Søren Kierkegaard fyller 200 år idag. Hans filosofi handlar till stor del om det fruktansvärda i att vara tvungen att välja. I valet blir vi ensamma.
Kierkegaard förstår valet att inte agera som ett lika aktivt val som valet att agera. Att ingripa vid vapenhandel eller att inte ingripa vid vapenhandel likställs. De är båda likvärdiga som handling och val.
Låt oss läsa Kierkegaard som att avsaknaden av tvång tvingar oss att välja. Väljandet och beslutandet blir per definition det som inte redan är bestämt av orsak, kalkyl, regel, lag, dominans eller tvång.
Varje beslut blir därför olydnad. Detta gäller även beslutet att lyda. Själva beslutet att lyda är inte lydnad. Beslutet att lyda föregår lydnaden. Så även när vi lyder blir vi utsatta för det fruktansvärda i avsaknaden av tvång.
Denna filosofi förnekar inte tvång. När vi bär bort en provokatör från en aktion så är detta inte provokatörens val eller beslut. Provokatören lyder oss inte. Tvång blir i Kierkegaards mening motsatsen till att lyda och att välja.
Beslut kan inte förklaras
Ifall vi lyckas förklara någons beslut så har vi ersatt beslutsvalet med förklaringen. Vi har bevisat att beslutet egentligen inte var ett val. Beslutet och väljandet är det som inte kan förklaras. Valet blir alltså den del av en handling som inte kan förklaras med något bortanför valet, bortanför valet att ta ett beslut.
Möjligheten att välja och ta beslut gör oss därmed i Kierkegaards mening till enskilda, skyddslösa och sårbara. Detta, menar jag, gäller minst lika mycket för en grupp, organisation som för en person. Det går att använda Kierkegaard för att visa att samma värnlösa, skyddslösa förutsättning även gäller gemenskaper. Olydnaden i ett beslut gör gruppen sårbar. När en gemenskap väljer att ta ett beslut gör den sig skyddslös och utsatt.
Per Herngren
2013 05 05, version 0.1.1
Leva skyddslös
”Det handlar inte egentligen om att visa den faktiska möjligheten av ett rent eller avskalat själv utan snarare om ett upplyftande av den förtvivlades ångest, vargtimmens ensamma våndor eller dödsskräckens perspektiv på livet som moment av klarsyn. Dessa ögonblick menar (Kierkegaard) inte vara en defekt i livet eller något vi ska försöka arbeta bort – tvärtom är de ögonblick där vi överblickar en av det mänskliga livets djupaste paradoxer, den att vara född in i ett släkte, en samtid, en historia och samtidigt bara vara en utslängd människokrake i livet lika ensam och utsatt som spädbarnet i sina första flämtande minuter. I medvetandet om denna paradox, denna ensamhet är vi skyddslösa.”
Jonna Hjerström Lappalainen, Kierkegaard och det lysande mörkret, Svenska Dagbladet, 5 maj 2013.
