Elin Grelsson problematiserar den allt ökande användningen av ”sin personliga erfarenhet för att lyfta fram sin tes och stärka sin argumentation”. Allt fler ”driver en samhällstes genom att hänvisa till något i deras förflutna”.
Om sjuttiotalets feminism använde det privata för att förändra det kollektiva så argumenterar man oftare idag genom att företräda sig själv snarare än politiska kollektiv. Personliga upplevelser formas till teser om samhälle och kön.
Personliga erfarenheter blir auktoritära
Innehåll
”Den personliga erfarenheten är nämligen omöjlig att argumentera mot.” ”Den personliga erfarenheten är på så vis fullständigt kompromisslös.” Tendensen är en del av ”en ökad individualisering, ett allt starkare personfokus samt en tilltagande grad av subjektivitet i samhällsdebatten.”
Elin Grelsson tar upp hur Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik (2008) ifrågasattes för att Kielos själv aldrig blivit våldtagen. Ett annat exempel är Maria Svelands starka kritik av kärnfamiljen i Bitterfittan. Grelsson visar hur Sveland blev bombarderad av frågor om ”hur hon kunde kritisera en kärnfamilj och använda sig av sin egen erfarenhet när hon själv var gift med en man och hade barn”.
Sådan kritik visar på en avgörande tendens: ”Den som ska använda sig av sin personliga erfarenhet måste ha lämnat den bakom sig … innan den har rätt att uttala sig.”
Personliga används för att avpolitisera
Enligt Grelsson skapar den här typen av individualisering avpolitisering. Det gemensamma och det politiska ersätts med det personligt upplevda. Hon avfärdar på inget sätt personliga erfarenheter. Hon tar upp hur Lars Gårdfeldt genom att berätta sin egen historia om hur han själv blivit utsatt för sexuellt våld lyfter ”fram en tidigare marginaliserad skildring” och skapar ”nya sätt att tala om ämnet”. Detta blir återigen att göra det personliga politiskt.
Per Herngren
2010-01-23, version 0.1
Referens
Elin Grelsson, Beckman och den personliga erfarenheten som argumentationsbas, elingrelsson.se, 20100122.
Per Herngren, Börja inte med dig själv I – Maine de Biran, Ricoeur, 2009.
Per Herngren, Börja inte med dig själv II – Heidegger, 2009.