100 härskartekniker

Maktstrukturer

Sexism: Behandla människor olika på grund av kön.

Ålderism eller ageism: Behandla människor olika p g a ålder.

Ableism, funkism: Behandla människor olika p g a förmåga eller funktionsvariation. Funkofobi: Rädsla för funktionsvariation. Lansera dödshjälp och självmord som befrielse för “stackarna som lider”.

Patriarkat, fadersvälde: En form av förmyndarvälde där några vet bättre och anses vara bättre lämpade att ta hand om de svagare. Under årtusenden har släkten ofta fungerat som samhällen med en patriark som släktens regent. Välfärdsstaten är idag kanske det mest utpräglade patriarkatet. Folkrörelser, företag, partier, fackförbund kan lyfta fram en ledande patriark. Centralstyrda folkrörelser skapar en patriarkalisk struktur, medlemmarna överlåter åt styrelsen att styra.

Herravälde: Härskande för härskandets skull. Herravälde kan ses som den manliga maktens motsats till patriarkatets omhändertagande och förmyndarskap. Vanligtvis tänker vi kanske att det är mer makt i ett herravälde eller diktatur än i mer demokratiska organisationer. Men ifall makt förstås som lydnad, förmåga, bemäktigande så tycks det vara svårare för diktaturer att mobilisera bestående makt än för patriarkala demokratier. Herravälden tenderar att producera mer tröghet än patriarkala organisationer.

Homofobi: Rädsla för homosexuella eller rädsla för människor av samma kön. Rädslan kan även handla om hur andra uppfattar en. Eller om handlingar som stör heteronormer, exempelvis kroppskontakt.

Transfobi: Rädsla för det eller den som inte håller sig till “sitt kön”.

Heterofobi: Rädsla för människor från “det motsatta” könet. Heterofobi bygger på föreställning om motsatta kön, heteronormativitet. Heterofobi kan övergå till hat mot “det andra könet”.

Heteronormativ, tvåkönsnorm: Framställa relation kvinna och man som huvudordning. Maktkritik kring ordningen mellan män och kvinnor kan ibland återskapa heteronormativitet. Den kamouflerar i så fall andra maktordningar kring kön som inte är binära.

Homosocialisation: Lika barn leka bäst. Företeelsen att män hellre umgås med andra män, och kvinnor hellre umgås med andra kvinnor. Ungdomar med ungdomar. Medelklass med medelklass.

Paternalism: Förmyndarattityd. Att hjälpa de som inte kan själva.

Kategorisering: Avgörande för makt i större grupper är kategorisering av människor. Det kan vara kvinnor-män, handikappade, svenskar-invandrare, vita-färgade. Vi behandlar varandra därefter omedvetet eller medvetet olika, vilket leder till diskriminerande behandling. Avkategorisering (transgenre) kan därför vara medel för att olikhet ska behandlas jämlikt.

“Individualiserad jämlikhet” är en teknik för att dölja strukturell och organisatorisk makt, (genus, klass, hierarki, organisation). Individualiserad jämlikhet lastar över problem på “parterna” själva. Den bygger på en föreställning om “båda parter”. “Båda har ansvar att lösa …” Att överlasta ansvaret på “båda parterna” är vanligt vid övergrepp och makt i parrelationer. Varianter av individualiserad jämlikhet används på arbetsplatser för att individualisera övergrepp och mobbning.

Intersektion: Olika maktordningar korsas och samverkar med varandra. Skilda former av förtryck kan omväxlande kamouflera varandra. Flera maktordningar kan dessutom hamna i resonans och därmed förstärka varandra. Motstånd mot ett förtryck kan kamouflera andra former av förtryck. En maktordning kan dessutom dölja att även den är en intersektion. Varje maktordning är i sig intersektioner av flera ordningar och makttekniker. Inga maktordningar är i sig själv solida monoliter.

Maktdynamiker

Rituella mord på ledare. Dynamik som uppstår i grupper efter en period. Deltagarnas respekt för initiativtagarna har fått sig en stöt men de vågar inte vara raka eller prata ut. Därför använder de menande blickar, suckar när ledaren pratar. De pratar om ledaren bakom dennes rygg. Ledaren blir inte inbjuden eller så blir hen avsatt när hen inte är närvarande.

Utstötning, utfrysning.

Mobbning: Då någras förtryck, förtal eller utfrysning får funktionen att representera hela gruppen.

