Utkast till boken Civilsamhälle och Makt Hur kritik förvandlas till lydnad som ska komma ut 2025
Den liberala revolutionen var en rationell revolution. Den skulle övervinna trögheten i konungarikets toppstyre. Tidigare hade man föreställt sig att monopoliseringen av makt till kungar och kejsare stärkte makten. Men effekten blir snarare motsatsen. Hannah Arendt visar att centraliserat styre dränerar organisationer och stater på makt: ”monopolization of power causes the drying up or oozing away of all authentic power sources”.1
Nationalstaten decentraliserar alltså makt för att ta sig förbi trögheten i centraliseringen. För att få det liberala regerandet att bli effektivt krävs olika former av frihet. Det liberala regerandet bryter sig ur centralstyrning och sprider istället ut makten. För att få makten att fungera producerar civilsamhälle frihet.
Till skillnad mot våld och tvång bygger makt på friheten att lyda.2 Lydnad och samarbete skapar en förmåga. Det är det som är makt. Eftersom lydnad blir ett val fungerar alltså makt på motsatt sätt än tvång.
Så hur får vi ihop relationen mellan frihet och makt?
Det är inte så att frihet generellt leder till makt. Det är snarare så att makt kräver vissa former av frihet. Lydnad måste producera frihet för att frambringa makt. Makt får dock inte kontroll över den frihet den producerar. Makt är alltid insnärjt med motstånd.3 Friheten kan användas för att gå in i lydnad eller så kan den användas för befrielse, bygga andra maktordningar. I och med att civilsamhälle riktar sig mot nationalstaten öppnas möjligheten att avvika. Folkrörelser, medier och grupper kan rikta sig mot varandra. De är alltså inte intvingade i civilsamhällets ordning.
Frihet är med och skapar resonans mellan civilsamhälle och det nationella regerandet. Den dragningskraft som uppstår drar gärna med folkrörelser och medier i nationalismen. Men lydnaden är frivillig inte tvingande.
Civilsamhället producerar frihet att kritisera och kräva. Varje gång krav riktar sig mot en nationell regering återinstalleras regeringen som regerande. Friheten att kritisera får på sätt funktionen att legitimera regeringen. Den liberala statens makt är därmed beroende av friheten att protestera och organisera sig.
Friheten drar med grupper, familjer och organisationer i regerandet. De regerar genom att särskilja och föra ihop, inordna och utesluta, välkomna och ignorera, namnge och sortera, värdera och betygsätta, placera i serier och stuva om ordningen.
Decentralisera makt
Givetvis är det inte bara civilsamhälle som producerar makt. Även statlig administration decentraliserar makt. Frihet blir en förutsättning för att olika administrationer ska kunna ta ansvar och genomföra beslut. Decentraliseringen i administration får skatteverk, skolverk, arbetsförmedling och socialtjänst att utveckla effektiva verktyg för lydnad. Det blir effektivare verktyg än vad kejsare och kungar lyckades utveckla.
Friheten under det liberala regerandet producerar även sin motsats, visar Foucault. “This is … the ambiguity of all the devices which could be called ‘liberogenic,’ that is to say, devices intended to produce freedom which potentially risk producing exactly the opposite.”4
Den liberala revolutionen bryter sig ur autokratisk centralstyrning. Märkligt nog gör maktspridning det möjligt att öka maktkoncentrationen. Vi får således den motsägelsefulla dynamiken att de tidiga liberalernas oro för statens makt bygger en mäktigare stat än vad diktatoriska regenter lyckades med.
Här gör man lätt misstaget att ställa centralisering och decentralisering som två ytterligheter på en skala. Men även centralisering decentraliseras. Centralstyrning kräver decentralisering om inte makten, enligt Hannah Arendt, ska sippra iväg och torka ut.
Spridandet av makt gör det möjligt att behålla delar av kejsarväldet. Utopin om en högre makt som faktiskt styr översätts till president, statsminister och regering. Organisationer och företag översätter på motsvarande sätt kejsarväldet till ordförande, centralstyrelse och chef.
Högtidligt ekiperar folket presidenten i den framlidne gamle kejsarens klädedräkt. Förbryllade försöker de lista ut hur de överdådiga plaggen varje gång hamnar på deras egna axlar. ”Men sluta stirra, va! Kan inte nån skyla presidenten?”
Per Herngren
16 april 2025, version 0.1
Fotnoter
1 ” Whatever the administrative advantages and disadvantages of centralization may be, its political result is always the same: monopolization of power causes the drying up or oozing away of all authentic power sources in the country.” Hannah Arendt, ”On violence”, Crises of the republic, San Diego, NY, London: Harvest, 1972, s 182.
2 ”Power and violence are opposites; where the one rules absolutely, the other is absent. Violence appears where power is in jeopardy, but left to its own course it ends in power’s disappearance. This implies that it is not correct to think of the opposite of violence as nonviolence; to speak of nonviolent power is actually redundant. Violence can destroy power; it is utterly incapable of creating it.” Hannah Arendt, On violence, San Diego, NY, London: Harvest/HBJ Book Harcourt Brace Jovanovich Publishers, 1970, s 56.
3 ” This resistance I am speaking of is not a substance. It does not predate the power which it opposes . It is coextensive with it and absolutely its contemporary.” Michel Foucault, Critical Theory/Intellektual History i Politics, Philosophy, Culture, Interviews and other writings 1977-1984. (L. D. Kritzman red), New York: Routledge, 1988, s 122. (Intervjun publicerad första gången 1983).
4 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, s 69.