plågare. Men han såg inte bara utan det står faktiskt: Därför har jag stigit ned...! Gud "steg ned" för att befria, för att skapa historia. Det gjorde han genom att kalla och bruka människor för sina syften.

På nytt steg Gud ned i honom som ägde Guds gestalt men som avstod från denna och kom till oss i en tjänares gestalt då han blev som en av oss.[19] Kyrkorna världen över har att se och höra -- men de har också "att stiga ned", att i sig inkarnera Guds rätt och rättfärdighet, Guds fred och frihet!

Människans lott är inte enkel. Hon har ett uppdrag. Hon är skapad till förvaltarskap av den jord som lagts i hennes händer. Men genom sitt uppror mot Skaparen och sin bortvändhet från sin Gud lever hon "på förbannad jord". Det märkliga är -- som Paulus uttrycker det -- att inte bara människan våndas i sin tillvaro. Så gör också hela skapelsen. Och det är inte att förundras över -- med människan som skapelsens förvaltare. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor.[20] Kan det vara möjligt säger den rationella människan i sin blindhet över hur hon fullföljer uppdraget som skapelsens brukare och bevarare.

Men i de orden inryms också hoppet om en ny skapelseakt ur vilken nya himlar och en ny jord skall födas där rättfärdighet bor -- om än ur djup smärta och i de våndor som allt nytt skapande innebär!

Jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer.[21]Och Gud såg att det var gott

Du som fanns före bergen och molnen,

före havet och vindarna.

Du vars begynnelse är före alla tings begynnelse

och vars glädje och sorg är äldre än stjärnorna.

Du som har vandrat evigt ung över vintergator

och genom de stora mörkren mellan dem.

Du som var ensam före ensamheten

och vars hjärta var fullt av ängslan

långt före något mänskohjärta -

glöm inte mig...

Pär Lagerkvist

Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.

Skapelseeposet

Ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram för tanken.

Salomos Vishet

Detta skrivs veckorna kring midsommar och jag befinner mig i vår stuga i Västergötland. Men inte ute på de öppna slätterna där fälten nu mognar till skörd. Vår stuga ligger i skogsbygder, där småbönderna tidigare delade sin tid mellan åkrarna och skogen. Stugan är omgiven av skog förutom mot sydväst, där ett skogshygge gett oss mer av både solen och "sydvästen".

Då jag sitter på vår veranda har jag fri sikt ut mot hygget. Rätt som det är "hänger" lärkan där i luften innan hon sakta liksom faller till marken under ljuvliga drillar. Från något träd eller buskage i närheten bjuder lövsångaren på konsert. Jag har mycket svårt att upptäcka honom. Då är det annorlunda med koltrasten. Den överbjuder lövsångaren både med sin sång och sin placering i toppen på något träd -- väl synlig när han nu inte smyger omkring under buskarna.

Den grå flugsnapparen har som tidigare byggt sitt bo under en utskjutning på vår lillstuga. "Far" och "mor" flugsnappare hänger denna dag som kolibrifåglar framför sitt bo för att locka dem "ut i världen". Ur en av fågelholkarna tittar den svartvita flugsnapparens ungar ut en efter en och ger sig ut på första flygturen. Det blir vingligt men det går efter att de tidigare bara vistats nere i holken utan någon chans att öva upp sin flygfärdighet.

På trappan ned från verandan dyker också i år vår ödla upp. Den har under många år kommit fram i solgasset och vi har lika nyfiket plirat mot varandra. Den ser inte likadan ut varje år, varför "den" måste vara flera generationer. Under större delen av året ser vi inte till den, men någonstans under verandans bräder håller den uppenbarligen hus -- för att varje ny sommar komma fram och hälsa.

I ett tätt buskage nära stugan har i år några rådjur hållit hus. Då och då har något av dem kommit fram och betat alldeles utanför vår gärdesgård. Någon gång skymtar jag också i det höga gräset en liten kid som följer sin mor i hälarna och tar sina första skutt för att hänga med på hennes vandringar.

En morgon upptäcker jag två älgar som närmar sig tomten. Jag går ut för att fotografera dem och där står vi och bligar på varandra en stund innan de med majestätiska kliv ger sig iväg.

På morgonen tar jag som regel min runda genom skogen. Den är behövlig efter allt stillasittande under arbetsåret. Men då jag kommer till "trollskogen" tar jag det lite lugnare -- det var så vi pojkar kallade skogen med alla sina stora mossbevuxna stenar och sin härliga blandning av lövskog och granna furor. Jag behöver hämta andan men får också andas in och se och uppleva min barndoms trollskog på nytt. Jag får minnas min mors förtjusta utrop då hon där mitt på skogsvägen såg smörsopparna. De kommer att sticka upp där på samma ställe i år igen. Där finns lövträden tillsammans med barrträden och all den rika undervegetation som gör den så levande. Där finns de så rikt av mossa dekorerade "jättestenarna". Där korsar djurstigarna varandra som jag själv brukar på jakt efter svamp eller annat av skogens frukter.

I samband med påsken gjorde vi som flera år tidigare en utflykt till Hornborgasjön för att i gryningen se tranorna komma inflygande för att slå sig ned på ängarna nedanför oss. Till sist står vi där med omkring 5.000 tranor framför oss. Där stannar de några dagar för att sedan hitta tillbaka till sina gamla häckplatser som par. Ett naturens ofattbara skådespel med dessa mäktiga fåglar så majestätiskt i flock efter flock över våra huvuden!

Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.

