Den bok du håller i din hand har titeln "Jag tror". Det är för att jag i den söker formulera vad som är min tro. Det är ett personligt vittnesbörd utifrån den brottning med den kristna tron som jag befunnit mig i sedan barnaåren i mitt hem där mor och far bekände sin tro och vittnade om den för oss fyra pojkar. Det som tidigt var en mer allmän barnatro blev så småningom en personlig tro. Jag är i dag pastor i Svenska Missionsförbundet och har till uppgift att söka tolka den kristna tron för andra. Men först handlar det om att söka förstå och tolka den för egen del. Min undervisning måste bottna i vad som är min tro.

I titelvalet ligger också den andra aspekten. Min förhoppning är att du som läsare skall finna den ambition som hela tiden funnits. Den tro som jag söker teckna är min tro och på samma gång ett försök att uttrycka vår gemensamma tro - den allmänneliga, katolska, tron. Jag står i stor tacksamhetsskuld till uttolkare av den kristna tron från många olika kyrkor.

Jag är inte lutheran. En person - självfallet som alla andra präglad av sin tid och dessutom i uppgörelser med sin moderkyrka - kan inte för evärderliga tider ha tolkat den kristna tron. Men du som läser vidare skall finna att jag har mycket av Luther i mig. Jag är inte heller katolik. Men jag har övertygelsen att min uppgift som uttolkare av tron är att söka finna den allmänneliga tron, som ordet katolsk betyder. I det har jag haft stor glädje av katolska teologer som utifrån sin tradition tolkar tron i dag. Jag är heller inte pingstvän utan ser kallelsen att "vara vän" av såväl jul, som påsk som pingst. Likafullt söker jag tolka tron utifrån övertygelsen att Gud är här och nu i den heliga Anden. Jag får inför min uppgift ödmjukt be om nåden att vara ledd av Anden både i och nedanför predikstolen.

Jag inser att jag i min tro är präglad av både arv och miljö. Den kyrka i vilken jag hör hemma har präglat mig. Och samtidigt formas min tro i mötet med andra kyrkor och människor och deras tro. Min önskan är att rätt och slätt få kalla mig för kristen utan något förtecken - och detta trots min hemvist i Svenska Missionsförbundet. Jag gör det med viss frimodighet utifrån min egen kyrkas grundsatser. I dessa slås det fast: "Kyrkan såsom den universella församlingen är en, helig och allmännelig. Ett synliggörande av de heligas gemenskap skulle innebära, att alla på Kristus troende på samma ort enades och av den Helige Ande fördes till en fullständigt förpliktande gemenskap med varandra." Därefter konstateras det att Missionsförbundet är inriktat mot detta mål och därför inte gör anspråk på att vara något slutgiltigt utan ser fram mot den kristna enheten.

Vi bekänner ofta i våra olika kyrkor vår kristna tro genom att tillsammans utsäga den apostoliska trosbekännelsen. Den börjar med det latinska ordet credo som betyder jag tror. Vad jag som enskild kristen då gör är att jag tillsammans med andra uttrycker min kristna tro i en gemensam bekännelse. Formuleringarna är ett uttryck både för vad jag tror och samtidigt i tro delar med andra. Det är en personlig bekännelse i kyrkans gemenskap.

Där orginalet uttrycker jag tror har vi i vår svenska version tyvärr formulerat om detta till vi tror med risken för den enskilde att tappa bort det personliga i bekännelsen. Vi har i kyrkorna inte sällan varit rädda för detta personliga som finns med både i evangelierna och i de första försöken att formulera tron.

Den troligen äldsta bekännelsen möter vi redan i Nya testamentet i orden "Jesus är herre".[1] Den bekännelsen var inte bara en utsaga om Jesus från Nasaret utan också lärjungens bekännelse till sin herre och mästare. Paulus skämdes varken för evangeliet eller för den personliga bekännelsen. I början av sitt brev till romarna talar han om "vår gemensamma tro, er och min".[2] I de orden möter vi den dubbla dimension som trosbekännelsen vill uttrycka - min tro som jag delar med andra som därmed är vår gemensamma tro.

Kyrkorna såg många gånger förr uppgiften att värna om sin uttolkning av tron. Man la ned stor energi på att teckna skillnaderna i uttolkningarna mellan kyrkorna. I dag ser teologerna glädjande nog mer utmaningen att teckna det som är gemensamt. Inte sällan har man i de olika kyrkorna värnat om delar av den allmänneliga kristna tron på ett sätt som skadat helheten. Det har dessutom ofta fått till följd att man förvanskat det man ville lyfta fram.

Ett ord av Jesus har betytt mycket för mig. Det är orden av Jesus angående sabbaten riktade till de fariseer som utifrån sin trostolkning underkände Jesus och inte minst hans frihet i förhållande till sabbaten. Denna hade av de skriftlärde omgärdats med massor av bud och förbud. Jesus sa då att "sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten".[3]

I de orden ligger något av nyckeln till hela Jesu upplevelse av sin himmelske fader och den undervisning han ger oss om både Gud och oss själva. Jesus förkunnar - något tillspetsat - inte en tro för Guds skull utan en tro för människans skull. Det handlar inte om bud och förbud tillkomna för Guds skull utan för människans skull. Då vi missbrukar sabbaten och inte inser att vi som människor behöver en rytm mellan arbete och vila, skapande och mottagande, då är det vi själva och vår hälsa som slås ut. Då vi som människor vänder Gud ryggen och varken tillber eller söker honom antingen det är sabbat eller vardag, då är det vi - och inte Gud - som förlorar.

Kyrkan har ofta ställt kravet på rätt tro. Jag tror inte att det finns något som kan kallas rätt tro. Gud går inte att fånga in i våra mänskliga formuleringar. Språket är varken till för eller tillräckligt för att inrymma verkligheten utan är oss givet för att söka tolka denna. Bortom våra ord och formuleringar och därför också bortom våra trosbekännelser finns Gud. Det är därför ingen blir färdig med tolkningen av varken Gud eller denna världen och oss själva. Varje uttolkare måste bekänna med Paulus att vår kunskap här och nu är begränsad. "Ännu ser vi en gåtfull spegelbild..." Samtidigt deklarerade Paulus som sin tro att en dag "skall vi se ansikte mot ansikte".[4]

Den som har att tolka och förkunna kristen tro får alltid göra detta i ödmjukhet inför mysteriet Gud. Gud är - tack och lov - alltid större än våra ord och tolkningar. I missriktat dogmatiskt nit har vi genom våra "färdiga" formuleringar gjort Gud allt för liten.

Nils Ferlin brister i en av sina dikter ut i orden: "Om jag slängde mitt hat och min bitterhet som en handgranat mot din intighet, du dogmernas Gud som i rymden bor så himmelshögt och omätligt stor, tör brottet knappt - om du ser det klart, vara åtalbart." Det borde i stället vara åtalbart att så förkunna Gud att han för människor blir "dogmernas gud". Den guden är en av många avgudar. Då vi trott oss ha "fångat in " Gud i ord och dogma har i stället en avgud tonat fram. Och vad värre är "dogmernas gud" har för många för alltid skymt Gud. Alltför många har i stället för välsignelsen i mötet med Gud ställts inför förbannelsen i mötet med "dogmernas gud".

Inte heller Paulus talar om en rätt tro. Däremot talar han om en sund tro - eller frisk tro, som grundtextens ord också kan översättas. Det gör han inte minst i breven till sina medarbetare Timotheos och Titus. Där finner vi uttryck som "den sunda läran", "sunda ord", "sund förkunnelse" och "sunda i tron".[5] Den här skriften gör inte anspråk på att söka teckna en rätt tro men min ambition har varit att om möjligt finna uttryck för en sund tro. Tyvärr är religionens värld fylld av osund tro utifrån vilken bördor läggs på människor i stället för att tron skulle lyfta och bära - vara till för människan. Jesus är också mycket upprörd över skriftlärde och religiösa som "binder ihop tunga bördor och lägger dem på människors axlar, men själva inte rör ett finger för att rätta till dem".[6]

Som troende frestas jag att bli färdig både som människa och i min tro. Men detta att vara människa handlar ju om att växa som människa och som kristen. Livet ger mig möjlighet till ett möte med ett ofattbart mysterium både i skapelsen och hos Skaparen. Jag har lyckats med mitt vittnesbörd om du som läsare känner att det öppnar för nya upptäckter. Jag har misslyckats om du uppfattar det som slutet och färdigt.

Den tro som jag avläser i Skriften visar på människan som ansvarig och som förvaltare av Guds oerhörda skapelse. Som människor är vi en del av skapelsen men denna är också lagd i våra händer att "brukas och bevaras".[7] Det förvaltarskapet kan vi gå in under eller vi kan svika det. Och vi har svikit det. Utifrån den ansvariga människan står vi med skuld inför både vår Skapare och vår nästa.

Men Bibelns budskap är evangelium, ett glatt budskap, som mött mig till upprättelse och försoning. Dess budskap är ord till mig för att jag skall kunna vara människa - det som jag skapats till. Dess budskap är ord till mig för att jag - trots allt - skall kunna leva i Guds glädje utfrån Guds allvar. Dess budskap är ord till mig för att jag skall finna min Skapare och Gud, finna min nästa och finna mig själv som en i Guds förunderliga värld.

Frånvarande och ändå närvarande

"Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,

och vid lägerelden hörde de hans sång.

Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,

och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

'Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:

Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!"

Dan Andersson

Vi var tre vandrare den där kvällen. Jag tror inte vi uppfattade så värst mycket av allt det som en skärgårdsö erbjuder en höstkväll. Där fanns annars fåglarnas skri, havets sköna brytning mot stränderna, färgerna, den känsla av oändlighet som havet ger och närheten till den natur som skiftar mellan stillhet och upprördhet. Men hos oss var stämningen tryckt och vi samtalade med varann om anledningen.

Vi hade samlats ett antal ungdomar för att under några veckor undervisas i kristen tro och lära oss något om livet. Så hade spänningen plötsligt funnits där mitt i vår gemenskap. Olika slags fromhet kolliderade med varann.

Vår vandring slutade där den börjat. Vi sökte oss upp till ett av kyrkans rum. Där fick vi vara ostörda. Vi kröp ned på våra knän för att be, men jag kan inte minnas att det var med någon större iver vi bad. Stämningen var alltför betryckt och tystnaden tog över.

Men då hände något. Jag uppfattade att någon kom in i rummet. Någon tycktes komma till oss - utan att kunna uppfattas av mina ögon - frånvarande men ändå närvarande. För inom mig kände jag närvaron och där skedde något. Oron, förstämningen, håglösheten upplöstes och ersattes av ro och förväntan.

Något hade skett! Men vad? Någon hade kommit! Men vem?

Jag var inte ensam om min upplevelse. Vi hade alla tre registrerat någons närvaro.

Det märkliga var att vi - trots vår tro - inte hade väntat oss detta. Det var inte en följd av ivrig, pockande bön. Det var inte i något känslosvall det inträffade. Mötet ägde rum mitt i vår betryckthet och vår tystnad.

Denna händelse ligger över trettio år tillbaka i tiden och är och förblir för mig ett heligt minne. Mer än en gång har jag önskat att det hela skulle upprepas - och allra helst inför mina ögon. Men inför den önskan har jag fått nöja mig med Jesu ord till Tomas om att de är saliga som inte ser men ändå tror.

Det som då skedde betydde mycket för mig. Så mycket att det dröjde många år innan jag berättade om det för andra. Det var inte till för att bäras ut till andra utan gällde mig och mina kamrater i en för oss avgörande livssituation.

Egentligen rymmer det inte särskilt mycket av dramatik - för andra än för oss som var med. Men jag uppfattade att vi tre tillsammans fått uppleva vad människor tiderna igenom vittnat om - någons närvaro.

Överallt och i alla tider har frågorna ställts om det som människan anar finns bortom det som kan ses, registreras och mätas. Mycket av "det osynliga" har vi kunnat upptäcka, kartlägga och bruka i vår vardag som självklara ting. I det till synes tomma rummet plockar radioapparaten fram röster och TV:n bilder.

Men ännu har ingen i någon appparat lyckats fånga in rösten av honom som vi anar finns där och som vi ibland uppfattar talar till oss. Inget TV-bolag har utannonserat direktsändning "från andra sidan".

Finns det då någon "andra sidan"? Finns denne "någon" som somliga så obetingat tror på, tillber och talar med?

"Om jag bara visste hur jag skulle finna honom, hur jag kunde komma dit där han bor!... Men går jag mot öster, så är han inte där, går jag mot väster, så finner jag honom ej. Har han något att skaffa i norr, jag skådar honom inte, döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där." [8]

Människans sökande och längtan tar sig många uttryck. Många tycker sig ana något bortom berg och blommor, bortom stjärnor och galaxer. I konst och litteratur, i musik och drama möter vi människans längtan till detta "andra". Så är de flesta människor sökare efter något mer än vardagens allehanda.

Men vad gör vi då av vårt sökande och vår längtan? För många blir det "denna jorden" som får räcka eller tar överhanden. Evigheten - om den nu finns - får vänta.

"Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad

och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag,

alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna körsbärsblad."[9]

Men mitt i denna världens alla bestyr kommer frågorna och oron tillbaka. Vi känner oss inte alltid tillfreds med det mätbara, det vi kan se och hantera. Bakom detta anar vi något mer. Vi anar någon! Men "vem är du - som uppfyller hela världen med din frånvaro?" [10]

Tron sträcker sig mot "det vi inte kan se". Bakom skapelsen söker vi Skaparen. Ibland tycker vi oss se honom, åtminstonde "på ryggen". Vi uppfattar skaparhanden bakom skapelsen. Men så händer något som slår allt i spillror. Han som vi tidigare förnummit finns där inte längre. "Vi hade en styrman en gång uti barndomens dar, en skäggig kapten var Gud Fader, en älskande far."[11]

Många står där med sina frågor inför Guds tystnad och frånvaro och upplever som Job att de ropat till Gud men inte fått svar. Han är frånvarande - och ändå närvarande. Vi kan inte greppa honom, men vi känner ibland att någon söker få grepp om oss. Där finns inte bara tystnaden. Någon tycks ibland ha något att säga oss. "Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej bryr sig om det. I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vilar i slummer på sin bädd, då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem, när han vill hindra någon från en ogärning eller hålla högmodet borta från en människa."[12]

Kanske tillhör också du dom som är på flykt från din barndoms Gud? Är du en av dom som trott att du genom din kunskap lämnat detta med Gud bakom dig. Du har trott dig fri men på nytt fångats in av hans närvaro trots allt.

Ibland vänder människan - i sin förtvivlan eller i sin förmätenhet - Gud ryggen. Eller hon klagar på honom utifrån upplevda besvikelser och sitt livsperspektiv. Så var det för Job, i vars bok vi möter hans förtvivlan utifrån allt det lidande som drabbat honom. Hans förtvivlan har fått ytterligare näring genom att hans vänner hävdar att olyckan måste vara en följd av någon orättfärdighet hos honom. I boken har Job sina uppgörelser både med vännerna och med Gud. Job får inget enkelt svar på lidandets svåra fråga. Men i uppgörelsen med Gud möter han Guds fråga - frågan om människan och hennes plats i skapelsen och inför Gud.

"Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd... Har du överblickat jordens vidder? Om du känner allt detta, så låt höra. Vet du vägen dit där ljuset bor, eller platsen där mörkret har sin boning, så att du kan hämta dem ut till deras gräns, och finna stigarna som leder till deras hus?"[13]

Det berättas om Mose på flykt undan dödshot och sin konstlade barndom vid faraos hov att han är ute i ökentrakterna. Där har han tagit jobb som fåraherde. En dag står han plötsligt inför en väldig uppenbarelse. En buske tycks brinna framför honom utan att brinna upp. Han går närmare för att se vad som sker. Han får då höra sitt namn utropas och blir tillsagd att ta av sig på sina fötter. Platsen han nalkas är helig mark. Mose möter en som säger sig ha sett israelernas betryck i Egypten och blir så kallad till sitt livs uppgift. Han skall befria folket från dess slaveri i Egypten.

Vad var det som hände Mose? Vem satte igång denne man i ett för hans folk helt avgörande skeende? Mose frågade själv och avkrävde den okände dennes identitet. Och han fick till svar "Jag är den jag är..., Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud." [14]

Så hade någon trätt fram och presenterat sig som historiens herre och Gud - Gud för alla de israeliska fäderna - en vars namn är detta både ofattbara och oerhörda "Jag är". Det är innebörden i det hebreiska gudsnamnet Jahvé, på svenska översatt till Herren.

Det är denne "någon" som vi möter åter och åter igen i Israels historia så som den berättas oss i detta folks gamla heliga skrifter. Denne "någon" som också träder fram vid vår tideräknings början, då presenterad som "Ordet" som "blev människa". Av Johannes i Bibelns sista bok tecknad som den "som är, som var och som kommer".

Vem är han då, denne, "som uppfyller hela världen med sin frånvaro"? Denne - om vilken psalmisten uttrycker:

"Himlen förkunnar Guds härlighet,

himlavalvet vittnar om hans verk.

Dag talar till dag därom

och natt undervisar natt.

Det är inte tal, det är inte ljud,

deras röster kan inte höras,

men över hela jorden når det ut

och till världens ände deras ord."[15]

"Jag är"

"För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,

för att du valde smälek och fattigdom,

vet vi vem Gud är.

För att du lydde fram till det yttersta - döden på korset,

vet vi vad seger, vet vi vad väldighet,

vet vi vad Gud är.

För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda,

vet vi att ingen ensamhet finnes mer,

vet vi var Gud är.

Därför skall alla sargade, döende, alla de dömda,

säga med alla heliga saliga:

Jesus är Herre.

Därför skall alla världar och varelser, allt som har varit,

är och skall komma, en dag bekänna det:

Jesus är Herre."

Olov Hartman

Gud presenterar sig för Mose och Israels folk som "Jag är". Detta gudsnamn återges i hebreiskan med IHVH. Gudsnamnet var så heligt att det inte fick uttalas. Vokalerna finns inte med i det hebreiska skriftspråket utan man får utifrån konsonanterna tänka till vilka vokaler som skall fylla ut orden. Då man inte fick uttala gudsnamnet tappade man bort vilka vokaler det varit från början. I senare rekonstruktioner har det blivit "Jehova" men man hävdar nu att gudsnamnet var "Jahvé", återgett med gudsnamnet "Herren" i våra svenska biblar.

Vi tar upp detta för att något förstå de reaktioner som Jesus mötte då han i sin presentation av vem han var i olika sammanhang knöt an till gudsnamnet. Det är framför allt Johannes som i sitt evangelium återger flera utsagor om Jesus av denna karaktär.

Genom att studera dessa Jesu "Jag är"-ord får vi en uppfattning om vem Jesus enligt evangelierna sa sig vara. Vi träffar först på det i två sammanhang där Jesus i mötet med människor presenterar sig med orden "Det är jag". I bibelkommentarerna till dessa utsagor klargörs att grundtextens uttryck kan betyda "jag är". Det innebär, menar man, att Jesus därmed anspelar på gudsnamnet.

"Det är jag"

Det första sammanhanget är berättelsen om Jesu möte med den samariska kvinnan vid Jakobs källa utanför staden Sykar.[16]

Jesus överraskar kvinnan genom att bryta mot det sociala mönster som gällde. Som man skulle Jesus inte öppna ett samtal med en kvinna. Då hon dessutom var från Samarien borde Jesus falla in i gällande mönster som innebar att judarna på grund av religiösa motsättningar inte ville ha något att göra med samarierna. Jesus ber kvinnan om vatten trots att han inte har något dryckeskärl och alltså tvingas dricka ur kvinnans kärl.

Utifrån denna för kvinnan chockerande spelöppning erbjuder så Jesus kvinnan "levande vatten". Hon kan inte fatta varifrån han skall få det friska källvattnet utan kärl som han är. Men Jesus går vidare och utlovar ett vatten som hos den som dricker det skall bli "ett flöde som ger evigt liv".

Samtalet fortsätter med Jesu avslöjande kunskap om kvinnans leverne, som gör att kvinnan anar en profet i mannen hon talar med. Hon bekänner sin tro på att Messias skall komma. Då replikerar Jesus med orden att "det är jag, den som talar till dig."

Det andra tillfälle då Jesus presenterar sig med dessa ord är när lärjungarna befinner sig på sjön i svårt oväder. De får då se Jesus närma sig gående på sjön. I den förskräckelse som uppstår, i deras tro att det är en vålnad de ser, lugnar han dem med orden: "Det är jag, var inte rädda."[17] I den repliken ligger för Johannes svaret på hur det var möjligt, det som de då fick vara med om - hur Jesus stillade stormen.

I dessa båda texter möter vi den nära koppling som finns hos Jesus mellan det som hör vardagen till - vattnet, havet och stormen - och det som han är och kommit för att uppenbara. Jesus rör sig inte i en religiös sfär. Han är mitt uppe i livet med all dess härlighet och all dess vånda. Det är i de sammanhangen han låter sitt rike bryta fram. Utifrån sin egen törst och behovet av vatten talar han om "levande vatten". Utifrån sina lärjungars förskräckelse lugnar han dem med orden "det är jag".

Den som delar upp vår värld i en världslig sfär och en andlig - det som också kyrkan så ofta frestats till - har inte mycket att hämta från Jesus. Tro och vardag hör samman för honom. Han möter människan i hennes lekamliga likaväl som hennes andliga behov. Det är han, som i dessa texter presenterar sig med orden "det är jag", som bryter ned de sociala, politiska och religiösa murar som vi människor byggt upp mellan oss. Han delar utan tvekan dryckeskärl med en kvinna från Samarien!

Livets bröd

I anslutning till händelsen på sjön undervisar Jesus folket som kommit ut för att lyssna på honom. En av huvudfrågorna är naturligtvis: Vem är han? Man vill se tecken för att kunna tro på honom och erinrar Jesus om undret med mannat i öknen som vittnade om Mose storhet.[18]

Där Jesus tidigare hade talat till den samariska kvinnan om levande vatten talar han nu om Guds bröd från himlen. Då folket önskar få detta enastående bröd replikerar Jesus med: "Jag är livets bröd". Han hävdar också att den som kommer till honom inte längre skall hungra eller törsta.

Här möter vi alltså på nytt orden "jag är", nu kopplat till en bestämning som i symbolens form avslöjar något av Jesu hemlighet - "livets bröd".

Vill man missuppfatta Jesus så påstår man att Jesu gärning bara är att hävda det andliga. Jesus säger ju vid ett annat tillfälle med ett gammaltestamentligt citat: "Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun." Men just dessa ord slår ju fast vårt behov av både levebröd och livets bröd. De nytestamentliga texterna ger oss en rad exempel på Jesu omsorg om människans lekamliga behov. Avgörande för Jesus är att dessa aldrig får överflygla att människan är något mer än en kropp och därför också har andra behov. Det är dessa andra behov Jesus möter oss med genom orden om livets bröd.

