Att öppet förneka övergrepp och folkmord är inte så effektivt. Ett nej upphöjer det som nejet förnekar. Nejet underordnar sig jaet. Det finns effektivare metoder att förneka våld än att öppet förneka det. Mer effektfullt är om förnekandet istället blir effekt av det som uttrycks.
Vanligaste makttekniken är att antyda eller ställa frågor istället för att påstå. Det är svårt att säga emot frågor; ”den som vill rubba en sanning hellre ska ställa frågor fulla av förbehåll, antaganden, hypotetiska böjningar och andra snitsiga svängar som gör att de perversa implikationerna av dessa frågor kan avfärdas” (Pete Maass, DN, 20191021).
Metoder för att förneka och neutralisera övergrepp och folkmord
- Tona ner. Offren tycks vara färre än vad som hävdas. Är det inte så att aktivister och media överdriver? Att istället ge nya exakta siffror skulle fortfarande fastställa skuld. Att vagt antyda att dom överdriver blir därför en effektivare förnekelsemetod.
- Hämnd och vedergällning. Dödandet var vedergällning för vad dom gjort tidigare. Dom orsakade det själva. Offren får själva skulden för att bli massakrerade. Rasifieringstekniken att bunta ihop människor (ras, religion, kultur, nation), och ge alla skulden har gamla anor. Talioniprincipen öga för öga, tand för tand, lanserades som motmedel mot kollektiv hämnd. Bara den skyldige fick straffas, vilket skulle hindra att ett kollektiv, som familj, släkt, folk eller religion, skulle bestraffas.
- Dom var ju beväpnade. Kollektiv bestraffning av ett folk eller kultur istället för att bestraffa de som begår brott blir obegripligt om man pratar om det egna folket eller det egna landet. Det är dom andra som buntas ihop och tas ifrån statusen som personer och medmänniskor.
- Sjukhuset användes som vapenförråd. Det skulle alltså vara sjukhuset, templet, bröllopet som egentligen bar skulden till massakern.
- Oavsiktligt. Siktet var inställt på krigare. Dödandet av civila var inte alls syftet (civilas värde reduceras till collateral damage).
- Dödandet var ej sanktionerat. Ansvaret ligger på enskilda soldater och befäl. Dödandet var inte på order av krigsmakt eller politiker. Beslutsfattare kan därför inte ges skuld.
- Vi ska inte döma dem. Antimoralism är vanligt kamouflage för att dölja våld och övergrepp.
- Om det nu skulle vara så att … Att antyda tvivel om att något hänt är effektivare än att förneka händelsen. Och det ger skenet av att förnekaren är en kritisk tänkare som inte tar något för givet.
- Deras konflikt. Båda parter. Deras och båda får funktionen av att privatisera krig och övergrepp. Vi andra är inte inblandade. Vi har inte ansvar i vad de gör. Båda buntar dessutom ihop myllret av grupper till två krigande aktörer.
- Konflikten ledde till förluster … Konflikt antyder symmetrisk konflikt snarare än krig och övergrepp. Våld är konflikthämmande. Ett folkmord är inte konflikt. Folkmord krossar möjligheten till konflikt. Folkmord är mord – inte konflikt. Och övergrepp är övergrepp – inte konflikt.
- Insatsen ledde till … Precis som konflikt aktiverar insats en annan ram för en händelse än begrepp som våld, mord, övergrepp och dödande.
- Reducera människor till abstraktioner. Omvandla personer till problemet, krisen, vågen. Dom väller in, strömmar över, tar över.
Det finns förstås tusentals metoder för att ingripa vid förnekandet av folkmord och våld. En del ingripanden lägger sig på saknivå andra på metanivå, vad handlar det egentligen om.
Problemet ifall man sakligt negerar negerandet är att man därmed blir med och aktiverar förnekandet. Man aktiverar skenet av omförhandling om vad som hände även när inga sakliga argument är framlagda. Ovan prövar jag istället att använda metametod, vad handlar det egentligen om. Jag analyserar förnekande som makttekniker som genererar olika dynamiker.
Per Herngren
31 oktober 2019, version 0.1.1
Referens
Peter Maass, ”Konsten att fördunkla sanningen om ett folkmord”, Dagens Nyheter, 2019 10 29.
Per Herngrens texter om härskartekniker.