För mig är skapelsen ett ofattbart under. Det gäller dess skönhet men det gäller också då jag tar del av något om dess mirakulösa uppbyggnad och funktion. Hur kan "våra" fåglar från sina långa turer ned till Sydeuropa eller Afrika hitta tillbaka till holkarna här i Källeryd i Västergötland utan karta och kompass, dit våra vänner ibland har så svårt att hitta trots våra eleganta vägbeskrivningar och Vägverkets alla skyltar? Vad är det som gör det möjligt för en fågelunge att kunna flyga utan någon som helst inlärning och övning -- till skillnad från våra barn som vi länge fick träna innan de tog sina första stapplande steg -- och föll?

Tänk att år efter år få ta del av skapelsens skönhet under de skiftande årstiderna, med vad varje sådan har att erbjuda! Att få skaffa sig lite kunskap om livet på jorden i dess ofattbara storhet och rikedom! Att få några utblickar bland universums oräkneliga stjärnsystem och nebulosor och i detta gigantiska rum inse vårt klots litenhet i all sin rikedom!

Är det då så underligt att författaren till Vishetens bok i Skriften gör följande reflektioner:

Ohjälpliga dårar var alla de människor som inte visste något om Gud, inte förmådde hämta kunskap ur det sköna de såg om Honom som är, och inte lärde känna konstnären genom att ge akt på hans verk... Ty ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram för tanken.

Ändå förtjänar dessa människor inte att klandras så strängt; det är kanske så att de söker Gud och gärna vill finna honom, fastän de går vilse under sina ansträngningar. De lever bland hans verk och utforskar dem, och de förleds av den yttre anblicken, eftersom det de ser är så vackert. Men urskuldas helt kan de inte - om de förmådde skaffa sig så stora kunskaper att de kunde ana sig till evigheten, varför har de då inte redan funnit tingens härskare?[22]

Hur skall det då inte vara för alla dem som i dag inte ger sig tid över för att leva bland skapelsens alla verk utan endast "lever" bland människoverk? På vägen från min bostad till kyrkan ligger en av vår tids "helgedomar" -- öppen så gott som varje dag på året -- och dit drar man i väg familjevis inte minst på helgerna för att se och lockas, att övertygas och köpa. Så fylls våra hem med massor av ting som vi sedan knappast har tid att använda. I en tid -- då kommersialismen tycks vilja dränka oss alla under allt detta som vi räknar ut och söker övertyga varandra om att vi behöver och därför producerar -- kan det vara nyttigt att få stanna till inför ännu ett ord ur Vishetens bok: Ty han känner inte den som formade honom själv, som andades in en själ med kraft att verka och blåste in en ande med liv i honom. I stället menar han att vår tillvaro är en lek, att livet är en marknadsfest där det finns pengar att tjäna.[23]

Jag behöver en kärlek till livet för att kunna leva. Jag behöver också en förnyad helighetskänsla inför det livets under som skapelsen utgör. För mig är det stort att få inblickar i livets skiftande mysterier. Jag får göra det på mina skidturer i den norska fjällvärlden. Jag fick göra det i upplevelsen av fantastiska naturscenerier under en resa på Irland. Jag får göra det under mina vandringar i Västergötlands underbara natur eller under båtturerna i Bohusläns karga och imponerande övärld och kustlandskap. Det sker också då jag får läsa mig till lite ytterligare kunskaper från dem som forskar i naturens mysterier. Men till att förstå livet räcker inte min kunskap till. Jag får njuta av livet i den stund som är!

"Vi har att älska livet mer än dess mening." Den andliga vägledningen måste därför hjälpa människor att älska det vanliga livet.[24] Varje dag året runt bombarderas vi av information och reklamens påtryckningar för att man skall få oss att löpa än hit och än dit och ta del av eller köpa senaste nytt. I det stycket är vi ovanligt lika athenarna på Paulus tid om vilka man sa att de ägnade all sin tid åt att tala om och lyssna på det som var nytt för dagen.[25] Vart tar själva livet vägen i all denna världens cirkus? Många, alltför många tappar bort livet och sig själva mitt i ett pulserande konstlat liv.

Var det inte just detta som Jesus ville få oss att inse med sina ord om att vi skulle se på himlens fåglar... och se på ängens liljor...! Jag behöver på nytt lära mig den ömhet för livet som dessa ord uttrycker -- äga en känsla av förundran och helighet inför skapelsens och livets mysterium.

Till man och kvinna

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem.[26]

I denna Guds välsignelse ingick detta fantastiska att människorna skulle föra släktet vidare. Kvinnan skulle få bli mor. Mannen skulle få bli far. Den välsignelsen tas inte ifrån människan vid hennes svek. Till fruktsamheten fogas både lusten och smärtan. Genom "kär-leken" förenas kvinna och man och nya släkten kommer till. Och mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. Då sade hon: "Jag har fött en man genom Herrens hjälp."

I skapelsetron skildras älskogen som en gåva från Gud. Den är inte -- som kyrkan ibland förkunnat -- synd och skam. Den är en del i Guds väldiga skapelse för att skapelsen skall föras vidare. Den är till för människans lust och glädje -- livsglädjen och livsuppgiften att fostra nya släkten. Men den besudlas då människan brukar sin nästa enbart för den egna lustans skull. Den deklasseras då den fysiska akten skiljs ut från helheten av vad människan är, då "leken" sker vid sidan av kärleken.