Den undervisning av Jesus som vi här tagit upp är en direkt följd av det brödunder som Johannes berättar om i början av samma kapitel.[19] Då Jesus där gett den stora hopen av lyssnare mat att äta vill de göra honom till sin brödkung. Här får de plötsligt möjlighet att enkelt lösa sin brödfråga. Men till det säger Jesus definitivt nej och drar sig undan. Den berättelsen vittnar om samma helhetssyn. Människan behöver både levebrödet och livets bröd. Jesus har inte kommit för att endast tillfredsställa ett av dessa behov.

Denna helhetssyn på skapelsen och människan uttrycker Jesus också i nattvarden. Han bryter då vanligt bröd, det osyrade matbröd man brukade, och delar det med sina lärjungar med orden: "Tag och ät, detta är min kropp." På samma sätt tar han deras dryckeskärl och delar vinet med sina lärjungar med orden: "Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse."[20]

Det är detta vi vill påminna varandra om då vi firar nattvard och ber. Bönerna vill också hjälpa oss att se den koppling som i Jesus finns mellan det nattvardens bröd som vi delar med varandra och det levebröd som vi också skall dela med varandra:

"Välsignad är du, Herre, världsalltets Gud,

ty i din godhet ger du oss det bröd som vi frambär till dig.

Av jordens frukt och människans arbete bereder du åt oss Livets bröd."

"Fader ge oss alltid det brödet,

så att vi får leva i Kristus Jesus och älska världen,

som i honom har blivit skapad och i honom äger bestånd.

Herre, Jesus Kristus, du som blev ett svar på vår bön,

ett bröd för vår hunger,

hjälp oss att höra det rop som du har hört,

förstå den nöd du förstått,

och tjäna den mänsklighet som du har tjänat.

Herre, vi prisar dig för att du uppenbarat ditt bords hemlighet -

ett enda bröd och en enda mänsklighet."

Då Jesus träder fram som "livets bröd" gör han det för att i sig och sin kropp inkarnera den andliga dimension av tillvaron som vi tappat bort i vår materialism. Ordet blev i honom "kött", människa! Det finns, visar oss Jesus, i detta livet inte någon andlighet utan kroppslighet!

Uppståndelsen och livet

De bestämningar, vi visat på ovan, ger åt Jesus en oerhörd auktoritet genom att de kopplas samman med orden "jag är".

Det är den kopplingen som upprör åhörarna, inte minst de skriftlärde. Det är utifrån dessa programförklaringar som Jesus blir ifrågasatt och uppfattad som hädare.

Jesus hade nära vänner i syskonen Maria, Marta och Lasaros, vilka han ofta gästade och uppenbarligen kände sig hemma hos. Lasaros blir allvarligt sjuk och systrarna kallar på Jesus. Jesus hinner emellertid inte fram i tid utan Lasaros dör. Men Jesus är på väg och träffar Marta som förebrående kommit honom till mötes. I den ordväxling som uppstår fäller Jesus inför dödens verklighet och närhet orden: "Jag är uppståndelsen och livet." Sedan säger han att den som tror på honom skall leva även om han dör. Till sist en mycket personlig fråga till Marta: "Tror du detta?"[21]

Högstämda proklamationer går ju i och för sig att ta till sig. Men hur svarar dessa upp mot den verklighet av liv och död som vi alla står inför - och som var fallet just för Marta och hennes syster?

Den evangelieberättelse som Johannes skrivit ned för oss vittnar om att dessa Jesu ord inte bara var högstämda proklamationer utan bottnade i Jesu person. Han som i sin mun tog orden "jag är" säger också till Marta: "Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?" Så tar man bort stenen framför ingången till graven, Jesus ser mot himlen, ber till sin Fader och ropar sedan med hög röst: "Lasaros kom ut." Och Lasaros kom ut.

Utan öppenhet för livets och dödens mysterium och tron på Skapelsens och Livets herre blir en sådan här berättelse nonsens. Det som där sägs ske, kan inte ske! Varje människa har en födelsedag och en dödsdag. Det är livets karga verklighet - och ingenting mer.

Men inför Lasaros död står Jesus där med orden om sig själv att han "är"!

Det är också detta som Johannes proklamerar i sitt julevangelium. Det "Ordet" som var i skapelsens morgon och som var skapelseordet genom vilket allt blev till skulle nu komma in i världen. "Ordet" skulle bli "kött, människa"! Och det blev så. Det är Johannes vittnesbörd. "Det som var till från begynnelsen", det har han hört. Han har sett det med egna ögon och tagit på det med sina egna händer. Det är detta som är hans ärende, budskapet i hans skrifter, budet om "livets ord".[22]

Vägen, sanningen och livet

Inför avskedets stund söker Jesus klargöra för sina lärjungar vad som väntar dem.[23] Han kommer nu att lämna dem. Tomas, som inte hade det så lätt med tron och detta med himmelriket, kan inte hålla tillbaka sina frågor utan undrar vart Jesus egentligen är på väg. På detta svarar Jesus: "Jag är vägen, sanningen och livet" och tillägger att vägen till Gud går genom honom.

Detta exklusiva påstående av Jesus har självfallet väckt starka protester. Det är ju ett underkännande av andra vägar till Gud. Också av lärjungarna uppfattades detta tydligen på det sättet. Om Jesus besitter denna auktoritet så visa den! Filippos ger ord åt lärjungarnas känsla och begär av Jesus att få se Fadern.

Dessa två lärjungarna ger så röst åt människors frågor och önskemål i alla tider. Vi vill se Gud. Vi nöjer oss inte med att bara få höra om honom.

"Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern." Det svaret från Jesu chockerade säkert Filippos och de övriga lärjungarna lika mycket som det chockerar oss.

I detta avskedstal kommer Jesus med oerhörda påståenden om sig själv. Dessa har sin bakgrund i och bekräftar det Jesus tidigare velat säga med sina ord i anknytning till Israels gudsnamn "Jag är". Han påstår att han är vägen till Gud och att Gud har fått ansikte genom honom.

Det är inte bara de skriftlärde som reagerat på Jesu anspråk. Översteprästen rev sönder sina kläder i förhöret med Jesus då han tyckte sig förstå att Jesus hade anspråk på att vara Guds utsände, den som profeterna hävdat skulle komma och som man väntade på, Messias. Och det är naturligtvis inför detta exklusiva budskap av Jesus om sig själv och sin roll som protesterna kommer. De kommer från andra religioner och från dem som uppfattar att det kristna budskapet utesluter andra "vägar" till Gud och andra "sanningar" om Gud.

Inför det oerhörda som ligger i Jesu proklamationer om sig själv utifrån "Jag är-orden" måste vi förstå den kritiken. I den kristna trons deklarationer om Jesus som Sonen och som Kristus ligger en exklusivitet.

Vi måste samtidigt konstatera att kyrkan inte sällan fallit in i en exklusiv, uteslutande roll, som inte överensstämmer med Jesu person och budskap. Vi har gjort Gud liten både för oss själva och andra då vi fastnat i utanverk eller tecknat vår tro i alltför enkla trossatser. Vi har ibland betett oss som om vi behärskade detta med Gud och hans rike. Det budskap kyrkan fått att förvalta har blivit något annat än det som det egentligen var - evangeliet, glädjebudet, de goda nyheterna.

Evangelisternas poäng i skildringen av Jesus och alla hans möten med människor är hans oerhörda generositet. Samma poäng återfinner vi i den sammanfattning som Johannes ger av Jesu sändning i det vi kallar för "lilla Bibeln". Guds kärlek är en kärlek - inte till de sina, kyrkan - utan till världen.[24]

Barnet i krubban är Guds egen hälsning till världens alla människobarn. Korset på Golgata är Guds utsträckta armar till mänsklighetens räddning. Kyrkans kallelse i alla tider är att bära ut budet om den kärlek som söker varje människa. "Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus."[25]

Det vi nu sagt om Jesu person och gärning uttrycks i en av urkyrkans bekännelser. Det är vad vi kan förstå den tidigaste kristna bekännelsen och säkert den kortaste, bland annat återgiven av Paulus i hans brev till församlingen i Korinth: "Jesus är herre".[26]

I den bekännelsen hör vi återklangen av gudsnamnet "Jag är, Herren".

Vi hör det också i orden från Uppenbarelseboken då Johannes i hänryckning på Herrens dag ställs inför det heliga mysteriet. Inför detta faller han som död ned inför honom som han ser och hör då orden:

"Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever.

Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet,

och jag har nycklarna till döden och dödsriket."[27]

Trons utgångspunkt

- Jag tror jag förstår vad du gör i ditt teologiska arbete. Men jag förstår inte vad din utgångspunkt är, ditt axiom - vi matematiker måste alltid utgå från ett sådant.

- Ja, vi har egentligen inte något axiom i ordets rätta mening, jag har det inte. Men "Kristus är uppstånden" - det är det faktum utifrån vilket jag börjar tänka, som jag utgår ifrån.

- Verkligen? Är Kristus uppstånden? Menar du detta bokstavligt?

- Ja, bokstavligt.

- Han är alltså uppstånden ifrån de döda?

- Ja, han är uppstånden ifrån de döda.

- Kroppsligen?

- Ja, kroppsligen.

- Och det hände här på jorden, här i historien?

- Ja, det hände! Det är mitt axiom. Det är från detta faktum - hur överraskande det än kan låta - som jag utgår ifrån i mitt tänkande".

- Det här är emot alla logikens och fysikens och matematikens lagar. Men nu förstår jag dig.

Ovanstående är en dialog mellan teologen Karl Barth och en matematiker och filosof om utgångspunkten för vårt sökande efter svar på livets avgörande frågor. Ibland är det som om vi bara såg skillnaderna mellan vetenskap och tro. Och visst är det två olika sätt att nalkas tillvaron på - två skilda förhållningssätt som ändå inte utesluter varandra. De har ju också avgörande beröringspunkter. Det är samma tillvaro man nalkas och granskar. För dessa två fanns det dessutom något som förenade i själva utgångspunkten.

Tron sträcker sig bortom de gränser som vårt vetande sätter. Detta sker också inom vetenskapen då man utifrån olika fakta söker forma teorier om tillvaron och dess uppkomst. Därför skiftar också dessa teorier från tid till tid. Nya upptäckter görs som ikullkastar tidigare teorier och så formas nya. Inom religionens värld möter vi de religiösa myterna som söker ge svar på frågorna om livets uppkomst. Inom vetenskapens värld finner vi de "vetenskapliga myterna", som också de söker ge svar men utifrån andra utgångspunkter.

"Ta inte vetenskapen för allvarligt om vi verkligen vill förstå verkligheten... Vi bör noga begrunda de vetenskapliga världsbilderna, rätt värdera deras begränsningar och möjligheter, men alltid minnas att världen är rikare och generösare än de bilder och synsätt som vetenskapen tillhandahåller. Särskilt gäller det att se, att naturvetenskapens förhållningssätt till världen är mycket speciellt och avgränsat - däri ligger dess styrka men också dess svaghet." Den som säger detta är inte teolog utan en röst från vetenskapens värld, Bengt Gustafsson, professor och astronom.[28]

Men vad kan vi egentligen säga om Gud då till och med Bibeln slår fast att ingen någonsin sett Gud. Hur kan vi då veta att han finns? Och - om han nu finns - hur kan vi då veta något om vem han är?

Skapelsen vittnar om Skaparen, säger somliga. Andra uppfattar det rakt motsatta, så som världen ser ut. Det finns ingen Gud. Världens djävulskap slår ut dess härlighet och eventuella Skapare.

Gud har talat till oss "många gånger och på många sätt" läser vi i Bibeln. Men Bibelns äldre del, Gamla testamentet, är helig skrift för tre olika religioner - judendom, kristendom och islam. Vad vet vi egentligen om Gud?

Han ger sig till känna i vårt inre och talar till oss. Samvetet är Guds röst. Är det så? Erfarenheten lär oss att visst oroar oss samvetet då vi felar, men uppenbart ger det olika människor olika budskap. Där somliga oroas i sitt samvete över orättvisorna i världen tycks andra forma sin vardag på andras bekostnad utan några betänkligheter . Några vägrar döda medan andra i vissa bestämda situationer finner det rätt att döda.

Så har människan i alla tider sökt finna svaret på frågorna om Guds existens och den verklighet som han representerar. Människor har pekat på skiftande omständigheter som bevis på Guds existens utan att kunna övertyga.

Jag som söker teckna min tro i denna bok har en utgångspunkt för mina tankar och min tro. Det är tron på uppenbarelsen. I tro öppnar jag mig för den verklighet som inte går att fånga in med mina olika sinnen. Jag inser att jag som människa har begränsningar som omöjliggör för mig att med mina sinnen uppfatta det som ligger utanför vad syn och hörsel kan registrera och bortom det mätbara. Men "bortom bergen, bortom blommorna och sången" anar jag lika fullt en "verklighet". Om den har siare och profeter vittnat. Den har poeter sökt fånga i sina ord. Om den har människan alltid drömt. För dess skull är människan en sökare.

Men den verklighet som människan anat och sökt har inte varit utan tecken och vittnesbörd. I heliga skrifter från alla tider och från alla folk möter vi vittnesbörden om det som människor erfarit som uppenbarelser "från den andra sidan", från den verklighet som finns bortom vår uppfattade verklighet.

Kristen tro har också sin grund i heliga skrifter. Kyrkorna världen över uppfattar Bibeln med dess gamla och nya testamente som helig skrift. Men i denna heliga skrift ställs vi inför inkarnationens heliga mysterium. Evangelisterna påstår att den Jesus från Nasaret som de tecknar i sina skrifter är Guds besök på jorden.

Evangelisten och läkaren Lukas delger oss detta i julnattens budskap till herdarna. De skulle inte vara rädda. En frälsare hade fötts åt dem i Davids stad, Betlehem. Han var Messias, Herren. Så vandrar några herdar i nattens tysta timmar för att se om det verkligen var så som det hade sagts dem. Och de fann vad de sökte - ett nyfött barn i ett stall i Betlehem.[29]

I julevangeliet möter vi på nytt det namn som Mose fick höra vid uppenbarelsen i öknen: "Herren, Jag är, Jahvé". Den Gud som uppenbarade sig för Mose i öknen i den brinnande busken trädde nu själv in i historien. Om barnet i Betlehem sas det att han var Messias, Herren. Messias betyder den smorde och motsvarar grekiskans Kristus. Messias som judafolket väntade som befriaren och frälsaren hade nu kommit! Det är kristen tro. Då vi ger Jesus tillnamnet Kristus bekänner vi honom som Messias.

Evangelisten Johannes har gjort teologi och poesi av julevangeliet - och dessutom kopplat det till skapelseberättelsens upptakt:

"I begynnelsen fanns Ordet

och Ordet fanns hos Gud,

och Ordet var Gud.

Det fanns i begynnelsen hos Gud.

Allt blev till genom det,

och utan det blev ingenting till

av allt som finns till.

