Utbildning och civil olydnad får samma uppgift – Gert Biesta

Gert Biesta World centred education

Syftet med både pedagogik och civil olydnad är att utsätta världen för frihet. Gert Biesta, professor i pedagogik, forskar om hur intervention av frihet bryter flykten in i den behagliga, skötsamma och sköna lydnaden: ”refusing children and young people the comfort of not being a subject (…), is what education as subjectification (…) is about.”[1]

Den som lyder underordnar sig en annan aktör. Genom att underordna sig tillsätter man någon annan att regera. Underordning kan skapa trygghet och bekvämlighet. Nyskapande och omskapande bryter sig istället ut ur tryggheten. Att bli subjekt är att gå in i otrygghet.

Gert Biesta tar upp Claudette Colvin och Rosa Parks som exempel för att visa dynamiken i både utbildning och civil olydnad.

Claudette Colvin och Rosa Parks

Rosa Parks och Claudette Colvin

Andra mars 1955 avskaffar Claudette Colvin och Ruth Hamilton apartheid på två sittplatser. De vägrar lyda busschaufförens order om att lämna platserna för en vit kvinna. Den då femtonåriga Claudette Colvin utsätter busschauffören och polisen för friheten att legitimera apartheid eller skydda apartheid, att ge omsorg eller att förtrycka. Chauffören väljer apartheid och kontaktar polisen. Två poliser legaliserar apartheid genom att föra Colvin till en polisbil och arrestera henne.

Den äldre Rosa Parks blir vän med Claudette Colvin och hjälper till att samla in pengar för hennes rättegång. I medborgarrättsrörelsen blir Claudette Colvin en berättelse om möjligheten med civil olydnad. ”Parks would make Colvin tell the story of her bus arrest over and over.”[2] Nio månader efter Claudette Colvin väljer Rosa Parks att själv avskaffa apartheid på en sittplats och grips för det[3].

Gert Biesta förstår civil olydnad som ett sätt att tvinga på samhället frihet. Pedagogik och civil olydnad utför motsvarande ingripande i världen, de utsätter oss för frihet. De öppnar upp nya möjligheter.

Utsätta världen och eleverna för frihet

Utbildning utsätter eleverna för frihet. Frihet tvingar fram mängder med nya möjligheter. Upptäckten att frihet påtvingar oss möjligheter finns även hos Søren Kierkegaard och Jean-Paul Sartre. Friheten är tvingande. När möjligheterna öppnar upp sig tvingar de oss att ta beslut. Vi tvingas att välja mellan att bli aktör eller att inte bli aktör. Och väljer vi att bli aktör öppnas mängder med möjligheter upp.

Ett subjekt blir subjekt genom att ändra på världen. Frihet i Biestas pedagogik är alltså mycket mer än friheten att välja mellan förutbestämda val. Exempelvis kommersialism pådyvlar oss friheten att välja mellan olika varor och tjänster. Valfrihet mellan förutbestämda val får gärna funktionen av flykt från frihet. Den frihet Biesta menar är undervisningens uppgift blir istället att omforma, uppfinna och skapa.

Utbildning bryter sig ur lydnad

Utbildning kan användas för att forma skötsamma och lydiga medborgare. Gert Biesta tar upp Adolf Eichmann som administrerade utvisningar och mördande av judar under andra världskriget. Eichmann försvarade sig i rättegången efter kriget att han uppfyllde sin plikt mot Tyskland och lydde order.[4] Han uppfattade sig som en duktig byråkrat, som ville göra karriär och som gjorde vad som förväntades av honom. Ifall utbildning handlar om att forma skötsamma och lydiga samhällsmedborgare verkar den faktiskt ha varit lyckad på Eichmann.

