Predika med civil olydnad

Ett projektarbete om Civil olydnad Uppsala Universitet 2008
av Towe Wandegren, Lotta Wallén Michael Liliequist

I texten finns en intervju med Per Herngren från Fikonträdet

 

Herren såg med misshag
att det inte fanns någon rätt.
Han såg att ingen trädde fram
och häpnadeöver att ingen ingrep.
Jesaja 59:15-16

Civil olydnad och proaktivt motstånd

Predika alltid evangelium, om nödvändigt använd ord

I vår omvärld ser vi dagligen exempel på hur vapenindustrin gör nya landvinningar. Inte minst de stora nationerna bygger ut sitt missilförsvar, kärnvapenteknologi utvecklas i instabila regioner och i EU pågår sedan länge en utbyggnad av ett gemensamt försvar. Sverige har Bofors och tillverkningen av JAS 39 Gripen och staten söker aktivt världen över efter köpare av de vapen och stridsflygplan som tillverkas.

Men alla delar inte visionen om en blomstrande vapenindustri och för vissa har motståndet – eller kanske snarare kampen för ett annat samhällsklimat – blivit ett sätt att leva. Den civila olydnadsrörelsen, inom vilken delar av kampen sker, är inget nytt fenomen och vi har velat lyfta frågan om civil olydnad genom att intervjua två personer ur olika generationer om deras åsikter och bevekelsegrunder för sitt aktiva engagemang mot vapenindustrin. Vad är det som driver en människa att genom civil olydnadsaktioner protestera mot vapenindustrin? Hur ser hennes engagemang ut och hur uppstod viljan att arbeta för en annan – bättre – värld?

Olof Svensson

Vi fick möjlighet att träffa Olof Svensson, 23, för en intervju på Hugo´s i Uppsala. Mötesplatsen var på hans förslag, eftersom det är ett av få ställen i staden som serverar bra veganskt fika. Inte sällan kan en vegan mötas av fördomen att hon eller han förväntas se ut som en anemisk morotsterrorist till följd av självförvållad näringsbrist, men Olofs hela uppenbarelse motsäger ett sådant antagande. Med andra ord ger han inte bara ett friskt och sunt intryck, utan också ett vänligt och öppet sådant. Själv kommer han under intervjuns gång emellertid föra fram förväntningarna han menar sig möta på att veganer alltid ska vara blida och goda och hur frustrerande detta kan vara när man, som han, faktiskt ser köttätande som något i grunden felaktigt.

Till vardags jobbar Olof för Rädda Barnen med pojkgruppsprojektet Allan, men han är även aktiv inom den kristna fredsrörelsen sedan flera år och han är ordförande för den kristna vegetariska föreningen Vildåsnan. I det engagemanget har civil olydnadsaktioner utgjort en del av arbetet och det är därför vi stämt möte med honom.

 

Olof berättar för oss att han är uppvuxen på Öland i en prästfamilj, med en pappa som Olof själv betecknar som konservativ socialist. Hemifrån har han med sig en kristen skolning i fråga om etik och moral och det har alltid diskuterats mycket i familjen.

– Engagemanget har jag med mig hemifrån, men inte åsikterna, säger Olof och berättar att föräldrarna alltid har uppmuntrat honom att arbeta mot orättvisor, men med tiden växte en frustration mot kristendomen fram: Det var ett sådant fokus på individens möte med Gud och inte så mycket på hur tron skulle levas och få konsekvenser i det dagliga livet. Framför allt i och med högstadiet blev mötena med orättvisor fler och tydligare. I och med uppväxten i en liten by med det fokus som lätt blir på prästens barn att tycka, stå upp och vara ärlig blev han frustrerad över dubbelheten i livet som ung vuxen, att det inte råder lika villkor för olika människor. Några kristna förebilder hade han inte direkt och här kom ett intresse att växa för andra religioner som hinduism och buddhism med sitt enhetstänkande och fokus på handling.

 

Under gymnasietiden mötte emellertid Olof andra kristna som levde sin tro, för vilka handlingar var en naturlig konsekvens av att vara kristen. Inte minst skedde mötet på avstånd genom att han fick upp ögonen för Kristna freds genom artiklar. När han kom som student till Uppsala mötte han återigen ett starkt engagemang på Sankt Ansgars studenthem (även om det inte alltid överensstämde med hans egna åsikter) och inom Kristna freds. Två personer som kom att betyda mycket var Annika Spalde och Pelle Strindlund, båda två mycket aktiva inom fredsrörelsen och djurrättsrörelsen. De blev hans ingång till ickevåldsrörelsen med dess fokus på att kristna måste tolka bibeln och leva ut dess budskap.

– Radikal blir man när Guds ord blir en risk för sig själv, säger Olof och menar att det framför allt är frustrationen över orättvisor som har gjort att han är där han är idag: Att han måste göra något, inte bara stå passiv bredvid.

Kan en aktion vara en tillbedjan till Gud?

