Ickevåld är befrielseteologi: Annika Spalde

Kristet ickevåld som svensk befrielseteologi

På södra halvklotet har kristna under de senaste fyra årtiondena reflekterat över vad mänsklig befrielse innebär i ljuset av den kristna tron. Fenomenet kallas befrielseteologi.

Under åttio- och början av nittiotalet gjordes försök att formulera en befrielseteologi för svenska förhållanden. Det projektet har till stor del avstannat, tyvärr. Befrielseteologi är ju ett försök att i vår tid ge form åt det som Jesus gjorde i handling och ord. När kyrkan inte orienterar sig mot befrielse – från alla former av förtryck – går något centralt förlorat. Därför behövs en svensk befrielseteologi. Med den här artikeln vill vi ge några tankar om hur en sådan skulle kunna se ut.

Vi föreslår det kristna ickevåldet som en befrielsens teologi för den välmående delen av världen. Den har flera likheter med Syds befrielseteologi. De undertryckta ställs i centrum. Ambitionen är att etablera en ny social ordning. Reflektion och handling hålls ihop. Andligheten tar sin utgångspunkt i ansträngningar för en annan värld.

Det finns inget självklart sätt att teoretiskt strukturera det kristna ickevåldet som livshållning. Vi väljer dock att lyfta fram fyra kännetecken: att ingripa mot förtryck, att närma sig de nedersta, att leva i enkelhet, och att leva i gemenskap.

Att ingripa mot förtryck

Varje människa har ett personligt moraliskt ansvar att vidta åtgärder mot våld och misär, eller bilda gemenskaper som gör detta. Ickevåld innebär att motarbeta våld utan att själv använda våld; att konfrontera det som är destruktivt, med respekt och ömhet också för dem som aktivt upprätthåller orättfärdigheten.

Ingripande är inte ett tema som diskuterats nämnvärt i de fattigas befrielseteologi. Däremot spelar det en viktig roll för många kristna ickevåldsaktivister i Nord, som plogbillar som hamrar på Jas-plan och rörelsen Voices in the Wilderness som trotsade sanktionerna mot Irak genom att resa med mediciner till landet. En vanlig uppfattning är att åtskilligt av förtrycket uppkommer här, i Nord, och att vi därför har ett särskilt ansvar för att göra något åt det. Det är med våra vapen som krigen i Syd utkämpas. Det är våra jordbrukssubventioner som hindrar fattiga bönder att sälja sina produkter på världsmarknaden. Det är våra regeringars linje i WTO som gör det svårt för fattiga länder att säga nej till de globala företagens dagordning.

Närmare de nedersta

Med idealism menar man i vardagligt tal osjälviskt och lovvärt engagemang, som oavlönat arbete för Röda korset. Här ska vi använda begreppet i en annan mening: som namnet på en filosofisk inriktning som betonar idéernas, medvetandets och upplysningens betydelse. Den religiösa strömning som kallas gnosticism är ett exempel på en sådan idealistisk tradition; den betonar människans behov av rätt kunskap (gnosis). Kyrkan tog tidigt strid med gnosticismen, men den idealistiska tron på rätt tänkande försvann ingalunda; den tas för självklar i västerländsk kristenhet, och manifesteras på flera olika sätt.

Ett är den vikt som läggs vid rätt åsikter, rätt verbal bekännelse, när man i kristna sammanhang värderar ”hur kristen” en människa är. I många församlingar är denna värdering inte något man pratar högt om, men det är tydligt att idémässig överensstämmelse med traditionell kristen troslära i regel väger tyngre än det slags liv någon lever.

Ett annat är hur det tas för givet att det inte betyder något för ens trosreflektion i vilket socialt och ekonomiskt sammanhang detta tänkande äger rum. Den teologiska reflektionen betraktas som frikopplad från sådana ”världsliga” faktorer. Ja, det anses som så självklart att många arbetslag inte känner behov av att reflektera över i vilket socialt sammanhang man är kyrka.

Mot idealismen vill vi ställa en materialistisk förståelse av kristet liv och reflektion. Materialism används som regel i betydelsen ”ensidig inriktning på materiell välgång”, men den materialism vi pläderar för har naturligtvis inget med detta att göra. Det vi avser är en medvetenhet om att vår teori och praktik som kristna påverkas av det sociala sammanhang som vi lever och verkar i. Om en församling i hög grad består av människor med framgångsrika karriärer är detta inte ett teologiskt neutralt faktum. Inte heller om församlingen ligger i en krisdrabbad avfolkningsbygd i Norrlands inland.

Hur ser en mer materialistiskt orienterad församling ut i ett land som Sverige? Det återstår att se; det finns få fullödiga exempel att visa på. Men ett sätt att utöva befrielseteologisk materialism är att tänka igenom vårt val av bostadsort – ty där kan vi närma oss de nedersta. Genom att söka sig mot samhällets botten kan man få en mer levande förståelse av de sociala orättvisorna och ansluta sig till de krafter som försöker avskaffa dem.

En annan sfär där vi kan närma oss de nedersta är ekonomins och levnadsstandardens. Många tvingas klara sig på låg inkomst. Det kan resursstarka kristna också välja att göra.

Liv i enkelhet

Lutherforskaren Per Frostin (1943–1992) brukade påtala att teologer under medeltiden ofta kritiserade den frambrytande kapitalismen. I Martin Luthers Stora katekes pekar reformatorn ut mammon – penningen – som den viktigaste konkurrenten till den kristna trons Gud. Det var inte något han själv hade kommit på. Jesus hade ju sagt: ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.”

I den västerländska kyrkan kan man inte säga att kritiken mot mammon spelar någon framträdande roll. Visst händer det att predikanter uppmanar oss att vara generösa med våra pengar. Men kritik av mammons överordnade ställning i vårt samhälle förekommer sällan. Befrielseteologerna i Syd har en enkel förklaring till det. De västerländska kyrkorna har anpassat sin teologi och sitt kyrkoliv till den kapitalistiska ordningen. Kyrkorna i de rika länderna borde vara en schäfer, hävdar befrielseteologerna. Istället har de reducerat sig till en knähund som vilar i kapitalismens famn.

En samtida manifestation av kapitalismen är ekonomismen. Ekonomisk tillväxt har blivit det övergripande samhällsmålet. Politiker går till val på att lova ökad tillväxt. Ekonomiska beräkningar ligger bakom alla viktiga politiska beslut. Hur ska marknaden reagera? Går räntan upp? Som medborgare skolas vi i att anlägga ett ekonomiskt perspektiv på samhället; tevenyheterna avslutas med börsnoteringar, tidningarna har särskilda ekonomibilagor.

Kapitalismen förutsätter ett konsumtionssamhälle där människor drivs att se pengar, och det man kan skaffa för pengar, som ett av de högsta värdena i sina liv. Konsumtionsideologin gör saker med oss. Det är lätt att bli beroende av att shoppa och göra inköp.

Det som konsumtionssamhället erbjuder är inte inre kvaliteter. Det går inte att köpa sig tålamod, medlidande eller trofasthet. Nej, det handlar till stor del om yta och kuliss: vackrare hy, sexigare kropp, märkeskläder åt barnen, respektingivande bil. Ytans företräde och socialt avancemang hänger ihop. Vi förväntas vara på väg uppåt i en statuspyramid där toppen består av vackra människor med en matchande partner, lyckad karriär och smakfullt inredd bostad. Framgången reserveras några få; alla kan ju inte avancera uppåt. Det finns trista arbeten att utföra i samhällets botten, sysslor de resursstarka gärna ser att någon annan tar hand om.

Sådana är förväntningarna, men, man kan välja att inte följa detta anvisade manus. Möjligheten finns att istället röra sig neråt i pyramiden. Det kan beskrivas som en motståndshandling där aktören lever efter ett annat förnuft: omsorg om de förtryckta.

Enkelhet handlar om att avstå. Liz McAllister, en av det kristna ickevåldsmotståndets grand old ladies, har skisserat en avståendets teologi under rubriken ”Letting go”. Privilegierade världsmedborgare behöver lära sig att försaka: avstå egendom, bekvämlighet och privilegiet att vara avskärmade från de fattigas lidande. ”Vad kan vi hålla kvar när armarna är utsträckta och händer och fötter fastspikade?” frågar hon sig.

Nya testamentet är fullt av hänvisningar till lärjungaskapets ekonomiska konsekvenser. Bryskt formulerat av Jesus när han säger: ”Ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger.” (Luk 14:33) Förvisso riktas denna uppmaning till individer. Vi tror dock att det finns flera skäl att snarare betona den kristna gemenskapens ansvar. För det första har en grupp större möjligheter att på ett kraftfullt sätt vittna om gudsrikets karaktär än en individ. Ett kollektiv som lever ut evangeliet är mer iögonfallande än en enskild person som gör detsamma. För det andra kan gemenskapen ha en radikaliserande funktion; där utmanas den enskilde att fördjupa sitt engagemang, samtidigt som hon får stöd och uppmuntran. För det tredje: i ensamheten är det lätt att fastna i beslutsvånda och självrannsakan. Håller min livsstil måttet? Hur mycket av min lön borde jag skänka bort? Är det rätt att lägga pengar på en ny brödrost?

Liv i gemenskap

Den kristna gemenskapen ska vara ett tecken på Guds rikes inbrytande i världen, och ett stöd för den kristne att leva ett hängivet liv i Jesus efterföljd.  För att kunna vara det tror vi att den behöver ha vissa kvaliteter.

Motkulturell. I Nya testamentets Johannestexter, evangeliet och breven, framställs de troendes gemenskap som ett kompromisslöst alternativ till den etablerade ordningen. Man är trött på världen och dess förtryckande hierarkier. De kristna utgör en motkulturell gemenskap; man behandlar varandra på nya sätt, man lever efter andra värderingar, man anammar nya praktiker: ”… låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.” (1 Joh 3:18)

Hur ofta har inte den kristna kyrkan tagit efter det omgivande samhällets sätt och ideal? I patriarkala miljöer blev hon patriarkal. Som statskyrka i det romerska väldet accepterade hon imperialism och krig. I marknadskapitalismens tidevarv förlitar hon sig på aktieplaceringar. Hon avspeglar istället för att förvandla. Men evangeliernas Jesus ville att hans efterföljare skulle vara jordens salt. Salt, inte spegel. De kristna skulle förvandla både sig själva och den värld de bebodde.

En rörelse av små radikala kristna grupper, gärna inom församlingslivets ram – det hoppas vi ska växa fram i Sverige. Snarare än att följa samhällets förväntningar skulle gruppens deltagare kunna vara ansvariga inför varandra. Inom Iona-kommuniteten – en ekumenisk gemenskap med bas på ön Iona, Skottlands västkust – redovisar medlemmarna månatligen för varandra hur de använder sin tid och sina pengar. Att, likt urkyrkans Jerusalemförsamling, införa gemensam ekonomi görs inte i en handvändning. Ett mer överkomligt projekt kan vara att deltagarna ger en del av sin inkomst till en kassa över vilken gruppen förfogar gemensamt.

Bortom familjecentrism. Familj och vänner spelar en viktig roll i de allra flesta människors liv, något som innebär att vissa människor betyder mer för oss än andra. Detta är något positivt: det ger möjlighet till speciella former av kärlek (förälder–barn, make–maka, osv.), samt nära relationer som varar över en längre tid. Mindre positivt är den obalans som så ofta råder; en mycket stor del av vår tid och kraft läggs på den egna familjen med följd att vi sällan orkar engagera oss för andra, varken de i vår närhet som lider av ensamhet eller de på fjärran kontinenter som hotas till liv och lem. Är det orealistiskt att tro på kristna gemenskaper som på ett konkret sätt kunde bryta familjecentrismen och foga in den enskilde i en vidare gemenskap?

Tyda tidens tecken. Efter en lång dags arbete, dagishämtning och matlagning bänkar sig många framför teven. Det här är inget att moralisera över, utan en naturlig följd av hur samhället är inrättat. Samtidigt är det problematiskt. De stora massmedierna levererar inte någon grundläggande samhällskritik, även om det finns enstaka inslag. Som medborgare uppmuntras vi inte att se möjligheterna att etablera ett distinkt annorlunda samhällssystem. Ensam i tevesoffan är det svårt att se hur en förändring ska gå till. Det är ett skäl att tillhöra en reflekterande gemenskap. I en sådan kan man bedriva kritisk omvärldsanalys som går bortom de perspektiv som de stora medierna tillhandahåller. En sådan kristen gemenskap kan, utifrån Bibeln och olika kristna traditioner, försöka tyda tidens tecken. Vad gör Gud idag? Var tränger hennes frälsning igenom? Hur kan vi bli delaktiga i den?

Reflektion är inget självändamål; poängen är ju att bli indragen i Guds frälsningsverk. Gruppen som sådan behöver inte nödvändigtvis skrida till handling. Det är dock viktigt att den stödjer deltagarnas samhällsaktivism.

Befrielseteologins framväxt i Latinamerika är nära förbunden med uppkomsten av de så kallade basgrupperna. De är grupper av kristna, dominerade av lekmän, som ser sig själva som kyrkans grundläggande enheter: stenar i det bygge som är Kristi kyrka. De präglas av sitt samhällsengagemang. De fattiga tar sig själva och sin situation på allvar. En pedagogik som vuxit fram i basgrupperna brukar sammanfattas: Se! Analysera! Handla! De kristna ska se verkligheten, analysera orsakerna till fattigdomen och agera för rättvisa. En viktig del av gruppens liv är att man läser Bibeln tillsammans och tolkar den utifrån sin livssituation.

Basgrupperna är ett fenomen som tagit form i Syd. Vi tror att det är ett sätt att vara kyrka som skulle bära frukt om det prövades i vår del av världen. Deras basgrupper bygger på deras befrielseteologi. Våra basgrupper skulle på samma sätt bygga på vår befrielseteologi – den ickevåldets teologi för befrielse som vi här försökt skissera.

Befrielseteologin är i första hand ett svar på de brutalt förtrycktas situation. Men också välmående kristna i Sverige kan ha glädje av en befrielseorienterad kyrka.

Martin Luther beskrev synden som människan inkrökt i sig själv. Den teologin innebär att frälsning från synden är befrielse från det egna jagets omättliga krav på tillfredsställelse. Genom att ägna den behövande nästan mer intresse kan vi måhända befrias från självupptagenhet, prylsamlande, konkurrens med grannarna, stress i statusjakten och andra välfärdssjukdomar. Befrielseteologi handlar ju inte bara om hela människans frigörelse – utan också om alla människors, utblottade såväl som välbeställda.

Annika Spalde

Från Annika Spalde och Pelle Strindlunds bok, I vänliga rebellers sällskap: Kristet ickevåld som konfrontation och ömhet (Arcus förlag).

Publicerat i Svensk kyrkotidning den 22 oktober 2004, publicerat här på webben 31 oktober 2004

Bild: Pelle, Annika och Ulla klättrar in på Microwave i Mölndal för att plantera vin och fikonträd

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *