Befrielseteologi

Finns det befriande tro och befriande teologi? Var i så fall finner vi dess rötter? Vi läser det avsnitt som återger Jesu framträdande i Nasarets synagoga där Jesus deklarerade sin kallelse:

Herrens ande är över mig,
Ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga.
Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda,
att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.

Lukas 4:18,19

Jesu text är alltså från profeten Jesaja. Går vi till Jesajatexten så fortsätter den med ord av helt annat slag som alltså inte finns med i de ord Jesus brukar – en hämnden dag från vår Gud.

Jesus slår fast sitt uppdrag. Han kommer med ett glädjebud. Han skall förmedla befrielse och frihet. Evangelisten Johannes återger uppdraget med Jesu deklaration: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Det var ord han riktade till sin samtid. Dilemmat var att dessa inte ansåg sig behöva någon befrielse. Vad menar du med att vi skall bli fria? Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon.

Jesu ord var ett budskap till hans samtida religiösa – inte minst till de religiösa ledarna. Jag vet inte om vi känner igen oss själva och vår tids människor. Ser vi behovet av ett befriande evangelium? Den som tror sig fri och inte ser de band som fjättrar en uppfattar inte något behov av befriande teologi.

Paulus talar om befrielse och frihet. Är det verkligheter som endast hör till ett himmelskt liv eller är det verkligheter också för dagen som är? Jesu samtid uppfattade sig inte i behov av honom. De var Abrahams barn och inte fängslade av några bojor. Paulus såg vad som gällde och skrev till församlingsborna i Galatien: Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket egen.

”Dessa förrädiska makter”

Paulus talar om makter och krafter som människor inte skall låta vara deras her­­rar. Kam­pen för rätt och rättfärdighet handlar för honom om en kamp mot härskarna, mot mak­terna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarym­derna.

Har dessa mak­ter och krafter att göra med vår tid och det vi aktualiserar? Teologer världen över har efter de ohyggliga världskrigen – inte minst vad som kännetecknade Hitler-Tyskland – uppfattat att de makter som Paulus talar om i sina brev har att göra med krafter som verkar mitt ibland oss människor och för grupper och natio­ner till vanvettets brant.

Teologen Albert van den Heuvel skrev i sin bok Dessa förrädiska makter om Paulus bruk av begreppet andemakter och relaterade dessa till vår tids makter. ”Makter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sex­u­­alitet, allmänna opinionen, reli­giösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonialism, det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönjbara.” Dessa makter är förrädiska därför att vi ofta inte ser deras nedbrytande karaktär och styrka.

Är dessa förrädiska makter krafter som ligger bakom dagens värld av fattiga och rika, av privilegierade och förtryckta, av de flyende och oss i den trygga vrå av världen som vi söker sluta till för att inte alltför mycket störas.

Profetiska röster

Redan profeterna såg dessa krafter vara verksamma. Jesaja skrev Ve dem som stiftar orättfärdiga lagar och skriver förtryckande stadgar. Han förmedlade också dessa Herrens ord: Vem har begärt detta av er när ni träder fram inför mig, ni som trängs på mina förgårdar? Kom inte med era meningslösa gåvor… jag hatar era högtider och nymånadsfester… Lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt.

Profeten Hesekiel förmedlade det han uppfattade var Herrens ord till sin samtid:

Profeterna kalkade över allting med sina falska syner och lögnaktiga spådomar. ’Så säger Herren Gud’ sa de, trots att Herren inte talat.
Folket i landet förtryckte och plundrade. Fattiga och svaga kränktes, invandrare var förtryckta och rättslösa.
Jag sökte efter någon som kunde bygga upp muren eller ställa sig i bräschen … Men jag fann ingen.

Hur skall vi förstå och tolka dessa texter? Biskopen Nils Bolander skrev på sin tid dikten Lagom:

”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel, vild av lycka över att få leva under öppen himmel, och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.
Då spände den förnumstige och ordensprydde domherren, en av de aderton i fåglarnas akademi, ut sitt buktiga bröst och dekreterade:
Så får det inte sjungas! Stäm ned tonen! Inga våldsamheten!
Lugn, behärskning, lagom… Slå vakt kring din värdiga sångskola
och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning, och på din gravsten skall huggas i granit: ”Här Hvilar Riddaren af Å´ ena sidan men Å andra sidan. När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Vi kan leva – utan att i egentlig mening leva – i tystnad inför världens orättfärdighet.

Ickevåldets plats i ett befriande budskap

Hur är det i dag? Var hör vi befrielsens budskap? Var möter vi befriande teologi? Finns den i våra kyrkor? Eller är det utanför dessa?

Den 12 mars 1930 började 78 vitklädda män vandra i kolonn två och två med Mohandas Gandhi i spetsen – en vandring under 25 dagar de 388 km från dennes ashram i Ahmadabad i Indien. Målet var att nå Arabiska havets kust för att utvinna salt i trots mot den brittiska orättfärdiga lag som förbjöd utvinning av salt i kolonin. Det var den berömda saltmarschen som satte Gandhi i spetsen för Indiens frigörelse från det Brittiska Samväldet.

