Utkast: Simmel & motstånd

Start • Civil olydnad & ickevåld • Teori & forskning • Kurs i konfliktingripande • Böcker • Film • Kontakt • English & international

Kontakt: Per Herngren ©


 

Start

Meny Teori & forskning

________POSTPROTEST
Filmer med Per Herngren
Postprotest - ett manifest
Postprotest - en intervju
Deleuze, Nietzsche & postprotest
Protest avsätter oss som regerande
Anti ger makt makt - Sara Ahmed
Kritik döljer lydnad - Sara Ahmed
Både naiv och kritisk
Protest blir fetischism - Zizek
Protest mot det negativa gör det positivt
Problemet är de som protesterar: Thoreau
Samhällsförändring är rekursiv
Motstånd i resonans - påverkar inte
Respons ej politisk påverkan: Judith Butler
Påverka inte - Islamisk occasionalism
Demonstrationståg från militär styrka
Yta utan djup
Köp inte grisen i säcken
.
________DEMOKRATI
Demokrati blir postdemokrati
Deliberativ demokrati
Rekursiv demokrati
Religion är folkets opium - Marx
Tro och tvivel i politisk förändring
Politik och religion
Revolution utan fantasi blir rike: Spinoza
Digitalisering och demokrati
.
_______RELATIONER
Relationer - En sårbar politisk filosofi
Aktörer bortom individ
Representation - Laclau
Börja ej med dig själv Ricoeur-Heidegger
Etik är ingripande: Agamben-Gandhi
Leva enkelt - individuell återvändsgränd
Medvetna individer förändrar ej
Antropocentrisk individualism
Frihet
Kärlek eller hel människa - Laclau
Ernesto Laclau
Foucault - Makt och disciplin
.
_______CONTAINERVÄRLDSBILD
Träna bort containervärldsbilden
Containervärldsbildens kollaps
Sverige är inget samhälle
Kultur är inte container
Vem ska integreras?
Kritik mot integration
Kämpa glokalt - undvik riksnivå
Karnevalen som eget samhälle
Container-världsbild på blogg
.
________ICKELINJÄRT MOTSTÅND
Ickelinjär förändring - introduktion
Rekursiv samhällsförändring
Motstånd behöver resonans
Gravitation snarare än politisk påverkan
Makthavare finns inte - ickelinjärt
Ordning behöver hierarkier och olydnad
.
_______BLANDAD TEORI
Olydnad på arbetsplatser
Utkast: Simmel & motstånd
Utkast: Vardag & motstånd - Goffman
Tvungen att välja: Kierkegaard
Meditation om förklaring och lyssnande
Disposition och revolution
Kultur är inte uttryck - Bourdieu
Bourdieus gnosticism
Sociala rörelser och intellektuella
Forskare koloniserar rörelser
Forskning privatiserar undersåten
Realismen mystifierar: Latour, Harman
Materialism eller realism
.
________LÄNKAT
Tekniker för makt
Feminism
Texts on resistance
Texter om civil olydnad
Praktisk civil olydnad
Postprotest på blogg
Systemteori på blogg

Blogg

English

Kurdish, Polish, Arabic, Spanish, Dutch

 


 

Mejl: Per.Herngren (snabel-a) gmail.com

 

Simmel introduktion

Georg Simmel är socialpsykologins fader, en klassiker både inom sociologin och socialpsykologin. Jag har här kladdat ner några tankar kring Simmel som möjlig teoretiker för att förstå motstånd i små grupper.

 

Fragment av samhället

Simmel tolkas av flera simmelkännare som osystematisk[1]. Jag skulle snarare karaktärisera honom som antisystematisk[2]. Relationer mellan helheten och delarna är motsägelsefulla, ambivalenta och olösbara. Han lockas dock inte till att bygga upp system av motsägelserna så som Marx eller Hegel. Influerad av Hegel visar han snarare på att delarna själva är totaliteter. Enheten hos Simmel är oväntad. Helt skilda fragment knyts samman. Detta inspirerade en ny radikal generation tänkare. Systematiker som Ernst Bloch tar fasta på det fragmentariska och det perifera. Simmel öppnar upp för en systematisk förståelse men undergräver den dock i nästa ögonblick. Georg Lukács såg honom därför som impressionist[3]. Impressionism är en övergång. Den vägrar bli fullständig. Den låter livet protestera mot förstelnade former. Det finns ingen utgångspunkt eller system som förklarar livets totalitet.

Simmel tar följdriktigt avstånd från försöken att totalisera förklaringen av samhället. Trots att han är en syntetisk sociolog som även ser delarna som synteser[4] och totaliteter, invänder han mot ett alltför stor förklaringsvärde hos synteserna. Men han vänder sej även mot ett analytiskt förklaringssätt där delarna förklarar helheten.

All utveckling går dialektiskt igenom tre faser; oskiljbar enhet mellan delarna, uppdelning av delarnas uttryck samt en ny enhet mellan delarna som uttrycks på ett nytt sätt[5]. Jag tolkar det så att han menar att delarna får nya betydelser vilket innebär att helheten undergrävs. De nya betydelserna leder dock till nya relationer och en ny enhet. Denna enhet är inte total utan inslag i samhället.

Simmel själv skriver i ett av sina senare verk, Sociologins grundfråga, att hans skrifter kretsade kring en fråga: Individualitetens begränsningar i det moderna samhället[6]. För honom är likheter och skillnader ett grunddrag för människans förståelse av sej själv och sina medmänniskor[7].  Han menar faktiskt att vår kulturella historia kan förstås som konflikt och försoning mellan likhet och skillnad. I det stora hela är det främst skillnaderna som utmanar och bestämmer våra aktiviteter. Även en till synes enhetlig organisation eller kommitté splittras förr eller senare upp i fraktioner. Dessa fraktioner står i relation till varandra ungefär som helt olika organisationer med skilda målsättningar.