Gustaf Fröding har i sin dikt Mannen och kvinnan lyckats fånga in hur vi misslyckats -- och det också från kyrkans sida -- att ge lust och liv åt mannens och kvinnans samvaro. Vi kan le åt hans träffande formuleringar, men ack så mycket av allvar de rymmer. Han låter Adam säga till Eva:

-- Du leda, du lystna hynda, jag gillar ej släpa och sträva för dig, som lärde mig synda! Förbannelsens frukt har du plockat med dina förbannade händer, till lustar har du lockat med dina nakna länder, din däjlighet har försänkt mig i låga begär bland djuren. Från Eden har du stängt mig...

På detta och åtskilligt annat svarar Eva:

-- Rätt så att du ger dig, du lede, de namn, som på mig du lade! Du själv är en orm som stiftar allt ont, om ock i tystnad, du själv är en tand, som förgiftar, du själv är en hund i din lystnad...

Då Eva fått ösa ur sig sin vrede kommer dock något av försoningens ord:

-- Vi måste förlåta varandra, när icke vår Herra förlåter! Vi äro fördömda att synda och träta och aldrig sämjas, vi äro som hund och hynda, så låter oss synda och vämjas, så låter oss samfällt lida och sörja vårt livs elände och hata och träta och strida och älska till världens ände![27]

Gustaf Frödings ord uppfattas säkert inte som så särskilt uppbyggliga. Men frågan är om de ändå inte ger sanningen om många av oss -- i våra relationer "kvinna och man", men inte bara i de relationerna utan också i andra. Det gäller både i våra tuppfäktningar och i våra ursäkter att vi är sådana som vi är. Det är mångas ursäkt i någon slags tro att man inte kan förändras. Eller så gör man som Adam -- skyller på Eva!

Den rakt motsatta stämningen och känslan mellan kvinna och man möter vi i mannens och kvinnans dialog i Höga visan. Där skildras två människors kärlek och deras kroppars möte:

Mannen: Hur skön och hur ljuv är du inte, du kärlek, så följd av lust!

Ja, din växt är som ett palmträds, och dina bröst liknar fruktklasar.

Jag tänker: I det palmträdet vill jag stiga upp, jag vill gripa tag i dess kvistar.

Må dina bröst då vara mig som vinträdets klasar och doften av din andedräkt

som äpplens doft och din mun som ljuvaste vin!

Kvinnan: Ja, ett vin som lätt glider ned i min vän och fuktar de slumrandes läppar.

Jag är min väns, och till mig står hans åtrå.

Kom, min vän, låt oss gå ut på landsbygden och stanna i byarna över natten...

Där vill jag ge min kärlek åt dig.[28]

Adam och Eva står där för alla släkten som man och kvinna -- kallade vid namn -- sedda och kända av Gud, unika som varelser med Guds särskilda uppdrag. De skall råda över den övriga skapelsen. Vad det betyder förtydligas i orden att människan sattes i Edens lustgård, till att bruka och bevara den.

Människan -- en varelse med kött och blod. Kallad att vara människa, kvinna eller man -- inte förandligad och inte bara kropp utan i ande och sanning sann människa.

Jag får med Jeremia gå in i krukmakarens hus och där lära mig, att jag kan vara i Guds hand som leret i krukmakarens hand. För när kärlet som krukmakaren höll på att göra av leret misslyckades i hans hand, började han om igen, och gjorde av det ett annat kärl så, som han ville ha det gjort.[29] Det gäller både man och kvinna. Det gäller i våra förhållanden till varandra. Det gäller i våra misslyckanden med varandra.

Människan är en del av den övriga skapelsen och samtidigt dess förvaltare. Hon skall bruka jorden, odla upp den, ta till vara dess frukter. Så skall hon vara Guds redskap i skapelsens fortbestånd och utveckling. Men då hon brukar jorden skall det ske så att den blir bevarad. Det låg aldrig i hennes uppdrag att spela herre över skapelsen och så skövla och förgöra den. En dag skall hon -- enligt Skriften -- stå till svars för hur hon sköter sitt uppdrag för skapelsens överlevnad.

Människan står inte -- som somliga hävdar i dag -- som ett djur bland djuren. Då hon ger namn åt den övriga skapelsen illustrerar detta hennes speciella roll i skapelsen. Kristen skapelsetro konfronterar mot de naturromantiker som enbart ser människan som en i den övriga skapelsen och som tror sig ur djurens liv kunna hämta fram riktlinjerna för mänsklig etik.

Människan och naturen

Från att kristendomen befriade människan från fruktan och slaveri under naturmakterna hamnade kyrkan tyvärr i ett förakt för människans kropp och natur. På nytt anammade man en klyvning mellan kropp och själ hos människan som gjorde att frälsningen också uppfattades innebära en inte sällan grotesk tuktan av kroppen. Bland till exempel de så kallade ökenfäderna -- munkar som levde ensamma eller i kolonier i Egyptens öknar och som har mycket att ge oss av hur vi skall nalkas Gud -- möter man ibland ett sådant förakt för både kroppen och naturens skönhet. Allra värst tog sig avståndstagandet från det sexuella ut i hur somliga av dessa såg på kvinnan. Och detta är ju tyvärr inte något enastående i kyrkans historia utan det kan vi också i dag möta i människors överandliga nit.

Det finns en fromhet -- med rötter in i gnosticismen -- som söker en andlighet utanför kroppen. Den fromhet som vi möter i Skriften är en andlighet som skall hjälpa os att vara människor, hela människor med hela vårt jag -- kropp, själ och ande. Johannes av Korset, en av kyrkans största mystiker, lyfter fram denna sanning i sina ord om att sökandet efter andliga upplevelser hindrar oss från att älska - alltså från det som är Jesu huvudpoäng i lärjungeskapet!

