Det är en svår balansgång att göra maktanalys utan att hamna i moralism eller syndaregister. För det första behöver man undvika att peka ut enskilda. När analysen är gjord får man se till att undvika att slå varandra i huvudet med maktanalysen.
Men motsägelsen finns alltid där – kritik mot makt och moralism blir en ny makt och en ny moralism. Antimoralism är alltid en form av moralism. Motmakt blir alltid en ny makt.
Det farliga blir när man suddar ut dessa motsägelser och tror att man själv är rättfärdig, ickepatriarkisk, rättrogen – medan ”de andra” är orättfärdiga. Tron att det finns ickehierarkiska, ickeförtryckande grupper eller individer skapar en svart-vit världsbild. Dessutom uppstår en utfrysning av ”de andra”, de orättfärdiga, de icke-trogna.
Gandhi och Thoreau ger en analysmetod som motverkar en svartvit bild i maktanalyser. Det är inte de elaka, förtryckarna, som är problemet, utan neutraliteten, passiviteten och lydnaden. De skiljer på sak och person. Kampen handlar inte om att bekämpa de onda utan om att skapa organisationer och samhällen som ingriper för solidaritet och mot förtryck och våld.
Per Herngren
2001, version 0.12