Fred under korset

Hotbilderna har sedan många år hopat sig över människosläktet, i och med att vi själva har möjligheten till förintelse. På grund av en orättvis fördelning av jordens tillgångar dödar upprustningen också då vapen inte används.

Ropen på rättvisa och fred når oss från förtryckta och terroriserade människor. Vilket gensvar möter de? Lyssnar människor i kyrkorna i den rika delen av världen på deras rop? Vilket svar får de?

Många kyrkor utformade tidigare ”läran om det rättfärdiga kriget” Nu är det dags att formulera en teologi om ”den rättfärdiga freden’.

Det finns också många hoppets tecken. I denna bok berättas om sådana hoppfulla tecken och om den nyorientering som äger rum inom vissa kyrkor. Här görs också försök att formulera en teologi om ”den rättfärdiga freden’.

Bakom skriften ligger seminarier och en arbetsgrupp knutna till Präster och pastorer mot kärnvapen, för nedrustning och fred i Göteborg under ledning av Leif Herngren, ordförande i Kristna fredsrörelsen.

Bokfakta

Präster och pastorer mot kärnvapen, för nedrustning och fred, Göteborg

Redaktionsgrupp:Carl-Göran Ekberg, Leif Herngren, Dan Melander, Bengt Rasmusson och Anders Svensson

Illustratörer: Thomaz Grahl, Dan Melander och Len Munnik

Först utgiven av Verbum Printed in Sweden by Graphic Systems AB, Stockholm 1988 Verbum förlag AB Box 15269 104 65 Stockholm 08/749 65 00 ISBN 91 526 1563 4

Bön efter Olof Hartman

Inför dig vill vi tala om vår ängslan för vad som övergår världen.

Vi har sett det giftiga molnet över storstäderna,

döda fiskar i förpestade vatten och fåglar drabbade av fördärv,

som människan sått ut över marken.

Vi har sett överbefolkningens tecken som bådar

ännu mera svält på jorden.

Vi ber om vishet och mod att vittna om

dig och göra något åt tillståndet i världen.

Vi ber dig för kyrkan som i sin splittring förnekar dig och mänskligheten,

för stormakterna som fruktar varandra mer än jordens undergång,

för vårt eget folk som hjälper de fattiga folken bara med smulor från sitt rika bord.

Vi tänker inför dig på länder långt borta och länder i denna del av världen där din mänsklighet förnekas.

Vi tänker på de stråk av nöd och övergivenhet som går fram i vårt eget samhälle och som vi gärna glömmer.

Du som blev en av oss och på korset sammanfattade all nöd och ångest,

låt världen se också detta tecken, din korsfästa mänsklighets tecken,

och bli varse att alla människor hör samman och är beroende av varandra, såsom de är beroende av dig.

Sänd hjälpare. Sänd oss, och visa oss vägen.

Förord

Rubriken som vi gett denna teologiska reflektion kan upplevas patetisk. Eller man kan missuppfatta den som vi inte sällan gör inför Jesu budskap att ta vårt kors och följa honom.

Vi kan ibland se korset enbart som tecknet för lidande och bördor att bära. För oss som skriver detta är korset verkligen ett tecken för att det kristna lärjungaskapet inrymmer smärta, försakelse, lidande och ibland död. Det finns många exempel på detta i evangeliet.

Evangeliet är för oss inte en kallelse till personlig framgång och välbefinnande. Det är något betydligt djupare än så. Det är en kallelse till mänsklig värdighet, till upprättelse, till frid och fred och till att rätten skall ta över på vår jord – så som vi ofta ber tillsammans ”låt din vilja ske på jorden.

För Jesus innehar det att han i Getsemane bad: ”Fader. om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste tömma den, så låt din vilja ske”.

Men lärjungaskapet är också ett lärjungaskap under det kors som är tecknet för liv och uppståndelse, glädje och hopp.

”Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden”.

Vår förhoppning med denna skrift är att den skall hjälpa oss att på allvar ta till oss de hotbilder som är en del av vår värld idag. Den är också att vi skall ta till oss korsets utmaning och försoningens budskap.

Vi ser begreppet ”försoning” som centralt. Försoning är Guds gärning för oss till syndernas förlåtelse och upprättelse till att bli det som vi skapats till – ett liv i förvaltarskap av Guds skapelse som hans medarbetare. Det är ett liv i Jesu efterföljd. Jesus levde det liv som vi skapats till att leva. Försoningen ställer oss på den grund som vi behöver för ett liv för fred och rättvisa.

Denna skrift är en del av det projekt som ”Präster och pastorer mot kärnvapen, för nedrustning och fred” i Göteborg drivit under 1986-87 med stöd från Fredslotteriet. För projektet har följande ledningsgrupp funnits: Carl-Göran Ekberg SMF (smk), Dan Melander Sv K, Bengt Rasmusson ÖM, Anders Svensson MK och Leif Herregren SMF, som även varit anställd i projektet. Vi har mötts till seminarier både inom föreningen och tillsammans med representanter för andra yrkesgrupper mot kärnvapen. Medlemmar i ledningsgruppen har skrivit en del av materialet men i huvudsak har det skrivits av Leif Herngren som också redigerat skriften.

Som framgår av skriftens avslutning ser vi inte detta som ett färdigt material. Tvärtom inbjuder vi dig som läser detta eller din församling till att reagera på vårt budskap. Men mer än så – vi hoppas att vi som enskilda kristna och som församlingar och kyrkor på allvar tar till oss vår Herres inbjudan till förvaltarskap av Guds skapelse och till ett fredsarbete under korset.

Angered i augusti 1987
Leif Herngren

Tid att bekänna

Inför olika slags hot i historien har kyrkan tvingats att träda fram och bekänna sin tro. Det har gällt då kyrkan uppfattat sig ifrågasatt i sitt budskap. I kyrkomöten eller på annat sätt har man sökt formulera den kristna tron i trosbekännelser eller i mer eller mindre utvecklade bekännelseskrifter. Det har varit nödvändigt för kyrkan att finna sin identitet. Vad är Kristi kyrka och vad står hon för?

En situation av annat slag är då hot riktats mot en grupp människor, mot ett folk eller en ras. Eller det kan vara ett hot riktat mot mänsklig värdighet eller mot själva människosläktet. Då har kyrkan inte alltid uppfattat detta som ett hot mot henne själv utan alltför ofta förblivit tyst. Man skulle kunna uttrycka det så att den kristna läran inte har varit ifrågasatt utan den kristna etiken – eller de etiska värderingar i samhället bakom vilka också kyrkan stått.

Inte sällan har det varit enskilda kristna – som till exempel inför slaveriet – fått påminna kyrkan om att etiska hot också är riktade mot kyrkan själv. Etiken är ju dogmatikens tillämpning, den söker tolka de konsekvenser som den kristna tron får, eller borde få. När evangeliets sanning är hotad avkrävs kyrkan en bekännelse. Det borde gälla antingen hotet uppfattas som ett hot mot ”dogmatiken”, evangeliets lära, eller mot ”etiken”, ett liv i enlighet med evangeliet.

Profeterna i Israels historia är företrädare för den förkunnelse som på allvar gör upp med sin tids människoförnedring, förtryck och ondska. Var möter vi den traditionen i modern tid?

Låt oss här dröja inför två sådana situationer:

Under Hitlers uppbyggnad av sin maktposition och hans alltmer diaboliska politik mot judarna ville somliga, ”Deutsche Christen”, införa statens arierparagraf också i kyrkan. Det skulle få till följd att judar skulle uteslutas från kyrkans gudstjänster. Mot detta reagerade bl. a. Dietrich Bonhoeffer, som hävdade att kyrkan nu stod inför en särskild bekännelsesituation (”status confessiones”). Kyrkan skulle då enligt Bonhoeffer bekräfta denna på ett för hela kyrkan inkallat koncilium genom att reagera på tre plan: verbalprofetiskt, diakonalt och politiskt – det senare genom att gå i direkt konfrontation med staten.

I den kyrkokamp där Karl Barth var ledare, växte Bekännelsekyrkan fram med bl. a. ”Barmendeklarationeri ” 1934, som slog fast att en bekännelsesituation hade inträtt. Tyvärr fullföljde inte kyrkan intentionerna i Barmen genom att ta upp kampen mot staten. Utgången av kyrkokampen har sammanfattats enligt följande:

”Men ju längre kriget varade, desto mer kvävdes den bekännande kyrkans substans av de alltför många neutrala kristna, d. v. s. sådana, som varken stödde ”Deutsche Christen” eller den bekännande kyrkan och som höll sig utanför kyrkokampen”. 1

Det andra exemplet som vi vill aktualisera är Sydafrika och det apartheidsystem som där införts. Både Reformerta Världsalliansen och Lutherska Världsförbundet har uteslutit medlemskyrkor, som efter längre tids uppmaning ändå vägrat ta ställning mot apartheid. Denna fråga har alltså klart uppfattats som en bekännelsefråga. Tystnaden inför de rasistiska värderingarna av de svarta och det därmed följande förtrycket har setts som ett så allvarligt svek mot den kristna tron att den föranlett kyrkors uteslutning ur en kyrkofamilj.

Kyrkan inför kärnvapen och upprustning

Vi som står bakom denna skrift menar att vi nu lever i en sådan bekännelsesituation. Inför det ohyggliga hot mot mänskligheten som kärnvapnen och den övriga upprustningen utgör är det tid för kyrkan att bekänna, att träda fram och låta tron tala rakt in i världens problematik. Vi är inte ensamma om den ståndpunkten. I en rapport från Kyrkornas Världsråds hearing i Amsterdam 1981 görs en parallell mellan kyrkornas syn på rasismen och på kärnvapnen:

”Det universella fördömandet av rasismen utgör en användbar parallell. Det har inte vare sig undanröjt rasism eller rasismens alla problem. Men det har angivit ett kriterium. På samma sätt skulle ett universellt förnekande av kärnvapnens moraliska legitimitet kunna sätta in hela nedrustningsprocessen i ett nytt och fruktbarare sammanhang…. Kärnvapenfrågan utmanar oss att rannsaka, om vi inte står inför en ny slags demoni, som för mänskligheten mot självförintelse.

Kyrkornas Världsråd har nu inbjudit alla kyrkor till en ”konciliär process” kallad ”Justice, Peace and the Integrity of Creation” inför en ekumenisk världsförsamling 1990.

Inför Liv och fred-konferensen i Uppsala 1983 skrev ett antal kristna i Sverige ett brev i vilket man hävdade att hållningen till kärnvapnen måste göras till en bekännelsefråga:

”Vi vädjar alltså till den internationella konferensen för Life and Peace om ett klart och för kyrkornas ställningstagande förpliktande uttalande om hållningen till såväl bruk som innehav av kärnvapen såsom varande av bekännelsekaraktär för alla kristna. Därmed skulle en ’konciliär process’ inledas i kyrkorna, vilken kunde klargöra deras hållning till vår tids mest avgörande fråga om liv eller död för den värld som Gud har skapat och vår Frälsare Jesus Kristus försonat till priset av sin egen död.”

Vidare utgick det från de tyska kyrkodagarna i Diisseldorf 1985 en inbjudan till kyrkorna världen över att mötas i ett ekumeniskt fredskoncilium inom några år utifrån både pågående krig och ett hotande kärnvapenkrig.

Den granskning av kyrkliga dokument gällande krig och fred som vi gjort visar på att det finns en vilja att ta ställning i dessa frågor och att en omprövning pågår av tidigare ståndpunkter.

Vi presenterar denna skrift i förhoppningen att den skall vara både en utmaning till våra kyrkor att på allvar ge sig in i denna ”bekännelseprocess” och ett bidrag i det teologiska arbetet i dessa frågor.

Vi menar i likhet med många andra som arbetar med frågorna att tiden hastar. Om inte väsentliga kursändringar sker är vi på väg mot katastrofen. Människan har nu ställt sig i den mycket egendomliga situationen att hon har möjlighet att förinta sig själv och totalt ödelägga den jord hon fått att förvalta och leva på.

Kritik har riktats mot att en bekännelseprocess av detta slag skulle skapa splittring i kyrkorna och att dess syfte skulle vara att utesluta somliga ur kyrkorna. Poängen ligger inte i en process med sådana konsekvenser. Det handlar om att gemensamt söka finna hur vi skall uttrycka vår kristna tro i relation till de ödesdigra hot som vi nu står inför. Det handlar om att kyrkorna inte kan förbli tysta inför den helt ofattbara upprustning som nu pågår och som har sin kulmination i kärnvapnen.

Teologins bruk och missbruk

Inte sällan talar vi i våra kyrkor om den rätta läran. Mer eller mindre fullständiga system av trossatser, dogmer, har upprättats. I dessa söker vi formulera vår tro. Vi söker efter de ord och formuleringar genom vilka vi tror oss kunna tolka den kristna tron. Ibland glömmer vi i detta arbete att det i grunden handlar om det ofattbara, det som vi saknar ord att uttrycka. Jesus talar bara vid ett tillfälle om sin ”lära”(Joh.7:16,17). Självfallet inrymmer hans budskap avgörande trossatser, men han formade inte sitt budskap i dogmatiska system. Han varnade vid flera tillfällen för lärosystem och människobud. Paulus söker på ett annat sätt forma teologi av Jesu budskap. Men han talar inte om den rätta läran utan om den sunda läran. (1 Tim. 1:10, 2 Tim. 1:13). På samma sätt som Jesus stod i ständiga uppgörelser med sin tids skriftlärda om bud och människostadgar fick Paulus i församlingarna ta itu med det som var osunt, det som istället för att befria trälband människor eller skapade uppblåst andlighet.

Teologin är det instrument, som skall hjälpa oss att tolka Bibelns budskap. Det handlar då om en sund teologi.

Men teologin har i kyrkans historia brukats i helt andra syften. Ibland har den blivit ett enda stort gräl mellan olika teologer eller kyrkofurstar. Den har bidragit med avgörande byggnadsstenar i de murar vi byggt upp mellan våra olika kyrkor. Kring olika bekännelser har kyrkor vuxit fram då bokstaven blivit mer avgörande än den ande och det liv som evangeliet bär vittnesbörd om (2 Kor.3:4-6). Vad värre är – ibland har teologin inte längre tjänat kyrkan och evangeliet. Den har blivit uttryck för maktens språk. Eller den har tagit till uppgift att konservera istället för att utmana eller att dölja istället för att avslöja. Jesu radikala budskap har omformats till ett ganska menlöst budskap. Teologin har tagit sig uppgiften att gå runt eller att söka dölja stötestenen i evangeliet.

Vi kommer senare i det avsnitt som tar upp hur kyrkan genom historien har sett på frågorna om krig och fred att visa på hur, efter det att Konstantin gjort kyrkan till en priviligierad statskyrka, teologerna utformade den så kallade ”läran om det rättfärdiga kriget”. Utifrån den läran har kyrkan välsignat vapnen och som regel förklarat det egna landets krig för rättfärdiga.

Kyrkorna har tigit inför det egna landets upprustning också då det egentligen varit uppenbart att denna skett inte i försvarssyfte utan för att utöva makt. Så har kyrkorna varit påfallande tysta inför den gigantiska upprustning som länge pågått. Trots att man måste ha insett inte bara dess oerhörda krigshot utan också att upprustningen dödar i fred genom att ta de resurser som skulle ge möjlighet till människovärdigt liv för världens svältande miljoner. Det pågår för närvarande i många kyrkor en omprövning av läran om det rättfärdiga kriget. Eller man finner att den i varje fall inte genom sina kriterier för det rättfärdiga kriget kan rättfärdiga dagens krig.

På allt flera håll talar man idag om kyrkans uppgift att istället utveckla förutsättningarna för en ”rättfärdig fred”. Det vi bland annat sökt formulera i denna skrift är en fredens teologi. Vi har gett den rubriken ”Den rättfärdiga freden”.

Medel och mål

”Ändamålet helgar medlen” hävdar vi inte så sällan.

I den granskning som för närvarande pågår av Boforskoncernens vapenförsäljning finner vi en rad åtgärder som präglats utifrån den filosofin. Det finns lagar och förordningar som omger den svenska vapenhandeln. Dessa har man tydligen tummat på såväl från Bofors som från granskande myndighets sida. De målsättningar som företaget satt upp utifrån sitt vinstintresse – som också de kan ifrågasättas – har frestat till bruk av åtskilliga medel i strid mot gällande lag.

Fackliga företrädare har tydligen utifrån sina intressen, arbetstillfällen och sysselsättning, valt tystnaden. Uppsatta målsättningar har lett till omoraliskt agerande – handlingar i strid med svensk lag.

”Ändamålet helgar medlen!” Ett annat sådant exempel aktualiseras i denna skrift, då vi tar upp frågan om säkerhet. Vi visar där på att man utifrån säkerhetsaspekten är beredd att totalt utplåna andra folk genom massförstörelsevapen för att – som man tror – skydda det egna folkets intressen.

Vi menar att frågan om medel och mål måste tas upp på ett helt annat sätt än vad som nu sker i diskussionerna kring säkerhet och försvar.

Samhällen som präglas av förtryck och är i avsaknad av demokrati brukar våld och terror för att kunna bestå. Maktmissbruk, förkvävande av mänskliga rättigheter, tortyr och dödande är den grund på vilken ett fåtal bygger sin makt och sina privilegier.

Men hur kan det vara möjligt och rätt att bruka likartade destruktiva medel i arbetet för att uppnå ett samhälle med helt andra målsättningar? Kan människovärde och mänskliga rättigheter uppnås och sedan bevaras genom bruk av medel som karaktäriseras av omänsklighet och förakt för människoliv?

Människor önskar en värld präglad av rättvisa och fred. Gemensamt söker vi bygga ett samhälle där de mänskliga rättigheterna är ett honnörsord och där varje människa har rätt att leva. Vi talar om internationell solidaritet och propagerar för hela skapelsens överlevnad.

Är det möjligt att dessa målsättningar kan helga bruket av massförstörelsevapen?

Vi säger NEJ!

Vi ifrågasätter kyrkornas välsignande av destruktiva medel och vapen för att uppnå mål präglade av höga etiska kvaliteter. Vi menar att samma etiska kriterier skall gälla såväl för medel som för mål.

Vi hävdar att en rad av de medel som vi idag är beredda att bruka för högt uppsatta målsättningar förråder dessa mål istället för att föra till dem.

Försvaret av liv och frihet, av själva människosläktet, måste, som vi ser det, ha sin utgångspunkt i försoning och ”dödande” av fiendskap. Det kan inte få fortsätta som nu och handla om oförsonlighet, ett odlande av misstro och dödande av ”fiender”.

Vi tror inte att vi kan svara upp mot vår kallelse som förvaltare av Guds skapelse och mänskligt liv genom bevarandet av nuvarande maktstrukturer och den terrorbalans som följt i dess spår.

Mänskligheten har valt medel som är helt ovärdiga de mål vi är kallade att uppnå. Ändamålet helgar inte medlen. Destruktiva medel förblir lika destruktiva och dödande för höa mål som för låga. Det onda går inte att döda med våld,’ vapen och terror.

Vad värre är – ibland övergår de destruktiva medel vi väljer till att bli själva målet. Där målet en gång var att försvara mänskliga rättigheter och människoliv, där är nu målet – som det tycks – att till varje pris skapa ett förödande starkt militärt försvar. Priset är miljoner människor som dör i pågående krig. Men priset är också de miljoner som dör av undernäring och bristsjukdomar på grund av vår vanvettiga satsning på vapen istället för bröd.

Våld föder våld. Våldets spiral skjuter för närvarande ovillkorligen i höjden. Då Jesus talade om att älska våra fiender, var han klar över de oerhörda spänningar som skulle finnas i vår värld. Men med de orden ville han visa oss hur man gör sina fiender till bröder.

Jesus levde som han lärde. Jesu medel överensstämde med de mål han hade. När skall vi som människor lära oss att fred, verklig fred, endast uppnås med fredens medel?

Synen på krig och fred utanför kyrkan

Vi har ingen möjlighet i denna text att redovisa hur man ser på krig och fred utanför kyrkorna. Det är ändå intressant att se att man också på andra håll bearbetar dessa frågor och ifrågasätter tidigare romantiska bilder – bland annat inom befrielserörelserna – av bruket av våld och militär kamp.

Det är intressant att lägga märke till hur kyrkornas sätt att rättfärdiga kriget också färgat av sig på hur andra ser på detta. Inom en revolutionär rörelse som i Kina ville man självfallet inte glorifiera kriget. Man såg ett hot i militarismen men menade att den bara uppstår och frodas i kapitalistiska samhällen. Den väpnade kampen i revolutionen har – hävdar man – en helt annan utgångspunkt. Mao-Tse-tung uttrycker detta på följande sätt med en terminologi vi känner igen:

”Vi stöder rättfärdiga krig och motsätter oss orättfärdiga krig. Alla kontrarevolutionära krig är orättfärdiga och alla revolutionära krig är rättfärdiga. Människosläktets era av krig kommer att föras till ett slut genom våra egna insatser, och utan tvivel är det krig vi för en del av den slutliga striden. Vårt krig är heligt och rättfärdigt, det är progressivt och dess mål är fred. Målet är fred inte bara i ett land utan utöver hela världen, inte bara tillfällig utan evig fred.” 2

I en uppsats vid Göteborgs Universitet har Amanda Peralta bearbetat dels hur man ser på bruket av våld och dels hur detta utvecklas inom en revolutionär rörelse, i detta fallet Montoneros i Argentina.

Hon visar på hur man utifrån Maos teorier försvarar mordet på en arbetarledare som verkställs av några medlemmar inom Montoneros. Om andra dödat denne företrädare för arbetarrörelsen skulle protesterna kommit och det betraktats som ett grymt mord.

Peralta visar på hur man, influerad av både revolutionärers och kyrkans rättfärdigande av vapen, förväxlar den revolutionära kampen med en militär beväpnad kamp. Denna militarisering bryter ned den egentliga revolutionära kampen för rättvisa och fred. Rättfärdigandet av kriget gör revolutionen orättfärdig. Den militära apparaten blir sitt eget mål. Den blinda lydnaden och lidandet ersätter tidigare revolutionära mål. En försköning sker av både den egna döden och andras död. Förnuftet utplånas. Det är resultatet av militarismen, med eller utan vapen, inom den rörelse som från början stod för människovärde, rättvisa och fred.

”Men revolution och krig är i själva verket inte synonymer. Världens tillstånd kräver t. o. m. att dessa begrepp blir varandras motsatser. Det positiva ligger inte på kampens utan på livets sida, och att försvara livet blir idag varje människas – inte apparaternas – revolutionära uppgift.”3

I sin skrift ”Frihetens herrar, frihetens knektar- aktualiserar Sven-Eric Lidman andra ideologiers syn på krig och fred. Han påminner om att det fanns en tid – Manchesterliberalismens tid – då kapitalism och krig ansågs oförenliga. Den tiden är nu måttlöst avlägsen. Men det fanns också en tid då socialism och krig ansågs oförenliga. Hans fråga är om också den är till ända?

Hans slutsats inför de omvärderingar som skett är att det bara finns en möjlighet att bryta den militära spiralen. Vi måste återvända till tidigare ståndpunkter. Vi måste villkorslöst arbeta för avrustning och fred. 4

. Då vi inom kyrkorna arbetar med dessa frågor är det viktigt att vi inser att våra ställningstaganden också påverkar andra. Det är också hoppingivande att se att man även på andra håll både arbetar med frågorna och ser behoven av uppbrott från tidigare ståndpunkter där ändamålen fått rättfärdiga de destruktiva medlen.

Vi tror att kyrkornas bidrag till fred på jorden bland människor – och då den fred som rymmer rättvisa – måste ta sin utgångspunkt i den utmaning som korset utgör. Korset innebär försoning och korset dödar fiendskapen – inte fienderna (Ef.2:14-17). En fredens teologi har sin grund i Jesu försoningsgärning och den gemenskap, Guds folk, som Jesus upprättar och som är en gemenskap under korsets tecken.

Den fredens teologi som vi försökt teckna blir präglad av den dårskap som hör samman med korset. Vi tror att kyrkornas ständiga frestelse och missgrepp är att söka forma sitt budskap utan den dårskapen.

Vi är likväl frimodiga i vårt hävdande av ”fred under korset”. Vi är det därför att vi tror att korsets dårskap är starkare än människors vishet. Vi är det inte minst därför att vi tror att den dårskapen är svaret också på vår tids djävulskap. Det är den dårskapen som trots allt är just kyrkans alldeles speciella bidrag till fred på jorden.

Somliga tror att en korsets teologi blir tandlös och omöjlig att bruka för att hantera vår tids gigantiska politiska problem. Vi hävdar motsatsen. Det är vår tids så kallade visdom som fört oss till fördärvets brant.

Vi har inte format vår teologi för att den omedelbart skall kunna omsättas politiskt. Vi tror inte att en kristen tro direkt kan eller skall omsättas till politisk ”lag och ordning”. Men vi är helt övertygade om att det är kyrkans kallelse att förkunna och hävda den människosyn och de värderingar som ryms i evangeliet.

Politiskt arbete innebär alltid kompromisser av olika slag mellan skiftande ideer och värderingar. Men vi menar att det för oss som kristna aldrig borde få innebära ett svek mot den kristna identiteten att delta i samhällsbygget. På olika sätt bör vi som kristna ta del i det politiska arbetet, men vi har att göra detta som lärjungar till honom som valde korset och manat oss att göra detsamma.

Kyrkan frestas ständigt att omforma sitt budskap för att bli politiskt gångbart eller för att då tro sig få större möjlighet att påverka samhället. Vi tror att det är just genom att vara trogen sitt budskap som kyrkan i verklig mening påverkar samhällsbygget, inte genom att bara upprepa vad andra säger.

De i vår tid som ur kyrkan trätt fram som verkliga profeter för rättvisa och fred har i sina liv gestaltat den tro, den teologi, som vi här har valt att kalla ”fred under korset”.

Några få kyrkor har historiskt utifrån sin bekännelse och sin praxis i dessa frågor kallats för fredskyrkor – Kväkarna, Mennoniterna och Church of Brethren. Vi menar att det nu är tid att alltfler kyrkor träder fram både i sin bekännelse och i sin praxis så att också de med rätta kan bära namnet ”fredskyrka”.

Det är tid för oss kristna, för våra församlingar och våra kyrkor att bekänna var vi står i frågorna om krig och fred.

Ära i höjden åt Gud

och på jorden fred…” (Luk.2:14)

Litteratur

1 Sigurd Bergman, Vad bekänner kyrkan när freden hotas? Uppsats vid Lunds Universitets teologiska fakultet, 1986.

2 Citatet av Mao-Tse-tung är hämtat från Bernard Semmel, On war. Princeton, 1976.

3 Amanda Peralta, Militarismens dynamik: Fallet Montoneros. Uppsats vid Göteborgs Universitet, Institutionen för ide- och lärdomshistoria, 1983.

4 Sven-Eric Liedman, Frihetens herrar, frihetens knektar. Ideologier på 1980-talet. Arbetarkultur 1982.

Hotbilder

Ur djupen ropar jag till Dig, Herre.

Jag åkallar Dig om natten i mitt fängelse,

i koncentrationslägret,

i tortyrkammaren,

i arrestlokalens mörker

och under korsförhöret.

Hör min röst, mitt SOS.

Ernesto Cardenals bearbetning av psalm 139.

Vi vill i denna skrift söka uttrycka vad som är kyrkans uppgift i en värld som ständigt gastkramas både av krig, våld och förtryck och av hotet om krig och massförstörelse. Vårt material är ett försök att uttrycka den Guds kallelse, som vi möter i hans ord, till medarbetarskap i den värld han gett oss. Detta kapitel, som vi kallar ”Hotbilder”, kommer vi inte att tynga med en massa faktauppgifter och statistik. Det går att få på annat håll.

Vi söker att fatta oss kort och ange några av de hotbilder vi uppfattar och de mekanismer som ligger bakom dessa. Det blir den bakgrund mot vilken vi sedan tecknar ”motbilderna”.

Fattigdom och förtryck

”Två män bodde i samma stad. Den ene var rik och den andre var fattig. Den rike hade får och fäkreatur i stor mängd. Men den fattige hade inte mer än ett enda litet lamm, som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp hos honom och hans söner, tillsammans med dem; det åt av hans brödstycke och drack ur hans bägare och låg i hans famn och var för honom som en dotter.

Så kom en vägfarande till den rike mannen. Då nändes han inte ta av sina får och fäkreatur för att tillaga åt den resande som hade kommit till honom, utan han tog den fattiges lamm och tillagade det åt mannen som hade kommit till honom.”

Vi blir säkert lika upprörda över denna historia som kung David blev då den berättades för honom av profeten Natan. (2 Sam. 12:1-4) David utlovar på stående fot att den rike mannen skall straffas och den fattige fyrdubbelt gottgöras. Det är då Natan säger till sin kung:”Du är den mannen!”

Det är många i den rika i-världen som upprörs över fattigdomen i u-länderna. Det är få som inser sambanden mellan de fattigas fattigdom och de rikas rikedom.

Den ”brödkaka” som frambringas i var varig idag ar tillräcklig för att mätta oss alla. Men detta blir omöjligt då en fjärdedel av oss tar tre fjärdedelar av kakan.

Resterande trefjärdedelar av jordens befolkning har att dela på ”en fjärdedelskaka”. Då de – liksom vi – delar den ojämnt, får många bara smulor och alltför många – inte minst barnen – inget alls. Man räknar med att över 100.000 människor – varav 40.000 barn – dör varje dag av svält och bristsjukdomar. Vi kan göra den något groteska jämförelsen att det är lika många som Hiroshimabomben dödade. 1

Några av de samband vi tidigare talat om mellan de fattigas fattigdom och de rikas rikedom fångas in i följande budskap från Kyrkornas Världssråds möte i Vancouver 1983:

Jag var hungrig

och ni gav min mat till era djur

Jag var hungrig

och era transnationella företag planterade era vintomater på våra bästa jordar

Jag var hungrig

och ni vägrade att avstå från er sydamerikanska biff

Jag var hungrig

men de odlar te åt er, där mitt ris skulle kunna växa

Jag var hungrig

men ni använde våra sockerrör och vår maniok till bensin åt era bilar

Jag var hungrig

men utsläppen från era fabriker förgiftar jordens fiskevatten

Jag var hungrig

men med era pengar köpte ni upp min mat

Jag var hungrig

men mitt land odlar exotiska frukter till era bord.

Vad är ni rädda för?

att ge upp en överdriven skadlig konsumtion?

att behöva ändra attityd?

politikernas makt?

det arbete som ligger i att uppnå mer av självförsörjande?

era grannars ogillande blickar?

Vad är ni rädda för?

Jag var hungrig,

men ni gav mig ingenting att äta.

Vi talar ofta – och inte utan anledning – om spänningen mellan öst och väst. Där möter vi olika politiska system i konflikt med varandra. Det är ur bl. a. den spänningen som upprustningen växer och idag tagit helt ofattbara dimensioner.

Mindre ofta talar vi om den spänning som nord-sydkonflikten utgör. Och i det spänningsfältet finns öst och väst på samma sida. De rika hör i huvudsak hemma i norr och de fattiga i söder.

Det som skapar och alltmer ökar klyftan mellan fattiga och rika är de ekonomiska strukturer som upprätthålls idag. De är upprättade av de rika för de rika. Bakom den ekonomiska makten finns vapenmakten.

”DÖD I AYACUCHO, PERU” – En femårings berättelse i bild om när militären kom till hans by för att leta efter gerillan.

Det är mycket nära relationer mellan de ekonomiska krafter som utövar förtrycket mot u-världen och de krafter som svarar för upprustningen och därmed försvaret av uppnått välstånd.

Bakom det vi här kallar för ekonomiska och militära krafter döljer sig människor. Det är människor som förtrycker andra människor. Det är inte fråga om opersonliga eller ödesbestämda krafter.

Det är inte heller så att man lever i okunnighet om följderna av dagens ekonomiska spel. I en rapport från Världsbanken 1978 kunde man läsa följande av en expert:

”De senaste 25 åren har varit en period av förändring och framsteg i i-världen av aldrig skådat slag. Och ändå, trots detta imponerande rekord, så fortsätter omkring 800 miljoner människor att vara snärjda i vad jag betecknar som absolut fattigdom: en livssituation så präglad av undernäring, analfabetism, sjukdom, smutsig miljö, hög spädbarnsdödlighet och kort livslängd att den inte ens kommer i närheten av en rimlig definition på mänsklig anständighet”

Fattigdom och förtryck har funnits i alla tider. Olika former av djävulska samband mellan fattiga och rika, mellan förtryckta och förtryckare har rätt. Genom historien har människor längtat efter och kämpat för befrielse:

”Jag har nog sett mitt folks betryck i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag vet vad de måste lida. Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våld

Det var vad Herren hade att säga till Moses, då han kallade honom till redskap i befrielsens tjänst.(2 Mos.3:7-9) ”Därför har jag stigit ned..” På samma sätt steg han ned och avslöjade i Jesus för världen sitt ansikte i proklamationen i Nasarets synagoga;

” Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna året som Herren har valt” (Luk.4:18,19)

Som kristna har vi att se på de fattiga och de rika i det bibliska perspektivet.

