Med förvirring och sorg läser jag hur flera personer, vars handlingar och funderingar jag respekterar och inspireras av, har skrivit under ett upprop som ger dubbla budskap. I uppropet krävs att polisens ökade jakt på flyktingar ska genomföras lagligt och efter en ordentlig utredning. En utredning som ska se till att den ökade jakten ska bli legitim och inte strida mot svensk lag. Jag analyserar uppropets krav mer i detalj längre ner i texten.
Jag frågade några vänner som skrivit under uppropet ifall de ställde sig bakom dessa krav. De sa nej. Hur lyckades uppropet dra till sig namnunderskrifter från de som inte höll med?
Ropet tystade kritik
Innehåll
Jag fick själv förfrågan före publicering ifall jag ville skriva under. Jag valde att inte göra det. Kraven i uppropet legitimerade, enligt vad jag uppfattade, utvisning och förföljelse av flyktingar. Samtidigt vågade jag inte berätta varför jag inte skrev under. Varför valde jag att vara tyst med min kritik? Varför var jag feg? Jag visste ju att de som arbetade med texten var kritiska tänkare. Och att de skulle se min kritik som en gåva även om de inte höll med. Det kände jag mig trygg med. Det var alltså inte de som var problemet.
Jag tror att en del av svaren ligger hos två aktörer som i vår ibland alltför antropocentriska (människofixerade) politiska praxis ofta glöms bort: (1) Uppropet samt (2) namnunderskrifternas förenande.
1 Uppropet. Texten blir en egen aktör som frigör sig från författarna och från de som sedan skriver under. Texten kan genom samtidsslaveri, taktisk instrumentalism och strömmen av nya namnunderskrifter ta makt från de som skriver under. Texten säger att det är bråttom. Är du med eller inte? Det viktiga är inte att du håller med utan att du är med. Det är nu det gäller! Viljan att göra väl, välviljan, kan ibland dölja hur den legitimerar förtryck.
2 Uppropandet. Underskrifterna, och titlarna efter namnen, frigör sig från dem de representerar. Underskrifterna strömmar till uppropet. Underskrifterna förstärker varandra och hamnar i resonans. Detta gör att namnunderskrifterna tillsammans med den övriga texten i uppropet blir allt mäktigare. Detta tränger undan, och tar bort en del av makten från, de personer av kött och blod som skrivit under.
Innan uppropet publiceras strömmar alltfler underskrifter till. Jag följde en del av detta och kunde själv känna en fetischistisk kraft i tillströmmandet som faktiskt pirrade i magen. Ett tag kunde jag fysiskt föreställa mig hur denna kraft måste kunna överföras magiskt till någon mäktig som kunde lösa problemet kring polisrasism och jakt på flyktingar.
När vänner och kända namn skrev under ökade trycket alltmer på att en borde vara med. En borde ju ställa upp! En måste ju göra något för flyktingarna! En borde väl ändå vara med denna fantastiska samling som lyckats förena sig så snabbt.
Strömmen av underskrifter började också dölja motsägelser i uppropet. Det kändes allt svårare att komma med invändningar och ändra i texten. En skulle kanske uppfattas som jobbig. Kritik skulle kanske uppfattas som svek av någon. Kritik skulle kanske inte ses som viktigt och demokratiskt nödvändigt. Gandhi skiljer på sak och person: personer kritiseras inte. Bara handlingar. Men tänk om någon tog det personligt ändå. Nej, min feghet berodde inte på någon, det här var bra och radikalt folk. Det var själva tillströmmandet av underskrifter som gjorde mig feg. Jag funderade bara, jag är aldrig säker på hur jag tänker. Men inför alla dessa! Nej, jag vågade inte ha fel.
För en av mina vänner som skrev under löstes motsägelser i uppropet skenbart genom en klyfta mellan vad min vän menade och vad som faktiskt stod i uppropet. Vad han egentligen menade dolde hur uppropet blev en självständig handling som frigjorde sig från motiv och avsikter.
Hur ett solidariskt upprop legitimerar jakt på flyktingar
Uppropet börjar med en skarp kritik mot hur polisen håller på att bygga upp rutiner som producerar vita och ickevita som olika. Rutiner som ska diskriminera ickevita. Polisen ska inte ” bedriva spaning på rasistiska grunder”.
