Vardag & motstånd: Goffman

Om Erving Goffman

Flera av oss har inspirerats av, eller irriterat oss på, Goffmans konsekventa fokus på ansikte-mot-ansikte situationer. Goffman blir frustrerande i en tid som snarare handlar om förmedlade möten.

Han tycks se exempelvis medias effekt som närmast roande och perifert för socialt handlande[1]. Vissa medier som exempelvis telefonen tycks dock föra människor närmare varandra än fysiska möten.

Och var har vi kulturen hos Goffman?

Hans intresse rör sej under årens lopp från situationens förutsättningar till talets förutsättningar.

– Jaha, så han började syssla med diskurser och lingvistik då!

Nja, visst lyssnade han på Derridas kritik(not). Men det var nog ändå mötet som fascinerade honom.

I tolkningen av Goffman som semiotiker eller fenomenolog så tar jag mer fasta på den sista ansatsen i hans forskning. Det är relationen mellan tecknen och de (subjekt) som sänder eller tolkar tecknen, som gör Goffman nytolkande[2], snarare än genom att visa på hur människors beteenden skapar teckensystem.

Tidvis när man läser Goffman kan man misströsta. Han faller gång på gång in i en banal analytisk kategoriseringssociologi (not). Men det är när han visar på hur människor exempelvis kan omtolka eller rädda situationen som man känner någonstans nere i magen att det här är sociologi.

Under sin verksamma tid intresserade Goffman sej för förutsättningar och regler för beteenden. Han utgick ofta från situationen och strukturerna (ramen) runt möten människor emellan. Senare intresserade han sej alltmer för talhandlingar och former för samtal. I hans sista bok (kolla) ”Forms of Talk” tycker jag att han tappar lite av det typiskt goffmanianska nytolkande draget. Han faller in i talhandlings analyser.

Erving Goffman har ansetts vara en brygga mellan handlingsteori och strukturalism. Och det har skrivits otaliga artiklar om han var mer interaktionist än strukturalist eller vice versa[3]. Och var han verkligen mikrosociolog[4]? Exempelvis Giddens vägrar att reducera Goffman till en mikrosociolog(not). Och Joshua Meyrowitz menar att Goffmans situationsmönster är en länk mellan mikro- och makrobeteende[5].

Udda, avvikande mer än det normala

Erving Goffman har fått kritik för att han ignorerade konflikt och oordning[6]. Hans metod gick däremot ut på att förstå vårt sätt att umgås genom att undersöka det avvikande  – det udda –  snarare än det generella  – det typiska.

Han finner regler för vardagligt umgänge genom att analysera underrättelsetjänster, mentalsjukhus, fängelser. Han förstår förutsättningarna för att vi ska vara trygga med varandra genom att avslöja hur vi blir bortgjorda eller får känna skam.

Goffman intresserade sej mer för etikett än etik. Men den etikett han formaliserar visar att reglerna och formerna för samvaro stöder kommunikation, gynnar möten och skapar trovärdighet. Det finns alltså en etisk aspekt av de regler och den etikett Goffman uppenbarar för oss[7].

Mitt intresse är att undersöka just konflikter och hur oordning organiseras till nya ordningar. Trots olika intresseområden ser jag vissa möjligheter att göra mina undersökningar med en liknande ansats som Goffman. Konflikt och konflikthantering i ansikte mot ansiktessituationer kan kanske bäst förstås genom att undersöka det avvikande.

Goffman kännaren Anne Warfield Rawls, föreslår att social ordning kommer ur två skilda typer av ordning[8]. Den ena ur hur förutsättningarna för ansikte mot ansikte relationer bestäms och den andre ur förutsättningarna för förutbestämbarheten och regelstyrdheten hos institutioner.

Men även institutionell ordning ser hon som interaktionella förvärvade erfarenheter som uppnåtts via lokalt producerade ordningar som hålls inom ramarna för institutioner utan att dessa institutionella ramar styr eller skapar ordningen. De institutionella strukturerna får vad jag förstår hos henne alltså inte någon förklarande funktion som i systemteori eller hos strukturalismen.

Har Erving Goffman någon metod?

Under läsningen av Erving Goffmans skrifter ställer jag mej gång på gång frågorna: Vad är det han visar egentligen ? Och har han egentligen någon metod?

Forskningsresultat skulle kunna delas upp i dikotomin belägga och vederlägga (se ex Popper), visa hur något är eller visa att så är det inte,  presentera nya fakta eller kritisera. Belägg kan naturligtvis vara både empiriska och analytiskt logiska.

Goffman visar genom sin praktik att denna dikotomi dock skulle vara problematisk för sociologin. Den riskerar att låsa forskningen inom en ideologi eller ett paradigm. Men sociologi bryter sej hela tiden ur givna förklaringsmodeller och visar på nya perspektiv. Jag skulle därför vilja föreslå att forskningsresultat kan delas upp i åtminstone en triad. Frågor och möjligheter har ofta samma status och i flera fall högre status än belägg och vederläggning. I och med att frågan ställs  – Skulle det inte kunna vara så här? – öppnas helt nya forskningsområden och möjligheter upp. Både mikrofysik och psykoanalys  laborerar till stor del med möjliga tolkningar snarare än belagda teorier.

När Goffmankännare diskuterar vilken metod Goffman använde sej av så låter argumentet som att de förutsätter att med så intressanta resultat måste han använt sej av en jävligt bra metod(not). Goffman själv redovisar sällan någon metod. Detta gäller såväl hans kategorisering som regelformulerande av ansikte mot ansikte situationer samt hans fallstudier.

Vid några tillfällen bland annat i en föreläsning (not) antyder han att han åtminstone då och då använde sej av metod. Detta tolkas som att han var ojust nog att inte ordentligt redovisa sina verktyg, vilket dessutom skulle försvåra för oss andra att problematisera hans metod.

Efter ett par genomläsningar av flertalet av Goffmans verk tolkar jag det som att han inför skrivandet av sina böcker faktiskt inte använde sej av metod i någon större utsträckning. Han var positiv till metod. Det finns inget antimetodiskt drag hos Goffman. Han var dessutom metodisk när det gällde att beta av problemområden. Men i hans läsning av exempelvis spionlitteratur eller i hans tolkningar av vardagshändelser finns det en nyfikenhet och en upptäckaranda som snarare är icke- eller postmetodisk[9] än metodisk.

Jag rekonstruerar Goffmans metodologi enligt ett cartesianskt synsätt. Vid några tillfällen i forskningen upptäcker forskaren att man skulle behöva förstå samma sak igen och igen. Metod blir då en upprepning av erfarenheter, ett sätt att slippa ifrån att ständigt behöva återskapa subjektiva förståelseprocesser. Metod är objektivt i betydelsen att ”objektivet”  – metoden –  reproducerar förståelseerfarenhet.

På samma sätt är kameran objektiv. När man sätter på olika objektiv och effektfilter reproduceras ett böjningsmönster som är förutbestämt. Resultatet  -fotot –  öppnar upp för ny förståelse. Att förstå ett foto är sällan en metodisk process. Att jämföra foton på misstänkta brottslingar är däremot en metodisk process. Men att se och tolka ett foto är en postmetodisk verksamhet. Att fotot är spygrönt eftersom ett objektivt grönfilter använts gör inte fotot mer sant men skapar möjligheter för nytolkning.

Det är alltså problematiskt att koppla metod/objektivitet till sanning som cartesianismen gör. Men det är fruktbart att som cartesianismen koppla metod till objektivitet i bemärkelsen att metoden (objektivet) tar över delar av upptäckar och förståelseprocessen.

Metod kan alltså bara användas tillförlitligt när man redan upptäckt en generalisering och när man har skäl att tro att denna generalisering också gäller för nästa sak man ska undersöka.

Men metod kan förstås användas för att o-tillförlitligt motverka (för)förståelsen även där erfarenheten inte finns. Metod används då som ett experimentellt effektfilter för att provocera fram något som eventuellt kan bli intressant.

Det är dock enligt det här synsättet problematiskt att tanklöst använda gamla erfarenheter och metoder på nya forskningsområden. Det skulle vara metafysiskt alltför generaliserande att tro att också där gäller samma regler som här hemma.

Självklart kan man pröva gamla metoder och man måste ha vissa fördomar för att kunna förstå något nytt. Men inom vetenskap måste en viss förutsättningslöshet finnas med. Vi kan då urskilja åtminstone tre fruktbara sätt att vetenskapligt angripa nya forskningsområden. Generell metod som riskerar att återskapa gamla resultat på nya områden, immanent metod som växelverkar mellan de andra två angreppssätten och objektets egen rationalitet, samt utan metod som är den egentliga förståelseprocessen enligt Gadamer(not).

I min läsning av Goffman tolkar jag det så att han på ett fruktbart sätt använde alla tre angreppssätten.

Delar av Goffmans resultat är typiskt icke-metodiska. Det är udda deltaljer, avvikelser som skapat ahaupplevelser och öppnat upp för nystrukturering av vår förståelse av umgänge. För hans studier behövs inga belägg eller mer undersökningar eftersom han använder exemplet i ett logiskt resonemang. Detta kan förklara att han med samma argumentationssätt tar exempel både från verkliga livet och från litteraturen.

Logiken bakom detta ickemetodiska drag hos Goffman tycks vara upptäckarens ”Har jag hittat det så finns det”.

– Victoriasjön finns. Jag har sett den. Jag kan inte förklara den. Men den finns där!

Denna typ av resultat  – som visar på nya vägar att gå –  är som jag redovisar nedan mycket fruktbar. De har hjälpt mej att övervinna en del av min metodiska närsynthet. Jag har vid flera tillfällen tagit tag i Goffmans trådar och kunnat ompröva mina egna resultat och fått uppslag för nya undersökningar.

Men Goffman använder sej också flitigt av andras undersökningar och av sina egna metodiska undersökningar av mentalsjukhus eller skottskt öliv. Det sätt han använder sej av resultaten är mer postmetodiska än metodiska. Det är inte undersökningsmetodernas direkta resultat han använder sej av. Han utnyttjar resultaten som exempel på något annat, något utöver metodens resultat.

Det är egentligen inte fängelse- eller sjukhusliv Goffman diskuterar  – även om det tycks som att det bara är det han diskuterar. Det är hur reglerna för umgänge ser ut.

Hans angreppsätt är fruktbart. Upptäcker han något avvikande och udda använder han det för att tolka det normala, det liv han själv lever och annars skulle ha svårt att undersöka.

Genom att se på världen med dårens eller spionens ögon kan han omtolka det självklara.

– Men det är ju metod! hävdar någon indignerat.

Nej, det är det inte alls. Metod är systematiserande och omformande av erfarenheter efter ett förutbestämt mönster. Spionen är metodisk. Och även dåren kan vara metodisk. Men att tillfälligt låna deras ögon och se bortanför deras verklighet är inte metod. Det är snarare postmetod.

Den enkla logiken för metod är; metod ger resultat. Logiken för postmetod är att metodens resultat kan belysa något annat utöver resultatet.

Postmetod är inte ett begrepp jag vill lansera utan snarare än pedagogisk poäng. Postmetod som begrepp har jag bara använt för att beskriva en förutsättning för vad som annars kunde kallas för ”att se med nya ögon på det som jag redan vet”.

På samma sätt som Goffman, behöver den forskare som använder sej av andras eller egna forskningsresultat inte alltid vara metodisk. Det går att använda sej metodiska resultat för att tillfälligt belysa något helt annat.

Jag ska bara kort beröra Goffmans immanenta metod. Han tar vid flera tillfällen över den rationalitet som finns hos objektet, exempelvis fången, för att förstå fängelselivet. Hans liv på en skottsk ö handlade också till stora delar om att utveckla immanenta metoder. Han blev med olika angreppssät delvis accepterad som en del av befolkningen. Hans forskningsmetodik med besök och publiv var tvungen att följa förutsättningarna för bygdens egen folkliga underrättelseverksamhet.

Men för att kunna utveckla sina immanenta metoder var han tvungen att till stora delar vara ometodisk och improvisera, annars skulle han skadat relationen till dem han undersöker.

Jag tolkar alltså Erving Goffmans forskning som att den glider mellan generell metod, immanent metod och ickemetod (förståelse).

Eftersom mitt eget forskningsområde är ickevåldsrörelsen ska jag använda Goffman för att med nya ögon återigen se på mina forskningsresultat.

Poststrukturalism eller strukturering

Michael Schwalbe menar att Goffmans diskussion om självet blir till en kritik av postmodernism[10]. För att kunna behålla ett sammanhängande själv måste man lita på varandra, respektera reglerna för umgänge och bry sej om människors känslor. Schwalbe menar att ojämlikheten i det så kallade postmoderna samhället undergräver den tillit och omsorg som samvaro bygger på.

Annars har flera poststrukturalister inspirerats av Erving Goffman. I The Post-Modern Condition av Lyotard (1984) nämns Goffman som inspirationskälla i fotnötter[11].

Jag vet inte om jag ser så mycket poststrukturalism hos Goffman. Men han avfyrar implicit genom sin ansats en klart spännande kritik mot strukturalismen. Om Lyotard menar att exempelvis byråkrati, som vissa strukturalister skulle kalla för system, är stabila situationella definitioner, meningar och samspelsmönster, så använder Goffman rollverksamhet för att visa hur nya institutioner kommer ur nya definitioner[12].

Även Giddens inspirerades av Goffman när han utvecklade sin struktureringsteori.

Är detta då relevant för studier av motstånd?

I den nordamerikanska ickevåldsrörelsen har en liknande samhällsbild lyfts fram. Staten bygger på lagen och lagen bygger på de fängelser vi bygger upp inom oss själva eller mellan varandra[13]. Staten och lagen blir alltså till vanor, rädslor, lydnad, auktoritetstro. Staten och lagen skapas alltså i situationer och genom handlingsmönster. Staten är därför inte enligt det här synsättet, den organisation eller de institutioner som vi är vana att kalla stat. Dessa institutioner med exempelvis de fysiska fängelserna är, om jag tolkar aktivisterna rätt, en av flera förutsättningar för att staten ska skapas genom våra handlingsmönster. Men konfliktsituationer som parallella regeringar, regering i exil, sönderfallande stater skulle visa att det är vi som i vår vardag ständigt på nytt skapar staten genom att visa vördnad och lydnad.

Lagen tappar mark ögonblickligen (försvinner) när någon öppet bryter mot lagen utan att undvika straff. Fängelser upphör att existera när människor inte försöker undvika att hamna där. Kvar finns bara fängelsebyggnader och definierade rutiner utan funktion.

Detta synsätt är på intet sätt identiskt med Goffmans. Men det visar på att han är relevant i mitt försök att konfrontera ickevåldsrörelsen.

Goffman visar hur disciplin förändras historiskt. Vad mentalsjukhus och reforminstitut förr uträttade genomförs idag genom självutveckling, terapi, maximering, etikett, vara smart och personalpolitik[14].

Den sociala ordningen kommer enligt Goffman inte från gemensamma värderingar som i interaktionismen, dominerandet av en klass som i marxismen eller självkorrigerande samhällssystem som i ekonomismen. Snarare kommer den från stödjande utbyte[15]. Genom uppskattningar, ursäkter, och önskemål förklarar vi vår position. Vi förklarar oss snarare än blir förklarade.

Disciplineringens utveckling gör att de officiella vakthavarna förlorar sin funktion. Den nya vakthavaren är jag själv och mina närmaste. Detta skulle tyda på att vår strukturering av vår omvärld också är historisk.

Vi går, enligt det här synsättet, mot ett samhälle som alltmer definieras lokalt i situationerna. Den så kallade centralmakten får mer en koordinerande funktion än en kontrollerande.

Denna ideologi eller världsbild kan förklara den något udda udden hos delar av ickevåldsrörelsen. De riktar sej allt mindre till regering eller massmedia och alltmer lokalt eller direkt till människor genom att skapa nya utmanande institutioner och handlingsmönster.

Det lokala är dock sällan lokalt förutom undantag som ockupationer av nedläggningshotade skolor eller stop av djurtransporter i England under 1995. Det lokala är internationellt. Rykten om aktioner sprider sej även över nationsgränser genom överlappande lokaliteter och genom förmedlade situationer som brev eller telefon. Tåg och bilar används för att lokalisera och samla utspriddheten. I England byggdes hela högteknologiska byar upp i träden under 1995 för att stoppa utbyggnaden av nya vägar. Folk strömmade till och bosatte sej i träden, byggde linbanor mellan träden och tunnlar under vägarna.

De som är låsta vid sina lokaliteter på grund av lönearbete kan ändå delta genom de allt billigare transportmöjligheterna. De byter tillfälligt lokalitet. På så sätt har helg och sommar mobiliseringar skapats.

Dessa mobiliseringar handlar delvis om symboliska medborgerliga utbrytningsförsök. Kärnvapenfria zoner skapades i början på åttiotalet. Även en rad kommuner i Sverige och countyn i USA gjorde civil olydnad mot regeringsrätten och federala lagar genom att utropa sej till kärnvapenfria.

Ekologiska samhällen har skapats genom ockupationer inte bara i träden utan också vid kärnkraftverk.

När invånarna i byn Tresnjevac i f d jugoslavien vägrade delta i kriget och istället utropade republiken Zitzer (efter pizzerian i byn) fick de entusiastiskt stöd från ickevåldsgrupper som War Resisters International. Ickevåldsgrupper hjälpte till att starta konsulat i Bremen, Hamburg och Orust och en FN ambassad i New York. Republiken hade inga territoriella anspråk utan var ett andligt förbund mellan alla människor som vill ha fred.

Även de nordamerikanska indian reservaten som utropat sej till nationer har fått starkt stöd från ickevåldsrörelsen(not).

Det som attraherar eller provocerar ickevåldsrörelsen är tydligen uppfattningen att stater, nationer, krig eller förtryck skapas av medborgarnas lydnad inte av regeringar. Denna uppfattning kommer inom rörelsen främst från Thoureau och Gandhi och den har tydligen blivit alltmer aktuell de senaste åren.

Det lokala är alltså en skapad lokalitet. Den är sällan eller bara tillfälligt förmedlad massmedialt. Det lokala har dessutom blivit en revolutinär lokalitet. Tillströmningen av människor från andra platser är inte en nationalisering eller centralisering. Det är snarare än en bortom-nationalisering och upprättandet av nya lokala centrum. Internationaliseringen av motståndet använder högteknologi och medier. Men det är bara tillfälligt massmedier bevakar händelserna, om de ens någonsin bevakar dem.

Och mycket tyder på att deltagarna inte är intresserade av massmedierna eller till och med negativa. Här har vi i så fall en klar skillnad från sextiotalets medborgarrätts- och vietnamrörelser.

Tappa ansiktet

Vi har en framtoning, en värdering vi tillskriver oss själva i en situation, som presenteras i möten med andra[16]. Om vi förlorar ansiktet är det troligt att vi skäms vi över oss själva. Men förutom självrespekt finns det också en regel om hänsyn som gör att vi hjälper till att rädda andras ansikten. Vi reparerar andras pinsamheter. Vi beskyddar varandra. Dessutom, om jag riskerar att förlora ansiktet hjälper jag den andra att hjälpa mej, att rädda mitt ansikte så att inte jag blir generad[17].

– Du kanske är mycket upptagen, men jag tänkte att kanske skulle vi kunna, om det passar dej vill säga, äta lunch ihop nångång.

Umgänge förutsätter att vi till stora delar accepterar varandras framtoning. Att vi accepterar andras framtoning har med umgängets spelregler att göra. Vi kan mycket väl hysa åsikten att framtoningen är ett sken, en mask[18]. Men det ömsesidiga accepterandet har en viktig konservativ funktion. Vi vet hur vi ska behandla varandra nästa gång vi möts. Vi kan på så sätt bygga vidare på relationen. Nackdelen är att vi fastnar i en roll, en image, som vi har svårt att ta oss ur.

Genom att vi är artiga, visar erkänsla, är diskreta, visar uppskattning, räddar vi situationer och möten som annars skulle falla samman i en otrygg osäkerhet. När någon inte själv kan undvika en pinsamhet hjälper vi denne genom att ignorera, släta över eller skämta bort.

När vi i vår tur ilsknar till eller uttrycker känslor som inte passar sej vänder sej andra bort eller låtsas som ingenting[19]. Ibland måste de beakta incidenten. Då rättar de till situatiationen genom återupprättande ritualer. Goffman använder ritual eftersom han menar att framtoning, våra ansikten, är heliga. Dessa ritualer kan vara ett kort, ”ursäkta!” eller ”naturligtvis!”. Eller någon kan skratt till för att ange att det här var ju ett kul skämt.

Just det här med skratt, takt och framtoning kan enligt mina undersökningar vara diskriminerande. När någon ramlar skrattar vi till och dunkar några slag i ryggen om det är en man eller hjälper till och borstar av kläderna om det är en kvinna. Förutom att vi behandlar varandra olika beroende på kön kan också  en handikappism uppstå. När en bekant med CP ramlade i en bäck var det ingen som skrattade. Senare på kvällen vittnade han om att han hade blivit ledsen för detta.

– Om någon av er hade ramlat ner i en bäck hade vi andra garvat oss fördärvade.

När vi orsakar en överträdelse ber vi om ursäkt eller rättar till. Genom att torka av vinet från den andres kavaj har vi symboliskt rättat till vårt missöde. Vi kan också kompensera offret. Med en intressant vändning är det vanligt att offret byter roll och tröstar eller kompenserar den som egentligen var utövaren.

– Sätt dej nu ner och ta det lugnt. Jag hämtar ett nytt glas till dej.

De återupprättande ritualerna kan dessutom vara tillrättavisningar:

– Inte ska vi väl bråka.

Vi kan också straffa genom att gå undan eller vända ryggen till.

Om någon som blir tillsagd fortsätter med sina överträdelser skapas ett dilemma. Vi kan då utmana beteendet på nytt eller strunta i det. Men om inte beteendet utmanas igen framstår den första utmaningen som en bluff[20]. Om vi inte har kreativa vägar för starkare tillrättavisningar finns då risk att vi tar till våld.

Ickevåldsrörelsen i USA under sjutttiotalet och i Europa strax efter har tagit fasta på detta när de under s k ickevåldsträningar och ”community (kolla) använder korta rollspel på överträdelser. Genom att upprepa rollspelen gång på gång ska deltagarnas repertoar av handlingsmöjligheter breddas. Samtidigt får en deltagare spela både förövare och konflikthanterare. Flera handlingsalternativ kan då utvärderas utifrån om de trappar upp, löser konflikten eller undviker den.

Jag har dock upptäckt några faror med sådana här konflikthanteringskurser. Deltagarna kan tro sej hitta lösningen. Deras beteende riskerar då att bli reagerande snarare än interagerande. Färdiga inlärda beteenden kan låsa fast situationen. Deltagarna löper dessutom faran att idealisera sin uppfattning av motparten.

En motsättning är att ömsesidigt hänsynstagande både handlar om ett unikt möte och om att använda en repertoar av regler och situationsräddande handlingar.

Inom självreflekterande grupper som feminismen och ickevåldsrörelsen har deltagarna menat att en del av de återupprättande ritualerna är konflikthämmande och ibland förtryckande.

När en kvinna blir arg eller bestämd i en diskussion får männen lätt ett fånigt leende på läpparna. Leendet slätar över kvinnans överträdelse. Hennes överträdelse är att hon inte spelar den roll som förväntas av henne.

Situationer ska, i dessa proggressiva rörelser, istället kunna definieras om från umgänge till gräl[21]. Tillsägelser måste ibland få vara tillåtna även om den som blir tillsagd förlorar ansiktet och blir bortgjord. Detta kräver i sin tur nya ritualer för att situationen inte ska falla sönder. En sådan ritual inom ickevåldsrörelsen är att tredje person blandar sej i och skapar en väg tillbaka för den som blir tillsagd. Två metoder jag upptäckt är att tredje person generaliserar för att minska personifieringen eller att denne bekänner att hon eller han också syndat på liknande sätt.

Ett mindre konflikthämmande sätt är när den tillsagde räddar sitt ansikte genom att be om ursäkt.

Det är relativt vanligt att nya män inom ickevåldsrörelsen som är osäkra på vilka sexistiska tabun som gäller expressivt förnekar sej själva[22].

– Kvinnors uppgift är ju att skapa fred.

– Jag är ju bara en man, och jag har stor beundran för ert bidrag.

– Jag kan ju inte det här med könsroller eftersom jag är man men jag ska lyssna ödmjukt.

Sådana här mjukis gentlemän bemöts ofta direkt med en konfrontation. Under exempelvis Hope & Resistance konferenser runt om i Europa är det vanligt med ett par timmars separata mans och kvinnogrupper. För männen kan mansgruppen fungera uppfostrande samtidigt som de ”skyldiga” återupprättas genom de ”äldre” männens bekännelser.

Mina slutsatser är att även inom mer konfrontativa kulturer krävs det återupprättande ritualer om det så är förlåtelse, ursäkter, skämt eller att andra i gruppen tar på sej del av ”skulden” genom ex bekännelser. Om inte ansiktet räddas blir resultatet utfrysning eller att den bortgjord blir en ”typiskt-han”, får en ny roll.

Umgängesregler blir till makt när en överordnad sträcker fram handen och lägger den vänstra handen på axeln[23]. För att inte den överordnade ska tappa ansiktet förväntas den underordnade att visa någon form av uppskattning över att bli uppmärksammad. ”Jo, tack det går bra”, och ett leende kan räcka.

Själv

Erving Goffman använder självet i flera betydelser. Det kan både vara ett uttryck, en image och en spelare av rituella spel[24]. Han tycks betona hur dessa båda själv ger oss ett begränsat handlingsutrymme. Men jag skulle vilja lyfta fram Goffmans tidigare utgångspunkt att de faktiskt ger oss handlingsutrymme över huvudtaget. Utan vårt anseende som sociala spelare eller vår image blir det svårt att överhuvudtaget umgås med människor. Lösningen för den som känner sej begränsad är alltså inte som populärt framhålls, att ta bort imagen och att inte spela spel utan att utveckla en bredare repertoar för att än mer genuint kunna spela sej själv. Att vara sej själv är alltså att bygga upp en uttrycksfull image och att spela sej själv bättre.

Det genuina inre, min djupa längtan är alltså ett utvecklande av image och ritualer. Chockerande för amatör terapeuten kanske. Men alternativet är kontaktlös isolering från andra eller uttryckslös kommunicerande av ord.

En Australisk aktivist  – Ciaron O´Reilly –  som bott och suttit fängslad i USA konstaterade under en intervju jag gjorde efter ett världsmöte i Tyskland för motståndsgrupper[25] att europeerna och nordamerikanarna har svårt att kommunicera eftersom Europeerna på mötet var mer rakt på sak medan amerikanarna inledde samtal med en uppskattningsritual. Detta kan vara en allmän nordamerikansk företeelse men den har åtminstone stärkts genom feministernas och ickevåldsgruppernas utvecklande av kommunikationsritualer i USA. Feminister använder termer som politiskt korrekt, kvinnospråk, stöd och bekräftelse, medan ickevåldsrörelsen dessutom använder just ickevåldsbegreppet för att utveckla språket.

Individen i mötet

I inledningskapitlet till Relations in public, påpekar Goffman att det finns regler för i vilken ordning vi pratar, hur vi tittar på varandra, hur vi sätter igång och avslutar samtal[26]. När någon vi ”måste” hälsa på går förbi tar vi kanske tag i armen på den vi för tillfället pratar med som ett ursäktande: Jag är fortfarande med i samtalet men jag måste bara säga hej. Den som skyndar förbi kanske inte hinner stanna upp och hälsa. Istället vänder hon sej halvt om och räcker ut en hand som en ansats till en ”riktig” hälsning.