För Gandhi var utgångspunkten hans icke-våldsinriktade, handlingsorienterade filosofi satyagraha, sanningens styrka. ”Styrka kommer inte av fysisk kapacitet. Den kommer av okuvlig vila” – var hans ledstjärna. Under år i fängelse läste Gandhi Bibeln – som hindu – och hade uppenbarligen fängslats av Jesu ord Sanningen skall göra er fria. ”Icke-våld är inte de svagas vapen. Det är ett vapen för de starkaste och de tappraste.” Gandhi och hans vänner bröt lagen. 1948 mördades Gandhi. Så slutade hans liv som för så många av frihetens förespråkare vilka aldrig nöjt sig med att enbart ha åsikter och vackra ord utan handlat. Det dröjde ytterligare 17 år innan Indien blev fritt.

Ett av de medel som brukades mot diktaturen i Uruguay var kastruller. Militären hade svårt att slå ned dessa som med sitt trummande på kastruller gav till känna sin protest. Det blev till sist omkring 100 000 som tågade in i Montevideo och la grunden för Uruguays befrielse. Då jag var i Uruguay bad jag en av våra vänner att få ta med mig hennes buckliga kastrull hem som ett vittnesbörd om icke-våldets makt. Jag fick den men min gode vän Eduardos mamma i sjuttioårsåldern gav till känna sitt missnöje. ”Varför bad han inte om min. ”Jag fick den och hade med mig hem två buckliga kastruller.

Vad är det att vara kristen – att vara troende?

Går vi in i modern tid ställs vi inför ideologier som födde två världskrig och fortsätter att föda trakasserier, folkmord och herrefolk som ifrågasätter andra människors värdighet och frihet. Nazismen hade stöd av den regeringstrogna kyrkoledningen. Men det växte också fram en Bekännelsekyrka i konfrontation mot nazismen och de nazianstuckna ”tyska kristna”.

En av dess ledande gestalter var prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer. Mot rasförföljel-serna protesterade han öppet och häftigt och var också aktiv i en grupp som sökte störta Hitler. Han fängslades och satt i fängelse i över två år innan han till sist på Hitlers order avrättades den 9 april 1945 strax före krigets slut. Anteckningar och brev han smugglade ut från fängelset gavs efter hans död ut under titeln Motstånd och underkastelse. Hans tankar fick en oerhörd betydelse för det teologiska tänkandet.

Bonhoeffer funderade över vad det är att vara kristen och skrev:
”Att vara kristen innebär inte att var religiös på ett bestämt sätt, att göra om sig till någonting på grunda av en eller annan metodik (en syndare, en botgörare, ett helgon) utan det innebär att vara människa; Kristus skapar i oss människan, ej en människotyp. Det är ej en religiös akt, utan del i Guds lidande inom det jordiska livets ram.”

Bonhoeffer slog fast: ”Man vakar med Kristus i Getsemane.” Hans övertygelse var: ”En kristen måste alltså faktiskt leva i den gudlösa världen och får inte göra något försök att vare sig beslöja eller försköna dess gudlöshet; han måste leva ’världsligt´ och tar just så del i Guds lidande; han får leva världsligt, dvs han är befriad från falska religiösa hänsyn och hämningar.”

Martin Luther King

”Den verk­liga trage­din be­står inte i onda människors handlingar, utan i goda männi­skors likgiltig­het.” Det är ett av Martin Lut­her Kings mest citerade yttranden. Den likgiltig­heten tog sig bland annat uttryck i hur läkare var delaktiga i nazisternas koncent­ra­tionsläger, i de japanska krigs­fångelägren i Kina och i de amerikanska experimenten med radi­o­­­aktiv strålning på interner. Det finns uppenbart ett mycket starkt behov av etiska koder men detta väcker ofta mot­stånd hos myn­dighe­ter och enskilda.

En avgörande bakgrund till Kings engagemang för de svartas rättigheter var Rosa Parks. En varm morgon satte hon sig gans­ka långt fram i bussen på en ledig plats. Då kom det en vit man och busschauffören sa till henne att resa på sig och ge plats för honom. Hon vägrade. Hon var trött och hennes fötter värkte. Arreste­ring­en av henne ledde till den 382 dagar långa bussboj­kotten i Montgo­mery 1955 där de färgade gick till sina jobb, ordnade bilpooler och vägrade att sätta sig i stans segregerade bussar.

Till ledare för denna aktion valde man pastorn i en av baptistkyrkorna – Martin Luther King 27 år gammal. 1957 bildades Southern Christian Leadership Conference med King som dess president. Marscher genomfördes bland annat Walk to Freedom med fler än 100 000 deltagare i Detroit genom Mississippi.

Att vara annorlunda var för King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i gårda­gens ord: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.”

Från stadsfängelset i Birmingham i Alabama, där Martin Luther King satt efter utförd olydnads­hand­ling, skrev han sitt berömda brev. Brevet var hans svar på ett publicerat uttalande av åtta präst­män i Alabama som ifrågasatte Kings agerande och de demonstrationer som genomförts i Bir­ming­ham av Southern Christian Leadership Conference. Frågan som ställts var hur man kan bryta mot vissa lagar och lyda andra. För King var svaret att ”Det finns två slags lagar: rättvisa och orättvisa. Jag är den förste att tala för att man skall lyda rättvisa lagar. Man har inte bara laglig u­tan också en moralisk plikt att lyda rättvisa lagar. Omvänt har man en moralisk plikt att bryta mot orätt­visa lagar. Jag skulle vilja instämma med Augustinus att ’en orättvis lag är alls ingen lag’.

Den 28 augusti 1963 samlades mer än 250 000 moderna pilgrimmer nedanför Lincolnmonumentet i Washington. De fick där lyssna till det tal som sedan gick ut över hela världen.

”I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: ’We hold these truths to be self-evident: that all men are created equal.’
I have a dream that one day on the red hills of Georgia the sons of former slaves and the sons of former slaveowners will be able to sit down together at the table of brotherhood.
I have a dream that one day even the state of Mississippi, a desert state sweltering with the beat of injustice and oppressions, will be transformed into an oasis of freedom and justice.
I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the colour of their skin but by the content of their character.”

Kings liv handlade om de små i världen men detta ställde honom i relation till maktens människor. USA:s presidenter John F Kennedy och Lyndon B. Johnson lyssnade till honom för att få råd hur de skulle hantera såväl den inhemska problematiken i rasfrågan och den svåra internationella frågan med kriget i Vietnam. Men då King gav sin röst åt kritiken mot USA:s Vietnamkrig bröt Johnson deras samråd.

I Sverige växte det fram ett starkt motstånd mot USA:s Vietnamkrig dels genom FLN-rörelsen och sedan inte minst det breda engagemang som formerades i Svenska Kommittén för Vietnam . Organisationerna bakom kommittén omfattade 2,5 miljon svenskar och omfattade poli-tiska partier och deras ungdomsförbund, fackförbund och fredsorganisationer och folk från kyrkorna och deras ungdomsförbund. Gunnar Myrdal var ordförande och Evert Svensson dess vice ordförande. Jag satt med från början i kommitténs AU som representant för Svenska Missionsförbundets Ungdom.

Onsdagen den 21 februari 1968 vandrade 6.000 människor från Humlegården till Sergels torg i Stockholm i en mäktig och lugn demonstration för Vietnams folk. Vi gjorde det under devisen ”Stoppa USA:s krig i Vietnam”. Demonstrationen skapade mycket skarpa reaktioner i USA mot Sverige – då inte minst på grund av dåvarande statsrådet Olof Palmes tal i vilket han såg orättfärdigheten ta gestalt i stormaktens urskillningslösa bruk av våld mot fattiga, förtryckta människor. USA:s krig var ett hot mot demokratin och inte ett försvar för denna. Washington kallade hem sin Stockholmsambassadör.

Avgörande för USA:s omprövning av sin politik var den inhemska brett förankrade oppositio-nen mot kriget. Organisationen Clergy and Laymen Concerned About Vietnam med bland andra Martin Luther King hade gett ut boken ”In the name of America” i vars förord det stod: ”Om brott mot mänskligheten existerar, som Förenta Staterna sökte påvisa efter andra världskriget, så måste Amerikas uppförande i Vietnam fördömas enligt samma principer, som vi påtvingade en slagen fiende i Nürnbergrättegången.”

Den sista aktionen King var med om att planera men aldrig fick vara med i var Poor People´s Campaign i Washington 1968 – de fattigas fälttåg. Jag gjorde det året en sex veckors studieresa i USA för att informera mig om kyrkornas och medborgarrättsrörelserna verksamhet. Genom att vårt förlag gett ut Kings böcker på svenska skulle jag bland annat få träffa King. Men jag kom för sent några veckor efter mordet på King.

Byggandet av Resurrection City – Upp­ståndelsens stad – etablerades med hyddor av de mest skiftande slag i plywood eller enkla tyg i en av Washingtons parker inte långt från Vita huset. De fattiga från olika delar av USA samlades – svarta och vita, färgade och röda, mexikaner och puertoricaner. Gemensam var deras upplevelse av att inte vara sedda. Man skulle uppvakta myndigheterna med krav på för­änd­ring­ar. De tre tusen som samlades representerade de tio miljoner fattiga som så gav röst åt fattigdomen och misären.

Jag begav mig dit och togs emot tillsammans med en grupp som efter många dagars marscherande anslöt sig till kampanjen. Vi hälsades välkomna på ”stadens torg” av Kings efterträdare pastor Ralph Abernathy. På en pall stod en ung pastor med gitarr och ledde oss i sången: ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puertorican, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.” Pastorn var en av Kings närmaste medarbetare, den blivande presi­dent­­kandidaten Jesse Jackson.

Bakgrunden till sin gärning gav King bland annat i orden: ”I´ve been to the mountain­top.” I ett tal dygnet innan mordet höll han ett tal om de två utmaningar som USA stod in­för: rasismen och fattigdomen. I talet knöt han an till Jesus på förklaringsberget: Han hade varit med Jesus på bergets topp – där hade hoppets och drömmarna fötts. Han hade sett det förlovade landet där rasism och fattigdom inte existerade. Men för King var det inte nog med drömmar. Han ställde sig själv i spetsen för dess förverkligande.

De latinamerikanska mässorna

Ett befriande budskap har inte bara formats i skrift och paroller. Det formas också i den latinamerikanska musiken.
Vi lyssnade till ett par sånger ur Den Nicaraguanska Bondemässan av Carlos Meija Godoy och Den Salvadoranska Folkmässan av Guillermo Cuellar som sjöngs av en körgrupp från Johannebergs Equmeniakyrka.

Canto de Entrada ur den Nicaraguanska bondemässan

Hos oss är Du också fattig, en Gud så mänsklig och enkel,
hos oss är Du också svettig, en Gud med fårade kinder.
Med Dej kan jag tala fritt som folket här brukar tala.

Du går hand i hand med mina vänner, sliter ont på fälten och i stan,
står med mej i kön på arbetslägret för att få Din daglön utbetald.
När Du äter glass med oss i parken med Eusebio, Pancho och Juan Simón
och Du tycker glassen smakar vatten, ja, då säger Du ifrån.

Jag har sett Dej stå här i affären eller i ett stånd på vårt torg.
Jag har också ett Dej sälja lotter utan att Du skäms ett dugg för det.
Såg Dej när Du jobbade på macken, Du kollade luft i ett däck.
Du var med och byggde nya vägen, jag såg Dej i handskar och overall.

Offertorium ur den Salvadoranska folkmässan

Allt vill vi bära fram så som din kärlek bär vårt land,
vår svett, vår möda, vår gråt och vårt arbete var dag.
Vi vill se hur vår kamp kan bära frukt,
smärtan förvandlas till liv och mod att bekämpa
det som hotar våra liv,

Se detta hopp som spirar hos ett folk som till Dig ropar.
Se hur de offrar, lider, dessa arma som Dig söker.
Lyssna till folkets klagan, ett skri som kommer ur förtryck.
//: Vi reser oss, vi står upp i Ditt bröd och i Ditt vin:/

Hungriga får vi trampa dessa stigar tills vi faller.
Jorden äger vi inte, blott misären är vår egen.
Fräls oss från egoismen, från slaveri och förtryck.
//: Vår tröst skall släckas hos Dig vår befriare och Gud

 

Minnen från åren i Hammarkullen

Jag kommer nu att återge några minnen från Angered i Hammarkullen där vi bodde i 26 år. Jag gör det för att det vi där upplevde är en god illustration till såväl den flyktingsituation vi nu lever i och varför befriande teologi behövs.

Fjorton år var jag pastor i Tomaskyrkan. Till oss för att fira gudstjänst kom en grupp flyktingar från Uruguay med katolsk bakgrund. De hade flytt för livet från sitt land förföljda och jagade av säkerhetspolisen. Varför?

Uruguay hade under 1900-talets första hälft varit expansivt med stark eko­nomi och införde allmän rösträtt före Sverige. På 1970-1980-talet tog militären över makten i många latinamerikanska län­der. Diktaturer med oerhörda orättvisor och hårt förtryck växte fram Detta födde samtidigt en rad befrielserörelser som arbetade för demokrati, rättvisa och fackliga rättig­he­ter. De utsattes för en blodig kamp av militären i samverkan med de besuttna. Fängelserna fylldes och människor torterades och försvann.

Massor av latinamerikaner flydde för livet. Vi i Angered minns hur de kom och bo­sat­te sig där – ar­gentinare, chilenare, bolivianer, uruguayaner med flera. De var unga människor. Maria var en bland dem. Hennes bror Julio hade suttit fängslad i tretton år – långa tider i ensamcell. Vad gör man under år av förnedring i en cell? Då jag 1985 besökte Uruguay träffade jag Julio i hans föräldrahem. Hans syster Anna frågade då om jag inte ville se vad Julio gjort under fängelseåren. Det var en rad små skulpturer i trä och ben som han mejslat ut i vad han fått tag i. Fantastiskt. En av dessa han gjort var detta krucifix. Han ville absolut att det skulle bli en gåva till mig för vad vi gjort för hans syster Maria i Sverige.

Eduardo och Aida var ett par av de uruguayaner som kom till oss. I Uruguay hade de en liten bostad i anslutning till Eduardos föräldrar. Men genom sin aktivitet i befrielserörelsen Tupamaros levde de i osäkerhet. Aida och deras två flickor bodde tillfälligt i hennes föräldrars hem. Eduardo satt en söndagskväll hos sina föräldrar men vågade inte stanna där. På natten kom militären och blev kvar i tre dygn. Sedan kom en lastbil och deras lilla bostad tömdes på allt inklusive barnens teckningar på väggen. Eduardo flydde till Buenos Aires där släktingar gav honom husrum i ett kloster och dit övriga familjen kunde komma efter. De levde sedan som gömda flyktingar i Argentina i tre år.

Men de var bägge efterlysta som konspiratörer med foto i media. Och Uruguays militärpolis började samarbeta med Argentinas polis. Man grep dem man fick tag i och förde dem till Uruguay där de försvann. En av deras vänner – en kvinna med ett minderårigt barn greps. Det visade sig senare att hon mördats och att hennes barn lämnats till en militärfamilj.

Aida var nu havande och de bestämde sig för att söka fly. Ida gick till myndigheterna för att få de handlingar hon behövde. En vakt vägrade att släppa in henne. Denne vakt räddade hennes liv för han visste vad som väntade henne om hon kommit i deras händer. De lyckades få flyktingtillstånd och hamnade i Sverige. Aida arbetade som lärare i Gårdsten och Eduardo utbildade sig till socionom.

Efter elva år kunde de 1987 återvända till sitt hemland och har sedan återkomsten arbetat för sitt hem­land. Erfarenheterna från Sverige tog de med sig till Uruguay. Den av militärpolisen som konspiratör efterlyste Eduardo sattes av den nye presidenten i den kommission vars uppdrag var att om möjligt få fram sanningen om dessa som försvann under diktaturåren.

 

Teologi är kritisk reflektion

En av den latinamerikanska befrielseteologins grundläggande skrifter är Gustavo Gutiérrez bok A Theology of Liberation 1971. Han är peruansk teolog och dominikanpräst och har ägnat sitt liv till att arbeta och leva bland de fattiga och förtryckta i Lima i kärleksfull solidaritet med dessa. Han har studerat medicin, litteratur, psykologi och filosofi.

För Gutierrez är en avgörande uppgift för teologin att vara en kritisk reflektion av tro och praxis. Det gäller tidens tecken och vilka utmaningar dessa ställer kristenheten inför. Han skriver: ”Frågan i Latin-Amerika är inte hur tala om Gud i en myndig värld utan snarare att proklamera Gud som far i en värld som är omänsklig. Vad innebär det att tala om för en ´ícke-person´ att hon eller han är ett Guds barn.”

Begreppet praxis är en avgörande term för befrielseteologin. Vad innebär det kristna livet i vårt vardagsliv och i samhällslivet? Här ser vi den profetiska rollen för teologin och för kyrkan. Denna resulterar därför i en kritisk analys av politikens både ideologiska grunder och dess gestaltning i vardagen.

Detta visar på teologins nära relation till framtiden och till kyrkans eskatologiska syn och förkunnelse. Här har man inspirerats av den tyske teologen Jürgen Moltmann och dennes betydande verk Theology of Hope, Hoppets teologi. För Moltmann är Guds uppenbarelse och löften nära knutna till historien.

”Hoppets Gud är frihetens Gud.” Därför måste kristen tro ge sig i kast med de missförhållanden som råder världen över och det förtryck som utövas av kapitalet och dess företrädare. ”Befrielsens teologi nöjer sig inte med att reflektera över världen utan söker bli en part i den process genom vilken världen förändras.”

Ett väsentligt begrepp och sammanhang för befriande teologi är exodus – israelernas befrielse ur Egypten. Biblisk tro är en tro på Gud som uppenbarar sig genom avgörande historiska händelser. Guds handlande tar gestalt i skapelse och frälsning. Gud är historiens Gud. Där är den nära förbindelsen mellan befrielsen och förbundet. Exodus är återskapelse.

Gutiérrez tar profeten Jesajas hälsning till sin samtid som ett grundläggande ord:
Så säger Gud, Herren, han som har skapat himlen och spänt upp den, Brett ut jorden med allt vad den alstrar, han som gett liv åt människorna där, livsande åt dem som vandrar på jorden:
Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken…
Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset,
Ur fängelsehålan dem som sitter i mörkret.

Gud är på en gång Skapare, Förlossare och Försonare. Det skedde då Mose ledde Israel ur Egyptens fångenskap. Det är nu hög tid för andra folk att befrias. Exodus var en politisk aktion – befriande teologi lägger grunden för politisk befrielse.

Vad predikar vi i våra kyrkor? Vad talar vi om i församlingarna?

 

Befrielsens budskap och dess förkunnare

Till oss i Tomaskyrkan kom en dag 1981 några från San Salvador och frågade om de tillsammans med oss fick fira en minnesgudstjänst för Oscar Romero vilket vi bejakade. Romero var ärkebiskop i San Salvador och mördades mitt under en kvällsmässa. Varför skedde detta mord? Ärkebiskopen var internationellt uppmärksammad för sitt engagemang för de fattiga och utsatta i landet. Han ville vara rösten för dem som inte hade någon röst.

För Romero var predikans uppgift att tillämpa Guds ord på allt, antingen det gäller nationen eller det privata. Hans predikan följde en trestegsmodell: 1- se situationen, 2 – bedöm den i ljuset av Guds ord och 3 – uppmana till handling. I gudstjänsten fanns också momentet Veckans händelser. De var ofta berättelser om syndens konsekvenser i vad som skett under veckan i form av namnen på dem som dödats och om våld som skett. Det var en förkunnelse till ett folk som led, kämpade och längtade efter befrielse.

En rese bland dem som arbetat för befrielse för de förtryckta är Nelson Mandela – fängslad 1962 och från 1964 på Robben Island – frigiven 1990 efter över 27 år i fängelse – Nobels fredspris 1991. 1994 det demokratiska Sydafrikas förste president. Avlider 2013.