Upprustning, militarism och vapenhandel

”I våra politiska beslut och överväganden måste vi värja oss mot obehörig påverkan – avsiktlig eller oavsiktlig – från det militärpolitiska komplexet. Det existerar och kommer att fortsätta att existera och ge möjligheter till makt vid sidan om den lagliga. Vi får aldrig låta trycket från den här kombinationen sätta våra friheter och vår demokratiska beslutsprocess i fara.”

De orden fälldes av den förre generalen Dwight Eisenhower då han 1960 avgick som president. De har därför en särskild tyngd från en som mött dessa krafter både som president och som militär.

Samtidigt som den ekonomiska nedgången i världen under senare år på många håll fått till följd drastiska sociala nedskärningar, ökar världens militärutgifter med 3,6% per år. I USA har de ökat med 9,2% sedan 1981. 1 Sovjetunionen uppskattas ökningen till 2% men för 1985 visade budgeten på 12% höjning.

Kemiska vapen sattes av USA in mot Indokina med oerhörda följder för många år framöver. Den amerikanska kongressen har nyligen godkänt administrationens begäran om medel till produktion av nya kemiska vapen. Sovjetunionen har nyligen offentliggjort sin lagerhållning av dessa vapen.

Huvuddelen av alla rymdaktiviteter har militära syften. Vi kan därför konstatera att yttre rymden redan är militariserad. Vi vet nu att det inte minst är här som den fortsatta kapprustningen skall ske.

Uppgifter om antalet forskare som sysslar med vapenforskning – 25% av världens samlade forskningsresurser – vittnar om den vansinniga satsning av personella resurser som vi sätter in på destruktion och förintelse av oss själva. 1984 användes sex-tusen-miljarder kronor för militära ändamål. Både personellt och materiellt är det ofattbara resurser som sätts in i dödens istället för i livets tjänst. Uppgifterna i huvudsak från SIPRIs årsböcker. 2

Trots allt kan man nu börja ana att varken USAs eller Sovjetunionens ekonomi stoppar för en fortsatt kapprustning. Att världen totalt inte gör det – och inte någon gång har gjort det – vittnar fattigdomen och hungern om.

Nu är det inte bara stormakterna som satsar militärt. En upprustning pågår över hela världen och inte minst i tredje världen med t. ex. Mellan-Östern och CentralAmerika som de mest tragiska exemplen. En mycket allvarlig sida av detta är den växande vapenhandeln. Man uppskattar att omkring en fjärdedel av Tredje världens skuldbörda i form av lån och krediter kan hänföras till vapenköp. Till länder som befinner sig i konflikt med varandra – som t. ex. Irak och Iran – går det ett obegränsat flöde av vapen.

I Liv och Fred-dokumentet som antogs i Uppsala vid den stora kristna världskonferensen 1983 säger er man om vapenhandeln:

”Den internationella vapenhandeln är ödesdiger, cynisk och samvetslös. Dess tillväxt har gått hand i hand med ökningen av antalet förtryckande militärregimer, vilka våldför sig på de mänskliga rättigheterna och uppammar orättvisor. Den har också sedan förra världskriget försett de otal krig som utkämpats främst i Tredje världen med krigsmateriel. Denna handel måste fördömas och ställas under internationell kontroll.”

Sveriges deltagande i denna smutsiga handel är beklämmande. Här har vi fått bevittna hur svenska företag går förbi både intentionerna i lagen och dess bokstav. I SIPRIS rapport 1984 uttryckte man sig så här:

”Regeringar finner ofta de ekonomiska drivkrafterna bakom vapenexporten så starka, att de godkänner vapenaffärer som de av politiska skäl helst skulle vilja avstå ifrån.

I det här sammanhanget är det märkligt att läsa vad kyrkoherde John Woxström skrev 1935 i sin skrift ”Avskriv krigskristendomen – Rädda kyrkan, civilisationen, livet”. Formuleringarna är inte lika försiktiga som våra, då han tar upp sin tids svenska rustningsindustri och vapenexport:

”När skola vi börja smida svärden till plogbillar? Skall det ske här eller först i en tillvaro, där inga krigets svärd finnas? Vem eller vad skall stänga Bofors och andra liknande krigshelvetesförberedande industrier? Förhindra dem att vidare sprida sin moralförstörande och människomördande förbannelse över jorden? Med andra ord; omlägga dem för fredlig och välsignelsebringande produktion? 3

Han ger själv uppslag till svar på sina frågor genom att nämna: deras aktieägare, folkens riksdagar och regeringar, Nationernas Förbund, den socialdemokratiska arbetarrörelsen eller de kristna samfunden?

Vad är det för krafter som driver oss till forskning, produktion och handel med vapen i den skala som nu sker både inom stormakterna och i vårt eget Sverige?

Det finns en fruktan mellan block och länder idag som ständigt underhålls av både faktiska förhållanden och av propaganda, fördomar och rent falska uppgifter. Här har vi anledning att återvända till president Eisenhowers uttalande. Han hade från sina utsiktspunkter sett militarismens krafter spela. Vi måste inse att den fortsatta upprustningen bl. a. sker därför att starka ekonomiska intressen tjänar på detta vansinne och inte har några hämningar då det gäller att tjäna grova pengar på andras lidande och död.

Våldets spiral pressas ständigt uppåt p.g.a. att ingen part är villig att börja vrida den nedåt genom det som borde vara det mest naturliga av allt – att avbryta upprustningen och börja nedrusta.

Här råder ännu djungelns lag så som den bl. a. har uttryckts av Väinö Linna i Okänd soldat.

”Lampinen badade i svett från topp till tå där han låg bredvid Rokka. Med darrande fingrar rev han upp kartongerna och fyllde på trummagasinen som Rokka hade tömt. Han var nästan virrig av skräck. Striden tycktes honom högst ojämn och dess utgång osäker, trots att han i någon mån lugnades av Rokkas min som inte ens var spänd, bara lurande och uppmärksam. När som helst kunde de bli kringrända. Och utom rädslan fanns där dessutom en kväljande känsla inför allt detta slaktande. När han kastade en blick över kärret kunde han se hur någon döende försökte krypa bort, tills ett nådaskott från Rokka gjorde slut på försöket. Och genom knattret hörde han hjärtslitande jämmer och rop på hjälp. Lampinen hade aldrig sett slaktning i så stor skala, och trots att det inte alls försatte honom i samvetsnöd av humanitära skäl kändes detta hänsynslösa dräpande dock onaturligt hemskt….

Men Koskela visste vad som måste göras. Han hade förmåga att tänka på vad han ville och låta bli att tänka på det han inte ville. An en gång sköt han undan från tröskeln till sitt medvetande den plågsamma känslan som hörde samman med dessa lidanden och detta vanvettiga dödande, densamma som gjort honom rasande den gången Lehto sköt en fånge och de andra slängde käft om det. Här fanns inte rum för människan. Koskela började tänka på hur kulsprutorna skulle placeras om.”4

Kärnvapen

”Tillkomsten av kärnvapen har fått oss in i en ny era av terror. För första gången i historien har vi människor, som alltid haft begränsade möjligheter till förstörelse, nu möjligheten att utradera den civilisation som byggts upp under föregående århundraden. Mänskligheten står ansikte mot ansikte med det slutgiltiga valet mellan liv och död. Produktionen av och hotet om att använda kärnvapen som kan utplåna männsikosläktet uttrycker en yttersta förmätenhet inför Gud, som ensam råder över liv och död.”

Så karaktäriseras kärnvapenhotet i Liv och fred-dokumentet. Man räknar med att det idag finns över 50.000 kärnvapen. Man uppskattar att vi nu kan förinta mänskligheten flera gånger! Det finns ett ”kärnvapenstaket” rakt genom hela Europa. Det handlar om ett dubbelt sådant – i öst raketer riktade mot väst och i väst raketer riktade mot öst.

Den balans som man säger sig vilja uppnå, uppnås aldrig. Den målsättningen resulterar enbart i en fortsatt våldsspiral.

En kärnvapenbestyckad u-båt har idag mer sprängkraft i sina vapen än andra världskrigets samtliga vapen.

SIPRI skriver i sin rapport (1984) bl. a. följande:

”Både USA och Sovjetunionen deklarerar, att avskräckning är det enda syftet med kärnvapen, d v s att det inte har någon annan uppgift än att avskräcka den andra sidan från att använda sina kärnvapen; ett kärnvapenkrig kan aldrig vinnas och får därför aldrig tillåtas utbryta.

Ändå har båda sidor sedan länge utvecklat långt fler vapen än som är nödvändigt för avskräckning. Båda parter tycks tro på det politiska värdet i att förfoga över kärnvapen, att en underlägsenhet, även om den inte har någon betydelse militärt, kan vara förödande, och att följaktligen nukleär överlägsenhet är politiskt värdefullt. Om det blir accepterat, att en stat kan förutsätta att kärnvapen medför internationell politisk makt, kan man befara att antalet kärnvapenstater inte stannar vid de fem (USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina) vi har idag.”

Sovjetunionen har gjort en utfästelse att aldrig vara först med att tillgripa kärnvapen. NATO har inte gjort motsvarande utfästelse.

Ett partiellt provstoppsfördrag undertecknades 1963 av USA, Sovjetunionen och Storbritannien, men det årliga antalet kärnvapenprov har inte minskat sedan dess. Sovjetunionen inledde 1986 ett stopp på sina kärnvapenprov och vädjade till i första hand USA att göra detsamma, vilket inte skedde. Både USA och Frankrike fortsatte sina prov, Frankrike för säkerhets skull långt borta från sina egna landområden, borta i Mururoa-atollen i Stilla Havet. Detta ledde till att man från Sovjets sida återupptog sina prov våren 1987.

Nya initiativ har emellertid återkommit med jämna mellanrum från Mikhail Gorbachev angående bl a avlägsnandet av medeldistansrobotarna från Europa. USA har svarat positivt på några av Sovjets förslag. Då detta skrivs pågår samtal som tycks leda till nedskärningar av kärnvapenarsenalen i Europa. Tyvärr sker dessa samtal under kritik från starka krafter i Europa, som vill behålla kärnvapnen.

I USA satsar man nu enorma resurser på ”Stjärnornas krig”. Man vill flytta upp kärnvapenkriget i rymden, trots kraftiga protester och ifrågasättande av poängen med dessa nya vapenslag och möjligheten att åstadkomma dem. Man räknar med att Sovjetunionen på samma sätt förbereder sig för rymdkriget.

Kanske det allvarligaste hotet idag i vår värld är den ömsesidiga misstron som finns mellan blocken. Den resulterar i att man bl a inte tar positiva förslag från motparten på allvar. Sovjetunionen presenterade 1987 ett konkret program för avrustning av kärnvapen fram till år 2000. Detta skulle ske i etapper utifrån ömsesidiga överenskommelser och under gemensam kontroll på ort och ställe. Det bästa sättet att pröva hållbarheten i ett sådant förslag borde ju vara att ta det på allvar och därmed låta verkligheten bekräfta eller avslöja sanningshalten i förslaget.

En av vår tids mest kända vetenskapsmämn, Albert Einstein, som själv genom sin forskning var med och la grunden för dagens kärnvapen, har sagt: ”Klyvningen av atomen har förändrat allt utom vårt eget sätt att tänka. Därför är vi nu på väg mot en katastrof utan motstycke.”

En skapelse i födslovåndor

Shalom

I verkligheten betyder shalom

för judarna den endräkt som råder i ett samfund.

I begynnelsen levde människan ifred

med sig själv och med hela naturen.

Messias ville bringa ett nytt fredsrike,

alla folk skulle leva ifred,

ja till och med djuren

skulle leva ifred med varandra:

den kosmiska harmonin skulle återupprättas,

och människan

skulle på nytt leva ifred med Gud. Ernesto Cardenal

Solen lyser mellan träden. Det är en morgon i augusti. Sommaren som ligger bakom har inte bjudit på sol och värme i någon större utsträckning. Men nu tycks vi få några sensommardagar. På verandan står en skål med några kantareller och i en annan skål finns det KarlJohan. Blåbären är stora i år även om de känns lite vattniga. Det är Västgötabygd som bjuder på sina frukter och sin skönhet.

För några dagar sedan lämnade vi i familjen Bohusläns klippor och salta bad. Några oförglömliga dagar på Saltö söder om Strömstad och med utsikt till Koster kommer att bära oss vidare in i arbetsuppgifterna i storstan om någon vecka. Bohuslän har på nytt fångat oss i familjen med sin säregna natur. Kala klippor med någon enda blomma i en liten skreva, växlar med lummiga skogar, där vi tidigare år försett oss med vinterns behov av lingon.

Där jag nu sitter och skriver bryts tystnaden åter och åter av bilarna som passerar förbi. Efter den vägen har jag sett alltfler och fler granar som dött eller håller på att dö. Den moderna tekniken som bjuder oss så stora möjligheter att förflytta oss – antingen det gäller mellan Bohusläns skärgård och Västergötlands inland eller betydligt längre resor – sprider också förgiftning och död. Och jag vet denna morgon då jag kan meditera över skapelsens oerhörda rikedom att ohyggligt mörka moln hotar vår natur.

Människan som var satt till förvaltare och till att ”bruka och bevara” (1 Mos 2:15) sitt hem har alltmer gjort sig till herre över naturen och dess väldiga tillgångar. Vi missbrukar istället för att bruka och vi förstör istället för att bevara. Det är en märklig dårskap som präglar människans förvaltarskap av ”sin” jord. Kanske är det just detta som är roten till det eländet. Människan har lämnat rollen som förvaltare och gått in i en ägarroll. Hon tror att jorden hon brukar är hennes, att vattnet och luften går att nyttja hur som helst för snäv vinnings skull.

Människan har glömt vad biskop Ambrosius hade lärt sig; ”Jorden är skapad för alla. Naturen känner inga rika, bara fattiga, som den föder.”

Job drabbades av förödelse och lidande. Han grubblar över detta och i sin uppgivenhet går han till rätta med sin skapare – precis som så många andra idag inför livets djävulskap. Skapelsens verklige herre ger honom då en lektion som också vi har anledning att ta del av:

Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd… Knyter du samman Sjustjärnornas knippe? Och förmår du att lossa Orions band? Ja, förstår du himmelens lagar, och ordnar du dess välde över jorden?… Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de svävar omkring utan föda? Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva? Räknar du månaderna som de skall gå dräktiga, ja vet du tiden för dem att föda? Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder? Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?” Job 38:4,31. 39:3-5, 29, 30

Vi behöver återfå en vördnad inför livet. Vi behöver lära oss ödmjukhet inför skapelsen. Vi behöver åter den helighetskänsla inför vattnet, jorden och luften som Stefan Edman utvecklar i sin bok Jordens sång. 5

Den här skriften aktualiserar i första hand de hot som krig och upprustning utgör. Det är helt klart att upprustningen och ett ”konventionellt” krig och än mer ett kärnvapenkrig allvarligt hotar vår natur. Indokinas skövlade landskap vittnar om vad det moderna kriget innebär också då det kallas ”konventionellt”.

I sin jakt på profit och makt tycks människan helt sakna samvete. Kortsiktiga vinster får som konsekvens långsiktig förödelse av naturen. I sin förmätenhet glömmer människan att hon är en del av skapelsen. Hon glömmer att hennes ve och väl beror av skapelsens ve och väl.

Elin Wägner skrev i sin bok Fred på jorden: ”Nu återstår hoppet att vapnen skall läggas ned medan jorden ännu har så mycket osårad hud kvar att den kan leva och läka sina sår. Och att de överlevande skall inse att de, drivna av samma nöd, måste gemensamt sluta fred med jorden.”

Vi som, arbetar med fred på jorden måste inse att det också innebär fred med jorden.

Stefan Edman hävdar med stor sakkunskap att det är människans girighet och inkrökthet i sig själv som får till resultat en skapelse som ropar i födslovåndor. (Rom.8:22.) Det handlar om nonchalans och oförsvarlig okunnighet. Det är människans bortvändhet från skapelsens herre och hennes försök att själv spela herre som bär skulden till ”detta sabotage mot allt liv”. Det handlar om synd inför Gud.

I vår teologiska reflektion tar vi bland annat vår utgångspunkt i försoningen och hävdar att vi som kristna har kallelsen att gå in i försoningens uppgift. Det uppdraget måste också gälla skapelsen.

Människans frälsning berör direkt skapelsens frälsning. Det perspektivet tar Paulus upp i det bibelsammanhang från vilket vi tagit vår rubrik. (Rom.8:19-22) Han har då ett eskatologiskt (framtids-) perspektiv, men han visar genom detta sammanhang människans nära samband med skapelsen. Det är ett samband som människan svikit. Vi behöver på nytt se det. Vi behöver försonas både med skapelsens herre och hans skapelse. En del av vårt försoningsuppdrag är att värna om skapelsen.

Vi behöver höra varningssignalerna. Vi behöver se dem. Vi behöver känna dem med hela vår varelse – för det handlar både om jordens och människans framtid. Hoten finns där som en följd av människans framfart.

Men för att kunna ta itu med det försoningsuppdraget behöver vi också höra med hela vår varelse den sång som Stefan Edman tecknar med följande ord:

”Så stiger från Jorden inte blott mänsklighetens svanesång, dödsmässan över det kosmiska livsundrets sammanbrott på vår planet. För den som har öron att höra ljuder en annan sång, vackrare, klarare. Den kommer från markens och vattnets myllrande liv. Du hör den viska i kolatomer och vattenmolekyler. Den brusar tyst i din egen kropp. Lovsången över den skapande Kärleken. Till Livets Herre; från livet självt … Jordens sång.” 5

Makterna

”Han avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus”. (Kol. 2:15)

Makterna som här avses kan givetvis tolkas på många sätt. En tolkning av makterna är t. ex. den som Paulus har i Romarbrevet av lagen som en makt som fördömer oss. Vi har de ”onda andarna” som onda makter. De senare har fått förnyad aktualitet under de senaste åren. Vad man här kan lägga märke till är den privatisering av ondskan som sker. Allt ont blir en slags inre relationsfråga mellan endast Gud och mig själv. De onda strukturer och skeenden som finns omkring oss, är ”världsliga”. Hela denna tolkningsprocess skulle kunna vara ett exempel på en ond makt. När Jesus drev ut onda och orena andar var detta ofta ett helande från det vi i dagens kunnande och språkbruk kallar psykisk ohälsa. Allt destruktivt kallar NT för ont, ibland möter vi det i Jesu ord om onda andar.

John Howard Yoder tar i sin bok Jesu politik upp just frågan om Jesus och makterna. 6 Bl.a. hävdar han att makterna i paulinsk terminologi är fallna strukturer. Fallna från Gud och skapelsen. De är med andra ord strukturer som Gud gav människan men som inte förblivit stödjande utan så att säga tagit över och lämnat sitt goda uppdrag.

I Jesu Kristi död bryts dessa strukturers makt och de avväpnas. Jesu lydnad in i döden är både tecken på och frukt av en helt återställd mänsklighet, befriad från de onda makterna eller om man så vill, de fallna strukturerna.

Vi samlar här andra tolkningar av makterna under fem rubriker.

Först dock en enkel skiss på hur människor trots all upplysning och kunskap fortfarande faller för dessa ”ismer”.

Erich Fromm menade att i vår frigörelse från ett slags naturens och människans ursprungliga ensamhet, har vi två vägar att välja emellan. Den ena är att nå fram till frihet i positiv bemärkelse genom att förbinda sig med världen med kärlek och skapande arbete. Denna väg leder då till att människan blir mer oberoende och kritisk än förut. Den andra vägen är stagnationen där människan avstår från sin frihet och flyr undan den. Det senare resulterar i mer ensamhet och rädsla. 7

Ideologisk fanatism

Människan som undviker sin frihet måste ju likväl ha något som riktar livet, ger det mål och innehåll. Här har vi ideologier som tillhandahåller mönster som är färdigtänkta och enkla. I den ideologiska fanatismen finns inbyggt ett belöningssystem som gör det enkelt för ”lärjungen”.

Människor som följer och lever för en ideologi i fanatism har också en starkt överdriven auktoritetstro. Någon har tänkt för massan, alltså behöver ingen mer tänka. Kritik är ett okänt ord. Självständighet likaså. Då detta råder i en ideologi blir det fanatism, en hängivenhet som inte känner några som helst gränser, varken eget eller andras liv eller egendom.

Denna fanatism blir en hotbild av samma orsak som de följande exemplen, av den anledning att de inte frigör människans goda egenskaper utan förkväver dem och ersätter kärlek och kreativitet med rädsla och ensamhet.

Dessa destruktiva krafter är i sej makter och krafter som är hot i många former.

Rädslan är en ständig drivkraft i destruktionen.

Religiös fanatism

är givetvis inte annorlunda än den ideologiska. Skillnaden kan ligga i att drivkraften är en gudom som belönar. Man lyder alltså överjordiska lagar och kan då sätta våra gängse lagar ur spel. Samtidigt innebär detta att det finns en belöning, ett paradis utlovat till den som dör för den rätta läran etc.

Bakom detta ligger återigen rädslan. Rädslan får att inte duga, inte vara godkänd, inte vara med. I nära relation till rädslan som drivkraft finns ensamheten.

HOTET, är vår rädsla och vår ensamhet, drivkrafter som är oerhört starka och farliga, men, inte omöjliga att besegra. Petrus säger: ”Var inte rädda, låt dem inte skrämma er.” (1 Petr.3:9-14)

Rasism

Denna ism är släkt med de övriga nämnda ismerna genom att den spelar på rädslan och människans ensamhet. Här gäller den härskande gruppens rädsla för en annan grupp av annan hudfärg. Dagens sydafrikanska ledargarnityr använder exakt samma drivkrafter som en gång Hitler – rädslan för att ”de andra” är farliga, är hot mot det bestående och mot de regerande individerna.

Vi kan också iaktta en kulturell rädsla som grogrund för rasismen. Detta blir tydligt i länder med hög invandring. I bland annat USA och då särskilt i New York, bildar invandrargrupper egna och slutna sällskap där man fortsatt håller sin kultur levande genom sitt språk och sina seder. För landets övriga innevånare blir detta något man inte förstår och då är hotbilden nära. Det generösa accepterande man skulle kunna ge sina invandrare blir aldrig givet, istället späds fördomarna på och rasen blir den gemensamma nämnaren och hatobjekt.

Signifikativt är att man söker en legitimering i godkända ideologier för sitt hot. Bibeln har här fått ge hjälp till hotbildens förstärkande.

Orsakerna för den som projicerar hatet mot en rasgrupp, kan vara flera, men oftast är de av ekonomisk natur. Man tjänar gott på att hålla de sydafrikanska urinnevånarna på en lägre nivå. Så kunde Hitler tjäna på att projicera allt hat mot judarna, zigenarna m. fl. etniska minoriteter. Rasismen bygger alltså också på rädslan och utgör en allvarlig hotbild mot vår fred och all rättvisa.

Nationalism

Nationalism är nära förbunden med rasismen, men här är ”den andre”, den som är farlig, ett stycke bort. Professorn i socialpsykologi, Antti Eskola, påpekar i sin bok ”Socialpsykologi” att ” människor som kommer i varandras närhet börjar tycka om varandra, sådana som råkat komma långt ifrån varandra fjärmas ifrån varandra.” 8

Därför blir detta ett hot mot nationalismen, att människor kommer närmare varandra. Man börjar tycka om varandra. Då är inte den andre ett hot, han är inte farlig, han är en människa. Därför förutsätter nationalismen att människor hålls åtskilda från varandra och att man som regent eller liknande kan måla upp andra nationer och folk som hot, som farliga.

Den nationalism som vi aktualiserat här är den som avskärmar och antar destruktiva former. Ett visst mått av nationalism av annat slag är den positiva grunden i varje folks känsla av att vara ett folk, en nation, en gemenskap.

Främlingskap

Människor i vårt samhälle lever i mycket stor utsträckning som främlingar för varandra. Kontaktlösheten och ensamheten är resultat av vårt främlingskap i ett samhälle som vi själva byggt. Det finns många exempel på människor som levt i samma farstu i höghuset under tio år utan att ha lärt känna grannen.

Vandalisering, gatuslagsmål och ökad brottslighet är tecken på att människor lever i främlingskap. Ensamheten föder rädsla för ”de andra” och resultatet blir alltför ofta våld.

Främlingskap växer där relationer bryts ner eller där relationer förhindras att växa. Relationer är så att säga lösningen och befrielsen från denna makt. En fråga som vi därför som medborgare och samhällsbyggare måste ställa oss inför är just hur vi skall kunna skapa samhörighet och hur vi skall kunna bygga relationer mellan människor. Lyckas vi inte lösa denna fråga kommer våra moderna samhällen att bli gravmonument över miljontals individer som levde tillsammans som främlingar inför varandra. De som uppmuntrar till och tjänar på främlingskapet är de som gynnas av totalitära strukturer. Här finns givetvis de som kan göra ekonomisk vinning på rädslan, men allvarligaste hotet är de som kan manipulera och bryta ned individen. Polis och militär blir svaret på människors rop efter gemenskap och närhet.

Liksom de övriga makterna, blir främlingskapet i samhället en makt som ökar våldet och behovet av kontroll.

Determinism

Determinism är ett synsätt som säger att allting är förutbestämt, att viljan är ofri. Detta synsätt behärskar många och mycket i vårt samhälle.

Från Luther och främst Calvin finner vi dessa spår – kallat predestinationsläran; tron att människan är förutbestämd till antingen himmel eller helvete och att man själv inte kan göra så särskilt mycket åt det. Naturligtvis ett sätt att tänka och fungera som gynnar iden att ”inget lönar sig att göra”. Dagens kyrkor tar avstånd från denna tanke, men emellanåt vinner den intrång genom sekter och rörelser.

Ödmjukhet är traditionellt en viktig kristen dygd. Inför Gud och medmänniskan är ödmjukheten en sann och riktig inställning. Men, alltför ofta blir den falsk och tjänar då den deterministiska makten. Det blir ödmjukt att ”böja sig’, ”finna sig”, etc. Inför de destruktiva makterna böjer man sig i ”ödmjukhet” och menar sig inget kunna göra då man är så liten och ringa. Argument som att ”ondskan har alltid funnits” och att vi ”är i den ondes våld” blir flitigt använda. I determinismen blir denna falska ödmjukhet ett redskap som slår åt flera håll. Dels skapar den passivitet hos den så kallat ödmjuke och dels skadar den dem som är föremål för våldshandlingar på olika plan.

Ytterligare en del i den fromma determinismen är tanken att man skall medverka till ökning av det onda. Öka destruktiviteten, för då är snart allt så ont att Jesus kommer tillbaka till jorden för att upprätta sitt fredsrike. Denna hädiska syn på eskatologin är direkt oevangelisk på alla punkter.

Naturvetenskapen kan också få oss att tolka tillvaron som deterministisk. Man ser evolutionen, att allt utvecklas, och uppfattar att inget egentligen är påverkansbart. Denna tanke förs inte fram men den ligger på lur.

Samhällsvetenskapen har en liknande tanke. Samhällsbygget förutsätter enligt somliga att en del är fattiga och att det skall vara så. Varför skall man då bry sig om, förändra, när hela systemet bygger på att orättvisan skall finnas? Denna determinism är också en hotbild mot allt gott i vårt samhälle.

Olika förhållningssätt till dagens situation

Passivisering

Martin Luther King påstod följande: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

Passiviteten är ett allvarligt hot mot freden och närheten människor emellan. I detta ligger också den privatisering av vår gemenskap, såväl i stort som smått, som vi kan studera i vårt samhälle idag. Vi lägger oss inte i varandras liv. Vi sköter oss själva och var och en blir sig själv nog. På ett makabert sätt kan man därför iaktta ”pacifistpassivister”, d. v. s. människor som inte vill bruka våld mot andra, men som privatiserat detta så långt att man är passiv i sitt liv och i sitt förhållningssätt mot all destruktivitet som finns runt omkring.

I passiviseringen ligger också att man avpersonifierar varandra. Med detta menar vi att de människor man målar ut som hot, inte är individer, men varelser utan ansikten och känslor.

Vi anar rädslan för avpersonifieringen när man inte vill uppge sitt personnummer i alla sammanhang. Man vill vara en person, en individ med känslor och ett namn – inte bara tio siffror. De offentliga myndigheterna i Sverige har under de senaste åren tvingats att vara mer öppna, mera ”serviceinriktade” eftersom människor annars tappar förtroendet för myndigheten. Kanske har man insett faran och vill ge både myndigheten och den enskilde ett ansikte och en mänsklig kontakt?

I ett samhälle där avpersonifieringen drivs, bildas en grogrund för hat och våld. Den som är ett hot mot mej är då inte en människa av kött och blod, utan en tiosiffrig kod – och siffror är döda. På detta sätt går det lättare att hata, för de är ju inte människor.

Ordspråket ”tala är silver men tiga är guld” är inte alls allmängiltigt. Inom kristenheten har ofta en ödmjuk inställning hyllats som innebär att om man inget säger så har man inget sagt

Resultatet har blivit en godkänd kristen Jantelag. Den förutsätter hela den självförnekande falska ödmjukheten. Där denna ödmjukhet förkunnas ges ger fritt spelrum åt ett ickedemokratiskt ledarskap både i kyrka och samhälle. Analogt ger det fritt spelrum för den farliga delningen i andligt och världsligt. Så tystar man kritik och progressivitet, så ökar våld och hat.

Detta är en livsfarlig passivitet, detta är ett hot mot evangeliet och kyrkans livsnerv.

”Hjälp oss att ej kallt, se och tåla allt, men när det blir brott att tiga, kom att våra läppar viga, och gör rösten varm, av din kärleks harm.” Emil Liedgren

Flykt

Att fly är ytterligare ett sätt att klara sig undan hoten. Man vägrar helt enkelt se dem. Vi flyr, som ovan, in i passiviteten. Vi kan fly in i ideologier som ger oss upplevelser och trygghet bland likasinnade. Idag är flyktvägar som alkohol, narkotika etc. vägar som till viss del tolereras av samhället. De är godkända så länge de håller sig på en rimlig nivå. Naturligtvis är det bättre för en del samhällen med människor som sövts än med kritiskt tänkande individer.

Flyktvägar legaliseras i vissa fall. En omtyckt och legal flyktväg, som också är ett sätt att förhålla sig till problemställningar och oro, är arbetsnarkomanin. Denna väg är ju individcentrerad, men den har sin sanktion i samhällen som i så stor utsträckning bygger på konsumtion som vårt.

Flyr gör vi också när vi lever kortsiktigt. Vi flyr vårt ansvar för miljön och mänsklighetens framtid. Denna flykt försiggår både hos individen såväl som i de styrande församlingar vi har i vårt samhälle.

Istället för att leva med ett långsiktigt perspektiv och ansvarigt, låter vi kortsiktiga vinster slå ut de långsiktiga och följden bli, allvarliga förluster.

Konsumism

Konsumismen som ett sätt att möta rädslan, ensamheten och oron i sin omgivning, breder allt mer ut sig. Eftersom vi i vår del av världen mäter välstånd i BNP, så är det givetvis uppmuntrande att man konsumerar mycket. Alla konsumerar, alla satsar på ägandet och välståndet i yttre bemärkelse. Målet blir inte att må bra – målet blir att äga, kunna köpa, förbruka saker. Detta är ett dött, plastiskt sätt att leva, men det är ett effektivt sätt att slippa fundera.

En del av detta finner vi i det ökande konsumerandet av film m.m. Andra utför handlingar och man själv är passiv åskådare. Andra svarar upp mot ens egna förhoppningar. Åskådaren framför TVn konsumerar våldet och gör det till en del av sin vardag. Denna konsumism avpersonifierar våldet så effektivt att vi idag fått ett alltmer utbrett våld på våra gator och torg.

Materialism

Materialismen är nära förbunden med konsumismen. Människorna blir redskap för mina syften. Ägandet blir målet och alla medel blir då tillåtna för att uppfylla detta. Här tas inga hänsyn, här gäller inga miljökrav t. ex. Just miljökraven är en bra värdemätare på hur vi i vårt samhälle ser på materialismen. Miljökraven har mycket svårt att hävda sig inför risken att någon friställs. Kortsiktigheten är typisk för materialismen. Miljökraven blir ett hot mot profiten. Människan blir ett redskap.

Så blir materialismen en flyktväg, ett sätt att bemöta hoten vi upplever i vår ensamhet och rädsla.

Litteratur:

1 Mats Hårsmar m. fl., Livets bröd, Kyrkornas U-forums bok, Verbum 1985.

2 Stockholm. International Peace Research Institute, SIPRIs årsböcker 1984

och 1985 i svensk utgåva (översikt)

3 John Woxström, Avskriv krigskristendomen – Rädda kyrkan, civilisationen,

livet. Svenska världsfredsmissionens förlag 1935.

4 Väinö Linna, Okänd soldat, Bonniers 1957.

5 Stefan Edman, Jordens sång, Verbum 1984. Se också av samme författare;

Jord att älska Gummesons 1981. Stefan Edman m fl Det trotsiga hoppet, Verbum 1983 och Stefan Edman Sverige är fantastiskt – men hur länge?, Norstedts 1987.

6 John Howard Yoder, Jesu politik, Verbum 1984.

7 Erick Fromm Flykten från friheten. Natur och kultur. 1962.

8 Antti Eskola Socialpsykologi, Almqvist & Wiksell 1971.

Den rättfärdiga freden

Försona de splittrade

O Gud,

genom det blod, som rann från din sida har du utbrett friden

över de högsta höjderna och de understa djupen! Sänd frid bland vredgade och obehärskade människor!

Försona de splittrade och stridande! O Herre, du som är vår frid; skydda dem som söker sej till dej!

När du kommer tillbaka i din stora härlighet och skräck faller över skapelsen, när de himmelska basunerna ljuder och jordens grundvalar skälver, när gravarna öppnas

och alla döda uppstår,

Herre, kom oss då till mötes med din försoning och låt din frid omfamna oss. Din är äran,

låt din barmhärtighet komma över oss o du all nåds Gud.

Efraim från Syrien

Ty Kristus Jesus är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa; och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ef 2:14-17

Någon har sagt att det inte behövs någon särskild fredsteologi. Själva evangeliet är ett budskap om frod Därför måste varje teologi, varje tolkning av evangeliet också inrymma budskapet om fred.

Ändå kvarstår behovet av att markera olika tyngdpunkter i evangeliet. Denna skrift är ett försök – att söka skriva något som skulle kunna kallas för en fredens teologi. Då vi gör det sker det utifrån ett avgörande bibliskt begrepp: försoningen. Försoningen är ett centralt begrepp i vår kristna tro. I Paulus tolkning av Jesu gärning, som vi återgett ovan, ser vi hur två huvudord knyts samman med varandra i Kristus Jesus. Han har med sitt liv på jorden och i sin död och uppståndelse gett oss både försoningen och freden.

Det är vår utgångspunkt, då vi i denna skrift vill förmedla evangeliets budskap om försoning och fred. Vi riktar denna utmaning i första hand till oss själva som enskilda kristna och till våra församlingar och kyrkor. Vår övertygelse är att vi allvarligt måste granska hur vi gestaltat försoningens och fredens budskap i den oförsonlighetens och ofredens värld som är vår.

Vi är lika övertygade om att vi, utifrån det evangelium som vi fått att förvalta, har en alldeles avgörande kallelse att förmedla. Det är det budskap som några herdar en gång fick ta emot genom den himmelska körens lovsång i julnatten om fred på jorden bland människor och ära i höjden åt Gud. Det är kallelsen till enskilda kristna, till församlingar och kyrkor att – som Paulus – vara försoningens sändebud. (2 Kor. 5:17-20).

Gudsbild och bibelsyn

Nobelpristagaren Adolfo Perez Esquivel från Argentina återger er hur han vid en av sina fängelsevistelser började läsa skriften på väggen – tidigare fångars ”klotter” på cellväggarna. Han hade befunnit sig i sin cell det s. k. ”röret” i två dygn i sträck i fullständigt mörker då ljuset äntligen kopplades på. ”Röret” var en cell utformad som ett L. Endast tillräckligt lång att ligga i och trång så att man bara gavs möjlighet till att stå upp på en liten yta innanför dörren.

Bland alla namn och skymford m.m. som fanns där på väggarna kunde han också läsa några böner: ”Vid ditt livs avslutning skall du dömas utifrån din kärlek”, ”Heliga Jungfru, vi är oskyldiga” och ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.”

Men den skrift som framför allt fångade honom var skriven i blod med någons fingrar: ”Gud dödar inte. 1

Hur uppfattar vi Gud mitt i all världens djävulskap? Vilken gudsbild har vi?

Vår gudsbild kan tecknas med bläck och penna eller skrivmaskin och kan ha vuxit fram i trygg kyrkmiljö i vår relativt skyddade del av världen. Andras gudsbild formas under helt andra förhållanden. För några handlar det om att teckna den i sitt eget blod på en cellvägg. Men för oss alla gäller först som sist att bilden skall synliggöras – varken på tavlor av sten eller på skrivmaskinspapper, utan i våra liv, ”på tavlor av kött och blod.” (2 Kor.3:2,3).

Hur vi uppfattar Gud avgör i högsta grad vår syn på krig och fred, på våld och ickevåld.

Vem är då Gud? Och hurudan är han? För en kristen gäller ju Skriftens vittnesbörd. Vad säger Bibeln?

Vi kan klart konstatera att Bibeln inte ger oss ett enkelt och okomplicerat svar på den frågan. Avgörande för vår gudsbild är därför hur vi uppfattar Bibeln, vår bibelsyn. Vi tvingas ta ställning till frågor som:

– Är Gud den Gud, vars ansikte i första hand tonar fram i Gamla testamentets skrifter och begreppsvärld? Är det han som ibland betecknas som hämndens Gud (Ps.94:1) och den drivande kraften bakom krig och våldsdåd (1 Sam.15:1-11)?

– Är Gud den Gud som av profeten tecknas som den som uppenbarar sig i ett barn, vars namn är ”Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Freds/Fridsfurste” (Jes.9:6) eller i sin lidande tjänare (Jes. 53)?

– ÄrGud den Gud som av David tecknas som den gode herden (Ps.23) och av Hosea som den som är Gud och inte en människa och som inte kommer med vrede (Hosea 11:9)?

– Är Gud den Gud som Jesus genom sitt liv, sin gärning och sina ord sökte teckna? Är det Guds ansikte vi ser i Jesu ansikte? Är Gud den Gud som Jesus lärde sina lärjungar – och oss – att be till som ”vår fader”?

Gud möter oss i Gamla och Nya testamentet i ord och bilder, i symboler och skeenden som på inget sätt ger oss en entydig bild av honom. Tvärtom, ord står ibland mot ord och en bild mot en annan. Det är helt nödvändigt för den som arbetar med frågan om vem Gud är att vara ärlig mot det bibliska materialet och erkänna dess spänningar.

Hur skall vi då bete oss inför Ordet och orden om Gud?

I avsnittet om ”Det heliga kriget” ger vi ett exempel på hur man som bibelläsare får arbeta med bibelns texter och söka förstå dem.

Avgörande för den syn på Gud som ligger till grund för ”vår fredsteologi” är vår uppfattning av Jesus. För oss är Jesus den som tolkar Gamla testamentet. Utan honom kommer vi fel. Vi hävdar att Guds ansikte framträder i Jesu ansikte.

Låt oss åskådliggöra det genom ett exempel. Den Messiasgestalt som Jesus identifierar sig med är bl. a. tecknad av profeten Jesaja med följande ord:

Herrens, Herrens Ande är över mig, ty Herren har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig till att läka dem som har ett förkrossat hjärta, till att predika frihet för de fångna och befrielse för de bundna, till att predika ett nådens år från Herren och en hämndens dag från vår Gud….” Jes.61: 1,2

Då Jesus framträder i Nasarets synagoga gör han detta ord till sitt. Han deklarerar frankt: ”Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” (Luk.4:16 ff). Men nej, han gör det inte helt och fullt. Den text Lukas återger som Jesu prokiamation avslutas innan Jesus kommer fram till budskapet om ”en hämndens dag från vår Gud.”

Självfallet kan vi inte bygga upp vår teologi på en analys av detta enkla slag av två skriftsammanhang. Men det som vi återgett här fångar för oss in den tolkning som Jesus för övrigt ger av Gud i sitt liv och genom sin förkunnelse.

För oss är Gud livets Gud, den som ger liv och upprätthåller liv. Han är kärlekens Gud som sänt sin Son till försoning och fred för oss människor. Han är historiens Gud som vill och söker forma historien utifrån sin vilja. För oss är hans vilja uppenbarad i Jesus Kristus, tecknad som Fredsfursten i Gamla testamentets skrifter.

Detta innebär inte att vi bortser från andra drag i den bild av Gud som vi möter i Bibeln. Guds dom över ondskan och orättfärdigheten som vi möter i Guds vrede är en verklighet som vi inte minst får brottas med då vi bearbetar sambandet mellan fred och rättvisa som två oskiljaktliga begrepp och verkligheter.

Vi hoppas att du som läser detta skall finna att vi i vår argumentation utgår ifrån Skriftens vittnesbörd. Men vi är inte tjänare åt den bokstav som dödar utan i det nya förbund som är förknippat med Jesus Kristus och som är ande och liv. (2 Kor.3:4-6).

Den bild av Gud som vi uppfattar och som vi möter i Jesu ansikte har på olika sätt återgetts av andra i ord eller bild. En sådan tolkning var den skrift i blod som Adolfo Perez Esquivel läste på sin cellvägg: ”Gud dödar inte!”

Evangelisten Johannes fångar in något av den problematik vi här aktualiserat i orden: ”Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.” (Joh.1:17,18)

Gud är livets Gud

De kom i en lång rad genom staden Memphis gator. De var fattiga, illa sedda renhållningsarbetare, samlade i den sista aktionen för mänsklig värdighet som Martin Luther King var med om att arrangera. De krävde högre löner och bar alla på plakat med ett och samma budskap: I am a man, Jag är människa!

Andra hade tagit ifrån dem deras människovärde. De kände det nödvändigt att få tala om för dessa och omvärlden att också de var människor.

Hur uppfattar då vi detta att vara människa? Vår människosyn är nära knuten till vår uppfattning av vem Gud är. Den kristna skapelsetron ger oss det grundläggande om människan.

Efter skildringen av hur Gud ur kaos skapar kosmos, ordning, skildras hur växtlivet tar gestalt och sedan hur allt högre djurarter skapas. I vattnet frambringas ”ett vimmel av levande varelser” och fåglar börjar flyga över jorden. Kräldjur, vilda djur och boskapsdjur breder ut sig över jorden. Och så till sist: ” Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika. Och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden…

Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:20,26,27)

Då och då återkommer detta i skapelsens epos: ”Och Gud såg att det var gott.”

Och Gud satte människan i sin skapelse till att ”bruka och bevara den” (1 Mos 2:15). Gud lade sin skapelse i våra händer och bjöd oss att vara dess förvaltare. Han gjorde oss till sina medarbetare.

Men den jord vi nu trampar på är inte längre Edens lustgård. Paradiset har gått förlorat. Marken är förbannad och med vedermöda framlever människan sitt liv på jorden. Hon äter sitt bröd i sitt anletes svett tills hon vänder åter till jorden. Paradiset har blivit för många ett helvete i förtryck och människoförnedring. Människan som kallats att bruka och bevara, missbrukar och förstör. Det första brodermordet var bara en ringa början. Människan har idag skapat sig själv möjligheten till massmord i ofattbar skala.

Ändå – vi vet att varken ”paradisbilden” eller ”helvetesbilden” ger oss en rättvis bild av människans situation. Vi lever i en värld som rymmer både himmel och helvete. Evert Taube fångar in det himmelska på sitt sätt:

Kalla den Änglamarken eller himlajorden om du vill,

jorden vi ärvde och lunden den gröna,

vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,

låt dem få leva de är ju så sköna!

Vi låter profeten Nahum skildra dess motsats:

”Ve dig, du blodsstad, alltigenom så full av lögn och våld, du som aldrig upphör att röva! Hör, piskor smäller! Hör, vagnshjul dånar! Hästar jagar fram, och vagnar rullar iväg. Ryttare kommer i fyrsprång, svärden blänker och spjuten blixtrar. Slagna ser man i mängd och lik i stora hopar.” (Nahum 3:1-3).

Detta ”både och” som skapelsen rymmer är bakgrunden till de ord som Mose får förmedla till sitt folk:

Se jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, döden och vad ont är, då jag nu idag befaller dig att älska Herren, din Gud, att vandra på Hans vägar och hålla hans bud och stadgar och förordningar, för att du må leva….

Jag tar idag himmel och jord till vittnen mot er, att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse.

Så må du då välja livet… 5 Mos.30:15,16,19.

Tidigare är det sagt att ”det bud som jag idag ger dig är dig inte för svårt”. Vidare ”Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så att du kan göra efter det.” (5 Mos.30:11,14).

Skapelsen är lagd i våra händer. Den rymmer både liv och död, välsignelse och förbannelse. Som skapelsens förvaltare är vi själva med och väller väg. Människan är skapad till en ansvarig varelse. Hon är ansvarig för sitt förvaltarskap! Vår kallelse är att vara Guds freds-medarbetare!

Vi lever inte bara i en trasig värld. Vi lever i en värld som bedrar sig själv. Vi matas med fördomar om svarta och vita, om judar och araber och propagandan som sköljer över oss från både öst och väst lämnar ingen oberörd.

Förvändheten tar sig många uttryck. Då en kärnvapenbärande u-båt i USA skulle namnges bads denna bön: ”Gud välsigna denna u-båt, låt den få bli ett fredens instrument.” En sådan u-båt bär i sina kärnladdningar med sig en större sprängkraft än vad som utnyttjades under hela andra världskriget.

Det är mitt i denna förvirrade värld som budet från Gud på nytt måste få nå ut. Han har förelagt oss liv och död, välsignelse och förbannelse. Väljer vi då livet?

Guds befrielse och shalom

Hur länge, Herre, skall jag ropa, utan att du hör, klaga inför dig över våld, utan att du frälser? Varför låter du mig se sådan ondska? Hur kan du själv skåda på sådan orättrådighet, på det fördärv och det våld jag har inför mina ögon?” Habackuk 1:2,3

Guds tystnad inför världens ondska är för många orsaken till deras tvivel på hans existens. Hur kan Gud tillåta? Varför gör han inget – om han nu finns bortom allt elände?

För Israel var våldet och förtrycket inte okänt. I Egypten fick de känna på slaveriets ok och förbannelse. Men det var också där de fick uppleva räddningen ut ur Egypten, frälsningen. Och för alla tider innebar uttåget ur Egypten för judarna en påminnelse om Guds frälsning. Det var då de lärde känna Gud som historiens Gud, som befriaren ur förtrycket. Då Stefanos håller sitt tal inför judarnas råd före sitt martyrium handlar detta till stor del om händelserna med och omkring Moses. Gud hade sett sitt folk och dess förtryck och därför grep han in i historien för att befria sitt folk. (Apg.7:30-34)

På samma sätt påminner Paulus om denna händelse i sitt tal i Antiochia i Mindre Asien. (Apg.13:16ff).

Det är inte underligt att just denna historiska händelse och tolkningen av den har avgörande betydelse för kristna också idag som befinner sig i likartade situationer som judarna i Egypten. Befrielseteologi både i Latinamerika och Sydafrika hämtar där sin inspiration. Desmond Tutu skriver om detta i sin bok Hopp och lidande:

Denna handling, att rädda en larmande hop slavar, denna i högsta grad politiska handling, som i Bibeln kallas Exodus (uttåg), blev ett paradigm. Exodus kom att uppfattas som grundläggande för Guds folk och vad som kännetecknade det. Andra gudomliga händelser beskrevs i ljuset av denna händelse, liksom kristna skulle beskriva hela sin frälsningshistoria i ljuset av Jesu Kristi död och uppståndelse. Gud visade sig själv som en frälsande, handlande, aktiv Gud, inte en Gud som älskade att hålla utmärkta tal, och han var en nådig Gud (de var inte värda att räddas, de kunde inte göra sig förtjänta av frälsning). Han visade sig vara en befrielsens Gud, det stora uttågets, exodus, Gud, som ställde sig på de förtrycktas, de utsugnas, de förtrampades, de utslagnas sida. Han haltade inte på bägge sidor. Han tog parti mot de mäktiga och för änkor, föräldralösa och främlingar – de grupper bland folket som ofta fanns längst bort i kön, allra nederst.”2

Den frälsning som erbjuds oss i Jesus Kristus är en befrielse för både förtryckta och förtryckare. Jesus ber för sina bödlar om förlåtelse. Han vet att de inte vet vad de gör. Desmond Tutu säger: ”Vi är engagerade för de svartas befrielse, eftersom vi på det sättet är engagerade för de vitas befrielse.” Och han säger till de vita studenterna: ”Ni kommer aldrig att bli fria, förrän vi svarta är fria!”

Gud kommer till oss med sitt shalom. Det är det hebreiska ord som betyder ett friskt, helt och oskadat tillstånd mellan människor och i människor. Det motsvaras av grekiskans eirene som har samma dubbla innebörd, fredliga yttre förhållanden och sinnets jämvikt. Det innebär att bägge dessa ord i sin betydelse svarar upp mot innehållet i svenskans två ord fred och frid. Detta har inneburit svårigheter i översättningen av Bibeln till svenska. Den gamla översättningen (1917) präglades av att man i stort sett genomgående valde ordet frid och försnävade därmed det rika och dubbla innehåll som grundtexterna har.

För inte så få kristna har frälsningen försnävats till att avse enbart ett tillstånd av frid inom människan och med Gud. Vår nya översättning hjälper oss förstå att den frälsning som Bibeln förkunnar ger shalom, både frid och fred. Det handlar om befrielse både ifrån den ondska inom människan som föder förtryck av andra och det ok som förtrycket utövar. Det handlar om befrielse för både förtryckta och förtryckare!

Det heliga kriget

Och Herren sade till Josua:’Frukta inte för dem, ty jag har gett dem i dina händer. Ingen av dem skall kunna stå dig emot.’ Och Josua kom plötsligt över dem, ty han tågade hela natten, sedan han hade brutit upp från Gilgal. Och Herren sände en sådan förvirring bland dem, när de fick se israeliterna, att dessa tillfogade dem ett stort nederlag vid Gibeon. Därefter förföljde de dem på vägen upp till Bet-Horon och nedgjorde dem och drev dem ända till Aseka och Mackeda. Och när de så under sin flykt för Israel hade kommit till den sluttning som går ned från Bet-Horon, lät Herren stora stenar falla över dem från himmelen, hela vägen ända ned till Aseka, så att de blev dödade. De som dödades genom hagelstenarna var till och med fler än de som Israels barn dräpte med svärd. Och Josua talade till Herren på den dag då Herren gav amoreerna i Israels barns våld Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna, genom att Herren då lydde en mans ord. Ty Herren stred för Israel. ” Josua 10:8-12a, 14

Detta är en av de gammaltestamentliga texter som skildrar vad man brukar kalla för det heliga kriget. Gud hade utvalt Israel till sitt folk och gett dem löftet om Kanaan. Det är på Guds order och på hans direkta ingripande för Israel som man erövrar Kanaan. Men eftersom det är Gudsfolket som strider avser kampen också försvaret och utbredandet av gudstron.

Så innehåller Gamla testamentet en rad vålds- och krigsskildringar ”i Guds namn”. Ett av motiven i den ovan skildrade drabbningen är att israeliterna med Guds hjälp skulle ta hämnd på sina fiender. (Josua 10:13)

Det heliga kriget möter oss också i de profetiska framtidsskildringarna. Gud skall i den yttersta tiden ge Israel seger över alla folk och därmed träder Herren fram i makt och härlighet:

Och det blir en dag som är ensam i sitt slag, och som är känd av Herren, en dag då det varken är dag eller natt, en dag då det blir ljust, när aftonen kommer…

Men denna hemsökelse skall Herren låta drabba alla de folk som drog ut för att strida mot Jerusalem: han skall låta deras kött ruttna, medan de ännu står på sina fötter. Deras ögon skall ruttna i sina hålor, och deras tunga skall ruttna i deras mun…

En likadan hemsökelse skall också drabba hästar, mulåsnor, kameler, åsnor och alla andra djur som finns där i lägren…

Detta blir den hemsökelse som Herren skall låta drabba de folk som inte drar upp för att fira lövhyddohögtiden. Ja, så skall Egypten drabbas av sin synd

Sakarja 14:7, 12, 15, 18, 19

Hur är det då i Nya testamentet? Finns också där föreställningen om det heliga kriget? Vi skall här låta en av våra främsta exegeter, Harald Riesenfeldt, ge oss vägledning:

Hos Jesus själv och i urkristendomen sker vad som skulle kunna kallas en radikal avmytologisering av det heliga kriget. Föreställningar och formuleringar, som hör samman med motivkretsen det heliga kriget övertas. Men såsom var fallet med andra liknande motiv, transformeras krigsmotivet. Det är inte längre fråga om drabbningar, aktuella eller framtida, mellan jordiska lärare utan om kraftmätningar, lika realistiska och avgörande, på andliga plan…” 3

Riesenfeldt återger sedan detta exemplifierat i händelserna med de två svärden i samband med Jesu gripande (Luk.22:35-38 och Matt.26:51-54) och konstaterar därefter:

”Återigen: Om Gud verkligen menade allvar med det heliga kriget, då skulle han kunna mobilisera mer än tillräckligt av väl väpnade styrkor för att rädda Jesu liv. Men redan den som läser Gamla testamentet i ljuset av sången om den lidande tjänaren borde egentligen kunna förstå att profetiorna om väpnad strid för att föra gudsriket till seger inte får tolkas bokstavligt.”

Det heliga kriget i Nya testamentet är av ett helt annat slag. Det kan vi också se utifrån Paulus skildring av hur vi skall utkämpa trons goda kamp då han beskriver den kristnes vapenrustning i Efesierbrevet. (Ef.6:10-18)

De verkliga krigen skildras i Nya testamentet utan några ideella mål eller motiv. I Uppenbarelseboken har de ”enbart karaktären av katastrof och kulmination av onda krafter. ”

”Det är alltså ett påfallande faktum att Nya testamentet i sina framtidsvyer har ett motiv som kan kallas det apokalyptiska kriget, ett krig som är resultatet av onda krafters kulmination, ett krig utan mening, ett krig som är rena förödelsen och fasan. Ju längre tiden går, ju mer historien framskrider, dess våldsammare tillspetsas konflikterna, dess ohyggligare blir katastroferna som drabbar mänskligheten, dess tydligare framstår kriget som något ont.”

Riesenfeldts slutsats är alltså att i Nya testamentet åter finns inte längre föreställningarna om det heliga kriget. Jesus låter istället den motsatta traditionen om freden och fredsfursten och hans rike ta gestalt i sin person och undervisning. Kriget framstår utan mening och som något definitivt ont.

Gud försonade hela världen

Bakgrunden till den text av Paulus som inleder denna teologiska reflektion (Ef.2:14-17) är den totala åtskillnad som judarna upprätthöll i förhållande till hedningarna. Det fanns, säger Paulus, en skiljemur, en fiendskap mellan jude och hedning. Man kunde inte dricka ur samma kärl (jfr. relationen till samarierna – Joh.4:7-9). Man kunde inte gästa varandras hus (Apg.10:28) och det stora sveket var att ingå äktenskap med en hedning. Samarierna var just ättlingar i sådana blandrelationer och därför speciellt missaktade.

Paulus slår nu fast att Jesu gärning inneburit att denna skiljemur brutits ned. Fiendskapen har dödats. Det var resultatet av den försoningsgärning Gud lät ske i Kristus Jesus. Av de två som tidigare stod emot varandra som bittra fiender har Kristus skapat en enda människa, en ny människa, och så stiftat fred.

Och detta var inte något som hörde framtiden till. Nej, jude och grek, slav och fri, man och kvinna (Gal.3:28) delade nu samma församlingsgemenskap, bröt samma bröd och drack ur samma bägare.

Därför att ”Gud försonade hela världen med sig genom Kristus” förkunnade Paulus: ”Låt försona er med Gud” (2Kor.5:19,20)

Det är en skandal i Kristi kyrka att kristna människor idag inte är beredda att förenas i samma nattvard. Det är ett förnekande av denna Kristi försoningsgärning och dess konsekvenser.

Runt om i vår värld slingrar sig fortfarande dessa skiljemurar – mellan öst och väst, mellan svart och vit, mellan jude och arab, mellan irakier och iranier, mellan fattiga och rika, mellan män och kvinnor. I denna fiendskapens värld har kyrkan att som Kristi sändebud i ord och handlingar förkunna försoningens budskap, upprätta gemenskap och så ”stifta fred”.

Försoningen är vad Gud gör för oss. Den skuld av enskild eller kollektiv karaktär som tynger oss lyfter han av oss. Han vill få oss att resa oss, att stå upp och bli hans fredsmedarbetare.

Den ondska, synd, som fjättrar oss i våra relationer till varandra, vill han helga och rena oss från. Detta är inte bara ett budskap i ord utan synliggörs i nattvarden:

Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade:’Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse-. Matt.26:27,28

Detta nya förbund, denna nya gemenskap, markeras i Paulus ord om nattvarden: ”Eftersom brödet är ett enda, är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.” (1 Kor.10:17)

Detta försoningens budskap har ofta missbrukats i kyrkan. Man har låtit talet om försoning släta över orättfärdighet och synd. Inte minst framträder detta i ett samhälle som Sydafrika. I det s. k. Kairosdokumentet har sydafrikanska teologer och lekmän sammanställt en teologisk kommentar till den politiska krisen i Sydafrika. I detta säger man bl. a.:

Det finns konflikter, som bara kan beskrivas som en kamp mellan rättvisa och orättvisa, gott och ont, Gud och djävul. Att tala om att man skall försona dessa två är inte bara en falsk tillämpning av den kristna försoningsiden, det är också ett totalt svek mot allt vad kristen tro står för…

I Sydafrika är ingen försoning möjlig utan rättvisa. Det betyder i praktiken att det inte går att tala om försoning, förlåtelse och förhandling utan ånger och sinnesändring

Det är ingenting vi önskar mer än verklig försoning och äkta fred – den fred som Gud önskar och inte en sådan som världen önskar (Joh.14:27…)

För att vara sant bibliska måste våra kyrkoledare anta en teologi, som miljoner kristna redan omfattar, en biblisk teologi som innebär direkt konfrontation med det ondas krafter istället för en teologi som betyder försoning med synd och djävul.4

Desmond Tutu markerar också detta i sin bok:

I ett försök att utöva försoningens ämbete framställer dessa människor försoningen som en lättköpt utväg för kristna. De talar om behovet av att förlåta till i synnerhet orättvisans offer. Men de uppmanar inte dem som gör sig skyldiga till orättvisorna att göra bättring, och de kräver ingen förändring av det orättvisa systemet. De gör detta i en sådan utsträckning att centrala kristna begrepp som försoning och förlåtelse avvisas med förakt av de fattiga och utsugna

Vad som då glöms bort är att försoningen inte är en lättköpt utväg och att den inte utesluter konflikt…

Nej, precis som där inte kan finnas någon billig nåd, så kan där inte finnas någon billig försoning, eftersom vi inte kan ropa ’fred, fred’, där ingen fred råder. 2

Den försoning som tecknas i Bibeln är en försoning som leder till rättvisa och uppgörelse med världens ondska. Våra böner om förlåtelse når inte fram om vi tror att fromhet kan vara en täckmantel för orättvisor och ont;

Hur ni än räcker ut era händer, så gömmer jag mina ögon för er, och om ni än ber mycket så hör jag inte på det. Era händer är fulla av blod – tvätta er då, och rena er. Skaffa ert onda leverne bort från mina ögon. Upphör att göra vad ont är. Lär att göra vad gott är, far efter det rätt är, visa förtryckaren på bättre vägar, skaffa den faderlöse rätt, utför änkans sak. Jes.1:15-17

Istället för den knutna handen eller det brutala våldet är det kristna bidraget i världens konflikter, försoningens möjlighet till fred, den försoning som också är en uppgörelse med världens ondska.

Den ansvariga människan

Människan lever mellan himmel och jord.Vi skulle också kunna säga mellan himmel och helvete. Vi menar då inte att jorden är ett helvete utan att den är fylld av både himmel och helvete.

Vad för möjlighet har då människan att leva ut sin rätta mänsklighet? Finns det över huvud taget en ansvarig roll för människan att leva i? Är hon inte utlämnad åt ett ohjälpligt spänningsfält mellan gott och ont? Vad har människan egentligen att sätta emot världens djävulskap?

Vi skall i detta avsnitt reflektera över dessa frågor utifrån Paulus funderingar över människans öde så som hart uttrycker det i Romarbrevets kapitel 6 – 8.

Hans fråga är om vi skall bli kvar i synden och låta våra lemmar vara redskap för orättfärdigheten. På den frågan ger han ett otvetydigt: ”Naturligtvis inte!”

Hur kan han påstå detta, då han samtidigt konstaterar att det han egentligen vill med sitt liv, det gör han inte. Han gör det som han avskyr. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Vad finns det för förutsättning för den, som likt Paulus, kan konstatera om sig själv, att viljan finns men inte förmågan att göra det som är gott?

För Paulus är svaret att genom Jesus Kristus blir det omöjliga möjligt.

Utgångspunkten tar Paulus i dopet. Att bli döpt är att sänkas ned i en grav och dö för att uppstå och leva ”i ett nytt liv” med Kristus.

Men är inte detta symboliskt? Låter det inte för bra för att vara sant? Kan det ha att göra med hur vi skall ställa oss till krig och fred?

Det nya liv som Paulus talar om karaktäriserar han både negativt och positivt.

Gud handlar med mig i dopet för att….

den syndiga kroppen skall berövas sin makt

… synden inte skall härska i min dödliga kropp

… jag inte längre skall vara slav under synden

… synden inte skall bruka mina lemmar för orättfärdigheten

Av Paulus beskrivning är det omöjligt att fatta detta som något, som inte reellt förändrar en människas vardagsliv. Han uttrycker sig bland annat så att vi – före dopet – ”levde på människans villkor”. ”Lämnad åt mig själv ” lever jag under ”syndens och dödens lag”, men i Jesus Kristus lever jag ”under nåden”.

Positivt uttrycker Paulus det nya livet så att det är…

… att leva under nåden ….att leva för Gud

… att låta Gud använda mina lemmar som redskap för rättfärdigheten

… att – och här påpekar Paulus särskilt att han använder en mänsklig bild – bli

slav under rättfärdigheten

… att ha fått Anden som stöd i min svaghet

… att vara ett Guds barn.

Det nya livet i Kristus är inte ett liv under lag och träldom. Det handlar varken om gammal- eller ny-moralism. Det är och skall förbli ett liv utifrån rättfärdiggörelsen i tron, ett liv under nåden och i befrielsen. Kristus har befriat oss till frihet.

Men det är inte – för att tala med Bonhoeffer – ett liv under ”den billiga nåden’. Det är inte ett slarvigt och ansvarslöst lärjungaskap ”för att nåden skall bli större”. ”Vi har alltså skyldigheter” säger Paulus, ”men inte mot köttet, inte att leva efter vår köttsliga natur”. Tidigare lät vi våra lemmar vara ”slavar åt laglösheten”. Nu är vi kallade att ställa oss själva och våra lemmar i rättfärdighetens tjänst, i tjänst för rätten och freden på vår jord.

Gustaf Wingren tolkar dessa tankar hos Paulus:

När människor tas upp och infogas i läkningsprocessen, sker det genom ett operativt ingrepp som har karaktären av en chock, dopet. Den döpte blir korsfäst, ja han begravs, allt för att sedan bli frisk och leva (Rom.6:3-11). Inne i denne döpte pågår nu striden mellan kött och Ande såsom en etisk kamp. (Gal.5:16-26). 5

Då jag levde ”på människors villkor” bar mitt liv ”frukt åt döden”. Nu är min kallelse utifrån mitt dop ”in i Kristus Jesus” att ställa mig själv och mina lemmar i livets tjänst.

Det som jag i mig själv inte kunde åstadkomma, ”det gjorde Gud”. Genom sin Ande ger han mig ett nytt sinnelag.

Poängen för Paulus är emellertid inte att den kristne står utanför synd ochfrestelser i denna ärld. Den kristnes lott är att leva kvar i denna världen med sin ”dödliga kropp”, men samtidigt inte låta det onda få härska och därmied låta sitt liv bli ett ”redskap för orättfärdigheten”.

Ibland har den kristnes situation tecknats med begreppsparet ”redan – ännu inte”. Något har verkligen redan skett. Paulus uttrycker det med orden ”i hoppet är vi räddade”. Men detta hopp är ännu inte uppfyllt, för då är det inte längre ett hopp.

Genom att i tron och dopet bejaka Gud i mitt liv tar jag som Jesu lärjunge upp kampen mot det onda i mig själv. Jag gör det som ”ett Guds barn”, som i dopet fått del av Anden som min ”Hjälpare”. Paulus talar om ”det nya livet” i annat sammanhang som ”en ny skapelse” och säger:

”Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst”. (2 Kor 5:17,18).

Som kristen skall jag inte längre leva kvar i fiendskapen. Den har Gud i Kristus dödat för att jag skall leva i fred med varje människa. Jag är genom dopet ställd i försoningens tjänst för att bruka mina lemmar som redskap för freden.

Den kristna människosynen är i grunden varken pessimistisk eller optimistisk, den är realistisk.

Dess realism möter oss i Bibelns osminkade skildringar av de människor som ställt in sina liv i Guds tjänst. De finns där med alla sina fel och brister. Utan försök till skönmålningar eller bortförklaringar möter vi dem i deras tillkortakommanden.

Petrus avger sin bekännelse och sitt stolta löfte inför avgörelsens stund. Men vad hjälpte det i nattkylan på översteprästens gård, då en enkel kvinna ställer en rak fråga om hans relation till Jesus. Petrus ger sig ensam iväg, misslyckad och förnedrad. Det är till samme Petrus en hälsning ges. Förlåtelsen, nåden, rättar upp honom och han får på nytt axla ledarrollen i lärjungaskaran. Petrus misslyckas i sitt lärjungaskap, men lärjungaskapets villkor är sådant att han får börja om igen.

Den kristna församlingens historia är berättelsen om människors ”mänsklighet”, deras svek och misslyckanden. Och samtidigt – det handlar om människor som inte gett upp, människor som inte låtit sig passiviseras. Det handlar om människor som inte står handfallna och rådlösa inför världens djävulskap. Det handlar om människor som i tron inte förlorat hoppet och som i tron lever för Gud. Det handlar om människor som likt Amos uppfattar sin kallelse här i världen vara att låta ”rätten flöda fram som vatten, och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar”. (Amos 5:23).

Så är människans lott att leva mellan himmel och jord – att leva i världen men inte av världen.

Vi har fått en ande som ger oss söners rätt så att vi kan ropa:”Abba, fader!”. Och Anden själv vittnar med vår ande om att vi är Guds barn. (Rom.8:15,16).

Det kristna lärjungaskapet är ett liv ”under nåden- och därför i förlåtelsen. Men det är ett liv under ”den dyra nåden” och därför ett ansvarigt liv.

Vi har blivit räddade för att med våra liv tjäna Gud. Det gör vi, då vi tjänar hans mänsklighet.

Kyrkan – en försoningens och fredens gemenskap

”Tillsammans måste vi lära oss att leva som bröder, eller så kommer vi tillsammans att gå under som dårar.” Martin Luther King

För den som rest i olika delar av världen är det en fantastisk upplevelse att få möta systrar och bröder var som helst och känna en djup och nära gemenskap i Kristus. Detta sker samtidigt som misstron breder ut sig mellan människa och människa, mellan folk och folk. Med detta vill vi inte säga att den kristna gemenskapen är ett himmelrike. Vi vet att djup vindring råder inom samma kyrka eller samma församling. Men vi som skriver detta måste ändå få ge vårt vittnesbörd om upplevd närhet och värme i öst och väst, i norr och söder. Detta som en följd av vår kristna tro i mötet med andra kristna.

Bibeln säger att kyrkan är Guds folk med hans bestämda uppdrag att upprätta försoningens och fredens gemenskap i vår värld. Kyrkan är inte en gemenskap för sin egen skull. Den är en gemenskap för andra, just utifrån att den är Kristi kropp och Guds folk. Kyrkan har ett uppdrag, en mission, att hela och upprätta utifrån samma utgångspunkt som Jesus samlade sin lärjungegemenskap – ”han såg människorna…. illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.” (Matt.9:36).

Kyrkan är en gemenskap för fred. Detta utvecklar vi ytterligare i avsnittet ”Församlingen – en gemenskap för fred.”

Då kyrkan sviker sin mission att ständigt vara kyrka i världen, i rörelse ut och tillsammans med andra, upphör den att vara kyrka och Guds folk. Då kyrkan inte är en fredens gemenskap sviker den sin kallelse att vara Kristi kropp.

Ernest Gordon berättar i sin bok Genom dödsdalen vid Kwai om de stämningar som rådde i de japanska dödslägren vid floden Kwai. Fångarna där skulle i Thailands djungler bygga en järnväg på broar. Det namn som dessa läger fått vittnar om att massor av fångar dog p.g.a.brist på mat, sjukdomar och den behandling de fick utstå. I början var också stämningen mellan fångarna miserabel. Man slogs om maten och de hinkar med svinmat som japanerna hade och man stal från varandra. Men så skedde en märklig omsvängning. Fångarna började bry sig om varandra, man samlades till samtal och man gav varandra undervisning i olika ämnen. Teaterverksamhet kom igång och en orkester startades. Vad var då hemligheten bakom denna förändring. En avgörande orsak var detta om vilket vi låter Ernest Gordon själv berätta:

Jag vet inte med säkerhet när kyrkan i Chunkai byggdes. ’Byggdes’ är kanske inte rätta ordet, tv det var föga mer än en uthuggen plats i djungeln. Himlavalvet var dess tak och bambuskogen dess väggar. Det fanns inga dörrar, man kunde gå in i kyrkan var som helst. Alltihop var en enda dörr, så att säga…

Jag kommer ihåg att jag en gång såg två krigsfångar i färd med att bära ett lass bambu genom just detta område. Medan de knogade på sa den ene till andre:

– Ta av dig hatten, Joe, du är i Guds hus.

I ena änden av uthuggningen hade gudfruktiga händer upprättat ett altare av bambu på vilket det stod ett kors och en lampa. Korset var snidat av ett trästycke, lampan bestod av en bleckburk med ett skosnöre som veke. Ett tak av palmblad skyddade altaret från väder och vind.”

Det var den yttre ramen till det som hände i lägret. De biblar som fanns i lägret ordnades till ett lånebibliotek. Man fick bara låna en bibel en timma varje gång. Sedan skulle den iväg till nästa bibelläsare. Gudstjänster och andakter ordnades. Till sist fick många fångar lära sig det svåraste av allt – att kunna förlåta sina fiender.

Den första nattvard jag bevistade var oförglömlig.. Vi bröt en bit av brödet och skickade det vidare.

Nattvardselementen stod åter på altaret, en tacksägelsebön lästes, en psalm sjöngs, och så lästes välsignelsen. Vi gick sakta därifrån, ut i nattens tystnad, som tycktes fylld av sång. Vi gömde lyckligt minnet av denna erfarenhet, av vår gemenskap i de heligas samfund…” 6

I försoningens tjänst

I 1917 års bibelöversättning finns följande formulering: ”Saliga är de fridsamma-. Det låter bra, och många, alltför många, har tagit det till sig. Eftersom man återfann det bland saligprisningarna som ett ord av Jesus var det naturligt som kristen att i stilla salighet söka efterleva ordet. (Matt. 5:9).

Men nu är poängen att Jesus aldrig sagt detta. Det var inte heller så han framlevde sitt liv, som slutade på ett av dåtidens brutalaste avrättningsredskap, på ett kors. Det är knappast möjligt att sätta epitetet ”fridsam” på Jesus, då han i helig vrede drev ut köpmännen och deras boskap ur templet och välte omkull kapitalets tjänare, växlarnas bord. (Joh.2:13-16). Lika svårt är det med avseende på hans uppgörelser med fariseer och skriftlärda.

Vad har då Jesus sagt? I vår nya översättning återges Jesu ord så här; ”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner”. Men i en not anges det att grundtextens ord betyder ”gör fred”. Det är synd att inte texten formulerats så eller med orden ”skapar fred”. I engelsk text läser vi ”Blessed are the peacemakers.”

Att vara kristen handlar inte om att dra sig undan världen i fridsam avskildhet. Det handlar om att som Jesus själv leva mitt i världen. Det handlar om att fullfölja det av Gud givna uppdraget – förvaltarskapet av denna värld. Det handlar om den salighet, som Jesus talar om, som ligger i att aktivt vara med och bygga fred på jorden.

Lärjungarna fick inte bygga sig hyddor på förklaringsberget (Matt.17:lff). De fick på nytt bege sig nedför berget tilbaka till sina kamrater och deras misslyckande (v 14-17), tillbaka till människorna i deras nöd.

Låt oss ännu en gång påminna varandra Martin Luther Kings, ord:”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

Vi citerade tidigare profeten Jesaja: ”Lär att göra vad gott är, far efter det rätt är, visa förtryckaren på bättre vägar, skaffa den faderlöse rätt, utför änkans sak.” Jes.1:17.

Vi behöver ge röst åt de utslagna och de förtryckta. Vi behöver ge det onda dess rätta namn. Det innebär att vi också måste låta sanningens ljus avslöja dem som väljer att vara ondskans redskap i vår tid.

Nobelpristagaren Adolfo Perez Esquivel säger i anslutning till detta:

Underlåtenhetens synd – vägran att bli. indragen – är något av det allra värsta i världen. Kristus kallar oss att engagera oss för våra systrar och bröder

Martin Luther Kings påstående stämmer helt in här, därför att det onda i Latinamerika , som på så många andra platser, är resultatet av de godas tystnad, tystnaden hos dem som inte på allvar och djupt engagerar sig i sina bröder och systrar. Jag har tänkt mycket på detta – de godas tystnad.” 1

Vad är det då att ställa sig i försoningens tjänst? Då vi i kapitlet ”Hoppets tecken” aktualiserar olika exempel på detta är risken att det utmålas som något för några få ”fredshjältar”. Så är det inte och så får det inte bli. Att stå i försoningens tjänst handlar om brevkontakter över ”fiendegränser”. Det handlar om besök över ”skiljemurarna”. Det handlar om att upprätta vänförsamlingar. Det handlar om att bry sig om främlingen, flyktingen i våra kvarter

Kristi kyrka har fått en mission. Den är kallad till kamp. Paulus tar därför upp frågan om församlingens ”vapenrustning” i sitt brev till efesierna (Ef.6:10-18). Då Paulus där uppmanar sina medkristna att ta på sig ”Guds rustning” inser vi på nytt att den kamp det här är frågan om inte på något sätt har att göra med att rusta sig med denna världens vapenrustning.

Uppdraget är församlingens kallelse att förkunna evangeliet till alla folk i alla tider. En del av detta uppdrag tecknar Paulus med orden ”sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred”.

Då vi – som vi gör i denna skrift – aktualiserar församlingen och den enskildes uppgift i världen, frestas vi till att skapa en bild av en kristen som en aktivist. Uppdrag och tunga bördor väntar. Bilden av lärjungaskapet blir ”att göra” och inte ”att vara”.

Vi behöver därför bli påminda om – inte bara uppdraget – utan också utrustningen. Paulus ger en dramatisk skildring av kampen: ”Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andemakter i himlarymderna.” (Ef.6:12)

Det är mot den bakgrunden Paulus påminner oss om den rustning vi behöver: sanningen som bälte, rättfärdighetens pansar, trons sköld, frälsningens hjälm och Andens svärd. Poängen är att det är ” Guds rustning”.

Vi behöver också påminna varandra om att lärjungaskap till sitt väsen bestäms av vad Gud gjort i Kristus med oss och vad han i den helige Ande gör med oss. Det handlar om att i Guds väldiga skapelse och trasiga värld få vara ett Guds barn.

Gud vill bruka oss i sin skapelse – i försoningens tjänst. Han gör det inte genom alltför tunga bördor som knäcker oss. Han gör det genom att ge oss sin rustning och genom att bjuda oss fullfölja vårt uppdrag i den helige Ande.

Att döda fiendskapen och avväpna fruktan

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan….”

1 Joh.4:18

Bakgrunden och grogrunden för fiendskapen i världen och de enorma rustningar som sker är i hög grad människors rädsla för varandra. Ibland har den rädslan verkliga anledningar. Men mycket ofta är den en följd av bristande kunskaper om varandra och den misstro som spirar och underblåses där skiljemurarna håller isär människor.

Bakom fruktan finns indoktrineringen, propagandan från både öst och väst. Där frodas fördomarna, där föds misstron, där slipas knivarna.

Fruktan leder många till passivisering och förlamning. För andra till olika försök att dränka fruktan. För alltför många leder den till ett oavbrutet stöd för kapprustningen i vår värld.

Mot fruktan ställer Johannes kärleken. Kärleken – som för den kristne också gäller fienden – avväpnar fruktan.

Jesus utmanar oss genom att påminna om att kärleken till dem som älskar oss inte är särskilt kristet. Det gör ju också hedningarna. Nej, säger han: ”älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner”. (Matt.5:43-48)

Men att älska sin fiende handlar inte om att vika undan för denne. Det handlar istället om att gå denne till mötes. Det handlar om att tillsammans mötas vid förhandlingsbordet – eller vid nattvardsbordet!

Våldet dödar fienden. Kärleken vill ”döda” fiendskapen. Kärleken accepterar inte att andra människor betecknas som mina fiender. Kärleken handlar i försoning för att jag inte skall förbli en fiende till andra utan en nästa, en medmänniska.

Då den kristna kyrkan fullföljer försoningens uppdrag bidrar den till att upphäva fruktan och de mekanismer som finns bakom denna. Det kristna fredsarbetet innebär att riva murar och bygga broar. Hit hör förtroendeskapande åtgärder av olika slag, där kyrkorna har en unik möjlighet genom att de finns representerade överallt.

”Låt din vilja ske på jorden….”

Jesus har själv lärt oss att be Herrens bön. Det är en bön om förlåtelse för skuld och att räddas från det onda. Det är också en bön om bröd för dagen som kommer. Det är en bön som tilltalar skapelsens Gud som vår fader.

Det är en bön som är ett genuint uttryck för kristet lärjungaskap. I samtalet med sin himmelske fader tar lärjungen upp allt som har med detta livet att göra.

I bönestrofen ”låt din vilja ske på jorden såsom i himlen” ber lärjungen att de verkligheter som råder i Guds värld också skall få gälla på jorden. Till det kristna fredsarbetet hör den kristna bönen både av den enskilde och i församlingens gemenskap.

Det kristna fredsarbetet kan frestas in i en aktivism som slutar med knäckta aktivister.

Vi hade samlats i universitetsaulan i Uppsala för att möta en av vår tids främsta förkämpar för fred och rättvisa. Vi visste att han handlat med uppenbar fara för sitt eget liv. Vi väntade på Dom Helder Camara från Brasilien, då en militärdiktatur. Många hade säkert räknat med att få möta en reslig kämpe, utifrån det vi hade hört om honom. Vad vi såg var en liten spenslig man. Vad vi hörde var budskapet om rättfärdighet med profetisk glöd. Det brann en eld hos denne man. Varför? Sedan studieåren har Helder Camara som vana att börja dagen med bön och meditation långt före gryningen.

Inför världens ondska står den kristne – liksom alla andra – inte sällan rådlös och utan hopp. Då gäller det att lärjungen söker stillheten, går in i bönen, ibland tystnaden, för att på nytt överlåta sig åt ”honom som är och som var och som kommer”. Det kan handla om att – som profeten Habackuk i tidigare citat – få ge utlopp åt sin förtvivlan över ondskan och våldet i världen. Det handlar om den konkreta bönen för människor och folk i förtryck, nöd eller krig. Det är den bön som frågar efter var min plats är i allt det som sker.

Herre – lär oss bedja – fredens bön!

Detta med bönen i fredens tjänst utvecklas vidare i avsnittet ”Bönen för fred och rättvisa.”

Rättvisa och fred

Ve er som stadgar orättfärdiga stadgar! Ni skriver, men våldslagar skriver ni, för att vränga de ringas sak och beröva de fattiga i mitt folk deras rätt, för att göra änkor till ert byte och plundra de faderlösa. Jes.10:1,2

Kyrkan har en profetisk funktion. För många uppfattas det endast som möjligheten att förutsäga vad som skall ske i framtiden. Det är en del av profeternas uppgift, men om man granskar deras funktion i Israel, finner man att vad de framför allt uttalade sig om var sin egen samtid. Jesaja, som vi ser av citatet ovan, avslöjade det institutionaliserade våldet. Jeremia rör sig i sin tids politiska förvecklingar. Daniel blir rådgivare till Babels kungar, Nebudkadnessar och Belsassar. Amos granskar närgånget sin tids köpmän och kapitalister:

Hör detta, ni som står den fattige efter livet och vill göra slut på de ödmjuka i landet, ni som säger; ’När är då nymånadsdagen förbi, så att vi får sälja säd, och sabbaten, så att vi får öppna vårt sädesförråd? Då vill vi göra efamåttet mindre och priset högre och förfalska vågen, så att den visar orätt vikt. Då vill vi köpa de arma för pengar och den fattige för ett par skor, och avfall av säden vill vi då sälja som säd.” Amos 8:4-6

Kyrkan har en profetisk kallelse att i varje tid avslöja världens djävulskap. Men det är bara en del av kyrkans kallelse. Den skall också vara med och ange riktningen för ett rättfärdigt samhälle. Det innebär, som den katolska kyrkan i USA säger i en folder, ”Vill du fred, så arbeta för rättvisa!” Det är därför som denna kyrka också gör som den säger genom att gå ut i biskopsbrev om hur kyrkan ser på krig och fred och hur man uppfattar den amerikanska utrikespolitiken. Det är av samma anledning som de anglikanska biskoparna talar ut om engelsk inrikes- och utrikespolitik. Kyrkoledare, präster och lekmän, lägger sig i och har en mening både om orättfärdigheten och om hur man i stället önskar rättvisa och fred.

Låt oss här citera dels Psaltaren och dels Jakob så som dessa ord återges i en engelsk översättning:

Mercy and truth are met together, justice and peace have kissed each other – Godhet och trofasthet har mötts tillsammans, rättvisa och fred har kysst varandra. Ps 85:11

The harvest of justice is sown in peace by those who make peace – Rättvisans skörd sås i fred av dem som skapar fred. Jak.3:18

Många talar gärna om ”lag och ordning”. Detta trots att man måste vara medveten om att världens orättvisor idag sanktioneras av just denna ”lag och ordning”. Det finns en falsk ”fred” – den som innebär avsaknad av krig men som i sig rymmer förtryck av stora grupper, där det institutionaliserade våldet tar ifrån människorna deras värde och värdighet.

Vi låter fredsteologen Ronald J Sider avsluta detta avsnitt:

Är det Jesus eller det omgivande samhället som är vår Herre? Om vi har för avsikt att följa den Uppståndne tror jag att vi kommer att upptäcka att han kallar oss att arbeta för fred genom ekonomisk förändring – genom enklare personligt levnadssätt, genom enklare kyrklig stil och genom att aktivt arbeta på att förändra de ekonomiska system som ger upphov till reglementerat våld. 7

Våld eller icke-våld

Och skon som krigaren bar i stridslarmet, och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld. Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, väldig Gud, evig Fader, Fredsfurste. Jes.9:5,6.

I det avsnitt som vi kallar ”Vart är kyrkorna på väg i sin syn på krig och fred?” kommer det att framgå att frågorna om våld eller icke-våld och kyrkornas inställning till kriget är delad. Vad säger oss då det bibliska materialet?

Det är inte svårt att upptäcka att de gammaltestamentliga skrifterna inte ger ett entydigt budskap. Det är redovisat redan i avsnittet om ”Det heliga kriget”. Gud uppfattas som den som står bakom krig och för sitt folk till seger eller låter det drabbas av krigets förbannelse då det vänt honom ryggen.

Men där finns också budet ”Du skall inte dräpa”. Och där finns inte minst de profetiska utsagorna om fredsfursten och hans fredsrike och om tider då människan inte längre skall lära sig att strida eller att bruka våld.

Den avgörande frågan är om dessa ord skall uppfattas enbart eskatologiskt, som hörande till tiden för Jesu återkomst.

Vi har i avsnittet om ”Det heliga kriget” tagit upp de klara skillnader som finns i synen på kriget i Gamla respektive Nya testamentet.

I anslutning till texten om Jesu samtal vid den sista måltiden, då han klargör för lärjungarna att han – och de – nu står inför ett yttersta avgörande, och det konstateras att man disponerar två svärd, kommenterar Harald Riesenfeldt detta med följande:

Jesus lugnar dem med det ironiska: ’Det räcker’. För den strid det här är fråga om är svärdet en ren symbol men inte ett verkligt vapen… Ironin i ordet ’det räcker’ har många exegeter och bibelläsare inte observerat. Den bryter udden av alla spekulationer om ett heligt krig i bokstavlig bemärkelse. Transformationen av krigsmotivet har slutförts av Jesus. Inte ens i hans yttersta nödläge skall våld användas. 3

Riesenfeldt visar vidare på att kriget både i Jesu undervisning om de yttersta tingen och i Uppenbarelseboken framställs, ”utan idealisering och utan några ideella mål eller motiv”.

I olika kyrkors uttalanden och dokument om krig och fred är man i stort sett helt eniga om att Jesus avstod från att bruka våld och förkunnade budskapet om icke-våld. Jesu poäng är att målet och vägen till målet måste vara av samma karaktär, förenliga. Det rike han representerar, som bl. a. bär namnet fredsriket, är både nuets rike och framtidens. Det skall framstå i all sin härlighet vid tidens slut. Men inte desto mindre har det redan tagit gestalt här och nu genom hans eget inträde i historien. Riket blev synligt i Jesu liv och gärning på jorden. Hans, fredsfurstens, framtoning då var ett med det rike han representerade. Därför sa han nej då Petrus skulle försvara honom med sitt svärd och deklarerade klart: ”Alla som griper till svärd skall dödas med svärd.” (Matt.26:52).

Jesu bud om kärlek också till sina fiender blir inte minst praktiserat av honom själv då dödsdomen över honom fastställas och verkställas. ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Så inträffar det märkliga att ett avrättningsredskap, ett kors, för alla tider blir symbolen för ickevåldet. Han som där spikades fast avstod från att bruka motvåld eller kalla på sin Faders legioner. Han bad för sina bödlar.

Korset bär också vittnesbörd om att den som väljer icke-våldet därmed själv utlämnar sig åt våldet.

Det finns bland inte så få kristna en märklig inställning i denna fråga. Man prisar icke-våldet och anger det som medlet för människor som kämpar för frihet i tredje världen, samtidigt som de anser det självklart med militära försvar i i-världen till skydd för frihet och uppnått välstånd. Det är därför inte att förundras över den svarte teologen James Cones sarkastiska yttrande: ”De vita kristnas milda tal om icke-våld står i otäck kontrast till deras delaktighet i ett orättfärdigt våldssystem.”

Paulus har tagits som försvar för bruk av våld med sitt yttrande: ” Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd.” (Rom.13:4). Vad man då inte gärna citerar är vad han säger alldeles innan i samma brev: ”Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte.. Löna inte ont med ont…. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång… Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” (Rom. 12:14,17,19 o 21).

Icke-våldets förkämpe och praktikant framför andra, Mahatma Gandhi, har sagt följande:

Det är en djup mänsklig tragedi att jordens folk, som säger sig tro på Jesu budskap – honom som de kallar fredsfursten – visar så litet av denna tro i sitt dagliga liv

Det finns inget annat hopp för en plågad värld än icke-våldets raka och smala väg. Miljoner kan liksom jag misslyckas med att bevisa denna sanning i sitt eget liv. Misslyckandet ligger då hos dem, aldrig hos den eviga lagen. 8

Jesu vägval framgår av Nya testamentet. Är det då inte märkligt att hans lärjungar haft så svårt att på denna avgörande punkt bli hans lärjungar?

”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” (Matt.16:24,25.).

Förespråkare för icke-våldet har inga givna förutsättningar för sitt budskap i en värld där de flesta ser våldet som det enda politiskt realistiska medlet att möta annat våld med. Inte är det enklare för dem som väljer icke-våldet i mötet med de makter som står för rasism och förtryck och som med militärt våld och brutal terror söker försvara sina privilegier. Desmond Tutu säger:

En del av oss säger dock fortfarande:’För Guds skull, det är troligen sista chansen nu för en någorlunda fredlig lösning på vår kris’. Vi ropar fortfarande ut att vi är engagerade för rättvisa, försoning och fred. Vi sträcker fortfarande ut våra händer till gemenskap och säger till våra vita landsmän: ’Grip dem – låt oss tala med varandra medan det ännu är tid….’ Om regeringen är besluten att slå sönder Sydafrika och bestjäla svarta på deras medborgarskap, då kommer det inte att finnas någon fredlig lösning, då förklarar de oss krig. Vad förväntas då svarta göra i ett sådant läge? Knäppa händerna?”2

Två framträdande företrädare för icke-våldet är makarna Hildegard Goss-Mayr och Jean Goss. Latinamerika, Sydafrika, Polen, Filippinerna,… Vi skulle kunna fortsätta uppräkningen. Runt om i vår värld där ofred och orättvisor rått eller råder har dessa makar proklamerat och praktiserat icke-våldets strategi.

För att hjälpa oss att förstå vad det handlar om skall vi här återge deras definitioner på våld och icke-våld:

”Våld är en kraft som skadar mänskligt liv i dess skiftande former. Det reducerar, kränker, förstör mänskligt liv. Man kan skilja på våld riktat mot personer och strukturellt våld, fysiskt och psykologiskt våld (socialt, politiskt, kulturellt, rasistiskt, internationellt våld m.m.).

Icke-våld är ett system av individuell, social och internationell förändring grundad på den kraft som Sanning och Kärlek utgör för att besegra orättvisa; det anser mänskligt liv som det högsta skapade värdet som inte får förstöras. Dess målsättning är att åstadkomma rättvisa och förutsättningar för broderskap och försoning.

Det strävar efter att befria de förtryckta och förtryckarna genom övertalning, moraliska påtryckningar och en mångfald uttryck för motstånd genom icke-våld.

Det vägrar att bruka våld mot våld och bygger på den övertygelsen att beredskapen att själv acceptera konsekvenserna av motstånd genom icke-våld är både befriande och effektivt och skapar lokal, nationell och internationell solidaritet. 9

Jean Goss menar att våld inte kallades vid sitt rätta namn förrän i samband med Hiroshima 1945. Då fick våldet sitt rätta namn som är ”DÖD”.

När vi vill rättfärdiga våldet och kriget är det nödvändigt att veta vad det är vi rättfärdigar. Hur uppfattar de kriget som varit med på slagfältet? Vi vill här återge ett vittnesbörd från Erich Maria Remarques bok På västfronten intet nytt som var så uppseendeväckande att det – förbjöds att läsas i den österrikiska armén. Det har funnits och finns en romantisk syn på kriget, som inte har någonting att göra med vad krig verkligen är. Den skildring vi återger är från ett krigssjukhus:

Man kan inte förstå, att det ovanför sådana sönderslitna kroppar ännu finns människoansikten, i vilka livet går sin dagliga, gilla gång. Och därtill är detta bara ett enda lasarett, endast en station – det finns hundratusen i Tyskland, hundratusen i Frankrike, hundratusen i Ryssland. Hur meningslöst är inte allting, som hittills skrivits, gjorts, tänkts, när något sådant är möjligt! Det måste alltsammans ha varit lögnaktigt och betydelselöst, när årtusendens kulturer inte en gång kunde förhindra, att dessa strömmar av blod göts, att dessa kvalens fängelser existerade i hundratusental. Först lasarettet visar vad kriget är.

Jag är ung, jag är tjugo år gammal; men jag känner intet annat av livet än förtvivlan, döden, ångesten och det nära sambandet mellan de galnaste ytligheter och avgrunder av lidande. Jag ser, hur människor drivs mot varandra och tigande, okunniga, dåraktiga, lydiga, oskyldiga låter döda sig. Jag ser, hur världens skarpaste hjärnor uppfinner vapen och ord för att göra alltsammans ännu mer raffinerat och långvarigt. Och med mig kan alla människor av min ålder både här och på andra sidan, i hela världen, se allt detta, med mig upplever hela min generation allt detta. Vad skall våra fäder svara, när vi en gång står upp och träder fram för dem och fordrar räkenskap? Vad väntar de sig av oss, när den tid kommer, då det inte längre är krig? Under år var vår enda sysselsättning att döda – det var vårt första yrke i livet. Vår kunskap om livet inskränker sig till döden. Vad kommer att hända sedan? Och vad skall det bli av oss”? 10

Reamarque skrev i ett litet förord till sin bok att boken inte skulle uppfattas som varken en anklagelse eller en bekännelse. Den var ”endast ett försök att berätta om en generation, som förstördes av kriget – även om den undkom granaterna.”

Från Vietnam återvände de på samma sätt, döda, lemlästade, desillusionerade, drogberoende eller grundskadade till sin själ.

Då vi söker göra teologiska reflektioner om krig och våld är det avgörande att söka lära känna vad det verkligen handlar om och lyssna till dem som upplevt krigets förbannelse in på sin nakna själ.

Säkerhet – för vad och för vem?

Frågan om vår säkerhet är helt naturligt en huvudfråga i diskussionerna om krig och fred. Den nationella säkerheten är det avgörande målet i de flesta försvarspolitiska resonemang.

Säkerhet och makt kopplas samman. Den säkerhet man söker, uppnås, menar man, genom makt och maktbalans. Genom olika slags hot bakom vilka det finns makt skall fienden hållas på avstånd och säkerheten tryggas.

Inte så sällan hävdar man att de som är företrädare för avrustning och icke-våld inte på allvar tar upp säkerhetsfrågorna. Att vår säkerhet endast kan bygga på militärt försvar och hot om våld är för många så självklart att man påstår att de som företräder nedrustning och förtroendeskapande åtgärder som alternativ, därmed säljer vår frihet och säkerhet.

Vad innebär kristen tro och etik relaterad till dessa tankegångar? Finns det över huvud taget en relevans i Jesu ord och handlingsmönster i förhållande till dagens politiska verklighet med stormakter och pakter?

Vi skall först närmare granska det helt dominerande försvarspolitiska perspektiv som är bakgrunden till dagens upprustning och terrorbalans. 11

Vi måste då ställa frågor som vad det är för något man egentligen vill försvara och vad som är mål respektive medel. Mot detta ställer vi, vad vi här kallar för ett fredspolitiskt perspektiv.

Säkerhetspolitik uppfattas inte sällan som liktydigt med försvarspolitik. Säkerhet skall och kan endast skapas genom militära försvar. Man glömmer då att säkerhetspolitik också inrymmer helt andra komponenter som bl a utrikes-, handels- och biståndspolitik. Det handlar inte bara om försvar utan också om att söka lösa konflikter genom diplomati, genom förtroendeskapande åtgärder som minskar spänningarna i vår värld och genom handel och bistånd som har rättvisan som grund.

Tyvärr domineras både svensk och internationell säkerhetspolitik av tron på militära lösningar. I den politiska debatten handlar det om militär strategi och ekonomisering av försvaret. Säkerhet blir det samma som militär säkerhet.

Försvarspolitiken utgår ifrån det maktpolitiska perspektivet. Utifrån en position grundad på militär makt söker man skapa stabilitet och förhindra krig. Maktbalans skall därmed kunna skapas – menar man – mellan stormakterna eller genom allianser. Denna maktbalans blir – paradoxalt nog – drivkraften bakom rustningsspiralen. Eftersom förtroende saknas mellan länderna vågar ingen lita på att motsidan upprätthåller balansen. Därför rustar man ”lite extra”, ”för säkerhets (!) skull”. När kärnvapnen kom in i rustningsspiralen fick vi en situation som vi säreget nog kallar för ”terrorbalans”. Den terrorbalansen försvaras etiskt utifrån det uppsatta målet – att förhindra krig.

Vad man då bortser ifrån är att denna terror- och stormaktsbalans förutsätter djupa både nationella och internationella orättvisor, inte minst utifrån det enorma missbruk av resurser som skulle kunna ge ett människovärdigt liv.

Den har dessutom inte förhindrat krig. En rad krig pågår och har pågått mellan och inom stater, som haft och har sin grund i de djupa orättvisor som präglar vår värld och inte minst som en följd av maktpolitiken och de helt ofattbara resurser som sätts in på de militära försvaren.

Försvarspolitikens primära målsättning är att bevara den nationella säkerheten – eller rättare sagt vissa länders nationella säkerhet, i första hand stormakternas. Det sker utan några skrupler på andra länders bekostnad. Det sker utan att man tycks fundera över den kostnad i människoliv och ovärdigt mänskligt liv som den skapar.

Vad är det den nuvarande försvarspolitiken egentligen försvarar? Är det människan eller är det hennes egendom? Är det mänskligheten eller är det territorier och stater? Är det fred och rättvisa eller är det makt – makt i form av stormakter och multinationella företag?

Försvarspolitik är präglad av ett nationellt och inte av ett internationellt perspektiv. Det handlar om det egna folket – och i många fall enbart dess besuttna – och inte om ett internationellt broderskap.

Försvarspolitik bygger på ett fiendeperspektiv , där fiendeskapen konserveras och underhålls i stället för insatser för konfliktlösning och försoning. Misstron sås ut istället för förtroende och vänskap.

Den tyske teologen Helmut Gollwitzer har uttryckt det så att den som söker säkra sig genom kärnvapenavskräckning inte längre kan tro och älska i bergspredikans mening. 12

Eftersom statens kollektiva hot mot yttre fiender även är mitt hot blir också jag därmed beredd att förinta hela folk för att ”säkra” mitt eget och mitt land. Som kristna, hävdar han, måste vi först och främst själva bryta med ett säkerhetstänkande som är gudlöst. Det måste börja med ett konsekvent NEJ till nukleär säkerhetspolitik och åtföljas av kampen för en politik som minskar den andra sidans ångest istället för att skrämma den till ångest.

