Kritik av realism och kolonialism – Homi Bhabha

Kolonialism behöver realismen för att organisera och rättfärdiga kolonialismen, menar Homi Bhabha. Realismen presenterar vad som verkligen pågår, och kolonialism kan med realismen återskapa sig som upplyst och insatt. Som mer upplyst än de som kolonialiseras.

Under artonhundratalet skapade litteraturen realismen som en berättarkonst.  Det är en genre som beskriver det verkliga på ett verkligt sätt. Beskrivningen representerar verkligheten. Med sitt realistiska och upplysta språkbruk beskriver realismen hur det är för de fattiga och bruna. Hur de verkligen har det. Vad de verkligen behöver. De fattigas och förtrycktas situation görs verklig med den realistiska berättarkonsten.

Byråkratin gör sig till genre

Administrationen tar realismen till sitt hjärta. Den koloniala byråkratin gör sig till en litterär genre som beskriver hur det verkligen är. Kolonialismens realistiska romaner och kolonialismens byråkratier hamnar i resonans. Ömsesidigt förstärker de varandras narrativ.

Den koloniala realismen etablerar det rika och mäktiga nord som berättaren. Som berättar den realistiska vägen som de bruna och fattiga behöver gå.

Med realismen byggde kolonialismen upp ett narrativ, ett sätt att berätta, som idag tas över av folkrörelser, regeringar, nyhetsmedia och internationella organ. Berättelser om hur de fattiga har det, och hur de ska ta sig ur sin fattigdom, återberättas som självklarheter. Den realistiska berättarkonsten bryter mot romantiska föreställningar om bruna och fattiga. Att de skulle klara befrielse utan interventioner från de rika nationerna.

Det realistiska berättandet återskapar regeringar i nord och utbildad medelklass som upplysta, som de som vet vad som verkligen behöver göras.

Realismen gör sig självklar

Fattiga, bruna och flyktingar pekas ut som oupplysta. Deras organiserande avfärdas som orealistiskt. “Det är inte så det ska gå till.” “Visst var det kolonialism som införde gränser och centraliserade nationalstater, men det är faktiskt det enda realistiska alternativet.”

Befrielsen från kolonialismen reducerades till att handla om att överta den koloniala organisationen med centrala regeringar, gränser och nationalstater. Andra ordningar betecknades som maktvakum. De fick realistiskt räkna med att bli ockuperade av nationalstater. Nationalstat som maktordning tar över kolonialismens roll.

Realismen får inte vara naiv. Den producerar maktkritik och kritik mot förtryck. Den realistiska maktkritiken riktar sig gärna mot korrupta politiker och de värsta företagens exploatering av fattiga. Problemet anses vara enskilda som förstör den goda ordningen. Maktordningar som kapitalism, internationella organ och nationalstater kamoufleras bakom dåliga politiker och dåliga företag.

Ojämlikhet görs realistisk

Över- och underordning skildras som självklar, något annat vore romantiskt önsketänkande. På ett liknande sätt som under kolonialismen kan realismen fortsätta legitimera en ordning med rika och fattiga. Som det realistiska!

Den auktoritet som realismen framställer gör att kolonialismen återskapar sig även när kolonierna formellt befriat sig från kolonialmakterna.

De gamla koloniala formerna med nationalstater som kolonialiserar stora områden och styrs av en centralmakt framställs fortfarande som det realistiska. De som organiserar sig på andra sätt erkänns inte som självständiga samhällen. Denna (inter)nationella ordning ger legitimitet till stater att kolonisera samhällen som inte låtit sig pressas in i nationalstatens form.

Per Herngren
9 maj 2019, version 0.2, omskriven från en tidigare text 2007.

Referens

Homi K. Bhabha, The Location of Culture, Routledge, 1994.

Homi K. Bhabha, “Representation and the Colonial Text: A Critical Exploration of Some Forms of Mimeticism,” in Frank Gloversmith (ed.), The Theory of Reading, Harvester Press, 1984.

Sara Danius, Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga, Albert Bonniers förlag, 2013.

Per Herngrens texter om postkolonialism och rasifiering.

Postkolonial metod – bilaga

Den postkoloniala teoretikern Homi Bhabhas kritik av hur en viss form av litterär realism får en kolonial funktion drabbar alltså även dagens politiska realism. Jag översätter hans kritik av realismen till en kritik av politisk realism, kritik mot tron på det rådande (det verkliga), kritik mot berättelsen om rådande ordningar som det enda möjliga.

För att inte själv ramla in i realism bör en inte läsa min text som representation av Homi Bhabha utan som ett samarbete med honom. Genom respekt för, och dialog med, Bhabhas texter blir det möjligt att bygga upp ett samarbete. Hans texter blir aktörer i mina texter. Och tillsammans producerar vi teori och forskning.

Kommentera gärna