Här problematiserar Simmel en syn där förståelse av människor och deras rörelser bygger på identitet eller identitetsskapande.

Intressant är att han dessutom påpekar att åtskillnaden, splittrandet gör deltagarna smartare. Tänkandet i stora grupper som massmöten och stora beslutande församlingar leder till sämre formulerade uttalanden eller beslut[8]. Detta beror på att massan inte är en summa av individer utan ett nytt fenomen som består av de fragment av individerna som samverkar med varandra. Att en massa består av individuella fragment låter i och för sej rimligt. Men jag förstår inte logiken i varför en massa fragment av individer skulle vara dummare än en enskild. Simmels förklaring tycks vara att de svagaste länkarna bestämmer slutresultatet. Skälet är att de annars skulle bli uteslutna eller passiva oförstående ickedeltagande deltagare i massan.

Samhälle är att vara med varandra, för varandra och mot varandra. Genom drivkraften från våra olika ändamål, formar och utvecklar samhället innehåll eller intressen[9]. Samhället förstås enligt Simmel som ett nät av strukturerad interaktion[10]. Han vänder sej därför både mot att samhället skulle fungera som en organism eller motsatsen, att historiska händelser skulle vara helt unika. Sociologi blir då att studera interaktionens former[11].

Form är ömsesidigt bestämmande och interagerande mellan samhällets element[12]. Han kallar dessa mönster och former för församhälleligande, socialisation.  Fokuset för undersökningen bör då främst bli de former som består eller återkommer[13]. I och med att han gör en klar åtskillnad på form och innehåll skapas också en spänning däremellan.

Form är ett intressant begrepp. Det får ett mer begränsat förklaringsvärde än strukturbegreppet. Strukturbegreppet tenderar att totalisera. För Simmel handlar det snarare om att formerna begränsar och öppnar upp handlingsmöjligheter.

 

Fragment av individer

Även om de verkliga händelserna utspelar sej i individerna är det inte psykologin han är ute efter. Dessa händelser är synteser av former, kulturer och regler snarare än individuellt psyke.

En värld är en form av innehåll i medvetandet[14]. Medvetandets innehåll inkluderas i en helhet. En värld är därför ett ideal som aldrig kan bli förverkligad. Men världen transcenderar denna helhet och utvecklas utanför sej själv. Världen ligger alltså i spänningen mellan varat och livet. Det är en världs-bild samtidigt som det inte kan reduceras till psyket[15]. I Kants anda härleder han kopplingen mellan en värld och den oberoende verkligheten ur formerna eller för att vara mer trogen Kant, ur kunskapens kategorier.

Men för Kant kunde förbindelsen mellan tingen och medvetandet aldrig ligga hos tingen. Förbindelsen åstadkoms av subjektet. Simmel påpekar dock att detta inte gäller för kopplingen mellan vårt psyke och samhället. Tingen i samhället är faktiskt individuella psyken. Förståelse, kärlek eller samarbete är ju förbindelser som skapas av delarna själva. Och vi måste tillskriva andra psyken samma egenskap som oss själva, annars kollapsar förståelsen, gemenskapen eller kärleken. Det är vissheten snarare än kunskapen som möjliggör för oss att bli sociala varelser.

Simmels resonemang måste leda till att åskådandet av en annan person måste vara värderande och dömande. Observerandet kan inte utgå från de förnimmelser som är givna. Vi förutsätter en helhet. För att se en annan människa krävs fördomen att vi faktiskt har en medmänniska framför oss. Alternativet att neutralt bara se rörelser och höra ljud skulle omöjliggöra samhället.

Vi är bara ansatser till vår individualitet[16]. Karaktären, individualiteten, jaget är ett ideal, en helhetsbild eller med Gadamers begrepp en fördom. Vi är aldrig helt och fullt vårt jag. Vårt jag är en idealtyp.

Det här gör emellertid att vi både är en del av samhället och utanför. Därför finns det förutsättningar för att se individen och samhället som två parter. Simmel menar att ett av livets grundformer är att individen aldrig kan ingå i en relation som det inte samtidigt står utanför[17]. Vi får känslan av att stå i motsatsställning till alla de processer vi tar del av. Vi är både sociala och antisociala. Detta måste om jag tolkar resonemanget rätt innebära att vi också står utanför oss själva. Vi har ju alla en relation till oss själva.

Samhället lever inom individen och skapar egna organ, kretslopp och näringsgivande smältningsprocesser[18]. Detta innebär att konflikter så som den mellan samhälle och individ också finns inom individen själv. Han antyder att exempelvis individens längtan att utvecklas och perfektioneras, mycket väl kan vara överindividuellt ideal. Detta ideal kan då faktiskt komma i konflikt med vår individualitet.

Vi kan inte ha något självständigt centrum i våra liv, utan vi består av ömsesidiga relationer till andra[19]. Detta gör att vi både kan uppfatta oss som helt sociala och som helt personliga. Genom att upplösa centrumet upplöser han tydligen också dikotomin mellan att vara personlig och att vara social.

Vetenskapen studerar dimensioner eller aspekter av fenomen. De aspekter som är intressanta i studierna av samhället är processer av konflikt och samarbete, underordning och överordning, centralisering och decentralisering. Hans diskussioner byggs upp från spänningen mellan motsatspar. Människan är både social och för sej själv, både bestämd av samhället och autonom, både handlande och behandlad. Vi är ambivalenta i våra relationer.