Kyrkan bidrog genom detta asketiska krig mot naturen både inom sig själv och utanför sig till att många förlorade "nyckeln till naturens innersta liv". "När så den nya historien bröt in påbörjades den tekniska bearbetningen av naturen, naturen mekaniserades eftersom den nu uppfattades som en död mekanism i stället för en levande organism." [30]

Från att människan tidigare var slav under naturen och de andemakter, som man där uppfattade fanns, har den moderna människan gjort sig till herre över naturen. Dess värre vill hon vara herre men inte ansvarig. Hon tycks heller inte vilja ta till sig Skriftens ord om att hon faktiskt är redovisningsskyldig och att den dagen kommer! I dag hotar naturen att slå tillbaka på sina härskare. Det kommer att ske om inte människan kommer till insikt om att hon för fortsatt liv är helt beroende av en frisk skapelse.

Den engelska filosofen Francis Bacon tog redan på 1600-talet upp frågan om människans förhållande till naturen utifrån den framväxande naturvetenskapen. Hans bevingade ord kunskap är makt syftade på hans uppfattning att människan genom att metodiskt utforska naturen skulle bli i stånd att utnyttja dess tillgångar för sina syften. Det handlade för människan om att komma till insikt om naturens lagar för att sedan genom tekniken tillgodogöra sig dess krafter. Men till skillnad från vår egen tids tekniker hävdade han att "för att besegra naturen måste man lyda den." Det fanns då fortfarande en vördnad för naturen och dess liv.

Bacons ord vittnar också om en insikt som tappades bort och först i senare tid aktualiserats igen. Människan är delaktig i ett ekologiskt system som gör henne -- i likhet med hela den övriga skapelsen -- beroende av helheten och dess bevarande. Den insikten fanns inom den judiska vishetslitteraturen. Hur härliga är inte alla hans verk -- också den minsta gnista är en fröjd för ögat. Allt detta lever och består i evighet; varje behov blir fyllt, och allt lyder honom. Allt bildar par, det ena svarar mot det andra, och inget han har skapat är ofullständigt.[31]

Det visheten levde inom de gamla indiankulturerna.

(kolla med Bengt L ang den gamle indianhövdingen!)

Trots alla sina forskningar och all sin kunskap når människan inte fram till själva mysteriet i tillvaron, hemligheten bakom livet. För många är det en självklarhet -- för den hemligheten ligger för dem hos Gud. För andra utgör detta en utmaning som lett dem in i en allt grövre manipulering av livet -- och till ett experimenterande som alltmer utmanar en för andra helt grundläggande vördnad för livet. Kan vi tillåta den "lek med generna" som pågår inom viss forskning?

Arbete och vila

Då människan drevs ut från paradiset fick hon beskedet att hon nu skulle leva på förbannad jord. Där skulle hon med möda bruka den mark vars örter skulle vara hennes föda men också skulle bära törne och tistel. "Med vedermöda skall du nära dig av marken i alla dina livsdagar... I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, tills du vänder åter till jorden." [32] Från de orden kan vi få uppfattningen att livet bara skall bestå av slit och arbete. Ingen kan i dag bestrida att det ofta har varit så. Så var de för statarna i vårt land. Så är det för dessa som utnyttjas av andra och där arbetet blir ett omänskligt trälande som leder till förslitningar och för tidig död. Så är det i dag för många som står i tunga och fysiskt eller psykiskt nedslitande arbeten utan rimlig värdering av deras arbete i relation till andras löner.

Vi kan behöva påminna varandra om att stress och förslitning av människor i arbetslivet inte bara har att göra med hårt kroppsarbete. Det gäller inom de mest skiftande yrken och arbetsuppgifter.

Det finns också en annan grundton i Bibelns skapelsehymn: Så tog nu Herren Gud mannen och satte honom i Edens lustgård till att bruka och bevara den.[33] Det var orden till människan innan hon drevs ut ur lustgården. Det uppdraget har inte tagits ifrån henne. Tvärtom -- då Adam och Eva förvisades påmindes de om sin kallelse att bruka jorden.

Arbetet beskrivs så på två sätt i bibeln. Det är en del av människans förvaltarskap, som sker under Guds välsignelse. Människans är Guds medarbetare och medskapare. Hon bär människolivet vidare från släkte till släkte. Om en hantverkare vid arbetet med tabernaklet sägs det: Och Herren har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet, med förstånd och kunskap, och med allt slags slöjdskicklighet, både till att tänka ut konstarbeten och till att arbeta i guld, silver och koppar... [34]

Samtidigt drabbar den förvanskning av skapelsen som bibeln skildrar också människans arbetsinsats. Detta både och som präglar arbetet är varje människas erfarenhet. Någon har uttryckt det så här: "Det är något av hat i de mest värderade arbeten, och något av kärlek i de mest hatade". Samtidigt vet vi att somligas lott har varit berömmelse och skaparglädje, medan andra utnyttjas till döds som "arbetskraft".

Ett av västerlandets problem är att vi i dag producerar mer än vi kan nyttja. Då måste vi genom mördande reklam tubbas till att använda vår lediga tid till att förbruka onyttigheter -- och därigenom påskynda uttömningen av begränsade naturtillgångar och utnötningen av arbetande människor.

Jesus var hantverkare och drabbades av den nedvärdering som ofta sker av grovarbetet. Inför skärpan i hans förkunnelse sa man: Var har han detta ifrån...? Är det inte snickaren...?[35] Hos Jesus själv möter vi inte något nedlåtande förakt inför arbetet och arbetaren. Han talade ofta om förvaltarskap och umgicks med fiskare och tulltjänstemän. Han tog sina bilder från arbetslivet och undervisade om Riket som i högsta grad berör människans vardagsliv.