Uppropet avslutas med två krav:
1 Den ökade jakten på flyktingar måste stämma överens med svensk och internationell lagstiftning. Den ökade jakten måste göras legitimt. Detta är logiken i följande krav: ”Vi kräver att det tillsätts en oberoende parlamentarisk kommission som granskar huruvida polisens metoder … är lagliga samt förenliga med svenska och internationella asylregler och FN:s konventioner om mänskliga rättigheter.”
Tja, en sådan oberoende kommission måste väl alla partier utan undantag i princip kunna ställa sig bakom. Jakten på flyktingar måste ju vara laglig!
2 Den ökade jakten på flyktingar ska genomföras senare, först efter att den parlamentariska kommissionen gjort sitt jobb och presenterat ett klargörande. Detta är logiken i följande krav: ” Tills dessa frågor granskats och fått tydliga svar kräver vi att projekt REVA upphör.”
Uppropet avsätter flyktingar och folkrörelser som aktörer
Uppropet pekar ut riksdag samt en kommission som aktörer. Dessa ska lösa problemet med rasism i jakten på flyktingar. Detta utpekande blir en performativ handling i uppropet som faktiskt tillsätter riksdagen som aktör, som det egentliga subjektet i den här frågan om polisrasism.
Performativ är en handling som uppnår sitt mål i och med handlingen. Uppropet pekar ut och tillsätter en aktör. En som uppropet förväntar sig agera.
Uppropet pekar ut flyktingar och ickevita svenskar som enbart offer. De offergörs. De pekas inte ut som aktörer som skulle kunna vara med och avskaffa jakten på flyktingar, avskaffa särskiljandet av vita och ickevita. Detta ignorerande i uppropet är en performativ handling som avsätter flyktingar och ickevita som aktörer, subjekt och regerande i denna fråga.
Inte heller folkrörelser och solidaritetsgrupper pekas ut som aktörer vilka skulle kunna börja avskaffa rasism och jakt på flyktingar. Detta ignorerande i uppropet avsätter performativt flyktingorganisationer, folkrörelser och solidariska grupper som aktörer, subjekt och regerande i frågan om polisrasism.
Tillsätta varandra som regerande och politiska subjekt
Hur skulle vi kunna tillsätta varandra som subjekt, tillsätta varandra som politiska aktörer? En väg är att som Rosa Parks, Martin Luther King, Barbara Deming, Anne Montgomery och Mohandas Gandhi tillsätta varandra som regerande, som de som har krav på sig att faktiskt börja ta bort förtryck och våld.
Dessa pekade inte ut en regering som Subjektet. De pekade ut folklig kamp och motstånd som politiska subjekt. Domstolar, regeringar och företag hakade på senare, vilket ju var bra. Ju fler som hakar på en politisk förändring ju stabilare blir den.
Politisk förändring smittar av sig åt sidan, och nedåt och uppåt i hierarkierna. Ingen kung eller regering pekas ut av Rosa Parks och de andra som Aktören, som den som ska lösa problemet. Vi behöver inte vända oss till ett enda politiskt subjekt.
Queerfeminism, med bland annat Judith Butler och Sara Ahmed, har alltmer poängterat hur vi alla är sårbara och beroende av varandra. Politisk förändring behöver allianser. Vi behöver tillsätta varandra. Göra varandra till subjekt. Inte ignorera och avsätta varandra. Genom att erkänna varandra som aktörer, som regerande, börjar vi tränga undan andra ordningar.
Per Herngren
2013-02-23, version 0.2.1
Tänker jag tokigt? Missar jag nyanser i uppropet? Kommentera gärna!
Historiskt exempel på hur upprop legitimerat våld och förtryck
I samband med boforsskandalen och vapensmugglingen till Indien krävde Svenska Freds och Kristna Freds i olika upprop och uttalanden att vapenexport skulle följa lagen. Detta bejakade regering och riksdag. Och de valde att liberalisera lagstiftningen. En historiskt unikt stor uppmärksamhet kring vapenhandel utnyttjades för att liberalisera lagstiftningen kring vapenhandel. I dag går det bara att spekulera över hur många som dödats på grund av att fredsrörelsen värnade laglighet istället för rätt.
Referens
Polisstat? Nej tack! Upprop mot REVA, 2013-02-22.
Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad, 2013 01 12.
Samtidsslaveri. Hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013 02 14.