HAN VILLE BARA FLYGA – kriget, freden och historiens ängel
Johannes Anyuru: En storm kom från paradiset (Norstedts 2012)
”Tänk om det blir krig.” Killen förde en handflata över sitt svettblanka ansikte, drog ner dragkedjan i flygoverallen, ljudet var skarpt och tydligt som när man revar upp tyg. ”Tänk om Uganda hamnar i krig? Då måste vi bomba människor. Vi måste döda andra piloter. Jag har inte tänkt på det innan.”
P slätade ut skjortan. Killen bakom honom greppade träbänken under sig med krampande händer som om han var på väg att halka av en avsats, på väg att falla rakt upp mot taket. P tyckte inte om att prata om det. En meningslös diskussion. Det kunde inte bli krig i Uganda.
”Vi kommer bara uppvisningsflyga. Rolla, göra loopar över folks huvuden.”
Det är hösten 1969. P knäpper manschettknapparna, ställer sig framför spegeln, slätar ut uniformsskjortan. Han befinner sig i omklädningsrummet på en flygkadettskola i Grekland. Tillfälligheternas spel gjorde att han sökte och antogs som pilot vid ugandiska flygvapnet. Han tror på fred. Han tror inte att något annat än fred är möjligt i hans land.
Ett och ett halvt år senare när P:s examen närmar sig, störtas Ugandas president av Idi Amin i en militärkupp och blodiga oroligheter följer i östra Afrika. P kan inte återvända till Uganda men reser till Zambia för en anställning inom civilt flyg, där han genast interneras, misstänkt för underrättelseverksamhet och förs till Tanzania. P tänker att ”politiken är en sorts labyrint, ett hus där dörrar och väggar byter plats”.
Jag tänker att i denna labyrint där den enskilda inte kan orientera sig eftersom inget går att förutsäga, är inget annat än krig eller potentiellt krig möjligt. Detta gäller överallt. Det gäller här. Nu. Oss.
Bara med insikt om detta faktum kan fred upprättas och upprätthållas. Att bibehålla fred blir i så fall för ett samhälle jämförbart med vad det är för en individ att vara nykter alkoholist. Det låter inte bra. Men fred bevaras inte med hjälp av paroller som låter bra.
Samhällen är inte kroppar, men fred är ett tillstånd av balans och vidmakthålls på liknande villkor som när kroppar håller balansen i förhållande till sig själva och varandra. Någon störtar någon. En kropp vacklar och faller. De krampande händerna kring träbänken, känslan av att halka av en avsats, fallet uppåt, insikten om att det kan bli krig, definitionsmässigt, var som helst:
Från det krigshärjade Östafrika kommer P så småningom till Sverige.
Jag minns hur han i min barndom står i ett fönster framför fallande snö. Han brukar fortfarande ha mardrömmar då, om att han är kvar i lägret. Han vaknar andfådd i sängen. Han vet inte var han är någonstans. Han lämnar kvinnan som sover bredvid honom och tassar över det repiga parkettgolvet: ställer sig i vardagsrumsfönstret, står länge och tittar ut på natten, på snön. Han är inte kvar där längre. Det faller ingen snö i Afrika. Han blir aldrig en trygg varelse.
Sverige är ett land där fred råder. I Sverige säger P till sin son att sonen alltid måste vara beredd på att kriget kan komma.
P är traumatiserad. Hans oro beror på krigsskador. Men han har rätt: Det finns inga trygga varelser, det finns ingen trygghet, eller rättare sagt, trygghet är inte ett statiskt tillstånd att skapa eller söka upp och sedan förbli i. Jag vill helst inte förstå det, men det är så det är.
Krig och kamp är inte synonymer. Ett samhälle håller kanske balansen så länge kampen om materiella resurser, tolkningsföreträden, minnen eller historia inte blir ett krig, men varje samfund präglas av kamp om just dessa saker. Fred är inte frid, fred är kampen för balans i kampen om historia, makt och resurser. P är en gestalt i en roman där kampen lett till krig. I berättelsen om honom gestaltas krig som ett ”fält av spänningar”, ett komplext system av rörelser i obalans, väsensskilt från traditionella bilder av krig som schackspelskonflikt mellan två härar, en ond och en god, symmetriskt ställda mot varandra.
Även fred är ett fält av spänningar. Fred är ett spänningsfält i balans. Eller? Det Sverige som P emigrerar till är ett land i fred, men inte ett land i balans. Obalansen stavas rasism.
P gestaltas i den biografiska romanen En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru. P är Johannes Anyurus pappa. Johannes Anyuru är bokens ”jag”. En roman är alltid en fiktion. En biografisk fiktion är ett fält av spänningar, en kamp om tolkningsföreträden och minnen. Kampen blir inte ett krig med mindre än att andra människors bilder av sig själva, sina minnen och sin historia invaderas och ogiltigförklaras. En biografisk fiktion kan vara en sådan invasion. Anyurus roman är i stället en sång om en människa.
