Förhoppningar om framtid blandas med besvikelser över vad som kan förloras inför Gemensam framtid – den kyrkogemenskap som nu växer fram mellan Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan. Uppgivenhet tar sig uttryck i konstateranden som att frikyrkligheten inte bär. Eller i att den fromhet man är uttryck för inte tycks komma till sin rätt i vår nya kyrka.
Låt mig allra först uttrycka min glädje över vad som skett och sker. Gamla kyrkoformeringar rivs ned och en ny håller på att byggas upp. För mig har frågan om kyrkans enhet alltid varit grundläggande på såväl det lokala planet – där jag gett min mesta tid – som på det centrala.
Tre begrepp har brukats internationellt om Kristi kyrka med stark koppling till det nytestamentliga materialet. De är koinonia – gemenskap, delaktighet, diakonia – tjänst och martyria – vittnesbörd, förkunnelse. Allt i nära samverkan skapande profetisk förkunnelse i granskning av och tjänst för människor och samhälle. De har varit grundläggande i de nu över 50 år jag varit i kyrkans tjänst.
Nyligen gav pastor Sigfrid Deminger uttryck i Dagen för sitt vittnesbörd om frikyrklighetens situation i dag. Han är djupt tacksam för vad den tidigare betytt för honom själv. Men hans bild av dagens församlingsliv är enbart nedslående. En del av hans kritiska analys delar jag med honom. Framför allt hur han ser hur människors framträdande står i centrum. Man framträder på plattformen. Det applåderas och gudstjänsten övergår till att bli en tillställning.
Basgrupper och konventiklar
Hur skall Gemensam framtid formas och ta gestalt? ”Nya Folkkyrkan” är ett av de namn som föreslagits uttrycka den kyrka man vill se. Ett annat är ”Gemenskapskyrkan”.
Jag vill se Gemensam framtid gestaltas i en folkets kyrka. Det är inte en lek med ord då jag ställer begreppet folkets kyrka mot begreppet folkkyrka.
1985 satt jag ett par sena kvällar i Uruguay ute i Montevideos fattiga arbetarkvarter. En katolsk basgrupp möttes för samtal om livsfrågorna, om trons betydelse och konsekvenser i vardagslivet. En kvinna läste en bibeltext. Ett samtal följde där de närvarande med sina skiftande åldrar och erfarenheter gav liv åt ett spännande samtal. Sedan bad vi i den ring kring bordet där vi satt. Korta, konkreta böner för den svåra situation som många av dessa fattiga levde i. Så följde en måltid då vi delade vad man haft med sig av bröd och pålägg. I det fortsatta samtalet berättade en kvinna om att hon var i stort behov av nya glasögon men saknade medel. En insamling startade.
Där satt jag på en enkel stol kring ett runt bord i en kärleksmåltid med människor jag aldrig tidigare träffat och kände mig som hemma. Mina tankar gick till väckelsens tider med sina konventiklar hemma i Sverige. Då gjorde man detsamma i hemmen och böjda ryggar rätades upp. Människor ställde frågan om vad det stod skrivet i Bibeln. Vad dess ord betydde för deras dagliga liv i ett samhälle där några fick vara människa i dess egentliga mening medan andra var statare, fattigbönder eller på annat sätt hölls på mattan.
Där Katolska kyrkan varit en folkkyrka nära allierad med makten och tyst inför övergrepp och våld växte genom lekmän i samverkan med teologer befrielseteologin fram. Basgrupper formerades i vilka trons konsekvenser för människor och samhälle analyserades utifrån Skriftens ord. Folkets kyrka tog gestalt där människor sågs, hördes och krävde förändringar i sin tillvaro.
På samma sätt växte de tre frikyrkor som nu vävs samman i Gemensam framtid. I protest mot det privilegiesamhälle som Sverige då utgjorde med stor fattigdom och nöd fick varje medlem i församlingarna en röst. Lekmän kunde svara för både predikan och mötesledning – ofta tillsammans med någon präst eller predikant. De förde dem så också ut i engagemang utanför församlingarna.
Folkets kyrka
Redaktör Anders Mellbourn skriver i sin ledare i Sändaren den 22 februari om den betoning av lärjungeskap, efterföljelse och tjänst som präglat frikyrkorna. Förtroendevalda har svarat för ledarskapet på såväl det lokala som det centrala planet. Detta har skett i nära samverkan med pastorer, diakoner och andra anställda. I den kyrka jag tjänat har lekfolket haft en avgörande roll – det har varit folkets kyrka. Det var kyrkor/samfund som tillsammans med arbetar- och nykterhetsrörelsen la grunden för ett nytt Sverige. Ett Sverige som vi nu till delar håller på att förlora då vinst och kommersialism också tar över skola, äldrevård och sjukvård. Var står vi i Gemensam framtid i relation till dagens samhälle?
Begreppet folkets kyrka hör samman med den väckelse som gått fram i de latinamerikanska länderna som dominerats av Katolska kyrkan som folkkyrka. Begreppet folkkyrka förknippar jag med Svenska kyrkan som gavs det namnet då väckelserörelserna gripit tag i folket. Svenska kyrkan har dominerats av präster och andra anställda och letts av kyrkopolitiskt tillsatta lekmän nära allierade med makten. Den är nu en fri kyrka som fångat in mycket av det som varit bärande i frikyrkorna. Vi närmar oss varandra alltmer.
Gemensam framtid måste få bäras av att vara en folkets kyrka, buren av lekfolket och därmed öppen ut mot folket utanför församlingarna. Gemensam framtid får inte bli en tillsluten gemenskapskyrka utan formad av helheten i koinonia, diakonia och martyria. Med denna anknytning till ”det nya förbundet” som Kristi kyrka är borde den kallas Förbundskyrkan.
Leif Herngren Bohus-Björkö 12.02.22