Bekänna sig som kristen humanist

Temat för dessa reflektioner är knutet till John W. de Gruchys bok Confessions of a Chris­­­­tian Humanist. Gruchys främste inspiratör är teologen och martyren Diet­rich Bonhoeffer – inte minst hans bok Motstånd och underkastel­se. Gruchy har skrivit flera böcker om Bonhoeffers liv, tankar och teologi.

Gruchy är sydafrikan född 1939 i en förstad till Pretoria men familjen flyttade sedan till Cape Town. Som tonåring hade han i samband med ett ungdomsläger en religiös upp­levelse med en bekännelse av Jesus som Frälsare och Herre. Han ser denna händelse som avgörande för hans fortsatte resa som kristen – en resa som radikalt förändrade hans tro. Med start i en tro av evan­gelikal natur skedde en utveckling påverkad av vad som präglade Syd-Afrikas historia under 1900-talet, de kristna kyrkornas kamp mot apartheid, den ekumeniska rö­rel­sen och hans akademiska liv.

Gruchy ser inte sin bok som en självbiografi eller som ett försök att teckna en systematisk teologi. Det är mer en bekännelse, en apologi – ett vittnesbörd. Frågan han job­bar med är Davids fråga i den 8:e psalmen – Vad är då en människa? Han frågar: ”Is there an essence, for example, that makes us all human and therefore distinct from other forms of life? If so, what precisely is it?

Det han fokuserar på och förkunnar är kristen humanism – ”en kritisk humanism” sprungen ur evangeliet och utmanande de nedbrytande krafterna i världen – de sekulära och de religiösa. (18) Han ser den hejdlösa konsumis­men i strid med vad det är att vara kristen och dessvärre att vara kris­ten ofta av media förknippas med fundamentalism och kristen höger.

Kristen humanism har varit – och är – ifrågasatt inom kyrkorna. Bo Nylund visar på reaktionerna inom kyrkorna – bl a av biskopen Gustav Aulén – då Förbundet för kristen humanism, KHS bildades .

Gruchy tar upp Desmond Tutu:s teologi och livskamp grundat i det afrikanska begreppet Ubuntu.

Detta syftar på det som i slutändan skiljer oss från djuren – den egenskap som innebär att vi är män­ni­skor och mänskliga. Definitionen är nära nog en tautologi. En person som har ubun­tu är medkän­nan­de och mjuk, använder sin styrka till att hjälpa de svaga och utnyttjar inte andra. Hon bryr sig om människor och behandlar andra som det de är – människor… Om du saknar ubuntu … saknar du en väsentlig del av vad det är att vara män­niska. Tutu jämför den västerländska och den afri­kanska synen på vad det är att vara människa. Mot Des­car­tes formulering ”Jag tänker, alltså är jag” ställer Tutu afri­kanska for­mu­leringar som ”Jag är för att du är; du är för att vi är” – ”en människa är människa genom andra människor”.

Gruchy ser att många står frågande inför moderniteten och söker efter mening och hopp. En kritiskt genomarbetad kristen hum­a­nism borde kun­na sörja för såväl språket som perspektivet för vad de söker. En humanism som bejakar genuin transcendens och mänskligt välbefinnande – som är hem­ma­stadd i världen och sam­tidigt driven av en känsla för det övernaturliga.

Människa

Gruchy tar i tur och ordning upp vad det är att vara människa, att vara religiös, att vara sekulari­se­rad, en troende, en kristen. Detta för honom fram till vad det är att vara kristen humanist.

Kapitlet  Att vara människa har i ingressen skapelseberättelsens ord: Gud ska­pade männi­skan till sin avbild… Som man och kvinna skapade han dem. Gruchys bok är djupt för­ankrad i det bibliska materialet. Samtidigt konstaterar han överensstämmelsen med vetenskap. Allt liv har sitt ursprung i atmosfäriskt stoft. Namnet Adam – ur adamah – betyder från jorden. Det vittnar om vår samhörighet med och vårt bero­ende av hela skapelsen. Människan har en sär­skild ställning i skapelsen men får aldrig förneka att hon är en jordvarelse.

Inför ondskan i världen och hos den enskilda människan, hennes vilja till makt och önskan att ”spela, leka Gud” ser Gruchy den mänskliga naturen som fallen. Till mysteriet att vara människa hör till vilka höjder vi kan nå likaväl som till vilka djup vi kan sjun­ka. Inför ondskan ka­pi­tulerar vi som regel och håller oss undan – alltför ofta med kvasireligiöst urskul­dan­de. Frågan kan ställas om någon inte längre är människa.

Att vara människa är en födslorätt. Mot detta står hur människor betraktats och be­hand­lats. För Gruchy är hans uppväxt i Sydafrika ett ohyggligt vitt­nes­börd om detta.