Gollwitzers poäng är att vi har en etik för det personliga planet. Där hämtar vi vår inspiration för våra vardagshandlingar i Jesu ord och vår kristna tro. Men den etiken uppfattar vi inte har sin giltighet på det mellanstatliga planet. Där blir det acceptabelt både att ha fiender och att behandla dem som fiender. Det broderskap som vi försöker tillämpa i vårt vardagsliv tycks inte ha att göra med de internationella relationerna. På det internationella planet blir mitt land – och därmed också jag – en varg bland vargar. För mellanstatliga relationer gäller en annan etik, andra värderingar än på det personliga planet.

Då vi accepterar att vår säkerhet skall garanteras av makt- och terrorbalans har vi slutat att tro och älska i bergspredikans mening.

Nu är det inte så att Jesus struntar i frågan om säkerhet. Han säger – inte bara en gång utan upprepat – ”bekymra er inte”. Men den säkerhet som han ger oss är en säkerhet av ett helt annat slag än den som världen ger. Frågan är om hans säkerhet är nog för oss. Är det egentligen inte så att vi misstror Guds säkerhet och söker världens säkerhet inte bara på det internationella planet utan också på det personliga planet.

Inför krigshot har man inte sällan sjungit ”vår Gud är oss en väldig borg” men i verkligheten är det vårt lands försvar, dess styrka och moderna vapen som är vår ”borg”.

Är det kanske trots allt så att Ordspråksbokens ord har relevans också i kärnvapentid: ”….genom sin säkerhet skall dårarna förgås. Men den som hör mig han skall bo i trygghet och vara säker mot olyckans skräck”. (Ords.1:32,33)

Nu vet vi att Jesus aldrig utlovat någon trygg och säker värld för sina lärjungar – snarast motsatsen. Han vet att denna vår värld är fylld av djävulskap. Men han ställer inte ett annat djävulskap mot det vi kan komma att möta. Han säger i stället ”Var inte rädd” både till enskilda och till sin ”hjord”.

Med Paulus kan vi uttrycka Jesu recept: ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” (Rom.12:21)

I avskedstalet till sina lärjungar påminner Jesus dem om vad han har att ge inör allt det som ligger framför dem: ”Frid/fred lämnar jag kvar åt er, min frid/fred ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.” (Joh.14:27)

Frågan är om vi som hans lärjungar och kyrka skall fortsätta att söka säkerhet och fred på världens vis eller våga ta hans fred och säkerhet på allvar? De politisa partierna i vart land har nyligen kommit överens om att ytterligare vrida rustningsspiralen några varv uppåt. När också kristna ställer sig bakom detta är det då inte ytterligare ett exempel på att de i första hand söker säkerhet av denna världen?

Den säkerheten har Inga Thorsson karaktäriserat så att regeringar nu köper allt mindre och mindre säkerhet till ett allt högre och högre pris.

”Genom sin säkerhet skall dårarna förgås….”

Teologen Luise Schottroff talar om dagens säkerhetspolitik utifrån situationen i Tyskland och tecknar den så:

Fredskampen kräver mod. Vår ångests falska alternativ är: hellre amerikanska medeldistansraketer än att utan motvärn ockuperas av ryssarna. Om ett militärt försvar verkligen skulle bli verklighet skulle Europa (även Norden) förvandlas till en atomöken. Dagens säkerhetspolitik är en kollektiv lögn om krigsförberedelse och militär överlägsenhet.

Vår generation förnekar sina erfarenheter av befrielse; vi som överlevde andra världskriget var fredens budbärare. ’Frukta inte!’ betyder idag att öppet och realistiskt tala om ångesten och det innebär att framhäva det sanna alternativet: att frukta Gud eller att frukta stormakternas militära makt. 13

Makt eller makt?

I det säkerhetsperspektiv som aktualiserats i tidigare avsnitt är makt ett centralt begrepp. Makt är den utgångspunkt utifrån vilken man skall skapa den stabilitet i de mellanstatliga relationerna så att krig undviks och fred uppnås. Det yttersta maktmedlet blir då det militära och i dagens situation innebär det ett extremt utnyttjande av våld och förödelse.

Detta perspektiv har av fredsforskaren Kjell-Åke Nordquist beskrivits innehålla bl a följande moment:

– alla stater bildar tillsammans det internationella systemet

– en stats viktigaste värde är dess överlevnad

– den ena statens minskade makt innebär den andres ökade

– staternas ledare förutsätts handla rationellt utifrån ett upplyst egenintresse

– våld är det yttersta maktmedlet i mellanstatliga relationer

– fred uppnås i det internationella systemet genom maktbalans

Han säger vidare: ”Den underton av rationalitet och saklig beräkning som präglar den strategiska och försvarspolitiska diskussionen står i stark kontrast till de historiska erfarenheterna av politikers och militärers faktiska beteende i krissituationer.” 11

Makt är nu inte bara något som har att göra med säkerhet och försvar utan vi lever idag i ett samhälle med oerhörda maktkoncentrationer. Ekonomisk och politisk makt har ökat, samtidigt som mycket stora grupper upplever maktlöshet. Och den känslan av maktlöshet finns inte bara i tredje världen utan också bland stora grupper i i-länderna.

Hur förhåller sig då kyrkorna till å ena sidan dem som har makt och å andra sidan dem som uppfattar sig maktlösa?

Det allvarliga är att kyrkorna uppfattas stå nära maktens människor. Än värre är att kyrkorna, det gäller då i första hand kyrkorna i väst och de stora nationalkyrkorna, själva representerar makten. ”Korset och svärdet” symboliserar kyrkornas koppling till inte bara makten utan också till våldet och förtrycket.

Trots allt lever vi nu i en tid, då kyrkorna tvingats lämna ifrån sig en stor del av den makt de tidigare lagt sig till med. Men inte sällan sker detta utifrån stora protester från de priviligierade kyrkornas sida.

Den nordiska socialetiska konferensen 1986 tog upp frågorna om makt och maktlöshet. Där påvisade man bl a att kyrkorna som institutioner är en del av maktsamhället. En av poängerna i rapporten från konferensen är hävdandet av kyrkans kallelse att representera en annan makt än den makt som finns i samhället. I förhållande till de jordiska makterna skall kyrkan vara som man uttrycker det ”makt-asketisk”.

”När vi talar om förhållandet mellan evangelium och makt – eller kyrkan och makten – handlar det alltså om en särskild makt, som inte är av denna världen, men som har sin grund i den nya förståelsen av makten som kommer till uttryck i Jesu liv och handlingar.” 14

Vad säger då evangeliet om den kristnes och kyrkans förhållande till makten? Hur möter Jesus maktens människor och möjligheten till makt?

Kyrkofadern Ireneus menade att en av de frestelser som Jesus ställdes inför var frestelsen till makt. Gustaf Wingren hävdar i anslutning till Ireneus:

Vad Jesus gör upp med i öknen är naturligtvis, historiskt sett, den judiska drömmen om en politisk Messias. Denna dröm om makten fanns i hans miljö, den fanns hos lärjungarna och i folkmassan. Han bryter sig ut ur dessa föreställningar och blir ensam om att tänka sig det kommande riket i andra banor, ’ett rike som icke är av denna världen.” 5

Ser man det kyrkohistoriskt kan man nästan uppfatta det så att Jesus förblev nästan ensam om denna inställning till makten. Konstantin frestade kyrkan att alliera sig med makten, och kyrkan gjorde så. Augustinus utformade en teologi som passade för en kyrka med makt. Svenska kyrkan är som statskyrka en del av makten – om än i rumphuggen form – och inte så få värnar i olika sammanharg om att kyrkan skall så förbli, priviligierad och en del av ,mbetssverige.

Paulus uttrycker i en av sina Kristushymner Jesu ”makt”: ”Han ägde Guds gestalt, men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.” (Fil. 2:6-8)

Då Jesus står intör Pilatus kan det tyckas att just detta val av Jesus för honom in i fördärvet och till nederlaget. Ändå måste man fråga sig inför just den scenen: Är det ståthållaren och imperiets representant som representerar den egentliga makten? Eller är det trots allt den torterade och vapenlöse fången?

Makt eller makt? Den till synes meningslösa frågan har vi satt som rubrik till detta avsnitt. Vi har gjort det därför att det är vår övertygelse att lika allvarlig som frestelsen var för Jesus att välja makten, lika allvarlig är den för oss – och alltför ofta har vi fallit för den frestelsen. Men lika övertygade är vi om att då vi väljer icke-makten, säger NEJ till den världsliga makten, då väljer vi korsets makt – den makt som inte är av denna världen, men lika fullt är ”makt”.

I alla tider i kyrkans historia har det funnits människor, lärjungar som gjort Jesu väg till sin väg, Jesu val till sitt val.

Franciskus tillfrågades en gång , varför han och hans vänner levde utan ägodelar och gav då till svar: ”Hade vi ägodelar, fick vi försvara dem. För att försvara dem behövde vi svärd och med svärd fick vi vara beredda att döda.”

De heliga dårarna som framträtt i kyrkans historia har mer än några andra förmått klä av kyrkan och hennes makthavare maktens strålglans och genom sitt eget sätt att vara levt ut icke-makten. Dårarnas fest var det tillfälle då den rådande maktstrukturen vändes upp och ned – säkert en oerhört nyttig påminnelse för makthavarna.

Detta maktskifte började i och med Jesu verksamhet. Jesus samlade och upprättade de svaga och utstötta, den hop som inte kände lagen, och han ropade ut sina verop över dem som hade makt och som utövade den mot de maktlösa. Gud var i Jesus djupt indragen, på korset och i uppståndelsen, som den makt som upphäver det mänskliga missbruket av makt.

Det är detta som Maria uttrycker i sin lovsång:

Han gör mäktiga verk med sin arm,

han skingrar dem som har övermodiga planer.

Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort.” Luk. 1:51-53

Guds styrka låg inte i hans makt utan i hans svaghet, men som Paulus uttrycker det: ”Guds svaghet är starkare än människorna.” Paulus fick själv lära sig att lärjungens väg var densamma som hans herres. Han påminner korintierna om att han var svag och rädd och full av ängslan när han uppträdde inför dem. (1 Kor.2:3) Han var ingen kyrkofurste.

Då han bad om befrielse från svårigheter fick han svaret: ”Min nåd är allt du behöver.” Han fick lära sig att i ”svagheten blir kraften störst när jag är svag, då är jag stark.” (2 Kor.12:6-10)

Är Jesus och hans apostlars inställning till makten tillämplig idag? Var det något som bara gällde fornkyrkan? Eller är det något som vi kristna bara har att tillämpa inomkyrkligt?

Är det inte så att vi har en läxa att lära inte minst från Latinamerikas kristna, att Gud är de fattigas och maktlösas Gud? Och att makten korrumperat kyrkan, så att den för att vara kyrka måste vända om, så att de maktlösa kan uppfatta att inte bara Kristus står dem nära utan också hans kyrka.

Vad vi också kan lära från Latinamerika är att den positionen inte innebär att kyrkan ställer sig vid sidan av det politiska skeendet. Tvärtom. Utifrån den positionen blir kyrkan trovärdig sin bekännelse. Och utifrån den positionen uppenbarar kyrkan sin verkliga kraft.

Västerlandets gamla ”maktkyrkor” kan få uppleva vad Gustaf Wingren tecknar med följande ord: ”Vi lever däremot i en tid då kyrkan har ägt makten och förlorat den. Eftersom vi har svårt att förstå att denna förlust är en vinst, behöver vi lära oss att se de oerhörda tillgångar av glädje som bodde i kyrkan innan makten kom.” 5

Kristi kyrka har att i praxis visa den tro hon bekänner i adventstid om sin herre och som rimligen borde gälla också för lärjungarna:

Ej kommer han med härar

Och ej med ståt och prakt.
Dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt.

Med Andens svärd han strider

och segrar när han lider.

Lydnadens problem

Från fängelset i Birmingham i Alabama skriver Martin Luther King 1963 sitt berömda brev. Han sitter där på grund av sitt arbete för mänsklig värdighet för sina svarta bröder och systrar i USA. Han har lett demonstrationståg för medborgerliga rättigheter och utövat civil olydnad. I brevet tar han upp frågan om det kan vara riktigt att bryta mot lagen och skriver:

Jag är den förste att anbefalla lydnad av rättfärdiga lagar… Man har inte bara juridisk utan också en moralisk förpliktelse att lyda rättfärdiga lagar. På motsvarande sätt är det en moralisk plikt att bryta mot orättfärdiga lagar. Jag är enig med Augustinus som säger att en orättfärdig lag är ingen lag.

Under den stora folkväckelsen i vårt land var det inte ovanligt att läsarna hamnade i fängelse. Dåvarande kyrkolag förbjöd samlingar av konventikelkaraktär i hemmen genom konventikelplakatet. Men läsarna samlades ändå för att tillsammans studera Bibeln och samtala och be. Rätt som det var bankade det på dörren och där stod präst och länsman. Det blev vatten och bröd under några dagar i en cell. Läsarna upphörde emellertid inte med sina samlingar utan tvingade i stället fram en lagändring.

Kristna ser som andra medborgare behovet av lagar och förordningar i samhället för den mänskliga samlevnadens skull, för rättvisans skull och för att skydda livet – inte minst som ett värnande av de svaga i samhället. Att bli förklarad ”fredlös” var att bli ställd utanför lagens skydd och innebar ett oerhört straff för den drabbade.

Paulus tar upp frågan om lag och ordning i sitt brev till romarna. Han talar då inte utifrån demokratins utgångspunkter utan ifrån begreppet ”överheten” och varje människas skyldighet att underordna sig denna. Han skriver: ”Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finnes ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom… Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd”. (Rom. 111,2,4)

Det var den romerska överheten som – vad vi vet med stor säkerhet – några år senare brukade sitt svärd och lät avrätta Paulus.

Om vi låter Paulus utsaga vara generell och hävdar att all överhet är av Gud får det som konsekvens att vi inte kan ifrågasätta dess handlande. Andra bibeltexter ger oss ett annat perspektiv på överheten som t ex Uppenbarelseboken 13. Där tecknas en destruktiv stat med bilden av ”odjuret’. För Uppenbarelsebokens författare har helt tydligt kejsarmakten grovt förbrukat sin kallelse som förvaltare av lag och rätt. De kristna såg det då både som en rätt och som en plikt att bryta mot de förordningar som föreskrev kult av kejsaren. Man utövade civil olydnad och många fick för det plikta med livet.

Bibeltexterna hjälper oss att se på överheten som principiellt något som hör till samhällsstrukturen. Ett samhälle behöver någon slags överhet. I vårt land är vi eniga om en demokratisk samhällsordning. Men denna överhet kan aldrig stå över kritik och historien ger tyvärr alltför många exempel på att överhet har förbrukat sin rätt.

Så möter vi också apostlarna i konflikt med sin överhet skildrad i Apostlagärningarna. Apostlarna har på grund av sin förkunnelse ställts inför sitt folks juridiska myndighet, rådet, och förbjuds av detta att vidare undervisa om Jesus. De svarade då med dessa ord: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom”. (Apg.4:19) ”Man måste lyda Gud mer än människor”. (Apg.5:29)

Rådet inskärper sitt förbud genom att låta prygla apostlarna. Resultatet av det blev att apostlarna dels upplevde glädje över att ha befunnits värdiga att förnedras för Jesu skull och dels fortsatte trotsa överheten genom att både offentligt, i templet, och i hemmen förkunna sitt budskap om Jesus. (Apg. 5:40-42)

Jesus själv ger oss en dramatisk lektion i olydnad mot överheten, då han driver ut kapitalets representanter ur templet, välter omkull deras bord och slår ut deras pengar. (Joh.2:13-16)

Man skulle kunna uttrycka det så att det i relation till överheten finns både en konstruktiv och en destruktiv lydnad respektive olydnad. Samhället, staten, har i alla tider svikit sin kallelse då den stiftat lagar i orättfärdighetens tjänst. Inom så kallad ”lag och ordning” har det skett och sker förtryck och omänsklig behandling av människor. Lagar och förordningar tillkommer och beslut fattas som inte står i livets tjänst utan i dödens. I relation till bud och beslut av detta slag finns det en destruktiv lydnad, där det borde finnas en konstruktiv olydnad.

Gandhi uttryckte detta faktum i följande ord: ”Om bara folk förstod att det är omänskligt att lyda orättfärdiga lagar, så skulle ingen tyrann kunna förtrycka dem.”

Vi uplever idag en destruktiv olydnad av rättfärdiga lagar och en likaså destruktiv lydnad av orättfärdiga lagar. Liv hotas och miljö förgiftas genom människors förakt för lagar och förordningar som tillkommit för att skydda människan. Detsamma sker genom människors blinda lydnad mot destruktiva lagar och förordningar.

Som gemensam läromästare för både Gandhi och Martin L King finner vi amerikanen Henry Thoreau som 1849 i sin skrift Om civilt motstånd hävdade att över respekten för lagen står respekten för rätten. Han menade också att den enskildes samvete står över statens lagar. Detta praktiserade han också genoro sin vägran att betala skatt under USAs erövringskrig mot Mexiko, vilket förde honom i fängelse. 15

Övergrepp och förtryck av andra människor har alltid förutsatt lydnad. Det har funnits och kommer alltid att finnas människor som blir lydiga redskap åt maktutövarna. Rättvisa och fred förutsätter att det finns människor som har mod till olydnad mot de lagar, regeringar och maktgrupper som bäddar för förtryck och orättvisor eller för krigets förbannelser.

Inte sällan försvarar sig människor som varit våldets människor med att det var deras överordnade som tog besluten. Nürnbergrättegången hade som förutsättning att ingen människa får tvingas till övervåld. Det är varje människas rätt att vägra. Vi vet att för många av dem som vägrar innebär det undertecknandet av den egna dödsdomen eller att de på annat sätt blir utsatta för våld och övergrepp.

Ibland ställs frågan till oss som företräder kyrkan hur vi kan försvara olydnad mot lagar och förordningar. Men kyrkans problem är egentligen inte olydnaden. Kyrkan är ganska klar i sin förkunnelse då det gäller olydnaden inför vad vi här kallat rättfärdiga lagar. Kyrkans problem är att alltför många – också kristna bekännare – svarar upp med lydnad inför orättfärdiga lagar och destruktiva beslut. Erich Fromm har uttryckt detta dilemma med följande ord: ”Den mänskliga historien började med en olydnadshandling. Det är inte osannolikt att den kommer att sluta med en lydnadshandling”.

Varför finns det så mycket destruktiv lydnad i vår värld?

Pilatus ger oss ett svar. Han tvådde sina händer och la skulden för sina egna beslut och handlingar på andra. I Argentina finner vi det mönstret. Några få höga officerare har ställts inför rätta för övervåldet under militärdiktaturen. De många dödens hantlangare som var verkställare av ”överhetens” beslut går fria.

Självfallet är hotet om våld och straff för egen del för många anledningen till en destruktiv lydnad.

Den amerikanske psykologiprofessorn Stanley Milgram har redovisat resultat och utvärderingar av sina försök angående lydnad i sin bok Lydnad och auktoritet. Han visar i den på det allvarliga faktum att många människor – en majoritet i hans experiment – gör destruktiva handlingar mot andra människor också då de inte är utsatta för något slags hot. Man gör det i en till synes blind lydnad för auktoriteter. 16

Detta är i högsta grad alarmerande för kyrkorna med tanke på den höga uppskattning av ”överheten” som man möter också där – både den världsliga och den religiösa.

Luther ser freden som något högst väsentligt och räknar den som en del av ”vårt dagliga bröd”. Enligt Luther har freden att göra med den lydnad som barn skall visa mot sina föräldrar och som undersåtar skall visa mot sin överhet. Det är för honom inte gudsfolkets sak att upprätta och bevara freden utan det åligger i första hand överheten. Överheten finns till för att göra det möjligt för undersåtarna att leva i fred. 17

Med en sådan syn dels på överheten och dels på undersåtarna är det inte underligt att så många kristna teg under förspelet i Nazi-Tyskland till andra världskriget. Vi behöver i kyrkorna mycket allvarligt granska vad vi förkunnar och praktiserar både då det gäller ”överhet” och lydnad.

Orättvisorna, våldet och övergreppen i världen idag är välorganiserade. Bakom detta finns oerhört starka ekonomiska, militära och politiska grupper. Det räcker därför inte med goda ord om behovet av fred och rättvisa. Aldrig så goda resolutioner och dokument är otillräckliga. Kyrkorna har att tala, men deras budskap kommer helt att sakna auktoritet och kraft om det inte åtföljs av handlingar. Det handlar om arbete för rättvisa och fred. Men det måste också ske handlingar som uttryck för vägran att samverka med myndigheter i deras destruktiva agerande och motstånd av karaktären civil olydnad.

Detta uttryckte Liv- och Fred-konferensen i Uppsala bl. a. med följande rekommendation: ”Att uppmana kristna att undersöka möjliga ickevåldsmetoder för civil ohörsamhet som ett effektivt sätt att protestera mot kärnvapen”. 18

Metodistkyrkan har i sina ”Sociala principer” utformat sin syn på civil olydnad. Man konstaterar först att den enskilde är skyldig att lyda de lagar som tillkommit i en demokratisk process, och så fortsätter man:

Regeringar är – liksom de enskilda – underställda Guds dom. Därför erkänner vi individens rätt till att ha avvikande mening, när det rör sig om samvetsfrågor och, sedan alla legala möjligheter uttömts, överträda lagar som anses orättfärdiga. Även i sådana fall skall medborgaren visa respekt för lagen genom att avhålla sig från våld och genom att acceptera följderna av olydnaden. 19

Det senare praktiseras t ex av Plogbilisrörelsen i USA, som då de utfört sin symboliska avrustning sitter kvar på ”brottsplatsen” i bön och lovsång tills polisen arresterar dem.

Många av de beslut som gäller upprustning, vapenhandel och kärnvapen tas av några få – inte sällan utanför all demokrati. Detta sker trots att följderna av dessa beslut rör alla.Det gäller liv eller död: Inte bara för vår generation utan också för kommande generationer – om inte den stora katastrofen blir ett faktum med självmord på hela människosläktet.

Det är inför sådana perspektiv som lydnaden inför destruktiva beslut blir en dubiös dygd.

Uppståndelse, liv och hopp

Jesus talar om tider då människan står utan framtid och hopp:

Tecken skall visa sig i solen och månen och i stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck, i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas.

Luk.21:25,26

Vi kan också påminna oss Uppenbarelsebokens mörka framtidsvision: ”I de dagarna kommer människor att söka döden, men de skall inte finna den. De kommer att önska sig döden, men döden skall fly ifrån dem.” (Upp.9:6)

Det är i en värld som står rådlös och utan framtidstro som vi är kallade att resa ett hoppets tecken. Det restes en gång inte utifrån en flykt undan världens djävulskap utan trots denna och just därför.

Paul Schneider var präst under Hitlerregimen i Tyskland och greps och sattes i Buchenwalds koncentrationsläger p.g.a. sitt motstånd mot nazismen. Där sattes han i lägrets särskilda fängelsebarack uppförd för dem som inte knäcktes och tystades trots förhållandena i lägret. Fångar som överlevde berättar om hur de en påskdag i likhet med alla andra dagar var uppställda på lägerplatsen, där de kunde få stå i timmar i regn och kyla likväl som i brännande hetta. Då hörde de plötsligt en mäktig stämma från ett av cellfönstren i fängelsebaracken: ”Så säger Herren: ’Jag är uppståndelsen och livet!”’

Sedan tystades denne påskpredikant brutalt av sina fångvaktare. Hans liv slutade i Buchenwald. De medfångar som fick ta hand om och begrava hans kropp fann att inte många ben var hela. Han kunde inte vara tyst inför all brutalitet han såg och fick därför också ta konsekvenserna.

Medfångar som överlevde denna våldets och döendets plats berättar om det hopp som Paul Schneider förmedlade i till synes helt hopplösa förhållanden. 20

I en oförsonlig och av misstro präglad värld där hopplösheten ibland helt förlamar människor har vi att resa ett hoppets tecken. Det tecknet är korset. Korset som egentligen var tecknet för avrättning och död. Det som idag för många bara är tecknet för död i begravningsannonser eller på kyrkogården. För oss som tror på uppståndelsen är det tecknet för liv, för hopp och framtid, för försoning och fred, för rättvisa och icke-våld.

Liv-och-Freddokumentet från Uppsala avslutas med följande:

Mänsklighetens öde ligger i vågskålen. Vi står inför valet mellan död och liv. Men vi förlorar inte hoppet. Vårt hopp är den uppståndne Herren, Livets Herre, som har övervunnit döden genom sin egen död. Vi låter oss inte förfäras av de mäktigas makt. Frågornas väldiga vidd kommer inte att förlama oss. Vi skall inte förtvivla.

Vi skall bedja och handla i tro, i hopp och i kärlek.” 18

”Låt ditt rike komma”

Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. 2 Petr.3:13

Vi vill avsluta denna teologiska reflektion med att deklarera att vi inte tror att arbete för rättvisa och fred innebär att vi bygger himmelriket på jorden.

Vi tror att det är den enskilde kristnes liksom kyrkans kallelse att gestalta Riket här och nu. På samma sätt som Riket uppenbaras inför människors ögon och öron i mötet med Jesus (Luk.4:16-21) skall man nu möta Rikets tecken i hans lärjungars liv. Då Jesus tillfrågades av dem som väntade på Guds rikes ankomst fick de till svar: ”Guds rike är inom er.” Som kristna ber vi att Riket skall ta gestalt här på jorden då vi ber: ”Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.”

Likafullt väntar vi på Rikets ankomst i likhet med Petrus. Riket upprättas helt och fullt då Kristus framträder i härlighet.

Här är alltid Rikets tecken hotade. Den gemenskap som byggts upp söndras. Den rättvisa som åstadkommits hotas på nytt. Freden som skapats rämnar då ondskan och våldet på nytt tar över.

Men just därför att vi tror på honom som är ”Guds fred” och bekänner oss som hans lärjungar förlorar vi inte hoppet. Vårt arbete för fred får sin näring, har sin grund i, uppståndelsens seger över våld, död och djävul.

Vi arbetar för rättvisa och fred därför att ”Gud försonade hela världen med sig genom Kristus” och har anförtrott oss budskapet om denna försoning och fred.

Vi arbetar för rättvisa och fred däför att Rikets Herre sagt att vi skall stifta fred och låta rätten flöda fram.

Vi arbetar för rättvisa och fred i vår tro på och väntan efter ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor.”

Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i ’födslovåndor’ men vi tror att hela skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under våld och död, under orättfärdighet och förtryck, under terrorbalans och kärnvapenhot. (Rom.8:20-25)

Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man…. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer… Upp.21:1,2 o 4

Den amerikanske sociologen Elise Boulding har visat på visionens plats i arbetet med framtiden.Ofta söker vi dra ut de trender vi nu kan avläsa för att om möjligt få en bild av morgondagens värld. Detta innebär inte sällan att vi låser oss fast i de skeenden som nu pågår. Dessa förlamar oss och vi tror det inte möjligt att förändra utvecklingen.

Elise Boulding vill få oss att ”glömma” dagens – ofta destruktiva – utvecklingstrender för ett tag. Enskilt och tillsammans skall vi istället i vår tankevärld forma samhället sådant vi skulle vilja ha det om tjugo år. Utifrån de visionerna har vi sedan att gå tillbaka till dagens situation och ta itu med denna. Vad behöver vi göra för kursändringar, vilka delmålsättningar behöver sättas upp för att förverkliga de visioner vi gemensamt kommit fram till? 21

Detta handlar inte om att drömma sig bort från en bister verklighet, men om att ha en dröm. ”I have a dream… ”, så talade en gång Martin Luther King i sitt mest berömda tal. Han såg ett USA i vilket söner till tidigare slavar åt vid samma bord som söner till tidigare slavägare. Utifrån sin dröm arbetade han för rättvisa och fred i ett av rasism präglat samhälle. Han var själv med om förändringar och satte igång sådana som lett till ett annorlunda USA – även om där fortfarande finns åtskilligt kvar att göra.

Då Jesus ställer in lärjungaskapet under ett eskatologiskt perspektiv gör han det inte för att vi skall sluta våra ögon inför världen runt omkring oss och drömma om ”gator av guld”. Han gör det för att vi utifrån visionen om ”nya himlar och en ny jord” skall leva i denna världen präglade av denna vision. Han gör det för att vi skall bäras av den visionen i arbetet för den rätt och fred som är ett med hans rike. Visioner blir verklighet.

I himmelriket lär det inte finnas svärd och spjutspetsar att smida om till fredens och livets verktyg. Vapnen finns på denna jorden. Det är utifrån ”himlavisionen”, utifrån tron på det riket som skall komma, som vi är kallade till att här och nu vara försoningens och fredens hantverkare.

Allan Boesak återgav vid Missionsförbundets generalkonferens 1984 en händelse från en bok. En svart lärare i Sydafrika levde där utifrån den rådande situationen i ganska välordnade förhållanden. Han var naturligtvis inte ovetande om orättvisorna men hade ordnat det för sig så gott det nu gick. En natt drömmer han att han står inför himmelrikets port. Där tillfrågas han om ”Var är dina sår?” Han ser ner på sig själv, sina händer och sin kropp, men där finns inte några sårmärken. Då kommer nästa fråga: ”Fanns det då ingenting att stå upp och kämpa för?” När morgonen gryr har han bestämt sig. Så som förhållandena är i Sydafrika för hans systrar och bröder kunde han inte längre leva sitt eget liv. Han tog upp kampen mot orättfärdigheten.

Det fredsarbete utifrån försoningens verklighet som skissats i denna teologiska reflektion är ett arbete under korset.

Världen blöder, kanske håller den på att förblöda. Var finns vi kristna i denna söndertrasade värld? Vad står våra kyrkor för i en värld av terrorbalans och kapprustning, i en värld där misstron kännetecknar våra förhållanden till varandra?

Vad innebär kristet lärjungaskap idag om inte det arbete för rättvisa och människovärde som många kristna redan står i och som vi vill kalla för ett arbete för fred under korset.

Maktens, förtryckets, militarismens och våldets krafter är ohyggliga. Många frestas därför att tro att den enda realistiska hållningen är att svara med samma mynt. Utifrån evangeliet ger vi ett annat svar – en kamp under försoningens tecken, under icke-våldets tecken, under kärlekens tecken. Vi har att leva och verka utifrån korsets förutsättningar. Vi kan inte välja att leva under andra förutsättningar än dem som gällde för honom som vi bekänner som vår Herre och vars lärjungar vi säger oss vara.

Den japanske teologen Kosuke Koyama har målande beskrivit hur vi önskar det skulle vara med det kors som Jesus bjuder oss att ta. Det borde vara utformat så att det vore som en portfölj och därmed lätt att handskas med i vårt vardagsliv och arbete. 22

Men sådant var inte det kors som man tvingade Jesus att själv bära och på vilket han senare naglades fast. Sådant är heller inte det kors som han bjuder oss att ta. Inte heller innebörden i det vi här kallar ett arbete under korset.

Richard Mc Sorley, katolsk teolog, säger i sin bok New Testament Basis of Peacemaking: ”Evangeliet bjuder oss att ta upp vårt kors. Krig bjuder oss att lägga lidandets kors på andra.” 23

Det är en avgörande skillnad mellan att döda för vissa värdens skull och att leva och vara villig att själv dö för dessa värdens skull.

Den nye ledaren för Sydafrikas kyrkoråd, pastor Frank Chikane, har suttit i fängelse och torterats på grund av sitt arbete mot apartheid. Han var tidigare direktor för Institutet för Kontextuell ”leologi som publicerade Kairosdokumentet. 4 I en intervju i tidningen Broderskap säger Chikane:

Först när jag befann mig i cellen och stod inför mina torterare gick det upp för mig vad kontextuell teologi är för något. Då insåg jag att om jag inte förstod den torterare som stod rakt framför mig och som var bekännande kristen, om jag inte kunde älska honom som mig själv, då vore det ingen ide för mig att försöka predika evangelium och försöka förklara kontextuell teologi för andra. Jag förstod att religion, kontextuell teologi och bibelns budskap inte var något abstrakt eller avlägset. Det började i den cellen med mig och min torterare.”

Utifrån sin tro, sin teologi arbetar Frank Chikane idag för fred under korset, för ett icke-rasistiskt Sydafrika där svart och vit lever tillsammans.

Utifrån korset och uppståndelsen tror vi att det finns en kraft som trots allt är starkare än ondskans och våldets krafter. Därför bekänner vi med Paulus att visserligen är talet om korset för många en dårskap, men för oss är det en Guds kraft.

Litteratur:

1 Adolfo Perez Esquivel, ”Christ in a Poncho”. Witnesses to the Nonviolent Struggle in

Latin America. Orbis – USA, 1983.

2 Desmond Tutu, Hopp och lidande” Verbum 1985.

3 Harald Riesenfeldt, ”Nytcstamentlig kristustro och kriget”, i boken ”l bibliskt perspek-

tiv” Verbum 1971.

4 Kairosdokumentet – Sanningens ögonblick för Sydafrika. En teologisk kommentar till

den politiska krisen i Sydafrika. Sv.K internationella studieavdelning 1985.

5 Gustaf Wingren, ”Människa och kristen. En bok om Ireneus.” Verbum 1983.

6 Ernest Gordon, ”Genom dödsdalen vid Kwai” Gummessons 1962.

7 Ronald j Sider, ”Kristus och våldet”. En bok om fattigdom, vapen och fredsarbete.

Verbum 1981.

8 MK Gandhi, ”För pacifister”, Haga bokförlag 1983.

9 Hildegard Goss-Mayr, ”Der Mensch vor dem Unrecht, Spiritualität und Praxis –

Gewaltlose Befreiung.” Europaverlag, Wien. 1981.

10Erich Maria Remarque, ”På västfronten intet nytt”. Bonniers 1929. (4:e uppl.)

11 Bakgrund till detta avsnitt utgörs av Kjell-Åke Nordquist, ”Människan glömd? – Ett

samtalsunderlag om människosyn och säkerhetspolitik”. En rapport från Svenska

Ekumeniska Nämndens Fredskommitte. Uppsala 1986.

12 Helmut Gollwitzer, ”Atomare Sicherheitspolitik und christlicher Glaube” i Volkmar

Deile, (red), ”Zumutungen des Friedens”. Hamburg 1982.

13 Luise Schottroff, ”Der Sieg des Lebens, biblische Traditionen einer Friedenspraxis”.

Munchen 1982.

14 ”Menneskevaerd, i teknologiske samfund”. Rapport från Nordisk socialetisk

konferens, 1986. Nr 1/2 1987 av Ekumenisk Orientering, Church and Society.

15 Henry D Thoreau, ”Om civilt motstånd”. Arkturus 1977.

16 Stanley Milgram, ”Lydnad och auktoritet”. Wahlström & Widstrand, 1975.

17 K J lllman m ti ””Fredsperspektiv i teologin”. Åbo Akademi 1984.

18 Liv – och Freddokumentet återfinns som bilaga.

19 Metodistkyrkans sociala principer. Förlaget Sanctus 1982.

20 ”Der Prediger von Buchenwald”, Das Martyrium Paul Schneiders. Evangelische

Verlagsanstalt Berlin 1970.

21 Elise Boulding, ”Från vision till verklighet”. Fredsårsdelegatioiieils skriftserie nr. 2,

1986.

22 Kosuke Koyama: ”Det svårhanterliga korset” Verbum 1983.

23 Richard McSorley, ”New Testament Basis of Peacemaking”. Center for Peace Studies,

USA 1979.

Kyrkorna inför krig och fred

Led mig från död till liv

från falskhet till sanning

Led mig från förtvivlan till hopp

från fruktan till förtröstan

Led mig från hat till kärlek

från krig till fred

Låt freden fylla

våra hjärtan, vår värld, vårt universum.

Bön för freden av Satish Kumar

Efter att vi i tidigare avsnitt sökt forma ”en fredens teologi” vill vi i detta avsnitt återge hur vi uppfattar att kyrkorna levt och lever ut fredsbudskapet i lära och liv. Det första avsnittet söker återge hur kyrkorna genom historien utformat läran om krig och fred och var man står idag. Det andra avsnittet relaterar fredsbudskapet till församlingslivet och det tredje till gudstjänst- och bönelivet.

Vart är kyrkorna på väg?

Den här gamla deklarationen gjorde Jesus till sin presentation:

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna året som Herren har valt. Lukas 4:18,19

Vi känner också resultatet av det framträdandet. De som lyssnade blev ursinniga, drev honom ut ur synagogan och stan för att störta ned honom från branten av ett berg. ”Men han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg.”

Till sina lärjungar sa Jesus bland mycket annat: ”Saliga de som gör (skapar, håller) fred, de skall kallas Guds söner.” (Matt.5:9)

Profeten hade siat om honom som fredsfursten och det är ställt utom allt tvivel att han identifierade sig med det som var sagt om honom som skulle komma. Det framgår inte minst då han i Nasarets synagoga identifierade sig med profetens ord genom att rakt upp och ned konstatera:”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig. ” (Luk.4:21.)

Profetian om fredsfursten är också uttryckt så här:

”Ty från Sion skall lag utgå, och Herrens ord från Jerusalem. Och han skall döma mellan hednafolken och skipa rätt åt många folk. Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall ej mer lyfta svärd mot varandra och inte mer lära sig att strida.” (Jes.2:3b-4.)

Kyrkan före Konstantin

Hur uppfattade då de första kristna Jesus och hans budskap angående krig och fred, våld och icke-våld? Vi återger här vad den katolske teologen Erwin Bischofberger skriver om fornkyrkan i sin bok ”Arbete före kapital”, som återger den katolska kyrkans sociallära’:

”Läran om det rättfärdiga kriget står inte i Nya testamentet. Bruk av våld ingick inte i urkristendomens trosmentalitet, ty ’ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra mot honom.’ (Matt.5:38f) Det torde inte råda något tvivel om att Jesus ansåg krig och våld vara odugliga medel att lösa konflikter. Enligt honom är det olovligt att motstå det onda med våld….

Fornkyrkan tog uppmaningen till fred och icke-våld på allvar. Vanligtvis avvisades självförsvar och krig i för svarssyfte. De kristna fick inte döda. Enligt den romerska kyrkoordningen som nedtecknades av Hippolytos (kring år 200) måste en soldat som blev kristen vägra att verkställa en dödsdom. Ett borgarråd som innehade ’svärdets ämbete’ fick inte upptas i kyrkans gemenskap.”

Det finns många uttalanden från kyrkans tre första århundraden som belägger att den kristna trons konsekvens då var ett nej till vapen och dödande. Vi skall här återge några av dem:

Först ett av Justinus martyr år 165:

”Du kan vara övertygad om att detta har hänt… Visom brukade döda varandra, går inte i krig mot våra fiender. Vi vägrar att ljuga och bedra våra förhörare, vi föredrar att dö och erkänna Kristus. Vi som var uppfyllda av krig och ömsesidigt slaktande och all slags ondska har varenda en av oss över hela världen ändrat våra krigsverktyg, våra svärd till plogbillar och våra spjut till jordbruksredskap och övar fromhet, rättvisa, kärlek till mänskligheten.”

Origenes, (185-254) skrev:

”Vi kristna brukar inte längre svärd mot nationer, inte heller lär vi oss strida mer eftersom vi blivit fredens barn för Jesu skull som är vår ledare.”

Att då bli militär innebar inte bara att man svek evangeliet utan att man också övergav sina vänner, som var utsatta för militärens förtryck och därför inte sällan fick fira sin gudstjänst i hemlighet bl. a. i katakomberna.

Cyprianus, biskop i Kartago 248-258, skrev och protesterade mot den dubbelmoral som yttrade sig i att om mord begicks privat så var det brott men om det skedde utifrån samhällets auktorisation kallades det för mod.

Den urkristna trosbekännelsen var ”Jesus Kristus är Herre”. Mot detta stod Roms anspråk på kult av kejsaren. I den konflikten stod urkyrkan fast vid sin bekännelse. Det fick då också sina konsekvenser för inställningen till kejsarens krav på militära insatser. Den Herre man valt och vars kamp man i högsta grad gav sig in i, gav dem en helt annan vapenrustning än våldets. Nejet till kejsaren var också ett nej till hans maktapparat och det system av förtryck som utövades genom de romerska legionerna.

Kyrkan efter Konstantin

”Först på 300-talet med kristendomens ’upphöjelse’ till statsreligion och den konstantinska erans början, uppfattades det så småningom som en kristen plikt att försvara det romanska imperiet.” Så uppfattar teologen Harald Riesenfeldt frågan om kyrkan och kriget. 2

Det var först Augustinus och senare Thomas av Aquino som utvecklade tankarna om ”det rättfärdiga kriget”. Den senare fastställde tre kriterier för det rättfärdiga kriget:

Det är nödvändigt att furstens fullmakt backar upp ett eventuellt krig, eftersom krigföring inte ligger i en privatpersons kompetens.
Det måste föreligga en tillräcklig grund: kriget är bara tillåtet om det syftar till att undanröja uppenbara orättvisor.
Den rätta intentionen krävs hos de krigförande, nämligen att antingen främja det goda eller undvika det onda.

Bischofberger skriver:”Dessa kriterier var mycket omtyckta eftersom de av var och en kunde tolkas och användas efter egen smak. Det är vida känt att kristna folk med skrämmande regelbundenhet har förklarat de egna ländernas respektive regimernas krig för rättfärdiga och motståndarens krig för förkastliga. Mot Augustinus och Thomas egna intentioner tjänade deras lära snarare syftet att legitimera ständigt nya krig än att förhindra dem.”

Följande tre kriterier har lagts till i det fortsatta tankearbetet kring det ”rättfärdiga kriget”.

Att ta sin tillflykt till krig måste vara sista utvägen.
Det måste utfärdas en formell krigsförklaring.
De som ger sig in i ett krig måste ha en rimlig utsikt att kunna vinna det.

Parallellt med de kristna som anslöt sig till läran om det ”rättfärdiga kriget” fanns det andra som tog avstånd från användandet av våld. De fanns inom den katolska kyrkan inte minst förknippade med vissa ordnar som Franciskus av Assisi, men också många andra.

Fredskyrkorna

Några kyrkor har fått namnet fredskyrkor på grund av inställningen till krig och fred. Det är Mennoniterna, Kväkarna och Church of Brethren (Bröder i Kristus).

Mennoniternas bakgrund är den gren av den anabaptistiska rörelsen som anslöt sig till icke-våldet. Den som gett rörelsen dess namn var prästen Menno Simons (1496-1561). Han sa bl. a. följande:

”De pånyttfödda går inte i krig eller engagerar sig i tvister. De är fredens barn som har smitt sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar och inte bekänner sig till krig… Spjut och svärd av järn lämnar vi till dem som uppfattar mänskligt blod och svinblod vara av nära nog samma värde.”

De ställde sig solidariska med stat och samhälle då dessa stod för rättvisa och fred men var förespråkare för civil olydnad, då samhället ställde krav på dem mot deras tro. En av dem, Claus Felbinger, halshuggen 1560, uttryckte detta så:

”Därför är vi glatt och villigt underställda regeringen för Herrens skull och vill på inget sätt motsätta oss det i alla rättvisa frågor. När emellertid regeringen begär av oss det som står i motsats till vår tro och vårt samvete – som att svära ed och betala bödlars rättigheter eller skatt för krig – då lyder vi inte dessa påbud. Detta gör vi, inte utifrån envishet eller högmod, utan endast utifrån ren fruktan för Gud. För det är vår skyldighet att lyda Gud mer än människor.”

Inte minst kända är Kväkarna (Vännernas samfund). Dess grundare var George Fox som arbetade för att kyrkan på nytt skulle bli en kyrka av troende och oberoende i förhållande till staten. Vi återger här vad man slog fast i den deklaration som 1661 överlämnades till kung Charles II av England:

”Vi tar fullständigt avstånd från att gripa till vapen i någon form av krig, tvist eller stridighet för vilket syfte och under vilken förevändning det vara må. Den Kristi ande som leder oss är inte föränderlig, så att den en gång kan befalla oss att ta avstånd från något såsom varande av ondo och en annan gång att begagna oss av det; och vi vet med säkerhet och vittnar om detta inför världen , att Kristi ande, som leder oss till Sanningen, aldrig kommer att få oss att gripa till vapen mot någon människa, varken för Kristi rikes skull eller för något rike av denna världen”

Church of Brethren är den tredje av de historiska fredskyrkorna. Dess bakgrund är anabaptismen och den tyska pietismen. De hävdade mycket tidigt ”att det är absolut väsentligt att pacifistiskt arbete på ett konkret och positivt sätt upprättar fred.” En av dess nutida företrädare, Ronald j Sider har bl a format sin syn på följande sätt:

”Om pacifism inte är Guds vilja för alla kristna, så är det inte hans vilja för någon. Å andra sidan, om den som lärde oss att älska våra fiender är den evige Sonen som blev människa i snickaren som dog och uppstod och nu regerar som universums Herre, då är den fredliga ickevåldsvägen till för alla som tror på och lyder honom. Har vi modet att utmana hela kyrkan att överge våldets väg?”

Dessa s k fredskyrkor är inte stora kyrkor, men alla som något arbetat med fredsarbete vet vilken respekt dessa kyrkor har världen över i internationella sammanhang. På olika sätt arbetar de för rättvisa och fred i vår värld, inte minst för att skapa andra förhållanden mellan öst och väst än de som råder idag. Tillsammans med Internationella Försoningsförbundet och en rad kommuniteter och kristna grupper har de bildat organisationen ”Church and Peace”.

Kyrkorna i dag

Vi påminner om att då vi nu redovisar var kyrkorna står i frågorna om krig och fred, så sker detta utifrån teologiska dokument av något skiftande slag. Vissa dokument är officiellt antagna medan andra är från litteratur som redovisar kyrkornas arbete med frågorna.

Vår granskning av kyrkorna har begränsats till deras teologiska material. Självfallet är åtskilligt av vad kyrkorna gör både nationellt och internationellt av avgörande betydelse för fred och rättvisa på vår jord – liksom det de inte gör. Genom sitt barn- och ungdomsarbete, genom sitt studiearbete och sina u-landsinsatser och genom det internationella nätverk som kyrkan utgör och på annat sätt påverkar kyrkorna sin omvärld.

Genom att vara ett Guds folk är kyrkan ett folk för fred och rättvisa med sina lokala församlingar på ”varje ort”.

Vi har i vårt projekt och i denna skrift fått begränsa oss till vad kyrkorna säger – och inte vad de gör – angående krig och fred.

De ortodoxa kyrkorna

Då det gäller de ortodoxa kyrkorna arbetar man både var för sig inom de nationella kyrkorna och tillsammans med frågorna om krig och fred. Vi återger här något ur det dokument som utarbetats inom den ryska ortodoxa kyrkan, det första dokumentet för deras del av det här slaget, ”Message of the Holy Svnod of the Russian Orthndox Church ön War and Peace in a nuclear Age”.3

Dokumentet är utarbetat i två huvudavsnitt och med en introduktion och ett avslutande kapitel. I introduktionen tar man upp behovet av en grundläggande nytolkning av synen på krig och fred. Man menar att då det tidigare var möjligt att tänka på krig i moraliska kategorier som rättfärdigt och orättfärdigt krig är det nu omöjligt att rättfärdiga krig där kärnvapen eller andra liknande destruktiva vapen används, som kan leda till förödelse, av mänskligheten och allt liv på jorden.

Det första avsnittet tar upp kyrkans inställning till krig och det andra förståelsen av fred. Krig betecknas som något ont men inte som det absolut onda. Efter en analys av vad ett kärnvapenkrig kan komma att innebära, där det inte finns några segrare bara förlorare, slår man fast att vi måste ändra alla våra ideer om relationerna mellan fred, krig och rättvisa. ”Ett kärnvapenkrig gör de kriterier orimliga utifrån vilka ett ’rättfärdigt krig’ ansågs möjligt.” ”Ett kärnvapenkrig är orättfärdigt och orimligt…, det skulle vara ett brott mot mänskligheten, ett brott som människor aldrig skådat tidigare och vilket kan bli mänsklighetens slutakt.. Ett kärnvapenkrig skulle vara en syndens frukt bortom allt förnuft, en fruktansvärd synd mot Gud, en synd vars förhindrande är den angelägna förpliktelsen för kyrkor och hela mänskligheten.”

Man slår också fast att terrorbalansen är något ont och att upprustningen är ett omänskligt slöseri av världens resurser. Man uppmanar alla kärnvapenmakters regeringar att samla mod för att slå in på den väg som innebär att jorden befrias från kärnvapen.

Det andra avsnittet tar upp kyrkans syn på freden. Freden är både en Guds gåva och en uppgift att förverkliga för mänskligheten. Jesus Kristus är vår fred och därför är freden en Guds kärleks gåva i den helige ande till oss. Men freden är också beroende av våra mänskliga ansträngningar och Kristi bud till oss är att ”göra fred”. Löftet att få kallas Guds söner är knutet till dem som skapar fred – ”Divine sonship is a promise to peacemakers.” Detta har att göra med gudstjänstlivet, med kyrkans undervisning och med kallelsen att undanröja alla orsaker till frånvaro av fred. Till kyrkans fredsarbete hör samverkan med andra religioner och med alla människor av god vilja. Det har att göra med fredlig samexistens och förtroendeskapande åtgärder.

Fred och rättvisa hör obönhörligen samman och politisk etik skall bygga på rättvisa. Samma principer skall gälla i de mellanstatliga relationerna som kyrkorna hävdar inom respektive stat. ”Kyrkan skall skapa fred med rättvisa”.

Dokumentet tar också upp den speciella karaktär som kyrkans fredsarbete får i en socialistisk stat.

I avslutningen aktualiserar man år 2000 efter Kristus och påminner om den utmaning som den ryska ortodoxa kyrkan gav 1977 att göra de återstående åren till dess till fredens år och säger bl a till sist: ”det är nödvändigt att placera ett hinder på den väg som upprustningen är så att mänskligheten för alltid kunde befrias från kärnvapen och andra massförstörelsevapen. Det är vår kyrkas uppgift och andra kyrkors, en uppgift som är ekumenisk och gemensam för alla religioner; det är uppgiften för alla människor av god vilja”.

Katolska kyrkan

Angående den katolska kyrkan återger vi vad Bischofberger skriver i boken om den katolska kyrkans sociallära. Han menar att det finns en kluvenhet i Andra Vatikankonciliets behandling av krig och fred, då man å ena sidan fördömer det totala kriget men å andra sidan inte förnekar regeringarna rätten till ett legitimt försvar genom insatser av militära medel. Biskopssynoden 1971 talade mer klarspråk i dokumentet ”Rättvisan i världen” och angav ett nytt sätt från kyrkans sida att behandla dessa frågor.

”Det är absolut påbjudet att internationella konflikter inte löses med våld. Andra medel skall prövas som är mer förenliga med människans natur. Dessutom skall icke-våldets strategi främjas. Detta måste väl ändå innebära att kyrkan har börjat betrakta det ’civila’ eller ’sociala’ försvaret som ett nytt framtidsorienterat alternativ till det militära försvaret?”

”Johannes XXIII förkastade alla möjligheter att försvara det ’rättfärdiga kriget’. Han gjorde det mest på grund av ’det moderna vapensystemets fruktansvärda hot om total förintelse

All förmåga till medmänskligt engagemang, god vilja och dialog, samlevnad och fredlig konfliktlösning genom att människor lyssnar till varandra, slås ut av kriget. Påven föreslår att krigsutbrottet skall förhindras genom internationell lagstiftning och rättsskipning

Man har observerat att det sedan Johannes XXIII råder en ny stil och en ny ’atmosfär’ i kyrkliga dokument som har mer pastoral karaktär. Påven vill röra vid människans hjärta, väcka hennes beslutsamhet och handlingskraft. Det som är avgörande är nödvändigheten av en inre omvändelse; att personligen känna sig drabbad för att definitivt ta avsked från alla vapen, att över huvud taget inte längre räkna med att privata och offentliga, personliga och strukturella konflikter kan lösas med våld. Man måste komma åt och utrota våldsmentaliteten som sådan…

Det är mycket intressant att konstatera , att Johannes XXIII inte längre söker argumentativt stöd för sitt motstånd mot våld och krig. Han gör inga intellektuella trapetskonster för att i vissa fall legitimera krig. Den etiska värderingen av krig och fred respektive det moraliska fördömandet av kriget ligger i sakens natur… En rätt till krig är en inre motsägelse.. Däremot finns det en rätt till fred, en plikt till fred….”

Bischofberger tar också upp vad Johannes Paulus II sa 1979 i anslutning till konflikten i Nordirland:

”Våldet förstör vad det påstår sig försvara. Våldet är ett brott mot mänskligheten. Jag ber med er att ni, irländska män och kvinnor, aldrig skall bli så förblindade av våldets lögn att ni inte kallar mord för något annat än mord. Att våldets spiral aldrig måtte ges förklaringen: oundviklig logik eller nödvändig hämnd. På mina knän ber jag er att lämna våldets stig.”

Vi vet att den katolska synen på våldet inte är enhetlig. Vissa företrädare för befrielseteologin i Latinamerika ställer sig positiva till användandet av våld för befrielse från annat våld och förtryck. Men bland befrielseteologerna finns det ingen enhetlig linje heller. Dom Helder Camara hör till dem och han står definitivt för icke-våldet. Vi vet att detta är en av punkterna, där befrielseteologin kritiserats från Rom, inte minst utifrån påståendet att denna teologi ger oreserverat stöd till det revolutionära våldet. Leonardo Boff har i sitt försvar av befrielseteologin hävdat att han inte känner igen denna teologi så som den återges och kritiseras av bl a kardinal Ratzinger.

Våren 1986 kom nya signaler från Rom angående dess syn på befrielseteologin med en mycket större erkänsla för denna.

1983 utgav den amerikanska katolska biskopskonferensen ett pastoralbrev om krig och fred ”The challenge of Peace; Gods Promise and our response.” Det är en skrift på 100 sidor och ett mycket seriöst arbete angående USAs roll i kapprustningen och internationella konflikter. I detta argumenterar man utifrån kriterierna för det ”rättfärdiga kriget” – man har alltså inte övergett denna teologi – och drar slutsatsen att ett kärnvapenkrig strider mot dessa kriterier. Man uttalar sig klart emot bruk av kärnvapen men accepterar tills vidare innehav av kärnvapen i avskräckande syfte. En fråga inför denna ståndpunkt är ändå hur det är möjligt att avskräcka en motpart med egna kärnvapen, om det inte förutsätts att de skall användas? 4

Det är uppenbart att en nyorientering är på väg inom den katolska kyrkan i enlighet med Andra Vatikankonciliets deklaration ”att åstadkomma en helt ny omvärdering av krig”. Läran om det ”rättfärdiga kriget” skjuts i bakgrunden och allt klarare markeras ”det orättfärdiga kriget”. Icke-våldets väg vinner terräng inte minst genom det fredsbudskap som kännetecknade påven Johannes XXIII.

Anglikanska kyrkan

Den anglianska kyrkan presenterade 1982 genom en särskild arbetsgrupp en rapport ”Kyrkan och bomben”5 för fortsatta samtal kring krig och fred. Det är ett inlägg i första hand om kärnvapnen men tar också upp avgörande etiska frågor som våld, rättvisa och fred. I avsnittet om kyrkans roll skriver man bl.a:

”En rad ekumeniska konferenser har under innevarande århundrade behandlat problemet om kyrkornas inställning till krig. 1948, 1968 och senast 1978 har dessa konferenser bekräftat ett uttalande som ursprungligen formulerades år 1930, nämligen att ’krig som en metod att söka lösa internationella tvister är oförenligt med vår Herre Jesu Kristi förkunnelse och personliga exempel’. Denna förklaring är otvivelaktigt i full överensstämmelse med kristen tro.”

I rapporten hävdas det att inte bara bruket av kärnvapen, utan också innehavet av sådane vapen i avskräckande syfte är moraliskt förkastligt. Varje kärnvapeninsats, menar man, leder till det totala kriget.

Lutherska och reformerta kyrkor i Tyskland

En intressant jämförelse mellan hur kyrkorna ser på krig och fred utgör den studie som skett av Sigurd Bergman av de Lutherska och reformerta kyrkorna i Västtyskland.’ Det gäller ”Die Evangelische Kirchen in Deutschland”, EKD, som utgör en sammanslutning av både lutherska och reformerta kyrkor, där lutheranerna har en klar majoritet, och ”Das Reformierten Bundes”, som utgör en sammanslutning av reformerta kyrkor, församlingar och enskilda i vilken ”Moderamen” utgör en slags styrelse.

1981 utgav EKD sitt betänkande ”Att bevara, främja och förnya freden. Året därpå, 1982, utgav Moderamen ett dokument ”Bekännelsen till Jesus Kristus och kyrkans ansvar för fred- som tillkom som ett slags motdokument till EKDs dokument.

EKD-dokumentet utgör ett försök att på ett mycket avvägt sätt framställa situationen i världen utan att låta några som helst politiska värderingar komma till synes. Man påminner om att EKD alltsedan 1945 erkänt fredens uppgift som en särskild utmaning genom att bl a visa på tre kyrkliga dokument.1; Heidelbergteserna 1959 som slog fast att ”Kyrkan erkänner som ett kristet sätt att handlägga försöken att säkra fred i frihet genom kärnvapnens existens.” 2; Kyrkodagens formel 1967 om tjänst för fred med och utan vapen och 3; ett betänkande 1965 om östpolitiken.

I dokumentets andra del tas det teologiska resonemanget upp om kyrkans uppgift att inför människors ångest styrka trons hopp. I sex avsnitt ger man en skiss över kyrkans skäl att engagera sig i fredsfrågorna:

1) ”Guds fred” – Den kristna kyrkan vittnar om Guds fred i försoningen genom Jesus Kristus. Förtroendet till Gud som är fred betecknas som grunden för trons visshet.

2) ”Världens behov av försoning” – Världen är ännu inte frälst utan i behov av Guds försoning.

3) ”Tacksamhet över Guds barmhärtighet” – Tacksamheten över Kristi delaktighet i världens lidanden uppmanar till motstånd mot resignation och fatalism och uppmuntrar till stöd av alla goda krafter.

4) ”Förlåtelsen som fredens kraft” – Den kristna kyrkan bär fram sin klagan över skulden och lidandet i världen i förlitande på Guds förlåtelse som befriar till omvändelse och nytt liv.

5) ”Förbönen för alla människor” – Förbönen innesluter alla dem som lider under ofred och våld och den har sin fasta plats i kyrkans gudstjänst. Den omfattar även bönen för fienden och uppmanar att inte låta fiendskap och splittring få sista ordet.

6) ”Guds gemenskap med människorna” – i kyrkans gudstjänst ”som vill leda till gemenskap människor emellan och till fredens ordning.”

Sammanfattningsvis kan sägas att dokumentet ger en någorlunda saklig analys av situationen i världen, av de historiska strävandena att uppnå fred, som ju i sak inneburit förberedelser till krig, och av den kyrkliga diskussionen inom EKD efter 1945. Det ger också en rad betraktelser över Guds fred och frid, vilka i sig inte ger något bidrag till debatten om lösningen av de här svåra frågorna. Man drar inga andra slutsatser angående kärnvapen än dem man slog fast 1959, nämligen att innehavet av dessa är ett legitimt sätt att säkra freden. Frågorna lämnas öppna om hotet att använda kärnvapen kan anses vara fredsbevarande och om det etiskt kan försvaras. Avgörandet i dessa frågor läggs därmed på den enskilde och på statsledningen. Någon hjälp för den enskilde och för beslutsfattande politiker att på trons grund ta ställning i försvarspolitiska frågor i kärnvapenåldern ger alltså EKD-dokumentet knappast.

Moderamens dokument deklarerar redan i förordet att fredsfrågan är en bekännelsefråga. Kärnvapnen med dess förmåga att förstöra allt liv uppfattas som hädelse mot Gud och måste mötas med trons bekännelse. I dokumentets första del formulerar man sig i sju teser. Medvetet men outtalat knyter man i uppläggningen an till Barmensynodens deklaration 1934.

Tes 1: konstaterar att ”Jesus Kristus är vår fred”. Denna bekännelse sägs vara oförenlig med att låta frågan om fred på jorden vara en fråga enbart för politiska överväganden. Den kan inte avgöras oberoende av evangeliets fredsbudskap. ”Fredsfrågan är en bekännelsefråga. I den är ’status confessiones’ givet, eftersom det i ställningstagandet till massförintelsevapnen handlar om att bekänna eller förneka evangelium”.

Tes 2: bekänner att hela världen är försonad med Gud, vilket är oförenligt med all fiendskap människor emellan. Fiendskapen förnekar det Guds försoningsverk, som uppenoaras i den korsfästes uppståndelse.

Tes 3: bekänner att ”Gud är världens skapare och uppehållare”. Detta är oförenligt med utveckling, innehav och användning av massförintelsevapen.

Tes 4: bekänner att ”Gud i Kristus knyter ihop sin fred med sitt löfte och bud om mänsklig rättvisa”. Detta är oförenligt med att bejaka eller ens tolerera ett ”säkerhetssystem”, där man vill skydda sig själv på bekostnad av jordens svältande och lidande människor. Här kräver man bl a ensidiga steg mot nedrustning och ett totalstopp för all nyutveckling av vapen.

Tes 5: bekänner att Jesus Kristus är den ende Herre, som vi i död och liv har att lyda. Hans bud är det kristna politiska ansvarets mått och gräns. Det är oförenligt med påståendet att politiska avgöranden kan överlåtas åt det ”praktiska förnuftet” och dess konsekvens att det för den kristne inte finns något entydigt val grundat i tron. ”Massförstörelsevapnen förstör det som de låtsas försvara. Den kristne har att utifrån bekännelsen till Gud skaparen, försonaren och frälsaren svara med ett villkorslöst NEJ!, ett ’nej’ utan varje ’ja”’.

Tes 6: bekänner att Jesus Kristus, vår korsfäste och uppståndne Herre, är närvarande i den helige Andes kraft. Detta är oförenligt med hopplöshet och passivitet.

Tes 7: slutligen bekänner att Gud kommer att fullborda försoningen i Kristus genom att skapa nya himlar och en ny jord, där rättvisa och fred utan ände bor. Detta är oförenligt med allt spekulerande över den yttersta tidens skräck, med ointresse i fredsfrågan och med all politisk likgiltighet i fråga om världens utveckling.

Det faktum att kyrkan är försatt ”in statu confessione” innebär enligt Moderamen inte exkommunikation och hot om splittring utan ”inbjudan och kallelse till ett bindande ställningstagande i bekännandet.”

Terrorbalansen betecknas som dödssynd, eftersom den redan kräver miljontals människors liv genom den pågående exploateringen, resursslöseriet och det samvetslösa föraktet för svältande människor. Man drar vidare den slutsatsen att en stat som hotar med och använder sig av massförintelsevapen, måste mötas av kyrkans ovillkorliga NEJ. ”Vi vill leva utan dessa vapen och utan denna rustning”.

Sammanfattningsvis kan det om det reformerta dokumentet sägas att det avstår från att ge sig in i en sakdiskussion om fredens och krigets politiskt realistiska villkor. Man konstaterar att livet på jorden är hotat och att tron och bekännelsen likaså hotas. Utifrån detta ger man en bibliskt förankrad och enkel hjälp att ta ställning i fråga om hotet mot livet. Dokumentet drar en rad av de slutsatser, som saknas i EKD-dokumentet. Det ger nya tolkningar av bekännelsen till den treenige Guden i en tid av hot, orättvisor och ofred. På evangeliets och bekännelsens grunder pekar det på etiska rättesnören och det uppmuntrar till bön och handling.

De reformerta kyrkorna genomför ett studiearbete inom ramen för den Reformerta Världsalliansen. Svenska Missionsförbundet har genom sin undervisningsavdelning utarbetat ett studiehäfte för detta arbete med titeln ”A Covenant for Peace and Justice” som utkommit på flera språk..7

Svenska kyrkan

I sitt budskap från Lutherska Världsförbundets sjunde generalförsamling i Budapest 1984, säger man bl a att vi som kristna inte är kallade att vara spegelbilder av vårt samhälle utan salt och ljus. Man slår fast att inget bruk av kärnvapen kan moraliskt försvaras och att terrorbalansen mellan stormakterna är etiskt oacceptabel.8

Vidare förbinder man sig till att oavbrutet arbeta för fred och rättvisa.

Strax efter mötet i Budapest utkom Svenska kyrkans biskopar med ett herdabrev i fredsfrågans. I detta finns det en hel del positivt om fred och rättvisa, som det inte finns möjlighet att återge här. Inför åtskilligt av det som står i detta herdabrev frågar man sig ändå om det inte är mer en spegelbild av samhället än ett budskap präglat av ”salt och ljus”. I avsnittet om gemensam säkerhet säger man:

”Det grundläggande målet måste i stället vara att söka jämvikt i militära rustningar på lägsta möjliga nivå… Underlägsenhet på ett område kan kompenseras av överlägsenhet på ett annat.”

Om det svenska försvaret säger man:

”Det största hotet mot vår nationella säkerhet är ett militärt angrepp. Det svenska totalförsvarets, varav det militära försvaret är en viktig del, främsta mål är därför att avhålla andra länder med fientliga avsikter från hot om angrepp eller angrepp mot vårt land.