Mandela levde i ett på mineraler och ädelstenar mycket rikt land som bara kom de vita till del. Men hans övertygelse var att den största rikedomen var dess folk – finare och sannare än de renaste diamanter. ”Friheten är odelbar: bojor på en av mitt folk var bojor på alla och bojor på hela mitt folk var bojor på mig.”

Han skrev i ett brev från fängelset: ”En ny värld kommer inte att erövras av dem som står på avstånd med armarna i kors utan av dem som står nere på arenan med kläderna sönderrivna av stormvindarna och kropparna sargade av motståndarnas vapen.”

I sin självbiografi skriver han: ”Det var under de långa och ensamma åren som min hunger efter frihet för mitt folk blev en hunger efter frihet för alla människor, vita och svarta. Det var min fasta tro att de inte bara var de förtryckta som måste befrias utan också förtryckarna.”

Vi påminner oss den värdighet och frihet som präglade Nel­son Mandela under hans vistelse på ett av världens hårdaste fängelser – bakom galler och ändå en fri människa. Han skrev till en vän: ”Det är bara min fysiska lekamen som är instängd mellan dessa fasta murar… I mina tankar är jag fri som en fågel.”

Kairosdokument, Sannings- och försoningskommission

Redan under apartheidregimen upprättade en grupp pastorer i Soweto vad de kallade ett Kairos-dokument. Ledande för detta dokument var Frank Chikane, svart pastor hemmahörande i Pingströrelsen och Albert Nolan, vit präst inom Katolska kyrkan. Det publicerades 1985 med underskrift av över 150 kyrkliga ledare.

Dess innehåll formades i fem kapitel: 1 Sanningens ögonblick, 2 Kritik av ”State theology”, 3 Kritik av ”Church theology, 4 På väg mot en profetisk teologi och 5 Utmaning till handling.

Dessa rubriker ger oss vad liberalteologi är. Begreppet kairos betyder närmast Guds tid eller ett avgörande ögonblick. Det är ett konstaterande av att det är tid för konkret handling.

Det var tid för befrielse. Regimen föll trots sin i Skriften förankrade argument för apartheid.

Detta dokument har inspirerat till upprättande av Kairos-dokument också i andra länder – bland annat ett Palestina-dokument upprättat av kristna palestinier. Det beskriver de kristna palestiniernas situation, sätter in den i ett politiskt sammanhang och uppmanar kyrkorna runt om i världen att stärka sina insatser för att bereda vägen för en varaktig och rättvis fred för både palestinier och israeler.

Frågan är när det skall bli kairos, tid för Palestinas befrielse? När skall de sekulära och de religiösa ledarna i Israel komma till insikt om att deras på Skriften förankrade skäl för förtrycket av palestinierna inte längre håller.

Då befrielsens dag hade kommit i Sydafrika insåg man att mycket återstod att göra. 1995 tillsatte Mandela en Sannings- och försoningskommission. Personer som ansåg sig varit offer för våld fick tala inför kommissionen och personer som begått våldshandlingar fick ge vittnesmål och be om amnesti. Kommissionen leddes av ärkebiskop Desmond Tutu.

I Sydafrika finns ett ord, ubuntu, som bland annat fick vara vägledande för kommissionen. Ibland finner vi hur man utanför Västerlandet bättre och djupare har sökt fånga in vad människan är. Tutu skriver om detta begrepp:

”Det syftade på det som i slutändan skiljer oss från djuren – den egenskap som innebär att vi är människor men också mänskliga. Definitionen är nära nog en tautologi. En person som hade ubuntu var medkännande och mjuk, använde sin styrka till att hjälpa de svaga och utnyttjade inte andra. Han brydde sig kort sagt om människor och behandlade andra som det de var – människor… Om du saknade ubuntu … saknade du en väsentlig del av vad det är att vara människa…” Ledordet för Tutu var: ”Det behövs förståelse men inte hämnd, upprättelse men inte vedergällning, ubuntu men inte bestraffning.” Det gällde ett upprättande av rättvisa.

Då jag för ett antal år sedan var i England hörde jag på TV ett utomordentligt intressant tal av Liverpools anglikanske biskop David Sheppard . Hans tema var The other Britain.

Sheppard var en utomordentlig cricketspelare. 1960 tillfrågades han om att vara kapten för det brittiska lag som skulle möta ett sydafrikanskt lag som enbart bestod av vita spelare. Han vägrade att ställa upp. Då han brottades med frågan om hans ställningstagande skulle bli offentligt läste han Jesajas ord: Ropa ut det så högt du kan, låt din röst höras som en hornstöt, förkunna för mitt folk deras synd. Det är ett avsnitt i vilket folkets fasta ifrågasätts och utmaningen kommer: Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige…

Han förkunnade så ett befriande budskap inte från predikstolen utan genom handling – vägran stå sida vid sida med rasklyftans folk. Sheppard såg de starka ekonomiska klyftorna i sitt land – det var två England under Margaret Thatcher. Han stod för The other Britain. Alltmer drogs han in i de globala och etniska spänningarna i sitt eget land och i världen.

 

Lekmännens roll

Avgörande för befrielseteologins starka framväxt i Latinamerika är lekmännens roll. Teologin har formats inte bara av teologer utan också av det praktiska livets män. Vid en internationell skolkonferens i Göteborg fick jag lyssna till pedagogen Paulo Freire från Brasilien. Han var känd världen över genom sin bok Pedagogik för förtryckta. Arbetet han bedrivit hade fört honom i landsflykt. Han såg utmaningen i den avhumanisering som ägt rum hos de förtryckta som fört dem till en rädsla för frihet. Han slog fast att ”frihet är inget man får, den måste erövras”. De förtryckta har en historisk uppgift: ”att befria sig själva och sina förtryckare”.

Freire ville skapa verktyg för att människor skulle medvetandegöras. Han utgick ifrån att människan är ett subjekt med möjlighet att utveckla ett allt rikare individuellt och socialt liv. Men det han sett hos många var hur de präglats till passivitet och omedvetenhet. För Freire handlade det om att man tillsammans skulle bli medvetna om vad det är att vara människa. Han står med sitt liv och verk för befrielsens pedagogik.

Den brasilianske franciskanen och teologen Leonardo Boff har skrivit ett av befrielseteologins mest uppmärksammade verk – Church: Charism & Power. Liberation Theology and the Institutional Church. Då jag läste hans bok fastnade jag inför hur hemma jag som pastor kände mig med hans teologi.

Boff grundar sina tankar om kyrkan i Paulus ord om kyrkan som en enda kropp i Kristus. Kroppen har många lemmar med olika gåvor – karismer – vilka tillsammans skall tjäna helheten. Var för sig är vi lemmar som är till för helheten i denna enade kropp som Kyrkan skall vara. Boff ser den hierarkiska – inte minst den katolska – kyrkan som motsatsen till vad Skriften säger om kyrkan.

Boff menar att de olika gåvornas enhet bygger församlingen. Han skriver: ”Denna modell för kyrkans organisation skapar evangeliets liv i små grupper vilka bygger mer och mer ett nätverk av församlingar som inbegriper kristna, fromma, präster och biskopar. Det skapar möjligheten för kyrkan, född av människors tro genom den helige Ande, att forma sin organisation, inspirerad av Paulus, reell och livskraftig. Inte minst kommer den att föda en anda vilken i kraft av den helige Ande åter vitaliserar de traditionella och hierarkiska institutionerna i kyrkan. Och evangeliets historia lär oss att där Anden verkar får vi räkna med det oväntade, det nya som vi ännu inte sett.”

1985 tystades Boff av den katolska kyrkans kongregation för trosläran – som då leddes av kardinalen Joseph Ratzinger, senare påve Benediktus den 16:e – för ett år på grund av denna bok. 1992 tystades han för gott som katolsk lärare och lämnade då franciskanorden.

En av dem jag lärde känna vid mitt besök i Uruguay var Maria. Hon växte upp i en av de kända fa­mil­jer som genom sin rikedom och makt styrde detta land. Men hon hade gått sin egen väg, utbildat sig till advokat och bosatt sig i Montevideos arbetarkvarter i stadens ytterområde. Hon ledde en basgrupp som jag fick dela gemenskap med ett par sena fredagskvällar. Basgrupperna är en grundläggande verksamhet i de katolska församlingarna i befrielserörelsen.

Sent en fredagskväll satt jag tillsammans med en basgrupp ute i Monte­videos arbetarkvarter. I gruppen möttes man för samtal om livsfrågorna, om trons betydelse och konsekvenser i vardagslivet. Maria inledde samlingen med att läsa en bibeltext. Så följde ett samtal i vilket de närvarande med sina skiftande åldrar och erfarenheter gav liv åt. Sedan bad vi i den ring kring bordet där vi satt. Korta, konkreta böner för den svåra situation som många av dessa fattiga levde i. Så följde en måltid då vi delade vad man haft med sig av bröd och pålägg. I samtalet berättade en kvinna att hon var i stort behov av nya glas­ögon. En insamling startades.

Där satt jag på en enkel stol kring ett runt bord i en kärleksmåltid med människor jag aldrig tidigare träffat och kände mig som hemma. Mina tankar gick till väckelsens tider med sina ”konventiklar” hemma i Sverige. Då böjda ryggar rätades upp. Människor ställde frågan om vad det stod skrivet i Bibeln. Vad dess ord betydde för deras dagliga liv i ett samhälle där några var människor i dess egentliga mening medan andra var statare, fattigbönder eller på annat sätt hölls på mattan.

 

Vem är Jesus och vad vill han med oss?

Vem är Jesus? Vad är det att följa Jesus? Vilken bild har vi av honom? Är det den bild av Kristus som Thorvaldsens skulptur ger?

Thorvaldsens Kristus påminner oss om Jesu ord: Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min Faders hus finns många rum.

Ger oss nästa bild av Jesus på korset som en Peruansk konstnär gjort i trä och lera en sannare bild av Jesus – en bild av den lidande, torterade Jesus?

 

 

Den bilden visar oss på profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare. Eller är det så att vi behöver bägge bilderna? Att vi aldrig får nöja oss enbart vid den ena bilden.

Kanske ger oss den brasilianske Nobelpristagaren Adolfo Pérez Esquivel i sin bok Christ in a poncho med dess text och i sin målning en bild av Jesus som förenar de två andra. Det är en bild som för våra tankar till dessa Jesusord: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila.

Esquivel var på besök i Ecuador då han en natt drömde. Han såg Kristus på korset klädd i en poncho – det typiska latinamerikanska klädesplagget. Senare besökte han en kommunitet tillhörande Little Brothers of Jesus i Riobamba. Han gick in i deras kapell – och fann där på nytt Kristus korsfäst i en poncho. Efter att han blivit fri från en av sina fängelsevistelser gjorde han den målning vi ser här på bilden – Christ in a poncho.

Han skriver i anslutning till sitt konstverk: ”Han är de fattigas Kristus. Han är en Kristus utan ansikte, händer och fötter för hans ansikte, händer och fötter är de latinamerikanska indianernas och lantarbetarnas ansikten, händer och fötter.”

Esquivel berättar i sin bok om att den senaste arresteringen i Argentina ägde rum i Stilla veckan som gav tiden i fängelset en speciell prägel. En fängelsetid som blev 14 månader. Det var på årsdagen av Martin Luther Kings död. Han stängdes in i ett rör där det de två första dagarna var helt mörkt. Den tredje dagen släpptes det in ljus och han kunde läsa var tidigare fångar präntat in på väggarna – namn på kära vänner, böner, förolämpningar av allt möjligt slag.

Klottrade var böner som ”Vid ditt livs slut kommer du att bli dömd på din kärlek.” ”Heliga jungfru, vi är oskyldiga.” ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.”

Vad som slog honom allra mest var en blodfläck med en inskription klottrad med fingrar doppade i blod: ”Gud dödar inte.” Allt sedan Stilla veckan har den inskriptionen varit inristad i mitt inre.

Innan han blev fri blev han svårt slagen och torterad. Vid arresteringen hade han varit ledsagad av en vän som fick informerat hans hustru och det blev känt att han arresterats vilket gjorde att han inte kom att höra till dessa som bara försvann.

 

Befriade – och därför bärare av visioner

Jesus bar i ord och handling ett befriande budskap – för oss alla. Är vi befriade och därför förmedlare av detta budskap? I befrielseteologin talar man om att vara bärare av utopier – att äga framtidsmål som till synes är omöjliga att uppnå. Utopier förankrade i Jesu budskap om Riket. Martin Luther King hade drömmar – som han hoppades skulle realiseras en dag.

Ryms hos oss i Kristen humanism ett befriande evangelium – ett budskap som befriar oss själva och är befriande för andra?

 

Befriande teologi

… är djupt förankrad i Jesu person och budskap…

… är kritiskt reflekterande och därför profetisk – avslöjande

… står på de fattigas och förtrycktas sida

… är försonande och upprättande – inte minst av lekmännen

… är bärare av visioner och drömmar förankrade i budskapet om Riket

… uttrycker sig inte bara i ord utan i praxis, i livet

… är icke-vålds inriktad och utövar civil olydnad i kamp för rätt och rättfärdighet.

 

Leif Herngren
Kristen Humanism, Johannebergs Equmeniakyrka 15.11.03

 

Litteraturförteckning

John Allen, Rättvisans rebell Desmond Tutu – en biografi, Libris 2007
Leonardo Boff, Church: Charism & Power. Liberation Theology and the Institutional Church, SCM Press LTD 1985
Nils Bolander, Valda dikter, dikten Lagom, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 1957
Dietrich Bonhoeffer, Motstånd och underkastelse, Brev och anteckningar från fängelset, Gleerup 1960
Guillermo Cuellar, Las canciones de la Misa – Den salvadoranska folkmässan
Hans Damerau, Ärkebiskopen är mördad! Norma bokförlag 2000
Adolfo Pérez Esquivel, Christ in a poncho, Witnesses to the Nonviolent Struggles in Latin America, Orbis Books 1984
Paulo Freire, Pedagogik för förtryckta, Gummessons Kursiv1972
Mohandas K. Gandhi An autobiography, The Story of My Experiments With Truth, Beacon Press 1957
Carlos Meija Godoy, Misa Campesina Nicaragüense – Den nicaraguanska bondemässan
Gustavo Gutiérrez, A Theology of Liberation, History, Politics, Salvation 1971
Albert van den Heuvel , Dessa förrädiska makter, Gummessons 1966
Kairos-dokumentet publicerades 1985 upprättat av 150 kyrkliga ledare där Frank Chikane, svart pastor i Pingströrelsen och Albert Nolan, vit katolsk präst var drivande.
Martin Luther King, Strength to Love, Fortress Press 1981, svensk översättning Vägen heter icke-våld, Gummessons Bokförlag 1964
Nelson Mandela, Den långa vägen till frihet, Rabén Prisma 1995
Jürgen Moltmann, Theology of Hope, SCM Press Ltd 1967
David Sheppard, Steps Along Hope Street, My Life in Cricket, the Church and the Inner City, Hodder & Stoughton 2002