Utbildningen av Rosa Parks måste i så fall ha varit misslyckad: “then it seems as if we should declare the education of Adolf Eichmann a success and the education of Rosa Parks a failure. (…) Eichmann had learned to listen well, so we might say. And although Rosa Parks was able to effectively decode the messages that were targeted at her – her functional literacy was in order, as was her ability to understand laws, rules, and regulations – she obviously didn’t act upon this understanding.”[5]

Ifall utbildningen ska öppna upp för eleven att bli subjekt blir civil olydnad en avgörande del av pedagogiken. Detta krockar dock med vad som uppfattas vara utbildningens syfte, enligt Biesta. Frihetens pedagogik hamnar i konflikt med vad som ofta anses som lyckad utbildning: socialisering och yrkesfärdigheter.[6]

Pedagogik utan påverkan

Här är det lätt att missförstå Biesta och tänka att syftet med utbildning är att skapa aktörer. Men utbildning och civil olydnad handlar inte om att forma aktörer. Det handlar inte om att manipulera någon till att bli subjekt och aktör. I så fall skulle ju istället undervisningen bli det egentliga subjektet. Inte eleverna.

Pedagogik används dock gärna för att försöka påverka eleverna. Eleverna ska göras till plikttrogna samhällsmedborgare eller till att bli medvetna om klimat och förtryck. Subjektet och aktören blir då istället skolan, inte eleverna. Istället för att forma eleverna till goda medborgare menar Biesta att pedagogiken ska bjuda in eleverna till att bli aktörer: ”doing nothing more – but also nothing less – than confronting” someone with his or her freedom”[7]

Det motsatta misstaget vore att läraren reduceras till neutral coach. Till någon som bara ska lyssna och stimulera eleven. Istället intervenerar lärare och skola i elevens värld. Undervisningen öppnar upp möjligheter.

“We should not hide this fact by such suggestions as that the teacher is “just” a facilitator, or “just” a coach, “just” a fellow learner or even “just” a friend. In teaching we give something that students didn’t ask for, so we might say.[8]

Civil olydnad riskerar att fastna i påverkanspolitik

Biestas maktkritik mot att påverka eleven behöver även användas på den civil olydnad som fastnar i påverkanspolitik. Ifall civil olydnad försökte göra folk medvetna eller olydiga blir aktionen det egentliga subjektet. Följer vi Biesta handlar civil olydnad alltså inte om “att få dem att förstå”. Istället handlar civil olydnad om att låta friheten intervenera i förtryck och maktordningar. Friheten öppnar upp möjliga världar. Civil olydnad bjuder ut.

”It is, therefore, not about the educational production of the subject (…) but about bringing the subject-ness of the child or young person ’into play,’ (…) whether the child or student will respond to the call, is entirely up to them and can neither be produced nor controlled by the educator.”[9]

Civil olydnad och utbildning bjuder in aktörskapet till dans. Dansa med och skapa nya danser! Eller låt bli, vägra dansa!

Utbildning och civil olydnad bryter sig ur det subjektiva

Aktörer samverkar med världen och med andra aktörer. Att bli aktör är i Biestas pedagogik motsatsen mot att bli subjektiv, att uppleva och uttrycka sig. Subjektet intervenerar och ändrar på världen, det subjektiva upplever och uppfattar.

Dagens fixering vid den subjektiva åsikten och upplevelsen är effektiva verktyg för att hålla oss fångna i lydnaden. Det subjektiva privatiserar världen. Utbildning och civil olydnad öppnar istället upp en gemensam värld.

“Subject-ness is also not about the subjective or the personal. In a sense we could even say that subject-ness is the opposite of the subjective or the personal, because it is about our existence in and with the world, natural and social, rather than about one’s own personal or subjective opinions, thoughts, and beliefs. (…) This also means that subjectification is not about expressing one’s personal opinion or inner feelings (…) Subjectifying education is therefore explicitly not about asking students for their opinions, or providing them with opportunities to express themselves ‘without limits.’ This doesn’t mean that subjectification is about forbidding students to express themselves.”[10]

Upptagenhet med åsikter och opinion är effektiva maktmedel för att hindra friheten från att praktiskt öppna upp nya ordningar och samhällen.

Möten kräver ansvar

Utbildning och civil olydnad verkar genom att skapa möten med något annat än oss. Dessa möten ställer krav på oss. Det kan vara praktiska eller etiska krav. Kraven som uppstår i mötet med något annat öppnar upp möjligheter. Krav skapar frihet, och friheten gör oss ansvariga för varandra. Detta ansvar kommer inte från en inre moral eller duktighet utan från mötet. Det uppstår en relation när vi möter andra människor, samt när vi möter saker, djur och växter. Möten väver, enligt Biesta, på så sätt ihop frihet och ansvar.

“Responsibility – and here I follow Emmanuel Levinas – is not something we choose, but is actually something we encounter. And it is in such encounters, when a responsibility comes to me, so to speak, that my subject-ness, my existence as subject, actually begins to matter or comes into play. (…) This means, to put it briefly, that the self doesn’t first exist and then decides whether or not he or she wishes to become responsible.”[11]

Frihet är möjligheten att ta ansvar för varandra och för vår gemensamma värld. Det blir inte en envägsrelation. Ansvaret som växer fram ur möten intervenerar i världen och skapar mer frihet.

Erbjuda istället för att påverka

Sammanfattningsvis kritiserar alltså Gert Biesta att syftet med utbildning skulle vara att få elever att bli duktigare och mer ansvarsfulla. Det vore att ta ifrån dem ansvaret. Syftet är istället att öppna upp möjligheten att ta ansvar och bli subjekt.

För civil olydnad skulle man kunna översätta Biestas pedagogik med demokrati. När civil olydnad utsätter samhällen och organisationer för frihet öppnar det även upp för fler grupper att ta gemensamma beslut och att regera. Att bli demokrati är att bli subjekt.[12]

Frihet öppnar alltså upp för medborgare och elever att välja att bli destruktiva eller konstruktiva. Elever väljer kanske att bli antidemokratiska eller så väljer de att kämpa för jämlikhet och befrielse.

Frihetens möjligheter erbjuds som gåva. Den formar alltså inte eleverna till goda samhällsmedborgare. Det är upp till eleven att bestämma hur de använder utbildningen. “But we as educators cannot “get it right” for them and in this regard there is a fundamental gap between the work we do as educators and what students are able to take from it, precisely because the “taking” is their work.[13]

Civil olydnad ändrar på något i världen. Nya möjligheter uppstår och materialiseras. Omvandlingen blir en gåva som andra kan använda för att förändra världen ytterligare.

Per Herngren

28 februari 2023, version 0.1.1

Referens

Gert Biesta, World-centred education: a view for the present, Routledge, 2022.

”Claudette Colvin”, Rosa Parks’ Biography, A Resource for Teaching Rosa Parks, https://rosaparksbiography.org/bio/claudette-colvin/

Emmanuel Levinas, Totality and Infinity: An Essay on Exteriority, Springer Science & Business Media, 1979 (original 1961).

Fotnoter

1. Gert Biesta, World-centred education: a view for the present, 2022, s 47.

2. ”Claudette Colvin”, Rosa Parks’ Biography, A Resource for Teaching Rosa Parks, https://rosaparksbiography.org/bio/claudette-colvin/

3. ”Claudette Colvin”, Rosa Parks’ Biography, A Resource for Teaching Rosa Parks, https://rosaparksbiography.org/bio/claudette-colvin/

4. Biesta, 2022, s 27.

5. Biesta, 2022, s 28.

6. Biesta, 2022, s 28.

7. Biesta, 2022, s 47.

8. Biesta, 2022, s 56.

9. Biesta, 2022, s 47.

10. Biesta, 2022, s 53.

11. Biesta, 2022, s 54.

12. Biesta, 2022, s 47.

13. Biesta, 2022, s 55.

image_pdfimage_print

Bli kreativ med texten och dela funderingar!