Tingets rätta rum

Idag kikade jag förbi tingsrätten där den så kallade 15-åringen friades från åtalet om att olagligen ha delat filer. Själva rättegången blev det bara några minuter av, eftersom försvaret ville att det skulle ske bakom stängda dörrar med hänsyn till den ringa ålder som den åtalade hade. Det gjorde inget, för den stora behållningen ligger för det mesta i de samtal som tillåts uppstå kring ett fall.

Paradexemplet på produktiva tingsrättsseminarier, som jag skriver om i det nätpolitiska manifestet, är Spectrial 2009, dvs. rättegången mot The Pirate Bay. Dags för citat:

Spectrial utspelade sig istället på en fysisk plats och utgjorde därmed en mötespunkt for människor som flödade in och ut ur stadsrummet. I tingsrätten bildades små öar av människor som planerade framtida aktiviteter, utanför trotsade aktivister vinterkylan i Piratbyråns buss, ett par kvarter bort samlades folk på caféer för att blogga om vad som hade hänt under dagen, och på pubar och klubbar arrangerades fester mer eller mindre anslutna till dramat i tingsrätten. Spectrial var, som händelse betraktat, lika mycket en ockupation av en mängd lokala platser som en tre veckor lång juridisk process.

Tingsrätter är sannerligen underskattade offentliga platser! Men offentliga platser finns inte utan offentligheter. De måste först ‘ockuperas’ och sedan måste det offentliga samtalet göras. Det första som gjordes var att ett fildelningsnätverk sattes upp. Bland annat laddades min bok ned.

Sedan talade vi om proteströrelserna Netopia, Rättighetsalliansen (tidigare Antipiratbyrån), och Ifpi (skivindustrin). Dock var det ingen av dem som anordnade en protest mot oss just där. Istället skedde det via åklagaren innanför de stängda dörrarna.

Därefter gjorde vi ett tappert försök att bryta med publiken när en reporter från GT ställde olika frågor. En vanlig fråga är ju “vad representerar du?”. Representation kräver ju att någon står för något/någon annans intressen, eller för andras talan. Så i det här läget pekade vi på datorerna och menade att det inte behövdes föras någon talan för någon annan. Filerna delades ju redan när vi talade. Representations- och publiktänkandet genomsyrar ju vår kultur till den milda grad att det har blivit en slags gängse abstraktion som man ofta hänvisar till: “Det sker en diskussion i offentligheten”, “Vi ska informera allmänheten”, “Jag för mina medlemmars talan i den här frågan”.

Nätpolitikens karaktär av tunnel undflyr alltid den typen av abstraktioner. Det är hög tid att vi skärper analysen ett par nivåer. Jag tror nämligen att den absurda situationen att en rektor går och polisanmäler sina elever, och därmed riskerar att sabba deras liv för några filers skull, går att undvika om vi demonstrerar kopian (i betydelsen förevisa, instruera) i sin helt enkla tillvaro. Först kom kopian, sen kom proteströrelsen med sina advokater och industrier!

Det kommer fler rättegångar på samma tema framöver i Göteborg. Hoppas att vi får fler tillfällen att bygga nät och bygga samtal. (nästa gång tar vi med bättre routers och mera fika).

Christopher Kullenberg
Publicerad 30 augusti 2011 på Intensifier.

Skriv en kommentar till texten

Christopher Kullenberg är författare. Bland annat har han skrivit Det nätpolitiska manifestet. Han forskar i vetenskapsteori vid Göteborgs Universitet. Han har varit redaktör för Resistance Studies Magazine (rsmag.org).

Christophers blogg Intensifier

Aktuella kurser i ickevåld

Sök på denna sajt:

Stöd ickevålds-nätet!
Genom att klicka på annons nedan gör du annonsören till sponsor av ickevåldsarbetet.

Bli aktiv!