Informalism. “Det här löser vi lite smidigt, và?” Informalism leder till: att de som inte kan tränga sig på saknar rättigheter i gruppen. Och att orättvisa eller förtryck inte hanteras. Att informella kotterier bildas. Samt att makt döljs.

Illusionen om frihet från makt: “Ni bestämmer själva.” “Här använder vi inte makt.” En antimaktjargong hos ledare leder både till att maktproblem i gruppen inte hanteras samt att ledarens egen makt döljs. Ex: Inte ingripa när någon i gruppen sätter sig på någon annan (ickeingripande).

Pedagogik: Från latin: leda barn. En form av förmynderi där läraren i förväg vet vad undervisningen, övningen, diskussionsmomentet kommer att leda till.

Intimitetens konsensus. I små grupper tenderar deltagarna att skapa en känsla av samförstånd. Vi tycker lika. Tydligast är detta i bästisrelationer och prata ut situationer. Med kroppsspråk visar deltagarna att vi förstår varandra precis. Ett falskt samförstånd bildas som döljer censurerar motsägelser och avvikande uppfattningar.

Lycka som maktteknik. Genom att som en närmast självklarhet lansera lycka som högsta värdet naturaliseras individualism och liberalism. Lycka är del av en politisk ideologi som individualiserar och avpolitiserar. Det myller av värden som skapas av människor, djur och saker underordnas en enkel princip: gör detta oss lyckligare? Lycka görs till ett metavärde. En kung som underordnar sig alla andra värden.

Maktspråk

Subjektivt språk. “Jag upplever att du inte passar in här.”, “Jag känner att det inte är bra att umgås med dig” “Jag upplever att du förföljer mig.”

Girafföron. Lyssnar inte på kritik, anklagelser, krav eller påståenden utan tolkar om det till att bara vara ett uttryck för att den andre har ett otillfredsställt behov, att det är den andres problem.

Gentlemannafeminism: Definiera och stämpla kvinnor, funktionsvarierade eller invandrare som offer eller svaga genom att prata med dem på ett mjukare och försiktigare sätt än med jämlika män. Heta diskussioner och kritik förs mellan jämlikar medan kvinnor och andra “svaga” grupper hålls utanför. “De tål inte kritik.” “Man måste ju visa hänsyn så man inte gör “dem” illa.” Den “ödmjuka” makten riskerar att leda till att den offer-gjorde själv stärker underordningen genom snyftroller, omyndiggöra sig eller genom att kräva bli behandlad som ojämlik, med silkesvantar, som annorlunda.

Förstöra diskussionen genom att prata för mycket, för länge och för högt.

Föra diskussionen från ämnet genom att lyfta fram sina egna favoritfrågor.

Prata med stora bokstäver: Att genom tonläge och kroppsspråk framhäva sina åsikter som sista ordet i frågan.

Påpeka fel i någons uttalanden.

Lyfta fram varje undantag till varje generalisering som någon gör.

Nedvärdera andras åsikter genom uttalanden typ “En gång i tiden trodde jag också så. Men nu…” eller “Hur kan du säga så…”.

Upprepa med andra ord vad någon redan sagt.

Ignorera någons åsikter, aldrig säga emot, aldrig hålla med. På sjuttiotalet fanns uttrycket: “Lämna en kvinna ensam”, när en kvinna blev ignorerad på möten.

Prata för andra: “Vad hon verkligen menade var att…”

Undran som härskarteknik

Elak vänlighet. Passiv aggressiv har de senaste åren blivit ett inneord i intellektuella tv-serier från usa. Det är en form av förtäckta övergrepp. En variant är att extra hjärtligt fråga någon hur hen mår. Eller att med närmast terapeutisk röst undra “hur är det egentligen”. Istället för vanlig ytlighet, omtänksamhet eller vänlighet förvandlas den intensiva vänligheten till ett angrepp. Den andre blir osäker och hamnar i underläge.

“Jag är inte säker på vad jag anser om det.” Skickligt använd kan frasen få den som är engagerad, arg eller kritisk att framstå som tvärsäker, kategorisk, patetisk eller dogmatisk.

“Jag undrar hur det är med henne egentligen.” Frasen kan referera till underförstådda rykten, och användas för att baktala utan att öppet påstå något. Det kan vara ett sätt att stämpla någon som annorlunda, som ett problem eller som någon som har problem.

“Det kan väl inte stämma?” Med viss betoning och visst tonfall påstås egentligen att ryktet antagligen eller möjligen stämmer.

Makttekniker

Stämpla: “Du är ju köttätare/förtryckare/borgare/medelklass.”

Utdefiniera: “Du är ingen riktig plogbill/feminist/kommunist/anarkist/demokrat.”

Driva showen ensam: Ta ansvaret innan andra får chansen.

Hålla fast vid sina positioner i rörelsen.

Hålla inne med viktig information för att uppnå ett syfte.

Låsa sig: Ta ett slutgiltigt ställningstagande även i småfrågor.

Defensiv. Svara på varje åsikt som inte stämmer överens med ens egen.

Söka uppmärksamhet genom ett dramatiskt uppträdande.

Se mötet som terapi för att lösa personliga problem.

Intimisering: Belasta grupp eller deltagare med svåra eller negativa känslor som en annars bara delar med nära vänner.

Undvika känslor: Intellektualisera, skämta, eller dra sig tillbaka i tystnad när det är dags att dela med sig av sina känslor.

Sakfixerad: Glömma deltagarnas personliga behov och koncentrera sig helt på att lösa sakfrågan.

Vänligt överseende: Vänliga leenden och skratt eller vänliga uppmuntrande kommentarer när en kvinna yttrar sig, speciellt när hon är allvarlig eller ger sig in i en häftig diskussion.

Naivisera. Kvinnor som inte erkänner att det finns ett förtryck från männen väljer ibland att behandla dessa som barn. Då upplevs männen som ofarliga. Motsatsen är också vanligt. Män blir överbeskyddande när kvinnor ger sig in på deras domäner.

Flörta: Använda sexualitet för att manipulera.

Män söker uppmärksamhet och stöd hos kvinnor i konkurrens med andra män. Eller tvärtom att kvinnor söker stöd hos männen gentemot andra kvinnor.

Könslojalitet. De från samma kön sluter sig samman gentemot representanter för det andra könet.

Gruppens uppmärksamheten riktas mot några få ledande personer.

Osynliggörande av de som är mindre populära.

Gruppen sätter större värde på några personers uttalanden än andras. En del kanske nonchaleras helt.

Upprepa: Försöka få igenom sin åsikt genom att gång på gång upprepa vad en redan sagt tidigare.

Ointresse: Hindra möten genom att komma försent, gå mitt under sammanträdet, byta ämne under diskussioner eller vara allmänt flamsig.

Förtal: Definieras i lagen som att påstå något klandervärt om någon. Det är alltså förtal både om det är sant eller inte. Förtal gör att andra får en negativ bild av någon vilket kan leda till uteslutning ur gemenskap vilket därför ses som allvarligt brott. Det är dock juridiskt inte förtal om någon bara pratar med sin partner eller sin bästa vän.

Baktala. Säga negativa saker om en person när denne inte är närvarande.

Antydaren: Hon är inte så populär.

“Jag undrar hur det är med henne egentligen.” Frasen kan referera till underförstådda rykten, och användas för att baktala utan att öppet påstå något. Det kan vara ett sätt att stämpla någon som annorlunda, som ett problem eller som någon som har problem.

“Det kan väl inte stämma?” Med viss betoning och visst tonfall påstår en att ryktet antagligen eller möjligen stämmer.

Pragmatikern: Det är inte så bra för vårt rykte om vi umgås med dem.

Självmordsbombaren: Skapa bråk eller massiv ryktesspridning. Detta gör att både baktalaren och den utsatte dras med i fallet.

Snäll och fredlig som teknik för kontroll och censurering: “Vi fortsätter när du lugnat ner dig.” “Den här diskussionen känns inte konstruktiv.” “Du behöver inte höja rösten.”

Bestraffa

Falsk uppskattning: “Att du fortfarande orkar hålla på med det där.” Engagemanget definieras som belastning: (orkar med det där). Och du borde ha slutat för länge sedan: (Att du fortfarande håller på).

Påpeka varje litet misstag när någon anstränger sig.

Falsk uppmuntran. Avsluta uppmuntran med ett negativt påpekande. Eller mer sofistikerat: lägga till en kommentar som motsäger det positiva: “för att vara dig.” “Det är ju inte din starka sida.”

Mikrobestraffningar

Mikrobestraffningar fungerar ofta inte ensamma som härskartekniker. Det är först när de hamnar i resonans med andra mikrobestraffningar som mobbning uppstår.

Invändningar. Det går alltid att hitta en invändning till ett förslag eller ett engagemang. Invändningar kan ifall de återkommer igen och igen förgifta kreativiteten och göra att vissa slutar att ge förslag.

Småirriterad. Men jag sa ju det. Lyssnar du inte? Nyss pratade vi ju om det. Sluta nu! Det här blir tjatigt. Jaha, ditt gamla favoritämne igen. Helt rimliga småirritationer kan när de hamnar i resonans göra människor rädda eller hämmade.

Ickemenande menande blickar. Två som utan att mena illa tittar på varandra för att båda uppfattar samma lustighet. Intern humor kan bli mikrobestraffande ifall samma person” regelbundet anses lustig.

Lustigheter. Oförargerliga lustigheter om en deltagare kan ifall lustigheterna hamnar i resonans med andra mikrobestraffningar undertrycka deltagaren.

Undvika att göra någon förlägen. Att titta ner i sina papper, och andra sätt för att undvika att göra någon generad, kan ifall det upprepas börja undertrycka dem som “skyddas”.

Ingen respons. Att byta ämne eller att ignorera något som sägs är ju ofta helt rimligt. Ifall samma personer råkar ut för responslöshet gång på gång kan undertryckande ordningar uppstå.

Övertydlig. Att bli pedagogisk eller övertydlig är inte hela världen. Men ifall det upprepas kan det få någon att tro att hen är dum, eller att folk uppfattar hen som dum.

Jämlika mikrobestraffningar. En gruppkultur av skojande, påpekande, invändande som fördelas jämlikt behöver inte skapa struktur av över- och underordning i just den gruppen. Men deltagare i gruppen kan bli på sin vakt och bygga upp skyddsmekanismer så att de antingen underordnar sig, eller undertrycker andra, utanför gemenskapen i andra grupper.

Legitimera makt och förtryck

Legitimera: Genom en retorik av mångfald och tolerans legitimeras övergrepp och intolerans. Regler eller uteslutning av intoleranta beteenden skulle alltid vara fel.

Problemet är inte normalt: “Så här var det inte förut.”

De avvikande är problemet. Ofta pekas fanatiska, psykotiska eller psykopatiska personer ut som ett problem i motståndsgrupper när det snarare är konflikträdsla eller naivt accepterande som gett dem den plattform som gjort att galenskaperna kunnat skada gruppen eller deltagarna.

Balansera bort våld eller förtryck. Hänvisa till att offret faktiskt begått våld eller övergrepp vid något tillfälle: “Hon började.” “Det är aldrig en som träter.” “Det är aldrig den enes fel.” “Du gjorde ju också dumma saker.”

Skylla på offret: “Du borde ha förstått.” “När man säger kontroversiella saker blir man ju utsatt …” “När du går in i sådana sammanhang så får du räkna med …”

Värdera som maktteknik

Värdera

Utvärdera

Enkät

Betygsätta

Recensera

Omdöme

Maktroller

Upplyst: Återskapa medelklass eller “svenskhet” som upplyst genom att påpeka att de oupplysta använder fel begrepp eller pronomen.

Anti-censur: “Jag får väl säga vad jag vill.” Använda förtryckande begrepp om andra med motiveringen att hen är emot censur.

Grå eminenser: –De som aldrig sticker ut hakan utan innehar olika positioner. De överlever olika maktövertaganden.

Kulturbärarna: De som kämpar för en viss moral, blir avsatta och får stryk.

Auktoritära personligheten: bli lärjunge och ja-sägare.

Trotsaren: Visa för stor respekt för auktoriteter genom att göra motsatsen: Ta avstånd från allt de säger.

Oppositionella: Jobbar aldrig proaktivt för att skapa något eget. Hänger på och bekräftar makten som ständigt oppositionella.

Ledare: Acceptera en permanent ledande roll utan maktdelning och rotation.

Initiativtagare: Risken är att initiativtagare informellt blir ägare av saken.

Klamrare: Vågar inte lägga ner en dåligt fungerande organisation. “Vi får väl bättra oss.”

Representanten: “Jag har hört en del säga att …”

Svansen: De som inte deltar i arbetet men hänger på och har en massa synpunkter på hur det egentligen borde vara. Svansen tenderar att straffa de som inte är till behag.

Överslätaren: “Jag tycker du är för hård.” Eller: “Vi ska väl inte bli oense om detta.” “Alla metoder är lika bra. Vi ska inte kritisera andra.”

Beskyddaren: Lägga armen beskyddande om en kvinna eller någon yngre.

Elitisten – de utvalda. “Oräddhet är nödvändigt för ickevåld.” “Man behöver ett speciellt feministiskt/socialistiskt/andligt medvetande för att riktigt förstå.” “Fattiga/kvinnor/arbetare har en speciell insikt som andra inte kan få.”

Imperialisten: Ta över för att en vet bättre. “Jag är här för att hjälpa er kvinnor i er kamp.” “Vi ska organisera de fattiga/arbetarna/flyktingarna och stå bredvid dem i kampen!” “Ni borde ha arbetare med i er organisation!” “Vi bör locka till oss så många som möjligt. De har något att lära från oss.”

Kolonialisten: Ta kontroll för att upplysa och hjälpa de okunniga.

Riddare: –Feminismens riddare är män och kvinnor som tar på sig uppgiften att slå och straffa de orättfärdiga, de som inte är politiskt korrekta. Istället för enkel utfrysning attackerar och jagar riddarna bort de oönskade. Deras funktion är att som en sann patriark skydda rörelsen, stoppa rekryteringen av oliktänkande och oönskade aktivister. Eftersom de slår hårt mot de orättfärdiga så lämnar de bannlysta rörelsen med sår som gör att de kanske aldrig mer orkar engagera sig. På motsvarande finns revolutionens eller de fattigas riddare, de som självpåtaget hindrar de orättfärdiga att komma i närheten av revolutionen eller de fattiga.

Förmyndaren: Förkorta diskussionen genom uttalanden typ: “Okej, är det någon av er flickor som har nå’t att tillägga”.

Pyromanen: Tänder bränder lite här och var. Om missnöje ligger och pyr någonstans tänder pyromanen på. Om någon gör fel förstoras det upp och blir till en brand. Om några har konflikter eldas dessa tills de sprids.

Sanningsmissbrukare: “Jag säger ju bara sanningen!” Är tvungen att säga sanningen till andra om hur dessa egentligen är, eller vad folk tycker om dem. Att belasta och trycka ner folk med ’sanningen’ legitimeras med att det ju är viktigt att säga sanningen.

Brandmannen: Släcka all kritik och alla konflikter innan de slår igenom.

Exploatera

Vampyr: Suger kraft från en grupp utan att ge tillbaka.

Underordna sig

Rebellen: Allt som är – är fel. En ska vara emot. Och en ska säga emot.

Trotsaren: Lydig – men gör alltid det omvända.

Protesteraren: Vill att någon annan ska förändra.

Skylla ifrån sig: “Jag blev provocerad.” “De gjorde också fel.”

Dys/funktionella roller i grupper

En del roller får en funktionell betydelse, de blir tidvis viktiga för gruppen. Men samma roller kan under vissa perioder bli dysfunktionella och destruktiva för gruppen.

Avhopparen: Säga att en ska göra en sak men sedan hoppa av.

Löshästar: Delta när det går bra för en grupp men hoppa av när det går nerför.

Hoppjerkan: engagera sig lite här och lite där. Eller: Provsmakaren: Gå från grupp till grupp och lämna kvar en känsla av övergivenhet. Bara ta på sig en uppgift en enda gång. Erfarenhet och hantverksskicklighet hinner aldrig byggas upp.

Hobby- eller fritidsaktivisten: Prioritera utbildning och arbete framför motståndet. Inte vilja ta ledigt från skola eller arbete. Ej våga riskera karriären: “Mina arbetskamrater får så mycket att göra om jag blir borta.” “Tyvärr kan jag inte vara med. Jag har en tenta.”

Preliminärbokaren: Ständig osäkerhet om möten och träffar verkligen blir av. “Nej, men vi bokade ju bara preliminärt.”

Inte mer än man lovat: Göra exakt det en lovat eller det gruppen beslutat. Inte göra de uppgifter som krävs för att uppgiften ska bli fullständig.

Problemlösaren: Kontinuerligt ge svar och lösningar utan att ge andra möjligheten.

Den erfarne. “Vi prövade det en gång.” “Bästa sättet är att…”

Bromsklossen: Vågar inte ta nya beslut. Behöver hela tiden mer förankring eller mer utvärdering.

Reformisten: Vågar inte pröva något helt nytt eller lägga ner en dåligt fungerande grupp. “Vi får väl se till att lösa det här.”

Den ständiga revolutionären: Ska alltid starta något helt nytt.

Den grinige: Motvilligt medlem, delaktig, ansvarig.

Negativisten: Vara negativ till alla förslag och idéer.

Botgöraren. Utnyttja kampen för att bli kvitt skuldkänslor.

Självlyssnaren: Formulera ett svar medan andra pratar och hoppa in vid första bästa paus. Eller vara mer koncentrerad på vad som ska sägas än vem som lyssnar.

Demokraten

Fixaren

Den flexible pragmatikern.

Nyttjaren. Värderar människor efter hur nyttiga de är för ett visst syfte.

Syndabocken

Pajasen

Hjälparen

Fadern

Modern

Sabotören

Skeptikern: Misstänkliggör människors berättelser.

Invändaren: Expert på att hitta invändningar till andras förslag.

Den positive: Allt är så bra. Tränga undan de som deppar eller är missnöjda.

Den fridfulle. Låta andra tassa på tå. Inte låta sig störas av andras bekymmer.

Offret: Offergöra sig själv eller någon annan. Begära att andra ska tycka synd om istället för att förändra maktstrukturer.

Martyren: Lyfta fram att man är den som fått lida för kampen.

Kufen: Utmärka sig, ta fokus från motståndet.

Psykologen: Vill analysera vad som ligger bakom någons synpunkt.

Skvallerbyttan: Inom ickevåldsrörelsen kan skvallerbyttor uttrycka sig till synes nyanserat och komma med brasklappar: “Det är bara så som jag hört.” “Jag vet inte om det stämmer.”

Antimoralisten: Accepterar ingen kritik. “Du skuldbelägger ju!”

Moralisten. Använder en sådan här lista för att slå varandra i huvudet.

Per Herngren
1992, version 0.9.3

ingripa i härskartekniker

Välkommen på tvådagarskurser om att ingripa i härskartekniker!

Eller beställ en kurs till er organisation.

 

Makt & förtryck i grupper

I plogbillsrörelsen inventerar vi då och då makttekniker som vi upptäcker i ickevålds- och motståndsgrupper. Listan till vänster är anteckningar från sådana pågående inventeringar. Det är alltså inte en färdig text utan snarare anteckningar från olika tillfällen. Vissa punkter kan vara skrivna på åttio- eller nittiotalet med formuleringar som anses förlegade idag.

Vad är makt?

Makt definieras här som lydnad. Maktstruktur blir då mönster (upprepningar) som skapar lydnad. Vi skiljer på maktteknik och härskarteknik, där makt producerar lydnad medan härska producerar förtryck och underdånighet, vilket inte ger en lika effektiv lydnad. Maktteknik är metoder för att skapa lydnad, få oss att utföra speciella uppgifter. Härskarteknik förstås istället som att försöka få eller behålla makt över någon. Härskartekniker används alltså när makten är svag eller när makten är hotad.

Makt som dynamik

I listan finns beteenden som ibland är konstruktiva men i andra fall saboterar och undertrycker gruppen. Tillsynes samma handling kan alltså ibland vara befriande för att vid ett annat tillfälle bli en härskarteknik. Makt skapas till stor del genom relationer och kontext. Ett ensidigt fokus på individuella handlingar och övergrepp kan användas för att kamouflera maktstrukturer.

Maktkritik inom ickevåldsgrupper analyserar hur vi ibland utövar makt och förtryck även i kampen för befrielse. Ingen av oss är felfria. Och samma metoder för att analysera dominerande ordningar behöver användas mot oss själva.

Plogbillsgrupper har även analyserat motsägelsefulla dynamiker och förändringar i en grupp: Antigrupp förstås här som tendenser till sönderfall vilket alltid sker parallellt med konstruktivt skapande. Grupper kan både bygga och motverka sig själv.

Bakgrund

De flesta av maktteknikerna till vänster har lyfts fram i diskussioner inom den europeiska plogbillsrörelsen. Några har tidigare nämnts av Bill Moyers från Movement for a New Society som under sjuttiotalet gjorde en lista med ca trettio härskartekniker i motstånds- och ickevåldsgrupper. I norden är Berit Ås’ fem härskartekniker välkända. Syftet med listan är både att inventera makt och förtryck och att fungera som underlag för självkritik i motståndsgrupper.

Fler texter om härskartekniker och makt
 

Kurser om att ingripa vid härskartekniker

Helgkurs: Ingripa vid trakasserier och härskartekniker

Kommentera gärna