– Absolut, särskilt om den görs med andra kristna och i bön. Handlingen blir en predikan, man kommer nära lidandet.

Olof menar att ickevåld handlar om att motverka våld och att söka upp våldet. Det han ser som det mest utövade våldet idag är vad som sker inom slakterinäringen och det är också inom det området han har utfört flera aktioner de senaste åren, såsom picknickblockad av slakteriet i Linköping.

Slakteri versus Bofors då? Hur skiljer sig aktionerna åt och hur tänker han själv kring aktioner mot djurindustrin och vapenindustrin?

– Det är svårare att engagera sig i djurrättsrörelsen på grund av köttätarnormen i vårt samhälle. Det är så inpräntat i oss och vi ser det som något naturligt, säger Olof. Vad man äter blir personligt och människor har en tendens att uppfatta motstånd mot köttätande som integritetskränkande. Samtidigt finns det en väldig kraft i det, eftersom köttätandet utgör en så pass stor del av vår vardag: En konsumentbojkott ger effekt. Det fungerar ju däremot inte inom vapenindustrin, eftersom vi medborgare inte har del i den på samma sätt. Men allt hör ihop, det är svårt att vikta frågorna och de bör inte viktas mot varandra. Allt förtryck måste motverkas. Men folk vill gärna vikta, säger Olof och menar att det är ett patriarkalt fenomen: Vi ställer djur mot människor, kvinnor mot män, fattiga mot rika. Hans resonemang påminner här starkt om vad den amerikanske författaren Carol J. Adams beskriver i The Sexual Politics of Meat, nämligen att köttätandet är ett av många uttryck för ett patriarkalt samhälle i vilket artpartiskhet, sexism, rasism och inte minst krig är delar av samma förtryck och förhärligande av den manliga normen.

– Men, säger Olof, kärlek blir bara större och engagemangen göder varandra. Att brinna för människor och djur sker i en växelverkan, de tar inte ut varandra.

 

Olof är noga med att poängtera att lagen är något bra, då den finns för att skydda. Om den inte klarar av att skydda alla eller om lagen i sig medger undantag från skyddsaspekten, kan det emellertrid finnas anledning att agera. Likaså om lagen passiviserar människor.

– Som medborgare har man en skyldighet att reagera mot orättfärdiga lagar, genom till exempel lobbying, skriva på protestlistor, artiklar och demonstrationer. Civil olydnad är en sista utväg som bara ska användas om annat engagemang inte når resultat. Då måste det göras på rätt sätt också, vilket bygger på ickevåld och att det görs öppet.

Öppenheten inom civil olydnad beskriver Olof som att handlingen offentliggörs i förväg och att aktivisterna är öppna med sin identitet och är beredda att ta eventuella rättsliga påföljder.

På vår fråga om vad han tänker om de som inte engagerar sig och de som engagerar sig på ett annat sätt än att delta i direkta aktioner, om det finns olika grader i hur viktigt olika typer av engagemang är, svarar Olof med att berätta hur det går till när en civil olydnadsaktion genomförs:

– Människor har olika roller och människor som gör något men inte deltar i själva aktionen är viktiga på vägen, utan dem fungerar inte aktionen.

Han är emot idolisering och martyrskap av aktivisterna och menar att ett hierarkiskt tänkande är något som ska motverkas. Vi får oss alla ett muntert skratt när han berättar en aktion där alla ville vara aktivister och riskera rättsliga påföljder, men ingen ville vara presskontakt, ansvarig för kontakterna med bolaget som aktionen riktades mot eller chaufför och liknande. Den aktionen höll på att inte bli av.

– Men alla har ett ansvar att engagera sig mot förtryckande strukturer, även om engagemanget kan se olika ut. Ett icke-engagemang kan genom sin passivitet indirekt verka stödjande för ett förtryckande engagemang eller struktur.

 

En självklar fråga var vilka aktioner Olof deltagit i, vilken roll han spelat i dessa och i vilket sammanhang de utförts, liksom frågan varför han vill göra aktioner. På det svarade han att det viktiga för honom när han ska delta i en aktion är att den är ickevåldslig, öppen och proaktiv. Med proaktiv menas att att aktivisten lägger makten hos sig själv, att hon eller han är med och omskapar och visar på alternativ, som att Bofors hellre borde tillverka högteknologiska minröjare än fälthaubitsar.

– Man kan inte bara vara arg och emot, att visa på alternativ är oerhört viktigt.

Själva aktivistarbetet har bestått av aktioner mot huvudsakligen två områden: Djurindustrin och vapenindustrin. I Skottland deltog han i en aktion mot NATOs kärnvapenbas och här i Sverige har han dels engagerat sig mot Bofors, dels i slakteriblockader och i fritagning av höns. Det som givit honom mest frid har varit omplaceringen av höns eftersom det är en aktion med en början och ett tydligt slut. Aktionerna mot vapenindustrin är så symboliska och vi får inte se sluteffekten, menar Olof.