Vi existerar i och genom andra. Den judiske teologen och filosofen Martin Buber talade om hur vi kan se vår nästa som ett det i stället för ett du och behandla denne därefter. Gruchy visar på hur den väster­ländska individualismen är fylld av faror såväl för den enskilde som för samhället.

Gruchy skiljer på vad det innebär att vara människa respektive att vara en person – en individ. Vi föds som människor medan den personliga identiteten byggs upp under livet och gör oss till ori­ginal. Förnekandet av den personliga identiteten hos andra – depersonaliseringen – skedde inte minst när euro­péerna inte såg andra som människor och gav dem namn av ste­reo­­ty­pisk karaktär.

Cruchy refererar till Ross Snyder, professor i Christian education som hävdar att alltför mycket teologi lämnar verkligheten och övergår till abstraktioner. Teologiska insikter måste inkarneras i människors liv. Hans bok On Beco­ming Human tar upp att leva är att förändras. Om att vara män­niska är oss givet så är att bli en sannare män­niska ett ständigt pågående verk något som vi alltid måste arbeta med – ofrånkomligt knutet till vår utveckling som personer.

Religiös

Avsnittet Att vara religiös är starkt präglat av Gruchys uppväxt. Apartheid ställde honom inför upp­­görelsen med evangelikal funda­men­talism med dess tystnad inför – eller till och med stöd för – övergreppen. Gruchy brukar begreppen good religion och bad religion och betecknar denna reli­gi­ositet som ond religion (61). Dålig religion är definitivt värre än ingen religion.

Epiteten religion och religiös är inte entydiga. Kapitlet inleds bland annat med Ja­kobs ord, 1:27, som i engelsk översättning lyder: Religion that is pure and undefiled before God, the Father, is this: to care for orphans and widows in their distress, and to keep oneself un­stained by the world. Men så har inte religionen uppträtt. Att någon är religiös betyder inte att vederbörande är god.

Gruchy tar upp den religiösa fostran som Karen Armstrong gav uttryck för i sin bok om tiden som nunna. Det var en dehumaniserande tid med förnekande av allt hon var som per­son  – en avperson­a­lisering. ”They didn´t have to get rid of us; they could have perfected what we were”.

Gruchys kritik mot den evangelikala fundamentalismen – som han själv som tonåring var på väg in i – gäller fyra områden:

1. Livsstilen uttryckt i begreppet ”unworldliness” (= den vanliga syndakatalogen)

2. ”A closed mind”, slutenheten och avsaknaden av ett kritiskt sinne inför den påbjudna tolk­ningen av såväl tro som etik

3. Religionen som underliggande ideologi för korståg som kriget mot de onda – en global ideo­logi med USA som Guds utvalda verktyg – Messiansk fundamentalism

4. Det hätska motståndet mot allt som smakar humanism. Han återger Eberhard Bethges deltagande i en gudstjänst relaterad till Moral Majority som påminde denne om German Christianity

Sekulariserad

Gruchy inleder kapitlet Att vara sekulariserad med att citera Bonhoeffer som ställde frågan: Vad är i grunden kristen tro? Och vilka är dess konsekvenser? Denne visade på människans myn­dig­bli­van­de och människas reli­gions­löshet. Vad är då religionslös kristendom? Bon­hoeffers svar är:

“Att vara kristen innebär inte att vara religiös på ett bestämt sätt, att göra om sig till någonting på grund av en eller annan metodik (en syndare, en botgörare, ett helgon) utan det innebär att vara människa; Kristus skapar i oss människan, ej en människotyp. Jesus kallar inte till en ny reli­gion, utan till liv… Om man vill tala icke-religiöst om Gud, då måste man tala så om honom, att världens gudlöshet inte fördöljs genom detta, utan tvärtom blir fullt uppenbar.”

Gruchy uppfattar inte sekulariseringen som något enbart negativt. Han ser en sekularisering i nära samband med Bonhoeffers tankar om att en kristen inte skall vara en religiös människa, en homo religiosus. Han reagerar mot religionernas skapande av religiösa människor. Gud skall inte smug­glas in i någon avskild plats utanför vetenskapens och teknologins domäner.

Gruchy menar att sekulariseringen inte minst bottnade i Luthers två­regementslära. Kyrkan skulle ansvara för en nations andliga liv och staten för dess sekulära välbefinnande – ett tänkande som präglat västerlandet men inte alls på samma sätt folken i Öst och Söder.

Upplysningen ifrågasatte religionen nära relaterat till ve­ten­skap och teknologi. Många övergav tron. Sekularise­ringen satte fart. Guds död pro­klamerades. Var sva­ret på detta en icke-religiös kristen­dom? Gruchy lyfter fram John Robin­sons bok Honest to God och Harvey Cox:s The Secular City. Dessa fick många att kritiskt grans­ka den förhärskande tolkningen av kristendomen.