I sin anslutning till den allmänna synen på det svenska försvaret argumenterar biskoperna utifran läran om ”det rättfärdiga kriget” och uppfattar alltså fortfarande denna lära som acceptabel kristen ståndpunkt.

Man påstår bl a: ”Dessutom har läran bildat en viktig utgångspunkt för hela den moderna folkrätten. Den har varit en återhållande faktor i olika mellanfolkliga konflikter.”

Följande ställningstagande gör man: ”Pacifismen är en genuin kristen hållning mot bruk av våld som inom kyrkan ofta tjänat som ett korrektiv mot ett alltför stort förlitande på militära medel. Men samtidigt har den inte övertygande kunnat framstå som ett praktiskt politiskt alternativ i en militariserad värld. Vår bedömning är att Sverige i nuvarande läge inte kan avstå från ett militärt försvar. En ensidig avrustning av vårt militära försvar skulle i omvärlden resa många frågetecken och inbjuda till påtryckningar.”

Man ansluter sig till avståndstagandet mot både innehav av och bruk av kärnvapen. Men någon större nyorientering finner man inte i Svenska kyrkans fredsbrev.

Frikyrkorna

Inom frikyrkorna har det sedan länge funnits en pacifistisk tradition men olika stark inom olika samfund. Utan tvekan har denna på senare år förstärkts. Men denna pacifistiska tradition har inte självklart varit knuten till aktivt arbete för fred och rättvisa. Många vapenvägrare har nöjt sig med att tillfredsställa sitt eget samvete och lösa sin egen situation.

Stora grupper inom frikyrkorna ansluter sig till den traditionella synen med ett starkt svenskt försvar medan andra förespråkar en nedrustning. Utifrån övertygelsen att ingen nedrustning kommer att ske utan att något eller några länder går före driver man frågan om svensk nedrustning.

Den Svenska vapenexporten är en fråga som allt mer satts i fokus och där det finns en växande kristen opinion mot denna.

Tyvärr saknas i frikyrkligheten traditionen att i herdabrev eller på annat sätt göra genomarbetade uttalanden. Man uttalar sig inte sällan i konkreta frågor i samband med årliga återkommande konferenser men inte i uttalanden av samma karaktär som ovan.

Metodistkyrkan har emellertid – som en följd av att den utgör en del av den världsvida metodismen – formulerat sig principiellt. Det återfinns i det man kallar Metodistkyrkans Sociala principer”. Utöver vad fredskyrkorna står för möter vi här de klaraste ställningstagandena mot våld och krig:

”Fastän tvång, våld och krig nu är de yttersta sanktionsmedlen i internationella förbindelser, avvisar vi dem som oförenliga med evangeliet och Kristi ande.. Vi tror att krig är oförenligt med Kristi lära och exempel. Därför avvisar vi krig som ett medel i nationell utrikespolitik och insisterar;

att alla nationers moraliska plikt är att med fredliga medel lösa varje meningsskiljaktighet,

att mänskliga värden måste väga tyngre än militära krav när myndigheterna gör sina prioriteringar,

att samhällets militarisering måste motarbetas och stoppas,

att tillverkning, försäljning och spridning av krigsvapen måste inskränkas och kontrolleras,

att produktion, lagring och användning av kärnvapen fördöms.”

Då man funderar över kyrkornas ställningstagande i dessa frågor måste man peka på Liv och fred-konferensen i Uppsala 1983.

Liv och fredkonferensen i Uppsala 1983

Denna konferens sammankallades på initiativ av dåvarande ärkebiskopen Olof Sundby och samlade 150 kyrkoledare och experter från ett 60-tal länder. 11 Det blev ett för kyrkornas del radikalt ”budskap” som antogs där man bl. a. sa följande:

”Det kristna evangeliet ’är ett fredens evangelium. Från begynnelsen har detta evangelium förkunnats i en värld fylld av våld. Idag upplever vi verkligt eller möjligt våld utan tidigare motstycke. Institutionaliserat våld i orättvisa sociala, politiska, militära och ekonomiska system håller hela världen fången i sitt grepp. Tillkomsten av kärnvapen har fått oss in i en ny era av terror. För första gången i historien har vi människor, som alltid haft begränsade möjligheter till förstörelse, nu möjligheten att utradera den civilisation som byggts upp under föregående århundraden. Mänskligheten står ansikte mot ansikte med det slutgiltiga valet mellan liv och död. Produktionen av och hotet om att använda kärnvapen som kan utplåna människosläktet uttrycker en yttersta förmätenhet inför Gud, som ensam råder över liv och död.”

De flesta deltagarna uttryckte som sin övertygelse….

”att det från kristen ståndpunkt är oacceptabelt att som ett sätt att undvika krig förlita sig på hot med och möjlig användning av kärnvapen… För oss strider innehavet av kärnvapen mot vår tro på Gud, vår skapelsesyn och mot vår delaktighet i Kristi kropp, som omfattar allt.”

Det är ett klart avståndstagande från både innehavet och bruket av kärnvapen och mot den terrorbalans som dessa vapen skapat.

Svenska Missionsförbundet antog detta uttalande som sitt vid generalkonferensen samma år och vid kyrkornas möte i Jönköping 1983, J83, anslöt man sig också till ”Budskapet”.

Detta innebär att man då bl a ställde sig bakom följande rekommendation ”att uppmana kristna att undersöka möjliga ickevåldsmetoder för civil ohörsamhet som ett effektivt sätt att protestera mot känvapen. ”

Etiska förhållningssätt inför kärnvapen

Hur ser man utifrån etiska utgångspunkter på innehav och bruk av kärnvapen? För oss i Sverige som på ett tidigt stadium sa nej till kärnvapen i det svenska försvaret är det en risk att vi inte har kännedom om eller förstår hur de resonerar som godkänner dessa vapen. Risken är att vi aldrig kommer i egentlig dialog med förespråkarna för kärnvapen eller att vi aldrig ställer de rätta frågorna i vår granskning av våra ”motståndare”.

Vi skall här redovisa de etiska utgångspunkterna i några olika förhållningssätt till kärnvapnen. Vi gör det utifrån en artikel av prof Ted Koontz, direktor för ”Peace Studies” vid Associated Mennonite Biblical Seminaries, Elkhart, Indiana, USA, men de olika ”skolorna” känns säkert också igen på andra håll.

Den moraliska argumentationen bakom doktrinen om avskräckning är att innehavet av kärnvapen skall avskräcka motståndaren från att gå i krig. Ett nytt (världs-)krig måste förhindras med alla medel – inklusive hotet med kärnvapen. Dessa grundtankar har dominerat USA:s försvarspolitik under 60- och 70-talet. Man menar sig egentligen inte planera för att använda kärnvapen, men ändå bygga upp en kapacitet tillräcklig för att förstöra Sovjetunionen vid ett eventuellt anfallskrig. För att förhindra kriget har man skapat resurserna att utplåna motståndarsidan. Samma utgångsläge har också Sovjet skapat.

Man menar sin ståndpunkt vara etiskt försvarbar eftersom syftet är att förhindra krigets utbrott. Så har både enskilda kristna och kyrkor ställt sig bakom innehavet av kärnvapen – också de som fördömt bruket av vapnen.

Inför den massiva kritiken mot kärnvapenavskräckningen och utifrån insikten att ett massivt användande av kärnvapen också skulle innebära självmord har man i USA på senare år slagit in på en ny linje.

Det har handlat om att ”rättfärdiga” (jämför teorin om det rättfärdiga kriget) kärnvapnen. Dessa måste då göras mindre och konstrueras så att de kan användas – inte mot en oskyldig civilbefolkning – utan mot militära mål. Det är de moraliska motiven bakom utvecklingen av kärnstridsspetsar med mindre sprängverkan och med stor precision.

Poängen är alltså att man förutsätter att det skall vara möjligt att kunna föra ett begränsat kärnvapenkrig.

Kritikerna har visat på vad man hävdat vara omöjligt – att begränsa ett kärnvapenkrig. Vad händer t ex om sådana vapen skulle brukas mot Europas kärnkraftverk? Det måste ju vara militärstrategiskt riktigt att slå ut motståndarsidans kraftverk!

Den strategi som nu argumenteras för – inte minst av president Reagan själv – är att bruka kärnvapnen i försvarssyfte. Det är utifrån det moraliska motivet som man arbetar för SDI, stjärnornas krig. Ett försvarssystem i rymden skall – hävdar man – avskärma USA från inkommande kärnvapenbärande robotar. Det skall vara det etiskt godtagbara alternativet till tidigare strategier med hot av kärnvapen.
Ett etiskt förhållningssätt som bland andra de katolska biskoparna i USA står för i sitt herdabrev om kärnvapnen, ”The Challenge of Peace” är följande. Man accepterar för en övergångsperiod innehavet av kärnvapen, tills dess man finner andra vägar att säkra Väst. På samma gång hävdar man att det – utifrån teorin om det rättfärdiga kriget – är orättfärdigt att använda dessa vapen.

Man måste ändå här fråga sig hur innehavet av kärnvapen skulle kunna ha en avskräckande inverkan på motståndarsidan, om det inte förutsätts att dessa vapen i ett visst läge kommer att brukas.

Ett femte förhållningssätt tar sin utgångspunkt i teorin om det rättfärdiga kriget. Man menar att utifrån dess kriterier finns det inga förutsättningar för att acceptera varken innehavet – och därmed hotet med – eller bruket av kärnvapen. Denna inställning kallas ibland i USA för ”nuclear pacifism”.

Så kallade konventionella vapen en förblir däremot godtagbara i försvarssyfte.

Till sist har vi den pacifistiska etiska utgångspunkten som fördömer alla slags krig och därmed också bruk av kärnvapen. Man hävdar att utifrån nytestamentlig etik är det omöjligt att rättfärdiga krig.

Sammanfattning

Vart är kyrkorna på väg i sin syn på våld och fred? Det är omöjligt att så här kortfattat få med alla synpunkter som man skulle vilja lyfta fram. Det här har blivit några.

Mycket mer skulle behöva sägas om den starka övertygelse som finns bland många kristna idag som skulle kunna återges med en devis som bl a de katolska kyrkorna går ut med i USA:

”Vill du fred, så arbeta för rättvisa!”

Mycket skulle behöva sägas om vad som ligger i den försoningens kallelse som bl a Paulus ställer oss inför som kristna. Vad innebär det i relation till det ord av Paulus om Kristus och hans försoningsgärning som bryter ned skiljemurar och upphäver fiendskap?

Och vad innebär fred under korset? Handlar det inte om en helt annan insats för rättvisa och fred än den som våra kyrkor gör idag?

Ronald i Sider skriver i sin bok ”Kristus och våldet”:`

”Många pastorer och andra kyrkliga ledare är överens om att vi bör ha omsorg om de fattiga och arbeta för fred genom rättvisa. Vi vill gärna tala ingående om dessa saker förutsatt att budskapet inte blir för upprörande för församlingen, inte stöter bort eventuella nya medlemmar och inte hindrar församlingens tillväxt.”

Sanningens ögonblick för Sydafrika det s k Kairosdokumentet är en teologisk kommentar till den politiska krisen i Sydafrika gjord av ett antal pastorer och lekmän. Vi avslutar denna genomgång med ett kort citat från detta dokument:

”Jesu Kristi kyrka har emellertid inte fått kallelsen att vara ett försvarsverk av försiktighet och återhållsamhet. Kyrkan ska uppfordra, inspirera och motivera människorna. Den har ett hoppets budskap, som manar oss att vakna upp och handla i hopp och tillit. Kyrkan måste predika detta budskap inte bara i ord, predikningar och uttalanden. Den måste också göra det i handling, i program, i kampanjer och i helig tjänst.” 13

Litteratur

1 Erwin Bischofberger, Maciej Zaremba, ”Arbete före kapital”; den katolska kyrkans sociallära. Brevskolan 1985.

2 Harald Riesenfeldt, ”Nytestamentlig Kristustro och kriget”. Uppsats i hans bok ”1 bibliskt perspektiv”, Verbum 1971.

3 ”Message of the Holy Synod of the Russian Orthodox Church on War and Peace in a nuclear Age”. Moskva 1986.

4 ”The challenge of peace. God’s Promise and our response. A pastoral letter on war and peace. May 3, 1983.” National Conference of Catholic Bishops.

5 Kyrkan och bomben. Kärnvapnen och det kristna samvetet, lnterskrift 1983.

6 Detta avsnitt återger en del av en uppsats av Sigurd Bergman ”Vad bekänner kyrkan när freden hotas?” vid Uppsala Universitets teologiska fakultet, 1986.

7 Ake Jonsson, Mats Lindgren, ”A Covenant for Peace and Justice”. Studiehäfte utgivet av Svenska Missionsförbundet för Reformerta Världsalliansen, 1986.

8 LWF Report No.19/20, Febr, 1985. Budapest 1984 ”In Christ – Hope for the World.” Proceedings of the Seventh Assembly.

9 ”Ett brev från biskoparna i fredsfrågan.” Verbum 1984

10 Metodistkyrkans Sociala principer, Sanctus 1982

11 Liv- och Fredkonferensens budskap återfinns som bilaga till denna skrift.

12Ronald j Sider, ”Kristus och våldet’, Verbum 1981.

13 ”Kairosdokumentet” – Sanningens ögonblick för Sydafrika. En teologisk kommentar till den politiska krisen i Sydafrika.. KISA, Svenska kyrkans internationella studieavdelning 1985,

Församlingen – en gemenskap för fred

Mänsklighetens enhet

Barmhärtige Herre, du som har gjort hela människosläktet

av ett blod och har återlöst alla med en lösepenning,

låt mig aldrig förhärda mitt hjärta mot någon enda människa.

Giv mitt hjärta en sådan ömhet och mildhet att jag flitigt bistår

envar i hans sorger och behov.

O att det sinnet må vara i oss alla, som var i Herren Jesus,

så att vi älskar varandra som bröder,

är barmhärtiga och förekommande och utan återvändo strävar efter att bevara andens enhet genom fridens band!

Nådens, barmhärtighetens och fridens Gud vare med oss alla. Thomas a Kempis

Något väsentligt för förståelsen av det kristna fredsarbetet är att fred och försoning hör till den kristna församlingens väsen. Vi måste därför alltid sträva efter att låta vårt fredsarbete vara församlingsbaserat, ha sin grund i det gemensamma livet i församlingen. Tyvärr är detta något som alltför ofta glöms bort. Det har antingen bidragit till att man inte sett fredsarbetet som något speciellt viktigt för kristna, eller också lett till att fredsarbetet är något man gör ”vid sidan av” och som därför främst har kommit att handla om sporadiska aktioner, demonstrationer, namninsamlingar etc.

I Ef.2:14-18 där Paulus skriver om skiljemuren som raserats och fiendskapen som dödats, beskriver Paulus hur försoningen i Kristus föder fram en gemenskap där oförsonlighetens och fiendskapens murar bryts ner; en gemenskap där de gamla gränsdragningarna mellan raser, samhällsklasser, kön och nationalitet suddas ut (jfr. Gal .3.26 ff, Kol.3:11.) och hur en ny mänsklighet börjar ta form. Den kristna församlingen har inte bara sin grund i försoningen, utan är också en gemenskap som förkroppsligar vad försoning och fred handlar om.

Församlingen som en gemenskap mellan människor som är olika, tänker och tycker olika o s v, är till sitt väsen menad att återspegla och gestalta den Guds fred som redan är här i Kristus, men vars fullhet ännu ligger framför oss; att vara en försmak på den Guds framtid som innebär en mänsklighet och en värld i fred. Den är menad att vara ett levande bevis på att världens system av förtryck och söndring inte längre behöver råda och därmed vara en motbild till en värld som fångats i fruktans, hatets och våldets onda cirkel.

Försoning och fred är inte ett romantiskt ideal, utan verklighet i Kristus, en verklighet som vi – om än fragmentariskt och ringa – kan skymta i Kristi församling. Att vara en försoningens och fredens gemenskap i en oförsonlig värld, är alltså något som hör till den kristna församlingens identitet.

I det här perspektivet så ter sig den splittring som finns mellan våra kyrkor – beroende på fåra, historia och praxis eller på klass-, ras- och nationalitetsmotsättningar – som en skandal. Vi som har blivit kallade att vara en försmak av fredsriket kan inte ens, tycks det, hålla fred bland oss sjäva. Och därmed sviker vi ju världen. Utan överdrift kan man därför säga att den ekumeniska frågan i allra högsta grad är en fredsfråga. Det ekumeniska arbetet kan betraktas som en väsentlig del i fredsarbetet.

Om vi nu som kristen församling inte vill tappa bort att fred och försoning hör till vår identitet och vill att det ska finnas ett djup och en trovärdighet i vårt fredsengagemang, då måste vi alltmer sträva efter att leva upp till vår kallelse att vara en gemenskap för fred. Vi måste på nytt upptäcka att vi inte bara som enskilda kristna är kallade att vara för fred, utan att vi tillsammans är kallade att på lokalplanet utgöra en gemenskap för fred. Samtidigt som en församling utan något fredsengagemang är en motsägelse, så riskerar ett kristet fredsarbete utan rötter i en djup lokal församlingsgemenskap att bli något ytligt, kraftlöst och kortvarigt.

Ett avgörande problem i det här sammanhanget är att församlingen idag i hög utsträckning har upphört att vara den viktigaste sociala verkligheten i den kristnes liv. Det är inte längre församlingen som har det största inflytandet på våra värderingar, våra prioriteringar och vårt sätt att leva. Istället har alltmer den samhällsgrupp eller det ekonomiska eller politiska sammanhang vi tillhör kommit att bli avgörande för hur vi tänker och handlar. Detta sätter naturligtvis också sina spår i vårt förhållande till fred och rättvisa. En av de främsta orsakerna till denna problematik är just att vårt gemensamma liv som kristna ofta är så sporadiskt och ytligt.

Därför är en avgörande fråga för det kristna fredsarbetet – den lokala församlingens utformning. Att tala om att identifiera sig med de fattiga, att stifta fred, att utforma en ny livsstil, att förverkliga Kristi kärlek mitt i en söndertrasad värld – det handlar i mångt och mycket om församlingslivets utformning. Om vi vill ge ett väsentligt bidrag till kärnvapenproblematiken eller det ekonomiska förtrycket, då måste vi också ta itu med hur vi lever som Kristi kropp – lokalt och globalt.

Att bygga upp Kristi kropp är inte en av många uppgifter för oss, som vi ibland tycks tro, utan det är grunden för allt vi gör och är. Kristi kropp är det sammanhang i vilket och genom vilket vi är kallade att leva och göra tjänst i en värld fylld av hat och våld.

Här behöver vi med andra ord som lokala församlingar på nytt upptäcka den nära gemenskapen kristna emellan; på nytt upptäcka att vi inte kan gå vidare utan att i högre utsträckning börja dela varandras liv. Det betyder att vi alltmer måste komma ifrån institutions- och föreningsmentaliteten när det gäller vår attityd till församlingen. Det betyder att vi klarare måste se att församlingslivet är menat att omfatta, inte bara det som sker i kyrkan, utan också vårt vardagsliv tillsammans; inte bara våra kyrkobyggnader, utan också våra hem.

Det är framför allt i den nära gemenskapen, i gudstjänst och vardag, då vi delar vårt liv med varandra, som vi görs medvetna om vår synd och böjelse för makt och våld. Det är här som vi konkret lär oss hur vi löser konflikter, övervinner fördomar, befrias från fruktan och försonas med våra fiender. Men det är också här, i denna var-dags-gemenskap, som vi kan mogna i vårt ”andligaliv och formas till fredsstiftande människor. För att våra handlingar för t ex fred och rättvisa inte skall vara verkningslösa, måste de vara framsprungna ur ett sant ”inre liv”. Och detta ”inre liv” får sin näring i den nära gemenskapen.

Kvaliteten på vårt gemensamma liv i våra lokala församlingar är alltså avgörande. Fostrar det oss på fredens väg eller inte? Befriar det oss från slaveriet under materiella ägodelar och materiell trygghet? Helar vår kristna gemenskap oss från fruktan, själviskhet, hat och längtan efter makt? Är vår gemenskap en miljö där hoppet och tålamodet kan gro; detta trotsiga hopp och orubbliga tålamod som inte låter oss förledas till blind optimism, passiviserande vanmakt eller cynisk självrättfärdighet? Föder den fram hos oss en villighet att dela våra liv med de fattiga och förtryckta som finns i vår närhet och ett mod som inte ryggar tillbaka inför lidandets väg?

Så här skulle man kunna fortsätta, men det viktiga är att börja inse att den lokala församlingen är menad att vara en gemenskap för fred. Vi får komma ihåg, att vi har inte mer att dela med världen , än det vi har att dela med varandra. Om vi tappar bort att som församling vara en försoningens och fredens gemenskap, hur ska vi då kunna ge hopp om och förmedla försoning och fred åt vår värld? Det är först om vi som kristna lever ut ett gemenskapsliv som formar oss som människor och som bär vittnesbörd om försoning, som vi på djupet kan bemöta atomålderns fruktan och hat och de ekonomiska verkligheter som leder till krig.

Nu betyder naturligtvis inte detta att vi skall dra oss undan världen, in i någon slags ”mysig” och exklusiv gemenskap. Tvärtom, vi är kallade att vara en gemenskap för världens skull. Det betyder inte heller att vi inget kan göra förrän vi fått ordning på vårt gemenskapsliv. Men det betyder att om vi vill ge vårt fredsengagemang ett djupare och mer trovärdigt innehåll, då måste vi gå i denna riktning.

Att bearbeta vår roll i det kristna fredsarbetet handlar alltså i stor utsträckning om att ta itu med vårt lokala församlingsliv, att finna en livsstil som lokal församling, att finna former för vårt gemensamma liv som kristna. Lite tillspetsat skulle man kunna uttrycka det så, att vår första och främsta uppgift i fredsarbetet, det är att vara församling. Ett gemensamt liv grundat på förlåtelse och försoning, vidgas inte bara naturligt till ett aktivt fredsstiftande i världen, utan är också i sig självt fredsstiftande.

Bönen för fred och rättvisa

Offer för freden

Stora offer har gjorts för kriget.

O Herre, väck oss och alla folk

till att offra ännu mer för freden.

Låt snart den dag komma

då människor inte längre lär sig föra krig

och inget folk tar till vapen mot ett annat folk.

Mainau-institutet

Den gemensamma bönen – gudstjänsten, liturgin – måste i den kristna församlingen med stor självklarhet få vara en del av den gemensamma handlingen för fred och rättvisa. Det är en gammal kristen insikt att bön och arbete måste höra samman . Det känns naturligt att få stryka under denna insikt också i denna skrift.

I våra församlingar är det säkert så att den gemensamma bönen för fred och rättvisa måste få en större och alltmer självklar plats. Vi behöver – sannolikt i växande utsträckning – med kunskap, fantasi och inlevelse dela hela skapelsens och många människors vånda och längtan efter liv och fred. Vi behöver öva den gemensamma eftertanken och låta den gemensamma bönen bli till syndabekännelse och till formulering av det hopp Guds ord ger oss. Ty ”han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka”, (Ef.3:20) talar inte till oss med tomma ord.

I vår skrift har vi här och var lagt in böner för fred och rättvisa för att på så sätt betona den samhörighet vi vill se mellan bön och arbete, eftertanke och handling. I det här avsnittet vill vi peka särskilt på två upprop till bön för fred och rättvisa, som gått ut till den svenska kristenheten eller till delar av den under senare år.

Vi tänker först på det upprop som gått ut från Svenska ekumeniska nämnden under ett par år och som gällt att göra Nyårsdagen till en böndag för fred. Många av oss har erfarenheter av arbete med t ex ekumeniska u-veckan som lokalt förverkligats på en lång rad olika sätt under senare år. Visst skulle uppropet att göra Nyårsdagen till en böndag för fred kunna vara ett viktigt komplement till ekumeniskt arbete under u-veckan och samtidigt innebära att vi gemensamt på många olika orter tar ett steg mot varandra. Vår bön bör vara en bön om fred och rättvisa nära och långt borta. ”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner” (Matt.5:9), säger vår Mästare och i denna saligprisningens anda bör vår bön sträcka sig ut över världen. Innebörden i denna saligprisning är att alla ständigt och överallt strävar efter ett fredligt levnadssätt. (se not till Matt.5:9).

Ett andra upprop till bön för fred och rättvisa som vi vill peka på har skett under rubriken ”Barnets världsordning”. Inom ramen för detta projekt, där flera ideer ryms, har ett antal kvinnor från olika delar av Sverige kommit överens om att varje dag bedja Herrens bön – Vår Fader/Fader vår – särskilt med tanke på freden och barnen, som ska överta den värld vi vuxna nu formar. Projektet ”Barnets världsordning” är ett kvinnoprojekt, men varje kristen kan naturligtvis ensam eller tillsammans med andra göra bönen som Mästaren lärde sina lärjungar till en daglig bön för fred, liv och rättvisa.

Hoppets tecken i vår värld

Vårt första avsnitt visade en del av de hotbilder som hör till vår vardag. Detta kapitel vill ge oss några av de hoppets tecken som vi sett. Vår värld är inte bara uppfylld av terrorbalans och kärnvapenhot. Där många köps för att ge sin tid och sina gåvor i destruktionens tjänst för att döda, ger andra ut sig själva – ibland sina liv – i livets och mänsklighetens tjänst. Människor bygger för rättvisa och fred, bryter passiviseringen och hopplösheten.

Låt oss börja med ett för många välkänt sådant tecken:

Taize

Den protestantiska kommuniteten Taize i Frankrike är välkänd för många kristna också i Sverige. 85 bröder lever i Taizekommuniteten, men ungefär hälften av dem arbetar utomlands i ungefär 20 länder.

För bröderna i Taize är begreppet ”försoning” centralt som teologiskt och etiskt begrepp. Bröderna i Taize uppger sig inte ha någon särskild ”fredsteologi” som skulle vara skild från själva evangeliet. Fred, det är att vara döpt, att ta emot ”min fred ger jag er” från Herren Kristus själv. Freden börjar i det nära och med dem som står mig nära i vardagsarbetet. Fred är att leva ihop i bön och glädje. Det är vad man ”är” i det nära som räknas, orden är viktiga, men livet viktigare.

Freden fortsätter med engagemang för dem som är långt borta. Därför finns bröder från Taize i många länder. Uppgiften är att ”Leva Kristi närvaro’ utan ytterligare motiv eller dolda tankar. De från Taize utsända uppfattar man i kommuniteten som ”levande brev” som genom att de blir lästa genom de liv de för upprättar kontakt mellan ”hemma” och ”ute”.

I Taize menar man att inspirationen till allt kristet fredsarbete självklart måste komma från Kristus, från evangeliet självt. Fredstexter med central betydelse för bröderna i Taize är Lukasevangeliets Magnificat och Matteusevangeliets saligprisningar. Detta är texter att meditera över för en kristen fredsarbetare, källor till frid och inspiration till fred, som ofta nog förutsätter arbete tillsammans och öppenhet för förlåtelsens läkande krafter.

Människor för rättvisa och fred

Vi trodde hon var fredsveteran. Hon var 70 år och hette Barbro Sjögren. Men då hon presenterades som veteran sa hon att hennes fredsarbete hade börjat vid 65. Nu gav hon sig själv och sin tid i arbetet för en kärnvapenfri zon i Norden. Hon är en av de många kvinnor som insett att freden beror på mig.

Ingvar Bratt arbetade i vapenindustrin i Bofors. Utifrån det han arbetade med och såg fick han samvetsbetänkligheter och slutade sitt arbete. Han kände dessutom att han inte kunde tiga med de oegentligheter han sett. Vi vet idag vilken kritik Ingvar Bratt fått utstå men också den härva som nystats upp hos denna vapenproducent med dess vapensmuggling och mycket annat.

Sven Gustafsson hör hemma inom Missionsförbundet och arbetade också på Bofors och kände som Bratt att han inte kunde vara kvar och producera vapen. Idag arbetar han inom en verkstadsindustri av helt annat slag, där produkterna inte är till för att döda, samtidigt som han är aktiv inom en lokal grupp av Kristna Fredsrörelsen.

Elisabet Gerle är präst i Svenska Kyrkan och aktiv inom fredsrörelsen. Bland annat engagerade hon sig i den Stora Fredsresan. Av ärkebiskopen tillfrågades hon om att ”riksdagspredika”, vilket hon gjorde så att flera riksdagsmän reagerade. De ansåg sig ha kunskap om vad en predikant fick eller inte fick säga i en predikstol.

En båt kommer lastad med exportvaror från Bofors nedför Göta älv. Vid Bohus kommer den inte längre. På bron har en präst, Dan Melander, och några till kedjat fast sig, så att bron inte kan öppnas. En kyrklig kör sjunger och markerar ytterligare att aktionen har sin inspiration bland annat i den kristna tron. En av prästens supportergrupper är hans syförening.

Nils Sjöström, pingstpastor i Trelleborg, såg vad han upplevde som omänsklig behandling av flyktingar vid deras ankomst till Sverige. Han kunde inte bara tyst se på. Han agerade och fick sin församling med sig.

Varje ung man i vårt land måste ta ställning till om han skall göra militärtjänst eller inte. Många väljer istället vapenfri tjänst. Andra totalvägrar och får fängelsestraff.

En annan frågeställning är hur vi använder våra pengar? Vi vet att apartheid är ett faktum i Sydafrika idag inte bara på grund av de politiska grupper som format systemet utan också – och inte minst – beroende på de ekonomiska krafter utanför Sydafrika som tjänar på orättfärdigheten och därför utnyttjar den. Därför är frågan om våra pengar så viktig. Det finns alternativa bankformer, där insättarna garanteras att deras kapital används i ”rättfärdiga” investeringar.

En del av de människor, som engagerar sig i fredsarbetet, får strålkastarljuset på sig på grund av sitt engegemang. Utifrån vår horisont kan vi nämna Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld och Olof Palme. De har gjort ovärderliga insatser för människovärde och fred. Det är självklart för de flesta av oss att visa uppskattning av dessa och sådana som Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Berta von Suttner, Adolfo Perez Esquivel, moder Theresa, Lech Walesa och andra ”fredens giganter”. Men det finns alltid en risk med dessa ”stormän/kvinnor”. Det är att vi frestas att tro att fredsarbetet sköts av några få människor med alldeles särskilda gåvor.

Var och en av dessa som trätt fram ur anonymiteten har börjat sin insats i sin egen vardag. Vi hävdar alldeles bestämt att rättvisa och fred på jorden byggs inte av några få. Det är ett resultat av de mångas engagemang.

Fredsgrupper av skiftande slag

Elias Chacour, palestinier, kristen och pastor, stod för några år sedan i spänd väntan i Jerusalems utkanter. Han hade kommit dit tillsammans med många andra palestinier för att göra en fredsvandring till Knesset, det israeliska parlamentet. För dem skulle han presentera sitt budskap om försoning och fred mellan judar och palestinier och visa på att det är möjligt att leva tillsammans. Han visste vad han skulle tala om utifrån sina många års verksamhet i Ibillin i Galileen, där han byggt upp skolor och annan verksamhet för både judar och palestinier.

Chacour stod där undrande, för till marschen hade han inbjudit sina tidigare lärare vid det hebreiska universitetet i Jerusalem och andra judiska vänner. Men skulle de komma eller skulle palestinierna bli ensamma? De kom, och till sist blev man 8.000 som vandrade till Knesset, judar och palestinier sida vid sida i försoningens och fredens tjänst. Man vädjade om samförstånd och ville överlämna sitt budskap till Golda Meir. Tyvärr förblev dörren till Knesset stängd. Trots att man dröjde kvar i fyra dygn uteblev gensvaret. Men några judiska vänner pekade upp mot byggnaden och där bakom några fönster kunde Chacour ändå se att det var några som visade sitt stöd.

Då detta skrivs har David Lange, labourpartiets ordförande, återvalts till Nya Zeelands premiärminister. Det var inte alls givet. Sedan 1984 har Nya Zeeland vägrat ta emot kärnvapenfartyg i sina hamnar och antog i år en ny lagstiftning för att förklara landet kärnvapenfritt. Detta har väckt stort rabalder i USA och i den försvarsallians, ANZUS, i vilken Nya Zeeland; Australien och USA ingått.

Det hela har sin bakgrund i den aktion som skedde 1976. Då sökte 200 småbåtar bemannade med fredsaktivister hindra det amerikanska kärnvapenbärande krigsfartyget Longbeach att ta sig in i Aucklands hamn. Den nyzeeländska fredsskvadronen med bland andra ”the red reverend” George Armstrong i spetsen hade trätt in på arenan. Massmedia skildrade händelsen som musen som röt i Stilla havet. I USA såg man blockaden som en allvarlig förolämpning mot dess krigsmakt. Till saken hör att Nya Zeeland tidigare skickade trupper till Vietnam, övade Marcos trupper från Filippinerna och i FN röstade mot alla nedrustningsresolutioner.