 

När vi funderade kring projektarbetet och vilka frågor vi ville ställa, kom vi fram till att det kunde vara intressant att fråga kring tidsbundenheten, eftersom vi medvetet valt att intervjua två personer ur olika generationer aktivister.

Först menar Olof att han inte kan se någon tidsbundenhet, men när han tänkt efter säger han att Palestinakonflikten har varit närvarande under uppväxten med mycket diskussioner kring den, inte minst i och med Israels bygge av muren. Även om det inte föreligger något konkret hot mot oss i Sverige idag, tror han ändå att det finns en otroligt stark misstro och frustration bland människor mot världsmakterna idag. Det världspolitiska läget har kommit närmare genom invandring och personliga relationer med människor från andra delar av världen.

 

Kan en känsla av maktlöshet ligga bakom det starka engagemanget? Nej, menar Olof, däremot frustration. Om han hade känt maktlöshet hade han inte engagerat sig alls.

– Jag tror att jag faktiskt kan påverka. Det är kanske en blåögdhet hos mig, men jag tror det och det är det som driver mig.

För den som känner sig frustrerad och vill engagera sig menar Olof att det viktigaste är att komma till ett socialt sammanhang där engagemanget eldas på. Det är viktigt att ha en bra känsla för sammanhanget man väljer att engagera sig i, att känna glädje. Likaså att det går lätt att göra en koppling till andra båda här och i resten av världen. Det är ofta fråga om en process när ett engagemang tar form, kanske börjar man som månadsgivare och går sedan vidare till att bli mer aktiv.

– Det är också viktigt att vara realist och att känna stolthet över det jag faktiskt gör: Detta är bra i stunden, just här, just nu.

 

Under kursens gång har deltagarna talat en del om att en person som visar civilkurage ibland måste offra något, kanske handlar det om böter, egen säkerhet eller att hamna i fängelse, så vi frågade Olof hur mycket han själv är beredd att offra.

– Ju större handlingsutrymme du har och ju mindre du har att riskera, desto större ansvar har du att göra något, slår han fast, vilket påminner mycket om hur Massoud Kamali uttalade sig om makt i vår kursintervju med honom. Olof fortsätter med att ställa sig frågan om hur mycket han är beredd att offra just nu och säger att fängelse inte är ett alternativ i dagsläget, däremot är det något han kan tänka sig att ”passa på” och göra innan han blir ”för vuxen”. Han vill frita så stort antal djur som möjligt eller ha sönder en stridsspets och det är han beredd att sitta i fängelse för, för en sådan handling är så pass viktig. Att betala böter är också okay, men när det kommer till skadestånd finns det en moralisk implikation som försvårar, eftersom de pengar han i så fall måste betala kommer att gå direkt till den industri han protesterar emot. (Han befinner sig för övrigt i just en sådan skadeståndssituation gentemot Bofors just nu, för förlorad arbetsinkomst för vapentillverkaren.) Att betala skadeståndet direkt känns därför inte aktuellt och Olof överväger att låta skadeståndsanspråket gå via domstol och vidare till kronofogden: Om kronofogden gör en utmätning av hans tillgånger är det i alla fall inte han som betalar frivilligt, vilket i sig blir en protestaktion. Vi funderar en stund kring att han verkligen är beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande förbi dubbelmoralen om att det förvisso är en god tanke men att ”det blir för jobbigt för mig”. Att göra detta i ett samhälle som det vi lever i och därmed riskera sin egen kreditvärdighet med allt vad det innebär av svårigheter att få en bostad eller ett telefonabonnemang och ett offrande av det bekväma livet för de principer man tror på är, enas vi snabbt om, ett tydligt uttryck för civilkurage.

 

Utifrån det faktum att vi som intervjuar gör detta utifrån en universitetskurs och att vi tillsammans har en gedigen akademisk utbildning väcktes frågan inför intervjuerna om huruvida en akademisk utbildning eller motsvarande kunskap varit till hjälp i rättvisearbetet.

Själv ser sig inte Olof som någon akademiker, men det framgår att han under sin tid i Uppsala påbörjade en utbildning till högstadielärare och att han har för avsikt att avsluta densamma i framtiden. I allmänhet menar han dock att det finns både för och nackdelar med en akademisk utbildning: De frågor som drivs har lättare att komma upp på dagordningen, inte minst bland politiker, och i tidningar om de drivs utfirån forskningsresultat. Trovärdigheten ökar, aktivisten ses som förnuftig och genomtänkt och frågor som ifrågasätts av majoriteten på grund av invanda normer och det är större chans att bli lyssnad på om det är en akademiker som uttalar sig. Annars är risken överhängande att den som driver frågan avfärdas som ungdomligt radikal. Argumenten blir på så vis alltså starkare om det är en akademiker som framför dem. Samtidigt föreligger det en risk med alltför akademiska teorier och det är att det skapas en distans mellan teorierna och folket genom att språket och sättet att uttrycka sig på skiljer sig åt. Därför är det viktigt med en balansgång.