Genom gester blir vi till något andra kan tolka och rätta sin förståelse efter. Vi spanar in andras reaktioner[27]. Ett samspel uppstår. Gemenskap, samtal eller samarbete blir möjligt.

En som kommer ensam på gatan följer andra regler än den som kommer med[28]. Ett med ser till att behålla en viss närhet eller ett symboliskt band. Detta band kan ibland sträcka sej tvärs igenom folkmassor.

Ett med har fördelelen gentemot en ensam att det lättare kan kontakta andra med eller singlar. Att vara med ger vissa fördelar, skapar nya fördelar.

Men även en ensam blir en del av gatulivet eller umgängeslivet. En ensam är relaterad till andra ensamma eller meds just genom att vara ensam. Hon är ensam. Han är utanför. En ensam kan lätt bli ett centrum. Den nye. Den intressanta.

Som ensamma eller som med har vi ett personligt revir[29]. Dessa personliga sfärer formas och ramas in av omgivningen, av trängsel eller symboliska avgränsningar. Vårt territorie ändras om vi vänder oss om. Men våra personliga sfärer är inte vår egendom. De skapas i situationer, i relationer till andra människor. De är tillfälliga. Men de upprätthålls med hjälp av generella regler eller allmän etikett.

Förutom en personlig sfär kan vi ha ett bås[30]. Till skillnad från vår sfär kan ett bord eller en stol i en restaurang lämnas tillfälligt för ett toalettbesök utan att vi förlorar det.

Ytterligare ett område är det som vi gör anspråk på under en viss aktivitet. Gatumusikanten eller demonstrationståget har ett område framför dem som kan ses som deras.

För att visa att ett område är vårt kan vi, enligt Goffman, använda markers[31]. Med ett klädesplagg märker vi ut området. Både ord och vår kropp kan fungera som markers. Genom en hand eller en fot kan vi markera att vi hör ihop med någon, och att vi har ett gemensamt område emellan oss. Vi undanber oss inkräktare.

Våra sfärer kan fungera som skydd. Vi har vissa rättigheter att välja vem som har rätt att tilltala oss[32]. Reglerna och rättigheterna till avskildhet varierar beroende på om vi blir gripna under civil olydnad, ligger på sjukhus eller vandrar i fjällen.

När vi överträder någons sfär kan vi störa, inkräkta, överträda, attackera, förorena, smitta, kladda, smutsa ner, lägga beslag på eller vara arroganta och oförskämda[33]. Vi kan använda våra händer, blickar, rösten, andedräkten, gester eller hela kroppen. Vår lukt eller till och med vår kroppsvärme kan inkräkta. Exakt samma tilltal kan vara en artighetsfras eller en överträdelse beroende på vem vi riktar oss till.

En intressant regel är att när våra kroppar är nakna är våra blickar klädda[34]. Uringningar skapar alltså mer restriktioner än polotröjor. Man ser mindre på varandras kroppar på en nudiststrand än på en vanlig badstrand.

Vi överträder inte bara genom att tränga oss på utan också genom att tränga ut och utöka vårt revir och ta plats. Feminister på ickevåldsläger har påvisat hur män tar plats genom att sträcka ut benen eller sära dem kraftigt. Traditionellt ska kvinnor undvika att ta plats. Knän ihop och armarbågarna intill kroppen. En fjolla uttrycker sej med handlederna och en karl viftar med armarna, alternativt sträcker ut armarna.

Eftersom våra sociala utrymmen inte är helt självklara kan vi, enligt min mening, behöva utveckla taktiker för att skydda eller förhandla om dem. En underordnad har i allmänhet färre möjligheter till skydd och riskerar därmed övergrepp.

Men om en man tränger sej på en kvinna krävs någon sorts tyst omförhandling för att mannen ska kunna behålla kontrollen över situationen. Kvinnans undanglidande definieras om till ett medgivande. Om kvinnan däremot tydligt visar eller säger att mannen har klampat in på hennes område förlorar mannen makten över situationsdefinitionen. Sociala områden ändras vanligtvis genom verbala artighetsyttranden eller varningar eller tysta omförhandlingar. Dialoger och diskussioner är ovanliga.

I tystnaden kan kraft utövas för att skapa nya gränser. Våldet döljs. Men de nya gränserna är uttänjningar av de gamla gränserna. De sociala reglerna ändras inte så lätt. De är stabila. Först genom ett ärligt eller påstått medgivande upplöses de gamla gränserna.

Här finns vissa möjligheter att genom tydliga förnekanden utnyttja kraften och stabiliteten i de sociala utrymmesreglerna. Den första taktiken är väl att diskret varna förövaren. Men ett starkare steg skulle vara att varna inför publik. Då dras dessa in just genom att bli publik. Varningarna kan vara fysiska eller verbala utropp.

På ickevåldskurser jag deltagit i har olika taktiker för avvisande prövats. En kombination av bestämdhet samt undvikande av upptrappning har varit önskvärt. Om man inte vill riskera öppet fysiskt våld behöver förövaren erbjudas handlingsalternativ som inte är förnedrande. Det är lätt att låsa fast förövaren i överträdelsen genom att skapa en ordduell som denne har svårt att ta sej ur. Om han känner sej förnedrad kan han vilja upprepa närmandet i någon sorts trots. Denna fastlåsning vid överträdelsen är inte absolut. Den är kulturell och bygger på patriarkaliska regler som skapas i pubar eller mansgäng.

Som man är jag dock känslomässigt tveksam till att vara taktisk. Jag menar att vi ibland behöver sätta varandra på plats. Vi behöver av solidaritetsskäl göra motstånd mot manlig stolthet om det vid andra tillfällen kan trappa upp överträdelser av kvinnors privata sfärer till våld. Men jag förstår mycket väl att det kan vara bättre att taktiskt ta sej ur en hotfull situation än att ta risker.

Eventuellt går det att hitta en kompromiss mellan det personliga skyddet av sitt område och det kulturella politiska hävdandet av alla kvinnors rättigheter. En sådan kompromiss skulle vara ett bestämt och tydligt avvisande parallellt med en positiv inbjudan till ursäkt.

Trots allt prat om överträdelse är det viktigt att ha i minnet att det oftast inte innebär överträdelse att inkräkta på andras territorie. Vi tränger oss på och förhandlar ständigt om begränsade utrymmen. Genom kroppsläge och bortvända blickar kan vi släppa ifrån oss territorie eller diskret ta över andras territorie. Även i samtal med vänner retirerar vi när den andre fäktar med armarna. Det är sällan vi är rädda för att få ett slag. Det är snarare så att vi vill skydda vår privata sfär från armarna.

Stöd och ritualer

Umgängesritualer är slentrianmässiga handlingar där vi visar respekt inför allmänna värden[35]. Emile Durkheim skilde i sina funderingar om religion på positiva och negativa ritualer[36]. De negativa kan användas för att bli lämnad ensam och komma undan. De positiva är till för att få kontakt och komma närmare andra.

Men Erving Goffmans resonemang om territorier hjälper oss att se att det inte bara är det positiva ritualerna som stärker gemenskapen. De ritualer som Durkheim kallade negativa organiserar och ordnar våra positiva kontakter med andra människor. Det är svårt att umgås med en som inte alls sätter några gränser.

När det råder osäkerhet om relationen kan positiva ritualer som gratulationer eller en hälsning visa att vi har goda avsikter[37]. Detta är vanligt inom ickevåldsrörelsen för att visa poliser eller arbetare att man har respekt för dem som person även om man är oense i en viss fråga.

Vid en aktion på Bofors på Lidingö 1983 gav de som skulle gripas poliserna tulpaner. Dessa stoppade tulpanerna i knapphålen för att visa att de bejakade gesten. Ett ömsesidigt respekterande hade genom ett utbyte av gåva och ta emot skapats som visade att parterna inte uppfattade varandra som fientliga.

Men hälsningsritualer skapar också en tillgång till varandra[38]. När vi säger adjö avbryter vi tillgängligheten. Jag tolkar detta så att hälsningar skapar en rättighet till den andre. Detta gör att hälsningar kan bli att inkräkta. Denna form av inkräktelse kan bli extra pinsam eftersom hälsningsfrasen är så starkt positiv. Vi har då egentligen inte många andra ritualer än varianter på adjö. Och adjö är egentligen en ”naturlig” överenskommelse snarare än ett avfärdande. Både den som vill avbryta tillgängligheten och den som hälsat riskerar här att tappa ansiktet.

Inom experimenterande politiska rörelser som feminsimen har en kultur av intensiv tät kollektivitet genom arrangemang, läger och aktioner skapats. Samtidigt betonas stöd och att det personliga är politiskt. För att lösa den spänningen byggs starka muntliga och kroppsliga revir upp. Om några ska prata ut och andra är på väg att ansluta sej säger man artigt ifrån. Med ett ”jaha” eller ”ursäkta” accepteras avvisningen. Eftersom detta är såpass vanligt tappar den avvisande inte ansiktet.

Här uppstår dock spänningen mellan de som är vana vid dessa ritualer och de som är nya. De nya kanske tappar ansiktet och stöts bort från rörelsen. Om den som avvisat är socialt känslig är det vanligt att vid ett senare tillfälle söka upp den avvisade och återupprätta denne med en kort förklaring eller en ursäkt.

Även genom att sitta väldigt tätt eller titta varandra djupt in i ögonen markeras ett revir som inte får störas. Som observatör är det intressant att under en lunch på någon motståndskonferens titta på folk för att se vilka som söker kontakt, är öppna för kontakt eller som markerar privata revir.

Det finns också etikettsregler i socialt innovativa motståndsgrupper mot att alltför länge hålla på sitt revir. Gängbildning, parbildning, kotterier accepteras bara till en viss gräns. Genom uppdelningar i exempelvis basgrupper säras par och vänner från varandra. Parism eller couple-ism är begrepp som används för att kritisera parbildningar.

Under tidigt åttiotal jobbade jag i en lokal fredsgrupp i Syracuse, New York State. När vi gick ut på kvällen för att dansa upptäckte jag att pardans inte var riktigt politiskt korrekt. När jag bjöd upp någon aktivist började andra dansa med oss. Pardans ansågs uteslutande. Vid något tillfälle såg vi en spelfilm om några lesbiska kvinnor på en alternativ filmklubb. Kritiken efteråt var att kvinnor i filmen var lika pariga som heterosexuella.

Det är väl i och för sej fördomsfullt att förvänta sej att lesbiska ska vara mer avantgardistiska än andra individer. Men däremot kan man konstatera att lesbiska eller feministiska kulturer är experimenterande. Det är just genom att röra sej i en annan riktning som huvudströmmen som en rörelse skapas.

Inom vår heterosexistiska kultur uppstår ett tacksamhetsproblem när män hjälper kvinnor. En kvinna förväntas tacka en man som öppnar dörren och mannen förväntas avfärda tacken för att distansen ska kunna behållas[39]. Annars uppfattas han som flörtig. Gentlemannens bugning gör ju att ögonkontakten bryts.

Flört skulle faktiskt kunna definieras som ett öppet spel med gränserna för sfärer och revir. Detta spel måste besvaras för att inte flörten ska övergå i plump överträdelse.

Feminismen har gång på gång attackerat den feminitet som innebär att ett avvisande är en del av förförelsespelet. Juridiken har vid överträdelser tenderat att alltmer definiera muntliga nej som just nej. Juridikens formella språkinriktning står här över den patriarkaliska feminitetens subtila spel. Den kvinna som sakt nej genom avvisande ickespråkliga ritualer kan dock få problem i rätten. Juridiken kan fortfarande ha lite svårt att ta till sej den feministiska utvecklingen av umgängesritualer.

Erving Goffman lyfter fram en cermoniell arbetsdelning under fester mellan värden och gästerna[40]. Värden har ett ansvar att inkludera nya gäster i festens revir eller presentera in en nyanländ i ett revir inom festen.

– Ni har inte träffats tidigare?!

Inom antihiearkiska grupper saknas ibland denna arbetsdelning. Värden har snarare upplåtit sin lägenhet till organisationen. Eller så har gruppen hyrt en lokal. Resultat kan bli katastrofalt tråkigt och ensamt för nya personer som inte vill tränga sej på. Ett problem som hör ihop med detta är att en ensam person som förblir ensam tappar ansiktet. Det är inte meningen att man ska vara helt ensam och tyst på en fest. Då blir man långsamt bortgjord. Ibland tar några på sej ett informellt värdskap och minglar runt bland nyanlända. Ett par ritualer som ev kan bryta isoleringen är betalningen för att komma in på festen och baren. Nya kan åtminstone rädda ansiktet genom säga några ord till den som tar betalt eller den som står i baren.

Normer definierar Goffman som en handlingsguide som stöds av sociala sanktioner[41]. Sen gör han en rad distinktioner mellan olika normer; föreskrifter och förbud, principer och konventioner, innehållsliga och rituella, standarder och inskränkningar, positiva och negativa, morötter och piskor. Men även sanktioner är normer. De är normer om normer. Normer skulle vad jag förstår då kunna definieras som normer som stöds av andra normer. Att inte normsystemen bara faller ihop som korthus måste då bero på att de stöds av tillräckligt många. Risken är tillräckligt stor för att den som bryter mot normerna ska råka ut för sanktioner.

Normer bygger då snarare på ett aktivt stöd och bejakande av dess rimlighet samt en villighet att sätta in sanktioner mot de som bryter mot dem.

Normer bygger då alltså inte egentligen på sanktioner utan snarare på människors val att sanktionera normerna. Dessa val är naturligtvis inte helt frivilliga. Om någon av oss bryter mot dem straffas vi av vår omgivning. Om någon inte straffar mej kan alltså även denne bli straffad.

Det här skulle kunna vara en förklaring varför normsystem ibland faktiskt faller ihop som korthus. Intressant här är slutna sällskap och institutioner. Verksamheter och sällskap som är någorlunda skyddade från insyn. Sådana kan vara sekter, privata företag och statliga förvaltningar. Det skulle alltså inte vara så konstigt med de senaste årens fiffelaffärer bland politiker och tjänstemän. När stora stora etablerade företag, statliga såväl som privata smugglar vapen till krig och diktaturer behöver vi egentligen inte bli förvånade. Även sextrackasserier och mobbing på slutna arbetsplatser tenderar att bli naturligt.

När en grupp är isolerad från en större mer varierad krets riskerar normerna om normerna, alltså sanktionerna, att minska. Reglerna tänjs lättare ut om inte nya eller främmande människor regelbundet blir inblandade eller får insyn.

Det finns alltså en tröghet hos normerna som beror på att de utvecklas i en konsensusprocess där olika kulturer och grupper stöts och blöts mot varandra. Men det är inte mängden av människor som garanterar normerna. Även enorma folkmängder som diktaturer kan börja fungera som slutna system. Studier av exempelvis Sigmund Bauman på utrotningen av judar har visat att det snarare är vanliga hederliga medborgare som samvetsgrant uppfyller byråkratins normer, än sjukliga människor som begår grymheter(not).

Det är konsensusprocessen som sker i spänningen mellan olika kulturer och grupper som skapar normer. Normer är till för att hantera olikhet och ojämlikhet snarare än likhet. Annars är det vanligt bland oss sociologer att tro att normer växer fram bland likasinnade. Men likasinnade behöver inte normer.

Om det här resonemanget håller så finns det alltså risker för normupplösning i varje grupp som isolerar sej från andra kulturer. Detta skulle då gälla såväl EUs stängda gränser som aktionsgrupper och kollektiv. Normupplösning kan ske hos en majoritet såväl som hos smågrupper.

Risken för appartheid i USA är minimal just för att de vattentäta kulturella skotten gentemot svarta är försvagade. Men om tvåtredjedels samhället skapar en isolering gentemot de resurssvaga kan vår solidaritet med de mest förtryckta försvagas på bara några år. Det är kanske detta som hänt i Sverige. Det skulle förklara att den socialdemokratiska regeringen driver den relativt mest högerinriktade politik någonsin trots att den samlade högern parlamentariskt är som svagast. Problemet är alltså inte högern utan normförsvagning inom vänstern.

Inom ickevåldsrörelsen i USA har grupperna kring Ground Zero, Catholic Workers, Sojourners och Plogbillsrörelsen betonat vikten av att leva bland de fattiga. Från början handlade det säkert om att man naivt och idealistiskt trodde sej kunna hjälpa dem. Men under slutet på sjuttiotalet har pastor Jim Wallis från Sojourners i Washingtons ghetton betonat just vikten av att ständigt i vardagen möta de mest förtryckta(not). Det är det vardagliga regelbundna mötet med de som har det svårt som gör att normerna upprätthålls eller skapas.

Poängen med att bo i ghetton eller i arbetarklassområden har i så fall svängt från sextiotalets identifiering med de fattiga till att förhindra normupplösning och rädda solidariteten. Denna mer realistiska syn är egentligen ett närmande till socialliberalismen och den moraliska konservatismen. Normerna har fått en renässans.

Det är vi i medelklassen som behöver de arbetslösa. Det är inte de som behöver oss. Solidaritet skulle då, enligt pastor Jim Wallis, vara att göra motstånd mot vårt undertryckande av människor snarare än att imperialistiskt rädda dem.

I Sverige har flera solidaritets- och alternativgrupper byggts upp av folk från medelklassen. Om dessa genom bostadssegregation är isolerade från invandrare eller arbetslösa borde en normupplösning ha skett.

Radikaliteten blir inte förankrad i ständiga möten med dem man pratar om. Resultatet borde bli att dessa grupper vänder sej uppåt gentemot makten och blir protestgrupper eller att de börjar syssla med egna verksamheter och projekt som blir självgående. Exempel kan vara klädinsamlingar eller ekologiskt boende. Jag säger inte att klädinsamlingar och ekologiskt boende är tecken på normupplösning. Jag tolkar bara resonemanget så att det är den formen av självgående projekt som kan överleva en försvagad kontakt med de mest förtryckta i samhället.

Institutionaliserad solidaritet är inte lika beroende av normer som motstånd mot orsakerna till orättvisorna. Men även institutionaliserad hjälpverksamhet kan lida av normupplösning. Det kan få funktionen av solidarisk självgodhet. Självgodhet kan definieras som en självförstådd normuppfyllelse som inte andra uppnått.

Solidarisk självgodhet är då en motsägelse eftersom solidaritet förutsätter att det finns några att solidarisera sej med. Och om det finns några att solidarisera sej med så har inte normerna uppfyllts. Solidaritet är en relation snarare än att leva efter vissa regler.

Det är just när reglerna, normerna blir det centrala som det är störst risk för normupplösning. Normer är ett sätt att hantera relationer. Normer som främst blir regler är det stora hotet mot vår moral. Det är alltså inte avsaknaden av normer i samhället som är hotet.

Normupplösning är inte ett vakum utan just en upplösning. Det är normerna själva som löses upp eftersom de inte får näring i de relationer som de är till för att hantera.

I kristendomens testamente är farisismen snarare än romarnas förtryck den största fienden. Farisiseerna trodde på en revolution och frälsning som skulle komma när människorna äntligen levde helt efter reglerna. Regler om att exempelvis helga vilodagen var radikala. De skulle hindra arbetsgivare från att suga ut sina arbetares arbetskraft alla sju dar i veckan.

Jesus och hans anhang måste ha uppfattats som svartfötter, strejkbrytare och kolaboratörer.

Dagens fariseer hittar vi bland annat i alternativrörelsen. När alla lever ekologiskt, sparar etiskt och köper solidariska varor som inte bygger på utsugning får vi ett nytt grönt rättvist samhälle.

För att lyckas leva efter dessa regler behöver man förmodligen isolera sej. Det går inte att leva ekologiskt och rättvist enligt regelboken i förorter bland invandrare, ensamstående och arbetslösa. Sociala konfrontationer är ett hot mot normuppfyllelse. Men normuppfyllelse riskerade ju att leda till normupplösning.

Att ändan sitter bak vart man än vänder sej är egentligen ett bejakande av vår mänsklighet. Vi lever i spänningen mellan normer som ska hjälpa oss hantera relationer och de människor som faktiskt utgör våra relationer.

Tyvärr så tycks denna spänning ha minskat genom medelklassens självvalda bostadssegregation. Resultatet blir självgod farisism i alternativrörelsen eller en taktiskt urholkad solidaritet i våra folkrörelser och i våra förvaltningar.

Samtalets sammanbrott eller kreativitet

Oförståelse, missförstå, motsägelser, inkonsekvens, byta samtalsämnen, ovidkommande uttalanden, höra fel, inte höra alls, buller är en del av den kommunikationsprocess som Goffman och hans efterföljare analyserat[42]. Flera av de mer pragmatiskt analytiska efterföljarna som exempelvis Hans R Dua lyfter fram dessa problem som trista hinder för klarhet och samtal.

Ett av de klassiska försök att formulera pragmatiska förutsättningar för samtal gjordes av Grice, 1975[43].

Gör ditt bidrag så informativt som behövs.

Försök vara sann och säg inte något du tror är falskt.

Hävda inte något som du inte har belägg för.

Var relevant.

Undvik oklara uttryck och tvetydighet.

Var kortfattad och metodisk.

Förutom regeln att inte säga något som man tror är falskt tyder mina undersökningar av ickevåldsrörelsen på att om kommunikation konsekvent skulle följa dessa regler skulle delar av språkets funktioner och kreativitet kolapsa. Jag ska försöka argumentera för detta.

Inom den nordamerikanska ickevåldsrörelsen som är inspirerade av feminism används vanligen facilitators och ibland även processfacilitators som ska se till att deltagarna håller sej till ämnet. Att man använder sej av en sådan funktion tyder på att man faktiskt har problem att behålla fokus.

Under träning i ickevåld både i USA och i Europa hålls ibland övning i aktivt lyssnande som går ut på att man aktivt genom frågor och kroppspråk men utan att kritisera hjälper den som talar att komma vidare i sina tankegångar.

Under 1995 träffade jag också en nordamerikansk tränare som berättade om reflective listening, övningar som gick ut på att visa att man förstår den andres känslor.

Inom konflikthanteringsträning undervisas ibland Rosenbergs (not) diskussionsteknik som kallas för giraffspråk. Giraffspråket är subjektivt. Man berättar hur man själv känner, tycker eller upplever saker och ting. Men deltagarna talar aldrig om att den andre är på ett visst sätt eller har fel. På så sätt vill de ickevåldsliga konflikthanterarna undvika att motparten låser sej. Motsatsen är vargspråket som begår våld just genom att hävda objektiva sanningar och imperialistiskt tala om för andra vad som är rätt och fel för dem.

Dessa olika tekniker och metoder är alla till för att öka förståelsen och möjligheten till överenskommelse. Jag kan se en pedagogisk poäng i att de används under kurser. Men under nittiotalet har dessa tekniker börjat användas som mall för hur vi ska prata med varandra.

Min tolkning av mina undersökningar tyder på att både pragmatismens problemanalyser och ickevåldsrörelsens träningstekniker missar en viktig del av samtalets förutsättningar.

Inom interaktionismen  – som Goffman trots sina egenheter allt får hänföras till –  kan inte samspel och samtal reduceras till rader av logiska satser. Detta betyder att samtal och samspel i princip inte kan tänkas ut. Man säger att interaktionismen bygger på kvalitativt annorlunda rationalitet än vad subjekts- eller medvetandefilosofin gör.

Men varför skulle inte logiken eller medvetandet exakt kunna räkna ut vad som ska komma fram ur ett samtal?

Jo jag tror att jag i mitt material funnit en av flera förklaringar till det. Samtal är kreativt bland annat för att folk missförstår varandra, inte håller sej till ämnet, motsäger sej själva och grälar på varandra. Genom spänningen som uppstår mellan vad pragmatikerna kallar miscommunication och försöket att faktiskt förstå varandra och komma överens uppstår nya infallsvinklar och idéer.

Det behöver alltså inte alls bara vara så att nya idéer uppstår på grund av att vi kan olika mycket eller har olika erfarenheter. Mina undersökningar under workshops i motståndsgrupper tyder på att mycket kreativitet skapas genom att deltagarna faktiskt pratar om olika saker, inte riktigt förstår varandra. Flera bollar hålls i luften samtidigt under diskussionerna och eventuellt berör de efterhand varandra.

Samma resultat har jag fått under studier på doktorandseminarier på institutionen där jag verkar. Ett sätt att öka den gemensamma förståelsen är att ett papper läggs fram så att alla kan läsa det och att en kommentator sammanfattar papperet. När det gäller samtalsstrukturen förlitar man sej där mer informellt på deltagarnas förmåga att förstå varandra än genom en styrd process. Den korta tiden för diskussion kring ett papper, en och en halv timme, ökar risken för missförstånd. Jag har dock själv fått flera kreativa uppslag genom att deltagarna faktiskt inte håller sej till ämnet.

Deltagarna och seminarieledarna har egna favoritämnen som vi gång på gång utvecklar med hjälp av de diskussioner som uppstår. De kolleger som själva lagt fram sina forskningsresultat klagar regelbundet på att diskussionen inte handlade om det som var poängen med papperet.

– Doktorandseminariet handlade igen om vad som inte stod i papperet, har blivit en vanlig kommentar.

Men även här är det så att förståelsekolaps samtidigt både kan vara ett problem och en förutsättning för nya infallsvinklar.

Vetenskapligt- och folkrörelsesamtal kan åtminstone i det här hänseendet vara nyskapande på grund av samma dynamik hos talhändelserna. Och denna dynamik förutsätter missförstånd snarare än exakthet.

Ytterligare ett problem som problemlösandet inom delar av ickevåldsrörelsen skapar är att dialogen kolapsar i ett subjektivt språk. Med risk för alltför grov generalisering finns det en tvärrörelse med inspiration från essentialistisk feminism och från språkligt pragmatiskt inriktade konflikthanterare som Rosenberg(not). Denna rörelse hävdar att man inte imperialistiskt ska tala om hur saker och ting är. Idealet är ökad förståelse genom att redovisa hur jag själv känner och upplever. Syftet är att förstå varandras behov.

Enligt det här synsättet ska man inte tala om att det där beteendet är förtryckande utan att man själv upplevde att den handlingen var obehaglig och att den gjorde mej arg.

Men diskussionerna kolapsar på grund av helt olika sätt att resonera.

– Jag tycker det är fel att ta beslut på det sättet.

– Det är viktigt att vi även lyssnar på dina behov. Men för mej kändes beslutet bra.

– Beslutet var väl bra men det var odemokratiskt. Det ska finnas möjlighet för andra att ge synpunkter.

– Jo men om du pratar för dej själv och låter andra prata för sej.

Det här var en rekonstruktion av två argumentationssätt som jag stött på under nittiotalet i Sverige, Tyskland och England. Samtal med nordamerikanska aktivister tyder på att det jag kallar för ”subjective statement” språk även är mer utbrett bland aktivister där[44].

Men det är inte att två olika samtalsmetoder konfronteras, med de problem som detta innebär, som är avgörande. Jag menar att konflikten mellan det tradtionella ickevåldets vilja att nå dialog(not) och den nya subjektivismens ”berätta om sina egna behov utan att kritisera andras”, skapar en djupgående konfrontation mellan olika världsbilder. Denna konfrontation hjälper oss att se förutsättningarna för spåk och samtal.

