Maktordningar med totalitära anspråk har svårt att producera total lydnad. Både militära ordningar och totalitära diktaturer tenderar att producera olydnad, flyktingar och desertörer.
Nyliberalismens försök att få oss att utgå från självet och egot har inom medelklassen producerat en hyperaktiv duktighetskultur. Vi blir alltmer våra egna fångvaktare. Fixeringen vid att utveckla och stimulera sitt jag skapar en närmast total lydnad som blir överlägsen totalitära, förtryckande ordningar.
Filosofen Byung-Chul Han visar hur den smarta makten stimulerar snarare än förtrycker: ”Smart power cosies up to the psyche rather than disciplining it through coercion or prohibitions. It does not impose silence. Rather, it is constantly calling on us to confide, share and participate: to communicate our opinions, needs, wishes and preferences – to tell all about our lives. Friendly power proves more powerful, as it were, than purely repressive power.” (Byung-Chul Han, 2017, kapitel: Smart power)
När individuella ideal om frid, harmoni och lycka hamnar i resonans med utvärderingar och rapporter skapas ömsesidig förstärkning. Resonansen producerar en självdisciplin som blir överlägsen förtryckande makttekniker. Makttekniker som i medelklass skapar närmast total lydnad uppfattas gärna som upplyftande. Makttekniken förstås som personlig utveckling.
Referens
Byung-Chul Han, Psychopolitics Neoliberalism and New Technologies of Power, Verso, 2017.
