Bourdieus gnosticism

Bourdieus reflexiva sociologi ramlar in i gnosticism och subjektivism

Jag ska här försöka argumentera för att Bourdieus vetenskapliga krav på att objektivera objektiveringen placerar forskarsubjektet i en särskild och därmed ohållbar position. Den teoretiska kunskapen kan enligt honom teoretisera sig själv till skillnad från praktisk kunskap. Forskarsubjektet är inte en individ utan forskningens insikt som sig själv. Subjektet uppstår och börjar referera till sig själv i det tryckta eller på annat sätt framlagda forskningsresultatet.

När insikt (gnosis) om sig själv (reflexivitet) blir en nödvändig beståndsdel av teoretisk kunskap går det inte att undvika att mystifiera subjektet i forskningsprocessen. Varför skulle det krävas en självinsikt för att forska? Vad är det för sanning som ligger fördold i subjektet (forsknings-självet) och som när det avtäcks genom teorin och metoden (objektiveringen) ger oss en speciell kunskap om sig själv?

Dualism mellan teori och praktik

Misstaget han gör är att han dualistiskt skiljer på teoretisk och praktisk kunskap. Så länge Bourdieau gör denna radikala åtskillnad får han svårigheter att ta sig ur teorins självinsikt, alltså att ta sig ur gnosticismen. Vetenskapen fastnar i insiktsmystik.

Först kan man tycka att han lyckas undkomma subjektivismen genom att kräva att metoden (objektiveringen) används på metoden, teorin används på teorin. Han pratar här om verksamheter inte om subjektivitet. Men han lyckas inte undvika att ta sig fram till teorins och metodens resultat. Genom reflexiviteten får forskningen ett självmedvetande.

Om inte objektiveringen av objektiveringen hade denna överordnade gnosis-status hos Bourdieu, om den i hans teori istället legat på samma nivå som objektiveringen av omvärlden, om han bara krävt att metoden användes på metoden – utan krav på slutsatser – då hade han fått en oändlig regress med objektivering av objektiveringen av objektiveringen av …

Bourdieu värjer sig ihärdigt mot både subjektfilosofi och gnosticism men snubblar ändå dit. Han avfärdar både medvetandegörande och voluntarism, men i slutändan blir vetenskapen och teorin reflexiv, ett självmedvetande, ett högre väsen.

Istället för dualism mellan teori och praktik föreslår jag teoretisk kunskap som en (del) av flera praktiska kroppsliga kunskaper. Teoretisk kunskap är alltså inte en från kroppslig och praktisk kunskap särskild andlig kunskap som står över materiella positioner, dispositioner och positioneringar. Teori är en kroppslig-andlig-rumslig praktik precis som andra praktiska kunskaper.

Tja, ett snabbt ofullständigt utkast till en kritik av dualismen mellan teoretisk och praktisk kunskap.

Per Herngren
2006-04-26, version 0.22

Referens

Margaretha Järvinen, “Om Bourdieus reflexiva sociologi”, Sociologisk Forskning 98:2, s 5-20.

Bli kreativ med texten och dela idéer!