Att subjektivt berätta vad man själv står innebär i princip att monologer eller intervjuer förs. Språkets möjlighet att föra samtal och dialoger bygger på ett imperialistiskt drag hos dialogen. En dialog förutsätter för det första en gemensamhet. Det handlar alltså inte bara att orientera sej mot varandra[45]. Det är snarare orienteringen gentemot det gemensamma som gör dialog möjligt. Detta krav finns inte alls i samma utsträckning under intervjuer och uttalanden. Det är dessutom gemensamheten som gör att dialog blir intressant. Dialog är ett meningsutbyte som syftar till att nå en överenskommelse(not), gemensam förståelse och uppfattning om världen eller värden.

Om den subjektiva monologen har förståelse som kriterie för att vara lyckad som talhandling har dialogen hävdandet av det gemensamma som förutsättning. Dialogen inkräktar alltså på den andres världsbild.

För att gå tillbaka till ickevåldsrörelsens olika praxis uppstår genom det subjektiva uttalande språket en intimitetens konsensus(not). En intimitetens konsensus är i princip en falsk eller ytlig konsensus som kommer ur samtalets funktion att skapa gemensam referens eller identitet. Denna funktion kan uppvägas av dialogens praxis att hävda en gemensamhet. Men om hävdandet och dialogen stryks får språket en terapeutisk funktion.

Detta är en viktig funktion inom ickevåldsrörelsen. Aktivister söker sej ofta samtalspartners och stödpersoner utanför aktionsgruppen för att kunna häva ur sej alla problem och få stöd för det.

– Jag förstår precis vad du känner! Det är klart att de måste skjuta på aktionen nån månad. Du måste ju tänka på dej själv också. Du kan inte bara offra dej för världens fattiga.

– Ja så tycker jag också!

Här får intimitetens konsensus funktionen av en uppriktig och ärlig terapeutisk lögn. Dialogen är tillfälligt satt ur spel. Men detta gör att dialogen i aktionsgruppen stärks.

Ickedialog kan alltså vara förutsättning för dialog.

Men om detta samtalssätt blir till regel kan en döljande intimitetens konsensus uppstå.

Det är bland annat genom att slänga käft, kritisera, kverulera, gräla och argumentera som nya gemensamheter uppstår. Att bli ifrågasatt är en förutsättning i en gemensam värld, annars kan vi inte leva i den tillsammans. Det är dock inte en förutsättning i en subjektiv värld. Subjektiva världar kan i princip vara åtskilda förutom när subjekten berättar om sin värld.

Det är intressant att studera experiment med språkmetoder i ickevåldsrörelsen precis som den essentialistiska feminismens utvecklande av kvinnospråk. Dessa radikala och konsekventa experiment är unika möjligheter att studera språkets funktioner och förutsättningar.

Att de experiment med ett totalt subjektivt språk som finns inom delar av ickevåldsrörelsen och feminismen kolapsar delar av språket är knappast ett hot mot språkets användning. De skapar nya erfarenheter och nya försök att förändra språket.

Möten som drama

I sin bok om samspel utifrån ett dramaturgiskt perspektiv visar Goffman på tre analytiska parter. Den som presenterar sej själv, den som blir presenterad för och eventuell publik. I verkliga livet komprimeras dessa till två parter. Den som ska påverkas och publiken blir samma part[46].

I ett möte skaffar sej individen upplysningar om de andra[47]. Dessa upplysningar gör det möjligt att definiera situationen. Oavsett individens syften ligger det i hans intresse att kontrollera de andras beteende och reaktioner gentemot henne/honom[48]. De andra kan i sin tur låta sej påverkas eller eventuellt missförstå avsikten. De ser också saker i den andres uttryckssätt och beteende som denne inte är medveten om.

Varje deltagare i samspelet förväntas presentera situationen så att de andra åtminstone kan acceptera den. Det finns en fasad av samstämmighet[49]. Deltagarna bidrar till att en gemensam definition av situationen skapas. De känner då att de har grepp om situationen.

Samhället är organiserat så att när jag presenterar mej genom mitt beteende bör jag också vara den jag utger mej för. Då har jag också rätt att bli bemött på ett visst sätt.

Om vi taktiskt och strategiskt skyddar vår definition är vi defensiva och om vi skyddar någon annans definition har vi taktkänsla. Det finns alltid ett spänt intresse för att vår gemensamma situation ska upplösas. Därför kan skämt och sällskapslekar rädda situationsdefinitionen just genom att pinsamheter blir till skämt och lek. Hotet om kolaps blir både en attraktion och ett sätt att rädda situationen.

De handlingsmönster vi kan improvisera med, kan kallas för roll eller rutin. I vår sociala roll har vi både rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. Men spelets utgång är inte förutbestämt bara rollförutsättningarna.

Vårt sätt att spela våra roller kan vi uppleva mer eller mindre äkta[50]. När vi tillsammans känner att vi är oss själva (spelar rollen på ett övertygande sätt) så är det bara kverulanten eller sociologen som misstänker falskhet. Till slut blir vår uppfattning om den egna rollen till en andra natur. Vi kommer till världen som individer men förvärvar en karaktär (roll) och blir personer.

Om vi själva eller andra inte är övertygade så känner vi att vi styr den andres reaktioner. Vi agerar motvilligt men medvetet strategiskt. Goffman hävdar att de två extremerna handlar om att bli helt duperad eller att bli cynisk.

I verkligheten befinner vi oss dock på en skala däremellan.

Den otrygga trygghetsövningen

I spänningen mellan duperad eller cynisk antyder Erving Goffman en avgörande spänning i förståelsen av handlingar. Jag tolkar det så att han menar att strategiskt handlande där man alltså alltid medvetet manipulerar sin omgivning har ett cyniskt eller eventuellt ironiskt drag. Omgivningen blir brickor i ett spel där jag ska nå ett visst mål. Människor blir medel snarare än mål i sej.

Det finns ett par intressanta exempel från ickevåldsrörelsen som kan illustrera denna problematik. Inom en rad grupper är det vanligt att under pausar leka lekar. Dessa lekar har en rad funktioner. De skapar gemensamhet, avvärjer pinsamheter i relationerna samt skapar trygghet, men framförallt har deltagarna roligt.

Men det finns övningar som inte kallas lek. En sådan är trygghetsövningen. En trygghetsövning har ett strategiskt mål att skapa trygghet mellan deltagarna. Den taktiska metoden är att skapa en otrygg situation där man får förlita sej på deltagarna för att återigen känna sej trygg.

De resultat jag fått genom att delta, observera och sen diskutera med några andra deltagare, är att trygghetsövningarna kan skapa mer otrygghet än trygghet. I jämförelse med andra övningar är det under trygghetsövningar flest deltagare blir arga, ledsna eller ställer sej utanför. Det är dock vanligt att flera konsekvent vägrar att delta även i andra övningar och lekar.

Problemet med en trygghetsövning är att namnet definierar allas vår avsikt med varandra. Namnet trygghetsövning är ärligt och demokratiskt. Plötsligt får alla deltagarna en avsikt med de andras deltagande. Detta gör dock att vi alla blir medel för varandra. Och om vi är medel för varandra så kan vi också bli besvikna för att medlen inte fungerar. Jag får kanske inte den trygghet jag vill ha av dej. Dessutom känner jag att andra använder mej som medel för sina syften och jag kanske inte klarar av att utnyttjas eller uppfylla dessa krav.

En fredsforskare och aktivist från Tyskland myntade 1986 uttrycket, Healing, Feeling Touching Business när han tillfrågades om varför han inte ville vara med. Uttrycket har spritt sej till bland annat Sverige. Uttrycket vände sej delvis mot så kallade new age övningar. Men det kan också ses som ett distansierande gentemot manipulativa övningar.

Min förklaring är att lekar fungerar bäst när de inte har något annat syfte än sej själva. Lekarnas funktioner är inte centrala för våra syften även om de är viktiga för gruppens gemenskap. När vi medvetet börjar använda oss av lekarnas funktion så är det inte längre funktioner utan avsikter.

Jag förutsätter i mitt resonemang att deltagarna är så intelligenta att de ofta förstår när en lekledare har en viss avsikt med en lek. Och jag antar också utifrån mina erfarenheter att människor värjer sej emot att bli medvetet manipulerade.

Ett undantag här är eventuellt människor med stor erfarenhet från terapi eller New Age. Inom New Age utvecklas både vokabulären och metoderna från terapier och från olika religioner. Det finns en ”vetenskaplighet” i språket som jag tolkar som ett bejakande av manipulation. Begrepp som ritualer, cermonier, övningar, terapi, ladda ur, släppa på trycket, kroppskontakt används flitigt.

Inom ickevåldsrörelsen används Healing, Feeling Touching Buisness både av dem som är kritiska och dem som tycker detta är bra. Här finns alltså en reflektivitet som med Goffmans vokabulär skulle kallas för cynisk, eller medvetet manipulerande. Denna manipulation lyfts i vissa fall fram istället för att döljas.

Det finns ett annat intressant exempel på strategiskt handlande som skapar konflikter. Det är spänningen mellan spel och lek. Ett lagspel som exempelvis volleyboll eller fotboll, som kan vara vanliga under ickevåldsarrangemang, har ett strategiskt mål att vinna. Det kan därför skapas ett tryck och ett missnöje med spelare som inte är tillräckligt duktiga. Detta försöker man inom ickevåldsrörelsen mer eller mindre lyckat motverka genom exempelvis blandade lag, rotation istället för urval, att avbytare byter lag nästa gång de går in.

En rad mer eller mindre medvetna etikettsregler har dessutom skapats. Man kritiserar inte med- eller motspelare. Man ger regelbundet uppmuntrande kommentarer. Dessa uppmuntrande kommentarer får inte paternalistiskt bara riktas till kvinnorna.

Men frågan kvarstår är spel strategiskt eller funktionellt handlande? Jag hävdar att just genom att strategin är skapad genom ett för social samvaro irrelevant mål – vem sparkar in flest bollar i ett nät! –  så kan funktioner som gemenskap, laganda, spänningar skyddas från manipulerande drag. Vinnarstrategin gör att funktionerna åtminstone delvis skyddas från andra strategier.

Ett manipulationsproblem kan dock i vissa fall skapas just genom att vinnarstrategin tas bort.

Det finns en rad handböcker inom ickevåldsrörelsen med spel där alla vinner, där deltagarna lär sej samarbeta istället för att konkurera (not på dessa handböcker). Det finns också en rad lekar och spel från exempelvis solidaritetsrörelsen som har pedagogiska syften. I exempelvis Världsmonopol lär sej deltagarna bli medvetna om orättvisorna mellan första och tredje världen.

Hos flertalet av dessa lekar och spel finns det alltså ett strategiskt syfte att deltagarna ska lära sej något, exempelvis att stödja varandra eller att bli medveten om vissa saker.

Om det nu är så att människor är intelligenta nog att genomskåda och dessutom vanligtvis värjer sej mot att bli manipulerade eller formade av andra skulle ju dessa demokratiska och rättvisa spel och lekar bli till ett fiasko eller åtminstone bemötas med misstänksamhet. Och det är just det som faktiskt händer.

Den här typen av ickekonkurrerande lekar har dock möjligheten att frigöra sej ifrån pedagogiska och manipulativa intentioner. Om leken är tillräckligt rolig i sej kan den spridas för sin egen skull, för att deltagarna tycker det är kul att leka just den leken.

Nu är det inte så att strategiskt handlande generellt skulle vara sämre än ickestrategiskt samspel. Min poäng är snarare att olika handlingar har olika förutsättningar.

I typiskt strategiska situationer inom ickevåldsrörelsen som när en kursledare i konflikthantering eller workshopledare tar betalt uppstår också en misstänksamhet. Om det nu inte råkade vara så att man förväntade sej att ledaren skulle ställa upp ideellt så är denna misstänksamhet en ”naturlig” del av det taktiska förhandlandet mellan kursledaren och arrangören. Båda parter förutsätter en ärlighet men de förutsätter också att det finns en prutmån eller ett visst förhandlingsutrymme.

Ekonomi är alltså en typ av handlande som per definition är strategiskt. Om den strategiska biten skulle tas bort skulle vår osäkerhet öka och tilliten skulle riskera att minska. Exempel är en pinsam vana inom en del alternativgrupper[51] och även inom vissa ickevåldsgrupper[52] att kassören betalar ut pengar till de som begär dem. Kassören tror sej undvika makt och dessutom stödja initiativ.

– Varför skulle kassören kunna göra bättre omdömme än de som startar ett projekt? hävdade en kassör inom en ickevåldsgrupp.

– Tyvärr, tyckte en aktivist från samma grupp, finns det ju då en gräns när inga fler initiativ får några pengar för att dessa råkar vara slut.

Prioriteringen blir automatisk snarare än demokratisk. Projektgrupper som tänker strategiskt och söker pengar tidigt för exempelvis en aktion kan i slutändan få kritik för att de snodde alla resurser. Här har ibland en underlig etikett skapats där demokratisk styrning ersätts med återhållsamma ansökningar om pengar. Återhållsamhet när det gäller ansökningar kan i och för sej vara sympatiskt om aktionsgruppen räknar med att de klarar sej på en mindre ekonomi eller om de misstänker att andras aktioner skulle vara viktigare än deras egen. Men det ligger en ärlighet i att i en folkrörelse redovisa sina verkliga behov och sen förhandla om vad som är realistiskt för föreningen som helhet.

De traditionella folkrörelserna har alltså enligt min förståelse en generellt sätt rimligare praktik än vissa typer av mer informella rörelser.

Jag har alltså inom ickevåldsrörelsen kunna urskilja handlande där deltagarnas tillit bygger på att de inte upplever sej bli manipulerade till att känna eller tycka något speciellt. Med Goffmans situationsdefinition kan jag då tolka det som att deltagarna spelar uppriktigt med och mot varandra.

Jag har också kunnat urskilja ett annat handlande där strategiska avsikter är en förutsättning för tryggheten.