I Ordet var liv,

och livet var människornas ljus.

Och ljuset lyser i mörkret,

och mörkret har inte övervunnit det...

Och Ordet blev människa

och bodde bland oss,

och vi såg hans härlighet,

en härlighet som den ende sonen får av sin fader,

och han var fylld av nåd och sanning."[30]

Detta oerhörda påstående att Gud trätt in i historien fick översteprästen att slita sönder sina kläder och döma Jesus till döden. Men det var detta som enligt evangelierna bekräftades i Jesu uppståndelse och seger över döden. Också för mig blir därför uppståndelsetron något av det "axiom" utifrån vilket jag arbetar med min tro.

Evangelisterna återger utförligt hur lärjungarna efter Jesu död gett upp och börjat skingras. Ingen av dem ligger på påskdagsmorgonen utanför den slutna graven för att på denna "den tredje dagen" få uppleva påskundret. Allt är slut och några av dem är redan på väg bort från Jerusalem.

Det är först kvinnornas bud om den tomma graven som sätter dem i rörelse mot graven. De som gömt sig bakom stängda dörrar vågar sig nu ut. Två av dem - Petrus och Johannes - beger sig springande till graven. Johannes, den yngre av de två, kommer först fram men avvaktar och låter Petrus gå in före honom i klippgraven. Han följer sedan själv efter - och ser! Om det vittnar hans eget evangelium kort och rakt med orden: "Och han såg och trodde."[31]

Vad var det han såg? Uppenbarligen vittnade gravens tomhet och de efterlämnade bindlarna för honom om att något helt enastående hade ägt rum.[32]

Inne i en klippgrav, i dödens boning, där föds uppståndelsetron i en människas inre.

Men det var inte bara den tomma graven som födde denna tro. Evangelierna berättar för oss om hur Jesus visar sig först för Maria från Magdala utanför graven och sedan för de församlade lärjungarna. Jesus står där plötsligt mitt ibland dem med sin fridshälsning. Tomas, en av lärjungarna var då inte med och han kan inte tro på vad hans kamrater berättar för honom. Men en vecka senare är han med och ställs då inför mötet med den uppståndne. Han som krävt bevis i form av att få se spikhålen och röra vid dem utbrister nu inför mötet med den uppståndne i en bekännelse: "Min Herre och min Gud".

Paulus reflekterar i sitt brev till församlingen i Korinth över vad som är huvudstycket i det kristna budskapet och skriver det, som kallas hans uppståndelsekapitel. Han börjar med att räkna upp de tillfällen, då olika vittnen såg den uppståndne Jesus. Han påminner brevets mottagare om att flera av dessa ännu är i livet och alltså kan bekräfta vittnesbördet om att Jesus är uppstånden från de döda.[33]

För Paulus var detta att Kristus uppstått hans "axiom". Om Kristus inte hade uppstått, då var hans förkunnelse tom. Och tom var också deras tro. Då har Paulus vittnat falskt om Gud! Om Kristus inte har uppstått, då är tron meningslös! Gäller vårt hopp bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.[34]

Det budskap Paulus förkunnade hade sin utgångspunkt i Kristi uppståndelse. Han ser sig själv som det sista vittnet i sin uppräkning av dem som fick se den uppståndne: "allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster". Det mötet skedde, då Paulus i sin förföljelse av de kristna var på väg till Damaskus.[35]

Utifrån det mötet försvarar han sin tro och sin livsuppgift som fängslad inför kung Agrippa. Agrippa var en av de judiska lydkonungarna under Rom på besök hos den romerske ståthållaren Festus. Denne hade bett Agrippa om assistans med "fallet Paulus", som han ärvt från sin företrädare men inte blev klok på. Paulus säger då: "Därför, kung Agrippa, kunde jag inte annat än lyda denna syn från himlen. Först i Damaskus och Jerusalem och sedan över hela Judeen och inför hedningarna har jag predikat...att Messias måste lida och att han som den förste som uppstod från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna."[36]

Här avbröts Paulus i sitt försvarstal av den romerske ståthållaren som menade att Paulus yrade och var mer eller mindre galen.

Det var den "galenskapen" som hade drivit Paulus på hans missionsresor i Mindre Asien och över till Europa. Den galenskapen skulle snart föra honom som fängslad till världens dåvarande huvudstad, Rom, och till martyriet. Det var den "dårskapen", så som Paulus själv uttrycker det, som var grunden för det näst intill ofattbara segertåg för den kristna kyrkan som historien vittnar om. "Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna..."[37]

Huvudtemat i de predikningar som vi återfinner i Apostlagärningarna av både Petrus och Paulus är budskapet om Jesus från Nasaret som dog på ett kors i Jerusalem men som Gud lät uppstå från de döda. Så var Petrus predikan på pingstdagen ett påskbudskap.

Då Festus i ovanstående händelse skall förklara sitt ärende för kung Agrippa redovisar han att han inte funnit judarnas anklagelser mot Paulus för relevanta. Paulus har inte begått något brottsligt. Tvistefrågan gällde i stället "deras egen religion och en viss Jesus, som är död men som Paulus säger är i livet." Den romerske ståthållaren har verkligen förstått huvudpunkten i Paulus budskap och ärende. För Paulus var Jesus inte död. Jesus var uppstånden. Paulus hade ju själv mött honom på vägen till Damaskus - ett möte som helt förändrat hans liv.

Den tro som den här boken vill vittna om har sin utgångspunkt i tron på att Gud i en bestämd tidpunkt i historien kom till oss i Jesus från Nasaret. Gud fick ansikte i Jesus Kristus.

Det är i mötet med den judiske snickarsonen från Palestina som också jag möter "Ordet som blev människa", ställs inför inkarnationens mysterium.

Det är när jag uppfattar hemligheten bakom den gamla ryska påskhälsningen "Kristus är uppstånden! - Ja, han är verkligen uppstånden!" som jag möter mysteriet inrymt i den urkristna trosbekännelsen "Jesus är herre". Eller uttryckt med orden i den apostoliska bekännelsen "Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre...på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda."

Det är därför Petrus i ett av sina brev i sin glädje brister ut i följande lovprisning:

"Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader.

I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp

genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda..."[38]

Gud i härlighet och ära - och ändå så nära

"I det år då kung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stod omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar... Och den ene ropade till den andre och sade:

'Helig, helig, helig är Herren Sebaot,

hela jorden är full av hans härlighet.'

Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd, och huset blev uppfyllt av rök. Då sade jag:

'Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar,

och jag bor bland ett folk som har orena läppar,

och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot'."

Jesaja

Kanske har du som jag någon stjärnklar kväll spanat upp mot den oändliga rymden och undrat: Var finns du Gud? Men den kunskap vi i dag har om det gigantiska universum i vilket vi lever med miljarder stjärnsystem som "vår" vintergata och med avstånd som räknas i miljoner ljusår är en naturlig fråga vem han är som skapat allt detta. Har vi då samtidigt drabbats av en svår sorg eller reflekterar över tillståndet i världen kan frågan komma om det över huvud taget finns någon Skapare. Och om han finns - bryr han sig då om en liten människa som jag?

I Gamla testamentet finner vi en rad texter som återger människors upplevelser av mötet med det gudomliga. Jesaja återger här tidpunkten för och innehållet i den uppenbarelse han fick vid sin kallelse till profet. Han uppfattar att dörren stått på glänt till Guds värld. Det är ett möte präglat av Guds helighet och majestät och samtidigt av Jesajas egen känsla av litenhet och orenhet. Den upphöjda tronen och det trefaldigt upprepade "helig" uttrycker Guds majestät och härlighet men också hans avskildhet. Till och med dörrtrösklarna darrar då gudsropet ljuder.

