Civilsamhälle och hegemoni – Antonio Gramsci

Utkast till boken Civilsamhälle och Makt Hur kritik förvandlas till lydnad som ska komma ut 2024.

I sina anteckningar från fängelset skiljer Antonio Gramsci på makt från förtryck gentemot frivillig underordning. Civilsamhället får uppgiften att ersätta förtryck och övervakning med samförstånd. Med sitt begrepp hegemoni undersöker han hur det går till.

Hegemoni förstås gärna som åsikter och opinion. Men hegemoni handlar inte så mycket om att ha samma åsikt utan mer om att representera nationens bästa. När verksamheten och strukturen i föreningar och företag[1] representerar helheten, exempelvis nationen eller samhället, agerar de hegemoniskt.[2]

Hegemoni ska inte förstås som de mäktigas verktyg för att skapa underordning. Hegemoni är snarare de underordnades verktyg för att vara med och regera. ”It is not an instrument of government of dominant groups in order to gain the consent of and exercise hegemony over subaltern classes; it is the expression of these subaltern classes who want to educate themselves in the art of government”[3].

Organisationer och företag blir stater

Stat är att utöva stat. Staten skapar former för samverkan och gör sig själv till målet för dessa handlingar. Stat blir både mål och medel.

Gramsci bryter sig ur föreställningen att staten enbart är regering och statsapparat. Staten är inte en stor monolitisk helhet. Istället visar han hur nationalstaten består av ett myller av relationer och samverkan: inom statsförvaltning, mellan statsapparat och civilsamhälle, samt mellan olika grupper i civilsamhället.[4]

Staten gör sig till verb men också till substantiv. Staten kan därför inte reduceras till regering och statsförvaltning. Även civilsamhället praktiserar stat. ”But what does that signify if not that by “State” should be understood not only the apparatus of government, but also the “private” apparatus of “hegemony” or civil society?”[5]

Företag och föreningar införlivar nation och stat i sin organisation. Ett uppenbart sätt kan vara att införliva nationen i syfte och stadgar. Nation kan placeras först i föreningars namn, som Sveriges arbetares centralorganisation, Svenska kyrkan, Svenska freds- och skiljedomsföreningen, Svenska kvinnors vänsterförbund.

Pluralis blir singularis

Här frestas man att reducera civilsamhället till kugge i ett väldigt statsmaskineri. Det är snarare så att när organisationer agerar stat blir de stat i sig själva[8]. Detta görs med hjälp av hegemoni.[6] Genom att representera allmänintresset utövar civilsamhället stat. Organisationer praktiserar stat när deras verksamhet representerar helheten: ”hegemony over its historical development belongs to private forces, to civil society—which is “State” too, indeed is the State itself.”[7]

Att andra gemenskaper och organisationer än en centralmakt utövar stat är inte unikt för liberala ordningar. På antiken utvecklades ofta städer till stater. När imperier ägnade sig åt att kriga och utkräva skatt kunde familjer och släkten fylla funktionen av stat mer än imperierna.

Stater ska alltså inte göras synonymt med nationalstaten eller med stora imperier. Nationalstaten består snarare av en samling av stater som riktar sig mot ett gemensamt centrum. För att få tillstånd detta behöver den metoder för att samla statsutövande kring sig. Civilsamhället genomför detta med bland annat hegemoni. Civilsamhället alstrar en föreställning om folket samtidigt som det blir folket. Gramsci utforskar hur exempelvis den katolska kyrkan blir både nation och stat: ” the Church itself may become State”.[9] Detta sker genom att kyrkan representerar folket såväl som ordningen, både nation och stat. Det ska inte förstås som att den katolska kyrkan konkurrerar med den administrativa statsapparaten. Istället mångfaldigar civilsamhället staten. Nationalstaten blir alltså egentligen en samverkan av stater. Att ändå skriva nationalstaten i singularis är inte mer märkligt än att olika folk kan vara ett folk tillsammans.

Stater som inte riktar sig mot nationalstaten

Analysen ovan kan uppfattas som att alla statliga organisationer samlas runt nationalstaten. Men civilsamhället uppfinns just för att så inte är fallet. Parallellt med nationalstaten utvecklas det stater som inte riktar sig mot nationalstaten. Civilsamhällets får uppgiften att rikta grupper och organisationer mot nationalstaten.

Gramsci tar exempelvis upp möjligheten att organisera stater under revolutionära omvälvningar. ”It must be criticised, precisely in order to develop and produce new forms of State life, in which the initiative of individuals and groups will have a “State” character, even if it is not due to the ’government of the functionaries’ (make State life become ’spontaneous’)”.[10] Att bli stat stärker alltså inte enbart ordningen, det kan också revolutionera den.

Bördan att producera makt läggs alltså, enligt Gramsci, främst på civilsamhället. För att förstå bredden i uppdraget behöver man som tidiga liberaler räkna med att även företag agerar civilsamhälle. Samhällsmoral, duktighet, plikt och nationalism produceras till stor del på arbetsplatser.

Stifta och verkställa lag

Gramsci utforskar hur civilsamhället både stiftar och tillämpar lagar.[11] För detta använder civilsamhället traditioner, seder, rutiner, utvärderingar, protokoll, rapporter, normer, grupptryck och moral. Civilsamhällets lagar reglerar folk mer i detalj än rättsväsendet.

När en liberal stat stärker ordningsmakten ges den, enligt Gramsci, främst en övervakande funktion. Den sätter gränser för företag, föreningar och enskilda. Ifall verksamheter överskrider ordningen kan tjänstepersoner, åklagare eller polis ingripa genom att befalla eller straffa.[12] Det liberala statsväsendet övervakar ordningens gränser, enligt Gramsci.[13]

Idag tar möjligen delar av statsapparaten över civilsamhällets uppdrag mer än på Gramscis tid. Arbetsförmedling, socialförvaltning, skolor och universitet stiftar och tillämpar lagar med metoder som Gramsci förknippar mer med civilsamhället.

Brottas med hegemonibegreppet

Den liberala revolutionen bygger upp en maktordning som gör statsapparat och civilsamhälle till motparter. Motsägelsefullt växer det dock fram en fridfull utopi om att stat och civilsamhälle skulle kunna övervinna konflikter.

På några ställen ramlar Gramsci in i samma motsägelse. Han utgår från att stat och civilsamhälle bygger på konflikter,[14] men på några ställen förutsätter han att ett väl utvecklat civilsamhälle har möjlighet att dra nationalstaten ut ur motsättningar och motsägelser. ”A complex and well-articulated civil society, in which the individual can govern himself without his self-government thereby entering into conflict with political society—but rather becoming its normal continuation, its organic complement.”[15]

Föreställningen att konflikter hindrar ordning och makt görs ibland till dogm. Fast det är just en föreställning. Liberala nationalstater utvecklas genom konflikter.

Gramscis begrepp hegemoni skulle kunna förstås som ett harmoniskt samförstånd. Genom hegemoni producerar civilsamhället det som Gramsci på italienska betecknar ”consenso”. Det italienska begreppet drar åt åtminstone två olika håll. Det kan betyda att godkänna, tillåta, bemyndiga. Den andra betydelsen är istället att komma överens, instämma och samtycka.

1. Betydelsen bemyndiga och godkänna öppnar upp för att konflikt och hörsamhet kan höra ihop. Den borgerliga revolutionen utvecklar verktyg för att offentligt ta upp kritik och konflikt vilket ska leda till beslut.[16] Det blir sen en plikt att underordna sig beslutet. Lydnad till beslut innebar dock inte att konflikten är över. Beslut kan omprövas efter ny kritik. Den liberala ordningen utgår från kritik och konflikt. Utan konflikt ingen demokrati.

2. Betydelsen komma överens och instämma betecknar istället konflikter som hinder för enhet och lydnad. Målet är att vara ense. Exempelvis Rousseau argumenterar för att statens auktoritet försvagas av konflikter och stärks genom överenskommelse.[17]

Här undersöks hur civilsamhället får till uppgift att använda konflikt och kritik för att producera makt och lydnad, enhet och utveckling. Det stämmer mer överens med första betydelsen av ”consenso”.[18] Den andra mer harmoniserande utopin missar dynamiken i den borgerliga revolutionen. Utveckling och makt produceras i liberala stater genom att civilsamhälle och den privata ekonomin fungerar som motparter till regering och nationalstat.

På flera ställen i sina fängelseanteckningar betonar Gramsci civilsamhällets uppgift att producera samarbete och lydnad snarare än enighet: ”exercise hegemony, which presupposes a certain collaboration, i.e. an active and voluntary (free) consent, i.e. a liberal, democratic régime.”[19] Hegemoni kan alltså producera enhet utan enighet. Samförstånd utan samtycke. Hegemoni blir därmed användbart för att undersöka hur frivillig underordning kan produceras genom oenighet.