 

Något som är viktigt är att vara tydlig med vad civil olydnad är, menar Olof då vi frågar om det finns något som skulle kunna få honom att byta inställning kring vad han deltar i. Han menar att han är så pass grundad i det han gör, med aktioner som en sista utväg när lagen inte fungerar och den öppenhet som präglar desamma, att han inte kommer ändra inställning såvida det inte skulle visa sig att civil olydnad motverkar sitt eget syfte. Han tror dock inte att så kommer ske, men att människor som har för lite kunskap om om den typen av aktioner säkert kan förväxla civil olydnad med andra fomer av olagliga aktioner. Därför är definitionen av civil olydnad oerhört viktig.

I det här sammanhanget är det intressant att diskutera huruvida ändamålen helgar medlen och Olof menar att det som som vissa grupper gör när de släpper ut minkar eller vandaliserar och hotar är fel och kan inte rättfärdigas av vad grupperna vill uppnå. Däremot är det rätt att ta sönder vapen och knivar inne på ett slakteri, eftersom både vapen och slaktknivar är direkt dödande.

 

Det i vårt samhällsklimat idag som har störst negativ inverkan på viljan att engagera sig för en rättvis värld är, som Olof ser det, individualismen. Likaså är hetsen kring att skaffa sig en akademisk utbilning något som kan motverka ett aktivt engagemang; tiden räcker helt enkelt inte till när individen måste prioritera. Om samhället istället uppvärderade det ideella engagemanget skulle en del vara vunnet. Som exempel nämner han Tyskland, där varje medborgare under ett år ska vara aktiv i en ideell rörelse för att det sociala ansvaret ska öka hos individen. Det behöver då inte bara handla om äldrevård eller frivilliga brandkåren, utan också i organisationer som engagerar sig i sakfrågor. En risk med ett sådant system och uppvärderande av frivilliginsatser är emellertid att mindre görs från statlig och kommunal sida. Ett sätt att motverka en sådan utveckling är att organisationer är beredda att släppa sina skötebarn efter att frågan väckts och kommit upp på dagordningen, så att samhället tar sitt ansvar.

På frågan om han tror att människor skulle engagera sig mer om vissa ideal uppmuntrades tar Olof upp det otroliga fokuset på människan som varandes världens centrum. Det är ett stort problem och här skulle ett avstamp i en nyläsning av skapelseberättelsen och bibeln med vad som faktiskt står där om djuren kunna vara en väg framåt, vilket den kristna vegetariska föreningen Vildåsnan arbetar för.

 

Intervjun lider mot sitt slut, Olof måste strax rusa iväg till stationen för att hinna med tåget till Avesta för yttreligare en helg av engagemang, denna gång dock inte i form av civil olydnad. Vi hinner med yttreligare två snabba frågor och undrar vilka hans tre-i-topp-önskningar är om rimliga och konkreta förändringar för en bättre värld?

– För det första gäller det företagspolicys: Slopa typ reserestriktioner av klimatskäl och se till att det istället bara serveras vegansk mat inom företaget, eftersom det är något som gör faktiskt skillnad för klimatet. Det skulle göra den största skillnaden. Det andra gäller svensk vapenexport: Vi måste se vårt ansvar som skattebetalare, eftersom vi är med och betalar för att vapenexporten ska fungera. Vi måste kräva att riktlinjerna för exporten följs och helst att den avskaffas helt. För det tredje måste folk sluta vara passiva och börja engagera sig i ickeförtryckande frågor.

Vi kan inte låta bli att i hast även ställa frågan om hur han tror att hans engagemang ser ut om tjugo år och svaret kommer snabbt:

– Jag har börjat gömma flyktingar också. Det ena utesluter inte det andra, det handlar om en helhetssyn.

 

Olof ger sig av mot tåget och vi andra sitter kvar på uteserveringen i den ovanligt varma majsolen och diskuterar tankarna vi fått dela. Inte minst återvänder vi till ett uttalande som spelat stor roll för Olof i hans engagemang och som också vi bär med oss hem, varför det får avsluta den här intervjun. Uttalandet gjordes av syster Carol, en dominikanernunna i USA som dömdes till ett tiotal år i fängelse för att tillsammans med ett par andra nunnor ha förstört en missilramp, och lyder som följer:

– Predika alltid evangelium, om nödvändigt använd ord.

Per Herngren

Vår informant från den äldre generationen aktivister, i detta fall född under tidigt 60-tal, är Per Herngren. Han är föreläsare, kursledare och författare i frågor som rör civil olydnad och konflikthantering och, inte minst, aktivist.Som 22-åring satt Per i fängelse i USA efter att symboliskt ha nedrustat en Pershing II-raket. 2006 dömdes han till en månads fängelse i Newbury, England, för att ha planterat vin och fikonträd inne på kärnvapenanläggningen i Aldermaston.