 

Moral

Moral kommer ur Jagets tillgivenhet till Duet. Duet behöver, enligt Simmel, inte bara vara en[20]. Moral är därför utgivande socialt snarare än egoistiskt individualistiskt.

Tillit är en av de viktigaste sammanhållande krafterna i samhället[21]. Ju mer total kunskap vi har om våra medmänniskor ju mindre tillit behöver vi. Å andra sidan har den som inte vet något inte råd att känna tillit.

Simmel är inspirerad av Kants moralfilosofi. Människor ska aldrig behandlas som ett medel för att nå ett mål. Människor är alltid ett mål i sej själv[22]. Ur moraliskt hänseende tar Simmel då vad jag förstår avstånd från strategiska handlingar. Anmärkningsvärt är dock att även strategiska handlingar som en följd av Simmels tänkande måste vara ömsesidiga. För att en strategisk handling ska vara lyckad måste vi låta oss bli medel åt andras syften. Vi är alltså inte fullständiga offer. Vi medverkar till att låta oss bli medel.

Hur ska vi då förändra samhället om vi inte ska tänka strategiskt? För Simmel är vår kultur nödvändig förutsättning för utvecklandet av mänsklighetens möjligheter[23]. Den kantska etiken inbjuder därför till en grammatisk sociologi med möjligheter och begränsningar, regler och överenskommelser. Simmels dröm var att skriva det sociala livets grammatik[24]. Hur en sådan sociologi ska relateras till en ekonomisk eller strategisk sociologi är en öppen fråga.

 

Utan strategi

Simmel skiljer på tre nivåer av umgänge. Det ändamålsenliga, det sällskapsliga och det personliga[25]. Sällskaplighet är som en lek eller som konst. Det är inte ändamålsstyrt men det har inte heller ett direkt innehåll. Det är snarare en form. Målet är att lyckas med den sällskapliga stunden. Det är takt snarare än intressen som reglerar individerna. Sällskapligheten spelar på demokrati. Men jämlikheten är konstgjord. Den skapas av deltagarnas önskan om rent umgänge. En som-om-jämlikhet skapas.

Som-om-jämlikheten blir till en lögn när sällskapligheten görs till ett instrument för ändamål.

Flirten är lyckad när den rör sej mellan ja och nej. Om det är ett ja så skapas istället en ändamålsenlig förförelse. Även ett nej kan visa på ett seriöst intresse på längre sikt. Men flirten har inga planer. Den är varken ett ja eller nej. Den är snarare en lek.

Också konversationen är ändamålslös. Konverserar gör man för samtalets skull. Den blir till en konst som kan fulländas i sej själv. Till och med smågnabbandet skyddar oss mot att uppslukas av syften och ändamål. De verkliga olösliga konflikterna döljs under gnabbandet.

Även sällskaplighet påverkas av antalet. Ett vänskaplig middag där alla lyssnar på alla kan genom att en person kommer till, gå över i en fest där konverserandet istället förs i grupper[26].

Sällskapligheten ger förutsättningen för möten mellan helt skilda individer. Den blir ofta dessutom den enda sammanhållande faktorn när det ursprungliga skälet för att träffas förlorat sin effekt[27].

 

Gruppens storlek

Simmel vänder sej mot att antalet deltagare helt skulle forma eller styra gruppen[28]. Exakta förutsägelser av grupper menar han är en illusion. Gruppens antal ger snarare vissa möjligheter och begränsningar.

Den enklaste sociologiska formen är dyaden, paret[29]. Den formen återfinns såväl mellan två individer som mellan två grupper, familjer och stater. Dyaden förutsätter båda för att överleva, men bara den ena för att dö[30]. Triaden kan i princip överleva när en deltagare lämnar gruppen.

En egen anmärkning när det gäller rörelser och organisationer är att deltagare ofta missvisande tror att gruppen är oberoende av dem. När en person lämnar en grupp kan en rad undergrupper och beroendeförhållanden till personen kollapsa vilket sätter igång en kedjereaktion som gör att hela gruppen tappar kraften eller helt enkelt kollapsar. Även större grupper består alltså av en rad dyader och triader. En enda person kan därför göra att relationerna i praktiken inte fungerar. Simmels insikt att grupper större än två kan leva vidare även om någon lämnar den är alltså, om jag tolkar mina undersökningsresultat från motståndsgrupper rätt, i vissa sammanhang en allmänt spridd illusion[31]. Det går alltså att använda Simmels funderingar kring dyader för att problematisera hans förståelse av större grupper. Men föreställningen om att varje större grupp är odödlig till sin idé är ändå sann. Detta kan enligt Simmel ge oss en speciell insikt om vår egen dödlighet och betydelse.

Vissa grupper har dock byggt in sin egen dödlighet. En moståndsgrupp, så kallad vängrupp, eller en kampanj får genom att deltagarna byggt in en avrättning av gruppen en speciell karaktär som liknar tvåpersonersgrupper.

I och med att vissa sociala rörelser har en stor genomströmning saknas förutsättningarna för att de ska institutionaliseras eller organiseras på något effektivt sätt. Men det kan räcka med en dyad som stannar kvar för att rörelsen ska leva vidare. Kanske är det så att skapandet av bestående dyader och triader är förutsättning för en organiserad rörelses eller grupps fortlevnad. Å andra sidan är uppdelningen i undergrupper också en förutsättning för att manipulera och övervaka en större grupp[32].

En person som ”egentligen” tillhör en grupp men ställer sej utanför kan skada gruppen[33]. Skadan kan komma ur konkurrens eller genom att gruppen inte blir repressentativ. Gruppen upplevs kanske inte som komplett av dess medlemmar eller av andra.

Två kan hota gruppen och omvänt, gruppen kan hota tvåsamhetens intimitet. Gruppen bildar en objektiv enhet medan intimiteten förutsätter känslan av att bara stå inför den andra parten.

I vängrupper blir vänner ett hot mot vänskapen.

En triad består i princip av tre dyader. Dessa tre dyader innebär var för sej att en i triaden blir utanför och kan uppfattas som inkräktare[34]. Jag skulle därför snarare hävda att en triad formellt sett kan bestå av sex dyader. Vi har ju också relationen mellan en dyad och den tredje deltagaren. Denna relation är i princip också en dyad precis som relationen mellan två grupper är en dyad.

Här har vi som jag tolkar det, en förklaring till att trepersoners grupper och fyra personers grupper kan vara så instabila[35]. I triaden kan en person känna sej utanför eller om olika relationer uppstår kan två eller alla tre känna sej utanför vid olika tillfällen.

I en kvartett uppstår gärna triader där den fjärde känner sej utanför. Också vanligt är att en eller två dyader uppstår där då också en eller två personer känner sej utanför. Kvartetten kan fungera stabilt om den balanseras av två starka dyader som när två par möts.

Kvintetten har problem när det finns två dyader. Här har vi uttrycket femte hjulet som används om utanförskap i triader och kvintetter. En kvintett som inte innehåller två starka dyader borde däremot vara någorlunda stabil. Då finns det en rad konstellationer av dyader och triader som kan avlösa varandra. Även kvintetten är så pass liten att den kan kommunicera som grupp. Också i sextetten och i septetten finns det en rad kombinationsmöjligheter som kan skapa stabilitet.

Problemen som uppstår i triader och kvartetter kan ibland med tiden lösas. Trygghet och solidaritet kan ge utrymme för tillfälligt utanförskap som inte hotar stabiliteten. Med tiden skapas nya konstellationer som kan vara motvikt mot ensidigt intima dyader.

I samtal med radikalfeminister i Syracuse, New York, i början av åttiotalet upptäckte jag att paret ofta sågs som ett av de största hoten mot jämlik gemenskap. Pardans var inte politiskt korrekt. Inte heller förälskade par kunde ty sej till varandra. Jag såg flera exempel på aktioner och interventioner för att bryta upp parbildningar. Jag gillar att gå ut och dansa. Som gammal göteborsk jazzhusstammis bjöd jag traditionellt upp enskilda men ändade upp med två danspartners. Att romantiskt gå hand i hand fick man göra när man var ensamma. Inte heller såg jag mina anarkofeministiska vänner kyssa sina partners offentligt.

För vissa var politiskt korrekt en ny feministisk moralism gentemot en heterosexistisk kultur som diskriminerade ensamma och lesbiska, medan det för andra var ett experimenterande med exempelvis fria förhållanden eller gruppsex. Att följa den tvåloperaliknande utvecklingen av olika invecklade förhållanden var klart intressantare och mer dramatiskt än teveversionerna.

Men Simmel har argument för dyadens fördelar. Ingen av deltagarna i en dyad kan bli nedröstade. Relationer som tillåter någon att bli nedröstad nedvärderar individualitet[36]. Å andra sidan kan en stark individualitet stärkas av att få motstånd och kritik medan en önskvärd individualitet undviker kritik och sammanhang där de kan bli nedröstade.

Det är fler avgörande skillnader mellan dyader och triader. Exempelvis är de sociala banden mellan två personer annorlunda än mellan flera[37]. En hemlighet tycks förutsätta maximalt två personer. Så fort man pratar med en grupp, alltså med minst två personer, försvagas hemligheten. Även en överenskommelse mellan två ställer på liknande sätt absoluta krav medan en överenskommelse mellan tre åtminstone teoretiskt kan överleva även om en bryter den.

I en triad där en av deltagarna har funktionen som medlare upplöses triadens enhet. Den fungerar snarare som flera dyader[38]. Medlaren distanserar sej gentemot de andra två. Medlarens funktion kan vara att återskapa en dyad och sedan dra sej tillbaka.

Eftersom jag själv fungerat som medlare och ger kurser i medlingsteknik, kan jag här påpeka att det under medlingen vanligtvis pågår flera processer. Ena parten försöker kanske bilda en allians med medlaren. Om den andre misstänker detta kan denne stärka den negativa alliansen genom att dra sej undan. Istället för att medlaren står utanför står ena parten utanför.

Eftersom kommunikationen kan vara bruten mellan parterna som är i konflikt får medlaren vanligtvis fungera som neutral förmedlare. Medlarens funktion och distans kan ge det förtroende som behövs för att parterna ska lämna sina låsta positioner. Samma funktion ger medlaren en möjlighet att stärka den svagare parten genom att tolka och förmedla dennes önskan.

Medlarens röst fungerar som motvikt mot parternas passionerade känslor. Denne försöker att se till att situationen varken blir intim eller aggressiv.

Medlaren underlättar en process mellan parterna medan skiljedomaren till slut tar ställning. Men i båda fall dekonstrueras ensidigt subjektiva önskningar. Medlarens och skiljedomarens språk är objektivt. Båda parternas subjektiva önskningar bryts mot en distanserad universialitet. Argumenten blir inte bara subjektiva önskningar. De underkastas ett rimlighetskrav. Detta krav ligger i själva medlingsprocessen. Medlaren behöver egentligen bara lyssna och ställa klargörande frågor för att rimlighetskravet ska träda i kraft. Parterna vänder sej under medlingen inte bara känslomässigt mot varandra. De ropar ut sin vädjan till en distanserad lyssnande allmänhet, representerad av medlaren eller skiljedomaren.

Konflikten reduceras på så sätt, enligt Simmel, till ståndpunkternas objektiva andemening. De överskrider den egoistiska subjektivismen. När det gäller skiljedom är det ännu tydligare att parterna sätter sin tilltro till objektiviteten. Båda parter har redan accepterat att underställa sej domslutet.

Den objektivitet som Simmel pratar om är snarare en intersubjektivitet. Den universiella gemensamheten är utgångspunkten i ett samtal. Vi förutsätter att det är en människa vi pratar med. Annars skulle vi ju vara tokiga nog att prata rätt ut i luften. Och om det är en människa så är hon lik mej och därför jämlik åtminstone på något plan. När det gäller medling är denna jämlikhet formaliserad i processen, inte bara i förutsättningarna för samtal.

En intressant synpunkt är att en konflikt tvingar deltagarna att konkurrera om stöd från utomstående[39]. Dessa kan vara staten eller någon i familjen. De utomstående kan vara betydelsefulla även om de egentligen inte har någon större makt. Det mest självklara exemplet på detta är småpartier som fungerar som vågmästare.

Den populära flickan som om vartannat leker med sina två väninnor, men aldrig tillsammans, härskar med hjälp av avundsjuka.

Den utomstående kan å andra sidan vara den som drar fördel av en konflikt[40]. Vi säger då att de försöker söndra och härska. Svarta poliser är effektivast i svarta områden. Lokala domstolar dömer bäst under en ockupation. I fängelset har vi golbögen som misstänks tjalla på sina medfångar. I militären såväl som i företag har vi liknande fenomen. Vem kan man då lita på?

En strategi för en regim att få makt över en rad grupper, exempelvis folkrörelser, är att alliera sej med de starkaste tills man har tillräcklig makt[41].

 

Makt

En persons handling måste förstås i relation till andras handlingar. Makt är därför ett utbyte. Makt är relation och ömsesidiga handlingar. Men underordning behöver inte alls bara vara gentemot människor. Vi kan underordna oss ett ideal, en åskådning, en lag, en princip, en tradition, ett föremål eller vårt samvete[42]. Samvetet är ett sätt för oss att själva representera samhället. Samhället ovan oss är också ett samhälle inom oss.

Det är lättare att få makt över en grupp än över en individ[43]. Två personer kan spelas ut mot varandra. Den som försöker få makt över en individ är helt beroende av denne. Medan ledaren för en grupp kan avvara några avfällingar.

Simmel skiljer på individuell makt över någon och gruppmakt. Varje relation är faktiskt på sätt och vis en bundenhet för alla inblandade parter. Även de som har makt är bundna av relationen. Individers makt över andra kan uppkomma på grund av egenskaper och färdigheter.

För att en grupp ska kunna ha makt över en individ måste den bestå av minst tre. En grupp av två är för deltagarna inte en grupp. Deltagarna ser ju bara en till. Denne kan eventuellt dominera som person[44].

Gruppens makt över deltagarna och över andra grupper bygger på flera faktorer[45]. Några av dessa är stel koncentration av befogenheter, uppdelning i oberoende aktiviteter, tillit till ledande förmågor, samling inför expansion, över och underordning, konkurrens, arbetsdelning, partibildning, representation, inre solidaritet kopplad till utfrysning av de utomstående, individuell egoism kombinerad med hängivenhet till helheten, fanatisk dogmatism kombinerad med utbredd kritisk intellektuell frihet. Alla dessa faktorer kan vara inblandade när nationers såväl som smågrupper bygger upp makt. Formerna för makt kan alltså vara liknande i såväl stora som små grupper.

Men det är också avgörande skillnader mellan en liten grupp och en stor[46]. Den stora gruppen måste skapa organ för att främja och underhålla, vilket den lilla gruppen inte behöver. I den lilla gruppen kan deltagarna interagera direkt med de andra. I den stora gruppen måste interaktionen förmedlas. Detta innebär arbetsdelning och med nödvändighet ojämlikhet. Det finns alltså om jag tolkar honom rätt inga platta organisationer.

Genom att interaktionen är förmedlad blir också makten överpersonlig. Makten läggs över på institutioner. Här måste dock påpekas att Simmel ser ledare, presidenter, kungar och despoter som institutioner snarare än personer.

En intressant utvikning är att Simmel påpekar att despotism förutsätter en jämlikhet hos undersåtarna. Hierarki minskar den högsta ledningens makt. Makten fördelas då över hierarkin.

Gruppens underordning under en individ skapar en enhetlig grupp. Detta gäller både om de underordnade stöder ledaren eller om de vänder sej emot ledaren[47]. Om stödet till ledaren går över i vördnad eller kärlek kan det dock innebära avundsjuka och konkurrens om ledarens gunst[48].

Även i den mest förtryckande underordning finns det utrymme för frihet[49]. Det absoluta underordning som är möjlig under en tyrann bygger på vår vilja att fly från hotet om straff eller andra konsekvenser av vår olydnad. Enligt Simmel är det bara genom direkt fysiska övergrepp som den underordnades frihet helt och hållet berövas.

Han hävdar till och med att auktoritet förutsätter den underordnades frihet. Det fysiska övergreppet innebär att auktoritet överhuvudtaget inte utövas. Även hot måste om jag förstår honom rätt förstås som avsaknad av auktoritet.