Det måste alltså finnas situationsregler för minst två typer av möten mellan människor som bygger på helt skilda rationaliteter. När dessa används i den andra typen av situation skapas osäkerhet och interaktionen riskerar att kolapsa.

Goffmans ansats skulle vara en möjlighet att i fenomenologins livsvärld hitta reglerna och metoderna för att hantera systemvärlden. Kommunikativt handlande och systemrationalitet är alltså båda en del av livsvärlden.

Jag har också föreslagit att man kan använda de traditionella begreppen strategiskt handlande och funktionellt handlande för att visa på spänningen och konflikterna mellan dessa två typer av handlingar. Med funktionellt handlande menar jag inte att handlingen förklaras funktionellt som i strukturfunktionalismen utan att den har en funktionell effekt som inte direkt är avsiktligt. ”Direkt” använder jag för att visa att gränserna kan vara suddiga. Om jag frågar någon om de leker sällskapslekar eller organiserar fester för att öka gemenskapen så kan svaret efter en sekunds tvekan mycket väl bli ja.

Denna tvekan inför svaret tyder på att ett visst handlande kan ligga i vattenbrynet mellan avsiktligt och funktionellt. Istället för funktionellt handlande kan vi därför med den norska sociologprofessorn Dag Österbergs termologi kalla lekar, dans och fester för amfibiskt handlande. De kan röra sej både på land och i vattnet, de kan vara både avsiktliga och funktionella. Amfibiskt handlande har fördelen som begrepp gentemot funktionellt handlande, genom att visa att en handling kan pendla mellan avsikt och funktion. Det är dessutom så att amfibier har olika egenskaper om de rör sej på land eller om de rör sej i vattnet. De rör sej på olika sätt, de möter helt olika strukturella förutsättningar och de stöter på helt olika typer av hot, faror och risker.

Fasad

De roller som en person framträder med mer regelbundet blir till en fasad[53]. Fasad är vårt bagage av standardroller. Våra mer karaktärsdanande roller blir till en personlig fasad. Denna kan i sin tur delas upp i uppträdande och manér. Uppträdandet och anständighetsnormer ger oss en social status medan manér och hövlighet ger oss en roll i själva mötet (interaktionen). Dessa roller begränsas eller använder sej av situationens inramning, som möbler och utsmyckning.

En viss social fasad blir efterhand institutionaliserad och den antar en mening oberoende av vad den utför för tillfället. Fasaden blir då en kollektiv repressentation.

Våra fasader kan vara individuella eller framställas genom teamsamarbete[54]. Ett team kan ha en bakre region där de konspirerar eller andas ut och en främre där publiken finns. Det kan också finnas en utsida med utomstående. De som inte interagerar som publik.

Kvinnotoaletten på en pub kan vara en bakre region där kvinnor under kvällen kan bevara och förstärka sin framtoning eller få utlopp för irritationer. Ironiserande och skvallrande kan bli ett sätt att kunna leva upp till könsroller utan att behöva bejaka dem. Genom en inramning av spel och humor får de gamla reglerna ny aktualitet[55]. Feminister har visat att kvinnors gemensamma bakre regioner både kan bevara könsroller och få en befriande funktion[56].

Även den främre regionen där publiken finns kan avgränsas och fungera som bakre region. Ett motståndsläger på en konferensgård dit besökande och poliser kommer regelbundet har inte alltid fysiska avgränsningar mellan bakre och främre regionen. Men fasader kan ändå upprätthållas och skyddas gentemot publik. Även publiken kan genom taktfull ouppmärksamhet skydda de agerande.

Eftersom människor, enligt Goffman, vill kontrollera den fasad som uttrycks och enligt mina undersökningar är oroliga för vilka myter och rykten som ska spridas om dem har ett agerande team hemligheter[57]. Dels har det mörka hemligheter, som de vill dölja. Dels finns strategiska hemligheter med avsikter och egenskaper där det gäller att hindra publiken från att anpassa sej i förväg till vad teamet planerar. Det finns också initierad-hemligheter som hjälper gruppmedlemmar att känna sej annorlunda från andra.

Förutom de grundläggande rollerna; aktör, publik och utomstående finns det motstridiga roller som angivare, lockfågel  – aktör som agerar publik, publikens ombud  – aktör som tror sej veta att andra faktiskt är kritiska till…, mellanhanden, medlaren, konkurrenternas spion. Själv skulle jag också vilja lägga till provokatör.

Genom våra framträdanden och fasader tenderar vi att ge ett idealiserat intryck. Idealiseringen kan exempelvis vara att ge intryck av hjälplöshet eller upphöjt lugn. Vi kan också dölja sprickor i fasaden eller andra verksamheter som pågår i bakgrunden.

Under Avrustningslägren i Linköping (92, 93, 95) så fanns en riktlinje att man alltid ska ge sanna uppgifter till polisen. Under en rättegång mot en aktionsgrupp  – JAS till Plogbillar –  tog åklagaren upp ett protokollsutdrag som polisen beslagtagit under en razzia, där ”halvlögner” behandlades. Halvlögner definierades av plogbillsgruppen som undanhållande av viss information, att man under förhör inte svarade på hela frågan. Själva frågeställningen hade delvis kommit upp i gruppen just för att det fanns viss information som kunde rucka på fasaden. Denna information kunde handla om personlig integritet och om att skydda andra deltagare från att bli fängslade.

Ytterligare en skillnad som Goffman påpekar är den mellan framträdandet och realiteten bakom den.

När kronofogdar har sökt pengar från aktivister har dessa vid några tillfällen gett bort pengarna till välgörande ändamål eller till släktingar. Dilemmat har då kommit upp om hur man ska svara på frågan om man har tillgångar. Ett korrekt svar är ju att man inte har några pengar men då döljer man att man ju faktiskt tidigare hade pengar men att man gett bort dessa eftersom kronofogden skulle komma på besök.

Goffman visar också att det är brukligt att bara visa upp färdiga produkter som putsats och finslipats.

Under planeringen av Avrustningslägren har brainstorm använts flitigt. Under en brainstorm får deltagarna ge vilka tokiga idéer som helst utan att riskera skratt eller kommentarer. Det är inte heller meningen att man ska stå bakom förslaget. Syftet är att skapa ohämmad kreativitet utan att behöva vara genomtänkt. Vid ett tillfälle togs därför det något motsägelsefulla beslutet att alltför kontroversiella förslag som exempelvis att elda upp alla vapen inte skulle finnas med i protokoll. Skälet var att protokollen skickades till en poliskontakt i Linköping och brainstormidéer skulle kunna tolkas som seriösa förslag vilket skulle på ett oönskat sätt sätta fart på de annars så godmodiga poliserna i Linköping.

Ytterligare en skillnad är mellan framträdandet och den faktiska aktiviteten.

Praxis Föreningen för ickevåld och konflikthantering beslutade i januari 1996 att det skulle vara tillåtet att ta upp civil olydnad under kurser men ingen kurs skulle tills vidare få kallas för Kurs i civil olydnad. Skälet var att man var rädd för att stöta sej med potentiella medlemmar och bidragsgivare.

Goffman visar att en organisation för att kunna uppfylla närliggande målsättningar anser sej tvungen att tillfälligt  – tills vidare! –  åsidosätta andra ideal[58].

Trots ett regelbundet citerat Gandhi citat att mål och medel måste stämma överens är dilemmat ändå aktuellt i ickevåldsrörelsen. Inom den amerikanska plogbillsrörelsen används civil olydnad som anses bygga på offentlighet. Men för att inte bli stoppade i förväg och för att skydda tillfälliga stödpersoner från att bli fängslade för konspiration, hemlighåller man aktionen fram tills den är utförd. Deltagare jag diskuterat med anser att offentligheten kommer genom själva handlandet. Men detta är inte helt sant eftersom man under förhör och i rättegångar fortsätter att vägra ge namn på stödpersoner.

Förutom att, som Goffman hävdar, det pragmatiska målet kan komma i konflikt med varandra så kan alltså även ideal komma i konflikt. Den ideala fasaden försöker plogbillarna ändå hålla uppe genom att de åtalade hävdar att de bara repressenterar sej själva och att de inte vill tala för andra människor.

Här uppstår en spänning i Goffman strategiska teorier eftersom argumenterandet i en dialog inte behöver vara strategiskt. Argumenterandet om offentlighetens nödvändighet och gränser i en demokrati behöver inte ha med fasad att göra. Det kan handla om att hävda och lyssna. Men funktionen kan ändå omedvetet bli att en fasad skapas och upprätthålls.

Det är det som Goffman kallar för duperad roll. Man övertygar till och med sej själv. Men med det argumentet riskerar vi att lämna sociologin och hamna i terapin. Eftersom Goffman är intresserad av interaktion, vad som händer mellan aktörer så blir det inte alltid avgörande att analysera vilken självförståelse en aktör har. Agerandet kan ha samma funktion att skapa fasader oberoende om aktören i alla möjliga sammanhang berättar vad som verkligen händer bakom fasaden eller om aktören anser sej vara sej själv. Polariseringen mellan duperad och cynisk blir alltså problematisk. Goffman gör dock inte så stor affär av denna polarisering. Hans exempel tyder på att han förutsätter att aktören är cynisk, alltså medveten om skillnaderna mellan olika fasader och roller.

Problemet med polariseringen öppnar dock upp våra ögon för helt andra typer av handlingar än Goffmans strategiska handlande, som exempelvis amfibiskt handlande eller kommunikativt handlande.

Jag misstänker att ett skäl till att Goffman inte diskuterar funktionellt handlande är att han då skulle riskera att bli placerad i knät på onkel Parson och strukturfunktionalisterna. Under femtio- och sextiotalet höll många sociologer på att frigöra sej från den dominerande strukturfunktionalismen.

Berättelserna

Om det i en grupp finns en fasad utåt gentemot en publik måste det också finnas andra fasader innåt. Goffman talar om publiksegregation som den möjlighet för individen att spela olika roller utan att de ska komma i konflikt med varandra.

Inom ickevåldsrörelsen finns det några institutioner som har möjlighet  – eller riskerar! –  att skapa en publiksegregation. De mest omtalade under åttiotalet var förmodligen motståndsläger, som exempelvis kvinnofredslägren Greenham Common i England och Womens Encampment i staten New York. Genom att åka iväg från sin gamla miljö med de roller som skapats där, kunde deltagarna experimentera med olika alternativa roller och kulturer. Genom separatismen från män vågade fler kvinnor utveckla nya personligheter.

Intressant är att på sådana här läger är det vanligt att deltagarna i workshops medvetet spelar rollspel på situationer som sammanträden med auktoritära ordföranden, bli avbryten eller sexuella trackasserier. Vissa workshops kallades ibland för assertivenessträning (våga vara bestämd).

Trots att lägren skapar publiksegregation tolkar jag det så att rollspelens funktion är att bryta publiksegregationen. Många rollspel kunde handla om problem under lägret eller i samband med aktioner och straff. Men flera handlade om att utveckla färdigheter i ens personlighet som kunde användas i blandade grupper eller när kvinnorna åkte hem från lägret. Rollspelen stärkte kvinnorna och gav dem utökad handlingsrepertoar.

Åtminstone flera kvinnor från Womens Encampment fick mer ledande ställningar inom blandade ickevåldsgrupper. De respekterades för en erfarenhet och en kunskap som ju männen var utestängda ifrån.

Några oönskade problem uppstod dock. Lägervärlden riskerar alltid att idealiseras åtminstone för nyare deltagare. Den värld och den fasad som skapades på lägret tog slut för de kvinnor som åkte hem. Idealiseringen eller fasaden kunde också spräckas genom interna motsättningar på lägret. Vid Greenham Common uppstod tidigt sådana motsättningar att flera helt åtskilda läger bildades. Dessa tog namn efter den ingång till basen de var förlagda vid, som exempelvis Blue Gate och Yellow Gate.

Men fasaderna kunde också överleva lägret. Detta kunde de göra genom berättelser. Om Goffman först och främst intresserar sej för ansikte mot ansikte relationer vill jag använda hans angreppsätt för att visa hur möten människor emellan kan skapa nya möten på helt andra platser eller i en annan tid. Myter och berättelser länkar alltså ihop ansikte mot ansikte relationer på ett aktivt sätt.

Goffman begränsar sej till de direkt situationerna[59] och de länkar dem emellan som skapas genom instituionalisering och regler.

Eftersom jag är man så kommer min främsta kunskap om dessa och andra kvinnoläger från historier som berättas. Dessa historier fungerar delvis som myter eller nya fasader som skapas genom berättandet.

Något förvånande är att dessa berättelser sprids från land till land. De flesta kvinnor och män inom ickevåldsrörelsen jag diskuterat med känner till  mycket mer om kvinnolägren genom historier än från artiklar eller böcker. Historieberättandet från person till person är tydligen det största massmediet för dessa läger.

Men handlar verkligen dessa historier om fasaden? Handlar de inte om vad som hände på lägren eller vad som möjligen kanske eventuellt hände? Inte bara. Skapandet av nya roller och fasader är en del av själva budskapet i flera av dessa historier.

Historier som berättar om att manliga journalister inte fick komma till lägret, eller att män fick vara barnvakter under lägrets aktioner gör formen eller fasaden till själva budskapet.

Förtal och skvaller

En mängd historier om kvinnoläger skulle snarast betecknas som förtal eller skvaller. Dessa får funktionen av att spräcka fasaden och oskadliggöra de andra mer positiva myterna från lägren.

– De lever inte efter sina ideal.

– Vet ni vad hon gjorde!

När jag försökt spåra några sådana här förtalsmyter tillbaka till någon konspiratorisk individ eller grupp har jag vid flera tillfällen förvånat upptäckt att historierna blir mer oförargerliga när jag hör ”orginalet”. Vid flera tillfällen har orginalet också varit positivt (för lägret), det är lyssnarens tolkning eller minne som vänder upp och ner på historien. Rollspel för att ta sej ur sexuella trackasserier blir till att det förekom sexuella trackasserier. Att några pappor tar hand om barnen när mammorna är på lägret blir till att mammorna lämnar sina barn.