Då Per bor i Göteborg hade vi inte möjlighet att träffa honom personligen, varför intervjun skedde mailledes. Intervjun får därmed en annan karaktär än ett som innefattar ett personligt möte, men ger likväl en chans att möta en annan människa som tagit steget att, med Pers egna ord, ”leva det samhälle man vill ha”.

Två personer i vår projektgrupp kände redan Olof personligen, medan vi däremot blev tipsade om att intervjua Per av en annan civil olydnads-aktivist. Det visade sig att båda intervjuade tar avstamp i kristen tro, vilket gav dem ytterligare ett intressant samband utöver det aktivistengagemang mot vapenindustrin som vi avsåg att jämföra från början.

Per inleder sitt svarsmail med att han tror att en del svar kanske inte är vad vi tänkt oss, vilket inte beror på ”att jag vill försvåra utan för att jag tänker lite annorlunda. Hoppas jag är förlåten …” och han hänvisar vid ett flertal tillfällen till de webbsidor han publicerar material på, vilka vi har valt att väva in material ifrån. Ett annat svar än det förväntade är emellertid inget problem enligt oss, då vi snarare ser det som ett uttryck för den person vi försöker skildra. Dock är de texter Per hänvisar till ofta av ett argumenterande slag och han citerar och hänvisar gärna till andra tänkare och aktivister, varför det inte är helt enkelt att urskilja hans egna uppfattningar. Vi hoppas emellertid att vi det vi presenterar är representativt för informanten.

Per föddes 1961 och växte upp i Göteborgsförorten Hammarkullen. Hans föräldrar är pacifister och hans far var vapenvägrare och aktivist. Han menar att hans engagemang inte har påverkats av någon tydlig person vare sig hemifrån eller i övrigt i form av social påverkan i den naturvetenskapliga bemärkelsen orsak-(på)verkan.

– Det är snarare att jag har tillgång till, och blir erbjuden engagemang, stöd och tankar. Jag hade tillgång till både tankar, böcker och aktivism i mitt hem.

 

Förutom de aktioner som vi redan nämnt i inledningen till den här intervjun har Per deltagit i ett tjugotal aktioner i USA, Sverige, England, Tyskland samt i Chile under pinochet-diktaturen. På vår fråga om varför han deltar i aktioner hänvisar han till en av sina hemsidor. Det vi kan finna där är egentligen inte så mycket ett svar på varför han väljer att över huvud taget delta i aktioner, som anledningen till att han tycker det är viktigt att göra just ickevålds-aktioner och inget annat. Motiveringen klär han i ord från bland andra Henry Thoreau. Problemet, enligt Thoreau, är inte den regering som fattar orättfärdiga beslut, utan de som protesterar men ändå lyder. En ickevålds-aktion innebär att initiera förändring genom att utöva ett proaktivt skapande motstånd mot det som anses orättfärdigt. Ickevåld innebär att skapa avtryck, menar Per och fortsätter: Det blir därför möjligt att upprepa: Upprepningen blir historier, innovationer, vanor, rutiner, institutioner och system. Ett annat samhälle växer fram. Det är upprepningen som är själva förändringen, annars är det bara en händelse. Ja, det vi kallar för samhälle, stat, kultur är en serie upprepningar som koordineras genom avtryck.

Utifrån syftet med projektarbetet, att intervjua två aktivister ur olika generationer, blir frågan om tidsbundenheten aktuell. Som vi sett menade Olof att Palestinakonflikten påverkat honom, men hur var det för Per? Spelade till exempel kalla kriget någon roll för hur hans engagemang utvecklades?

– Kalla kriget var en möjlighet att rikta vårt motstånd mot kärnvapen, svarar Per, och Irakkrigen blev möjlighet att rikta motstånd mot vapenhandel.

 

För Per spelar befrielseteologin stor roll som motivering till medverkan i ickevåldsaktioner. Han menar att kristna – medlemmar eller inte – gång på gång skapar utrymme i kyrkan för befrielse och olydnad.

– Istället för att bekymra oss alltför mycket över den kyrkliga hierarkins gudar bör vi ägna oss åt att öka detta utrymme. Som Annika Spalde och Pelle Strindlund föreslår i sin bok: Låt ickevåldet bli kyrkans befrielseteologi. Det är vi som bestämmer när kyrkan får inkarnera rättvisa och fred.

Bibeln spelar en viktig roll i motiveringen, vilket till exempel Plogbillsrörelsen, som Per är aktiv i, är ett exempel på. Den bygger sitt syfte och existens på ett bibelord från profeten Mika som i en vision säger att ”De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig”. Som kristen innebär denna vision att vi ska börja leva i enlighet med Mikas ord här och nu och inte passivt invänta att de ska bli verklighet.