På motsvarande sätt innebär ett äktenskap inte ett fullständigt äktenskap[50]. Även i bästa fall är man bara gift med en del av sin personlighet. Denna del kan givetvis vara stor. Ingen är heller en fullständig medborgare i ett land eller helt revolutionär eller helt kristen. Människan är uppsplittrade varelser. Makt eller bundenhet gäller då vissa delar av oss.

Ju större grupp desto mindre andel av medlemmarna krävs för att styra gruppen[51]. Detta gäller i än större utsträckning ju mer splittrade deltagarna är. Det är lättare att styra ett stort parlament än ett litet. Det är lättare att styra ett massmöte än ett litet sammanträde.

Vårt beteende i större grupper upplevs som logiskt och objektivt nödvändigt[52]. Våra hänsyn och vår etik göms bakom det kollektiva ansvaret. Med Levinas uttryckssätt, vi står inte längre ansikte mot ansikte med den andre, den som berörs av våra handlingar. Det är vårt psykologiska återskapande av lidande som är grunden för medlidande. Detta försvåras ifall den som lider inte är synlig eller åtminstone har något namn. Här kan man tolka Simmel så att han faktiskt säger att det subjektiva återskapandet av den andre är förutsättningen för samhörighet och gemenskap. Ju större grupper och ju större distans desto större möjlighet till att få deltagarna att utföra destruktiva handlingar.

Här gör Simmel ett inlägg i debatten om förenade nationer som EU. Enligt hans resonemang skulle det alltså vara lättare att få deltagarna att delta i förtryck i en stor union än i en liten stat. Detta skulle kunna undersökas genom att jämföra vapenexport till förtryckande regimer eller deltagande i krig.

Distansens betydelse motsägs dock av att det interna förtrycket inom landet mot de egna medborgarna ofta är större i en liten diktatur än i en större demokratisk union. Det skulle kunna förklaras av att det inom en demokratisk nation finns en kedja av direkta ansikte mot ansikte relationer människor emellan. Det är tillräckligt många som reagerar på förtryck. Denna möjlighet att reagera är ju större i en demokrati än i en diktatur. I en diktatur behöver man få stöd från någon i en centraliserad makt. I en demokrati kan man få stöd från en rad organ och folkrörelser. Distansen och avsaknaden av ansiktesrelationer utanför nationen skulle då vara förklaringen till att vi i en demokrati lydigt undviker att stoppa exempelvis vapenhandel till förtryckande regimer långt från vårt land.

Förmodligen är Simmels slutsatser mer anmärkningsvärda i skillnaden mellan grupper som är överblickbara eller inte, mellan lokalsamhälle kontra hela län eller nationer.

När det gäller oöverblickbara grupper finns det säkert andra faktorer som minskar eller ökar medlidandet. Ett exempel skulle kunna vara att ju större gruppen är desto högre blir insatsen för att få resultat (marginalnytta). Traditionellt ekonomiskt resonemang kan alltså förklara proportionerligt större klyftor mellan resursstarka och resurssvaga beroende på gruppens storlek. Det krävs helt enkelt för mycket att påverka en större grupp för att man överhuvudtaget ska försöka. Simmel menar att demokrati i en större grupp tenderar att bli en oligarki.

Oligarki i betydelsen fåtalsvälde definierades ursprungligen av Platon och Aristoteles[53]. En modern klassisk användning kommer från Roberto Michels studie av de tyska socialdemokraterna 1911. Han menar att oligarki med nödvändighet utvecklas i större organisationer. Denna regel kallas oligarkins järnlag. I dagens diskussion tas dessutom hänsyn till en rad andra tendenser som både kan stärka och motverka oligarkins järnlag.

 

Hemligheter

En hemlighet mellan två  - grupper eller individer -  skapar en speciell karaktär åt varje annan relation de kan ha[54]. En regering eller politisk grupp som har hemligheter för medborgarna kan inte skapa en relation som inte påverkas av detta. Hemlighetsmakeri skapar en stark känsla av egendom. Det som förnekas någon höjer också sitt värde. En hemlighet ger de invigda en undantagsposition. Detta kan skydda hemlighetsmakarna från känslan av att behöva undanställas juridiska och moraliska regler.

De hemliga bygger upp en alldeles speciell tillit till varandra. Det är knappast något annat förtroende som kräver en så oavbruten kontinuitet[55].

Samtidigt frestar hemlighetsmakeri till förräderi. Samtidigt som hemligheten skapar murar inbjuder den till att bryta just dessa murar. Det är inte för intet som skvaller och bekännelser är så viktiga delar av vårt sällskapsliv. På en annan nivå har vi förräderi och spioneri.

I kontrast till hemlighetsmakeriet lyfter Simmel fram demokratins ideal att alla ska känna till de händelser och förutsättningar som berör denne. Annars har vi ju inte förutsättning för att bidra till besluten. Det moderna samhället går mot en allt större öppenhet medan privatlivet i och med anonyma städer skyddas alltmer mot insyn.

Nu i efterhand kan man väl konstatera att det inte är en så enhetlig utveckling. I och med överstatligheten riskerar allmänhetens insyn att försvåras och därmed deras möjlighet att delta i beslut. Inte heller privatlivets ökande integritet är entydigt. Hälsovården och socialtjänsten tar till viss del över den insyn som grannar tidigare hade.

 

Konflikt

Intimare relationer kan innebära mer konflikter. En harmonisk grupp kan inte existera i verkligheten[56]. Den skulle inte kunna delta i någon livsprocess. Den skulle inte klara av att förändras eller utvecklas. De krafter som skapar konflikter ska inte per se tolkas som negativa. Konsensus är då inte heller i sej positivt. För att kunna ha relationer behöver vi också kunna släppa på trycket. Det goda samhället är snarare ihoplappat än konfliktfritt. En sociologi om ordning kan därför inte skiljas från en sociologi om oordning.

En konflikt är ett ifrågasättande av gemenskapen[57]. I en omröstningsdemokrati löses detta genom att minoriteten accepterar att bli nedröstad. Genom att delta i en omröstning har vi också sagt att vi accepterar resultatet. Undantag är om vi i protest lämnar gruppen eller bryter mot beslutet. Men att stanna kvar i gruppen och protestera mot resultatet innebär ändå att vi accepterar beslutet. Omröstningen gör alltså att konflikten omvandlas till enhetlighet. Majoritetens vilja totaliseras[58].

Lockes och Rousseaus kontraktsteorier kan tolkas som att individen ser majoritetens vilja som sin vilja just genom att delta i omröstningen. Rousseau totaliserar majoritetens vilja så långt att endast individen inte majoriteten kan ha fel. Genom att delta i omröstningen lovar vi att inte förstöra enheten genom att sätta oss upp mot resultatet. Olydnad mot majoriteten blir för Rousseau alltid fel. Simmel påpekar dock att det kan vara troligt men knappast självklart att majoriteten har rätt[59].

Simmel kritiserar beslut med konsensus. Även om majoriteten inte kan våldföra sej på minoriteten våldför sej minoriteten på majoriteten. Här kritiserar Simmel en speciell förenklad form av konsensus. För vanligtvis har majoriteten lika mycket vetorätt som minoriteten. Majoriteten kan alltså hindra minoriteten från att våldföra sej på dem. Veto står då mot veto. Konflikten kvarstår tills nya förslag löser konflikten.

En skillnad mellan omröstningsdemokrati och konsensusdemokrati blir då att en konflikt formellt sätt kan lösas direkt genom omröstning medan det med vetorätt finns en möjlighet att hålla fast vid konflikten genom att lägga veto mot veto. För tydlighetens skull kan jag påpeka att accepterandet av ett veto faktiskt är ett formellt konsensus. Konflikten är då löst. Det är först när veto står mot veto som konflikten formellt kvarstår.

Simmel menar att konsensus i USA och England bygger på principen att en objektiv sanning måste vara subjektivt övertygande. Identiteten mellan subjektiva sanningar blir då kriteriet för den objektiva sanningen.

Här skissar faktiskt Simmel en bakgrund till den anglosaxiska pragmatismen och Habermas teori om det kommunikativa handlandet. Habermas påpekar ju att även vetenskapens sökande efter sanning i praktiken fungerar som en konsensusprocess[60].

 

Frihet

Frihet skulle kunna tolkas som relationslöshet, när vi bryter förbindelser[61]. En mer positiv tolkning är att friheten är en speciell relation då omgivningen samstämmer.

Varje enskilt principiellt krav har en tendens att växa obegränsat[62]. Nästan alla relationer om det så är partier, aktionsgrupper eller familjen invärver hela människan i sina krav. Varje grupps krav är obarmhärtigt och likgiltigt inför andra förbindelser. Familjen tenderar att sätta sej själv i centrum, liksom nationen, kyrkan, motståndsrörelsen eller partiet.

De enheter som dock, enligt min förståelse, tycks ha lyckats bäst i att uppsluka individerna är arbetsplatsen eller skolan samt familjen. Detta kan ha att göra med att i både den borgerliga och den socialistiska traditionen är produktion och reproduktion det moderna samhällets två ben. Det innebär dock inte att andra engagemang och relationer inte också har en tendens att obegränsat öka kraven.

Friheten blir då att tillfälligt bryta bundenheten, göra sej fri från band. Men frihet har också en skapande positiv betydelse. Frihet innebär att ta sej friheter, att styra andra. Inom socialismen är frihet ofta förknippat med rättighet och social rättvisa. Friheten är negerande gentemot andras krav och positiv genom att andra underkastas[63]. Frihet är alltså en befrielseprocess snarare än ett tillstånd.

Anarkisten Proudhon vill upplösa alla dominerande strukturer. Ordning skulle då uppkomma genom direkt interaktion mellan fria samordnade individer. Men Simmel hävdar att en grupp eller massa anpassar sej till de som har sämst förutsättningar[64]. Detta menar han leder till en ineffektiv organisation. Den samordning som Proudhon efterlyser kan istället nås även med ömsesidig över och underordning[65]. Denna ideala organisation skulle innebära att vi växlade mellan att vara över och underordnade varandra. Detta skulle göra att fördelarna med över och underordning behölls men att orättvisorna, förtrycket, ensidigheten togs bort. Simmel menar till och med att jämlikhet mellan könen innebär att makten i praktiken roteras[66]. Ojämlikheten byter plats.

Simmel kritiserar Platons aristokrati där de bäst lämpade får makt. För det första finns det inget säkert urvalskriterie[67]. Dessutom menar han att vi demoraliseras av makt. Det behövs därför någon form av rotation för att hindra själva demoraliseringsprocessen.

 

Per Herngren
1992, version 0.5

 

Fotnoter


[1] David Frisby, Sociological impressionism: A reassessment of Georg Simmel´s social theory, 1981.

[2] Mike Featherstone, ”Georg Simmel: An introduction”, Theory culture & society Explorations in critical social science Volume 8 Number 3 George Simmel, August 1991, s 2, 4-5.

[3] Georg Lukács, ”Georg Simmel”, Theory culture & society Explorations in critical social science Volume 8 Number 3 George Simmel, August 1991, s 146-148.

[4] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 7.

Georg Simmel, ”Female culture”, On Women, sexuality and love, 1984, original Weibliche Kulture, 1911, upptryck sociologiska institutionen i Göteborg 1992, s 80.