Inte minst visar Jesus oss sina värderingar i liknelsen om vingårdsarbetarens lön. Den handlar om jordägaren som lejde arbetare under dagens lopp, vilket innebar att dessa haft olika arbetstider vid dagen slut. Inte desto mindre får var och en en dagsförtjänst som lön -- eller just det som behövdes för uppehället. Vi uppfattar inte att det enkelt handlar om att idag kopiera detta i vårt lönesamhälle, men här ligger radikala värderingar av varje människas rätt till arbete och uppskattning av sitt arbete. Det innebar att varje arbetare fick den dagslön som var en förutättning för en anständig överlevnad.[36]

Paulus visar på att missriktad andlighet och felaktiga eskatologiska förväntningar kan få oss att se ned på arbetet och dess ordningar. Tydligen hade några kristna i Thessalonike i sin väntan på Jesus snara återkomst slutat att arbeta. Inför det säger Paulus: den som inte vill arbeta får inte heller äta.[37] Kristen tro och liv har i alla tider omfattat ett sunt arbetsliv. Som människa delar jag med andra kallelsen att förvalta den jord som är vår.

Två stenhuggare står i samtal med varandra om sina jobb. Den ene deklarerar att han jobbar för att tjäna pengar. Den andre konstaterar att han jobbar för att bygga en helgedom.

I lovsången till skapelsens tillkomst finns också orden om Guds vila. I Guds värld möter vi både arbetet och vilan. Efter arbetets fullbordan är det tid för återhämtning efter allt skapande. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att han på den dagen vilade från allt sitt verk...[38] Skapelseorden ger oss förutsättningarna för ett verkligt liv -- arbete och vila.

Då vi söker bibelns syn på arbetet är det oerhört viktigt att se att arbetet där står i nära förhållande till vilan. Livets mening är inte att i sitt anletes svett arbeta och åter arbeta. Allt skapande är en växling mellan arbete och vila. Det finns i Guds väsen en rytm mellan hans skapande arbete och hans vila. Sabbatsbudet, som av somliga uppfattas närmast som ett uttryck för hur Gud vill lägga beslag på människans tid och göra livet surt för henne, är enligt Jesus till för människans skull.[39]

I sin uppgörelse med det religiösa ledarskapet -- inte minst angående sabbatsbudet -- visar oss Jesus på vad tron handlar om. Det rike han representerar och det budskap han förkunnar är för människan. Arbetslivets ekorrhjul har snurrat i alla tider och människan har misst sansen och sökt livets mening i tingen istället för i den Guds medarbetarroll som växlar mellan arbete och vila, mellan vardagen och festen inför Guds ansikte.

Människans liv skall -- som Ordspråksbokens vishet uttrycker det -- vara en "lek inför Herrens ansikte". Då fostrades jag som ett barn hos honom, så hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt, jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.[40] "Leken" -- att vara tillsammans med andra människor och att "bara vara" -- det är att finna livet -- att finna visheten.

Man menar att det i protestantisk teologi -- från Luther och framför allt från Calvin -- funnits en övervärdering av arbetet. Vardagen skall fyllas av strävsamt arbete. Detta bidrod vid industrialismens genombrott till att utveckla helt omänskliga arbetsförhållanden och tider.

Guds skapelseverk fullkomnades i vilan. Så kan människan uppleva arbets- och skaparglädje både under arbetet och i vilan efter arbetets möda och svett. Arbetet får inte tränga undan familjelivet och den mänskliga samvaron. Det är fåfängt att ni tidigt står upp och sent går till vila, och äter ert bröd med vedermöda - detsamma ger han åt sina vänner, medan de sover.[41]

Jesu ord om att sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten är ord för verklig eftertanke. Den kropp jag har är inte "konstruerad" för det tempo som jag frestas att leva i dag. Då jag bryter mot vilan är det jag själv som får ta konsekvenserna. Kroppen ger sina signaler som -- om jag inte lyssnar in dem och ändrar min vardag -- leder till fysisk och/eller psykisk ohälsa. Ett psykiskt påfrestande arbete sätter sina spår också i vår fysik. Vi behöver tid för vila och vederkvickelse. Sabbaten är en av Gud välsignad och helgad dag -- för människans skull!

Just därför är denna dag också en dag för tillbedjan och lovprisning då jag på ett alldeles särskilt sätt avsätter min tid och mig själv för att -- tillsammans med andra -- umgås med Gud.

Det var därför helt naturligt för den unga kyrkan att låta uppståndelsens dag, söndagen, Herrens dag, knytas till sabbaten. Det är dagen då vi på nytt och på nytt ställs inför dess budskap om uppståndelse och liv -- det budskap som sedan skall bära oss under arbetsveckan som följer!

Den rytm för en människas liv som ligger i växlingen mellan arbete och vila rymmer också det skapandets glädje som ligger i arbetet -- då detta är ett skapande och inte bara andra människors utnyttjande av mig som "arbetskraft".

Kristen tro lär oss att en människas värde först och sist är knutet till det som är henne givet i själva skapelsen. Inför Gud -- och därför inför varandra -- har vi alla samma värde. Den identitet, som varje människa söker, uppnår hon i växelspelet med andra människor. Människan blir människa genom att vara medmänniska.

