Hur ska man förstå när Henry David Thoreau påstår att problemet inte är härskarna utan de som protesterar men ändå lyder? (Thoreau, 1849) Här är några ansatser till kritik av ”protest” vilka kan användas för att begripa Thoreaus tänkande.
Etiskt:
Innehåll
En ren protest säger att man inte gillar något. Samtidigt säger protesten att det räcker med att protestera och visa sitt missnöje. Det finns inte tillräcklig anledning att stoppa det. Ensidigt protesterande är alltså etiskt ett accepterande av det man protesterar mot.
Maktsociologiskt:
Protesten vänder sig mot makten. Den definierar vem som har makt och är aktör. Protesten rekonstruerar på så sätt makten. (Rekonstruera betyder här att återskapa igen och igen.)
Feministiskt:
Protest pekar ut vem som borde lösa problemet. Den man protesterar emot görs till aktör. På så sätt pekar den även ut andra som ickesubjekt, som ickeaktörer och som maktlösa.
Socialpsykologiskt:
När man inte får respons känner man sig hjälplös. Protestens utpekande av andra som aktörer gör även protesten beroende av att andra tar på sig ansvaret att bli aktörer. Det kan dock hända att protesten ignoreras. Responslöshet där ingen reagerar eller lyssnar är frustrerande och riskerar att gå över i passivitet, våld och asociala ordningar.
Retoriskt:
Förenklade slagord och banderoller under protester och demonstrationer håller kanske inte en närmare granskning. De skapar i så fall tomhet.
Thoreau:
Vi behöver inte fler som kämpar. Vi är redan tillräckligt många. De som är emot räcker skulle räcka bara man också använde civil olydnad.
Lust:
Har man kul så kan ju demonstrationen vara ett alternativ till att gå på rockkonsert eller bio. Demonstrationen fungerar som träffpunkt. Själv tycker jag dock karnevaler, picknick eller dans är roligare än demonstrationer som politisk träffpunkt. Demonstrationen är inte definierad i vårt samhälle som fest, utan som effektivt medel för att förändra samhället. Därför brukar inte organisatörer lägga ner så mycket tid på att göra demonstrationer festliga.
Vänster:
Tron att propaganda, agitation, åsikter och insikter förändrar världen brukar förknippas med den liberala tanketraditionen. Inom många vänstergrupper tänker man sig att materiella förändringar påverkar mer än goda tankar. Inom marxismen har vi historiematerialismen som lägger en stor tyngd på ekonomin. Inom anarkismen har vi direkt aktion, där målet blir medlet. Man börjar göra det man eftersträvar. Demonstration blir då alltför indirekt för att kunna materialisera det samhälle man vill ha.
Gandhi och kausalkritisk sociologi:
Gandhi tänkte sig att freden är vägen, att man uppnår det man gör. Det behöver inte finnas någon anledning att tro att det ska uppstå en kedjeverkan om man gör något så uppnås något helt annat. Om man däremot förverkligar målet under en stund eller i ett sammanhang så kan andra inspireras av exemplets makt och välja att ta efter, eller avskräckas.
Direkt aktion
Om man drar logiken från Gandhis tankar om att målet är medlet, fred föder fred, våld föder våld, så kan man tolka alla aktioner som direkta aktioner. Demonstration och protest är alltså direkt aktion för yttrandefrihet. För varje protest så uppnår man målet (yttrandefrihet) och stärker möjligheten för andra att yttra sig (yttrandefriheten utvecklas.) Om man i ett samhälle redan har yttrandefrihet så blir demonstration inte längre ett så centralt medel som i en diktatur. Om man vill nå längre än till yttrandefrihet, ex stoppa vapenproduktion eller krig, så får man välja andra direkta aktioner.
Dialog:
Monologer där man konsumerar ett budskap, vilket dessutom består av korta satser, är svåra att förstå och ta till sig. Dialog däremot där man under en period hävdar saker och får mothugg leder till att språket får en funktion av att söka överenskommelse. Överenskommelse är en förutsättning för beslut. Aktioner som leder till dialog, ex vakor där man samtalar med intresserade eller civil olydnad där rättegångar sätter igång dialogens funktion, blir att börja närma sig överenskommelse. (Detta skulle enligt dialogteorier (kommunikativ etik/kommunikativt handlande) speciellt gälla när konflikten spetsas till. Dialogen finslipar argumenten på båda sidor vilket är en förutsättning för att ta det bästa beslutet.
Åskådare
inom den radikala konströrelsen Burning Man, Nevada USA, bekämpas uppdelningen mellan konstnärer och åskådare. Ute i Nevada öknen skapas ett samhälle där alla görs delaktiga. Demonstration kan förstås som skapandet av uppdelningen mellan de som demonstrerar och de som tittar på demonstrationen. Åskådarna är tänkta att påverkas av protesten.
Per Herngren
2002, version 0.2.1
Texter om postprotest
Postprotest och proaktivt motstånd
Deleuze, Nietzsche & postprotest
Protest avsätter oss som regerande
Anti ger makt makt – Sara Ahmed
Kritik döljer lydnad – Sara Ahmed
Protest blir fetischism – Zizek
Protest mot det negativa gör det positivt
Problemet är de som protesterar: Thoreau
Samhällsförändring är rekursiv
Motstånd i resonans – påverkar inte
Respons ej politisk påverkan: Judith Butler
Påverka inte – Islamisk occasionalism
Demonstrationståg från militär styrka
Yta utan djup
Köp inte grisen i säcken