Per Herngren

2024 02 21, version 0.1.1

Fotnoter

[1] ”På ett ställe i fängelseanteckningarna analyserar Gramsci civilsamhället som stående mellan statsapparaten och den ekonomiska strukturen. Strukturen är ju en struktur, inte ett innehåll. Strukturen innehåller alltså inte de konkreta företagen. Civilsamhället ska därför inte ses som en mängd med ett givet innehåll. Det öppnar upp att undersöka när företag och andra organisationer följer strukturen och agerar civilsamhälle. Eller när organisationer inte agerar civilsamhälle. Det går dessutom att undersöka hur politiska och ekonomiska strukturer skapar möjligheter och hinder för både företag och föreningar. ”Between the economic structure and the state with its legislation and its coercion stands civil society”. Antonio Gramsci, Derek Boothman (red), Further selections from the prison notebooks, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1995), s 296.

[2] Ernesto Laclau förstår hegemoni som handlingen att representera det universella allmänintresset. Delen representerar helheten. En grupp presenterar sig själv som ett förverkligande av ett bredare mål, exempelvis ordning eller befrielse. Ernesto Laclau, Emancipation(s), London: Verso, 1996, s 43.

[3] Antonio Gramsci, David Forgacs (red), The Gramsci reader, New York University Press, 2000, s 197.

[4] ”the concept of State, which is usually understood as political society (or dictatorship; or coercive apparatus to bring the mass of the people into conformity with the specific type of production and the specific economy at a given moment) and not as an equilibrium between political society and civil society (or hegemony of a social group over the entire national society exercised through the so-called private organisations, like the Church, the trade unions, the schools, etc.)” Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 209-210.

[5] Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 530.

[6] ”the general notion of State includes elements which need to be referred back to the notion of civil society (in the sense that one might say that State = political society + civil society, in other words hegemony protected by the armour of coercion).” Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 531.

[7] Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 531.

[8] ”The subaltern classes, by definition, are not unified and cannot unite until they are able to become a “State”: their history, therefore, is intertwined with that of civil society, and thereby with the history of States and groups of States.” Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 202.

[9] ”the Church is taken as representing the totality of civil society (whereas in fact it is only an element of diminishing importance within it), and the State as representing every attempt to crystallise permanently a particular stage of development, a particular situation. In this sense, the Church itself may become State.” Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s s 506.

[10] Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 544.

[11] ”Question of the ’Law’: this concept will have to be extended to include those activities which are at present classified as “legally neutral”, and which belong to the domain of civil society; the latter operates without “sanctions” or compulsory “obligations”, but nevertheless exerts a collective pressure and obtains objective results in the form of an evolution of customs, ways of thinking and acting, morality, etc.” Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 502.

[12] ”The apparatus of state coercive power which “legally” enforces discipline on those groups who do not “consent” either actively or passively. This apparatus is, however, constituted for the whole of society in anticipation of moments of crisis of command and direction when spontaneous consent has failed” Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 145.

[13] ”In the doctrine of the State as regulated society, one will have to pass from a phase in which “State” will be equal to “government and “State” will be identified with “civil society”, to a phase of the State as nightwatchman—i.e. of a coercive organisation which will safeguard the development of the continually proliferating elements of regulated society, and which will therefore progressively reduce its own authoritarian and forcible interventions.” Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 533.

[14] ”The philosophy of praxis, on the other hand, does not tend towards the peaceful resolution of the contradictions existing within history.” Antonio Gramsci, David Forgacs (red), The Gramsci reader, New York University Press, 2000, s 196.

[15] Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 543.

[16] Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.

[17] ”The more concord reigns in assemblies, that is to say the closer opinions come to unanimity, the more the general will also predominates; whereas long debates, dissensions, disturbances, signal the ascendancy o f particular interests and the decline of the State.” Rousseau, ”Book IV, chapter 2”, Rousseau The Social Contract and other later political writings, Cambridge University, s 123.

[18] Metoden för att läsa liberala klassiker och maktkritisk forskning som refereras i den här boken är att följa med i deras interventioner. Vilka verktyg ger de oss för att bearbeta civilsamhället? Hur kan vi samarbeta och brottas med dessa tänkare och forskare? Avsikten är alltså inte främst att försöka förstå någon bakomliggande mening: vad de egentligen ville säga eller vad som historiskt styrde deras tänkande. Läsning är att bli tilltalad. Texter riktar sig alltså mot läsaren. Texter riktar sig inte så ofta mot författaren, förutom möjligen vid bekännelser, kärleksbrev eller jobbansökningar vilket faller utanför bokens ämne.

[19] Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 549.

image_pdfimage_print

Bli kreativ med texten och dela funderingar!