Performativ är inte performance – Judith Butler

Här försöker jag reda ut missförstånd om Judith Butlers begrepp performativ. Ett vanligt missförstånd är att performativ betyder att tal också är handling. Men då används snarare talhandling än performativ. Performativ är inte så brett. Performativ är en av många olika talhandlingar, det är en viss typ av handling. Performativ är handling som förverkligar sitt mål.

Performativ blandas också gärna ihop med ’performance’, uppträdande, framträdande. Detta missförstånd försöker jag reda ut längre ner.

Performativ är ett nyckelbegrepp hos Judith Butler. Performativ är också ett nyckelbegrepp i Karen Barads queermaterialism och i Sara Ahmeds queerfenomenologi så missförstånden lär smitta av sig även i läsningen av dem.

Performativ som en viss typ av talhandling

Performativ kommer från John Langshaw Austins föreläsning[1] om talhandlingar från 1955. Performativ är en handling som faktiskt förverkligar sitt mål. En handling vars syfte fullföljs i och med handlingen. Mål och medel blir ett. 

En vigselförrättare som förklarar två personer som vigda har faktiskt vigt dem. En domare som uttalar en dom mot någon har faktiskt dömt denne. Lovar jag någon något så har jag faktisk gett ett löfte. Alla dessa är exempel på performativa handlingar.

Austins analys fokuserar på performativa yttranden. Judith Butler breddar performativ till andra handlingar än tal. En doktors skriftligt fastställande av kön fastställer kön. Diskriminerande beteende uppnår diskriminering. Jämlik behandling förverkligar jämlikhet. Karen Barad breddar performativ till ting och materia. Även saker genomför och förverkligar på meningsfulla sätt.

Performativ är alltså något helt annat än instrumentella handlingar där målet, förverkligandet, skjuts på framtiden. Performativ är inte att påverka regeringen till att göra världen mer jämlik. Performativa jämlikhetshandlingar gör faktiskt en del av världen jämlik.

Performativa handlingar kan oväntat smitta av sig åt olika håll. De behöver alltså inte vara privata, enskilda handlingar. De kan bli mer politiska än att försöka påverka regeringar.

Performativ är inte performance

Performativ är också något annat än ”performance”. Att fullfölja och genomföra är något annat att uppträda, agera eller spela. Visst, uppträdande förverkligar också vissa av sina mål. Uppträdande förverkligar ofta teater, intensitet, upplevelse, äkthet, normer och mycket annat. Det finns mängder med fall där orden överlappar. Men dessa överlappningar är möjliga att analysera eftersom orden har olika betydelser.

Beställ kurs i performativt konfliktingripande

Träna metoder för att ingripa i makt, våld och härskartekniker. Hur skapar performativa ingripanden samtidigt befrielse?

Boka kurs till er organisation eller arbetslag

Kontakt

Så här säger Judith Butler själv om missförstånden och hopblandandet av performativ och performance:

“it is important to understand performativity – which is distinct from performance – through the more limited notion of resignification. I’m still thinking about subversive repetition, which is a category in Gender Trouble, but in the place of something like parody I would now emphasise the complex ways in which resignification works in political discourse. I suspect there’s going to be a less celebratory, and less popular, response to my new book. But I wanted to write against my popular image. I set out to make myself less popular, because I felt that the popularisation of Gender Trouble – even though it was interesting culturally to see what it tapped into, to see what was out there, longing to be tapped into – ended up being a terrible misrepresentation of what I wanted to say!

[…]It is important to distinguish performance from performativity: the former presumes a subject, but the latter contests the very notion of the subject. The place where I try to clarify this is toward the beginning of my essay “Critically Queer”, in Bodies that Matter, I begin with the Foucauldian premise that power works in part through discourse and it works in part to produce and destabilise subjects. But then, when one starts to think carefully about how discourse might be said to produce a subject, it’s clear that one’s already talking about a certain figure or trope of production. It is at this point that it’s useful to turn to the notion of performativity, and performative speech acts in particular – understood as those speech acts that bring into being that which they name. This is the moment in which discourse becomes productive in a fairly specific way. So what I’m trying to do is think about the performativity as that aspect of discourse that has the capacity to produce what it names.”[2]

Per Herngren
2012-10-13, version 0.1.2

Referens

John Langshaw Austin, How to do Things with Words, The Lectures delivered at Harvard University in 1955. Ed. J. O. Urmson, Oxford: Clarendon, 1962.

Peter Osborne and Lynne Segal, “Gender as Performance: An Interview with Judith Butler”, London, 1993. Radical Philosophy 67, 1994.

Per Herngrens texter om performativ.

Fotnoter

[1] John Langshaw Austin, How to do Things with Words, The Lectures delivered at Harvard University in 1955. Ed. J. O. Urmson, Oxford: Clarendon, 1962.

[2] Peter Osborne and Lynne Segal, “Gender as Performance: An Interview with Judith Butler”, London, 1993. Radical Philosophy 67, 1994.

En kommentar till “Performativ är inte performance – Judith Butler”

Kommentera gärna