Konservatism har utvecklat en politiskt förlamande föreställning som kan användas som härskarteknik i såväl personliga som politiska sammanhang:
– Vi kan inte börja förändra! Alla måste vara med!
– Sverige kan inte börja, det måste göras i EU.
– Göteborg kan inte lösa det här, det måste beslutas i riksdagen.
– Det är inget vår avdelning kan göra något åt, det måste ske i hela organisationen.
– Nej, vår lilla förening kan inte börja lösa den här frågan.
– Det är en alltför stor fråga. Vi kan bara skapa opinion för att Samhället ska ordna det.
Det finns aktivistiska varianter av denna konservativa passiviseringsteknik:
– Vadå börja? Revolutionen kommer först när produktionsförhållandena är tillräckligt utvecklade.
– Först när vi kan få män/vita/rika att verkligen förstå så får vi förändring.
– Vi behöver bli många fler vid nästa aktion. Då lyssnar de!
Det myllrar av utvägar ur sådan här förlamande konservatism: exemplets makt, experimenterande, unilaterala initiativ, unilaterala avtal, performativa handlingar, proaktivt motstånd, queer, alternativa samhällsbyggen, Gandhis konstruktiva program, civil olydnad, rättvis handel …
Per Herngren
10 november 2006, version 0.2