Det är nu några år sedan jag kom i kontakt med Catholic Worker rörelsen. Jag hade då varit katolik i flera år, men hade rätt nyligen börjat engagera mig för fred och rättvisa. Jag fascinerades av denna rörelse som kombinerade båda dessa delar av mitt liv. Det var kristna människor, från olika kyrkor, som ville förverkliga evangeliets budskap i det sociala och politiska livet.
Eftersom rörelsen inte fanns i Sverige åkte jag till England för att leva i en kommunitet där ett par veckor. Det var sommaren 1997. Jag fick också kontakt med Catholic Workers från Holland och Tyskland när jag åkte på en träff i Holland. Och så förra sommaren kom jag till sist iväg till USA, där rörelsen uppstod på 30-talet. Jag bodde i en kommunitet i Duluth, Minnesota, i tre månader.
Det jag har lärt mig och erfarit av Catholic Worker rörelsen har övertygat mig om att detta är ett sätt att leva som också jag vill välja. Därför är jag glad att vi nu kommit igång med en liten Catholic Worker kommunitet här i Hammarkullen.
Den andra rörelsen som detta arbete handlar om är ordenslivet/klosterlivet. Att viga sitt liv åt Gud och medmänniskor på det sätt som man gör när man blir ordenskvinna eller ordensman är något som också har lockat och fascinerat mig. Jag tyckte därför det var intressant när jag upptäckte att de som startade Catholic Worker rörelsen, Dorothy Day och Peter Maurin, hämtade en del av sin inspiration från klostren, och då speciellt från det benediktinska klosterlivet.
Vad jag alltså vill göra i denna lilla skrift är att titta på centrala begrepp i den benediktinska vägen/andligheten, och sedan se om/hur man kan finna dessa ideal inom Catholic Worker rörelsen. Jag tänker också lägga till lite personliga reflektioner över vad jag ser som det viktiga i dessa traditioner för mitt liv här och nu.
Först kommer jag att presentera båda Catholic Worker rörelsen och den helige Benedikt och hans tankar lite närmare.
Catholic Worker rörelsen
Dorothy Day föddes 1897 i New York, USA.Hennes familj hade det tidvis svårt, då fadern ibland var utan jobb. Ett stipendium gjorde det möjligt för Dorothy att börja studera på universitetet. Efter två år avbröt hon dock studierna hon längtade efter att helhjärtat få arbeta med sociala frågor.
Hon började arbeta som journalist på en socialistisk dagstidning. Hon engagerade sig för kvinnors rösträtt och mot USAs inblandning i första världskriget. Hon identifierade sig dock aldrig med något politiskt parti.
Mötet med katolska kyrkan
Genom vänner och egna erfarenheter blev Dorothy intresserad av den katolska kyrkan. Hon hade haft en kristen tro i sin barndom som hon nu återupptäckte. Den katolska kyrkan såg hon som immigranternas kyrka, de fattigas kyrka. Hennes konversion blev en delvis smärtsam process, då den man hon älskade var ateist. Dorothys katolska tro ledde till att de bröt sitt förhållande och hon flyttade, tillsammans med deras lilla dotter, till en annan stad.
Dorothy strävade nu efter att förena sin tro och sina tankar om samhället. Som ett bönesvar upplevde hon mötet med Peter Maurin, fransman och självlärd filosof som levde i frivillig fattigdom och celibat. Han ägnade mycket tid åt bön och studier och hade en samhällsvision inspirerad av evangeliet.
Tidningen the Catholic Worker startas
Uppmuntrad av Peter startade Dorothy en månadstidning. Ett syfte med tidningen var att göra den katolska socialläran känd, som en väg till ett mer rättvist samhälle. Tidningen fick namnet The Catholic Worker, då det i början var främst katolska arbetare och arbetslösa som man riktade sig till.
Peter skrev korta, kärnfulla inlägg. Han uppmanade människor att öppna sitt hem för någon av de många hemlösa; de var fler än vanligt under depressionen.
När vintern närmade sig sökte några hemlösa upp Dorothy och Peter för att få husrum. Även människor som ville arbeta för ett nytt samhälle sökte upp dem. Man hyrde en lägenhet med plats för tio personer och tog där emot hemlösa kvinnor. Snart fick de möjlighet att skaffa något större. De missionerade inte bland dem som sökte hjälp. Ett kors på väggen var det enda synliga tecknet på att detta var en kristen gemenskap.
Personalism och pacifism
Den filosofi som låg till grund för rörelsens tankar om det politiska livet kallade Peter för personalism, eftersom personen skulle stå i centrum för de ekonomiska och politiska strukturerna. Viktiga beståndsdelar var; politiskt beslutsfattande på så låg nivå som möjligt (dvs nära de människor besluten berör), breddat ägande av kapital och egendom samt ökat inflytande för arbetarna över arbetet, t ex i kooperativ.
Peter Maurin förkastade både kapitalism och kommunism som han menade båda bortsåg från människans själsliv. Varje människas ansvar för sina medmänniskor var grunden, ett ansvar som inte kunde överlåtas åt staten, enligt Maurin.
Det var dock rörelsens pacifism som dåtidens amerikanska samhälle hade svårast att acceptera. Då Catholic Worker tidningen vägrade att ge sitt stöd åt någon av parterna i det spanska inbördeskriget förlorade man två tredjedelar av sina läsare. Under andra världskriget sändes många män inom rörelsen i fängelse för sin vägran att delta i kriget.
Catholic Worker rörelsen idag
Fram till sin död 1980 var Dorothy Day rörelsens ledargestalt. Idag finns ca 140 Catholic Worker kommuniteter, de allra flesta i USA. Till Europa kom rörelsen först i slutet av 80-talet, och idag finns här nio kommuniteter, i Holland, England, Skottland, Tyskland och Sverige. Husen kännetecknas av sin gästfrihet, nästan alla tar emot hemlösa och ger dem en värdig bostad tills de kommit på fötter och kan ordna sin egen försörjning. Varje kommunitet är självständig. Det finns ingen styrelse, och efter Dorothys död ingen ledargestalt.
Vad som förenar människor inom rörelsen är tre aspekter av livet som man försöker gestalta; ett liv i gemenskap i största enkelhet, ett liv nära de fattiga och i deras tjänst samt ett liv av motstånd mot orättvisa strukturer i samhället, t ex militarismen.
Den helige Benedikt
Benedikt föddes ca 480 e Kr i Nursia i Italien. Han kom som tonåring till Rom för att studera, men stannade inte så länge. Han såg sina studiekamrater dricka, slåss, jaga kvinnor etc, och var rädd att han själv skulle dras med av dessa frestelser. Han hade en längtan att helhjärtat söka Gud, att leva för Gud.
Sedan länge hade kvinnor och män sökt sig ut i öknen för att i avskildhet, enkelhet, bön och arbete söka Gud. Vissa levde ensamma; eremiterna. Andra levde i grupper, samlade kring en andlig ledare.
Benedikt gav sig av från Rom och gick upp i bergen. Under tre år levde han ensam, i en grotta. Endast en person visste var han fanns, och kom då och då med mat. Benedikt använde troligen mycket tid till att läsa psaltarpsalmerna och evangelierna, och att be över dem. Traditionen säger att han kom därifrån som en helig man. Människor började söka upp honom och be om hans vägledning. Ryktet om honom spreds. Män kom till honom som ville leva klosterliv. På en bergstopp mellan Rom och Neapel, Monte Cassino, började Benedikt och hans män att bygga ett kloster.
Joan Chittister skriver i sin bok Wisdom distilled from the daily att det nya som Benedikt kom med, jämfört med dem som redan levde ordensliv med någon helig person som ledare, var betoningen på gemenskapen. Att munkarna och nunnorna skulle leva i stabila grupper, ofta på samma plats under hela sitt liv, där gemenskapen var en hjälp i sökandet efter Gud.
Benedikts regel
Den klosterregel som Benedikt skrev har använts för andlig vägledning inom den västerländska kyrkan i nästan 1500 år. Det är alltså en av de kristna klassikerna. Också idag lever människor sitt kristna liv med inspiration från denna skrift. 1985 fanns det över 9000 män och ca 20 000 kvinnor i världen som levde benediktinskt ordensliv. Dessutom finns många tusen kvinnor och män som, utan att leva ordensliv, hämtar ledning och inspiration från regeln.
När Benedikt skrev sin regel fanns redan flera klosterregler. Varför har då Benedikts, som skrevs för Monte Cassino klostret vid mitten av 500-talet, blivit så spridd och använd? Typiskt för Benedikts regel är att den ger stor plats för abbotens och brödernas eget omdöme och klokhet. Det är tydligt att anden står över bokstaven. Den fick också hjälp av påven Gregorius som spred regeln till kloster över hela Europa.
Många kloster har alltså haft denna regel som grund, men de har ändå kunnat se rätt olika ut. Man har betonat olika aspekter av det kristna livet. Det har också förekommit att kloster hamnat fel p g a att de överbetonat någon del, t ex den gemensamma lovsången. Detta är lite lustigt, eller snarare tragiskt, eftersom Benedikt särskilt betonar betydelsen av balans mellan olika delar av livet, såsom fysiskt arbete, studier, bön och gemenskapstid.
Jag kommer inte att gå in på regelns innehåll i detalj, men det viktigaste tror jag kommer att framgå i nästa kapitel eftersom jag där går igenom flera av de grundläggande tankarna i regeln.
Kopplingar mellan det benediktinska och Catholic Worker rörelsen
Jag kommer att utgå från tankar/begrepp som är grundläggande i Benedikts regel, och förklara dem kort. Sedan tittar jag på om det finns någon koppling till Catholic Worker rörelsen, och till sist lite om hur jag ser på detta tema i mitt liv.
Bön
Lyssna, mitt barn, till Mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra; tag villigt emot en god faders förmaning och fullfölj den i handling. Prologen 1
Låt oss öppna våra ögon för ljuset från Gud och med vidöppna öron lyssna till vad Guds röst manar oss till Prologen 9
Det finns tre saker som Benedikt knyter ihop när det gäller vårt förhållande till Gud; att lyssna, att lyda och att vara ödmjuk. Att lyda, obaudire på latin, kommer från verbet att lyssna, audire, och betyder ordagrant att lyssna uppmärksamt. Det gäller ju både i relation till Gud och människor; för att få veta vad någon vill av oss måste vi lyssna uppmärksamt på dem. Ödmjukheten är viktig för att ha den rätta inställningen till Gud, att jag är helt beroende av Gud, att varje dag är en gåva som jag får ta emot ur Guds hand.
I ett benediktinskt kloster är den gemensamma bönen det som allt annat är uppbyggt kring. Fem, sex gånger om dagen samlas man i kyrkan för att be tidegärden; en bön med psaltarpsalmer och evangelietexter som stomme.
Inom Catholic Worker rörelsen är det en av grunderna för gemenskapen att be tillsammans. Det finns dock inga speciella traditioner inom Catholic Worker när det gäller bönen, det är upp till varje kommunitet att utforma andaktslivet. För Dorothy Day var mässan (gudstjänst med nattvard) viktig, nästan varje dag gick hon till mässa.
Eftersom i princip all aktivitet i ett Catholic Worker kollektiv ska vara förankrat i evangeliet är det ju förstås viktigt att läsa Bibeln, enskilt och tillsammans, att be och reflektera över texterna.
Att kunna lyssna till varandra är också nödvändigt om gemenskapen ska överleva.