När det gäller synen vilja versus känslor, vad som styr mest i hans liv och aktionsengagemang svarar Per:

– Det som styr är nog överenskommelser, vanor och intränade färdigheter i motståndsgrupperna. Det är alltså mer gemensamhet än individualitet, ungefär som på en arbetsplats.

I likhet med Olof betonar Per att känslan som ligger till grund för engagemanget inte är maktlöshet, utan att civil olydnad snarare har det motsatta problemet, att man tror allt är möjligt.

Vad vill han då rekommendera den som känner sig maktlös och vill engagera sig, vilket tror han kan vara bästa sättet att påbörja ett sådant engagemang?

– Ta jobbet (att göra motstånd) och känn efter (efteråt alltså), blir det korta och koncisa svaret.

Precis som i intervjun med Olof vill vi utifrån de diskussioner som förts under kursen om civilkurage, veta hur mycket och/eller vad Per är beredd att offra för sitt aktivistarbete.

– Mitt mål är att jag ska våga offra lika mycket för motstånd som en lönearbetare offrar för företagets profit eller för arbetslaget. Men så långt har jag inte kommit.

I och med att Per redan suttit i fängelse två gånger för sitt engagemangs skull, vilket är mer än vad många andra skulle kunna tänka sig, ger hans svar en bra uppfattning om hur stor uppoffring han är beredd att göra, menar vi.

I relationen akademisk utbildning visavi rättvisearbete är Per övervägande positiv till att låta dem korrelera. Han menar att hans forskarbakgrund gör att han vänder upp och ner på det som många tycker är sunt förnuft eller självklart.

– Praktiskt ibland och lite tok-varning ibland kanske.

Som framgått tidigare ser vår andra informant Olof mer utav en fara i samhällets iver att uppvärdera högre utbildning och han värjer sig mot att själv kallas akademiker. Pers utgångspunkt tycks däremot ta ett självklart avstamp i hans utbildning och det är utifrån detta han besvarar frågan. Om dessa skillnader informanterna emellan är beroende av ålder, omgivning eller personlighet är naturligtvis svårt att avgöra. Vi tror emellertid att det finns ett samband mellan socialisation i såväl tid som rum, alltså att de tre faktorerna sannolikt samverkar.

Per fortsätter anknyta till den akademiska miljön när vi frågar vad som skulle kunna få honom att byta perspektiv och/eller åsikt, framför allt vad gäller synen på hur engagemang kan ta sig uttryck.

– Bra argument får mig att byta perspektiv och åsikt, detta händer några gånger i veckan. (Jag är med i flera forskargrupper).

Här ser vi likheter med hur Petra Östergren menade att ett optimalt samtal ser ut, inte minst i brännande frågor, där behållningen enligt henne ligger i möjlighet att ständigt få ompröva sina argument och perspektiv. I de webbdiskussioner som fördes efter kursintervjun med Östergren höjdes röster som menade att hennes inställning var alltför intellektuell och inte ledde fram till konkreta ställningstaganden. Utifrån en sådan synvinkel skulle en liknande kritik kunna anföras även mot Per, men själva tycker vi att det är ett tecken på styrka och självinsikt (och civilkurage) att ständigt våga utsätta sina åsikter för kritik.

Vad tänker han då om dem som inte engagerar sig och om dem som har en annan typ av engagemang än aktioner? Finns det olika grader i hur viktigt det man gör är och är det ett uttryck för feghet att inte delta i aktioner?

Per svarar att passivitet och icke-ingripande skapas av folkrörelsers fixering vid att bara protestera och inte ingripa och att han inte tror på individuella förklaringar, vilket vi tolkar mer som en kritik av rådande samhällsklimat än av enskilda individers bristande engagemang.

Vi uppfattar det som att både Per och Olof är genomtänkta och har reflekterat kring sina ställningstaganden. Utifrån detta är vi nyfikna på om Per anser att ändamålen helgar medlen. Till svar får vi ett bestämt nej.

Vilka föreställningar har han då kring vilket slags samhällsklimat som skulle uppmuntra till att få människor att agera och medverka i civil olydnad? Skulle människor agera mer om någon viss typ av ideal uppmuntrades?

– Jag ser varje organisation och varje folkrörelse som samhällen, svarar Per och fortsätter: De måste boka in tider för aktioner och träning i motstånd. Och avsätta tid hos personal och styrelser och arbetsgrupper.

Per hoppas att han om tjugo år fortfarande är engagerad i liknande frågor som idag. För att finna ut vilka tre förändringar för en bättre värld som han tror är rimliga/konkreta hänvisar han oss åter till sin blogg. Som vi förstår det menar han att det är just ickevåldsligt proaktivt motstånd som ensam utgör den viktigaste möjliga förändringen. Ickevåldet söker upp våldet och går in där det behövs som mest. Per skriver att genom att gå in i system för att direkt börja förändra ligger ickevåld närmare parlamentariskt arbete, rättvis handel, kooperativa företag och kollektivt boende än demonstrationer och protester. Demonstrationen är tänkt att få en verkan trots att den håller sig utanför det system den vill förändra. Proaktivt motstånd, direkt aktion är en vision som materialiseras. Denna ickevåldsliga inkarnering sker mitt i våldet, mitt i förtrycket: Inne på baser, hos företag, i fängelser. Ickevåld är, med Pers ord, att skapa avtryck.

Det som på motsvarande vis utgör det största hindret för en sådan förändring är, som vi förstår det, vad Per kallar protest olydnad, då man genom själva vädjan till någon annan att lösa problemet definierar sig själv som underordnad och utanför problemets lösning. Vi passiviseras. Vidare hoppas vi, om vi väljer protesten som medel, att andra – regeringen – ska göra jobbet åt oss. Protesten definierar vem som har makt och rekonstruerar därför makten. Den rena protesten säger att man inte gillar något men den säger också att man inte har anledning att själv hindra det, skriver Per. När protesten ser regeringen som sin motpol byggs dessutom en spänning upp som genererar kraft till båda parter som motpoler. Protesten och regeringen skapar och bevarar på så sätt varandra. Sist men inte minst ligger problemet i att protesten genererar protester.

Skillnader, likheter och våra reflektioner

Per skriver på sin blogg i en kommentar angående ett uttalande av Kristna freds nya ordförande att han tror att olydnad eller strejk som enskild är ett undantagsfall som man ska vara mycket försiktig med. Olydnad är ett stort beslut och måste stötas och blötas i organisationer där man kan ta gemensamma beslut. Precis som att fackföreningar organiserar strejker och menar att vilda strejker är problematiska, måste det vara organisationer och grupper som organiserar, står bakom och tar ansvar för civil olydnad. Civil olydnad måste bygga på en gemensam moral och inte på enskilda samveten. Detta resonemang ger uttryck för en samsyn med Olofs åsikt att civil olydnad alltid är det sista steget i kampen för förändring av orättfärdiga företeelser, alltså när alla andra medel är prövade och funna otillräckliga.

I svaren på framför allt de sista intervjufrågorna om tre ”världsförbättrare” respektive hinder märks en tydlig skillnad mellan våra båda intervjuade. Per hänvisar till en längre text med akademiskt uttryckssätt, vilken vi ovan delvis återgivit. Texten i sig är mer utav en visionell programförklaring för ickevåldets och det proaktiva motståndets fördelar och protestens nackdelar, än av praktiska konkreta handlingar. Det sistnämnda är däremot något som Olof tar fasta på när han menar att företagspolicys kring resande bör ersättas av policys kring att uteslutande servera vegansk mat på respektive företag, som en konkret klimatåtgärd. Samtidigt talar Olof om vikten av att folk slutar vara passiva och börjar engagera sig i ickeförtryckande frågor, vilket ansluter till och möjligen skulle kunna ses som inspirerat av Pers resonemang om ickevåld och proaktivt motstånd.

En annan tydlig skillnad mellan Per och Olof är den emfas med vilken Olof betonar sambandet och likheterna mellan vapenindustrin och djurindustrin. Såvitt vi kunnat finna ut finns det ingen särskild betoning på djurindustrin i Pers texter, medan frågan är av största vikt för Olof. Frågan kommer förstås för oss om huruvida Per själv menar att det finns ett samband mellan de två olika typerna av industri och om han i så fall själv dragit slutsatsen att avstå från äta kött. Inte heller finner vi att samma starka koppling görs till det patriarkala systemet i de av Pers texter som vi tagit del av. Självklart kan det ha sin förklaring i att de texter han valt att publicera endast handlar om ickevåldet i sig. Samtidigt tycks Olof mena att det inte går att göra åtskillnad mellan dessa ämnen, att berör vi det ena kommer vi ofelbart in på det andra.

Den enda tydliga generationsskillnad vi har kunnat finna mellan våra båda informanter, som alltså står sig oberoende av andra faktorer såsom personlighet och social kontext, är just i svaren på den konkreta frågan om tidsbundenhet. Olof kan se att Palestinakonflikten varit ständigt närvarande, medan Per menar att kalla kriget var en möjlighet att rikta motståndet mot kärnvapen. Samtidigt påpekar Per att Irakkrigen blev möjlighet att rikta motstånd mot vapenhandel, vilket tycks visa på att ett fortsatt engagemang i sig är tidsbunden i det att det riktar sig mot aktuella problem.

 

Det tycks således förvisso en del skillnader föreligga mellan Per Herngrens och Olof Svenssons resonemang kring sitt ickevåldsengagemang, men sammantaget verkar det finnas mer som förenar än som skiljer dem åt. Hur förhåller sig då deras uppfattningar till åsikterna hos de personer som vi mött under de intervjutillfällen som erbjudits kursen som helklass?

 

I stort sett allt är politik på ett eller annat sätt, enligt Josefin Brink. Hur man lever sitt liv är avhängigt makt och politik eftersom vi är sociala varelser som lever tillsammans i ett samhälle. Här tycks både Per och Olof dela åsikt med Josefin. Däremot verkar hon hysa en större tillförsikt till möjligheten att förändra på politisk väg. Till exempel menar hon att hon har större möjlighet att påverka som riksdagsledamot än som fri debattör. Olof och Per har istället valt en roll i andra änden, med ickevåldsaktionen som medel när den politiska makten fallerar i att ta sitt ansvar för andras liv.

 

Petra Östergren menar att civilkurage visas genom att gå emot strömmen i kontroversiella och infekterade frågor. Hon föredrar för egen del begreppet public intellectual framför samhällsdebattör, då det förstnämnda innebär en mer resonerande attityd än det sistnämndas för eller emot. Hon vill lyfta fram andra perspektiv än de som hörs i debatten och dekonstruera föreställningar. Därigenom tar hon sitt samhällsansvar. Här tycker vi oss se tydliga likheter med Pers sätt att resonera och tänka. Han är ständigt beredd att omvärdera sina åsikter i det pågående samtalet och visar genom sina texter på andra perspektiv än de gängse och vi menar att han därför kan kallas just en public intellectual. Olof tycks däremot platsa någonstans mittemellan. Även han lyfter fram andra sätt att se på olika frågor än de som vi är vana vid och han betonar vikten av proaktivt motstånd, samtidigt som han inte är rädd för att säga att vapentillverkning och köttätande verkligen är fel, att han tar ställning mot detta.

 

Massoud Kamali sade att den som har mera makt har mera ansvar och att man ska ta för sig av makt om man har möjlighet att få den, så att makten inte går vidare till dem utan visioner. Om man tror på det man gör, ska man kämpa på och härda ut, inte bli rädd och inte backa. Debatten är oerhört viktig, trots allt. I de svar vi fått av våra informanter är detta ett genomgående gemensamt tema, vilket vi till exempel ser i Pers problematisering kring protesten: Protesten definierar vem som har makt och rekonstruerar därför makten. Genom att bara protestera utan att föra fram alternativ tar människan inte makten, istället låter hon den förbli i händerna på dem som styr. Kritiken mot ett sådant agerande är således något som tycks vara gemensamt för våra båda informanter och Kamali, men även för Josefin Brink och Petra Östergren.

Efter jordbävningen i Lissabon den 1 november 1755 sade Voltaire kritiskt ”Lissabon ligger i ruiner, men här i Paris dansar vi”. Samma inställning tycks prägla våra båda informanters inställning och ge upphov till deras engagemang. Tillsammans med känslan av att den enskilde individen faktiskt kan göra skillnad skapas så grunden för ett utlevt civilkurage.

Om oss i projektgruppen

Varför har vi valt att göra ett projektarbete om civil olydnad mot vapenindustrin? Kanske den frågan redan besvaras i de inledande styckena, men självklart har våra personliga ställningstaganden bidragit till att vi dels valt att läsa Världens tillstånd och individens ansvar, dels till projektarbetets ämnesval. Därför vill vi som avslutning kort presentera oss själva och våra intentioner med kursval och livsstil:

Michael ser sig som radikal kristen med hopp om att kunna förena en karismatisk kristendom med en samhällsmedveten inriktning i sitt intresse för fred, djurrätt, mänskliga rättigheter, invandring och sociala orättvisor. Han vill leva i Jesu efterföljelse och går kursen för att finna nya synvinklar på hur han kan applicera sin kristna tro i världen.

Lotta går kursen eftersom hon menar att lika viktiga som alla tycker att dessa frågor är, lika svårt är det att hitta forum att diskutera frågorna i. Att sitta hemma med tända ljus och thé och diskutera världsfred blir lätt patetiskt och det är svårt att hitta tid att diskutera viktiga frågor också. Hon vill nyansera sig, hitta nya sätt att tänka på och upptäcka nya organisationer.

För Towe har orden kristen, feminist och vegan länge utgjort tre ord som hon menar beskriver henne ganska väl. För henne är den självklara följden av en kristen tro ett erkännande av att det finns förtryckande strukturer och att dessa måste motverkas genom ett omfattande jämlikhetssträvande för alla varelser. Vapenindustrin och köttätandet är två tydliga uttryck för en struktur som motverkar Guds skapelse och därför vill hon möta människor som aktivt arbetar för att detta ska upphöra.

Käll- och litteraturförteckning

Adams, Carol J. The Sexual Politics of Meat. A Feminist-Vegetarian Critical Theory. Continuum, New York & London. 2000.

 

http://befrielseteologi.blogspot.com/

http://ickevald.net/perherngren/postprotest_per_herngren.htm

 

Intervju med Olof Svensson. Uppsala. 2008-05-09.

Intervju med Per Herngren, via mail. 2008-05-09.

Kursbaserade intervjuer med Josefin Brink, Massoud Kamali och Petra Östergren. Uppsala. April och maj 2008.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *