Makt är mer resonans än centralstyrning – Deleuze

Styrteknik eller reglerteknik

Innan vi undersöker makt i samhällen låt oss först snegla lite på styrning av tekniska system. Styrteknik ses som en gren inom reglertekniken. Styrning behöver ofta inte ta hänsyn till egenskaper hos det som styrs eller vilka förhållanden som gäller. Det förutsätts att styrningen har kontroll över situationen. I extremfallet av styrning behöver man inte ta hänsyn till resonansen, man kan ignorera med- eller motsvängningar.

Andra former av reglerteknik däremot använder återkoppling som uppfattar hur systemet reagerat tidigare. Adaptiva reglertekniker förändrar sig efter förändrade förhållanden. Återkopplingen följer en puls vilket gör att regleringen blir en del av en resonans. Regleringen, återkopplingen och det som regleras är alla med och skapar denna resonans. Genom att motverka icke önskvärd resonans skapar regleringen ordning. 

Makt är sällan toppstyrning

Organisationer — som motståndsgrupper, företagsledningar eller regeringar — kan inte koppla solida styrstänger eller hydrauliska slangar till sina medlemmar eller lönearbetare. Styrning kan därför inte överföras via en sådan mekanism.[1] Auktoritet och ledande verkar främst genom andra maktmekanismer än centralstyrning eller toppstyrning. Makt som styrning uppifrån gäller bara i några specialfall. Jag föreslår att puls, resonans och rytm är vanligare maktmekanismer än styrning.

Det går inte att reducera makt till någon enstaka mekanism. Olika maktdynamiker verkar samtidigt. Dessa kan motverka eller stärka varandra. De kan också koppla sig eller verka oberoende av varandra.

Här gör jag inget anspråk på att ta upp alla dessa maktmekanismer. Jag kritiserar en centraliserad pyramidföreställningen om makt och försöker visa på rimligare förklaringar till makt. 

Centrala beslut utan pyramid

Vissa beslut i en organisation måste förstås som centrala. Men för att beslut tagna av en styrelse eller en regering ska bli en del av organisationens makt måste nya beslut tas. Några av dessa icke-centrala besluten handlar om hur man ska följa de centrala besluten. Men flertalet ”lokala” beslut handlar snarare om hur den ”lokala” verksamheten ska fortgå. Kommittéer, arbetsgrupper, utskott är främst självgående och självskapande. De ska inte förstås som styrda marionetter. Så fort de låter sig toppstyras eller när någon annan försöker styra dem så blir de tröga. Ifall toppstyrningen blir alltför stor kollapsar verksamheten.

Detta innebär att en överlägsen del av alla viktiga beslut inom en maktordning är icke-centrala. Icke-central är väl inget bra begrepp, men just här är det till för att undvika decentralisering vilket återskapar föreställningar om centrum och periferi. Motsatsparet centrum och periferi ger en falsk bild av makt som centraliserad. (När jag i brist på synonymer här och var ändå använder decentralisering så försök tänka bort motsatsparet centrum-periferi.) 

Centrum är inte makt eller makthavare

Centrala beslut är i sig inte makt. För att centrala beslut ska kunna bli delaktig i maktskapandet måste de mångfaldiga sig och decentraliseras.

Auktoritet, ledande och hierarki mångfaldigar sig genom olika dynamiker. Detta sker utan att solida styrmekanismer konstrueras. Ledande och hierarki är mer samspel än styrning. Avdelningar, styrelser och arbetsgrupper koordinerar sig med varandra genom repeterande puls.

Genom att anpassa sig till en puls skapas resonans. Makt är att hänga på pulsen. Dansa med. Bli följsam. Makten svänger och hamnar i resonans.

Diktaturer såväl som demokratier fungerar, enligt Deleuze, genom medsvängningar snarare än som uppifrån-kontroll. The “most rigid of segmentarities does not preclude centralization: this is because the common central point is not where all the other points melt together, but instead acts as a point of resonance” “Even when the State is totalitarian, its function as resonator for distinct centers”[2].

Med hjälp av Deleuze kan vi se hur makt och motstånd bildar resonans. Vare sig makt eller motstånd handlar speciellt mycket om centrum eller centralstyrning. De är snarare spridningar. Spridningar av pulser, repetitioner och rytmer.

Makt som med- och motsvängningar

Det är inte pulsen som blir makt utan det som cirkulerar runt pulsen, alltså rytmen. Varje grupp som väljer att underordna sig resonansen i en organisation tar mängder med egna beslut. Ifall dessa olika beslut bildar resonans med varandra stärks makten.

Makt ska därmed förstås som den resonans respektive dissonans som stärker eller försvagar pulsen. Detta får inte förstås som att dissonans skulle försvaga pulsen medan resonans stärker dem. Både resonans och dissonans kan försvaga eller stärka pulsen.

Med- och motsvängningar skapar intensitet, de bygger upp ett sväng. Att följa (lyda) pulsen alltför mycket minskar intensiteten och försvagar framåtkraften.

Skillnad snarare än egenskaper

Det är inte de individuella egenskaperna hos det som svänger med som driver pulsen framåt utan hur de förhåller sig till varandra. Rytmen (intensiteten) är alltså skillnaden till pulsen. Och skillnaden till andra instrument som deltar i rytmen. Skillnad är det som driver pulsen framåt, inte likhet.

Auktoritärt, såväl som demokratiskt, ledande fungerar alltså mer som improviserad jazzmusik på Club Brazil än som en fast maktpyramid. Makt är mer samba än pyramid. Varje musiker spelar en liten del av musiken.

Detta gäller även mestre, dirigenten i en sambagrupp, hon får sin auktoritet som mestre genom att vara skicklig på att följa pulsen (att själv lyda), samt genom att stärka pulsen, få oss andra att följa den (stärka vår lydnad). Men svänget i samban kommer från att vi spelar runt pulsen, inte så mycket på pulsen. Svänget kommer från olydnaden.

Alla de instrument som cirkulerar runt pulsen stärker eller försvagar ”svänget”. Både att hamna i otakt eller att ligga för rakt på pulsen försvagar ”svänget”. De sambaorkestrar som spelar alltför rakt kallas lite föraktfullt för marschorkestrar. Makt är inte strikt marscherande utan det som producerar skillnader, alltså rytmer och intensitet.

Per Herngren
2009-05-05, version 0.2

Referens

Gilles Deleuze, Difference and repetition, Translation Paul Patton, Continuum International Publishing Group, 2004.

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.

Per Herngrens texter om Gilles Deleuze.

Fotnoter

[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Translation Paul Patton, Continuum International Publishing Group, 2004, p 105.

[2] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 224.

Bli kreativ med texten och dela funderingar!

Rulla till toppen