Jag tycker själv att det ofta är svårt att be ensam. För mig är gemensam bön ett stort stöd.
Även om man kan, och bör, ha bön i själva kollektivet så är det också viktigt för mig att vara knuten till de kristna församlingarna där jag bor, och att delta i deras bön och gudstjänster. Det är inte meningen att vi ska bli en egen liten kyrka.
Gemenskap
Munkarna ska överträffa varandra i ömsesidig aktning. De skall bära varandras kroppsliga och sedliga svagheter med största tålamod. De skall överbjuda varandra i inbördes lydnad. Ingen skall söka sin egen nytta utan desto mer den andres. De skall visa varandra ren, broderlig kärlek. De skall frukta och älska Gud. RB (Benedikts regel) 72
Det är genom de dagliga händelserna och umgänget med varandra som vi kan växa andligen. I varandra möter vi Kristus.Gemenskapsliv enables us to be about something greater than ourselves. (Ur Wisdom Distilled from the Daily)
I regeln uttrycks starkt både omtanke om individen och om det kollektiva. Det är en konst att finna en balans här.
Inom Catholic Worker är gemenskapen grunden för allt! Det är gruppen, stödet från varandra, som får oss att orka med när livet är tungt. Det är i gemenskapen som vi kan börja leva ut den vision vi har för samhället. Och det är här den konkreta solidariteten kommer till uttryck.
Jag hade länge min egen lägenhet, men trivdes inte så bra med det. Jag längtade efter måltidsgemenskap, att fatta beslut och ta ansvar tillsammans med andra, efter de samtal som naturligt kan uppstå när man stöter på varandra i köket. Även om jag hade många vänner nära, t o m i samma bostadsområde, så kände jag att jag ville dela vardagen med andra, så som man gör i ett hushåll.
Nu har jag levt kollektivt i några månader, och jag håller fortfarande på att upptäcka formerna för det, på vilket sätt jag, och de andra, vill leva vårt vardagsliv. Det är spännande, roligt och ibland jobbigt.
Gästfrihet
Alla gäster som kommer skall tas emot såsom Kristus, ty han själv kommer att säga: Jag var en främling, och ni tog emot mig. RB 1
Ett kännetecken för benediktinska kloster är deras gästhem. Alla kloster tar emot gäster, i mindre eller större skala. Man erbjuds en plats där man kan vila en tid, delta i bönelivet om man vill, få komma till dukade bord, känna sig ompysslad.
Att välkomna främlingen är en troshandling. Genom tron vågar vi öppna oss för det som är främmande. Och genom det berikas vårt liv. Att öppna, inte bara våra hem, utan också oss själva mot andra, att få dem att känna sig välkomna, att ge dem av vår tid.
Genuine hospitality gives a new vision of life and a glimpse of God. (Oblate Formation Booklet)
Att välkomna människor som behövde husrum, det var så Catholic Worker rörelsen startade, och så har det fortsatt. Men också att välkomna människor till en kopp kaffe, ett samtal, del i en arbetsgemenskap Gästfrihet kan ta sig så många olika uttryck.
Jag tror gästfrihet är ett sätt att leva, en inställning till livet. I mötet med varje människa borde jag ha en öppenhet och en beredvillighet att bjuda in denna människa i mitt liv, på något sätt.
Arbete
Om förhållandet på platsen eller fattigdom kräver att bröderna själva skördar skall de inte vara bedrövade, ty först då är de verkliga munkar, om de lever av sina händers arbete, liksom våra fäder och apostlarna. RB 48
Arbete i den monastiska traditionen (klostertraditionen) är inte något som man försöker undvika. Det är inte något straff, eller botgöring. Arbete är ett privilegium. (Wisdom Distilled from the Daily)
Genom mitt arbete är jag med-skapare med Gud. Det är min gåva till världen. Det hjälper mig bort från självcentrering. Genom mitt arbete kan världen bli lite mera som den var tänkt att vara.
Peter Maurin lade stor vikt vid manuellt arbete. Han menade att akademiker också borde arbeta med händerna, och att kroppsarbetare också borde studera, arbeta med hjärnan. Då skulle båda grupperna må bättre. Han hade en idé om Catholic Worker farms, platser dit människor kunde komma och arbeta på gården, samtala om samhället och hur vi kan förändra det, och leva i gemenskap. Det har funnits och finns några sådana ställen, men inte alls så många som gästfrihetshusen (= Catholic Worker kommuniteterna), som finns i städerna. Här är arbete, i betydelsen ett sätt att försörja sig, ofta ett problem. De hemlösa som kommer är nästan alltid i behov av ett sätt att försörja sig. Kommuniteten har inte möjlighet att erbjuda detta, utan gästerna är hänvisade till låglönejobb, typ McDonalds eller städning. Om vi ska kunna bygga en ny typ av samhälle, ett rättvist samhälle, där människan alltid kommer före jakten på vinst, så måste vi också skapa arbetsplatser där detta praktiseras.
I mitt liv har lönearbete känts som ett problem de senaste åren. Det finns så mycket arbete jag vill göra, men som ingen vill betala mig för! Och med ett heltidsarbete hinner jag inte alls med de andra saker som jag tycker är så viktiga, som t ex att jobba med vår Catholic Worker kommunitet. Just nu tycker jag att jag funnit en acceptabel lösning; jag lönearbetar deltid, med något som känns mycket meningsfullt, och jag har en hel del tid över för annat arbete. Jag känner mig privilegierad, för jag vet att många sitter fast i jobb som de inte trivs med, men som de inte kan eller vågar lämna.
Fred
Vänd dig bort från det onda och gör det goda, sök friden/freden och sträva efter den Prologen 17
Pax (fred) har blivit ett benediktinskt motto. Regelns anda säger att vi ska behandla både oss själva, andra och jorden med försiktighet. Betoningen på ödmjukhet går emot vår tids anda där alla ska sträva uppåt, få högre status, samla till sin egen rikedom. Benedikt säger: Ge åt människor vad de behöver. Ge åt främlingen det bästa du har. Lyssna till varandra. Behandla alla och allt med respekt. Arbeta för allas bästa.
Catholic Worker rörelsen ser sig som en del av den kristna ickevåldsrörelsen. Ickevåld betyder inte bara att undvika våld, det innebär att man aktivt försöker stoppa våld och förtryck. Detta tar sig inom Catholic Worker uttryck på många sätt; hur vi löser konflikter mellan varandra, att vi undviker att betala skatt som går till militären, vilka företag vi stödjer genom vår konsumtion och, kanske framför allt, tar det sig uttryck i ett aktivt motstånd mot kärnvapen, vapenhandel och den egna militären.
Ickevåld är för mig ett mer innehållsrikt ord än fred. Men det beror nog på att jag jobbat mycket med det. Vad man än kallar det tror jag att en Gudsrelation som ständigt utvecklas är den bästa grunden för det aktiva fredsarbetet.
Stabilitet
Den verkstad, där vi flitigt ska arbeta med allt detta, är klostrets avskildhet och det beständiga livet i gemenskapen. RB 4
Stabilitet handlar om att vara trofast i det vardagliga. Att vara förankrad i Kristus vad som än händer. Ibland kan det också vara bra med yttre stabilitet, d v s att stanna på samma plats. Benediktinnunnor och munkar avger löfte om stabilitet, att de ska stanna i klostret under återstoden av sitt liv.
Inom Catholic Worker tror jag att det ibland finns en brist på stabilitet. Eftersom man inte lovat något till någon är det lätt att flytta vidare när man tycker att kommunitetslivet är alltför jobbigt. I många kommuniteter har man dock vissa bestämda åtaganden gentemot varandra, t ex att man lovar att vara kvar för ett år i taget.
Annika Spalde
Hammarkullen, april 2001