[5] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 19.

[6] Mike Featherstone, ”Georg Simmel: An introduction”, Theory culture & society Explorations in critical social science Volume 8 Number 3 George Simmel, August 1991, s 6.

[7] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 30-31.

[8] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 32-33, 93.

[9] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 43.

[10] L Coser, ”Georg Simmel (1858-1918)”, Masters of Sociological thought - ideas in Historical and Social Context, 1977, upptryck sociologiska institutionen i Göteborg 1992, s 177-180.

[11] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 21-22, 41.

[12] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 44.

[13] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 9-10.

[14] Georg Simmel, ”Female culture”, On Women, sexuality and love, 1984, original Weibliche Kulture, 1911, upptryck sociologiska institutionen i Göteborg 1992, s 101.

[15] Georg Simmel, ”Hur är samhället möjligt?”, Hur är samhället möjligt ? - och andra essäer, Kungälv, Korpen, 1981, original 1908, s 67-70.

[16] Georg Simmel, ”Hur är samhället möjligt?”, Hur är samhället möjligt ? - och andra essäer, Kungälv, Korpen, 1981, original 1908, s 73.

[17] Georg Simmel, ”Hur är samhället möjligt?”, Hur är samhället möjligt ? - och andra essäer, Kungälv, Korpen, 1981, original 1908, s 77.

[18] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 58.

[19] Georg Simmel, ”Hur är samhället möjligt?”, Hur är samhället möjligt ? - och andra essäer, Kungälv, Korpen, 1981, original 1908, s 79-80.

[20] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 260.

[21] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 318.

[22] L Coser, ”Georg Simmel´s neglected contributions to the sociology of women”, Journal of woman in culture and society, 1977, vol 2, nr 3, upptryck sociologiska institutionen i Göteborg 1992, s 319.

[23] S Vromen, ”Georg Simmel and the cultural dilemma of women”, History of European Ideas, vol 8, nr 4/5, 1987, upptryck sociologiska institutionen i Göteborg 1992, s 567.

[24] L Coser, ”Georg Simmel (1858-1918)”, Masters of Sociological thought - ideas in Historical and Social Context, 1977, upptryck sociologiska institutionen i Göteborg 1992, s 186.

[25] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 45-49.

[26] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 114.

[27] Georg Simmel, ”The Berlin trade exhibition”, Theory culture & society Explorations in critical social science Volume 8 Number 3 George Simmel, August 1991, s 119.

[28] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 174.

[29] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 122-123.

[30] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 124.

[31] Georg Simmel, ”Ensamhet och tvåsamhet”, Hur är samhället möjligt ? - och andra essäer, Kungälv, Korpen, 1981, original 1908, s 162-163.

[32] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 170.

[33] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 95.

[34] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 135.

[35] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 136.

[36] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 137.

[37] Georg Simmel, ”Ensamhet och tvåsamhet”, Hur är samhället möjligt ? - och andra essäer, Kungälv, Korpen, 1981, original 1908, s 161.

[38] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 144-153.

[39] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 156-157.

[40] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 162.

[41] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 168.

[42] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 250-267.

[43] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 141.

[44] L Coser, ”Georg Simmel (1858-1918)”, Masters of Sociological thought - ideas in Historical and Social Context, 1977, upptryck sociologiska institutionen i Göteborg 1992, s 187.

[45] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 20.

[46] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 87.

L Coser, ”Georg Simmel (1858-1918)”, Masters of Sociological thought - ideas in Historical and Social Context, 1977, upptryck sociologiska institutionen i Göteborg 1992, s 188.

[47] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 190.

[48] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 195.

[49] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 182-183.

[50] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 202.

[51] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 98, 205.

[52] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 226.

[53] Tom Bottomore, ”Oligarchy”, i William Outhvaite & Tom Bottomore (red), The Blackwell dictionary of twentieth-century social thought, Oxford; Blackwell Publisher, 1995, s 428-429.

[54] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 330-332, 334.

[55] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 348.

[56] L Coser, ”Georg Simmel (1858-1918)”, Masters of Sociological thought - ideas in Historical and Social Context, 1977, upptryck sociologiska institutionen i Göteborg 1992, s 184-185.

[57] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 239-241.

[58] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 243.

[59] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 246.

[60] Jürgen Habermas, ”Historical materialism, normative structures”, William Outhwaite (red), The Habermas reader, Oxford; Blackwell Publishers, 1996, s 235.

[61] Georg Simmel, ”Ensamhet och tvåsamhet”, Hur är samhället möjligt ? - och andra essäer, Kungälv, Korpen, 1981, original 1908, s 159-160.

Samma text men i ett större sammanhang finns i Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 120-122.

[62] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 133.

[63] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 282.

[64] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 302.

[65] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 285.

[66] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 288.

[67] Georg Simmel, The sociology of Georg Simmel, New York: The Free Press, 1964, första upplagan 1950, s 296.

  Skriv en kommentarBli aktiv!


Innehåll

Georg Simmel

Fragment av samhället

Fragment av individer

Moral

Utan strategi

Gruppens storlek

Makt

Hemligheter

Konflikt

Frihet

 

Ny bok 2016
Per Herngren &
Otto von Busch

 Beställ boken
Mode & motstånd

Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik

Film om boken

 

 

 

Sök på denna sajt:

 

Stöd ickevålds-nätet!
Genom att klicka på annons nedan gör du annonsören till sponsor av ickevåldsarbetet.

 

 

Start • Civil olydnad & ickevåld • Teori & forskning • Kurs i konfliktingripande • Böcker • Film • Kontakt • English & international