På 1970-talet ställde Mikael Wiehe en fråga i en sångtitel: ”Är det verkligen fred vi vill ha?” Frågan kan bara ställas på allvar av en som aldrig upplevt krig. Som Benjamin Franklin konstaterade har det aldrig funnits ett bra krig eller en dålig fred. Det är fred vi vill ha, men fred är kanske inte alltid möjlig. Inte i världen, inte i fiktioner. Att en fiktion invaderar och ogiltigförklarar andras tolkningsföreträden och minnen, kan vara oundvikligt.Krig, i fiktioner liksom i världen, kan vara oundvikligt.
Det är ingen ursäkt för att inte primärt alltid vilja fred, eftersom krig dödar många och vingklipper ännu fler. Krigets slumpvisa rörelser, dess virvlande obalanser, vingklipper P, en människa som bara vill flyga. ”Du blev helt enkelt fångad i ett […] gravitationsfält” får P höra från en medfånge i ett tanzaniskt fängelse där samma längtan gång på gång materialiseras i P:s mun, i hans tankar och hjärta: ”Han ville bara flyga”. Hans kärlek till att flyga liknar den kärlek en skrivande kan känna till språket, och Anyuru gestaltar hans flygande som ett uttryck jämförbart med det konstnärliga.
Krig är inte konst. Stridsflygare är inte konstnärer. Ändå finns ett sex minuter långt ljudverk i form av en minimalistisk duo med Mazen Kerbaj (trumpet) och Israels flygvapen (bomber). Verket spelades in av Kerbaj på hans balkong i Beirut natten mellan 15 och 16 juni 2006, under Israels krig mot Libanon. Bombkrevader är aldrig ett konstnärligt uttryck men kan annekteras och göras till uttryck av en konstnär i krig mot kriget. Kerbajs verk inkarnerar det, och någonting i P vet att stridsflygets enda legitima funktion är som konst, som uppvisningsflyg, rollar och loopar, i fred, i balans. P är konstnär, inte krigare.
Jag tänker att krig, inte minst kriget mot kriget, börjar hemma. Sen tänker jag att det är ett felslut att tänka att ’krig börjar hemma’. Jag tänker på P:s uppväxt, på det extrema våld han utsattes för som barn. Det våldet har inget samband med krigets våld, varken gällande orsaker eller effekter, men fred innebär alltid frånvaro av våld: P växte inte upp i krig, inte heller i fred. Av oklara skäl lämnade P:s mor bort honom när han var liten och lät honom tillbringa barndomen hos sin extremt våldsamme, alkoholiserade storebror.
Han blev slagen med knytnävar, med skor, med böcker, han kastades ner på det hårda trägolvet med sprucken läpp, med blåtiror, med ett brutet finger, näsblod. Han haltade hemifrån med låren randiga av piskrapp i den stora, nakna gryningen.
Margaret Thatcher välbekanta ord om samhället kan tas i associativt bruk för att ringa in P:s utsatthet som barn: ”[W]ho is society? There is no such thing! There are individual men and women and there are families and no government can do anything except through people and people look to themselves first.” Thatcher talade här normativt och ville därmed definiera den liberala demokratin som en stamgrej: ”You know, a family is not only mother and father and children – it is grandparents, it is aunts.”
Jag lånar ordet ”stamgrej” av Anyuru för att beskriva Thatcher. Mot slutet av fiktionen En storm kom från paradiset upprepas ordet ”stamgrej” som ett omkväde. Den döende P får i Sverige post och samtal från släkt i Uganda:
Nu har en av våra kusiner i Uganda dött, i ett annat krig. Alla i släkten skriver och ringer till honom för att söka tröst, eftersom han är familjens överhuvud nu. Det är en stamgrej, att han är den sista i sin generation, den som överlevde.
Krig är ofta en stamgrej, överallt i världen: vi mot de andra, inte som en schematisk tvåsidig batalj utan som ett kaosfält av ”vi” och av ”de andra”. All kamp är inte krig: Ett mål för ett samhälle kan vara att kampen om tolkningsföreträden inte urartar till krig om tolkningsföreträden.
Vi är inte våra berättelser. Inte heller är vi i en berättelse. Vi är bland berättelser. Vi ingår i svärmar av agerande interagerande berättelser, där aktörerna, om fred ska ha ens en första chans att kunna uppstå, måste lyssna. Ingen måste inordna sig, inordnas, underordna sig, underordnas, hålla med, lyda, tolerera, godkänna, godkännas – snarare tvärtom, men lyssna! Rasism är kanske primärt att inte lyssna på den andra, att göra sig en bild av vem den andra är utan att lyssna på henne; att göra sig en bild av exempelvis P utan att lyssna.
Att dansa är en bra metafor för att lyssna och vice versa. Fred i balans är en dans. Det är en paroll som är slagordsfähig utan att gestalta önsketänkande.
Fredsaktivisten Per Herngren skriver att demokrati, liksom dans, är rekursiv: ”I rekursiv demokrati är mål och medel samma sak.” Från TV-sändningar på 80-talet minns jag hur Herngren hamrade sönder en Pershing II-raket och dömdes till femton månader i fängelse i USA. 2006 planterade han vin och fikonträd inne på en brittisk kärnvapenanläggning och dömdes till fängelse igen. Han har deltagit i en rad andra civila olydnadsaktioner och utbildar idag internationellt i konflikthantering och ickevåld. Han skriver om rekursiv demokrati att det blir möjligt för den att ”innovativt ingripa när demokratin misslyckas. Det blir också möjligt att genom motstånd ingripa när härskande, dominans och orättvisa trycker ner eller tränger undan demokrati.”
Med denna definition blir demokratiska processer möjliga i system där diktatur eller krig pågår, medan system som definierar sig som demokratiska i värsta fall är fantomsfärer:
Fantomdemokratier utnämner ofta hela områden och regioner till demokratier. Rekursiv demokrati producerar istället svärmar av demokratier. Svärmar av hela demokratier istället för demokratisk helhet. Föreställningen om en väldig demokratisk container som skulle kunna göra hela områden med alla sina organisationer och relationer demokratiska kan aldrig bli något annat än fantomdemokrati.
I så fall stämmer det, trots allt: Krig börjar hemma. Fred börjar hemma. Demokrati börjar hemma. Diktatur börjar hemma. Inte ”hemma” i Thatchers fragmenterande berättelse, som stamgrej, utan ”hemma” i Herngrens holistiska berättelse där delarna ses som större än en redan presenterad föregiven helhet som riskerar bli en fantomsfär. Liksom Thatcher påvisar Herngren den enskildas ansvar i relation till andra. Skillnaden ligger i hur ”andra” betraktas: som ett definitivt exkluderat ”de” eller som ett potentiellt interagerande ”de”.
P:s relation till Sverige är den definitivt exkluderades relation till ett sammanhang som utger sig för att vara inkluderande utan att kritiskt kunna rannsaka sig självt, utan att se sin inneboende lögn. Kriget satte P i rörelse, påtvingade honom en flyktens egenrörelse genom ett turbulent Östafrika, en egenrörelse som inte heller i fredens och obalansens Sverige tillät någon landning. Han ville bara flyga, men flygning kräver en chans till balans. Han fick inte fortsätta flyga. Han vingklipptes men befann sig ändå i flykt intill sin sista stund; i Sverige, i ett spänningsfält av fred, obalans, fantomdemokrati, rasism.
Att lyssna, att dansa: det fanns inget lyssnande i Sverige, ingen dans, ingen rättvisa, ingen jämlikhet, inte för P, inte för hans uppväxande barn. Hans barn säger: ”Ingen här har någonsin räckt oss handen”. P hade ingen del i Sveriges historia och fick därmed inte heller någon del i samtiden, i Sveriges berättelse om sig självt där ”fred” syns som ett inslag i väven medan ”obalans” och ”rasism” är en del av den osynliga varpen.
Genom En storm kom från paradiset löper en tråd av längtan efter historielöshet, en längtan efter att kunna säga: ”Jag kommer bara härifrån.” Kanske bör jag lyssna på denna längtan. Kanske måste jag lära om, jag som lärt mig att ta lärdom av historien. Kanske är historielöshet fredens förutsättning, om fred ska kunna präglas av balans. Kanske kan ordet ”historien” inte ens förekomma i singularis. Kanske måste vi alla dansa och lyssna rekursivt bland svärmar av historier i stället för att lära oss av Den Enda Historien, ungefär så som Per Herngrens resonemang antyder att vi i bästa fall lever bland demokratier som vi själva kontinuerligt bidrar eller inte bidrar till att producera, men aldrig i en enda entydig redan producerad demokrati.
Kanske måste kampen om tolkningsföreträdet av historien i singularis – ännu en fantomsfär – förr eller senare alltid urarta till krig. Kanske väcker berättelsen om P en önskan i mig att någon kunde vingklippa historiens ängel sådan Walter Benjamin beskrev den. Med Johannes Anyurus ord:
Historiens ängel är […] en man som med uppspärrad mun stirrar på något utanför bilden, något som han skräckslaget ryggar undan från. Han är vänd mot det förflutna och där vi ser kedjor av händelser, där vi ser historien, ser han bara en pågående katastrof […] han vill göra helt det som har blivit sönderslaget. Men en storm blåser från paradiset och har fångats av hans vingar och hindrar honom från att sluta dem, och tvingar honom att ständigt backa in i framtiden. Stormen, skriver Benjamin, är framsteget.
Maria Küchen
2013,
Artikeln är tidigare publicerad i Tidskriften Kritiker #27.