Detta är kännetecknande för människors upplevelser och föreställningar av Gud i Gamla testamentet. Å ena sidan Guds upphöjdhet och helighet. Och å den andra sidan den egna upplevelsen av orenhet. Mötet med det heliga är farligt för att inte säga dödligt allvar. Inför detta kastas man till marken och tror sin sista stund vara kommen. Det gällde Jesaja likaväl som övriga profeter och gudsmän. Mose dolde sitt ansikte i rädslan för att se Gud.

I Jobs bok tecknar en av hans vänner Gud som "höljd i fruktansvärt majestät". Det är därför inte underligt att han hävdar att vi inte kan fatta den Allsmäktige och bara har att frukta honom.[39] Det är ett av de uttryck som vi möter i Bibeln för människors upplevelese av Guds oåtkomlighet - avståndet mellan Gud och människa.

Mose uppfattade sig som Guds utvalda redskap, som stod i ett alldeles speciellt nära förhållande till Gud. En gång hade han mött det heliga i den brinnande busken i öknen och då fått dra av sig sina skor eftersom han nalkades helig mark. Han dristar sig vid ett tillfälle att be Gud om en särskild ynnest - att få se Guds härlighet. Han får då till svar att Gud skall låta all sin skönhet gå förbi honom där han står. Men Guds ansikte skall han inte få se. För ingen människa kan se Gud och leva. Mose får ställa sig på en klippa "nära Gud" och där får han se Guds härlighet men inte Gud själv. Han får "bara" se Gud "på ryggen".[40] Det var så Linné såg Gud i naturen!

Vi uppfattar kanske detta som naiv gudstro. Men egentligen är det uttryck för människans uppfattning av mötet med det heliga genom alla tider. Detsamma finner vi till exempel i Petrus möte med Jesus. Han ber Jesus lämna honom i sin känsla av orenhet. Johannes vittnar om hur han faller som död ner då han som landsförvist på Patmos kommer i hänryckning och skådar himmelska syner.

I Bibelns värld möter vi "föreställningen om änglar som ställs som en skyddande, svagt genomskinlig vägg mellan den bristfulla människan och Guds förintande majestät". För att kunna komma till tals med människan tillgriper Gud dessa särskilda "budbärare" - vilket ordet ängel betyder - som mellanhänder.[41] Abraham är en av dem som vid flera tillfällen möter dessa änglar. Ibland beskrivs de som övermänskliga men vid andra tillfällen beter de sig i högsta grad mänskligt. De äter med Abraham och Sara och får övernatta hos dem.[42]

Ibland uppfattar vi Gud så hög och avlägsen att han tycks förbli oåtkomlig. Vi tycker oss stå inför Guds tystnad. Varför svarar han inte då vi ropar? Varför griper han inte in i allt det fruktansvärda som sker bland människor?

Men i de heliga skrifterna finner vi vittnesbörden om människors möten med det ofattbara, med det heliga, med Gud själv. I alla tider har människor vittnat om möten med det ogripbara, det gudomliga.

I dessa vittnesbörd finner vi också ödmjukheten inför det ofattbara, det oändliga. "Se, detta är endast utkanterna av hans verk, en sakta viskning är allt vad vi uppfattar om det. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?"[43]

Ger oss då Kristus en annan bild av Gud än den vi mött i de gammaltestamentliga vittnesbörden? På den frågan måste vi svara både ja och nej. Kristus ifrågasätter inte Guds helighet och rättfärdighet. Han förminskar inte Guds härlighet och majestät, men fördjupar vår kunskap om Gud och förstärker andra drag hos Gud, som också profeterna tidigare visat på.

Jesaja - som gett oss orden om Guds helighet - har också uppfattat denna andra sida av Guds väsen. Gud är inte bara härlighet och upphöjt majestät. Guds härlighet omsluter människan i en nära omsorg. Gud är inte bara avstånd och helighet. Gud vill "bära" människan i sina armar. Så tecknar Jesaja bilden av herden som för sin hjord till bete, sakta i känsla för moderfåren och som samlar lammen i sin famn och bär dem i sina armar.[44]

Det som mer än något annat återger Guds närhet till människan är evangelisternas berättelser om uppfyllelsen av profeternas visioner och löften. Då julevangeliets barn i krubban för oss framstår som Sonen från Fadern kommer Gud oss närmare än någonsin tidigare i sin uppenbarelse. Men det handlar då inte om ett litet menlöst och hjälplöst barn - av oss inbäddat i bomull - utan om Guds inträde i historien i barnet i Betlehem. Det var därför som den himmelska jättekörens lovsång ljöd: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt." [45]

Inför barnet i Betlehem handlar det om att känna stallukten, höra djurens läten och lyssna till änglaskarans lovsång. Där och då visar Skaparen sin samhörighet - inte bara med människan - utan med hela skapelsen. I den första julnatten bryts Guds härlighet och Guds närhet. Änglarnas lovsång ljuder mot bakgrunden av djurens bräkande både ute på heden och inne i stallet. Där finner vi herdarnas häpnad inför den himmelska synen och änglarösterna. Där återfinner vi snickaren Josef som på nytt står inför det ofattbara. Där finner vi den unga kvinnan som bejakat utkorelsen och burit det utlovade barnet. Där i Marias son ser vi Guds avbild i ett litet människobarn. Gud bejakar sin skapelse.

Julens budskap blir uddlöst för oss om vi tappar bort att det handlar om samme Gud som uppenbarar sig i Betlehem och som profeterna vittnat om och visionärt skådat i härlighet och majestät, i helighet och rättfärdighet. Kristen tro är den tro som söker hålla samman och se Gud både som Herren Sebaot, allhärskaren, och som Herren Jesus, Ordet som blev människa och kom oss nära i kött och blod.

"Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohänder. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt... han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det som vi lever, rör oss och är till..." [46] Det är Paulus budskap i sitt tal till grekerna på areopagen i Athen.

Det är inte svårt att komma vilse i sitt sökande efter Gud och vem han är. Ibland blir han för oss den oåtkomlige och kanske skrämmande "högguden", som inte bryr sig om oss. Eller så är han den som utifrån sin upphöjda tron ser ned på och dömer ut oss som människor. Eller motsatsen - han blir den menlöse guden som bara har överseende med orättfärdigheten. Allt skall ordna sig också för mig en dag - Gud är god. Guds helighet och rättfärdighet har plånats ut.

Men det är varken i den ena eller den andra gestalten som vi möter honom i Skriften. Där möter vi både hans helighet och hans närhet, hans rättfärdighet och hans kärlek. Där möter oss Guds upphöjdhet "långt bortom rymder vida" och hans inträde i historien mitt bland oss människor.

Men hur skall jag kunna tro på en sådan Gud? Hur skall den ekvationen gå ihop i mitt liv? Är det inte en helt omöjlig gudsbild som Bibeln tecknar? Jo, detta är den ogripbare och ofattbare. Detta är gudsmysteriet som vi som människor ställs inför. Då vi tror oss fatta Gud och söker göra honom gripbar för oss handlar det inte längre om Gud utan en avgud.

Den som lär oss att se Gud sådan han verkligen är och som vill hjälpa oss att få vårt livs ekvation att gå ihop - så långt det nu är möjligt här och nu - är Jesus Kristus. Han fick uppleva i sitt eget kött och blod detta "både och" så som det bland annat tecknas av Paulus:

"Kristus Jesus... ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud,

utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.

När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära."[47]

I sitt människoblivande bär Sonen vittnesbörd om Faderns närhet till varje människa! Det tog konkret gestalt i Jesu vandring från stad till stad, från by till by bland människorna i Judeen, Samarien och Galileen. Jesu lidande och död på ett kors vittnar om Guds rättfärdighet och hans barmhärtighet. Uppståndelsen förkunnar Guds seger över synd och död. Vi ser Gud i härlighet och ära och ändå så nära.