Detta samspel med andra människor har inte minst sin plats i arbetslivet. Vi får vara med i ett arbetslag och i detta ge något av oss själva till vår nästa. Själv har jag förmånen att vara en i arbetslaget i den församling jag tjänar. Vi har skiftande arbetsuppgifter att utföra. Vi har olika gåvor -- och med dessa får vi tjäna både varandra och församlingen i dess uppgift. Inför den gråa vardag som varje arbete också innebär kan vi bjuda varandra på lite omsorg och "fest". Inför påfrestningar i arbetet får vi "bära varandras bördor".

Arbetet är en del av vår tjänst åt nästan -- en del av vår samhällstjänst. Att ställas utan arbete innebär att jag ställs utanför en del av det som är min lott som människa. I tider då alltfler blir arbetslösa kan kyrkan inte förbli tyst inför den tragedi som detta innebär för alltfler.

Teologen Roger Clarke har granskat arbetslivets frågor i England. Han visar på hur människor under längre arbetslöshet isolerar sig och tappar människovärdet. Man känner sig utanför och allvarliga inre kriser utvecklas. Clarke visar på stora likheter mellan vad som sker hos en människa då hon mister en nära anhörig och då hon mister sitt arbete.[42]

En människas identitet är mycket nära knuten till hennes roll i arbetslivet, hennes roll som Guds medarbetare tillsammans med sin nästa. Eller för att uttrycka det med Johannes Paulus II i hans rundskrivelse om människans arbete: "Arbetet är ett gott för människan, ett gott för hennes 'mänsklighet', ty genom arbetet omdanar hon inte endast naturen och anpassar den till sina behov, utan förverkligar även sig själv som människa, ja, blir på ett sätt mera mänsklig." [43]

Arbetslösheten är inte i första hand en ekonomisk fråga utan en social. Den är utan tvekan en av våra allvarligaste sociala utmaningar så som industrisamhället nu utvecklas. Vi vet hur destruktivt det är för en ung människa efter avslutad utbildning att upptäcka att det inte finns någon plats för henne inom arbetslivet. Som följd av detta utvecklas inte sällan hat mot samhället och drogmissbruk.

En av mina arbetsuppgifter är att varje vecka vara på den kriminalvårdsanstalt som är granne till vår kyrka. Där möter jag dem i samtal som i många fall lever utanför arbetslivet. Många saknar utbildning. Andra har från sin start i livet alltid fått höra att de på grund av sin härkomst inte platsar med oss andra. Många jag talar med är medvetna om sitt eget ansvar för det som hänt och där finns också ofta en djup smärta inför att stå utanför. För åtskilliga av dem blir det en flykt in i drogerna eller annat för att fly utanförskapet.

Man räknar med att totalt omkring 12 % av ett människoliv utgör regelbundet yrkesarbete omsatt i timmar av hela hennes liv. Naturligtvis upptar arbetstiden betydligt större andel av min tid under den aktiva yrkesperioden. Det är därför avgörande, då vi som kristna visar på arbetslivet som en viktig del av vår roll som människa, att vi inte enbart gör arbetet till livets mening och mål.

"Vår förväntan om en ny jord får inte utsläcka utan måste snarare uppväcka vår strävan att bruka denna jorden, där denna nya mänskliga familjs kropp växer och på något sätt redan ger en bild av den kommande världen... Den kristne som lyssnar efter den levande Gudens ord och förenar sitt arbete med bön må veta vilken plats hans arbete intar inte endast i våra jordiska framsteg utan också i Guds rikes tillväxt. Till detta rike är vi kallade genom den helige Andes kraft och evangeliets ord."[44]Förvisad ur paradiset

Edens lustgård - var finns du i dag?

Livets lovsång - vem sjunger den?

I stället hörs skriet från Abel

och jorden dricker hans blod.

Kains vrede föder brodermord

och Adam och Eva vandrar

på förbannad jord.

Herre, vår Herre, vad har vi gjort?

Herre, vår Herre, sviker vi dig?

Gud, vår Gud, har vi övergett dig?

På Babels torn byggs det varje dag

av människor som du och jag.

Men var finner vi skapelseliv,

när luften vi andas in

och vattnet vi brukar förgiftas,

då förvaltare blir herrar

på anförtrodd jord.

Ur mässan "Det är saligt på Jesus få tro"

Och Herren Gud förvisade honom ur Edens lustgård,

för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen.

Var är din broder Abel?

Jag vet inte. Skall jag ta vara på min broder?

Första Mosebok

Jag gjorde 1968 en studieresa till USA för att få en närbild av hur de svarta arbetade för att uppnå samma mänskliga rättigheter som de vita hade. Meningen var att jag bland annat skulle sammanträffa med pastor Martin Luther King i de projekt som pågick. Resan startade i slutet av april och då hade King redan i början av april skjutits till döds i Memphis, där de fattiga och utnyttjade renhållningsarbetarna genomförde demonstrationer. Ett av de foton, som jag såg från denna Kings sista insats, var på en lång rad människor som alla kom med var sitt plakat med ett och samma budskap: I am a man.

Detta är något som jag inte kunnat glömma -- att människor i frihetens och välståndets amerikanska samhälle skulle behöva tala om för andra att också de var människor! Vad värre är -- detta är något som människor också i dag får tala om för oss andra: "Också jag är en människa!"