De som skapar ”förtalsmyterna” är alltså ofta inte en bitter personlighet som varit med om något negativt och som ser som sin mission att spräcka fasaden. De är snarare de som berättar vidare en historia som skapar själva förtalshistorien. Orsaken till dessa spräckta förtalsfasader, om berättaren vill skydda sej mot kvinnornas utmaning, eller om jantelagen gäller, eller om berättaren gillar att skvallra, är inte avgörande. Historierna lever sina egna liv.

Däremot får förtalshistorierna en viktig funktion. De skyddar omgivningen från att behöva bli påverkade av kvinnornas budskap eller eventuella framsteg. Sakfrågorna behöver inte diskuteras.

En viktig markering hos Goffman är att det intryck vi gör som är ömtåliga och spröda kan falla sönder av mycket små missöden och felgrepp[60]. Förtalsmyten har alltså ett enormt övertag eftersom det är svårare att lappa ihop en sprucken fasad än att spräcka en fasad. Vissa resultat av min forskning tyder på att förtalsmyten skulle kunna vara en av de viktigaste orsakerna till att ickevåldsgrupper ofta har en kort livscykel. De kan ha en starkt dynamisk period som tvärt tar slut. Exempel på läger som fått känna av vikande deltagarantal bland annat på grund av florerande förtal är Greenham Common och det blandade Avrustningslägret i Linköping[61].

De positiva myterna om motståndsläger får alltså funktionen av att göra bland annat fasaden till ett budskap som förs vidare och diskuteras medan förtalsmyterna får funktionen av att skapa en sprucken fasad och på så sätt oskadliggöra lägerdeltagarnas fasad.

Men även inom lägret kan positiva och förtalsmyter få olika funktioner. Nya lägerdeltagare kan hantera sin respekt för de gamla erfarna genom skvaller och förtal. Inom ickevåldsrörelsen är man medveten om om sådana här mekanismer. Under Hope & Resistance konferenser i Europa har det ibland funnits speciella vibewatchers som ska kunna upptäcka mobbing eller förtal och agera snabbt.

Publiksegregation inom lägret mellan deltagarna, kan skapas genom olika affinitygroups (aktionsgrupper), genom avgränsning av boendeutrymmen, genom grupper som bygger på vänskap. Intressant är att dessa rollbyten måste innebära att ”vara sej själv” skiljer sej beroende på publiken. Det finns inte bara en grupp där man är sej själv. Kvinnorna är sej själv på olika sätt i olika grupper. Heterosexuella kvinnor kan alltså vara sej själv i familjens sköte, borta från vänners krav. De kan också vara sej själv på kvinnoläger, borta från familjens krav.

Sexuell identitet kan också skapa olika rollbyten. Jag har diskuterat sexuell identitet med kvinnor som under ganska korta tidsintervaller bytt identitet från lesbisk till heterosexuell och sen tillbaka till lesbisk. Sexuell identitet kan alltså vara beroende av publiken. Kvinnor på läger kan pendla mellan att vara asexuella, lesbiska och heterosexuella beroende på sammanhanget. Denna pendling behöver inte vara förtäckta fasader utan kan ses som ärliga identiteter. Identitet blir i så fall en definiering i förhållande till situationen och publiken.

Poängen med publiksegregation är att deltagarna tryggt ska kunna byta roller när de går från en grupp till en annan utan att riskera rollkonflikter. Det är alltså publiken som är segregerad inte den som agerar.

Här måste det dock finnas viss publik, menar jag, som utan rollkonflikter och med en viss lojalitet kan följa med den agerande i sådana här rollbyten. De kvinnor som är överens om att de vågar vara mer sej själv under kvinnolägret än i blandade grupper, har vittnat om att de upplever att även andra kvinnorna vågar mer när de bara är tillsammans med kvinnor.

Det här med att vara sej själv  – att inte spela en roll –  är en intressant myt. Goffman skulle återigen kalla den agerande för duperad. Han skulle mena att en viss roll tillskrivs genuitet och att rollmedvetandet är borta. Men det kan mycket väl vara så att en agerande som är tillsammans med trygga vänner vågar spela roller, vara ironisk och cynisk i högre utsträckning än under exempelvis en allvarlig, personlig, djuplodande workshop om att vara kvinna. Just det att inte våga spela en roll kan kännas främmande. Att vara sej själv behöver alltså inte vara att befria sej från roller utan snarare en speciell genuin relation till sin roll.

Och på nittiotalet i och med den ironiska kulturens framväxt kan den agerande få markera att hon den här gången faktiskt är allvarlig. Ironin blir en del av det sanna ärliga självet. Om Goffman fått kritik för att han med sin dramaturgi parasiterar på en strategisk egoistisk människosyn[62] blev han dock än mer aktuell ett decenium efter sin död och trettio år efter publiceringen av sitt dramaturgiska perspektiv.

Vem bestämmer över situationen?

Goffman påpekar att det finns rituella villkor för att den agerande ska lyckas få gehör för sin definition av situationen[63]. Om inte informationen och kontakten med publiken regleras riktigt kan den agerande bli rituellt fördömd av publiken genom exempelvis menande blickar eller nya attityder som ignorering.

Här kan en rad etiketts- och spelregler krocka. Ickevåldsrörelsen överlappar med en rad rörelser som feminismen, miljörörelsen, alternativrörelsen, fredsrörelsen, pacifismen, liberalismen, anarkismen, socialismen, kristendomen, new age, terapirörelsen. En pacifistisk tränare kan förlora sin status bland alternativare om hon äter kött. En feminist kan bli utdefinierad av anarkister om hon eller han vill införa feministiska styrningsmedel som rundor eller stämningsunderlättare.

Under en föreläsning i Lund på en anarkistkonferens var en feministisk ickevåldstränare inbjuden. De unga oftast manliga anarkisterna dök upp och försvann. Några började diskutera om de verkligen skulle låta henne få prata. Varför skulle hon ha mer makt att prata än de. Hon löste detta snabbt genom att föreslå att eftersom hon var inbjuden och fått det här rummet att prata i så kunde de som ville gå någon annanstans. Det fanns ju gott om plats för alla i byggnaden. Några reste då på sej och lommade iväg.

Hon räddade sitt seminarium just genom att hålla på sin auktoritet och inte i någon sorts demokratisk välmening låta ”anarkismen” upplösa den definition på situationen som hon försökte skapa.

Situationsdefinitioner kan också medvetet saboteras av deltagarna. Inom ickevåldsrörelsen har det funnits ett medvetet försök att motverka identitet. I de textstudier jag gjort om ickevåld i USA under abolitionismen på 1830 talet, medborgarrättsrörelsen i USA innan den svarta separatismen i mitten på sextiotalet samt i fredsrörelsen både i USA och Europa, finns det flera antiidentitetsstrategier. Denna antiidentitet kan både vara en rädsla för utdefiniering, att bli placerade i ett fack och på så sätt bli oskadligjorda. Och det kan vara försök att undvika identiteter.

Det politiska målet med antiidentitetsstrategier tycks vara att antingen ”folket” eller åtminstone fler ska kunna identifiera sej med deltagarna.

Det privata syftet med att undvika identiteter kan vara att slippa bli ihopklumpad, känna sej självständig, rädsla för sekterism och kunna bevara sina andra identiteter i samhället.

En vanlig antiidentitetsstrategi är att i broschyrer, pressmeddelanden lyfta fram så många olikheter bland deltagarna som man kan komma på. Resultatet kan för den införstådde bli ganska komiskt.

– Jasså det är du som är folkpartist, poet, sjukvårdare och akademiker!

Även kläder och frisyrer används för att motverka identitet under aktioner.

– Du brukar väl aldrig ha slips annars?

Under Kampanjen för Civil Olydnad mot kryssningsrobottar och Pershing II i Tyskland gjordes aktioner uteslutande för vissa typer av människor. Syftet var att fler grupper skulle kunna identifiera sej med deltagarna. Kristna församlingar med prästen i spetsen gjorde egna aktioner. Före detta koncentrationsläger fångar gjorde aktioner i sina gamla fångdräkter. Musiker gjorde egna aktioner. Domare och åklagare gjorde en aktion. Advokater hade en egen. Kändisar gjorde en annan.

I USA har sedan sextiotalet koalitioner varit en etablerad form för aktionskampanjer. Initiativgruppen försöker bilda en koordineringsgrupp där så många organisationer som möjligt repressenteras. Vanliga grupper är politiska grupper, religiösa samfund, fackförbund och fredsgrupper.

Svarta grupper, indianer, homosexuella solidaritetsorganisationer och kvinnogrupper tycks enligt en kvinna från Syracuse vara ett måste för att koalitionen ska ses som politisk korrekt.

I varje grupp om det så är riksdagsledamöter, volvoarbetare eller aktivister finns det vad jag förstår alltid en tendens att identifiera sej med varandra. Identitet gör det bland annat möjligt att förstå den andre genom att det som denne refererar till också ligger inom min horisont. Man kan alltså prata om horisontsammansmältning som en förutsättning för förståelse. Om identitet ger oss en gemensam utsiktsplats som människa, kvinna eller västerlänning ger oss horisontsammansmältning istället en möjlighet till distansierad gemensamhet.

Identitet kan ta sej uttryck i språk, stil, beteenden, åsikter och etikett. Mina undersökningar visar som jag nämnt att det finns en relativt utbredd misstänksamhet mot att försöka identifiera gemensamma stilar eller åsikter. För att motverka detta i ickevåldsrörelsen pågår det hela tiden interna aktioner, provokationer och frigörelseprocesser. Om det är för många som äter vegetarisk mat tycks det finnas en regel att några demonstrativt ska äta kött. Om folk börjar klä sej lika byter några klädstil. Under Avrustningslägret i Linköping kom några på att det är alldeles för många ”koftor” här. Koftor började undvikas av vissa deltagare.

För att undvika ensidiga åsiktsmonopol har provokationsdiskussioner anordnats där deltagare argumenterar utifrån en annan ståndpunkt än sin egen. Men även i vanliga diskussioner kan deltagare efteråt hävda att de ”sa så bara för att diskussionen aldrig kom igång”. Stämningsunderlättaren som väljs under diskussioner har som uppgift att spela djävulens advokat eller stödja minoritetssynpunkter. Även brainstorm kan ses som ett verktyg för att folk inte ska censurera avvikande idéer.

Ovanstående tyder på att en stark identitet inom ickevåldsrörelsen är ickeidentitet. Kanske är det det icke-gemensamma det som flera av deltagarna helst vill identifiera sej med.

I jämförelse med vänstern eller starka etniska grupper kan vi då urskilja två strategier för att identifiera sej med folket eller de övriga medborgarna. Antingen definieras den egna gruppen, ex arbetare eller svarta, som folket eller så måste gruppens identitet inte vara riktad inåt utan utåt mot mångfalden. I det första fallet kan en stark gruppidentitet byggas upp i det andra fallet blir gruppidentiteten hotet.

Varje gruppmedlem i innegruppen (teamet) har medan ett kollektivt framträdande är på gång, möjlighet att sabotera eller fördärva genom olämpligt uppträdande[64]. Men om identiteten är ickeidentitet så tycks det enligt mina resultat finnas ett lämpligt olämpligt uppträdande och ett olämpligt. Det finns en identitet som bejakas och en identitet som motarbetas.

I praktiken är det nog så att ickeidentitetsprovokationer kan vara verkliga provokationer som utmanar både utövaren och andra medlemmar. Medan identifiering av ickeidentitet i broschyrer och i framställningar faktiskt är en gemensam identitet.

Det är så, enligt Goffman, att om ett team måste samarbeta för att upprätthålla en given definition av situationen inför en viss publik kommer de knappast att kunna upprätthålla samma intryck inför en annan publik.

För att den initierade gruppen ska kunna forsätta intryckssamarbetet utvecklas en formell förtrolighet som en ny medlem oftast direkt kan haka på. En teammedlem definierar Goffman som en som de andra är beroende av för att skapa en speciell definition av situationen.

Men det kan också uppstå team i teamet. En medlem kan både vara medlem och agera åt flera team samtidigt[65]. Varje spel kan utan direkt motsägelse ge uttryck åt olika världar och verkligheter. Ta exempelvis en feminist som har med sej en manlig partner i en aktionsgrupp. Om teamarbete uppstår kan hon samtidigt få agera i åtminstone tre team. Hon har relationen till aktionsgruppen som eventuellt agerar som team, dessutom är hon ett team med sin pojkvän samtidigt som hon agerar med sina medsystrar.

Men varje team kräver ändå lojalitet, disciplin och försiktiget[66].

Den agerande kan medvetet eller omedvetet eller på grund av rollkonflikter misslyckas i sin framställning. Gester, felsteg, intrång på andras områden/roller eller genom att ställa till en scen[67].

Team eller initierad grupp är inte samma sak som en kommitté eller en aktionsgrupp. En grupp behöver inte alls fungera som ett team. De kan påverka sin omgivning med maktmedel eller förhandlingar. Det är bara i vissa tillfällen som en grupp agerar som initierad eller team i den goffmanianska betydelsen.

En aktionsgrupp har dock vissa problem när den försöker agera som team. Ett problem är tillfälligheten hos gruppen och kontinuiteten hos myten om gruppen. En enda medlem kan skapa en helt ny definition av gruppen. Denna definition kan som sagt vara romantisk eller förtal. Men den kan också vara en ny rimlig tolkning av gruppen.