Orden och Ordet

"Nyss har jag läst i en tung gammal bok som min farfar predikat ifrån.

Farfar var präst, han - och schartauan - men jag är ett flarn och ett spån.

Ingenting, ingenting har jag och alls inga ting har jag gjort.

Och jag vet att jag inte har levat tillnärmelsevis som jag bort.

Nyss har jag läst i en tung gammal bok om Herren för orätt och rätt,

han som i tidlösa tider knöt sjustjärnans bandrosett.

Gyllene, tunga och höga har orden mej brusat förbi,

främmande ord som jag inte förstår i min intighets dagdriveri.

Men sjustjärnan lyser där ute...

Sjustjärnan lyser där ute som förr och tankarna flockas så tätt.

Nyss har jag flyttat från boken min blick och stirrat på farfars porträtt.

Sjustjärnan lyser där ute just nu - den lyser på farfars grav,

Den lyser på alpernas vita blom och på alla de mörka hav."

Nils Ferlin

Den som i likhet med mig har till uppgift att undervisa i kristen tro från både predikstol och i mindre grupper upplever mer än en gång hur man inom sig känner vad man skulle vilja säga men saknar ord. Eller jag känner att mina ord räcker inte till. Vid andra tillfällen är det självfallet så att man ödslar en massa ord på det man säger därför att man egentligen inte har klart för sig vad det är man vill ha sagt. För den som lyssnar blir det säkert mer än en gång "gyllene, tunga och höga" ord som bara brusar förbi. Det blir "främmande ord" om dunkla ting som man inte förstår.

Gemensamt för Bibelns gudsmän och profeter är att de uppfattat att Gud talat till dem och brukat dem för att förmedla Guds budskap till samtidens människor. I drömmar under nattens tysta timmar har man upplevt att Gud har talat. I visioner eller möten med det heliga och ofattbara har man erfarit Guds röst eller ställts inför uppenbarelser av skiftande slag.

Men då de sedan sökt förmedla budskapet vidare har de famlat efter orden, tillgripit bilder och symboler. Vad de sett och hört har de tvingats finna uttryck för som till exempel Daniel: "Sedan fick jag, i min syn om natten, se hur en som liknade en människoson kom med himmelens skyar, och han närmade sig den gamle och fördes fram inför honom."[48]

Uttrycken "en som liknade en människoson" och "den gamle" säger oss inte så mycket, men i ljuset av vad som för övrigt sägs i Bibeln blir dessa ord laddade. Bakom de ibland fumliga orden anar vi hur gudsmännen söker efter adekvata ord och uttryck för sina uppenbarelser men inte finner ord tillräckliga för att beskriva vad de ser. Det kan ju vara en tröst för mig då jag famlar efter orden. Uppenbart har Bibelns författare brottats med samma problematik som jag!

Om en annan av profeterna, Hesekiel, sägs det att Herrens ord kom till honom och att "Herrens hand kom över honom". I en väldig vision får profeten "se in i Guds himmel":

"Och jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, och ett sken omgav det. Och mitt i det, mitt i elden, syntes något som var som glänsande malm. Och mitt i det syntes något som liknade fyra väsenden...

...och ovanpå det som liknade en tron satt en som till utseendet liknade en människa...

...Så såg det ut, som tycktes mig vara Herrens härlighet. Och när jag såg det, föll jag ned på mitt ansikte, och jag hörde rösten av en som talade."[49]

Gud har talat i historien och låtit människor genom visionära upplevelser ana något av Guds värld och härlighet. Då profeterna skall återge vad de sett tvingas de till formuleringar som "syntes något som var som". Och så följer bilder av skiftande slag - senare ofta återkommande i till exempel Uppenbarelseboken.

Jesus talade också i bilder och liknelser. Han bad oss se på liljorna på marken och på himlens fåglar för att förstå hemligheten med Guds rike. För honom var himmelriket "som en skatt som ligger gömd i en åker" eller "som ett senapskorn". Han liknade riket vid en surdeg eller vid en dyrbar pärla.

Då Jesus red in i Jerusalem på en åsna, var detta inte bara en händelse som var förutsagd hos profeten Sakarja, utan också en handling laddad med ett avgörande budskap om det rike Jesus sa sig representera. Han red in på ett arbetsdjur och inte på en stridshingst. Detta framträder kanske ännu tydligare i den symbolhandling som sedan följde, då Jesus drev ut månglarna ur templet. Han vräkte omkull växlarnas bord och drev ut dem ur templet som sålde offerdjur tillsammans med sina djur och ropade: "Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste." För Jesus hade gudstron och fromheten förvandlats till något oigenkännligt. Det hade blivit affärer och riter ledda av de religiösa ledarna, i vilket vanligt folk fick spela med - och samtidigt skinnades.[50]

Jesu uppgörelse med detta religiösa rövarnäste blev ett budskap i både ord och drama.

Lärjungarna eller folket förstod inte alltid vad Jesus sa eller gjorde. Lärjungarna frågade honom varför han talade till folket i liknelser. Själva fick de be om extralektioner, där Jesus fick förklara för dem vad han menat med sina liknelser.

Varför möter oss då Guds budskap i ord som vi inte förstår? Varför alla dessa bilder och symboler som vi så ofta grubblar över?

Trons modersmål

Teologen Gustav Aulén har visat på varför det symboliska språket blir trons modersmål. Våra "jordiska" språk räcker inte till för att beskriva Guds och trons värld. Gud är inte ett föremål likt andra föremål som går att analysera och bestämma. Himmelriket, som det skildras i de heliga skrifterna, går inte att teckna i ord som har sin tydning i den verklighet som vi kan uppfatta med våra sinnen. "Att vilja bestämma vad Gud är 'i och för sig' övergår all mänsklig möjlighet samt ter sig från trons synpunkt som en förhävelse, som saknar respekt för mysteriet."[51]

Det är lika viktigt att inse språkets möjligheter som dess begränsningar, då vi söker att uttrycka våra erfarenheter av den verklighet som omger oss. Egentligen är all kunskap symbolisk kunskap. Den värld som vi beskriver är en symbolisk värld. Det har sin grund i att det beskrivande språket aldrig beskriver verkligheten i sig utan vår bild och vår uppfattning av den. Såväl naturvetaren som teologen tror att de föremål de söker bestämma och bedöma verkligen existerar. Genom de språkliga symbolerna söker man såväl inom vetenskapen som inom teologin komma så nära som möjligt föremålet, verkligheten själv. Men våra ord är aldrig lika med föremålet i sig. Detta är gemensamt för tro och vetande.

Ett exempel på denna svårighet att komma åt "själva föremålet" är ljuset. Då man inom vetenskapen söker beskriva detta tvingas man göra det utifrån vad man kallar "ljusets tvåsidiga natur". Många har vant sig vid att betrakta ljuset som en vågrörelse, men detta ger inte hela svaret. Utifrån vetenskapligt betraktelsesätt tvingas man att också beskriva ljuset som materia, som partiklar. Dessa två synsätt strider logiskt sett mot varandra men de beskriver var för sig ljusets karaktär. Vi får bara konstatera att "föremålet i sig" finns där - och att allt liv är helt beroende av ljuset. Som människa kan jag sola mig i dess glans men jag kan inte - i varje fall i dag - entydigt fånga in dess innersta hemlighet. Vetenskapsmannen tvingas konstatera att "begreppsapparaten från vardagsrummet kommer till korta i mikrokosmos" - våra vardagsord räcker inte till för att förklara materians uppbyggnad.

Det finns givetvis också avgörande skillnadader mellan hur man inom tro respektive vetande närmar si