I vårt land har flertalet under många år varit överens om att bygga in solidariteten i vårt samhälle? Det har sagts att hur ett folk tar hand om sina gamla är en avgörande indikation på landets mått av civilisation. Vi har i vårt land satsat mycket på att ge de äldre en värdig ålderdom. Men vad är det som håller på att ske i dag då jag själv i min omedelbara närhet som pastor kan se -- vilket nyligen avgivna rapporter styrker -- att många äldre dör strax efter vården på våra sjukhus i samband med de förflyttningar som sker för dessa mellan olika instanser och vårdformer? Jag skäms inför hur jag ibland uppmärksammas på hur våra äldre behandlas, vilka genom intensivt arbete la grunden för det välstånd som jag nu har glädje av.

Varje dag då jag läser tidningen eller sätter mig vid TV-apparaten möter jag texter och bilder av destruktiviteten i vårt samhälle. Då detta skrivs har varje dag under en vecka unga män knivskurits i vårt land varav tre till döds. Varje år beräknar man att 300.000 misshandelstillfällen äger rum mot kvinnor i vårt land och att var tionde dag en av dessa kvinnor dödas. Rapporterna om övergrepp på barn ökar och människors cyniska utnyttjande av barn inom pornografin vittnar om hur ondskan tar grepp om människor.

Våldet som breder ut sig i våra massmedia för att roa oss stannar inte där utan är en bister verklighet mitt i vårt "civiliserade" samhälle. Vi har förfasat oss över hur man i det romerska riket bjöd på gladiatorspel och hur fångar och förföljda slaktades på deras amfiteatrar och njuter sedan ohejdat över vad massmedia serverar oss dagligen av våld och mänsklig förnedring. "Gå till din amfiteater, som för mördandet är gjord. Sluka girigt vilddjursdater, vältra där din själ i mord! Ack för stunden blott det dövar, men det sliter ur ditt bröst mänskligheten och det rövar därmed bort din sista tröst."[45]

Den ena krigshärden efter den andra blossar upp där oförsonligheten och bestialiteten inte tycks ha några gränser. Detta sker mitt i det Europa som trott sig stå för kulturens blomning och civilisationens grund. Hur är detta möjligt där Kristi kyrka funnits och burit ut sitt budskap under århundraden?

I det samhälle där vi människor som aldrig förr trängts ihop i storstäder och tätorter finns en ensamhet utan motstycke i tidigare generationers levnadssätt. Då vi nyligen i församlingen aktualiserade ensamheten fick vi många och starka vittnesbörd om hur människor i dag upplever sig ensamma och icke sedda varken utanför eller inom kyrkorna.

Inspärrade på våra kriminalanstalter och mentalsjukhus finner vi dem som inte klarat av vårt samhälle. Många av dessa har begått allvarliga brott, men de är också ofta offer för de uppenbara brister som samhället präglas av.

Vi talar inte sällan om människans utveckling och att vi i västerlandet lagt grunden för den mest upplysta civilisationen genom tiderna. Då jag här i första hand granskar vår belägenhet som utdrivna ur paradiset och de mörka följderna av detta är det inte för att blunda för allt det vackra vi möter bland människor. Skapelsen i sig är allt som oftast som en lustgård för oss där vi står mållösa inför dess ofattbara rikedom och de mysterier den inrymmer. Konsten, musiken, litteraturen och människans övriga skapande erbjuder oss skönhetsupplevelser och djup delaktighet i det finaste hos människan. Tekniken har på ett enastående sätt förändrat de yttre livsvillkoren för oss människor. Men detta kan aldrig få skymma allvaret i våra frågor inför det djupt tragiska som utspelar sig bland oss människor med människan själv som både regissör och aktör.

"Se er omkring: blodet flyter i strömmar, och till på köpet muntert som champagne... Har ni märkt att de mest raffinerade blodsutgjutare nästan genomgående har varit högst civiliserade män, vars skoremmar en Attila eller en Stenka Razin inte varit värdiga att knyta;... I varje fall har människan av civilisationen blivit om inte mer blodtörstig, så säkert blodtörstig på ett sämre och tarvligare sätt än förut. Förut såg hon rättvisa i blodsutgjutelser, och om hon var tvungen att döda någon gjorde hon det med lugnt samvete, men nu sysselsätter vi oss med blodsutgjutelser ännu mer än förut, trots att vi anser det vidrigt. Vilket är värst? Avgör själva." [46]

Det är reflektioner gjorda av Dostojevskij mot bakgrund av hans egen tid och upplevelser av människans brutalitet och våldstörst. Vad skulle han inte sagt om vår tid efter de två världskrigen, det kalla kriget med dess gigantiska upprustning och det nu pågående slaktandet av människor inte bara bland "ociviliserade" folk i tredje världen utan i hans eget hemland och mitt i Europa.

Den civilisation som vi i västerlandet lagt grunden till skulle ju vara vårt eget byggda "paradis". Men vad kommer det sig då att människorna i dag som Adam och Eva inte bara gömmer sig inför sin Gud utan också lever i främlingskap inför varandra? Och vad kommer det sig att man i dag kan tala om "den skapande minoriteten och den apande majoriteten"? Varför upplever alltfler i vårt demokratiska samhälle en växande klyfta mellan sig själva och dem som "bestämmer"?

Vad händer i vårt eget land där mäktiga folkrörelser under 1800-talet bröt upp ett starkt skiktat samhälle och gav "den lille mannen" möjlighet att forma ett nytt Sverige? Varför uppfattar alltfler i dag att de står vid sidan av och inte kan påverka vad som utspelar sig i vårt samhälle? Är det så att också vårt land är på väg mot ett 2/3-delssamhälle -- ett samhälle där majoriteten har det mycket bra medan en stor minoritet alltmer ställs åt sidan?

Vad kommer det sig att så många i dag uppenbarligen har ett behov av att "klä ut sig"? Detta sker ju inte bara i utstuderade frisyrer och kläder hos några udda grupper utan inte minst bland besuttna människor i allt vad kommersialismen har att erbjuda. Är det för att dölja en nakenhet och fattigdom, som vi erfar, men som vi uppfattar mycket svår att dölja? Jag uppfattar att "kejsarens nya kläder" i dag tar sig de mest skiftande uttryck. Det handlar verkligen inte bara om klädesplagg utan de mest skiftande ting.

Som i paradiset en gång ljuder Guds röst till oss också utanför detta: Var är du? Är vår förskräckelse inför den rösten och mötet med vår Gud grundad i att vi trots våra "civiliserade kläder" känner vår nakenhet, erfar fattigdomen och tomheten? Är det inte så att vi är rädda för honom om vilket det står Herre, du utrannsakar mig och känner mig?

Då sa ormen till kvinnan: "Ingalunda skall ni dö; men Gud vet, att när ni äter av det trädet, skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud och förstår vad gott och ont är." [47]

Vi läser orden i Skriften om att vi blivit utdrivna ur lustgården. Det skedde som följd av att människan ville vara mer än människa -- ville vara som Gud. Hon satte sig själv i Guds ställe. Så gör hon också i dag! Därför står människan själv i vägen för sina försök att hitta "hem". Då hon överger sin Gud tar hon själv på sig uppgiften att forma sin tillvaro. Övermodet börjar när en människa avfaller från Herren och hennes hjärta vänder sig bort från hennes skapare.[48]

"Det är inte saker och omständigheter som utgör människans tyngsta börda, det är hon själv. Människan är sig själv en börda genom att hon inte vill vara den hon är."[49]

Människans dilemma är att då hon vill vara något mer än människa blir hon "mindre" människa. Då människan gör uppror mot sin Gud, då upphöjer hon sig själv till "elementens herre och härskare". Men därtill är hon inte skapad och därtill är hon inte vuxen. I stället för Herren Gud har hon underställt sig en rad andra herrar. Då hon trodde sig fri befanns hon fjättrad och ur stånd att bygga sitt paradis!

"Att inse att Gud inte existerar, utan att i samma ögonblick också inse att man sjäv är Gud, är en absurditet. Den konsekventa Gudsförnekelsen är tillika den konsekventa människoförgudningen.... Den som dödat Gud, dödar också människan inom sig. Vägen vidare från övervinnelsen av Gud leder inte in i frihetens lyckorike - utan tillbaka till gorillan." [50]

Vi kan aldrig återvända till lustgården och dess naturtillstånd. I stället söker vi -- med hjälp av olika ekonomiska och samhälleliga system -- skapa oss vårt eget välfärdssamhälle med mer eller mindre paradisiska drag. Men vart leder dessa?

På väg - men vart?

Då människan söker förstå vart hon är på väg kan man säga att det finns två vitt skilda sätt att uppfatta riktningen. Den ena tolkningen som -- bland annat utifrån den vetenskapliga och tekniska revolutionen -- blivit förhärskande, är den evolutionära uppfattningen. Människan utvecklas alltmer och mer. Man hävdar -- utifrån den gigantiska tekniska utveckling som ingen kan förneka -- att människan höjer sig från tidigare barbari till allt högre stående kulturer. Människan själv står i en utvecklingsprocess.

Självfallet har den utvecklingsoptimismen fått mycket allvarliga törnar av de bägge världskrigen -- och de fortsatta krigen -- och av de oerhört allvarliga hot människan lever under både vad gäller hennes så kallade civilisation och den jord och miljö hon har att leva i. Dessutom måste vi fråga oss om någon kan påvisa att människan under sin historiska -- dokumentariskt belagda -- existens utvecklats i något biologiskt eller intellektuellt hänseende?

Så möter vi den rakt motsatta uppfattningen. Människan har genom att gå sin egen väg blivit den förlorade människan. Hon är stadigt på väg mot sin undergång. Hon håller på att gräva sin egen grav. Skiftande undergångsscenarier har tecknats mer eller mindre grällt.

Det är inte svårt att lägga ett kristet perspektiv på den senare uppfattningen. Man konstaterar då att människan genom att hon överger själva livets källa och vänder Gud ryggen, så befinner sig människan på väg mot katastrofen. Men hur skall vi då se på utvecklingsoptimismen?

Den ryske filosofen Nikolaj Berdjajev hävdade att den vetenskapligt-tekniska civilisationen -- trots de rakt motsatta intentionerna -- undergräver den humanistiska synen på människan. Vi lever i en värld där tekniken driver oss fram i ett allt snabbare tempo som vi inte klarar av. Den moderna människan är rädd för tystnaden och rädd för den ensamhet som ger tillfälle till verklig eftertanke. Och den människa som inte klarar av att stanna upp och leva "i ögonblicket" har då paradoxalt inte heller tid "för evigheten". Allt för mycket av det sköna, av det finaste och djupaste i tillvaron, av livets eget mysterium drunknar i tidens ström.[51]

Tekniken gör också människan till "hårdvara". Maskinåldern får oss att "maskineras", att som människor "förtingligas", att bli ett "det" i stället för ett "jag". Likt allt annat vi producerar blir vi själva kasserade som utslitna delar i ett samhälle där marknadens krafter har makten och driver beslutsfattarna framför sig till omänskliga, destruktiva beslut. Det pågår en dehumanisering av människan i det moderna samhället, ett omänskliggörande av människan. Detta har inte minst sin orsa