Ett annat problem är förhöret och arresten då de gripna är isolerade från varandra och från stödpersoner. Här har vid flera tillfällen fasaden och teamet brakat samman. En aktivist som satt häktad i Tyskland 1986, vägrade betala borgen för att han bland annat ansåg att borgen var orättfärdigt och att han inte ville be om nåd. Men då ringde polisen och åklagaren till stödgruppen i omgångar och bad dem betala eftersom de hävdade att den anhållne bönade och bad om det. Dessa betalade och aktivisten accepterade i tron att det måste ha hänt något allvarligt på utsidan eftersom de ville ha ut honom direkt. Det tog ett tag innan de hänsynsfulla aktivisterna som sneglat på varandra förstått att de blivit lurade.

Goffman visar också att en initiativtagare eller regissör kan få en mellanställning mellan publiken och de agerande. Regissören trängs ut och får inte det skydd som en teammedlem har.

I Sverige har det exempelvis vid flera tillfällen funnits utfrysningstendenser gentemot kristna plogbillsaktivister. De ses som plogbillar inom kyrkan och som kristna inom plogbillsrörelsen. Jag har själv som en gammal initiativtagare till att starta plogbillsrörelsen i Sverige känt av att kristna freds- och solidaritetsgrupper inte formellt vill samarbeta med mej eftersom jag är plogbill. Jag har också sett hur plogbillar vill tvätta bort den kristna stämpeln (identiteten) från rörelsen och därför undvikit samarbete med mej. När jag försökt delta i nya regiseringar  – alltså starta nya projekt –  har alltså de andra regissörerna eller teammedlemmarna försökt tvätta bort eller isolera den identitet jag fått. Jag har dock delvis förutsett dynamiken och ordnat andra skydd utanför kyrkan och rörelsen dit jag kan dra mej tillbaka när jag stöts ut ur ett team. Det är alltid lite vanskligt att använda sej själv som forskningsobjekt. Men jag gör det inte som belägg utan som ett goffmanianskt exempel för att reda ut en möjlig dynamik.

Ytterligare en maktaspekt på teamarbete lyfts fram i Jaget och maskerna. Under ett agerande kan dramatiskt och regimässig dominans skapas[68]. Några kan dominera ett drama och några kan i bakgrunden dominera regin av händelseförloppet. Det intressanta är att Goffman påpekar att sådana dominanser inte alls behöver vara ett tecken på makt i andra sammanhang. I ett drama skapas alltså galjonsfigurer, ledarfunktioner som kan dölja makten.

Tillfälliga rollomkastningar kan dessutom skapa nya dominanser under spelets gång.

Efter de ickevåldsaktioner jag undersökt i Tyskland, England och i USA har det varit en tendens att nya personer lyfts fram på efterföljande seminarier, föreläsningsturneer, i interna tidningar och i pressmeddelanden.

Det är också vanligt att nya personer tillfrågas om de kan organisera arrangemang eller väljs in i koordineringsgrupper. Samma tendens tycker jag mej  – något ovetenskapligt och utanför mitt forskningsområde –  se inom andra folkrörelser. Det finns gamla rävar och så finns det styrelsen som har svårt att fylla sina platser. Dessa jobbar på var sitt håll.

Det måste också vara vanligt att vissa styrelser är attraktiva för gamla ledargestalter. Men jag anar att styrelser i exempelvis fredsgrupper och koordineringsgrupper i ickevåldsrörelsernas koalitioner, ofta får funktionen av att vara motvikt mot karismatiska eller erfarenhetsmässiga ledare.

Sammanfattningsvis menar Goffman att ett team i en mening är en konspiration[69]. Den ska alltså kontrasteras mot formella grupper och organisationer. Här finns en stor forskningspotential av konflikter mellan teamarbete och formella kommittéer och koordineringsgrupper.

 Per Herngren
Angered, 1997, version 0.2.1

Fotnötter

[1] Joshua Meyrowitz, ”Redefining the situation: Extending dramaturgy into a theory of social change and media effects”, Stephen H Riggins, (red), Beyond Goffman Studies on Communication, Institution, and Social Interaction,  New York, Mouton de Gruyter, 1990, s 86, 90.

[2] Risto Heiskala, From Goffman to Semiotic Sociology; (org ”Goffmanista semioottiseen sosiologiaan”), Sosiologia, 1991, 28, 2, 90-107, från Sociofile 1/74-8/95.

[3] Lawrence Hazelrigg, ”Reading Goffman´s Framing as Provocation of Disciplin”, Human Studies, 1992, 15, 2-3, s 239-264,

Randall Collins, ”The Romanticism of Agency/Structure versus the Analysis of Micro/Macro”, Current Sociology /Sociologie Contemporaine, 1992, 40, 1, s 77-97. från Sociofile 1/74-8/95.

[4] Laura Bovone, ”Goffman: micro och macro?”, Studi di Sociologia, (Italian)1990, 28, 4, 435-445, från Sociofile 1/74-8/95.

[5] Joshua Meyrowitz, ”Redefining the situation: Extending dramaturgy into a theory of social change and media effects”, Stephen H Riggins, (red), Beyond Goffman Studies on Communication, Institution, and Social Interaction,  New York, Mouton de Gruyter, 1990, s 81.

[6] Robert Erwin, ”The Nature of Goffman”, Centennial Review, 1992, 36, 2, s 327-342, från Sociofile 1/74-8/95.

[7] Laura Bovone, ”Ethics as Etiquette: The Emblematic Contribution of Erving Goffman”, Theory, Culture and Society, 1993, 10, 4, 25-39, från Sociofile 1/74-8/95.

[8] Anne Warfield Rawls, ”Language, Self, and Social Order: A Reformulation of Goffman and Sacks”, Human Studies, 1989, 12, 1-2, s 147-172, från Sociofile 1/74-8/95.

[9] Mitt försök till begrepp, postmetodisk, har inget med poststrukturalismen att göra. Jag använder pre- och post för att visa på förmetodiska och eftermetodiska nivåer i en forskning.

[10] Michael Schwalbe, ”Goffman against Postmodernism: Emotion and the Reality of the Self”, Symbolic Interaction; 1993, 16, 4 s 333-350, från Sociofile 1/74-8/95.

[11] Charles D Battershill, ”Erving Goffman as a precursor to post-modern sociology”, Stephen H Riggins, (red), Beyond Goffman Studies on Communication, Institution, and Social Interaction,  New York, Mouton de Gruyter, 1990, s 163.

[12] Charles D Battershill, ”Erving Goffman as a precursor to post-modern sociology”, Stephen H Riggins, (red), Beyond Goffman Studies on Communication, Institution, and Social Interaction,  New York, Mouton de Gruyter, 1990, s 171.

[13] Se exempelvis intervjuer med aktivister från filmen ”Till Olydnadens Lov” (Filmcentrum, Stockholm).

[14] Charles D Battershill, ”Erving Goffman as a precursor to post-modern sociology”, Stephen H Riggins, (red), Beyond Goffman Studies on Communication, Institution, and Social Interaction,  New York, Mouton de Gruyter, 1990, s 179.

[15] Charles D Battershill, ”Erving Goffman as a precursor to post-modern sociology”, Stephen H Riggins, (red), Beyond Goffman Studies on Communication, Institution, and Social Interaction,  New York, Mouton de Gruyter, 1990, s 180.

[16] Erving Goffman, Where the action is, London, Allen Lane The Penguin Press, 1969,  s 3-5, 7.

[17] Erving Goffman, Where the action is, London, Allen Lane The Penguin Press, 1969,  s 23.

[18] Erving Goffman, Where the action is, London, Allen Lane The Penguin Press, 1969,  s 8.

[19] Erving Goffman, Where the action is, London, Allen Lane The Penguin Press, 1969,  s 14-15.

[20] Erving Goffman, Where the action is, London, Allen Lane The Penguin Press, 1969,  s 17.

[21] Detta har diskuterats inom ex konflikthanteringsföreningen Praxis Forum för ickevåld och konflikthantering under ett diskussionsmöte 9 maj 1996.

[22] Erving Goffman, Where the action is, London, Allen Lane The Penguin Press, 1969,  s 24.

[23] Erving Goffman, Where the action is, London, Allen Lane The Penguin Press, 1969,  s 22.

[24] Erving Goffman, Where the action is, London, Allen Lane The Penguin Press, 1969,  s 25-26.

[25] Bandad intervju 23 maj, samt samtal 21-24 maj 1996 i Göteborg.

[26] Erving Goffman, Relations in public, Microstudies of the public order, London, Allen Lane The Penguin Press, 1971, s 3-4.

[27] Erving Goffman, Relations in public, Microstudies of the public order, London, Allen Lane The Penguin Press, 1971, s 11.

[28] Erving Goffman, Relations in public, Microstudies of the public order, London, Allen Lane The Penguin Press, 1971, s 19.

[29] Erving Goffman, Relations in public, Microstudies of the public order, London, Allen Lane The Penguin Press, 1971, s 29-31.

[30] Erving Goffman, Relations in public, Microstudies of the public order, London, Allen Lane The Penguin Press, 1971, s 32-34.

[31] Erving Goffman, Relations in public, Microstudies of the public order, London, Allen Lane The Penguin Press, 1971, s 41-43.

[32] Erving Goffman, Relations in public, Microstudies of the public order, London, Allen Lane The Penguin Press, 1971, s 40.

[33] Erving Goffman, Relations in public, Microstudies of the public order, London, Allen Lane The Penguin Press, 1971, s 44.

[34] Erving Goffman, Relations in public, Microstudies of the public order, London, Allen Lane The Penguin Press, 1971, s 46.

[35] Erving Goffman, Relations in public, Microstudies of the public order, London, Allen Lane The Penguin Press, 1971, s 62-63.

[36] Émile Durkheim, Elementary Forms of the Religious Life, NY, The Macmillan, 1926, i Erving Goffman, Relations in public, Microstudies of the public order, London, Allen Lane The Penguin Press, 1971, s 62.

[37] Erving Goffman, Relations in public, Microstudies of the public order, London, Allen Lane The Penguin Press, 1971, s 67.

[38] Erving Goffman, Relations in public, Microstudies of the public order, London, Allen Lane The Penguin Press, 1971, s 79.

[39] Erving Goffman, Relations in public, Microstudies of the public order, London, Allen Lane The Penguin Press, 1971, s 91.

[40] Erving Goffman, Relations in public, Microstudies of the public order, London, Allen Lane The Penguin Press, 1971, s 86.

[41] Erving Goffman, Relations in public, Microstudies of the public order, London, Allen Lane The Penguin Press, 1971, s 95-96.

[42] Hans R Dua, ”The phenomenology of miscommunication”, Stephen H Riggins, (red), Beyond Goffman Studies on Communication, Institution, and Social Interaction,  New York, Mouton de Gruyter, 1990, s 113, 130.

[43] H P Grice ”Logic and Conversation”, Cole, P, J L Morgan (red), Syntax and Semantics 3:43-58, från Hans R Dua, ”The phenomenology of miscommunication”, Stephen H Riggins, (red), Beyond Goffman Studies on Communication, Institution, and Social Interaction,  New York, Mouton de Gruyter, 1990, s 131.

[44] För mina undersökningar är det inte så intressant hur utbrett olika typer av samtalsmetoder är utan vilka konflikter som aktualiseras av aktivisterna själva i diskussioner.

[45] Hans R Dua, ”The phenomenology of miscommunication”, Stephen H Riggins, (red), Beyond Goffman Studies on Communication, Institution, and Social Interaction,  New York, Mouton de Gruyter, 1990, s 123.

[46] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 9.

[47] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 11.

[48] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 13-116.

[49] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 18, 20-23.

[50] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 25.

[51] Exempelvis Folkkampanjen mot kärnkrafts och Nej till Eus ekonomiska problem efter omröstningarna.

[52] Exempelvis plogbillsrörelsens tidning i Sverige Hopp & Motstånd/Plogbillen eller Avrustningslägret i Linköping 95 där pengar bara betalts ut.

[53] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 28-30, 33, 39, 45-46.

[54] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 75, 102.

[55] Arlie Russell Hochschild, ”Gender codes in women´s advice books”, Stephen H Riggins, (red), Beyond Goffman Studies on Communication, Institution, and Social Interaction,  New York, Mouton de Gruyter, 1990, s 292.

[56] Arlie Russell Hochschild, ”Gender codes in women´s advice books”, Stephen H Riggins, (red), Beyond Goffman Studies on Communication, Institution, and Social Interaction,  New York, Mouton de Gruyter, 1990, s 287.

[57] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 126-127, 157.

[58] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 47.

[59] Joshua Meyrowitz, ”Redefining the situation: Extending dramaturgy into a theory of social change and media effects”, Stephen H Riggins, (red), Beyond Goffman Studies on Communication, Institution, and Social Interaction,  New York, Mouton de Gruyter, 1990, s 67.

[60] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 55.

[61] ”Att det sägs att…” är skäl jag hört från några som valt att inte delta. Men det kan mycket väl hända att flera av dessa inte skulle deltagit ändå. Argumentet bygger alltså på uppskattning och sannolikhet snarare än säkra belägg.

[62] (not Habermas CH vol 1, även Goffman själv blev kritisk – referens)

Nirmala Srinivasan, ”Goffman´s concept of individual agency”, Stephen H Riggins, (red), Beyond Goffman Studies on Communication, Institution, and Social Interaction,  New York, Mouton de Gruyter, 1990, s 156.

[63] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 64-65.

[64] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 77-79.

[65] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 181.

[66] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 199.

[67] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s185.

[68] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 93.

[69] Erving Goffman, Jaget och maskerna En studie i vardagslivets dramatik, Simrishamn, Rabén & Sjögren, 1991, s 95.

Innehåll

  1. Erving Goffman
  2. Har Erving Goffman någon metod?
  3. Poststrukturalism eller strukturering
  4. Tappa ansiktet
  5. Själv
  6. Individen i mötet
  7. Stöd och ritualer
  8. Samtalets sammanbrott eller kreativitet
  9. Möten som drama
  10. Den otrygga trygghetsövningen
  11. Fasad
  12. Berättelserna
  13. Förtal och skvaller
  14. Vem bestämmer över situationen?

Kommentera gärna