Olika yrkesgrupper har slutit sig samman mot kärnvapen. En del av dem står dessutom för nedrustning och fred. Här möts man också internationellt över öst-västklyftan. Utifrån sin egen yrkeskompetens tar man upp kampen mot kärnvapenhotet.

Svenska freds- och skiljedomsföreningen, SFSF, är den profana fredsrörelsen och Kristna Fredsrörelsen den kristna. Bägge arbetar intensivt utifrån enskilda människors medlemsskap för att – som SFSF, som kartlägger den svenska vapenexporten – motverka våld och upprustning och möjliggöra för enskilda att kanalisera sitt fredsengagemang.

I USA har man organiserat sig i t ex ”The Pledge of Resistance”, vilket innebär att över 70.000 amerikaner förbundit sig att protestera bl a genom civil olydnad om USA ökar sin militära inblandning i Centralamerika. I USA har också över 2.000 ingenjörer, fysiker och kemister vid universiten skrivit under ett uttalande där de vägrar att ta emot forskningsanslag inom det amerikanska rymdvapenprogrammet, SDI. Plogbillsrörelsen fortsätter sina aktioner trots i vissa fall mycket långa fängelsestraff – en domare dömde en katolsk präst och en kvinna till 18 års fängelse. De arbetar aktivt mot fattigdomen i USA och upprättar s k motståndskommuniteter för att både leva mitt ibland och med de fattiga och för att ta itu med orsakerna till de mångas fattigdom och arbetslöshet.

Per Herngren ger i sin bok Plogbillsaktion nr 8 (Bonniers 1987) en skildring av motiv och arbetssätt i plogbillsrörelsen. Tidskriften Sojourners med Jim Wallis speglar ett starkt amerikanskt engagemang i rättvise- och fredsfrågorna. På svenska har Jim Wallis bok Ett nytt sätt att leva utkommit (Libris, 1982).

Vi har tidigare nämnt om kommuniteten i Taize. På gården Corrymeela på Nordirland finns en kommunitet med 150 medlemmar som arbetar för försoning mellan katoliker och protestanter. Mitt i konflikternas Israel – Palestina upprättades i början av 70-talet byn Neve Shalom, Fredens oas, av en dominikanermunk, vars första bostad var en container. Här möts människor från tre religioner för att lära både sig själva och andra vad fred är.

Kyrkor för fred och fredskyrkor

I Sverige har kyrkorna under ett antal år mötts i det som nu fått namnet Kyrkornas U-forum. Församlingar har som regel ekumeniskt arrangerat fredsgudstjänster, marscher, u-bodar och samtal i freds- och rättvisefrågor. Som ett resultat av den internationella Kristna fredskonferen sen 1983 har det internationella Kristna fredsforskningsinstitutet Liv och Fred upprättats i Uppsala.

Diakonia och Lutherhjälpen verkar inte bara humanitärt, vilket är nog så viktigt, de är också organ som skapar opinion och förmedlar viktig information.

Från Latinamerika har vi hört om basgrupperna inom katolska kyrkan och hur man i den s k befrielseteologin tolkar evangeliet och tar dess konsekvenser.

Inte minst kväkarna har under många år arbetat för att upprätta relationer mellan öst och väst och på så vis skapa avspänning. Som vi tidigare visat på räknas de tillsammans med Mennoniterna och Church of Brethren till fredskyrkorna och åtnjuter stor respekt i det internationella fredsarbetet.

Då Marcos störtades som president i Filippinerna skedde detta bland annat utifrån att några av de ansvariga militärerna bröt med Marcos. Då Marcos trupper trängde fram mot de oppositionella officerarna strömmade 100.000-tals civila emellan för att skydda de oppositionella. Det berättas om hur en av Marcos lojala officerare i sin stridsvagn plötsligt upptäcker sin fru och sina barn i de människomassor hans stridsvagn närmar sig.

Vad var det som var på gång i militärdiktaturens Filippinerna? Under en längre tid hade 500.000 människor tränats i icke-våldsmotstånd. I detta arbete deltog bland annat katolska kyrkan. På plats fanns fredsveteranerna Jean och Hildegard Goss-Mayr. Till tält som satts upp av kyrkan kom människor för att be och fasta och för att träna sig i icke-våldsmotståndets strategi. Mitt i den oerhörda process som ännu pågår, där framgång och motgång växlar, finns de katolska prästerna, munkarna, nunnorna och lekmännen.

Kyrkornas Världsråd har av många uppfattats som ett kyrkornas bålverk mot orättvisor och våld och för försoning och fred. Just nu satsar man där för att få igång ett intensifierat arbete bland kyrkorna genom aktionen ”Justice, Peace and the Integrity of Creation.”

Så har vi genom denna snabbskiss bara gett konturerna av en del av de många hoppets tecken som vi ”trots allt” ser både i vårt eget land och runt om i världen. Du som läser detta har sett andra. Du kanske själv är ett av dessa tecken. Du kallas i varje fall av Jesus Kristus till att bli det.

Pax Kristi-löftet om icke-våld

För två år sedan tog den amerikanska sektionen av Pax Christi initiativet att formulera ett löfte om icke-våld för dem som vill markera sitt avståndstagande från det våld som så dominerar mänskligt liv idag. Nu vill den brittiska sektionen av Pax Christi också uppmuntra sina medlemmar att avlägga detta löfte. Pax Christi skriver i sin presentation av löftet:

Löftet om icke-våld är en handling som vill tala till en värld i våld, en värld där man dagligen ökar förråden av vapen för massförstörelse. På ett personligt plan står det för ett annat sätt att leva än det konventionella. Det borde faktiskt vara onödigt att avlägga ett löfte om icke-våld för en kristen, som redan har bestämt sig för att leva enligt evangelierna. De som lever ut evangeliets budskap om kärlek, lever redan ett liv som gör det uteslutet att välja att bruka våld mot medmänniskor.

De som avvisar våld som ett sätt att möta konflikter ser av1_äggandet av löftet om icke-våld som ett nådemedel som hjälper dem att fortsätta att leva ett liv i kärlek. Det kan också vara en hjälp att vittna inför andra kristna om hur Guds nåd kan avrusta hjärtan.

Den amerikanska sektionen föreslår att man avlägger löftet för ett år. Det kan sedan förnyas. De som avlägger löftet uppmanas att sända en undertecknad kopia av löftet till sin biskop eller församlingspräst. Detta kan påverka kyrkoledare och Guds församling att lära mer om icke-våldets djupare betydelse i deras egna liv.

Löftet om icke-våld

Jag som ser våldet i mitt eget hjärta men ändå förtröstar på Gud, lovar att i ett år praktisera Jesu icke-våld, han som i bergspredikan lärde:

”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner och döttrar. Ni har hört att det blev sagt; ’Du skall älska din nästa och hata din fiende’, men jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni min himmelske faders söner och döttrar.”

Inför Gud, Skaparen och den helige Ande lovar jag att förverkliga kärlekens liv och Jesu exempel

– genom att sträva efter fred inom mig själv och försöka vara en fredsstiftare

– genom att acceptera lidande själv istället för att förorsaka lidande

– genom att vägra att hämnas provokationer och våld

– genom att vara uthållig i ”tungans och hjärtats” icke våld

– genom att leva samvetsgrant och enkelt, så att jag inte berövar andra deras

livsmöjligheter

– genom att aktivt stå emot det onda och arbeta med icke-våldets metoder

för att avskaffa krig och orsakerna till krig från mitt eget hjärta och från

jordens yta.

Gud, jag tror på din uppehållande kärlek och tror att såsom du gav mig nåden och viljan att avlägga detta löfte, så ger du mig fortsatt nåd att uppfylla det.

Utmaning till handling

Fridens redskap

Herre, gör mig till ett redskap för din frid.

Låt mig bringa kärlek, där hatet råder.

Låt mig bringa förståelse, där orätt har begåtts.

Låt mig skapa endräkt, där tvedräkt råder.

Låt mig bringa tro, där tvivlet råder.

Låt mig bringa sanning, där villfarelse råder.

Låt mig bringa ljus, där mörkret råder.

Låt mig bringa glädje, där sorg och bedrövelse härskar.

O Mästare,

låt mig icke så mycket söka att bli tröstad som att trösta,

icke så mycket att bli förstådd som att förstå,

icke så mycket att bli älskad som att älska!

Ty det är genom att ge som man får.

Det är genom att glömma sig själv som man finner sig själv.

Det är genom att förlåta som man blir förlåten.

Det är genom att dö som man uppstår till det eviga livet. Franciskus

Vi har tidigare från det så kallad Kairosdokumentet citerat ”att Jesu Kristi kyrka inte fått kallelsen att vara ett försvarsverk av försiktighet och återhållsamhet.” Vi måste ärligt bekänna att vi alltför ofta uppfattar att våra kyrkor faller för frestelser av det slaget. Både som enskilda kristna och som församlingar och kyrkor är vi alltför tysta och utför alltför sällan de handlingar för rättvisa och fred som vi borde göra i Jesu efterföljd.

Vi gläds åt enskilda och kyrkor runt om i vår värld som står mitt uppe i fredsarbetet. Vi våndas med dem inför vittnesbörden om att detta ofta innebär stora svårigheter, lidande och inte sällan död. Låt oss se detta både som anledning till bön för dessa och som inspiration för oss själva att följa efter.

Från ord till handling

Värt budskap avslutas inte med en massa att-satser att utmanas av och eventuellt förverkliga. Det innebär inte att vi nöjer oss med ordens budskap. Vi hävdar tvärtom att det är hög tid att våra ord åtföljs av handlingar. Att vi ändå avstår från att författa ett handlingsprogram har flera orsaker.

För det första ser vi inte denna skrift som ett avslutat arbete. Vi har arbetat med dessa frågor under ett par år och vi hoppas att ett av resultaten av vårt arbete – denna skrift – skall bidra till fortsatt dialog kring dessa frågor. Vi tror att det är ur den dialogen och utifrån lokala förutsättningar som vi på olika håll fastställer vårt handlingsprogram. Det skulle i högsta grad glädja oss om vi också denna gång får reaktioner på vad vi skrivit. De reaktioner vi fick efter vår första utgåva har betytt mycket och resulterat i bearbetningar och utvecklingar av tidigare material.

Vi utmanar dig personligen eller din församling eller den fredsgrupp du tillhör att reagera. Har vi tolkat evangeliet fel? Är vi för ensidiga? Vad har vi missat? Och inte minst – vilka konsekvenser tycker ni att vi som kristna skall dra av evangeliet för rättvisa och fred för att vara trogna mot detta?

För det andra återger vi ’Budskapet från Liv och Fredkonferensen i Uppsala som en bilaga till vår skrift. Där finner ni en rad uppslag och att-satser som utmanar till handling.

För det tredje vill uppmärksamma den inbjudan sorti utgått från Kyrkornas Världsråd under rubriken ”Justice, Peace and the Integrity of Creation” till både medlemskyrkorna och övriga kyrkor att på alla nivåer gå in i en ”konciliär process” – d v s vi utmanas att formulera vår kristna tro angående krig och fred, våld och icke-våld, terrorbalans och kärnvapenhot. Hur bekänner vi Kristus som Herre över vår tids avgudar? Hur gör vi motstånd mot ”dödens djävulska makter” och de missbruk av vetenskap och teknologi som sker idag i tjänst åt krafter och maktgrupper och mot mänskligheten?

För det fjärde ställs vi inför utmaningar ifrån människor i fredsarbete utanför kyrkorna.- Vi vill här bl a peka på den studie som Inga Thorsson gjort angående konsekvenserna för vårt land av en nedrustning. Låt oss ta till vara utmaningar från olika håll. Som kristna kan vi gå in tillsammans med andra i fredsarbete av skiftande slag.

Vi ser det självklart att vi kan göra mycket tillsammans med andra fredsgrupper, i politiskt arbete, internationellt o s v. Det bör omfatta möten med människor i olika sammanhang där vi lyssnar, samtalar och analyserar och lär.

Låt oss här bara få skissa hur vi uppfattar ett fortsatt arbete. Det kan ha karaktären av att ”Vi lovar tillsammans att….” ”Vi utmanar….”, ”Vi tar avstånd ifrån….” eller ”Vi kommer att göra motstånd mot..”

Ett exempel på ett sådant tillvägagångssätt återgav vi i avsnittet ”Hoppets tecken”. Det är ett ”löfte om icke våld” som initierats av den katolska fredsgruppen Pax Kristi på amerikanskt håll, som sedan följts upp av dess brittiska sektion. Vi menar att det är tillämpbart också för andra kristna.

Vårt exempel är i första hand tänkt som ett löfte av enskild karaktär. Vi tror att på liknande sätt kan vi i församlingar, i fredsgrupper och i våra samfund vara så konkreta att vi tar beslut på vad vi vill göra. Ett sådant exempel har vi tidigare återgett under kapitlet ”Hoppets tecken” ifrån USA genom organisationen ”The Pledge of Resistance” (Löfte om motstånd).

Det bör handla om att vi formulerar oss, ”profeterar”, undervisar och fostrar för fred. Det måste avse handlingar i försoningens tjänst av förtroendeskapande karaktär men också symbolhandlingar och reellt motstånd mot vår tids ondska. Det har att göra med att vi är Jesu lärjungar och är hans församling för fred

Som yrkesgrupp mot kärnvapen redovisar vi här vårt ställningstagande och hävdar att kärnvapnen står i strid med kristen tro. Vi är på inget sätt ensamma om den ståndpunkten, vilket framgår av vår skrivning som följer.

Kärnvapnen strider mot kristen tro

Den gemensamma ståndpunkt som vi med kraft vill hävda är att kärnvapnen står i strid med vår kristna tro.

Vi ansluter oss därmed till majoriteten av de kristna ledare som vid Liv- och Fredkonferensen i Uppsala 1983 bland annat slog fast:

”Vi är övertygade om att det utifrån kristen ståndpunkt är oacceptabelt att som ett sätt att undvika krig förlita sig på hot med och möjlig användning av kärnvapen…. För oss strider innehavet av kärnvapen mot vår tro på Gud, vår skapelsesyn och mot vår delaktighet i Kristi kropp, som omfattar allt. Kärnvapenavskräckningen är till sitt väsen mänskligt nedbrytande, den ökar fruktan och hatet, och befäster konfrontationen mellan ’fienden’ och oss. Därför är vi övertygade om att förekomsten av dessa vapen står i strid mot Guds vilja.”

(I originaldokumentet, som återfinns i slutet av denna skrift står det ”de flesta av oss”, vilket vi här för klarhetens skull ersatt med ”vi”, eftersom vi ansluter oss till vad majoriteten ansåg.)

Till denna ståndpunkt kommer några av oss utifrån teorin om det rättfärdiga kriget medan andra gör det utifrån pacifistiska utgångspunkter. Gemensamt för oss är att vi arbetar för kärnvapnens fullständiga avskaffande.

Vi vill uppmana de kyrkor i Sverige som ännu inte tagit klar ställning mot kärnvapen att göra detta.

För nedrustning och fred

Den ståndpunkt mot kärnvapnen som vi tagit är inte särskilt originell i vårt land. Vi delar den med de flesta svenskar.

Vi kan inte heller nöja oss med att avge denna ”bekännelse”. Vi menar att vi som kristna måste gå vidare. Det handlar om att praktiskt arbeta för en kärnvapenfri värld. Men det måste också för oss innebära något mer.

Vi har i vårt föreningsnamn som yrkesgrupp mot kärnvapen också med att vi är för nedrustning och fred. Det är bakgrunden till att vi i vår skrift behandlar kyrkornas inställning till hela frågekomplexet om krig och fred.

Vår utmaning till kyrkorna gäller därför inte bara att ta ställning mot kärnvapen utan att över huvudtaget bearbeta frågorna om krig och fred. Vår förhoppning är att – i likhet med vad som nu sker inom kyrkorna på många håll – den bearbetningen också skall leda till en omprövning av tidigare ståndpunkter och till en beredskap att både ta till orda och handla för nedrustning och fred i världen.

I tacksamhet för den möjlighet vi fått att arbeta med dessa frågor på detta sätt och i våndan inför hur vi nu går vidare – som vi hoppas tillsammans med många andra – överlämnar vi denna skrift. Några av kyrkorna i vår värld kallas för fredskyrkor. Är tiden kommen att alla våra kyrkor arbetar och förändras så att de med rätta kan bära det namnet – till hans ära som kallades Fredsfursten?

Bilaga – LIV OCH FRED-BUDSKAPET, UPPSALA 1983

Vi – deltagare från många kyrkor i 60 länder samlade i Uppsala, Sverige, under tiden 20 – 24 april 1983, till den Kristna Världskonferensen för Liv och Fred, hälsar er i Guds, Faderns namn, som skapat allt i Guds, Sonens namn, som är Fredsfursten, och i Guds, Den Helige Andes namn, som ger världen liv.

Under dessa dagar tillsammans har vi med djupt engagemang och med en känsla av djupt allvar diskuterat frågor rörande liv och död, krig och fred, konflikter och mänsklig värdighet, saker som påverkar människor överallt.

Även om vi inte nått fullständig enighet på alla punkter som tagits upp så vill vi enhälligt understryka vår övertygelse att fullödigt liv och den fred som är rättvisans frukt, är gåvor som Gud erbjuder genom Kristus till hela mänskligheten.

I. Det kristna engagemanget för liv och fred

Det kristna evangeliet är ett fredens evangelium. Från begynnelsen har detta evangelium förkunnats i en värld fylld av våld. Idag upplever vi emellertid verkligt eller möjligt våld utan tidigare motstycke. Institutionaliserat våld i orättvisa sociala, politiska, militära och ekonomiska system håller hela världen fången i sitt grepp. Tillkomsten av kärnvapen har fått oss in i en ny era av terror. För första gången i historien har vi människor, som alltid haft begränsade möjligheter till förstörelse, nu möjlighet att utradera den civilisation som byggts upp under föregående århundraden. Mänskligheten står ansikte mot ansikte med det slutgiltiga valet mellan liv och död. Produktionen av och hotet om att använda kärnvapen, som kan utplåna människosläktet, uttrycker en yttersta förmätenhet inför Gud, som ensam råder över liv och död.

Det är i detta avgörande vägskäl för mänskligheten som kristna kallas att förkunna och leva ut evangeliet med förnyad iver. Detta evangelium är ett budskap om liv och fred, om hopp och kärlek men också om dom. Gud dömer den nuvarande världsordningen, som orsakar och vidmakthåller en omfattande nöd och skapar en ökande känsla av osäkerhet.

Vi har behandlat skapelsen som om den vore vår egen och inte Guds. Som ett resultat därav har vi misshandlat och förstört vår miljö. På grund av att resurser felaktigt använts för rustningar dör miljoner inte endast i militära konflikter utan också därför att de förnekas livets nödtorft. Vi har inte framgångsrikt ifrågasatt kapprustningen som förökar fruktan och misstro, inte heller den dårskap som nationerna visar i sökandet efter ”säkerhet genom styrka” och som ökar världens osäkerhet och är ett hinder för försoning.

Men det evangelium som uppenbarar Guds dom över mänsklig synd, förkunnar också frälsningens hopp. Genom Kristi försoningsoffer har Gud lovat att alla människor skall räddas, komma till insikt om sanningen (1Tim.2:4) och bli försonade (Ef.2:14). Kristna ber och arbetar för fred, inte enbart för att deras Herre befaller det, utan därför att genom att göra så visar de sin övertygelse att fred är möjlig och starkare än den pessimism, som förkunnar motsatsen. Dessutom ser vi, som kommit från många olika kyrkor, ett stort hoppets tecken i de rörelser som leder mot kristen enhet. Just i detta ögonblick i historien, då splittring hotar själva mänsklighetens överlevnad, leder den Helige Ande sitt folk till att upptäcka och uttrycka den enhet som står över all splittring.

Utifrån våra överväganden om det kristna ansvaret för liv och fred har vi ångrat vår underlåtenhet att förkunna och tillämpa evangeliet om rättvisa, kärlek och försoning. Vi bekänner att vi inte alltid ifrågasatt krig som ett medel att lösa konflikter. Vi har desto starkare uppfordrats att söka samarbete med män och kvinnor av god vilja vilka inte delar vår tro men som är ett med oss i vår gemensamma djupa önskan att skapa förutsättningen för fred.

II. Särskilda frågor

1. Fred och rättvisa

Bibeln lär att fred och rättvisa är oskiljaktligt sammankopplade. Det kan inte bli fred utan rättvisa. Att arbeta för fred innebär därför att arbeta för rättvisa, som grunden för fred. Detta innebär en strävan efter ekonomiska system som både värnar om och jämlikt fördelar jordens resurser. Fred genom rättvisa kräver också politiska system inom vilka alla människor tillåts att verka för återvinnandet, bevarandet och stärkandet av sina rättigheter och sin värdighet som varelser, skapade till Guds avbild.

För orättvisans offer har kampen för fred föga betydelse om den inte sammankopplas med rättvisa. Den katastrof som det idag innebär att miljoner människor svälter ihjäl och lider under orättvisor har en högre angelägenhetsgrad för världens fattiga och förtryckta än den överhängande kärnvapenkatastrofen.

Folken i Tredje världen påminner oss om att kampen för fred inbegriper mer än att övervinna farorna med våldskonflikter. Den innebär att ta initiativ för att skapa en värld där relationerna mellan länderna bygger på en mera jämlik ekonomisk och moralisk världsordning.

Lokala brännpunkter och global spänning

Global spänning bryter ofta fram i lokala konfliktområden, som t ex El Salvador, Nicaragua, Falklandsöarna/ Malvinerna, Sydafrikanska republiken, Namibia, Angola, Afrikas horn, Libanon, Israel, Irak, Iran, Afganistan, Pakistan, Kampuchea, Vietnam – samtliga i Tredje världen. Rötterna till dessa våldsamma konflikter går djupt ner i orättvisa lokala och internationella dominans- och exploateringsstrukturer. Förekomsten av dessa orättvisa strukturer ökar möjligheten av en kärnvapenkatastrof. Kristna människor som arbetar för fred bör fästa lika mycket uppmärksamhet vid dessa förhållanden som vid spänningen mellan öst och väst eller vid europeisk säkerhet.

2. Krig

Alltsedan Nya testamentetes tid har många kristna motsatt sig alla former av krig såsom oförenliga med evangeliet om Jesus Kristus. Den traditionella läran om ”det rättfärdiga kriget” har alltid utgått från ett antagande att krig är moraliskt orätt och sedan betonat att varje tillgripande av våld endast kan vara en sista utgväg när alla fredliga alternativ uttömts. Den har också vidhållit att förnuftsvidrig, förtvivlad krigföring utan varje rimlig utsikt om att rättvisa kan uppnås, inte kan godtas. Den har noggrant argumenterat för att maktmedel i krig måste användas kontrollerat och med urskillning samt för att icke-stridande inte får göras till föremål för direkt attack.

Nutida krigföring med vapen som medför massförstörelse och urskillningslös alakt måsta fördömas nå grund av de traditionella grundsatserna i kyrkans lära, oavsett om de är kärnvapen eller inte. Vi är alla fullständigt eniga om att krigföring med kärnvapen, vilken i likhet med all krigföring riskerar att trappas upp, aldrig kan rättfärdigas.

3. Doktrinen om kärnvapenavskräckning

Den nuvarande militära och politiska doktrinen om kärnvapenavskräckning måste ifrågasättas. De faror som ligger i kärnvapenspridningen och kärnvapenkrig av misstag samt vapensystemens alltmer förfinade teknik, som lett fram till begreppet om det s k ”begränsade kärnvapenkriget”, allt detta bidrar till att göra doktrinen om avskräckning genom kärnvapen alltmer tvivelaktig och farofylld från varje utgångspunkt.

De flesta av oss är övertygade om att det från kristen ståndpunkt är oacceptabelt att som ett sätt att undvika krig förlita sig på hot med och möjlig användning av kärnvapen.

Några av oss är villiga att tolerera kärnvapenavskräckning men bara som en tillfällig utväg i avsaknad av andra alternativ. Men för de flesta av oss strider innehavet av kärnvapen mot vår tro på Gud, vår skapelsesyn och mot vår delaktighet i Kristi kropp , som omfattar allt. Kärnvapenavskräckningen är till sitt väsen mänskligt nedbrytande, den ökar fruktan och hatet, och befäster konfrontationen mellan ”fienden och oss”. Därför är de flesta av oss övertygade om att förekomsten av dessa vapen står i strid mot Guds vilja. För oss alla kräver lydnaden mot denna vilja en beslutsam ansträngning att inom en bestämd tidsrymd verka för deras fullständiga avskaffande.

4. Gemensam säkerhet

Säkerhet för en nation kan inte uppnås genom att andra nationers säkerhet äventyras eller genom att söka militär överlägsenhet över andra. Endast gemensam säkerhet innebär att var och en uppnår säkerhet. Utarbetandet av ett alternativt internationellt säkerhetssystem baserat på principen om gemensam säkerhet skall gå hand i hand med beslutsamma steg i riktning mot nedrustning.

5. Vapenhandel

Den internationella vapenhandeln är ödesdiger, cynisk och samvetslös. Dess tillväxt har gått hand i hand med ökningen av antalet förtryckande militärregimer, vilka våldför sig på de mänskliga rättigheterna och uppammar orättvisor. Den har också sedan förra världskriget försett de otal krig som utkämpats främst i Tredje världen med krigsmateriel. Denna handel måste fördömas och ställas under internationell kontroll.

III. Utmaning till regeringarna

Kristna människor inte bara önskar fred, de är ålagda att skapa fred. Detta betyder att kyrkorna inte kan fly undan politiskt engagemang med allt vad det innebär av smärta och ofrånkomliga kompromisser.

Arbete för fred med rättvisa kräver en vilja att gå korsets väg och ta risker för egen del. Vi vill ge uttryck åt vår solidaritet med våra bröder och systrar som förföljs, torteras och t o m dödas för att de vågar motsätta sig orättvisor och förtryck. Vi vädjar till regeringarna att avstå från att kränka människovärde och mänskliga rättigheter i namn av ”nationell säkerhet” eller ”övergripande nationella intressen”.

Deltagarna i konferensen för Liv och Fred, vilka kommer från olika länder och har olika bakgrund, uppmanar enträget kyrkorna att vända sig till sina länders regeringar, ty världsliga makter står, liksom vi, under Guds dom. Samtidigt som det i olika områden finns behov att utmana regeringar på speciella punkter, gör vi i det följande några rekommendationer som rör hela världen.

Vi uppmanar de länder som förhandlar i Geneve, Wien och Madrid att intensifiera sina ansträngningar att föra dessa förhandlingar till positiva resultat.

Vi kräver bestämt kontrollerade och verifierbara ömsesidiga nedrustningsåtgärder syftande till en fullständig eliminering av alla kärnvapen inom fem år.

Som åtgärder på kortare sikt kräver vi:

Frysning av fortsatt tillverkning och utplacering av kärnvapen.
Omedelbar överenskommelse om avtal om fullständigt förbud mot kärnva-

penprov. Effektiva åtgärder mot spridning av kärnvapen.

Upprättande av kärnvapenfria zoner.
Effektiva unilaterala åtgärder för fred och nedrustning.
Utfästelse från regeringarna att inte först använda kärnvapen.

Som ytterligare åtgärder kräver vi:

Vidmakthållande och utvidgning av Förenta Nationernas befogenheter och

den internationella rätten samt stöd till ett fullständigt genomförande av

Helsingforsdeklarationen.

Genomförande och breddande av förtroendeskapande åtgärder mellan Öst

och Väst i både militära och humanitära avseenden, liknande dem som överenskommits i Helsingforsdeklarationen.

Vidmakthållande av principen om självbestämmande och icke inblandning,

avskaffande av alla former av diskriminering och strävan mot en ny internationell ekonomisk världsordning baserad på rättvisa och solidaritet.

Sträng internationell kontroll över inköp och försäljning av krigsmateriel.
Omvandling av militära utgifter och teknologi till fredlig produktion, spe

ciellt inriktad på de verkliga behoven hos världens fattiga människor.

IV. Riktlinjer för kyrkornas arbete

Det överhängande kärnvapenhotet kräver att kyrkorna ger hög prioritet åt fredsfrågorna. Den kyrka som slår sig till ro i denna ödesstund förnekar sin Herres kallelse. Ödmjukt bekänner vi att vi som kristna har varit trolösa mot vår Herre. Vår inbördes splittring som kristna försvagar vårt vittnesbörd om fred. Som medborgare i stater med kärnvapen bär en del av oss en större skam. Vi ångrar oss, alla tillsammans.

Men nu får vi motta Herrens förlåtelse och i lydnad och trofast vittnesbörd gå från modfälldhet och självanklagelse till förtröstan på Fredsfursten.

Därför uppmanar vi kyrkorna:

Att förkunna Jesus Kristus både i ord och handling såsom världens liv och fred.
Att utveckla program för fredsfostran. Dessa program bör stimulera kristna

människor att tänka teologiskt; att söka kartlägga orsakerna till konflikter; att undersöka kristna ickevåldsbegrepp i motståndet mot ondska; att spåra sambanden mellan nedrustning och utveckling. För detta ändamål bör möjligheten att inrätta ett internationellt kristet fredsinstitut undersökas.

Att stödja enskilda individer och grupper som är inbegripna i skilda former

av fredsarbete, på kristen eller annan grund, och att försvara rätten att vägra militärtjänstgöring på grund av samvetsbetänkligheter.

Att medverka i mobiliseringen av den allmänna opinionen till stöd för fred

och rättvisa.

Att stödja politiker och regeringar vid utvecklandet av fredsstrategier och

system för gemensam säkerhet.

Att ifrågasätta och göra allt för att ändra förvrängda fiendebilder.
Att samarbeta i strävandena för att uppnå kristen enhet och att använda

varje tillgänglig kanal för främjandet av förståelse, fred och försoning.

Att uppmuntra kristna att komma till insikt om att ett evigt liv i Jesu efter-

följd är att vara en hängiven fredsstiftare.

Att stödja kvinnornas särskilda bidrag till arbete för fred och rättvisa.
Att uppmana kristna att inte samarbeta i förberedelser för ett kärnvapen

krig.

Att uppmana kristna att undersöka möjliga ickevåldsmetoder för civil

ohörsamhet som ett effektivt sätt att protestera mot kärnvapen.

Att uppmana till uthållig och medveten bön för fred.

Mänsklighetens öde ligger i vågskålen. Vi står inför valet mellan liv och död. Men vi förlorar inte hoppet. Vårt hopp är den Uppståndne Herren, Livets Herre, som har övervunnit döden genom sin egen död. Vi låter oss inte förfäras av de mäktigas makt. Frågornas väldiga vidd kommer inte att förlama oss. Vi skall inte förtvivla. Vi skall bedja och handla i tro, i hopp och i kärlek.

Den tryckta bokens innehållsförteckning med sidnummer

Bön efter Olov Hartman 5

Förord 7

I TID ATT BEKÄNNA 9

II HOTBILDER 22

Fattigdom och förtryck 23

Upprustning 27

Kärnvapen 31

En skapelse i födslovåndor 34

Makterna 38

Olika förhållningssätt 44

III DEN RÄTTFÄRDIGA FREDEN 48

Gudsbild och bibelsyn 50

Gud är livets Gud 53

Guds befrielse och shalom 56

Det heliga kriget 58

Gud försonade hela världen 61

Den ansvariga människan 64

Kyrkan – en försoningens och fredens gemenskap 68

I försoningens tjänst 71

Att döda fiendskapen och avväpna fruktan 74

Låt din vilja ske 75

Rättvisa och fred 76

Våld eller icke-våld? 79

Säkerhet för vad och för vem? 84

Makt eller makt? 89

Lydnadens problem 94

Uppståndelse, liv och hopp 100

Låt ditt rike komma 102

Fred under korset 104

IV KYRKORNA INFÖR KRIG OCH FRED 109

Vart är kyrkorna på väg? 109

Kyrkan före Konstantin 111

Kyrkan efter Konstantin 113

Kyrkorna idag 116

De ortodoxa kyrkorna 117

Katolska kyrkan 119

Anglikanska kyrkan 121

Lutherska och reformerta kyrkor i Tyskland 122

Svenska kyrkan 126

Frikyrkorna 127

Liv och Fred-konferensen 129

Etiska förhållningssätt inför kärnvapnen 131

Sammanfattning 133

V FÖRSAMLINGEN – EN GEMENSKAP FÖR FRED 136

Bönen för fred och rättvisa 141

VI HOPPETS TECKEN I VÅR VÄRLD 144

Människor för fred och rättvisa 145

Fredsgrupper av skiftande slag 147

Kyrkor för fred och fredskyrkor 149

Pax Kristi-löftet om icke-våld 151

VII UTMANING TILL HANDLING 153

Från ord till handling 154

Kärnvapen strider mot kristen tro 157 För nedrustning och fred 158

Bilaga:

Liv och Fred-dokumentet 159