Den post-moderna tiden med dess idé om någon absolut sanning har gett rum för en relativism som övergått till ideologi. Humaniora är i dag under enorm politisk press till fördel för vetenskapens och teknologins domäner – ofta utifrån ekonomiska skäl.

Upplysningen satte förnuftet i förgrunden. Genom förnuftet skulle människan etablera san­ning, regler och lagar. Så – menar Gruchy – föddes den sekulära humanismen. Den fram­trädde som det rationella försvaret för sann mänsklighet och stod emot religiös dogmatism, kyrkligt segertåg och folklig vidskepelse. Denna humanism med rötter i Renässansen kämpade – och kämpar – för det allmänna goda, människors lika värde och människans ansvar.

Men Gruchy ser också vad han kallar en sekularism träda fram. Denna grundas i en själv-centrerad individualism som står för individens frihet utan socialt ansvar. Den främjar en pragmatisk livsstil och relativa moraliska värden, individualism och cynism. Är detta överord eller är det en träffande beskrivning av alltför många människors liv i dag?

Gruchy skiljer på en sekulariserad stat som inte är knuten till någon religion och en sekularistisk stat som inte ger plats för religiösa värden och traditioner – Sovjet, Kina.

Gruchy tar upp skillnaden mellan vetenskap och scientism. Scientis­men låter vetenskapen ta över­handen så att den berövar oss vår mänsklighet. Begreppet förvetenskapli­gan­det av världen betecknar hur allt skulle läggas under de vetenskapliga metoderna för att undersökas, kartläggas  och bekräftas. Det som inte höll för dessa metoder existerade inte. Detta fick givetvis till följd att åtskilligt av det som kännetecknar människan – tankar, känslor, drömmar, föreställningar och intentioner – inte kunde täckas in.

Kombi­na­tionen sekularism och scientism lägger grunden för att maximerad makt blir något gott i sig själv.

Det positiva som nu sker är en växande klarhet om att vetenskap och tro inte skall ses som opponen­ter. De är bägge engagerade i en strävan att söka förstå och tolka hela den mänskliga erfarenheten uti­­från två olika men av varandra beroende perspektiv – med en hel­hets­syn på människan.

Någon har konstaterat: ”Mysteriet är hur det är möjligt att hjärnors konstruktion av komplicerade samlingar av rent fysiska partiklar skapar något uppenbart icke-fy­siskt: tankar, känslor, drömmar, föreställningar och inten­tioner”.

En mognad världslighet stämmer med William Temples konstaterande att kris­ten­domen är den ”mest materialistiska” religionen. Den är i sanning sekulär, tar gestalt till ful­lo i världen men lever genom tro på Gud som blev kropp, människa.

Troende

Ett av bibelorden i inledningen till kapitlet En troende är: Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild… Den engelska översättningen har här idol, avgud.

 

Det finns alltför många avgudar, uppfattningar av Gud som är inadekvata, förvrängda och nedrivan­de. Det finns en familjär relation till Gud som till en husgud som man då och då språkar med. Då förloras Guds helighet – inte minst då det sker för att godkänna vår egen agenda. Natio­ner tror att Gud är deras Gud och därmed på deras sida. Gruchy såg avguderiet i New York i ett ban­kpalats byggt som en gigan­tisk gotisk katedral.

Två kännemärken hos den troende sätter Gruchy i förgrunden : vördnad inför skapelsen och rättvisans plats. Sydafrika bjöd på oerhörda scenerier av skapelsens skönhet men dessvär­re samtidigt bristen på rättvisa. Vad som förundrade honom som ung var att det var ateister/kommu­nister som var enga­ge­rade för rätt­visa och mänskliga rättigheter – inte ledande religiösa människor.

Psaltarens psalmer återger – inte en kamp mellan tro och otro utan – kampen mellan tro och för­tröstan på Gud och frågan om Guds frånvaro. ”Varför låter Gud det­ta hända?” Hur kan människor tror och förbli troen­de trots upprivande händelser?

Var finns Gud i det väldiga skådespel som utvecklingen inom vetenskap och teknologi utgör frågar sig många. Gruchy citerar fysikern och teologen John Polkinghorne: “Vi studerar nu inte den fy­sis­ka världen för att finna Guds existens. Vi utgår ifrån Guds exi­stens för att söka förstå varför saker och ting utvecklats i den fysiska världen så som skett.”

Skapelsen skedde out of nothing men är samtidigt pågående som öppnar för ytterligare möjligheter till liv. Det finns en växan­de känsla av vördnad inför universums majestät och skönhet.

Kristen

Sören Kierkegaard definierade att vara en kristen är att följa Jesus, vara lärjunge. Cruchy tar upp Bonhoef­fers utläggning om den billiga nåden och den dyra nåden i relation till etik i fri ansvarig­het. I Sydafrika översattes detta till skill­naden mel­lan den dyra försoningen med åter­ställd rätt­visa och den billiga försoningen utan rättvisa.

För en kristen troende är Guds kärleks historia i Jesu födelse – inkarnationen – avgörande. Paulus åter­ger i Filipperbrevet det som troligen var en tidig kristen hymn. Hymnen föregås av dessa ord: Let each of you look not to your own interests, but to the inte­rests of others. Därefter följer de väl­kän­da orden om Jesu framträdande som människa. Gruchy ser här kopplingen mellan tro och etik

Att bekänna att Jesus är herre är att utmana alla orätta makter i en radikalt annorlunda förståelse av makt – korsets makt. Kär­nan i den bibliska uppenbarelsen är berättelsen om Guds kärlek. Tro är al­drig bara knuten till vårt förstånd. Tro är förtröstan på Gud. Det tyska ordet för tro är inte glauben utan vertrauen, lita på, förtrösta – ett personligt ställningstagande.

Gruchy ställer frågan: ”Vem är Jesus Kristus för oss i dag? Mitt/vårt svar på den frågan visar på vad jag/vi menar med att vara kristen.

Gruchy visar på Jesu ord: Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det. De står i stark kontrast till ett evangelium om framgång och själv­tillfredsställelse. Dessa ord gällde i Sydafrika. Gäller de oss?

Proklamationen av en representant för den svarta teologin, lutheranen Manas Buthelezi och dennes koppling mellan evangelisation och humanism bet sig fast hos Gruchy: “För att den kristna tron skall överleva är det helt nödvändigt att den svarte mannen inte skall rädda situationen. Han måste sluta med att spela den passiva rollen av den vite man­nens offer. Det är nu tid för den svarte mannen att evangelisera och humanisera den vite mannen.”

Gruchy lyfter fram kyrkofadern Irenaeus – i likhet med Gustaf Wingren. Människans frälsning in­ne­bär att hennes nedbrytande spiral bryts genom Jesu liv, död och uppståndelse. Det som sker är en åter­ställelse, ett upprättande och fullföljande av vår mänsklighet, vårt sanna jag. Gud blev sann män­­niska i Kristus inte för att gudomliggöra oss utan för att göra oss till sanna människor.

Att vara kristen innebär för Gruchy att höra hemma i en församling i Kristi kyrka. Kyrkan är trots alla sina brister Kristi kyrka. Kyrkan skall vara den nya mänsklighetens ikon, en gemenskap i vilken människors relationer helas och som skapar hela människor. Två avgörande uppdrag visar Gruchy på: Kyr­kans profetiska kallelse och dess kallelse att evangelisera och fostra tillväxt.

Kristen humanist

Frälsningen i Kristus är basen för en kristen humanism. Kristen spiritualitet grundas genom Andens verk som gör oss till mer sanna människor och skapar hopp.

Kristen humanism handlar för Gruchy om att finna kristendomens kärna i teolo­gins bekännelse till moraliska värden, kritisk och samtidigt konstruktiv i skapande av global mänsk­lighet lokalt. Gruchy återger sex kännemärken för en kristen huma­nist:

1        Erkännande av hela skapelsen som Guds skapelse och allt livs beroende av varandra i en förundransvärd evolutionär helhet som väcker ödmjukhet och vördnad

2        Erkännande av att vi delar en gemensam människonatur med alla andra människor, vi är människor i första hand och kristna genom val

3        Kamp tillsammans med andra människor av god vilja för mänskliga rättigheter, frihet, värden, rättvisa och fred och insatser för miljöns över­levnad

4        Tro på att frälsningen i Kristus inte innebär att göra oss mer religiösa utan innebär att forma mer hela män­ni­skor

5        Tro på att Kristi kyrka är kallad att vara ett tecken på den nya humanitet Gud har skapat genom Kristi död och uppståndelse

6        Kärlek till att lära i ett sökande efter praktisk visdom: en respekt för skillnader och samti­digt ett engagemang för sanningen, en lidelse för rättvisa och fred som överskrider natio­nel­la lo­ja­­liteters gränser och en känsla för det estetiska som omfattar skönhet och djärv kreativitet

Cruchys koppling mellan huvudsumman av kristen tro och hans kristna humanism visar han med följande ord: “Inkarnationen utgör grunden för kristen humanism genom att överbrygga dualismen mellan det andliga och det sekulära, för att försona Gud och människa och förfäkta mänsklig värdighet.  Kor­set rotar sådan humanism i en lidande världs verklighet och kampen för rättvisa. Det är ge­nom uppståndelsen som dödens makt bryts och mänskligt hopp infrias.”

Leif Herngren Bohus-Björkö 11.01.31