Liberal eller deliberativ demokrati – I
Innehåll
Först ges en introduktion till skillnader mellan liberala och deliberativa demokratier. Del II tar upp deliberativ demokrati som överskridande av den liberala demokratins åsikter och viljor. Del III visar hur deliberativ demokrati bryter med föreställningen om politisk påverkan.
Deliberativ kommer från latinets librare: väga, att väga saker mot varandra, att överväga. Inom forskning om deliberativa demokratier används samtals- eller diskussionsdemokrati ofta som synonymer.
Bland demokratiaktivister kallas olika varianter av deliberation för konsensus, blockeringsrätt, akvarieform, beslut i smågrupper, feministiska mötestekniker, innovativa beslutstekniker. Deliberationens närhet till folkbildningstraditionens rundabordssamtal och befrielsepedagogik lyfts gärna fram.
Deliberativ demokrati förstås i traditionen från Karl-Otto Apel och Jürgen Habermas som överenskommelser som alla berörda kan komma överens om. Det kallas därför ibland för konsensus eller konsensusdemokrati.
I det deliberativa samtalet får inte makt styra överenskommelsen. Habermas skiljer på att övertala och att övertyga. Det är bara övertygandet som är accepterat i deliberativa demokratier. Övertalande genom påverkan är inte deliberation.
Demokrati utan förhandling
I liberala demokratier kan olika intressegrupper förhandla med varandra för att få till ett beslut. I deliberativa demokratier accepteras inte förhandling eller kompromiss. Det är bara argumentets makt som godtas. Det går inte att kompromissa bort argument. Det är argument för den bästa lösningen som ska gälla.
I liberal demokrati får majoriteter och mäktiga intresseorganisationer stor makt. I deliberativa demokratier stärks minoriteter gentemot dominerande majoriteter: Åtminstone ifall det finns argument för att ett dominerande förslag inte är acceptabelt för en minoritet, ur exempelvis rättvisesynpunkt. Eller ifall det finns argument för att andra förslag är mer acceptabla för minoriteter.
Bland demokratiaktivister som använder konsensus används olika former av vetorätt för att stärka minoriteter och medlemmar. Veto kallas nuförtiden blockering. När ett beslut blockeras måste deliberationen fortsätta. I vissa organisationer har grupper rätt att blockera beslut, i andra har medlemmar rätt att blockera. Det är också vanligt med blandformer där medlemmar har blockeringsrätt i mindre grupper; medan grupper har blockeringsrätt i koordineringsgrupper och samarbetsråd.
Deliberativa eller liberala demokratier
Deliberativ demokrati bryter med liberal demokrati. Liberal demokrati dominerar i politiska partier och i massmedias bevakning av staten. Liberala demokratiuppfattningar dominerar även i flera proteströrelser. Detta skapar konflikter när olika organisationer samarbetar eftersom deliberativ demokratier är vanligare i några traditionella folkrörelser. Deliberation håller även på att bli mer etablerad i alternativgrupper, i globaliseringsaktivism och i feministiska demokratitekniker.
Per Herngren
2012-01-18, version 0.1.2
Referens
Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.
Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.
Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.
Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).
Bortom åsikt och vilja – II
Deliberativ demokrati bryter med åsikter, intresse och vilja, vilka är så viktiga i den liberala demokratins begrepp om opinion.
Liberal demokrati frågar efter åsikter, efter medlemmarna eller medborgarnas vilja. Deliberativ demokrati däremot överskrider åsikter och intressen. Deltagande samtal sätter fart på argument som får deltagarna att överge sina åsikter och tyckanden.
Så här förklaras skillnaden i boken Deliberativ demokrati, 2004. Liberal demokrati ”bygger på en föreställning om att människor besitter färdigformulerade intressen och åsikter, som … kan uttryckas i de politiska valen och fogas samman … till offentliga beslut. Enligt det deliberativa synsättet bygger emellertid demokratin inte primärt på sådana uttryckta och aggregerade preferenser utan på argument.”[1]
I liberal demokrati räknas åsikterna ihop. De aggregeras, de klumpas ihop. Hopräkningen anses representera medlemmarnas eller medborgarnas vilja. Hopklumpandet av viljor kan göras på olika sätt: genom demonstrationer, omröstningar och opinionsmätningar.
När liberala demokratier organiserar demonstrationer, slagord, plakat, namninsamlingar, massaktioner, stormöten, massmöten och kraftfulla manifestationer klumpas viljor ihop till vad som liberalerna föreställer sig representera opinion.
Rundabordssamtal istället för mobilisering
Deliberativa demokratier överger demonstrerandet av folkets vilja och organiserar istället rundabordssamtal, studiecirklar, bikupor, småseminarier. Alla i syfte att få igång samtal mellan de som berörs av en fråga. Deltagande-samtal tänks leda till nytänkande, bättre lösningar, bättre argument, samt till folkbildning.
Demokratin blir på så sätt en innovativ process.
Deliberativ demokrati representerar inte individers eller folkets vilja. Deliberativ demokrati är istället människors delaktighet i politisk problemlösning och i beslutsprocesser. Fokus blir därmed på delaktiga samtal. De berörda har möjlighet att delta i samtal där man lyssnar på varandras argument, och där man bygger vidare på dessa argument.
Det är argumenten som regerar
Argumentets regerande överskrider intressen och viljor. Man får därför inte vinna över andra till ens ståndpunkt. Demokrati handlar därmed inte om att förankra ett beslut. Deliberativ demokrati försöker inte vinna stöd för ett förslag.
Genom att deliberativ demokrati inte mobiliserar stöd för ett förslag hamnar den inte i en reducering av lösningar till för eller emot, ja eller nej. Deliberativ demokrati mångfaldigar istället lösningarna. I slutändan kanske man bara väljer ett förslag, eller så väljer man trettio förslag. Men beslutet tas inte genom att reducera förslagen till en negation, för eller emot.
I den liberala demokratin däremot mobiliseras stöd för olika förslag. Detta skapar en dynamik av maktkamp. Denna maktdynamik tenderar med tiden att producera negationen för och emot. Ståndpunkten för lägger vanligtvis mäktiga grupper beslag på. Ståndpunkten emot lägger vanligen opposition eller proteströrelse beslag på. Liberal demokrati skapar därmed en stabil ordning med fasta ja-och-nej-positioner som är oberoende av sakfrågorna.
Undantag är fildelning där mäktiga grupper definierat sig som antipirater. Piraterna utpekas därmed till den etablerade gruppen, den som regerar, den som uträttar något. Den uträttar något som antipiraterna är emot, något som antipiraterna vill stoppa.
Opinionsmätning blir dumhet
Liberal demokrati skickar gärna ut enkäter och gör opinionsmätningar. Deliberativ demokrati påvisar att åsikter därmed görs till dumhet och tröghet. Genom den liberala demokratins betoning på att räkna ihop och klumpa ihop åsikter får demokratin svårighet att utföra politik.
Liberal demokrati värjer sig mot kritiken. Den menar sig överskrida dumheten genom fakta och information. Att nå ut med fakta och information blir därmed synonymt med upplysning.
– Men hallå! ropar Immanuel Kant ilsket. Upplysning är inte information. Upplysning är att tänka ihop, att tänka högt och offentligt.[2]
Deliberativ demokrati är innovativt och överskridande. Deliberativ demokrati producerar därför avvikande, den producerar minoriteter snarare än majoriteter. Människors argumenterande med varandra leder till oförutsägbara, oväntade och bättre beslut än om man klumpar ihop åsikter.
Per Herngren
2012-01-23, version 0.1
Vad är politik? – bilaga
Politik används här om att hantera, och besluta om, gemensamma frågor och problem. Varje organisation som hanterar gemensamma frågor för anställda, medlemmar eller medborgare utför därmed politik. Denna ansats bygger på symmetrisk eller jämlik metod: att undersöka olika organisationer jämlikt istället för att särskilja dem genom ideologiska kategorier. Statliga organisationer förutsätts inte vara mer politiska än ett företag, ett tempel, en avdelning, en institution eller en ideell förening. Det är graden av beslut och handlingar som hanterar eller icke-hanterar gemensamheter som avgör politisk grad.
Referens
Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.
Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).
Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.
Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.
Demokrati utan påverkan – III
I liberala demokratier, och därmed i flera vänstergrupper och proteströrelser, uppfattas politisk påverkan, påverkan av opinion, påverkan av regering, närmast som synonymt med politisk aktivism.
Att påverka ett beslut är dock inte accepterat i deliberativa demokratier.
I det deliberativa samtalet övervägs vad som sägs utifrån argumentens styrka. Man väger argument mot varandra. Vare sig samtalet eller besluten får påverkas av påtryckningsgrupper. Demokratin ska vara fri från påverkan.
Detta avvisande av påtryckningar och påverkan uppfattas ofta som ovant och väldigt märkligt i de vänstergrupper och proteströrelser som valt liberal demokrati som sin demokratiform.
I liberal demokrati är demokrati resultatet av påverkan.
I liberal demokrati påverkar man åsikter. Och åsikter räknas ihop eller manifesteras för att på så sätt påverka beslutsfattare.
I deliberativa demokratier däremot får man inte påverka folks åsikter. Det är argumenten som regerar. Inte påtryckningar. Inte övertalan. Inte dominans.
Övertyga istället för att övertala
Deliberativ demokrati gör en åtskillnad mellan övertala och övertyga. Övertalan accepteras inte. Övertalan ersätter argumenten med karisma, taktik, påtryckningar och målinriktat handlande.
I deliberation ska argumenten vara övertygande, inte övertalande.
Jürgen Habermas förklarar det så här: Ett samförstånd förlorar karaktären av gemensamma övertygelser så snart den berörde inser att det är ett resultat av någon annans yttre påverkan på honom[3] eller henne.
Förutom övertalan vad annat är det som riskerar att påverka samtal? Det som nämns i texter om deliberativ demokrati är makt, taktik, strategi och lydnad.
Deliberativa demokratier avvisar alltså taktik och politisk strategi. Taktik och strategi anses hindra demokrati. Demokrati får inte bli ett maktspel.
Utan målinriktat och instrumentellt handlande
Deliberativa demokratier bryter med instrumentellt handlande och målinriktat handlande. Genom målinriktat handlande förmås andra att agera så som man vill. Detta accepteras alltså inte i deliberativ demokrati.
I instrumentellt handlande tränger målet undan demokratins självskapande oförutsägbarhet. Argumenten underställs därmed målet. Exempel på instrumentellt handlande är förhandling där parterna kommer fram till en kompromiss.
Förhandling har sin plats, exempelvis i privata tvister. Förhandling har dock ingen plats i själva demokratin.
Förhandling ses som privat- eller ego-rationell. Rationaliteten bygger på egna intressen. Förhandlingen utesluts därmed ur demokratisk deliberation.
Demokratisk deliberation och kommunikativt handlande ses av Habermas och Apel som en annan rationalitet än förhandlingen. Samtalet producerar en helt annan kreativ produktivitet än förhandlingen.
Ett instrumentellt samtal (ex förhandling) styrs av avsikter och målsättning inte av argumentens öppna oförutsägbarhet.
I deliberativa demokratier underordnar sig alltså inte argumenten ett konkret mål eller en bestämd avsikt.
Demokrati vid sidan av det instrumentella
Instrumentella rutiner leva vid sidan av demokratin. Ibland intervenerar demokratin. Och ibland låter man instrumentellt handlande vara eftersom det fungerar bra utan demokrati.
Det är alltså inte så att deliberativa demokratier eller teoretiker förnekar målinriktat handlandet. Man bejakar tvister, sport och tävlingar. Man bejakar trimning av energieffektivitet, teknisk verkningsgrad och minskning av kostnader. Detta förstås dock som något annat än demokrati.
Det instrumentella får inte styra det demokratiska samtalet, för då ersätter intrumentalismen demokratin. Lobbygrupper och påtryckningsgrupper får därmed ingen plats i deliberativa demokratier.
I deliberativa demokratier följer besluten argumentens makt.
Per Herngren
2012-02-08, 0.1
Referens
Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.
Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.
Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.
Judith Butler, Krigets ramar – När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.
Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.
Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.
Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.
Fotnoter
[1] Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004, s 13.
[2] Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989, 28, 29, 31.
[3] Jürgen Habermas, 1982, ”Om begreppet kommunikativt handlande”. i Jürgen Habermas Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996, s 114.
Innehåll
- Liberal eller deliberativ demokrati – I
- Demokrati utan förhandling.
- Deliberativa eller liberala demokratier
- Referens
- Bortom åsikt och vilja II
- Rundabordssamtal istället för mobilisering
- Det är argumenten som regerar
- Opinionsmätning blir dumhet
- Vad är politik? – bilaga
- Referens
- Demokrati utan påverkan III
- Övertyga istället för att övertala
- Utan målinriktat och instrumentellt handlande
- Demokrati vid sidan av det instrumentella
- Referens