Bourdieus reflexiva sociologi ramlar in i gnosticism och subjektivism
Jag ska här försöka argumentera för att Bourdieus vetenskapliga krav på att objektivera objektiveringen lyfter upp forskning i en särskild och därmed ohållbar position.
Den teoretiska kunskapen kan enligt honom teoretisera sig själv till skillnad från praktisk kunskap. Forskningen förstår sig själv som subjekt i forskningen. Forskarsubjektet är inte en individ utan forskningens insikt om sig själv som forskning. Subjektet uppstår och börjar referera till sig själv i det tryckta eller på annat sätt framlagda forskningsresultatet.
När insikt (gnosis) om sig själv (reflexivitet) blir en nödvändig beståndsdel av teoretisk kunskap går det inte att undvika att mystifiera subjektet i forskningsprocessen. Varför skulle det krävas en självinsikt för att forska? Vad är det för sanning som ligger fördold i subjektet (forskningen) och som när det avtäcks genom teorin och metoden (objektiveringen) ger oss en speciell kunskap om sig själv?
Dualism mellan teori och praktik
Ett misstag han gör är att han dualistiskt skiljer på teoretisk och praktisk kunskap. Så länge Bourdieau gör denna radikala åtskillnad får han svårigheter att ta sig ur teorins självinsikt, alltså att ta sig ur gnosticismen. Vetenskapen fastnar i insiktsmystik.
Först kan man tycka att han lyckas undkomma subjektivismen genom att kräva att metoden (objektiveringen) används på metoden, teorin används på teorin. Han pratar här om verksamheter inte om den enskilda individens subjektivitet. Genom reflexiviteten får forskningen ett självmedvetande.
Om inte objektiveringen av objektiveringen hade denna överordnade gnosis-status hos Bourdieu, om den i hans teori istället legat på samma nivå som objektiveringen av omvärlden, om han bara krävt att metoden användes på metoden – utan krav på slutsatser – då hade han fått en oändlig regress med objektivering av objektiveringen av objektiveringen av …
Bourdieu värjer sig ihärdigt mot både subjektfilosofi och gnosticism men snubblar ändå dit. Han avfärdar både medvetandegörande och voluntarism, men i slutändan blir vetenskapen och teorin reflexiv, ett självmedvetande, ett högre väsen.
Istället för dualism mellan teori och praktik föreslår jag teoretisk kunskap som en (del) av flera praktiska kroppsliga kunskaper. Teoretisk kunskap är alltså inte en från kroppslig och praktisk kunskap särskild andlig kunskap som står över materiella positioner, dispositioner och positioneringar. Teori är en kroppslig-andlig-rumslig praktik precis som andra praktiska kunskaper.
Tja, ett snabbt ofullständigt utkast till en kritik av dualismen mellan teoretisk och praktisk kunskap.
Per Herngren
2006-04-26, version 0.22
Referens
Margaretha Järvinen, ”Om Bourdieus reflexiva sociologi”, Sociologisk Forskning 98:2, s 5-20.