Inte princip eller mirakelmedel – Judith Butlers ickevåld

Mekaniska eller linjära föreställningar om politisk förändring söker politiska metoder som ger säkra resultat. Ifall opinionen blir tillräckligt stor sker en förändring. Ifall tillräckligt många kommer på demonstrationerna påverkas regeringen.

En mekanisk föreställning om motstånd och förändring behöver inte vara naiv. Man tänker sig att det finns mängder med hinder. Men ifall dessa hinder övervinnas ger metoden resultat. Mekaniska föreställningar söker förutsägbarhet.

Orsak verkan

Bland ’aktivister’ i Europa och USA kan vi urskilja åtminstone två vanliga typer av mekaniska föreställningar kring politisk förändring. Den ena skjuter målet på framtiden, då när tillräcklig kraft har uppnåtts. Exempelvis föreställer man sig att en speciell kraft i aktioner påverkar opinion och regering. Långsamt mobiliseras tillräcklig kraft för förändring. Kraften tänks komma från antalet deltagare eller publicitet.

Den andra föreställningen är mer mekanisk. Bara man gör rätt så uppnås målet. Det finns en fix. Något som löser problemet. En fix är en sorts recept. Följer man receptet så förändras världen.

Nummermagi

Flertalet av dessa recept är tänkta att lösa problemet bara tillräckligt många följer det. När tillräckligt många lever klimatneutralt är problemet löst. Ifall alla blir veganer är djurförtryck borta. När tillräckligt många lever enkelt löses problemet med överkonsumtion. Ifall folk är snälla mot varandra slipper vi mobbning. Ifall män och kvinnor lever jämlikt tillsammans så blir det jämlikt. När politisk förändring bygger på individuell duktighet skapas renlevnadsregler och principer som anhängarna ska följa.

Här tänker man sig att generella lösningar, såsom livsstil, aktioner och handlingar, kan aggregeras till en global lösning. Ibland är lösningen individuell, ex individuell renlevnad av något slag, ibland tänker man sig istället större kollektiva enheter som behöver handla rätt.

En vanlig mekanisk föreställning bland aktivister är att den politiska kraften kommer från hur många som utför aktionen. Inom civil olydnad översätts denna tro på antalet till att tillräckligt många är olydiga, att tillräckligt många vägrar utföra det som är fel. Pacifismen tänker sig att krig inte kan genomföras om flertalet vägrar bli soldater, eller om medborgare vägrar att betala militärskatt.

Mohandes Gandhi och Martin Luther King lanserar ytterligare en annan mekanisk variant. Den politiska kraften kommer ur renhet, ur aktionernas och deltagarnas renhet. Bara man agerar rent, gör helt rätt, och har rena motiv, får vi politisk förändring. Ytterligare en variant ersätter renhet med mod och oräddhet. Tillräckligt stort personligt mod skulle skapa politisk förändring.

Inom ickevåld finns olika mekaniska föreställningar. Civil olydnad är ofta tänkt att ge politiskt kraft antingen genom att vara spektakulärt, medialt kraftfullt eller genom att mobilisera en massa som ger tyngd åt de politiska kraven. Här är medel och mål åtskilda. Civil olydnad blir instrumentellt.

Ickevåld är inte ett enkelt fix

Den här andra typen av mekanisk föreställning om politisk förändring kan vi kalla för generell eller principiell. Bara man följer en generell princip eller en generell regel är ett problem löst. Det är inte helt tokigt. Det gäller ju faktiskt i många sammanhang. Ifall alla tar av sig skorna i hallen så slipper vi få lera och hundskit i kök och vardagsrum.

Jag argumenterar för att mekaniska (linjära) lösningar där ett visst medel ger säkra resultat främst gäller i enkla sammanhang. När istället många enkla lösningar verkar på varandra, krockar med varandra, dynamiskt samverkar, då produceras komplexitet och osäkerhet. Osäkerhet är alltså en förutsättning för samhällen och för makt, och därför även för motstånd och politisk förändring.

Ickevåld är inte princip

Judith Butler lanserar osäkerhet som ontologisk förutsättning för liv. Vi är i grunden sociala och sårbara. Vi behöver varandra. Osäkerhet blir därmed också förutsättning för politisk förändring. Därmed får vi överge alltför principiella och generella lösningar på hur vi ska agera politiskt.

”Jag tvivlar starkt på att icke-våld kan vara en princip, om vi med princip menar en kraftfull regel som kan tillämpas med samma tillförsikt och på samma sätt i alla upptänkliga situationer. Ifall det finns ett hävdande av icke-våld eller om icke-våld kommer med hävdanden gentemot oss, då tycks det vara en annan sak. Icke-våldet anländer då som ett tilltal eller en appell. Den väsentliga frågan blir då: under vilka omständigheter är vi responsiva gentemot ett sådant hävdande, var gör det möjligt att acceptera hävdandet när det anländer, eller, snarare, vad ombesörjer hävdandets ankomst överhuvudtaget?”[1]

Judith Butlers ickevåld och feminism skapar alltså inte generella principer eller livsstilar. Hon lanserar inte heller politiska metoder som ger förutbestämda politiska resultat. Hennes ickevåld och hennes feminism blir alltså inte mirakelmedel. De bygger istället på osäkerhet, att vi är sårbara, och att vi behöver varandra för att leva.

När hon säger att ickevåld är tilltal och hävdande ska man inte se detta som påverkan som ger bestämda resultat. Dynamiken i ickevåld kommer istället från vår respons till varandra. De förtrycktas krav och vår respons när någon ropar på hjälp. Ickevåld är respons, och ickevåld gör respons möjligt.

Materialisera

Jag menar att man kan läsa Judith Butler så att ickevåld faktiskt börjar materialisera lösningar. Ickevåld verkar genom att mål och medel blir ett. Men detta sker dynamiskt, inte mekaniskt. Ickevåld behöver frigöra sig från mekaniska, orsak-verkan-föreställningar.

Kriget bygger på drömmen om säkerhet och trygghet. Ickevåldet är inte ett nytt medel för att bättre än kriget nå denna säkerhet. Ickevåld verkar i och genom komplexa, oförutsägbara former för gemenskap och politik. Genom att stärka osäkerheten och sårbarheten stärker ickevåldet möjligheten till respons.

Per Herngren
2011-03-10, version 0.2.1

Fotnot

[1] Judith Butler, Krigets ramar – När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 153.

Texter om Judith Butler

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *