Demonstration är direkt aktion

Problemet med demonstrationer är inte att de inte skulle ha någon effekt eller att de har alldeles för liten effekt. Här har jag ofta tänkt fel. Problemet med demonstrationer är snarare att de har väldigt stor effekt.

Demonstrationer förverkligar yttrandefriheten

Demonstrationer är lika mycket direkt aktion som plogbillsaktioner, kooperativ eller fair trade. Demonstrationer förverkligar. Exemplets makt har en kraftfull effekt i demonstrationer såväl som när Greenpeace proppar igen avloppsrör.

Demonstrationer är en moralisk utmaning att följa exemplets makt. Moralen i demonstrationer är: Yttra dig! Säg din mening!

Manifestationer förverkligar manifesterandet. Demonstrationer förverkligar rätten att yttra sig. När yttrandefriheten hotas är demonstrationen viktig för att förverkliga den.

Problemet blir när små eller stora manifestationer förverkligar yttrandefriheten men inte förverkligar andra ordningar, ordningar som exempelvis stoppar krigets resurser (transporter, kommunikationsledningar, vapen, pensionsfonder som investerar i vapen).

Direkt aktion är dragkraft snarare än på-verka

Ett ensidigt demonstrerande får en enorm symbolisk kraft. Denna kraft är magnetisk. Den drar åt sig de knappa resurser som faktiskt skulle kunna stoppa förtryck. Demonstrationer lockar på många platser tusentals, kanske miljoner, gånger fler människor än olydnad.

Den magnetiska kraften kommer från exemplets makt. Följ vårt exempel, säg din mening. Demonstrera din åsikt. Demos gör sig till METODEN att förändra samhället. Andra politiska verksamheter avstannar eller får svårt att konkurrera med demonstrationer. Knappa resurser dras undan från exempelvis fredsarbete vilka annars skulle vara tillräckliga för att stoppa kriget. Problemet är inte att vi är för få, problemet är vår lydnad. Ifall nu plogbillsrörelsens, Thoreaus och Gandhis tänkande kring civil olydnad stämmer.

Ensidig olydnad

Ensidig civil olydnad, eller ifall plogbillarna ensidigt hamrade på vapen, utan lagliga dialoger och samtal skulle vara lika absurd som ensidigt manifesterande och demonstrerande. Ensidig olydnad skulle få alltför stor symbolisk kraft precis som ensidigt demonstrerande.

Ensidig olydnad symboliserar elitism, att man har svaret och inte behöver gå i dialog med övriga befolkningen, att man ställer sig över andra medborgare. Ensidig olydnad undergräver alltså demokratin.

Just ensidigheten är i sig en direkt aktion som får symbolisk kraft (=politisk kraft). Ensidighet tränger undan uppfinnandet och mångfaldigandet av metoder.

Makt är lika med lydnad

Makt är lika med lydnad. Det är utgångspunkt för Gandhis och Thoreaus civila olydnad. Problemet är lydnad. Och problemet är de verksamheter som genom exemplets makt får oss in i en praxis av lydnad till förtryck och krig.

Det finns givetvis andra politiska föreställningar som inte betonar lydnaden. Istället kanske man pekar ut att problemet är för lite information eller att ledarna är oupplysta. Eller så tror man att det behövs opinion. Det finns kanske en föreställning att den mystiska ”opinionen” har effekt på makthavare. Dessa tänkesätt brukar inom vänstern kallas för idealism, att det är medvetande och tankar som förändrar världen.

Marx tänkte sig att det var en växelverkan mellan överbyggnad och den materiella praxisen. Idéer har i sig själv ingen större effekt. Inte själv. Detta ska inte tolkas som ett förakt för idéer. När idéerna eller demonstrationerna är med och bidrar till jämlik fördelning av makt och resurser är det ju bra. Marx kritiserar snarare övertron på informationens och idéernas makt, att medvetande föregår politisk förändring. Idag ersätts “medvetande” gärna med fakta och information. Bara opinionen eller makthavarna får fakta och rätt information så får vi en bättre värld.

Här tror jag Judith Butlers skrifter, speciellt Bodies that Matter, samt Michel Foucaults, och även Pierre Bourdieus (speciellt boken om mannens makt) är viktiga för att begripa hur förändring går till. Dessa nutida forskare hjälper oss att förstå Gandhis och Thoreaus sätt att vända upp och ner på den idealistiska synen på hur man förändrar samhället. Idéer och materialiserande är sammanvävt. För alla dessa är idéer och materialiserande mer sammanvävt än för Marx’ dialektik mellan bas och överbyggnad.

Revolution är inte härskarnas uppgift

Grupper och organisationer materialiserar ordningar. Det går sällan att reducera grupper till rena offer för någon central ledare. Att peka ut en ledare och offergöra folk kamouflerar hur makt är samarbete och lydnad. Det pågår just nu en intressant diskussion bland plogbillsbillsgrupper om offergörande. Utanför plogbillarna är motsvarande diskussion kanske främst känd genom den feministiska kritiken från Judith Butler mot delar av radikalfeminismen. Hon kritiserar en viss tidig feministisk praxis som pekar ut kvinnor som offer och hjälplösa. Vilket skulle innebära att det är männens ansvar att befria kvinnorna. Logiken i hennes kritik tror jag liknar Thoreaus kritik mot den lydiga protesten: Varför kritisera förtryckarna för att det inte sker en revolution? Detta ska inte tolkas som ett förnekande av offer eller av hjälplöshet. Men som grupper är feminister eller arbetare eller fredsaktivister tillräckligt många för att skapa förändring, om de tillsammans bryter lydnaden.

För Thoreau var två frågor aktuella: Varför gör vi inte revolution? Varför stoppar vi inte USAs krig mot Mexiko.

Nej, men regeringen vill inte göra revolution.
Nej, regeringen vill inte stoppa kriget.

Dessa vara tydligen de svar som många gav i mitten på artonhundratalet. Då lyfter Thoreau fram att de som vill förändring inte kan skylla på motparten. Motparten är ju just en motpart. Motståndsgrupper kan knappast låta de som inte bryr sig eller de som bekämpar en bestämma om de ska göra revolution. Frågan är snarare hur vi bäst gör revolution? Frågan är hur vi skapar förändring så att förtryck och våld drastiskt minskas?

Vi kan aldrig skylla ifrån oss på de som tjänar på att behålla makten. Eller på rebeller som kastar sten. Eller på att media förlöjligar oss. Problemet är alltid internt. Hur kan vi tillsammans stoppa våldet, förtrycket, kriget?

Kapitalism är direkt aktion

Kapitalismen har på sitt sätt förverkligat det tänkesätt som Thoreau lyfter fram. Coca Cola skyller aldrig på Pepsi för att Coca Cola inte säljer så bra. Frågan är hur företaget ska ta ut så mycket vinst som möjligt av andra. Samtidigt som andra företag också försöker ta ut vinst på liknande produkter. Problemet för Coca Cola är hur de kan sälja bättre än Pepsi så de inte förlorar makt (marknadsandelar). Man ser hela tiden till att använda sina begränsade resurser maximalt. Man utvärderar varje del av sin organisation på ett kritiskt sätt. Man förverkligar sin analys i maskiner, organisationer och försäljning. Ensidigt tyckande skulle inte producera någon Coca Cola. Att skylla på andra skulle inte heller producera någon Coca Cola. Kapitalismen visar oss hur effektivt direkt aktion är.

Per Herngren
2001, version 0.2

Bilaga: Thoreau bortom individualism

Thoreau formulerar sig ganska individualistiskt kring civil olydnad. Problemet är inte regeringen utan de som protesterar men ändå lyder. Utifrån ett förslag bland plogbillsgrupper om att inte peka ut individer skulle man kunna modernisera Thoreau kanske så här: Problemet är inte de mäktiga eller de som motarbetar rättvisa och demokrati. Problemet är snarare ensidigt protesterande som inte drar undan den lydnad som upprätthåller krig och förtryck.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *